192. När i grafvens tysta, mörka gömma.

1. När i grafvens tysta, mörka gömma Sänkas måste hvad kärast är, Tungt är sorgens bittra bägar tömma; Ordlös smärta i hjertat tär. Men i sorgens tjocka dimma Lyser vänligt en hoppets strimma, Sorgset bröst får Jesu röst förnimma: Han skall uppstå, ty jag uppstod, Han skall uppstå, ty jag uppstod.

2. Sälla äro de i Herren döda. Ljuft som barnet i moderns famn De nu hvila från all vedermöda, Seglen bergats, de hunnit hamn. Brustna äro alla banden, Och den frigjorda, sälla anden Hyddan lemnat qvar på andra stranden, För att uppstå i härlighet, För att uppstå i härlighet.