ANDRA TIDSKIFTET. Februari år 1848.

Första kapitlet. Konserten vid rue de l’Ecole-de-Médicine.

Det torde vara öfverflödigt nämna, att Paris är en af verldens största, skönaste och rikaste städer. Paris är visserligen blott den andra i ordningen, hvad folkmängden beträffar, ehuru denna, om man dertill räknar dem som bo utanför barriererna och uti förstäderna, stiger till minst en och en half million.

Deruti inbegripas dock ej de 40,000 främlingar, som, efter uppgifvet medeltal, årligen anses uppehålla sig derstädes.

Men med afseende å antalet, skönheten och olikheten af offentliga byggnader och minnesmärken, är Paris onekligen den första.

Och räknar man dertill de historiska märkvärdigheterna, hvilken stad kan då jemföras med Frankrikes hufvudstad?

Det finnes knappast någon gata, ja, något hus som icke har sin historia, men icke blott sin, utan hela Frankrikes, men icke blott Frankrikes, utan hela verldens, ungefär på samma sätt som bergströmmen är fader eller moder till de många floder och bäckar, hvilka med olika namn genomlöpa, uppfriska och befrukta skilda länder.

Bland dessa historiska gator intager rue de l’Ecole-de-Médicine icke det sista rummet.

Denna gata, belägen söder om Seinen, är en af de trängste och mörkaste i Paris. Med möda arbetar sig dagsljuset in mellan de höga husen, hvilkas svarta murar bidraga till dysterheten.

Vandraren känner sig nära att qväfvas af de osunda ångor, som uppstiga från begge sidorna af gatan. Derför uppehåller han sig ej länge derstädes. Men innan han lemnar gatan, dröjer han likväl några stunder framför trenne hus, ehuru dessa icke hafva något yttre som framför de öfriga väcker och fängslar uppmärksamheten.

I det ena, eller la Cour du Commerce, bodde Danton, den kraftfullaste af första revolutionens folkledare. Man skulle kunna kalla honom för den stora republikens lejon, ty han representerade på en gång styrkan och grymheten, men var dock icke alltid främmande för ädelmodet, åtminstone vid sådana tillfällen när detta icke stod i strid med den stora grundsats, till följd af hvilken han handlade eller trodde sig handla.

Det var emellertid han som under alla de faror, hvilka både inom och utom landet hotade Frankrike, lifvade och uppehöll denna hänförelse, som räddade det, hur mycket man än må klandra och fördöma de grymma medel han dervid anlitade.

År 1794 den 31 Mars fördes han, jemte sin vän Lacroix, fängslad från detta hus, hvarefter han den 5 April lemnade sitt hufvud under guillotinen.

I det andra huset, icke långt från Dantons, bodde Marat, den stora republikens hyena, ty han var mera blodtörstig än stark. Hela hans makt hvilade på den allmänna föreställningen om hans skonlöshet.

Det var i första våningen af detta hus som Marat bodde. Våningen, som vi en gång besökt, har endast trenne små rum, hvaraf ett vetter åt en trång gård.

Men hur trång än lokalen var, samlade sig der likväl de förnämste af Cordeliernas bekanta klubb, såsom Robespierre, S:t-Just, Legendre, Chabot, Chaumette, Billaud-Varrennes, Collot-d’Herbois m. fl. Sjelfva klubben hade sitt allmänna samlingsställe vid den nära intill belägna s. k. Place de l’Ecole de Médicine.

När den i grannskapet boende Danton hade något att säga Marat, stannade han ofta framför dennes port och ropade med stentors-stämma hans namn. Marat stack då ut genom fönstret sitt vidriga och af utsväfningar utmärglade ansigte.

Man kunde då vara säker på att hvarje ord, desse män med hvarandra vexlade, var ett förebud till en dödssuck på Grève-platsen, men på samma gång kanske till ett segerrop på något af de många slagfälten vid Frankrikes gränser.

Den 13 Juli 1793 gick en ung och sällsynt skön landtflicka in genom porten till detta hus. Hon frågade efter Marat och sade sig hafva ett ärende af högsta vigt att framföra till honom.

Marat, hvilken befann sig i badet uti rummet som vetter åt gården, låter henne inträda; och när han hör att hon är från Caen, ber han henne uppgifva namnen på de flyktingar, som hade gömt sig i denna trakt. Flickan uppgifver en mängd namn.

“Det är bra!“ säger Marat; “de skola alla gå till guillotinen.“

Men knappt har han utsagt det sista ordet, förrän den unga flickan stöter en knif ända till fästet i hans bröst.

Det var troligtvis för första gången någon dödlig träffade detta hårda hjerta, men det var också den sista. Flickans namn var Charlotte Corday, som några dagar derefter med martyrens lugn slutade sitt lif på schavotten.

Det berättas att, när bödeln, visande hennes afhuggna hufvud för folket, med exempellös råhet slog med knytnäfven på dess begge kinder, hade blygselns rodnad uppstigit på dem, genomglödande sjelfva dödens marmormask.

I det tredje huset, snedt emot Marats, bodde en af republikens schakaler, skomakaren Simon, särskildt bekant såsom fångvaktare för Ludvig XVI:s son.

På denna mörka porttrappa har den olycklige prinsen många gånger suttit badande i tårar, tilldess han, uppskrämd af den grymme skomakarens hesa röst, skyndade uppför den trånga trappan att möta nya misshandlingar och lidanden, från hvilka han först befriades af döden.

Samma gata har äfven starkt rekryterat till Juli-revolutionen.

År 1830 den 28 Juli tågade ur dess mörka sköte en talrik trupp unga arbetare, anförde af den sjutton-årige d’Arcole.

De ämnade sig öfver Pont de la Grève för att angripa stadshuset, som innehades af Carl X:s schweizar-garde, men hejdade sig vid åsynen af den truppstyrka, som stod uppstäld på andra sidan Seine-floden och besköt bron med kartescher.

Då fattar den unge d’Arcole en trefärgad fana och ropar till sina kamrater: “Jag heter d’Arcole och min mor bor i huset n:o 10 vid rue de l’Ecole de Médicine ... blifven ett stöd för hennes ålderdom, liksom min döda kropp blir ett stöd för Frankrikes frihet!“

Efter dessa ord störtar han fram genom kulregnet och planterar fanan midt på bron, men nedfaller derefter död, träffad i bröstet af hundratals kulor.

Hans stridskamrater och hämnare följa honom och lyckas, ehuru med stor manspillan, att storma bron och sedan intaga stadshuset, hvilket var det första och vigtigaste afbräck bourbonens trupper ledo.

Bron, på hvilken den unge hjelten föll, kallades sedan efter honom Pont d’Arcole.

Oftanämnde gata skattade äfven åt revolutionen år 1848, hvarom läsaren sjelf kan öfvertyga sig, i fall han behagar följa oss upp uti ett annat hus vid samma gata samt inträda i en temligen rymlig sal en trappa upp.

Denna sal har icke andra möbler än en mängd bänkar, stälda efter hvarandra med icke större mellanrum, än att man med möda kan tränga sig fram emellan dem.

Framför hvarje bänk, och fastgjord vid den, höjer sig en pulpet lika lång som bänken.

På hvarje pulpet ligga hopslagna böcker i stort qvartformat, liknande notböcker.

Närmast den innersta väggen, hvarpå synes en liten dörr till ett annat rum, står på ett slags upphöjning en karmstol, framför hvilken äfven en pulpet är stäld.

En afton ungefär i midten af Februari månad 1848 voro alla bänkarne uti nyss beskrifne sal fullsatte af män, alla, att döma både af utseendet och klädedrägten, tillhörande den bättre samhällsklassen. Stödd mot karmstolen och vänd emot bänkarne, stod en helt ung, spenslig man, med välbildadt, själfullt ansigte.

Den unge mannen höll följande tal, som med mycken uppmärksamhet afhördes af församlingen:

“Messieurs! det förestår en strid, men emellan hvilka? Månne väl mellan olika styrelseformer eller olika författningar? Månne väl mellan olika partier? Nej! Striden skall kämpas emellan tvänne verldar, tvänne principer, emellan träldomen och friheten.

Kejsardömet, legitimiteten, orleanismen och republiken, äro blott underordnade frågor.

Det finnes numera endast tvänne hufvud-afdelningar för menniskoanden att sluta sig till. Till den förra höra de som vilja den eviga träldomen, till den sednare deremot de som vilja den odödliga friheten.

Stridsfältet är gifvet, de begge mot hvarandra fiendtliga standaren äro utvecklade, strids-signalerna ljuda. Väljom!

Vi, frihetens kämpar, äro skyldige våra motståndare vår tacksamhet för deras uppriktighet, ty hädanefter skola inga missförstånd ega rum.

Frankrike kan nu med full sakkännedom välja den väg det skall gå. Hädanefter skall det icke mera tro sig förenadt med friheten, om det, emot all förmodan, väljer träldomen.

Illusionernas tid är förbi och med denna äfven sjelfbedrägeriets.

Derigenom är redan något vunnet. Partier och menniskor visa sig i den sanna dagern af deras läror och syften.

Nog länge har man sökt förställa och bemantla sig. Verlden var en maskerad-bal, der individer och opinioner hade förlorat hela sin egendomlighet.

Republikaner, bonapartister, legitimister, katoliker, doktrinärer, konservatörer, alla hafva proklamerat frihetens evighet och helgd.

Friheten var masken som betäckte allas ansigten i denna venetianska natt, som började med terrorismen och slutade med medborgerliga krigen — hemska, blodiga natt, hvilken en qvinna, madame Roland, förutsade, när hon på schavotten ropade: “Heliga frihet, för huru många brott måste ej ditt namn tjena till ursäkt!“

Friheten var tidehvarfvets ord, var Guds ord.

Sextio generationers arbete hade ryckt henne ur de djupa gömslen, der hon legat dold, för att bilda henne efter rådande seder och institutioner.

Filosofien hade fortplantat och förklarat henne. Hennes namn hvilade på allas läppar såsom en talisman for förförelsen och stod inskrifvet på alla fanor såsom ett förebud af segern.

Hvem har icke i Frankrike åkallat henne?

Septembristerne sjöngo hennes hymner, under det de slagtade sina offer. Terroristerne utropade henne med guillotinen öfver hennes hufvud. Bonaparte svor att rädda henne, när han den 18 brumaire förrådde henne. Restaurationen förde henne i vecken af sin fana såsom ersättning för den ära, som kejsaren fört i vecken af sin. Ludvig Filip upphemtade henne i sin ordning på Juli-barrikaderna, för att, sedan han väl genom henne blifvit konung, släpa henne bunden framför kanon-mynningarna på Paris’ befästningar.

I sanning, man skulle kunnat tro att friheten, om hon just icke varit allas förvärfvade egendom, åtminstone vore vårt gemensamma arf och att, om det fordom under partistriderna funnits soldater för att bekriga henne, det numera blott funnes medborgare för att försvara henne.

Men förställningen är fallen och sanningen står klar.

En hvar visar nu öppet sina svagheter, sina lyten. Alla qvinnor synas unga och sköna under sammetsmasken och siden-dominon, alla partier unga och sköna under frihetens färger.

Men låtande masken falla, hvad visa de? hvad annat än träldomens bleka anletsdrag?

Träldomen! se der det sista ordet af frihetens motståndare.

I sin fruktan för att gå framåt, gå de tillbaka, oupphörligen tillbaka, letande i det mörka förflutna efter det gamla enväldets förrostade bojor, för att med dessa fjettra sin samtid, hvars barn de sjelfva äro eller borde vara.

Se vi icke styrelsens tidningar försvara inqvisitionen, under det att styrelsen sjelf försvarar jesuitismen både i ord och handling?

Hafva vi icke en konung, som, ehuru upplyftad på tronen af folkets blödande armar, likväl af lumpna dynastiska medeltids-intressen öppnar för samma folk successionskrigens blodiga fält?

Höra vi icke dagligen talas om den brutala styrkans rätt, om bajonett-spetsens och kanon-mynningens nödvändighet mot egna undersåter?

Är det icke sannt att man drömmer, att man hoppas, ja, att man till och med bereder en styrelse byggd på den gamla legitima principen, som är förnekelsen af folkens fria vilja och förnedringen af menniskans förnuft?

Ja, man vill ånyo höra samma ord, som Ludvig XV:s guvernör, när han såg folkhopen utanför Louverns fönster, sade till sin unge konung: “Sire, ce peuple est à vous!“

Men är det då en sanning att Frankrike under tolf århundraden nesligt fördragit denna förnedring af dess vilja, dess förnuft, dess rätt? Nej!

Ett stort folk underkastar sig visserligen någon gång despotismen. Det kan höra, utan att deraf känna sig förnedradt, Ludvig XIV utropade: “L’état, c’est moi!“ Hvarför?

