FÄNRIK STÅLS SÄGNER.

En samling sånger.

Förra samlingen.

VÄRT LAND.

Vårt land, vårt land, vårt fosterland, Ljud högt, o dyra ord! Ej lyfts en höjd mot himlens rand, Ej sänks en dal, ej sköljs en strand, Mer älskad än vår bygd i nord, Än våra fäders jord.

Vårt land är fattigt, skall så bli För den, som guld begär, En främling far oss stolt förbi; Men detta landet älska vi, För oss med moar, fjäll och skär Ett guldland dock det är.

Vi älska våra strömmars brus Och våra bäckars språng, Den mörka skogens dystra sus, Vår stjärnenatt, vårt sommarljus, Allt, allt, hvad här som syn, som sång Vårt hjärta rört en gång.

Här striddes våra fäders strid Med tanke, svärd och plog, Här, här, i klar som mulen tid, Med lycka hård, med lycka blid, Det finska folkets hjärta slog, Här bars, hvad det fördrog.

Hvem täljde väl de striders tal, Som detta folk bestod, Då kriget röt från dal till dal, Då frosten kom med hungrens kval, Hvem mätte allt dess spillda blod Och allt dess tålamod?

Och det var här, det blodet flöt, Ja, här för oss det var, Och det var här, sin fröjd det njöt, Och det var här, sin suck det göt, Det folk, som våra bördor bar Långt före våra dar.

Här är oss ljuft, här är oss godt, Här är oss allt beskärdt; Hur ödet kastar än vår lott, Ett land, ett fosterland vi fått, Hvad finns på jorden mera värdt Att hållas dyrt och kärt?

Och här och här är detta land, Vårt öga ser det här; Vi kunna sträcka ut vår hand Och visa gladt på sjö och strand Och säga: Se det landet där, Vårt fosterland det är!

Och fördes vi att bo i glans Bland guldmoln i det blå, Och blef vårt lif en stjärnedans, Där tår ej göts, där suck ej fanns, Till detta arma land ändå Vår längtan skulle stå.

O land, du tusen sjöars land, Där sång och trohet byggt, Där lifvets hat oss gett en strand, Vår forntids land, vår framtids land, Var för din fattigdom ej skyggt, Var fritt, var gladt, var tryggt!

Din blomning, sluten än i knopp, Skall mogna ur sitt tvång; Se, ur vår kärlek skall gå opp Ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp, Och högre klinga skall en gång Vår fosterländska sång.

FÄNRIK STÅL.

Till flydda tider återgår Min tanke än så gärna, Mig vinkar från förflutna år Så mången vänlig stjärna. Välan, hvem följer nu mitt tåg Till Näsijärvis dunkla våg?

Jag lärde känna där en man, Soldat för länge sedan, Nu ägde fänriks titel han, Men lyckan var i nedan. Gud vet det, hur han kom en dag Att bo i samma gård som jag.

Jag såg mig då som en person Med få, ja, inga brister, Jag var student, på kondition, Och kallades, magister; Mitt "mensa" gaf mig öfverflöd, Den gamle åt på nåd sitt bröd.

Jag rökte "Gäfle vapen" jag Och hade sjöskumspipa; Den gamle skar af blad sitt slag, Då han ej var i knipa; I sådant fall blef mossa blott Hans nötta masurhufvuds lott.

O tid af guld, o lif blott tändt För nöjet och behagen, Då man är ung och är student Och har fullt opp för dagen Och ingen annan sorg försökt, Än att mustaschen växer trögt!

Hvad visste jag af andras nöd, Jag blott min glädje kände; Min arm var stark, min kind var röd, Och alla pulsar brände. Jag var så yr, jag var så ung, Och stolt som jag var ingen kung.

Men fänrik Stål satt utan knot Förgäten i sin koja; Han sög sin rök, han knöt sin not Och lät oss andra stoja. Vasserra, mot en sådan en Hvad man sig tyckte vara re'n.

Det var min höga lust att se Den kantiga figuren, Hans styfva skick, hans anlete, Hans rock, så ovant skuren, Hans örnenäsa mest ändå Med brillor utan skalman på.

Jag gick till gubben ofta ned Att gunstigt gyckel drifva. Det var min fröjd, när han blef vred Och kom sitt nät att rifva, Då jag fick nålen ur hans hand Och knöt en lycka falskt ibland.

Han sprang då ofta upp burdus Och dref mig utom knuten; Ett vänligt ord, en doft kardus, Och fred var åter sluten. Jag kom igen, som förr jag kom, Och gjorde samma narri om.

