122. I molnet kommer Herren än.

1. I molnet kommer Herren än Till sina barn som förr, Ja kommer som en trofast vän Och klappar på vår dörr. Hans röst, hur ljufligt klingar den, Hur full af himmelsk hopp! Må vi blott känna den igen Och glade låta opp!

2. Så hvarje moln, hur tungt i sig, Har ock en gyllne rand, En liten strimma, som för mig Betecknar löftets land. Förbundets båge kunde ju Ej stråla för vår syn, Om ljuset icke bröts ännu Mot dropparne i skyn.

3. Vårt hjerta, förr vid jorden fäst, Vill der ej ha sin ro. Nej, här en främling och en gäst, Det högre upp vill bo. Hvad nåd af Herren, att han då Med stark och väldig hand I trofast kärlek lossar på Hvart litet jordiskt band.

4. Sjelf är han den han evigt var, I dag liksom i går. När allt på jorden vingar tar, Han fast som klippan står. Som Aron inför Herren ju Bar löftesfolkets brist, Han som vår Aron bär ännu Vår skröplighet förvisst.

5. O Herre, gör mig villig då Trots all min skröplighet Att gerna taga korset på, När du mig sänder det. Gif ödmjukhet, gif tålamod, Gif på hvad sätt du vill, Blott jag i kraft af Jesu blod För evigt hör dig till.