Jo, derför att despotismen, tagen i dess sanna betydelse, icke är annat än koncentreringen af den nationella styrkan i maktens enhet, i en enda hand. Det är en falsk föreställning af det allmänna intresset som föder denna koncentrering.

Men när maktens enhet visar sig förmögen af någon kraftfull handling, som på ett eller annat sätt anslår national-stoltheten, national-äran, kan nationen för någon tid böja sig under den enda handen, emedan hon deruti tycker sig finna ett uttryck af sin egen vilja, sin egen kraft.

Men röjer denna koncentrering förakt för det allmänna intresset, äflas hon att föreviga sig på grund af någon rättighet omöjlig att definiera, söker hon t. ex. betäcka sig med Guds namn för att helga sin usurpation — då är hon icke mera despotismen; hon är något mycket värre: hon är tyranniet; hon förkunnar blott träldomen.

Hon kallar sig icke mera Ludvig XIV och har icke Colbert till minister. Hon kallar sig Ludvig XV och är ingenting annat än en frossare i madame Pompadours eller madame Dubarrys armar.

Det är en sådan monarki som frihetens fiender vilja gifva Frankrike, det är på detta sätt de vilja göra vårt sköna land otroget mot demokratien.

De förblindade! De inse icke att just derigenom, att de visa träldomen såsom monarkiens ursprung och bestånd, skola de göra republiken till det enda möjliga för Frankrike.

De skola beröfva monarkien allt det förstånd, som bekämpar träldomen, all den känsla, som lågar för friheten.

Ifrån det ögonblick de aftagit masken, hafva de förlorat all förmåga att inspirera Frankrike en enda af de känslor, som fäster ett folk vid en konung. De kunna icke ens hoppas på lyckan af en flyktig nyck.

Det är med nationerna som med menniskorna: de kunna återkomma till sin barndom, kunna bli barn på nytt, men blott för att dö.

Träldomen är någon gång början och slutet af ett välde. Friheten är deremot styrkan och jungfruligheten deraf.

Menniskan, som ur Guds hand emottagit suveräniteten, har återeröfrat den från de styrelser och partier, som inkräktat den. Hon har derefter förblandat den med den nationella suveräniteten, som är folkens rätt, och den sociala, som är mensklighetens.

Menniskan, som underkufvat naturen, som fängslat elementen, menniskan, som genom sitt snille eröfrat vattnet, elden, luften, hafvet, vindarne, ja, sjelfva himmelens blixt, är hädanefter okränkbar i sin suveränitet. Det vore en galenskap att förgripa sig deremot.

Träldomen är blott en fantôme i det förflutnas stoft. Friheten är framtidens lif och sanning.“

Den unge talaren tystnade.

Han läste bifall i sina åhörares blickar, om också ingen hand höjde sig eller någon mun öppnade sig för att gifva detta bifall luft. Tystnaden var blott en följd af försigtigheten.

Talaren bugade sig vördnadsfullt för sin församling, synbarligen smickrad af dess bifall.

Det var isynnerhet på några hufvud hans blickar föllo, liksom för att öfvertyga sig om dessa delade de öfriges tankar.

Dessa hufvud nickade gladt och uppmuntrande mot talaren ungefär på samma sätt som när läraren med en blick belönar och uppmuntrar lärjungen.

Den unge mannen ämnade efter några minuters uppehåll fortsätta sitt föredrag, då fyra knackningar af ett finger vände allas uppmärksamhet mot dörren.

“Det är Armand Cambon“, yttrade en af åhörarne.

“Han varnar“, yttrade en annan, som derefter skyndade till dörren och upplåste den.

Armand Cambon inträdde i salen med oron på sitt ansigte.

“Jag hörde steg af soldater på gatan“, förkunnade han, “och jag såg- gevärspipor blänka.“

“Ni tror att det gäller oss?“ frågade en af de församlade, en medelålders något fetlagd man med vackra anletsdrag, i hvilka derjemte öfverlägsenhetens billiga sjelfkänsla röjde sig.

“Jag misstänker det, monsieur“, svarade Armand.

“Godt!“ sade den förre; “sätt då nyckeln i dörren och tag sjelf plats innanför den ... Men, för all del, sätt åter på er ert glada ansigte, monsieur Armand, ty ...“

“Tyst!“ afbröt denne hviskande, “jag hör steg i trappan.“

“Jag hör ingenting“, menade en; “ni misstager er säkert.“

“Men ni hörde väl hvad den unge mannen sade“, yttrade en annan; “derför tyst!“

“Ja, tyst, tyst!“ hviskade de öfrige.

Det kan emellertid vara skäl att kasta en blick på gatan utanför detta hus, och äfven att se hvad som föregår i sjelfva trappan, för att derigenom finna huruvida vår hjelte, som ånyo uppträder på vår skådeplats, misstagit sig eller icke.

Utanför porten till huset stod en trupp municipal-garde med gevär för fot och uppför trappan smögo med ohörbara steg fyra personer, af hvilka den förste var civil-klädd och de trenne följande buro stads-sergeanternes välkända uniform.

Trappan och farstun voro upplysta af en liten vid muren fästad gaslampa.

Den civile pekade något förvånad på nyckeln som satt i dörren och lade derefter sitt öra tätt intill den för att lyssna.

De tre stads-sergeanterne stodo bakom den förre, framsträckande sina hufvud i samma riktning mot dörren, för öfrigt orörlige som stenbilder.

Hastigt vände den civile sitt ansigte från dörren och kastade en blick af yttersta förvåning på stads-sergeanterne, hvilka jemväl i sin ordning med samma förvåning betraktade hvarandra.

Saken var den, att det mest hiskliga och sönderslitande ljud hördes inifrån, snarlikt det som uppkommer, när en fullständig orkester på en gång stämmer alla sina instrument.

“Hvad är det?“ hviskade den civile; “kanske vi ha gått galet.“

“Huset n:o 15“, svarade en af stads-sergeanterne, “en trappa upp, en enda dörr i farstun ... vi ha gått rätt.“

“Ja, vi ha gått rätt“, vitsordade de tvänne öfrige stads-sergeanterne.

“Men det låter som om man tänkte musicera derinne“, yttrade den civile.

“Det var en helvetes musik“, sade en stads-sergeant, som säkert hade ömtåligt öra.

“Ganska riktigt“, svarade den civile; “kanske det också är bara djeflar som spela!“

Derefter förde den sistnämnde sin hand till nyckeln, öppnade dörren och steg in.

Stads-sergeanterne följde honom, dock icke längre än till dörrposten.

Salen hade ungefär samma utseende som nyss, ty alla de innevarande bibehöllo sina platser.

Den enda dekorations-förändring, som kunde upptäckas, bestod deruti, att alla de på pulpeterna liggande notböckerna voro uppslagna samt att hvarje ledamot af församlingen hade i sin hand ett musikaliskt instrument, en flöjt, en klarinett, en fiol o. s. v.

Talaren, som nu befanns sittande i karmstolen, höll i högra handen en stråke, under det hans blickar hvilade i den notbok, som låg framför honom.

Den gräsliga musiken tystnade vid den civile mannens inträde och allas ansigten vände sig mot honom, utan att likväl röja något tecken af obehaglig öfverraskning.

Armand, som stod dörren närmast, var naturligtvis den förste som blef föremål för den civiles uppmärksamhet.

Den unge arbetaren, lugnare än nyss, bugade sig djupt för den främmande.

“Hvad tillskyndar mig äran af sjelfva polis-kommissariens besök?“ frågade han.

Polis-kommissarien, en högväxt man i sina bästa år och med ett par ögon, hvaruti man nästan kunnat läsa hvad slags befattning han innehade, betraktade församlingen med en pedantisk noggrann blick, hvarefter han vände sig till Armand.

“Ni har nyligen återkommit till Paris“, började han.

“För några dagar sedan“, svarade Armand.

“Ni kommer sist från Lyon.“

“Om ni känner att jag varit i Lyon, så känner ni äfven att jag varit i Marseille och Rouen?“

“Ja, monsieur ... Ni reste för att finna arbete i dessa städer?“

“Ja, monsieur ... Men som jag icke fann det, så återvände jag till Paris.“

“Och ni har återkommit frisk och blomstrande som jag ser ... Ni har icke slitit ondt hvarken af resor eller af brist på arbete ... Ni har en lycklig natur, unge man.“

“Jag har arbetarens natur, och arbetaren har kamelens ... han kan hungra och törsta antingen han har arbete eller ej ... Vore ej förhållandet sådant, monsieur Didier, hade säkert under loppet af de trenne sista månaderna staden på sin bekostnad fått begrafva minst fyrtitusen arbetare och det blott i Paris.“

“Ni studerar statistiken, ni fördjupar er i tabell-verket, unge man.“

“Det är lätt att studera statistiken och fördjupa sig i tabell-verket, när tabellerna stå lefvande på hvarje torg, vid hvarje gathörn.“

“När ni kom till Paris, flyttade ni ej till er gamla boning vid rue Etienne.“

“Nej, ty mitt rum blef vid min afresa upptaget af en annan.“

“Af er vän monsieur Albert.“

“Af min vän monsieur Albert, efter ni så önskar det.“

“Som likväl icke bor der.“

“Icke det? ... Jag undrar ej på det, ty trakten är icke den trefligaste ... Men, monsieur, jag ser icke hvad allt det der har att göra med mig.“

“Jag har länge haft ett vaksamt öga på er, unge man.“

“Ah, då begriper jag hvarför det så länge gått motigt för mig.“

“Hvad menar ni?“

“Jag menar att när vissa ögon följa en arm syndare, så går det alltid illa för honom.“

“Ganska sannt, monsieur Armand“, ropade flere röster, under skratt.

Didier, bitande sig i läppen, mönstrade vår hjelte med en blick, som rättfärdigade både Armands och de öfriges ofördelaktiga tankar om polis-kommissariens ögon.

Armand syntes dock ganska lugn. Det är ofta mycket lättare att trotsa ett par fula ögon än ett par vackra.

“Emellertid bor ni sjelf nu här“, började ånyo polis-kommissarien.

“Ja, jag hyr två rum i detta hus.“

“Tvänne rum för en arbetare utan arbete, utan bröd?“

“Åh bevars ... mina anspråk inskränka sig blott till den lilla kammaren innanför salen, ty hvad sjelfva salen beträffar, så inser ni väl, monsieur Didier, att den är fullkomligt öfverflödig för min ringa person.“

“Visst icke öfverflödig för den, som har så många gäster som ni.“

“Som jag?“ yttrade Armand skrattande; “ni, som är så allvetande, monsieur Didier, vet då icke att jag hyr ut denna sal åt desse herrar, som en gång i veckan komma hit för att musicera.“

“Jaså, för att musicera?“ upprepade polis-kommissarien, skrattande på sitt sätt.

“Ja, och herrarne påstå att det skall vara ett af de bästa musik-rum i Paris.“

Polis-kommissariens granskande blick öfverfor ånyo församlingen. Det syntes tydligen på honom att han blifvit något bedragen i sin väntan.

Kanske hade man inberättat för honom, att detta hus vore tillhåll blott för det slags folk, som, när det icke har något att äta, griper till vapen för att med våld skaffa sig bröd.

“Messieurs!“ sade han slutligen, riktande sitt tal mot alla, “det kan icke vara er obekant att polis-prefekten vid det strängaste ansvar förbjudit alla hemliga sammankomster.“

“Polis-prefektens förordningar äro mycket tydliga“, svarade den fetlagde herrn med det öfverlägsna utseendet, i det han reste sig upp från sin bänk; “men om detta varit en hemlig sammankomst, hade säkert ni, monsieur Didier, icke funnit nyckeln sittande i låset till denna sal.“

“Mon dieu, tror jag icke att ni har en fiol i handen, monsieur Marrast!“ ropade polis-kommissarien.

“Hvarför väcker detta så er förvåning?“ frågade Marrast.

“En stor advokat spela fiol!“ yttrade Didier med sitt högst egna leende.

“Ni anser då advokaterne för ett omusikaliskt slägte“, sade Marrast; “behagar ni dröja qvar en stund, så skall jag ingifva er en bättre tanke om oss ... Säg mig blott hvad ni helst tycker om, ett solo af Auber eller en qvartett af Halévy? ... Vi hafva också Robert le diable att bjuda på.“

“Och ni, monsieur Marie, blåser klarinett, som jag ser“, fortfor polis-kommissarien, vändande sig till en annan herre.

“Och som ni äfven får höra, i fall ni önskar det“, svarade Marie, i det han bläddrade i sin notbok; “det är alls ingen konst, bara man känner noten och förstår sig på klaffarne.“

“Och monsieur Guéronnière som blifvit orkester-anförare!“ vände sig polis-kommissarien till den unge mannen som hållit föredraget.

“Denna tillfälliga befattning utgör min ära“, försäkrade orkester-anföraren, utan att se upp från partituret.

“Hvad säger ni då om mig som blåser fagott?“ frågade en annan med korpsvart hår och koppärrigt ansigte.