Att äfven gubben haft sin dag, Då han var ung i världen, Att han gått flere steg än jag Och pröfvat mer på färden, Var jag för höglärd att förstå, Det kom ej för min tanke då;

Ej att han stått med svärd i hand Och glad sitt hjärtblod gifvit För detta samma fösterland, Som nu så kärt mig blifvit. Jag var så yr, jag var så ung, Han fänrik var, jag mer än kung.

Men hur det hände sig en gång, Fann jag mig mätt af ruset. Det vinter var, min dag blef lång, Fast den var kort till ljuset; Det var så ovant mot förut, Jag ville aldrig få den slut.

Jag tog den första bok, jag fann, Blott för att döda tiden, Det var en skrift af onämnd man Om sista finska striden; Den låg där häftad, som på nåd, Bland husets bundna bokförråd.

Jag tog den på mitt rum och satt Och bläddrade i bladen, Jag vet ej, hur jag så fick fatt På Savolaks-brigaden, Jag läste en rad, läste två, Mitt hjärta började att slå.

Jag såg ett folk, som kunde allt, Blott ej sin ära svika, Jag såg en här, som frös och svalt Och segrade tillika; Mitt öga flög från blad till blad, Jag velat kyssa hvarje rad.

I farans stund i stridens brun Hvad mod hos denna skara! Hur kunde, arma fosterland, Du dock så älskadt vara, En kärlek få, så skön, så stark, Af dem du närt med bröd af bark!

Min tanke genom rymder lopp, Som förr den aldrig spanat, Ett lif gick för mitt hjärta opp, Hvars tjusning det ej anat, Min dag flög som på vingar bort O, hvad min bok mig syntes kort!

Den slöts, och kvällen likaså, Dock glödde än min låga, Jag fann så mycket återstå Att forska om och fråga, Så många dunkla föremål. Jag gick till gamle fänrik Stål.

Han satt på samma plats som förr Och samma syssla skötte. Jag såg, att ren i stugans dörr En missnöjd blick mig mötte; Det var, som om han frågt där vid Får man ej ens till natten frid?

Men annat var det nu med mig Jag kom med ändradt sinne: "Jag läst om Finlands sista krig Och äfven jag är finne. Min håg blef tänd att höra mer, Kanhända får jag det af er?"

Så var min hälsning gubben såg Förvånad upp från noten. En glans uti hans öga låg, Som om han stått för roten: "Jo, därom kan jag ge besked; Om herrn så vill, ty jag var med."

Jag satte mig på sängens halm, Han började berätta Om Dunekers eld, om kapten Malm, Om mången bragd för detta; Hans blick blef ljus, hans panna klar, Jag glömmer ej, hur skön han var.

Han sett så mången blodig dag, Så många faror delat, Ej segrar blott, men nederlag, Hvars sår ej tid har helat; Så mycket, som ren världen glömt, Låg i hans trogna minne gömdt.

Jag satt där tyst och hörde på, Och intet ord förspilldes, Och natten hunnit hälft förgå, När jag från honom skildes; Han följde mig till tröskelns rand Och tryckte gladt min bjudna hand.

Sen sågs han aldrig mera nöjd, Om han ej mig fick skåda; Vi delte sorg, vi delte fröjd, Vi rökte vapnet båda. Nu var han gammal, jag var ung, Jag blott student, han mer än kung.

De sägner, här i sång jag satt, Från gubbens läpp de stamma, Jag hört dem mången stilla natt Vid pärtans matta flamma. De tala några enkla ord, Tag mot dem, dyra fosterjord!

MOLNETS BRODER.

Mer än lefva, fann jag, var att älska, Mer än älska är att dö som denne.

Högt i skogen låg det ringa torpet, Djupt i ödemarken, långt från vägen, Där sen hösten krigets skiften rådde. Ingen ovän hade funnit stället, En fientlig fot ej trampat spången, Som dit ledde; bud om blod och strider Gaf blott korpen, ropande från molnen, Eller gladan, som satt mätt i granen, Eller vargen, som med blodigt byte Sökte hedens skymda klyftor åter.

Men i pörtet vid det långa bordet Satt en lördagsafton sorgsen värden, Hvilande från veckans vedermödor. Kinden höll han tryggt mot handen lutad, Armen åter fast mot bordets ände, Men hans öga såg åt sidan stundom, Höll sig ej med lugn i samma syfte: Ingen märkte detta af hans husfolk, Af de båda, som i pörtet voro, Ej hans fosterson, och ej hans dotter; Tysta, slutna af hvarandras armar, Hand i hand och hufvud sänkt mot hufvud, Suto de i sorglös frid vid muren.