“Ah, monsieur Crémieux!“ utbrast polis-kommissarien; “min sann har icke Nationals hela redaktion blifvit ett harmoniskt sällskap.“

“Kan det vara någon hemlighet för er att harmonien alltid varit rådande inom National?“ frågade Crémieux.

“Ni har ej något uppmuntrande ord för mig“, sade en man med jättelik växt och tjockt svart skägg, och hvilken uppreste sig med en flöjt i handen.

“Flöjten är just ett instrument som anstår er, monsieur Caussidière“, menade Didier; “det är så många smyghål på flöjten.“

“Men jag trotsar er att, oaktadt er ålnatur, kunna krypa igenom ett enda“, svarade Caussidière.

Polis-kommissarien vände sig föraktligt från flöjtisten.

“Behagar monsieur sitta?“ frågade Armand, som utkom från det inre rummet med en stol, den han stälde bakom polis-kommissarien.

“Det var artigt, monsieur Armand“, yttrade Marrast; “vi hoppas få behålla monsieur Didier för hela aftonen ... lita på, ni skall få höra en ypperlig musik ... det bör bli en angenäm nyhet för en man som är invigd i alla konster, utom de sköna.“

“Utan tvifvel“, medgaf Didier, sättande sig, “det fattas blott Louis Blanc vid violoncellen och Ledru Rollin vid kontra-basen, så vore allt i sin behöriga ordning.“

“Den är dålig musikus, som tror att Ledru Rollin och Louis Blanc höra till vår orkester“, anmärkte Marrast.

“Spelen emellertid, messieurs!“ uppmanade Didier; “jag vill helt och hållet vara öra.“

Orkester-anföraren knackade med stråken på pulpeten.

“Hafva alla stämt?“ frågade han.

“Ja“, ropade somliga.

“Nej“, ropade andra.

“Stämmen då!“ anbefalde orkester-anföraren.

En ny stämning började, om möjligt ännu gräsligare än den förra. Den som stämde pukorna dunkade så att fönsterrutorna skallrade.

Polis-kommissarien lofvade för mycket, när han sade sig helt och hållet vilja vara öra. Han vred sig på stolen och höll händerna för öronen.

En sådan musik kunde jaga hin onde på dörren, och en polis-kommissarie är icke mer än menniska.

“Hållen upp! hållen upp! nog, nog!“ ropade han lomhörd; “jag uthärdar icke ... nog, nog!“

Orkester-anföraren knackade ånyo i pulpeten och det blef tyst i salen.

“Ursäkta, monsieur Didier!“ sade han; “jag inser nog att era öron måste lida af sådana disharmonier, men det kommer deraf att ni icke är musikus ... Jag har sett Meyerbeers ögon blixtra, när hans orkester börjat stämma ... Nu måtte det väl vara stämdt nog?“ frågade han derefter sitt kapell.

“Nej, nej!“ svarade flere af amatörerne.

“Stämmen då!“ anbefalde ånyo den vane och härdade musik-direktören.

“Nej, nej!“ skrek polis-kommissarien med full hals; “nu är det jag som stämmer, ja, jag stämmer eder alla inför instruktions-domstolen i morgon förmiddag klockan tolf.“

“För hvad ämnar ni då anklaga oss?“ frågade Marrast; “för det vi söka stämma väl, som ännu icke är förbjudet? ... Men hvarför då välja instruktions-domstolen till forum? ... Hvarför icke hellre Académie royale de Musique eller Opéra-comique, som för denna sak vore kanske det tjenligaste?“

“Jag ämnar icke anklaga er för den vackra musiken“, svarade Didier, “utan för den lilla vackra texten dertill.“

“Och texten är?“

“Upproret och republiken“, svarade polis-kommissarien med en genomträngande blick på församlingen.

“Om ni det tror, så bör ni stanna qvar för att höra på musiken“, yttrade Caussidière med sin dofva basröst; “vi hålla på med tredje akten till Robert le diable och ämna börja just vid det ställe, der afgrundsandarne ropa på en furste.“

Andra kapitlet. Opera-maskeraden.

En fransk maskerad är den omaskerade glädjen. Masker och kostymer synas der vara till mindre för att dölja anletsdrag och mystifiera personer, än för att gifva ett slags rättighet åt nöjet att öfvergå till ysterhet och åt glädjen att stiga till öfverdåd.

Allt är tygellöst, uppsluppet, vildt, och att räkna alla de satirens pilar, som derunder korsa hvarandra, vore detsamma som att vilja räkna dropparna af den regnskur, hvilken faller öfver vårt hufvud.

Men pilen afskjutes utan vrede och emottages utan hämnd. Glädjens allt omfattande guddom uppmuntrar det ena på samma gång som han hugsvalar det andra eller, med andra ord, läker i detsamma han sårar.

Verldsföraktet och flegman, det förra med rynkad panna och den sednare med sömniga ögon, må gerna vid sitt inträde i en fransk maskerad-salong ropa: “Det är galenskap, idel galenskap!“ Men följande ögonblick äro de bestämdt lika galna som alla andra, utan att dagen derefter ens söka göra sig reda för orsaken till metamorfosen, skimrande för deras minne såsom en brokig dröm.

Ja, den är hänförande denna vilda lek, denna stormande dans, som rasar der på teater-tiljorna, belyst af tusentals lågor, som blända ögat, medan örat tjusas af den herrligaste musik. Men denna musik, hur stark och rytmisk den än är, arbetar likväl fåfängt för att bringa den brokiga skaran till takt och ordning.

Vi hafva aldrig sett några så dansa utan all takt som fransmannen och fransyskan; men huru kan den glädje hålla takt, som icke erkänner några gränser? Huru är ordning möjlig för de blad och blommor, som den osynliga, men mäktiga väderhvirfveln sätter i rörelse?

Det är just deruti som det egendomliga, det hänförande ligger, och man begriper snart hvarför orkestern, sina alla basuner och pukor oaktadt, dukar under. Han delar alla revolutions-chefers vanliga öde, att förgås i samma storm han framkallat.

Det är, med ett ord, en dans hals öfver hufvud, endast ett virrvarr af brokiga armar och brokiga ben man ser framför och omkring sig.

Fransmannen och fransyskan, ifrån det ögonblick de instörta i dans-salongen, äro blott armar och ben och dessa i oupphörlig rörelse ända tilldess sista trumpeten ljuder.

Ja, äfven efter afblåsningen.

Debardören dansar ännu, dansar öfver boulevarden, dansar genom gränderna, dansar uppför trapporna till sjette våningen, dansar i den trånga kammaren, dansar om alla sina dansar i drömmen och dansar slutligen, väckt af morgonsolens första stråle, emot sitt arbete, hvilket äfven går som en dans.

Men hvem är då debardören?

Debardören är maskeradens hjeltinna, och hjeltinnans hela beklädnad utgöres af skorna, strumporna, pantalongerna och chemisen. Ingenting mera, men ofta någonting mindre, ty genom den oupphörligt våldsamma rörelsen händer ofta, att den sistnämnda klädes-persedeln halkar ned nästan till midjan.

Pantalongerna, af sammet eller siden, gå icke så långt ned att de dölja den vackra runda vaden, och icke längre upp än till det smärta smidiga lifvet.

Debardören vill ej dansa sig lungsot på halsen, och derför nyttjar han ej snörlif. Han vill vara mjuk, obesvärad, graciös, och derför brukar han ej planchett.

Debardören är den värsta tjufpojke man kan tänka sig. Han sparkar helt obesväradt sin kavaljer vid örat, ifall denne ej hoppar som han, slår omkring sig med händerna som han, skriker och väsnas som han.

Mången böjer sig ända till stoftet för att på nära håll kunna beundra en vacker fot. På den franska maskeraden kan man ha ryggrad af jern och ändå få den lilla foten på näsan, kanske oftare än man är hugad.

Debardören är en fasa för de engelsmän, som besöka maskeraderna, ty han hatar tråkighetens originalitet.

Albions styfsinte son måste antingen fly eller dansa, dansa eller bjuda på champagne, hvilket han lika ogerna gör, ty allt hvad man förtär på dessa maskerader kostar mer än tredubbelt mot på andra ställen.

Det är också till det mesta blott utlänningar som rikta restauranten. Fransmannen och fransyskan behöfva ej vin och konfekt för att kunna dansa och ha roligt. Det fordras mycket punsch och mycket sötsaker för att få våra svenska herrar och damer trefliga, och just derför är det så kännbart att vara svensk, isynnerhet när man är på maskeraderna i Stockholm.

Hvad debardören för öfrigt beträffar, så tycker kanske mången, som endast hört honom beskrifvas, att han väl litet representerar det qvinligt säfliga och blygsamma; men den som ser honom, begriper ej hur han kan vara annorlunda.

Det öfverdådiga hörer till kostymen, till pantalongerna, och åt dessa hafva ju vi männer gifvit reputationen; och att debardören kastar sina ben högre än vi, kommer naturligtvis deraf att han har böjligare leder.

Debardören tror att försynen icke gifvit honom denna böjlighet för roskull. Det är lika omöjligt för debardören att gå “stilla och städadt“ som det är för snäckan att piruettera eller för ankan att gå graciöst.

Något som sårar blygsamheten ha vi likväl icke kunnat upptäcka hos den vilde debardören, och vi tvifla på att någon annan har gjort det. Samma strålande glädje, som utgör hans egendomliga prydnad, utgör också hans skydd.

Hans barm är, vi bedyra det, så blottad, att en svensk matrona skulle vid åsynen deraf få slag eller åtminstone låtsa få det; men det rörer sig, åtminstone för tillfället, så mycken oskyldig fröjd under de “liljekullar“, att man omöjligt har tid att tänka på meningen med schalar och schaletter.

Dock, det finnes äfven på de franska maskeraderna fruntimmer med sidenklädningar och dominor af alla färger, och hvilka gå “stilla och städadt“.

Man finner dem ej på danstiljorna dernere, utan i foyer’erna, korridorerna och på loge-raderna, det maskerade nöjets ställen, de hemliga mötenas tysta verld.

Der skrikes ej, men hviskas; der sparkar man ej hvarandra vid örat, men trycker hvarandras hand. “Stilla och städadt“ söker flickan sin älskare, “stilla och städadt“ hustrun sin amang. Der är också glädje, också nöje, men en glädje som kanske kostar tårar, ett nöje som kanske kostar blod.

Mer än en röd blomma på oskuldens kind har kanske hvitnat, mer än en hvit blomma i Boulogne-skogen blifvit röd, innan följande dagens sol speglat sin sista blick i den rastlöst flytande Seinen.

Den rikveckade siden-dominon går likväl upp ända öfver halsen och den nyfikne dödlige ser ingenting annat än siden och blonder. Anständigheten behöfver icke blunda, fastän dygpen gråter.

Vid anblicken af en fransk maskerad-salong kan man derför med skäl säga, att medan de bättres laster “stilla och städadt“ sitta på raderna, tumlar de sämres glädje vildt och tygellöst om på golftiljan.

“Ah! hvilken glans, hvilket lif!“ utropade en lång, smärt gestalt i Pierrot-kostym, hvilken, nyss inkommen i den ofantliga opera-salongen, stannat på öfversta steget till den trappa, som leder ned till de dansande, och med hopslagna händer öfverskådade de figurerandes brokiga, vildt hoppande skara; “hvilken glans, hvilket lif! ... När såg jag något dylikt?“

“Hvad var det jag sade?“ frågade en annan Pierrot af ungefär samma växt som den förre och hvilken hade följt denne in; “du trodde du, stackars Félix, att Lyon var det bästa på jorden.“

“Ja, du har rätt, Armand!“ yttrade den förre; “Lyon är stjernan, men Paris, Paris är solen ... Ja, här måste jag få outsägligt roligt ... Hör hvilket skratt dernere! se hvilka lustiga figurer! ... Åhå, aha, haha!“ skrek ynglingen, i det han svängde Pierrot-mössan flere hvarf öfver sitt hufvud.

För att genast presentera den glade ynglingen, berätta vi, att han är köttslig kusin till vår hjelte.

Hans fader, skräddare i Lyon, med namnet Lambert, är gift med en syster till Armands aflidna moder.

“Far nu varligt fram, kära Félix, så att jag ej tappar bort dig i hvimlet“, varnade den ene tjuguåringen faderligt den andre.

Men Félix, som nu var mera öga än öra, tog ett nytt steg utföre, för att så fort som möjligt komma ned bland de hoppande, då hans färd genom ett yttre, högst oförväntadt medel till den grad påskyndades, att han icke allenast med ett enda skutt kom utför alla trappstegen, utan äfven störtade framstupa mot golfvet och låg der så lång han var, under ett allmänt jubel från både dansande och åskådande.

Félix var dock ögonblickligen åter på benen och sprang tillbaka mot trappan, svärjande under masken.

Men just som han satte foten på nedersta trappsteget för att träda upp, hejdades han af municipal-gardisten, som stod post nedanför trappan.

“Monsieur!“ ropade denne; “pardon! men vill ni gå ut, måste ni gå en annan väg, ty denna bär blott in.“

Det hör nämligen till ordningen att särskilda vägar finnas för kommande och gående, hvarigenom mycken trängsel och oreda förekommes. Den som står i trappan, kan således spela de nedgående hvilket oskyldigt puts som helst, utan att vara åtkomlig för näpsten.

“Det var ni som knuffade mig!“ ropade Lyonäsaren till en mask, som stod midt i trappan och skrattade högre än alla de andra. Denne var en debardör i jacka och pantalonger af guldbroderadt svart silkessammet, hvita silkesstrumpor med svarta sammetsband, likaledes broderade med guld samt på hufvudet en svart sammets-tock med hvit strutsfjäder, som hängde ned öfver venstra skuldran.

Kostymen, hvartill hörde svart sammetsmask, var splitter ny och skilde sig från de öfrige debardörernes genom jackan, hvilken, efter hvad vi nyss nämnde, icke tillhör den äkta debardören.

“Otacksamme Pierrot!“ svarade debardören, “har du någonsin hört fjäriln klaga öfver att han fått vingar?“

“Vingar! ... hvilka vingar?“ frågade Félix, som icke begrep hur man kunde tala om vingar med den som nyss dumpit på näsan.

“Dem du förlorade, när du föll“, svarade debardören; “det är fem eller sex andra som jag bevingat före dig, och de flyga ännu kring salongen ... Men du, arme Pierrot, skall bli en puppa för evigt.“

“Men i alla fall var det ganska oskickligt“, brummade Félix, hvilken var snarsticken, såsom småstadsbor i allmänhet.

“Var det oskickligt?“ ropade debardören; “vänta, skall du få se.“

En jättehög figur visade sig i detsamma midt i trappan, klädd i skinn och med ett tigerhufvud till hjelm, samt en stor messingslur i handen.

Denna mask skred med långsamma och tunga steg utför trappan. Men hastigt såg Félix honom göra ett förtvifladt skutt utföre och med dånet af en ramlande pelare falla omkull på golfvet.

Jätten, snart på benen, rusade, liksom Félix mot trappan, rytande som ett lejon och hotande med messingsluren, men hejdad af municipal-gardisten måste äfven han återvända med oförrättadt ärende.

Félix hade icke blott sett den flygande jätten, utan äfven den allra vackraste lilla hvita sko flyga i luften, och som denna sko icke kunde vara mindre än foten, som bar den, så fann han att den icke på långt när syntes så frånstötande som den hade känts.

Också började han med mera försonlighet betrakta den vackre debardören.

Armand, som varit vitne till de begge upptågen, alltför vanliga hos debardörer, hade derunder med mycken uppmärksamhet lyssnat till debardörens röst. Denne lossade något på sin mask, förmodligen för att hemta andan efter sina ansträngningar.

Derigenom kom Armand att få se något af debardörens ansigte.

Armand syntes angenämt öfverraskad af hvad han såg.

“Pierrot har orätt uti att klaga“, sade han, närmande sig debardören; “han borde snarare anse alltsammans för en ynnest af lyckan, ehuru farten emot vanan gick mera utföre än uppföre ... Men, vackra debardör, jag trodde mig genast igenkänna dig på rösten.“

Debardörens svarta ögon, blixtrande genom masken, riktade sin eld mot Armand.

“Och hvem tillhör min röst?“ frågade den förre.

“Densamma, som jag hörde en gång, men fåfängt väntade att få höra den andra.“

“Dubble Pierrot, med mask för ansigtet och mask för orden!“ svarade debardören.

“Första bokstafven till ditt dopnamn är C.“, yppade Armand.

“Och den andra?“

“Är o.“

“Ah! ... men hvem är då du?“ frågade debardören, synbart öfverraskad.

“Låna mig din arm och låtom oss lemna trappan.“

“Men hvem är du och hvad vill du?“

“Kom!“

Armand med debardören under armen gick utför trappan.

Hans kusin Félix, annammad af en annan debardör, var redan inne i den stormande valsen.

När man ser en fransman och en fransyska famna hvarandra under dansen, glömmer man att de äro två personer. Medan hennes ena arm hvilar på kavaljerens ena axel, ligger hennes hufvud mot hans andra och de äro liksom växta tillsammans.

“Bibehåller ni ännu er afundsvärda plats hos hertiginnan de Beaudreuil?“ frågade Armand sin debardör, stannande nedanför orkestern, hvilken plats Armand valt för att i den starka musiken finna ett skydd mot nyfikna öron.

“Ah! ni vet då att jag är hos hertiginnan de Beaudreuil!“ förvånade sig ånyo debardören.

“Jag visste blott att ni varit, men nu vet jag äfven att ni är ... Ni är då lycklig, mademoiselle Collette ... Men ... men hur är det med hertiginnan?“ frågade han, dertill drifven af en oemotståndlig nyfikenhet.

“Det var en besynnerlig fråga“, anmärkte debardören, som säkert icke begrep hvad en hertiginna de Beaudreuil kunde hafva med en Pierrot på opera-maskeraden att göra.

“Visserligen, så framt det är en sanning att alla nygifta äro lyckliga.“

“Men ... men hvad del kan ni taga i hvad som rörer den stackars hertiginnan?“

“Ah, ni har förrådt er ... hon är då icke lycklig! ... Men hur kunde hon också vara det!“ yttrade Armand, icke besinnande i sin ifver, huruvida ett sådant yttrande vore förenligt med grannlagenheten.

“Ni förskräcker mig, monsieur!“ ropade debardören, släppande sin kavaljers arm. “Men ni begagnar er för mycket af ert inkognito, monsieur“, återtog debardören; “ni har sagt mig saker, dem ni icke skulle upprepa såsom demaskerad.“

Armand tog af sig masken.

“Armand Cambon!“ ropade debardören med glad öfverraskning.

“Ni kommer då ihåg mitt namn? ... Ni känner då igen mig!“

“Men hvar har ni uppehållit er under dessa tvänne månader?“

“Man har då frågat efter mig?“ frågade Armand med hämmad andedrägt.

“Vi ha verkligen önskat se er, men ni var liksom försvunnen från jorden.“

“Hvem har önskat se mig?“ frågade Armand, utan att dölja sin glädje.

Debardören fäste med ett uttryck af förundran sina blickar på vår hjelte.

“Är det hertiginnan?“ fortfor han.

“Samma dag hertigen och hertiginnan hemkommo från kyrkan, frågade den sednare efter er.“

“Och hvad ville hertiginnan mig?“

“Det vet jag ej, men jag vet, att strax efter det hemliga samtal, som de nygifta efter hemkomsten från kyrkan hade med hvarandra, bad mig hertiginnan forska efter er.“

“Det var då ett hemligt samtal?“

“Ja, som jag sade.“

“Men ni känner kanske icke ...“

“Hvarom frågan var ... nej! ... men från den stunden har hertigen och hertiginnan knappast talat med hvarandra.“

“De lefva då skilda?“

“De bebo samma hus, men hvar sin våning, och hertiginnan lefver det mest ensliga lif ... Jag anade genast, från det första jag såg er, monsieur Armand, att ni på något sätt vore invecklad i denna dystra familj-hemlighet ... Kanske skulle ni kunna upplysa mig om ...“

“Ni minnes icke om hertiginnan nämnde mitt namn, innan hon begaf sig till mairen för att viga sig med hertigen?“ frågade Armand, i stället för att upplysa.

“Nej ... Men hvarför skulle hon just då nämna ert namn?“ sporde Collette, hvars nyfikenhet var i stigande.

Armand ville ej tillfredställa kammarjungfruns nyfikenhet, eller också hörde han ej hennes fråga, ty han syntes tankfull och grubblande, hvilket synbarligen icke behagade debardören.

Orkestern tystnade och den vilda valsen upphörde.

“Vackra debardör, ni är skyldig mig upprättelse“, ropade en ungdomlig röst helt nära de begge.

Armand igenkände i rösten sin kusin.

“Hvad fordrar du, olycklige Pierrot?“ frågade debardören.

“Om du vore en man, skulle jag fordra ditt lif“, svarade Félix.

“Bra, Pierrot! ... Men som jag icke är en man ...“

“Så fordrar jag nästa française.“

“O! en dans är ofta mer än lifvet.“

“Den är en narr, som icke fordrar det mesta“, yttrade Félix, mätande med sina blickar debardörens retande gestalt.

“Godt! jag tillhör dig“, försäkrade denne, räckande Félix sin hand, troligtvis mera belåten med en dansande än en grubblande Pierrot.

“För hela maskeraden?“ frågade Félix med förtjusning.

“Du är djerf ... men låt mig först se hur du förer dig i françaisen.“

Derefter kastade sig Pierrot och debardören in i trängseln.

Armand stod qvar på sin plats, tilldess orkestern uppspelte françaisen, hvarefter han ämnade sig fram till en annan sida af salongen.

Någon slog honom på axeln.

Han vände sig om och blef varse Albert, hvilken vi, under loppet af denna berättelse, vid ett par tillfällen funnit på vår hjeltes väg. Albert var omaskerad och i vanliga svarta kläder.

Högst få äro de som på de franska maskeraderna begagna vanliga svarta kläder, då deremot de flesta hafva karakters-masker, hvilket är raka motsatsen till hvad som brukas på de svenska.

“Välkommen till Paris!“ helsade Albert.

“Fägnar mig att få se er, monsieur!“ besvarade Armand helsningen.

“Jag vågar knappast smickra mig med det“, yttrade Albert något ironiskt: “det har snarare förefallit mig som om ni undveke mig.“

“Hur kan ni tro det?“

“Ni har icke besökt mig efter er ankomst till Paris.“

“Men ni torde likväl veta att jag på vederbörlig ort gjort reda för min resa.“

“Jag vet det, och vi ha alla möjliga skäl att vara nöjda med er.“

“Så mycket bättre“, svarade Armand kort.

“Men det tycks som om ni icke mera vore nöjd med oss.“

“Hur då?“

“Eftersom ni lemnat La Réforme och flyttat in i Le National.“

Upplysningsvis bör kanske nämnas att Le National och La Réforme voro tvänne republikanska tidningar som på den tiden utgåfvos och af hvilka den förre redigerades af Marrast och den sednare af Ledru Rollin. Beggedera hade sina mäktiga partier, det förra bestående af de mest bildade inom nationen, och det sednare förnämligast af arbetsklassen samt till följd deraf starkast, åtminstone hvad antalet beträffade.

“Det är ett karnevals-skämt, när ni talar om min flyttning från den ena tidningen in i den andra“, svarade Armand, “ni som mera än någon annan vet att jag, tyvärr, saknar all författareförmåga.“

“Ni låtsar icke förstå mig, monsieur Armand, ehuru ni ganska väl begriper hvad jag menar.“

“Och det är?“

“Att ni, efter att förut nitiskt hafva tjenat oss, numera tjenar Marrast och hans vänner.“

“Det är icke personer utan saker jag tjenat och tjenar ... Den sak, som förefaller mig klarast och möjligast, den egnar jag min obetydliga tjenst och det af hela mitt hjerta.“

“Vår sak skulle således hvarken vara klar eller möjlig?“ frågade Albert med ett medlidsamt löje.

“Detta ställe är just icke det lämpligaste för ett samtal som detta“, anmärkte Armand.

“Jag medger att det är en stor skilnad emellan Le National och La Réforme“, yttrade Albert.

“Så-åh!“

“När den sednare handlar, pratar blott den förre ... men det är icke med öppen mun och korslagda armar man når målet.“

“Le National skall veta handla, när tiden blir, och skall äfven nå målet, utan att, såsom La Réforme, hafva lofvat mera än den kunnat hålla.“

“Denna visdom har ni lärt er utantill i Le National.“

“Jag har läst den innantill under mina resor i departementerna ... Ehuru sjelf arbetare, ser jag icke huru ens hälften af de förhoppningar, ni gifvit arbetsklassen, skall kunna uppfyllas ... Att uppdrifva åskmoln på himmelen utan att i tid skaffa sig åskledare, är en visdom, som jag ej kan förstå.“

“Men förstår ni då icke att ...“

Samtalet, som förts hviskande, afbröts genom françaisens slut.

Armand återfann snart sin kusin arm i arm med hertiginnans kammarjungfru. Begge voro demaskerade.

På de franska maskeraderna går man icke länge maskerad, icke ens fruntimren.

De vackra äro naturligtvis de första som afkasta den besvärliga masken. De fula följa snart exemplet, liksom de visste att den sanna glädjen gör alla ansigten vackra.

På raderna är man deremot maskerad för hela natten, liksom man är det för hela lifvet.

“Vet ni, jag är riktigt förtjust i er kusin“, hviskade Collette i Armands öra.