Men den gamle bröt omsider tystnan; För den kloke blef hans mening tydlig, Fast han sjöng blott som för eget nöje, Såsom sången föll och orden ville:

"Björnen", sjöng han, "föds till skogens konung, Furan växer opp att pryda heden; Mänskobarnet, om till kraft och storhet, Om till flärd och stoft det föds, vet ingen. Gossen kom en vinterkväll i stugan, Okänd kom han, lik en otam fågel Vilsefaren in i mänskors boning; Hjässan lyste kal ur mössans rämnor, Tån stack fram emellan snön på foten, Barmen såg man genom rifna tröjan. Hvems och hvadan?—Fråga hvems och hvadan Af den rike, som har far och hembygd. Någon vind lär från mitt hem väl komma, Skyn i luften törs jag kalla broder, Men blott snö är jag på nattens fötter, Som han stampar af, i stugan kommen.— Snön från nattens fötter smälte icke, Molnets broder flög ej bort med vinden, Gossen dröjde kvar och blef en yngling. Obemärkt han sprang det första året, På det andra högg han sveder redan; Men förrän den fjärde sommarn ändats, Slog han björnen, öfver hjorden fallen. Hvar är nu hans rykte, kärt för mången, Större än en man i nejden vunnit, Hvar är fostrarns hopp? Den gamle sitter Tung i stugan, längtar, fast förgäfves, Att ett enda ord om kriget höra. Om hans land är bärgadt eller fallet. Örnens språk forstår han ej att tyda, Korpens rop han känner ej; en främling För ej budskap opp till ödemarken, Och den unge, som hans hjälp bort vara, Lyss på budskap nu från kvinnohjärtan."

Som när sommarns hvirfvelvind en afton, Då naturen lik en söndag tiger, Kommer ensam, osedd, snabb som pilen Och slår ned i skogssjöns famn, en planta Rör sig ej, ett barr ej, lugn står tallen, Lugn står blomman på den branta stranden, Lugnt är allt, och endast djupet sjuder; Så, då sången slog den unges sinne, Satt han stum, orörlig, sluten, bortskymd, Men hvart ord dref bloden ur hans hjärta. Kvar han satt hos flickan hela kvällen, Gick till hvila, då de andra gingo, Tycktes somna, förrn de andra somnat, Men långt förr, än någon annan vaknat, Ren vid första glimt af morgonrodnan, Smög han obemärkt ur stugan ensam.

Dager blef, och solen steg på hvalfvet, Men blott tvenne väcktes nu i torpet; Stugan reddes, morgonbrödet frambars, Men blott tvenne stego fram till bordet; Middag blef, och ingen tredje syntes. Utan moln var än den gamles panna, Utan tårar än hans dotters öga, Men till hvila, fast af söndan manad, Gick vid slutad måltid ingendera. När en stund förgått, så lång som stunden, Innan stormskyn, sedd vid himlaranden, Kommer, brister, haglar och förskingras, Höjde ordet som till tröst den gamle: "Lång är vägen fram till byn, min dotter, Branter möta, bäckar hindra, spångar Finnas ej, och höstregn fyller kärren. Den, som vandrat dit vid morgonrodnan, Är väl knappt, då kvällen stundar, hemma." Så den gamle. Utan akt på talet Satt hans dotter, sluten lik en blomma, Som sin kalk vid nattens anbrott sluter; Hvad hon tänkte, var för henne ensam.

Länge satt dock ej den ädla flickan, Längre ej, än efter solens nedgång Plantan mattad väntar aftondaggen, Förrn en tår föll ned på hennes kinder Och hon sjöng med lutad panna sakta: "När ett hjärta mött ett annat hjärta, Ringa blir då, hvad förut var mycket, Jord och himmel, hemland, fader, moder. Mer än jorden sluts då i ett famntag, Mer än himlen ses då i ett öga, Mer än moders råd och faders vilja Hörs då i en suck, som knappast höres. Hvilken makt kan tjusa så som kärlek, Hvilken boja hålla den, som älskar? Sjöar simmar han som anden öfver, Möta fjällar, får han örnens vingar; Långt för middag är han ren tillbaka, Där han väntats först till sena kvällen."

Sången hade knappt den gamle fattat, När, af vaknad sorg och oro slagen, Han gick ut att söka den försvunne. Tyst ur stugan gick han, tyst på stigen, Villsamt tecknad ut i ödemarken; Solen stod ren skogens toppar nära, Innan närmsta gård han tröttad nådde.

Tom och ödslig, lik en tall på heden, Där en skogseld gått med härjning öfver, Syntes nu den fordom rika gården; Men i stugan satt värdinnan ensam, Mot sitt söfda barn i vaggan lutad.