Félix behöfde icke tala om sin förtjusning. Den strålade i hans ögon, i hela hans ansigte.

Men så var han också ganska afundsvärd. Han ledde vid sin arm icke blott den smakfullaste kostymen, utan äfven en af de vackraste flickorna på maskeraden.

“Ni vet då redan att han är min kusin?“ frågade Armand Collette.

“Ack, jag vet mycket mera“, svarade hon; “den stackars gossen har ingen älskarinna, fast han varit tre dagar i Paris, och det är ert fel, monsieur Armand.“

“Hur då?“

“Ni följer ju honom öfver allt med en mentors stränghet, ni låter honom icke ensam taga ett enda steg ... Ni vill till gubbe genast förvandla en yngling, som är född till hjelte.“

“Hjelte! ... Min kusin redan en hjelte?“ yttrade Armand småleende.

“Ja visst ... han har redan två dueller på halsen“, förklarade Collette.

“Den ena på värja och den andra på sabel“, tillade Félix med fortfarande munterhet. “Men se sådana löjliga figurer derborta“, tillade han; “ohoj!“

“Min gud, hvad vill det säga!“ ropade Armand, icke delande sin kusins glada lynne.

“Två af de personer, som jag hjelpt utför trappan på samma sätt som jag hjelpte er kusin, vågade nyss med någon bitterhet anfäkta mig för min hjelpsamhet; men er kusin ... Ah, det är en förträfflig gosse, som jag bestämdt kommer att älska både mycket och länge.“

Félix tryckte med strålande ögon debardörens begge händer till sina läppar.

“Huru mycket det blir, kan jag ej bestämma“, svarade Armand; “men hvad jag bestämdt vet är att det icke blir länge, ty Félix går att låta döda sig ... Han kan ju hvarken handtera värja eller sabel ... Ni kan väl icke fordra, mademoiselle, att den stackars gossen skall låta döda sig som ett värnlöst djur?“

“Åhå“, inföll Félix, “du skall få se: du skall bli min sekundant du ... Nej, men se den der galningen med Notre-dame på näsan ... ha ha!“

“Men det är ju så sällan man stupar i dueller“, anmärkte Collette med en ängslig blick på sin kavaljer.

“När och hvar skulle du möta dina motståndare?“ frågade Armand sin kusin.

“Jag skulle möta dem begge i Boulogne-skogen i morgon förmiddag, den ene klockan 9 och den andre 10“, svarade Félix; “jag tycker just att det kan vara lagom, och måtte väl hinna affärda den ene på en hel timma ... Men innan jag beger mig till stället måste du ge mig några lektioner, några goda råd ... Ljufva Collette, blir det mazurka eller polka?“

“Mitt första råd är att du så fort som möjligt visar mig på dina motståndare, ty i egenskap af din sekundant har jag åtskilligt att uppgöra med dem före affären, som, uppriktigt sagdt, icke är att leka med.“

“Champagne! först måste vi dricka champagne!“ skrek Lyonäsaren; “Collette, du och jag, vi tre ... champagne!“

“Ah, der står den ene“, yttrade Collette, visande på en omaskerad Pierrot, som stod helt nära dem med trefärgade band kring den höga röda mössan.

“Han!“ ropade Armand; “jag känner honom ... Dröjen här ett ögonblick, medan jag talar med honom.“

Armand närmade sig ifrågavarande Pierrot.

“Monsieur Eugène!“ sade han; “ni har blifvit utmanad?“

“Ja, gud vare lof!“ svarade denne; “ni kommer just lagom för att bli min sekundant, i fall det roar er.“

“Vid hvilken tid är mötet utsatt?“

“Klockan 9 ... det var så länge sedan himlen beskärde mig ett sådant nöje.“

“Men ni måste för denna gång afstå från detta nöje“, förklarade Armand.

“Morbleu! ... Ni har för stora anspråk på en vän, monsieur Armand.“

“Den som ni skulle slåss med är min kusin.“

“Följaktligen en man med hjerta i bröstet och jern i armen, ifall han brås på er ... Så mycket bättre ... Ni tror er släcka min törst och retar den i stället.“

“Ni vet att jag hyser för er den djupaste aktning“, yttrade Armand.

“Liksom jag för er“, svarade Eugène.

“Jag skulle för er kunna våga mitt lif, om det gälde.“

“Äfven det tror jag ... Men jag förstår icke ...“

“Men oaktadt all min vänskap för er, nödgas jag slåss med er, monsieur Eugène!“

“Med mig!“ utropade denne förbluffad.

“Klockan 8 i morgon bittida.“

“Men hvarför? hvarför?“

“För att hindra er från att klockan 9 döda min kusin.“

“Men det är ju rent af en galenskap ...“

“Det är en ren nödvändighet ... Min kusin har följt mig från Lyon, der han har sina föräldrar ... Jag har lofvat dem att taga deras son under mitt beskydd så länge han vistas i Paris, och jag kan derför icke skicka honom hem såsom lik ... För öfrigt blir striden emellan er högst ojemn ... Ni är mästare i alla slags vapen; han har knappast dragit svärd ur skidan.“

“Men jag inser i alla fall icke hur detta kan bli någon anledning till duell oss emellan.“

“Det är ej ondt om anledningar, och jag nödgas söka en sådan.“

“På hvad sätt?“

“Genom att nu på stället offentligen förolämpa er.“

“Förolämpa mig? ... på hvad sätt, frågar jag ånyo?“

“Jag nödgas trampa er på foten eller gifva er en örfil ... Det beror bara på er att säga, hvilketdera som besvärar er minst.“

“Fi donc, min vän! ... personer som vi kunna mötas med svärd och pistol, men aldrig med fötter och knytnäfvar ... Jag måste afstå från mitt nöje för morgondagen ... Men, sacredieu, det är ju er kusin som utmanat.“

“Han skall skatta sig lycklig att hafva fått utmana er, utan att göra bekantskap med er värja.“

“På det hela taget var det en lumpen anledning“, tröstade sig Eugène.

“Det återstår bara ett försonligt ord åt den vackra debardören, hvilkens skämt ni kanske för alvarsamt upptagit ... Min kusin var då, som ni snart skall finna, klokare och derför har han också gjort en ganska vacker eröfring på denna maskerad.“

Under dessa ord förde vår hjelte sin vän fram till Félix och debardören, presenterande för dem monsieur Eugène, en ung student, som likväl redan gjort sig känd för sina glödande sånger till frihetens och republikens ära.

Eugène vände sig först till kammarjungfrun och egnade henne följande till hälften framgnolade kuplett:

Collette, försonad och förtjust, applåderade af hjertans grund; och Félix, återtagande utmaningen, bjöd på champagne, i stället för sitt blod, till allas stora tillfredsställelse.

“Men hvar hafva vi nu den andre?“ frågade Armand Collette.

Kammarjungfruns blickar flögo genom salongen och fästade sig slutligen vid en kolossal gestalt, som stod midt på golfvet med korslagda armar och omgifven af en mängd andra masker.

“Der ha vi honom“, upplyste Collette, “den oförskämde! han ville slita af mig masken, må ni tro, och skulle säkert ha gjort det, om icke er kusin hindrat det ... Detta gaf anledning till ordvexlingen, som slutade dermed att han utmanade er kusin.“

“Jaså, det var han som utmanade ... Ni menar den der med tigerhufvudet?“

“Ja, är det icke en hisklig mask?“

“Och med messingsluren i handen?“

“Ja, det är densamme ... han ser minsann icke försonlig ut ... få se om ni kan dressera tigern, få se om ni kan få honom så långt som jag.“

“Ja, jag minnes nu att ni fick honom på näsan ... men ni är oemotståndlig i alla afseenden, mademoiselle Collette.“

“Så säger er kusin också.“

“Ni sätter hans omdöme öfver mitt“, yttrade Armand skrattande.

“Ack, monsieur Armand!“ ropade Collette, “hur mycket hade det icke kunnat blifva af er! ... Men ni glömmer att ni är ung, och derför glömmer också ungdomen er ... Vet ni, ni har åldrats mycket sedan jag sist såg er, monsieur Armand ... Men skynda nu och ställ allt till rätta, ty när jag närmare tänker på saken, skulle jag ej så snart vilja bränna ljus i kyrkan för er kusin.“

“Jag vill försöka“, sade Armand; “gån emellertid före mig ned i restaurationen åt höger ... jag skall snart vara hos er.“

“Ja ja, till champagnen“, skrek Lyonäsaren, angelägen om att sätta sin fars pengar i rörelse.

Armand skildes ånyo från sitt sällskap och nalkades jätten, som omfladdrades af en hop masker, hvilka skämtade med honom, utan att få sitt skämt besvaradt.

Svarade han någon gång, så skedde detta genom en lur, som han förde till munnen och hvarigenom rösten fick ett högst doft och omusikaliskt ljud.

Jättens kostym, sedd på närmare håll, röjde ingenting mindre än finhet och harmoni. Den syntes snarare beräknad på att afhålla än att tilldraga.

Hufvudet betäcktes af ett slags hjelm af en maläten tigerhud, hvilken fordom kanske varit begagnad såsom skylt af någon bundtmakare. Den öfriga delen af kroppen betäcktes af en raggsliten vargskinnspels, nedantill ihopskarfvad med annat slags skinn, så att den gick ned ända till fötterna, dessa betäckta af ludna skor, proportionerliga till det öfriga.

Masken för ansigtet, af grå kardad ull, dolde hvarje fläck deraf, med knappa öppningar för ögonen och munnen.

Endast under karnevals-tiden, då maskerad-friheten är obegränsad, kunde en dylik karrakters-mask vinna inträde i en fransk salong.

Med ett ord, hela gestalten gjorde på Armand ett obehagligt intryck och han förestälde sig nästan med fasa sin kusin framför en sådan motståndare. Det föreföll honom derför ganska motbjudande att inlåta sig i samtal med denne vilde. Men nöden hade ingen lag.

I Frankrike leker man ej med utmaningar. Fegheten är en af de synder, som derstädes kanske minst förlåtas.

En ny dans, uppspelad af orkestern, skingrade snart de masker, som hade samlat sig omkring kolossen, hvilken derefter skred närmare ena väggen, förmodligen för att söka sig plats på någon af sidobänkarne.

Armand följde och upphann honom.

“Furste af skogarne!“ började Armand samtalet; “tigerns hud och vargens pels förråda grymhet och blodtörst; men lammskinsbrämen nedantill röjer mildare känslor ... Tillåter du mig ställa till dem några frågor?“

Kolossen, som stannat och vändt sig emot Armand, såg på honom en stund, hvarefter han nickade jakande.

Armand fortfor:

“Hvem skulle, när han ser dig så fredligt vandra uppå detta ställe, kunna föreställa sig, att du i morgon klockan 10 ämnar sluka ett lamm i Boulogne-skogen! ... Så påstår likväl ryktet; men talar ryktet sanning?“

Tigerhufvudet gaf ånyo en jakande nick.

“Men ryktet påstår äfven att det är tigern som utmanat lammet och att det sednare mera lyssnande till sitt mod än till försigtigheten, antagit utmaningen ... är det också sannt?“

Samma stumma jakande svar.

“Det är icke värdigt skogens furste, som ensam slagtar hela hjordar, att välja till motståndare en enda medlem deraf ... Det är således för att rädda hans ära, på samma gång jag skyddar mitt lamm, som jag, hjordens herde, ber tigern återtaga utmaningen och åtnöja sig med den vänliga förlikning jag erbjuder å lammets vägnar.“

Kolossen satte sin lur för munnen och Armand hörde ur den följande dofva röst:

“När räfven kommer till tigern att bönfalla för lammet, slukar han först den förre och derefter det sednare.“

Detta ohöfliga svar öfverraskade något vår hjelte. Dock dröjde han ej länge med sitt genmäle.

“Men när hörde man en räf vara så enfaldig att han instälde sig som böneman inför tigern?“ sade han; “helt annat är förhållandet med herden ... denne kastar sig öppet och oförskräckt emellan vilddjuret och hjorden ... Du ser i mig denne herde, och jag förbjuder dig att röra mitt lamm.“

“Godt!“ svarade jätten genom luren; “tigern spisar helst menniskokött, äfven om det tillhör en usling.“

“Ni har för stort gap för att behöfva lur och för stora tassar för att gå på bal med“, svarade Armand, i det han temligen eftertryckligt trampade jätten på ena foten.

Denne uppgaf ett rytande läte, i det han hotfullt höjde luren.

Armand studsade ett steg tillbaka, mindre dock för den hotande luren än för det rytande lätet.

“Ni begär upprättelse, förmodar jag?“ frågade han likväl, uppmärksamt fixerande sin vilde motståndare.

“Ja“, svarade tigerhufvudet ånyo genom messingsluren.

“I morgon i Boulogne-skogen?“

“Ja.“

“Klockan 8 vid de fyra bokarne?“

“Klockan 8 vid de fyra bokarne ... Hvad slags vapen?“

“Välj sjelf.“

“Sabel.“

“Sabel ... godt! ... Au revoir!“ helsade Armand och vände tigerhufvudet ryggen.

Tredje kapitlet. Slutet af maskeraden.

Armand lemnade tankfull maskerad-salongen och gick ned i restaurationen, der han fann sina vänner helt upprymda kring champagne-buteljen, som redan var till hälften tömd.

“Nå?“ frågade Collette med en orolig blick på den ankommande.

“Allt är uppgjordt“, svarade Armand; “Félix kan sofva lugnt hela morgondagen, utan att hans ära lider något deraf.“

“Och ni sjelf då?“ fortfor Collette, fixerande Armand, liksom anade hon det rätta sammanhanget med uppgörelsen.

“Också lugnt, vill jag hoppas“, svarade han glädtigt.

“Måtte det bara icke bli för lugnt!“ yttrade Collette skakande på hufvudet; “det är jag som är orsaken till allt det här och jag fördömer af hela mitt hjerta mitt barnsliga upptåg denna natt ... Félix!“ tillade hon derefter med fuktiga ögon, “ni har en ädel kusin, och jag dricker en skål för hans välgång!“

“Ja, ja, för Armand!“ ropade Lyonäsaren med upphöjdt glas; “men mera champagne, mera champagne!“

“En sång, monsieur Eugène, en sång!“ ropade Collette med brinnande ögon.

Eugène uppreste sig med det fradgande glaset i hand och sjöng i början med half röst, men sedan allt högre och högre, följande kuplett:

KÖR (af en mängd personer vid de öfriga borden).

“Messieurs, messieurs! mon dieu, mon dieu!“ ropade restauratören, störtande likblek från sin skänk fram på golfvet med utsträckta armar; “viljen I då göra mig olycklig! vive le roi! vive Louis Philippe!“ skrek han försoningsfullt så att han blef blå i ansigtet, “vive le roi, vive le roi!“

“Vive le roi!“ instämde ett halft dussin garçonger.

KÖREN (uppresande sig från alla bord och stolar, klingande med glasen).

“Hvem ropar vive la république!“ skrek en stads-sergeant, inrusande i restaurationen.

“Skynda! Skynda!“ skrek en annan, som följde denne hack i häl; “skynda ned efter vakten ... det är emöt deruppe i salongen ... Carlion är mördad! skynda, skynda!“

“Hvem är Carlion?“ frågade en gäst.

“En af stads-sergeanterne“, upplyste en garçon.

“Bara en? ... ned med dem alla!“ ropade gästerne.

Alla gästerne skynda mot dörren, kastande sergeanterne åt sidan.

KÖREN (marscherande uppför trappan tillbaka till salongen).

För att förklara orsaken till den emöt, för hvars skull stads-sergeanten påkallat vakten, nämna vi att midt under den lifligaste “scottish“ — denna lika vackra som originella dans och hvilken endast i Frankrike kan dansas — samt strax efter Armands aflägsnande ur maskerad-salongen, hade en ny karakters-mask beträdt tiljan.

Det var en figur af onaturlig längd och tjocklek, insvept från hufvud till fot i en hvit domino, öfverallt prydd med små svarta sammets-tungor, så att kostymen liknade en hermelins-mantel.

I stället för hufvud, hade denna figur ett gult kolossalt päron med vidfästade grå polisonger samt öfverst en krona af guldpapper, ur hvars midt uppspirade tio långa utbredda fingrar af måladt papp.

Figuren väckte stort uppseende, och flere par lemnade till och med dansen för att genast tillfredsställa nyfikenheten.

Bland de många masker, som trängde sig omkring ifrågavarande figur, upptäckte man äfven gestalten med tigerhufvudet.

Med tillhjelp af sin lur och sina starka armar hade denne snart hunnit så nära nykomlingen att han kunde nå honom med händerna.

“Hvem är du?“ frågade tigerhufvudet.

“Jag är Europas stora rikspäron“, svarade den hvita dominon.

“Aha! haha!“ skrattade de omkringstående.

“Är det tillåtet att göra dig några frågor?“ sporde tigerhufvudet med en vördnadsfull bugning.

“Ja, men ingen annan än du.“

“Hvarför blott jag?“

“Emedan du förenar kroppen af en varg med hufvudet af en tiger och följaktligen måste vara den heliga alliancen.“

“Det fattas blott räfvens svans“, anmärkte en; “funnes den, så vore det fullständigt.“

“Ganska sannt“, biföllo de öfrige.

“När var det du först kom på grön qvist?“ frågade tigerhufvudet.

“År 1830 som du väl vet.“

“Ja, ja!“ medgåfvo de närstående, följande samtalet med mycket intresse, ty fransmännen äro, som man nog vet, mycket känslige för karrikatyrer.

“Men det är sannt“, fortfor päronet, “på den tiden ville du icke mycket veta af mig ... Du begrep ej att man först måste vara kart, innan man kan bli mogen ... Men du trodde kanske att jag skulle bli grön i alla mina dar, liksom det enfaldiga folket trodde.“

“Det trodde jag visst icke.“

“Gulnar man för tidigt, så faller man från qvisten“, menade päronet; “men sker det småningom och i naturens ordning, så sitter man nog qvar i fred ... Så har jag då ändtligen blifvit så gul, mjuk och genomskinlig att jag utan att rodna kan se den heliga alliancen i ansigtet.“

“Det kan du visst, dyraste rikspäron ... Men hvad är det för långa fingrar som skjuta upp ur din krona?“

“Känner du icke igen dem? de äro ju mina egna.“

“Men hvarför sträcker du så der upp dem emot himmelen?“

“Sedan jag plockat åt mig allt som fanns på jorden, sedan jag kapat tillbaka alla de löften, både gamla och nya, som jag måste gifva ifrån mig år 1830, söker jag nu med all makt att fånga åt mig den guddomliga rätten.“

“Hvad vill du med den?“

“Hå, för att bli kanderad, kristalliserad eller riktigt legitim såsom du, heliga alliance!“

“Du skall få den, ty du är värdig ... Du är renad genom Polens blod och helgad af jesuiterne.“

“Men bara denna heliga stund icke dröjer för länge.“

“Hur då?“

“Jag fruktar.“

“Hvad då?“

“Jo, att, om jag länge så här fullmogen och naken sitter på en qvist, jag slutligen börjar bokna och skämmas.“

“Du skämmas? ... det är icke möjligt.“

“Nej, det är icke möjligt“, upprepade flere masker skrattande.

“Vi arrestera er i lagens namn!“ ropade i detsamma tvänne röster, under det att tvänne starka armar nedföllo, den ena på päronets skuldra och den andra på tigerhufvudets.

Rösterna och armarne tillhörde tvänne långa stads-sergeanter, som banat sig väg genom de många åhörarne och sålunda äfven fått del af dialogen mellan rikspäronet och tigerhufvudet, en dialog hvars mening de lika klart uppfattade som alla de andra, ehuru den på dem gjorde en helt annan verkan.

“Hvad! man våldför karnevals-friheten!“ ropade gestalten med tigerhufvudet, stötande ifrån sig den stads-sergeant, som vidrört hans skuldra, och det med sådan fart, att denne, rakande baklänges, föll öfver några qvinliga masker, hvilka kullslogos och illa trampades.

Vid deras jämmerrop, som fylde hela salongen, upphörde orkestern att spela och det blef ett ögonblicks tystnad, hvarunder man såg maskerna på raderna resa sig upp och utsträcka sina halsar öfver gallerierna, för att se hvad som föregick nere i salongen.

“Till vapen! man anfaller obeväpnade medborgare, man mördar värnlösa qvinnor! till vapen!“ skrek kolossen med tigerhufvudet, afbrytande på detta sätt den hemska tystnaden.

Skallet af denna röst, som hördes ända in i korridorerna och foyer’erna, följdes af ett allmänt tumult.

“Till vapen! till vapen!“ genljöd från alla sidor, från alla vinklar och vrår af den stora salongen.

Den omkullslagne stads-sergeanten var dock snart på benen igen. Han drog genast värjan och kastade sig ånyo emot masken med tigerhufvudet, men fick, innan han ännu hunnit göra bruk af sitt vapen, af denne ett sådant slag med messingsluren i hufvudet, att han för andra gången stupade, men blödande och sanslös.

Nästan i samma ögonblick låg äfven hans kamrat, som vidrörde masken med päronet, utsträckt på golfvet och trampad under fötterna af dem, som kullslagit honom.

De öfrige stads-sergeanterne, jemte de vid dörrarne posterade municipal-gardisterne, blottade likaledes sina vapen, men för svage att emotstå anfallet af hundratals masker, som vräkte emot dem bänkar, fiol-fodral och allt som närmast var till hands, drogo de sig parerande intill en af väggarne, för att derstädes afvakta den förstärkning, som vid början af oväsendet blifvit reqvirerad.

Emellertid sträfvade alla maskerna att komma ut ur salongen, under skrik och jämmer af trampade och klämda. När förstärknings-bataljonen ändtligen anlände, var det knappast andra än qvinliga masker qvar i salongen, der allt bar spår af oordningen och striden.

Så slutades den sista opera-maskeraden inom Februari månad 1848.

Det var också den sista under konungadömet.

Fjerde kapitlet. Boulogne-skogen.

Klockan var icke mer än 7 på morgonen, när tvänne unga män stannade invid den stolta triumfbågen (l’Arc de triomphe de l’Etoile), ett minne af kejsartiden som i sitt slag icke lemnar något öfver sig.

Grunden dertill lades efter slaget vid Austerlitz, men arbetet på sjelfva byggnaden, afbrutet vid restaurationen, fulländades först af Ludvig Filip, hvilken bragte till fulländning nästan alla under kejsardömet påbörjade monumenter, på detta sätt uppfriskande minnet af Napoleon, men säkerligen icke anande att dennes brorsson, fången i Ham, skulle på spillrorna af hans tron uppstiga till höjden af Frankrikes regent.

Triumf-bågen, nära 70 alnar hög, 60 bred och 30 djup, samt vändande sina tvänne hufvud-facer, den ena mot de Elyseiska fälten och den andra mot slottet Neuilly, är öfverallt dekorerad med mästerliga basreliefs, alla hänsyftande på kejsartidens och krigarärans mest lysande minnen.

Idel segrar i alla väderstreck, omkransade af svärd och sköldar med ingraverade namn på batalj-dagar.

Här och hvar framsmyga palmer, och äfven fredens gudinna har på triumf-bågen fått sin plats och äfven hennes ansigte strålar af triumfens glädje.

Hvad var väl konstnärens mening, när han på denna ofredliga plats stälde fredens gudinna midt i krigets rustkammare och gaf henne dessa leende anletsdrag?

Var det kanske blott en bitter ironi, kastad midt i ansigtet på desse slagtare i stort, som, i stället för cypresser, plantera skogar af lager kring hekatomber af menniskolik och ruiner af grusade städer?

Ty hvad kan väl fredens gudinna se i alla dessa sköldar, i alla dessa svärd? hvad annat än sin egen gäckande bild?

Hvad kan hon väl se i alla dessa strömmar af fruktlöst utgjutet blod? hvad annat än bilderna af det menskliga eländet, sorgen och fasan?

Ironien hade varit ännu fullkomligare, om konstnären på triumf-bågen äfven stält sanningens gudinna.

Klockan 7 är en mycket tidig timme i Paris.

Men man må derför icke tro att Paris är öde. Det hvimlar och stimmar då kanske mera än fram på dagen öfver gator och torg. Men det är mestadels en helt annan befolkning än den vi möta på andra timmar af dygnet.

Det är bondfolket som redan klockan 4 på morgonen kommit till Paris för att förse den ofantliga staden med födoämnen af alla slag.

Hvart man vänder blicken, möter den landtmanna-åkdon omgifna af minut-handlare, som göra sina uppköp för dagen, ty i Paris behöfver hvarje dag blott hafva sin omsorg.

Det är en rörelse, ett lif under Guds fria, men mörka himmel som gör ett högst eget intryck på främlingen från norden.

Hvarje ankommande landtbo har sin lykta, hvarje mötande stadsbo sin. På afstånd ser man endast lågor, som än möta, än dansa förbi hvarandra genom gatorna och öfver torgen, vid kajerna och öfver broarne, öfverallt der rum finnes för menniskofot.

Man skulle kunna tro att de dödes själar uppstigit ur katakomberna för att drifva sitt nattliga spel i den slumrande staden.

Men när klockan slår åtta, höres från hvarje öppen plats en ringklockas ljud, och man ser der de tallösa lågorna dels försvinna in i husen, dels ila ut genom barriererna, genom fästningsverken samt förskingras utåt landsvägarne.