Som en fågel, då han oförmodadt Hör ett skott och kulans ljud förnimmer, Fasar, spritter, kastar ut sin vinge; Så från stolen flög den unga kvinnan, Då hon hörde dörrens gång, men glädje Blef dock vid den gamles anblick fasan. Fram hon sprang och slöt hans hand i sina, Stora tårar sköljde hennes kinder. "Hell", hon sade, "hell dig, gamle fader, Dyr i sorgen till vår boning kommen, Trefaldt hell den ädle, som du fostrat Till förtrycktas värn och armas bistånd! Sitt och hvila dina trötta lemmar Och med glädje hör, hvad jag förtäljer:

Hårdt var kriget ren från höstens början, Landet tärdt af vän och ovän lika, Dock den vapenlöses lif var fredadt; Men en dag har knappast än förflutit, Sen en skara män från närmsta socken Följde hären fienden till mötes. Slaget hölls, och segern svek de våra, Få af många kommo undan döden, Och som löf i stormen spridda desse. Nu gick vreden strandlös lik en vårflod Öfver nejden: värnlös eller väpnad, Man och kvinna, ingen såg förskoning. Hit kom strömmen ren vid morgonstunden, När till gudstjänst ringdes första gången, Och en våg vek in till oss att härja. Låt mig ej vid jämrens sagor dröja! Bunden låg på golfvet ren min make, Blod var gjutet, våldet rådde, nöden Var som störst och ingen hjälp att vänta. Själf af åtta armar gripen, slets jag, Som ett byte mellan rofdjur slites; Då kom räddarn, då var hjälpen närmast, Molnets broder bröt som storm i stugan, Och förtrycket vek, de fräcka föllo. Här jag sitter nu i sköflad boning, Mer än sparfven under taket fattig, Mera glad dock än i lyckans dagar Skall jag se den ädle, se min make, Om från byn de utan skada komma, Dit de följde fienden i spåren."

När den gamle hört det sista ordet, Stod han upp, som om han hvilat länge, I håns blick var mörkt af sorg och oro. Fåfängt bedd att dröja, tog han vägen Som till byn, den välbebodda, ledde.

Solen skymdes ren af skogen fjärran, När han, delad mellan hopp och ängslan, Hann den gård, där kyrkans herde bodde. Sköflad syntes nu den stora gården, Tom och ödslig, lik en afklädd holme, Sedd från träskets is en vinterafton. Men i stugan satt vid muren ensam, Trött af år, den gamle knekten Klinga.

Nu, när denne hörde dörren röras, Såg sin vän från forna dagar komma, Sprang han upp, fast lam af sår och mödor. "Än har dagen ljus för oss", han sade, "Då de unga trampa våra stigar, Kraft och mandom ej är glömd i landet. Sådan gudstjänst har i dag här hållits, Att ett barn, som hört den nu i vaggan, Skall förtälja den för sina söner. Se, i roflust lik en skara vargar, Kom han, landets ovän, segerdrucken, Följd af blod och härjning hit.—Det mindre Kan förtigas, om ock ej förgätas; Men när troppen ren i blod sig mättat, Blott de värsta blifvit kvar på stället, Då steg jämmern öfver damm och bräddar. Nu emellan tvenne ystra hästar Bands den ädle herden, dittills skonad, Att till fots den vilda ryttarn följa. Kort var domen, inom några stunder Skulle handen domna, foten svika Och hans hvita lockar sopa stoftet. Ensam stod den gamle, upp mot himlen Såg hans öga, som mot himlen skådas, Då på jorden allt är natt och mörker. Pris och ära! Då var hjälpen närmast; Han, som föddes lik en fläkt på heden, Molnets broder, se, en ljungeld vorden, Slog han ned, och krossad låg förtryckarn. Här jag lefvat nu med likars bistånd, Som en rotlös gran mot andra fallen, Tung för mig, en börda för min nästa; Lifvets gåfva vill dock än jag skatta, Om från striden, nära kyrkan hållen, Än med seger hem den ädle kommer."

När den gamle hört det sista ordet, Gick han ut, som om från glöd han ilat; Aftonrodnan var dock bleknad redan, Innan kyrkobyn han hinna kunde. Så var byn att se i rök och aska, Som ett stjärnehvalf af skyar härjadt; Så låg kyrkan bortom byn på kullen, Som en ensam stjärna mellan molnen; Så låg tystnad öfver öde nejden, Som ett månsken öfver kala hösten.