De bortilande äro landtborne, som icke längre än till 8 fått uppehålla sig i staden, hvars egen befolkning nu är på benen, intagande den plats, som de förre lemnat och hvilken omöjligt skulle kunna rymma dem alla.

Denna ordning, högst nödvändig för en så rikt befolkad stad, iakttages med största stränghet. Den landtbo, som sluter till örat för den påminnande ringklockans ljud, förlorar ovilkorligen de varor han ännu kan hafva osålda, ty polisen lägger ögonblickligen beslag på dem, antingen säljande dem till den mestbjudande för det allmännas räkning eller förande dem direkte till de hospitaler, som till dem hafva rättighet.

“Om ni tillåter, så kunna vi hvila här något litet“, sade den ene af de unge männen, hvilka, efter hvad ofvan nämndes, hade stannat vid triumfbågen.

“Som ni behagar“, svarade den andre; “vi ha god tid på oss.“

“Men svep kappan bättre om er, monsieur Armand, så att icke de fördömda sablarne synas.“

“Ni tycker ej om sablar, monsieur Eugène?“

“Hvem kan tycka om sådana vapen! ... jag hatar allt som icke är hvad det synes vara, lika mycket som jag värderar det som är för mer än det synes ... Ser ej sabeln vida fruktansvärdare ut än värjan?“

“Möjligtvis för den, som icke är kännare.“

“Kan ni säga mig till hvad godt man kan använda en sabel? ... Ni svarar: den är det beqvämaste medel att beröfva sin fattiga nästa ett öra, en näsa, en arm.“

“Det är vackert nog det“, menade Armand.

“Det är lumpet“, menade deremot Eugène; “att så der stympa och vanställa en mensklig varelse, det är grymt, onaturligt!“

“Jag medger att värjan är reellare, ty man dödar lättare med den ... men icke är det mindre grymt och onaturligt.“

“Icke det? ... Hvad är naturligare än att dö? ... Men att framsläpa hela sitt lif såsom en sex- eller sjuåttondels menniska, det är onaturligt ... Jag, för min del, skulle aldrig tveka i valet ... Också är det gudvarelof högst sällan man slåss på sabel här i Frankrike ... Jag undrar just hvad det kan vara för en barbar som utmanat er på detta gammalmodiga instrument. Ni sade att ni icke kände honom.“

“Han var maskerad, men han tycktes hafva arm att föra en sabel med.“

“Hvarför icke då så gerna en slägga? ... Men om han nu skulle vara bland dem, som blefvo arresterade denna natt?“

“Jag tviflar på att polisen gjorde någon större fångst, och dessutom såg min vederdeloman ut att icke så lätt låta taga sig ... Men en sak, monsieur Eugène!“

“Hvad då?“

“Är ni säker på att icke vara känd på den der restaurationen, der ni tog upp psalmen?“

“Jag icke känd? ... När var icke en poet känd af Bacchus eller Venus? ... de gifva honom lifvet, men, oväldigt nog, äfven döden ... Jag är mycket bekant hos alla restauratörer i Paris och synnerligast hos honom i opera-huset, emedan jag också hos honom druckit det mesta vinet, och dermed borde det kunna vara qvitt.“

“Ni är skyldig honom ... så mycket värre.“

“Hvarför så?“

“Han skall genast skynda att angifva er inför polisen.“

“Tvärtom, han skall icke angifva mig, ty han är större penningkarl än royalist, beundrar icke oftare Ludvig Filips bild än när han ser den på louisd’oren eller fem-francsstycket ... Hans pengar sitta nog långt inne ändå, utan att han behöfver sätta mig i kurran ... Han tager mig lättare såsom spicken än som griljerad.“

“Men det kunde finnas någon bland gästerne, som icke stode till er i samma innerliga förhållande som restauratören.“

“Det är mera möjligt ... Men hvad vill ni jag skall göra?“

“Ni har slägtingar i Versailles ... ni kunde dölja er hos dem några dagar.“

“Parbleu! ... jag skulle resa från Paris! ... lemna Paris i dessa dagar, då jag har det bästa hopp att få höra mina sånger sjungas vid ackompagnement af handgevärs-salfvor och kanonskott? nej, nej, sacredieu! ... Man vet att jag har Afrodite i bröstet, Bacchus i strupen och Apollo i hufvudet ... Det återstår mig nu att visa att jag har Mars i armen.

Gnolande denna sång, satte sig de unge männen ånyo i rörelse och stannade först vid de fyra bokarne i Boulogne-skogen.

Boulogne-skogen! Hvem, äfven bland oss svenskar, har ej vandrat på dess stigar och svalkats af dess skugga, åtminstone i romanen eller dramen!

Hvem har ej bevitnat glansen af mötenas ögonspråk och glimten af duellernas värjklingor? hvem har ej lyssnat till, dånet af den eleganta Pariser-verldens promenad-vagnar och knallen af elegangernas vexlade pistolskott?

Hvem känner ej denna sagans lund, der hvarje blad på ena sidan bär njutningen och lifvet, men på den andra striden och döden; der man visar att man kan dö, sedan man der visat att man kunnat lefva?

Chevaleriet har förlorat sina fasta borgar och lefver numera i Boulogne-skogen nomadens flyktiga lif, irrande från lund till lund, från träd till träd, från tufva till tufva.

Men på närmare håll och utan fantasiens mikroskop betraktad, hvad är väl Boulogne-skogen? Knappast en park, åtminstone inför svenska ögon, vana vid Djurgården och Haga. Den är på sin höjd ett större buskage, sedan kossackerne vid invasionen nedfälde de största träden samt vid de ypperliga ek- och bokvedsbrasorna kokade sin kål och torkade sina kläder.

Ack, hvad det rika Paris gerna skulle bortbyta sin beprisade Boulogne-skog mot det fattiga Stockholms Djurgård och gifva många, många millioner emellan samt på köpet ett af sina många slott, för att icke tala om de kungliga bildstoderna!

“Er sabelhuggare synes icke till än“, anmärkte Eugène.

“Klockan har ännu icke slagit åtta“, yttrade Armand, lutande sig med armbågen mot ett träd.

“Ni tyckes något orolig, monsieur Armand.“

“Jag kan icke bestrida det.“

“Ni ångrar att ni ej valde värja eller pistol?“

“Det gör mig detsamma ... det är till och med bättre att det är som det är.“

“Nå, då inser jag icke hvad som kan oroa er.“

“Jag tänker på att om några ögonblick skola tvänne menniskor vildt falla ut emot hvarann och blodigt strida, fastän de på det hela taget icke hafva något obytt med hvarandra.“

“Lyckligtvis kommer alltid denna tanke för sent.“

“Lyckligtvis, säger ni?“

“Ja, ty om tanken alltid löpte oss i förväg, skulle slutligen både modet och tapperheten för evigt komma i reserven ... Verlden skulle bli en neddammad lärosal full af bleka tänkare.“

“Af förståndige.“

“Hvem skulle stränga lyran i det kalla förståndets rike? ... Poesien och sången skulle dö ut, om de icke hade att besjunga hjeltemodets seger öfver förtrycket, dygdens öfver lasten ... Ah! se hur vackert morgonsolen der sticker fram mellan trädstammarne!“

“Jag tycker mig se ett par figurer der borta“, yttrade Armand, lemnande stammen.

“Ja, jag ser ... Så hafva vi ändtligen vår gynnare ... Tag hit era begge sablar, så vill jag gå honom till möte och presentera honom dem såsom man presenterar ett par liljor åt en hertiginna från S:t-Germain.“

Eugène tog de begge sablarne och gick, gnolande på en af sina visor, emot de ankommande, hvilkas gestalter allt mera förstorade sig.

Femte kapitlet. Duellerna.

Armand drog af sig rocken och hängde den på en gren. Derefter kastade han en blick framåt och fann Eugène i samtal med den ene af de begge männerne, under det att den andre stod orörlig några alnar ifrån dem.

Efter en stund återvände Eugène med Armands begge vapen i ena handen och hållande under andra armen något, som syntes besvärligt att föra.

“Vackra hertiginnor att presentera liljor åt“, yttrade Eugène, när han framkommit till Armand; “era begge smånätta sablar äro kasserade ... “Tror ni att min vän är skräddare efter ni kommer med synålar?“ frågade den hedervärde sekundanten mig ... Hvad tycker ni om de här palatscherna?“

“De äro temligen tunga, men för öfrigt ganska ändamålsenliga“, svarade Armand, fattande den ena palatschen och görande några blindhugg i luften.

“Ändamålsenliga? ... ja, att fälla träd med ... Men ni har ingen dålig arm, som jag ser ... Ni svänger den der tingesten med en sällsynt ledighet.“

“Det är också icke för första gången jag handterar dylika vapen“, mumlade Armand med en sidoblick åt det ställe, der hans motståndare stod.

“Jag är just nyfiken att se hur man riposterar med en sådan jernstång.“

“Ni skall snart få se det, monsieur Eugène ... Var derför god och säg sekundanten att jag gillar vapnen, samt utmät derefter platsen ... Det är kyligt och jag känner ett stort behof af att värma mig ... Känner ni hans sekundant, eller har ni sett honom förut?“

“Jag känna honom?“ yttrade Eugène icke utan ett visst aristokratiskt leende; “han behöfde ej säga mig att han och hans vän icke äro skräddare, ty de ha säkert i alla sina dar icke sett någon hyggligare garderob ... Också bar den der gunstig herrns ansigte tydliga märken af kajernes och broarnes idrotter ... Hvad deremot er motståndare, titanen derborta, beträffar, så har jag ännu icke haft den äran att se hans anlete, men ...“

“Ja, jag tror mig ha märkt att han är maskerad“, inföll Armand.

“Ni kan emellertid vara säker på att det icke är någon förklädd prins“, yttrade Eugène; “jag fruktar verkligen att vi fått ganska simpelt folk att göra med.“

“Simpelt folk?“ upprepade Armand; “hvad tänker ni på, monsieur Eugène! ... Ni, en republikan, en folkskald, tala med sådan förakt om det lägre folket!“

“Au diable! ni har rätt ... Man glömmer sådant der så lätt under praktiken.

Så sjungande, lemnade Eugène ånyo vår hjelte och närmade sig motståndarens sekundant, hvarefter de gemensamt, enligt öfligt gammalt bruk, utmätte platsen och bestämde de punkter, från hvilka de begge duellanterne skulle utgå för att möta hvarandra.

Sedan allt detta blifvit behörigen verkstäldt, drogo sig sekundanterne åt sidan, lemnande platsen åt kämparne.

Desse närmade sig långsamt och stannade midt emot hvarandra på ungefärlig sabellängd.

Men Armand, i stället för att ställa sig en garde vände sabelspetsen mot marken.

“Monsieur!“ sade han, men så lågt att endast den han tilltalade kunde höra honom, “innan jag faller ut, har jag några ord att säga er, dem ni med tålamod måste afhöra.“

Resen skakade otåligt på hufvudet och höjde den förfärliga palatschen.

“Ni fortsätter ännu maskeraden“, sade Armand utan att ändra ställning, “och jag anar era skäl dertill ... När ni nu hört det, bör ni äfven kunna tro att jag anar hvem ni är.“

“Så mycket bättre“, svarade resen; “en garde, monsieur!“

“Jag skall icke underlåta det“, svarade Armand; “men ni måste höra mig, innan det kanske blir för sent.“

“Om ni icke försvarar er, hugger jag ned er som en hund!“ ropade jätten.

“Fy, Simon!“ yttrade Armand; “detta ord var icke värdigt en så tapper man som ni.“

“Så skyll er sjelf, eländige!“ röt jätten, måttande i detsamma ett hugg öfver Armands hufvud, utan att gifva denne tid att höja sitt vapen till parad.

Armand undvek hugget genom en rask volt åt sidan.

Jättens klinga trängde djupt ned i marken.

“Att en så gammal mästare på sabel som ni ännu icke lagt bort de enfaldiga primerna!“ anmärkte Armand lugnt och stälde sig ändtligen en garde.

“Han flyr, den uslingen!“ ropade jättens sekundant, som tog Armands volt för ett steg till reträtt.

“Monsieur!“ sade Eugène till sekundanten; “det är alldeles nödvändigt att ni för tillfället iakttager den fullkomligaste tystnad.“

“Hvarför det då?“

“Emedan ufvarnes tid först börjar med natten.“

“Hvem säger det?“

“Jag, om ni tillåter ... Jag ser kanske icke ut att ega så mycken djerfhet?“

“Åtminstone ser ni icke så ut på fötterna“, hånade sekundanten med mungiporna vid öronen.

Eugène liksom poeter i allmänhet, var känslig för kritiken, antingen denna rörde de pedes hans sångmö begagnade, eller de fötter han sjelf nyttjade. Kanske var han ännu ömtåligare om de sednare, emedan dessa, ovanligt breda och flata i förhållande till de smala benen, mera liknade svanens än den glade poeten säkert önskade.