Mellan fallna kämpar, vän och ovän, Som en skugga öfver skördad åker Gick den gamle. Öfverallt var döden, Men af lif ej ens en suck att spörjas. Först vid slutet af den krökta gången, Mellan ödelagda gårdar banad, Satt en yngling, snart förblödd, vid vägen På hans bleka kinder flög dock rodnad, Flyktigt som på kvällens silfverskyar, Och hans släckta öga tändes åter, När han vaknad såg den gamle nalkas. "Hell", han sade, "nu är lätt att blöda, En bland många, som det unnats tidigt Att för fosterlandet dö med seger. Hell dig, du som fostrat landets räddning, Trefaldt hell den ädle; som oss förde, Ensam mäktig mer än vi tillsamman! Se, med bruten styrka stod vår skara, Skingrad som en hjord, den ingen leder, Ren till dödens nesa hopplös korad. Ingen fanns, som ropte folket samman, Ingen gaf ett råd och ingen lyddes, Förrn han syntes, förrn ur öknens klyftor Tiggarsonen kom med kungapanna Och hans röst, som ljöd till strid, förspordes; Då flög eld igenom hvarje hjärta, Tvekan flydde, honom kände alla, Och med honom gick vår tropp mot svärden, Som en stormvind in i vassen bryter. Se mot kyrkan! Långt som vägen räcker, Ligger landets ovän, som på ängen Strå vid strå, där skördarns lie framgått; Där är banan, som den ädle vandrat, Som min blick har följt, sen foten svikit, Som min tanke följer än i döden." Sagdt, och kämpens öga slocknar sakta.

Så i stillhet släcktes dagen äfven; Månen, nattens sol, den bleka, ensam Lyste vandrarns stig till kyrkogården. När den gamle inom muren trädde, Stod en mänskoskara mellan korsen, Hemsk och tyst, som skaran söfd därunder. Ingen fanns, som gick ett steg till mötes, Ingen, som ett ord till välkomst sade, Ingen fanns, som ens med blickar talte. När den gamle inom ringen trädde, Låg en yngling för hans fötter slagen, Lätt, fast öfversköljd af blod, igenkänd. Som en fura, mellan tallar fallen, Än i stoftet störst och utan like, Låg bland fiender, som stupat, hjälten. Men med sammanknutna händer, mållös, Som af åskan drabbad, stod den gamle, Och hans kind var hvit, hans läppar skälfde, Tills hans sorg fick ord och brast i klagan: "Nu är åsen i min stuga bruten, Skörden på min teg af hagel härjad, Nu är grafven värd långt mer än gården. Ve mig, att jag så skall se dig åter, Du, min ålders stöd, min lefnads ära, Skänk af himlen, nyss så stor och härlig, Nu som sanden, där du hvilar, ringa." Så i ängslan knappt den gamle klagat, När en röst, som var hans dotters, hördes, Och hon talte, nyss till stället kommen: "Kär han var mig, mot mitt hjärta sluten, Dyrbar mer än annat allt i världen, Dubbelt kär är mig dock nu den ädle, Kall mot jordens kalla sköte sluten. Mer än lefva, fann jag, var att älska, Mer än älska är att dö som denne."

Så hon sade utan gråt och jämmer, Framgick stilla till den fallnes sida, Böjde knä och tog sin duk och täckte Tyst och lätt hans genomskjutna panna. Hemsk och tigande stod kämpaskaran, Lik en skog, där ej en fläkt sig rörer; Tysta stodo nejdens kvinnor äfven, Komna dit att skåda och att sörja. Men den ädla flickan sade åter: "Om dock någon ville hämta vatten, Att jag kunde två hans anlet blodfritt, Stryka än en gång hans lock med handen, Se hans öga, ljuft ännu i döden; Visa ville jag med fröjd för alla Molnets broder, den förlåtne tiggarn. Som stod upp och blef vårt hemlands räddning."

När den gamle så sin dotter hörde, Såg den öfvergifna vid sin sida, Tog med bruten röst han åter ordet "Ve dig, ve dig, du, min arma dotter! Glädjens glädje, sorgens bot och lättnad, Värn i nöden, fader, broder, make, Allt med honom är för dig förloradt, Allt du mistat, intet står dig åter."

Högt i jämmer brast vid talet skaran, Ingen fanns, som stod med tårlöst öga; Men den ädla flickans tårar glänste, Och hon tog den fallnes hand och sade: "Ej med klagan skall ditt minne firas, Ej likt dens, som går och snart skall glömmas; Så skall fosterlandet dig begråta, Som en afton gråter dagg om sommarn, Full af glädje, ljus och lugn och sånger Och med famnen sträckt mot morgonrodnan."