Derför flat och icke finnande något för tillfället lämpligt genmäle hvarken på vers eller prosa, upptog han från marken de begge kasserade sablarne och kastade den ene för sekundantens fötter.

Denne, en grof och storväxt vindragare, fattade sabeln, vände dess spets mot sin venstra tumnagel, svängde den omkring och balanserade den några sekunder, visande på detta sätt sitt förakt för en dylik leksak till vapen.

Slutligen grep han om fästet, hvarefter ufven gick löst på svanen.

Under tiden vexlades dryga hugg emellan Hvita Björnen och hans f. d. lärjunge, ty den klumpiga palatschen var lätt i den förres hand och icke heller för tung i den sednares.

Simon hushållade hvarken på terser eller qvarter, så väl hela som halfva, än i hugg och än i stötar.

Men Armand, som ännu blott försvarade sig, sammanknöt sina parader, så att dessa förenade bildade en jemn cirkel, mot hvars oböjliga periferi Hvita Björnens palatsch fruktlöst hamrade.

Simon var häftig, men Armand lugn, och när uppväger icke lugnet styrkan?

Armand märkte att hans gamle vän i sin blinda ifver ofta högg à tempo, såsom det heter, d. v. s. föll ut, utan att betäcka sig sjelf.

Detta är ganska farligt, ty om ett sådant hugg misslyckas, råkar man ohjelpligen ut för motståndarens, som icke mera någon parad hinner möta och afvärja.

Vår hjelte, hvilken icke ville sin gamle vän något ondt, men icke heller ville längre fortsätta striden, beslöt att begagna sig af sin motståndares oförsigtighet.

Sedan han med en half ters parerat ett dylikt hugg, föll han blixtsnabbt ut med en hel qvart och gaf sin gamle lärare ett hugg öfver högra näfven, så att denne åtminstone för en stund sänkte sin klinga.

Denna stunds uppehåll begagnade Armand för att yttra följande:

“Simon! ni har orätt uti att vredgas på mig, och ni måste höra mig, innan ni dömmer ... Jag bedyrar vid allt heligt, att jag är oskyldig i den olycka, ni kanske anklagar mig för, och att jag sjelf, liksom ni, blifvit nedrigt bedragen ... Jag bedyrar äfven att jag gjort allt hvad i mina krafter stått för att utverka er frihet och att ...“

Hvita Björnen höjde till svar sin tunga sabel och, ehuru blodet sprutade ut från hans hand, färgande både fäste och klinga, anföll han ånyo Armand med om möjligt ännu större häftighet.

“Ni vet icke hvad ni gör!“ ropade Armand, parerande med fortfarande köld de haglande huggen; “ja, ni är en galning! ... och detsamma ropar Madelone ur sin graf ... Hör ni icke hennes röst? ... Hon ropar: Simon stör min frid i himmelen, liksom han störde den på jorden! ...“

Den tunga sabeln föll af sig sjelf ur Simons hand.

Ett barn med detta troll-ord på sin mun skulle ha afväpnat honom. Han förde sin blödande hand upp till sina ögon. Droppar af blod blandade sig med tårar, de sednare kanske rödare och bittrare än de förre.

En skuggas finger hade bräckt stålpansaret på jättens bröst och jagat vredens demon ur hans hjerta.

Armand kastade långt ifrån sig sin palatsch och närmade sig rörd den numera så veke mannen.

En god stund förut hade striden emellan de begge sekundanterne upphört.

Arbetarens trotsiga styrka hade bitit i gräset för trubadurens öfverlägsenhet i vapens handhafvande.

När Simon och Armand hand i hand närmade sig dem, funno de den ene, arbetaren, sittande på marken och den andre, folkskalden, lutande sig öfver honom och sysselsatt med att förbinda hans högra öra, som blödde af ett djupt sår.

Men arbetaren, långt ifrån att synas lidande, tycktes tvärtom med mycken uppbyggelse lyssna till den kuplett, som poeten under förbindningen sjöng med klaraste stämma. Kupletten lydde:

“Obegripliga folk!“ tillade skalden derefter; “förunderliga folk som man ena dagen måste besjunga och den andra hugga öronen af!“

Sjette kapitlet. Sjukbesöket.

Längre fram på förmiddagen stannade en vagn utanför det bekanta huset vid rue d’Anjou.

En betjent i pudradt hår och hvita silkesstrumpor hoppade ned från sin plats bakpå vagnen och öppnade dess vapenprydda dörr. I betjenternas silkesstrumpor och framför allt i deras pudrade hår ser man ännu i Frankrike en hägring af dess fordna aristokrati.

Stödjande sin ena arm på den bugande betjentens axel, steg hertig de Beaudreuil ur vagnen. En lätt, oroligt skimrande rodnad betäckte hans vanligtvis bleka kinder, under det han gick in genom den öppna ekporten; men obeskrifligt mild var den blick han skänkte portvakten, som krökte sig nästan mot marken.

“Monsieur Géronnière är opasslig, efter hvad jag hört?“ frågade hertigen.

“När monsieur i natt hemkom, var han illamående“, svarade portvaktaren.

“Han är säkert utsatt för sitt vanliga onda, eller hur?“ sporde hertigen, skakande på hufvudet.

Portvaktaren gapade på hertigen med den okunniges dumma blick.

“Det ser nästan ut, min vän, som ni icke visste att er husbonde på den sednaste tiden varit något besvärad af yrsel och tryckningar uppåt hufvudet“, yttrade hertigen.

“Ja, jag tror väl, jag minns nu ganska väl“, försäkrade portvaktaren, ifrig att aftvå sig misstanken för okunnighet i hvad som rörde hans husbonde.

“Men jag har hört att han nu skall vara bättre.“

“Ja, monseigneur, mycket bättre.“

“Himlen vare lofvad för det!“ yttrade hertigen med en blick mot porthvalfvet och ett korstecken för bröstet.

“Amen!“ hviskade portvaktaren likaledes med ett korstecken.

“Ni älskar er husbonde, och detta hedrar er“, förklarade hertigen, släppande ett guldmynt i portvaktarens hand.

“Monseigneur!“ stammade denne med skinande anlete och ett nytt korstecken med den lediga handen.

Hertigen fortsatte sin väg öfver gården och uppför trappan.

“Monsieur är sjuk, efter hvad jag hört“, yttrade han till betjenten, som öppnat dörren till tamburen.

“Ja, monseigneur, i natt har det icke varit bra“, svarade denne, bugande sig först och ryckande på axlarne sedan.

“Jag har länge fruktat att så skulle gå“, yttrade hertigen, ånyo skakande på hufvudet.

Betjenten betraktade hertigen med en blick, som visst icke var qvickare än portvaktarens.

“Som ni vet, har er husbonde sedan någon tid varit stundtals oroad af svindel och tryckningar uppåt hufvudet ... Jag har derför rådt honom till försigtighet och att icke vara så länge uppe om nätterna, som han vanligtvis brukar.“

“Ja, monsieur är alldeles för länge uppe om nätterna“, medgaf betjenten, som icke hade någonting emot att gå tidigt till sängs.

“Och det kan visst icke vara helsosamt för den som är fallen för blod-konjektioner.“

“Nej, visst icke, visst icke“, instämde betjenten; “också bekommer det monsieur alltid illa efteråt“, tillade han, väl vetande att ingen god tjenare får vara främmande för sin husbondes krämpor.

“Jag förmodar att man genast efterskickade doktor Levisière?“ sade hertigen.

“Ja, monseigneur, och han instälde sig på ögonblicket“, intygade betjenten.

“När var doktorn sist här?“

“För två timmar sedan; men vi vänta honom hvarje stund.“

“Godt! ... Men hvarför lägger man icke halm på gatan utanför huset?“

“Doktorn nämnde ingenting derom.“

“Det var obetänksamt af doktorn ... Låt genast breda halm på gatan.“

“Monseigneur’s befallning skall på minuten efterkommas.“

“Jag tackar er“, yttrade hertigen, låtande ett guldmynt falla äfven i betjentens hand.

“Monseigneur är alltid så god, så nådig“, stammade denne, som tyckte mycket om guldmynt.

“Min godhet, min nåd äro endast beroende af den uppmärksamhet och kärlek ni egnar er husbonde ... Han är emellertid bättre?“

“Monsieur har fått sofva något på morgonen och ligger nu ofvanpå sängen.“

“Prisad vare Gud!“ utropade hertigen, korsande sig ånyo, och fortsatte vägen genom rummen.

Bankiren, insvept i den dyrbara morgonrocken, befanns liggande ofvanpå sängtäcket, när hertigen inträdde i sängkammaren värdig den lycklige egaren af omkring tjugo millioner francs.

Bankiren sökte resa sig upp från hvilobädden, men hertigen förmådde honom med det vänligaste våld att ligga qvar, och tog sedan sjelf plats invid sängkanten.

“Ni får icke möda er“, bad hertigen; “men jag ser till min innerliga glädje att det ej står så illa till som jag i början fruktade ... Ert bud nästan förskräckte mig ... När kände ni er först må illa?“

“På hemvägen från baron S:t-Bris“, svarade bankiren ganska matt; “jag fruktar att jag tog för mycket för mig vid buffet’n ... jag mår aldrig väl, när jag spisar om nätterna.“

“Hur förhöll det sig?“

“En olidlig magplåga.“

“Det är möjligt att ni superade för starkt ... Den hederlige baronen är en nästan för god värd ... Men det är också möjligt att ni råkat ut för la grippe, som utan nåd och urskilning anfaller alla menniskor.“

La grippe, motsvarande influensan i Sverige, är särdeles efterhängsen i Paris, när det lider mot våren, och detta till mycket förfång för det glada karnevals-lifvet, som egentligen börjar i midten af Februari och räcker till fet-tisdagen.

“Har ni tagit in något?“ frågade hertigen, betraktande bordet vid sängen på hvilket inga medikamenter syntes.

“Doktorn gaf mig in ett litet pulver, som genast stillade plågorna och hvaraf jag fick sofva ... När han sist var här, trodde han att jag skulle kunna lemna sängen om ett par timmar.“

“Det tror jag också ... Ni ser ju alls icke sjuk ut.“

“Ah, det vill mycket till innan det tar på mig“, medgaf bankiren, som likväl var blek som döden.

“Ni kan hafva fullkomligt förtroende till doktor Levisière ... Han har, som ni vet, varit min läkare ända se’n jag sist kom till Paris, och icke heller kommer jag att vända mig till någon annan, ifall jag skulle bli sjuk ... Han har visserligen ännu ej något större namn, men jag bäfvar nästan för de der stora namnen inom läkarevetenskapen ... De våga alltför mycket under egiden af sin ryktbarhet, och dessutom hindrar dem deras stora praktik för att egan deras patienter all den omsorg, som erfordras.“

“Jag är mycket nöjd med Levisière och tackar er för det ni rekommenderat honom ... Hur befinner sig min nièce, hertiginnan?“

“Innan jag for till er, lät jag underrätta mig om hennes tillstånd och ville på samma gång omnämna er opasslighet, men hon hade redan åkt ut, åkt till Luxembourg såsom vanligt ... Hon försummar ingenting af de sköna konsterna.“

Hertigen drog en djup suck och stirrade dystert ned på mattan framför sängen.

“Stackars de Beaudreuil!“ deltog bankiren, fattande sin frändes hand.

Hertigen drog ånyo en djup suck, i det han tacksamt besvarade bankirens handtryckning.

“Hon är då oförbätterlig!“ yttrade bankiren; “hvarken ert tålamod eller mina förmaningar förmå något.“

“Detta olyckliga förhållande gnager på mitt lifs finaste trådar“, försäkrade hertigen, “och jag uthärdar snart icke mera ... Om jag ändå hade hoppet att ...“

“Den ovärdiga!“ afbröt bankiren; “men det har då blifvit en fix idé hos henne att tro er om ...“

“Ack, det är icke det jag fruktar“, afbröt i sin ordning hertigen; “om det blott vore det ... Men ...“

“Ni fortfar då att misstänka henne? ... Men har ni då sjelf kommit underfund med något?“

“Intet annat än hvad jag nämnde för er härom dagen ... Det var, som ni vet, blott mina domestiker som ...“

“Och de ha ånyo sett baron S:t-Bris möta henne på alla hennes promenader, sett honom i Luxembourgs galleri hvarje gång hon är der?“

“O, jag är mycket olycklig!“ utbrast hertigen med en tredje suck djupare än de föregående.

“Men har ni då icke sagt henne ...?“

“Hur kunde jag ha styrka dertill!“

“Men hvarför vill ni icke tillåta mig att säga henne, att fråga henne?“

“Jag hade tänkt att ni i dag eller i morgon skulle ...“

“Nå, ändtligen ... ja, jag skall säga henne, den skändliga!“ yttrade bankiren med vrede.

“I himlens namn, förifra er icke! er helsa kunde lida deraf“, utlät sig den omtänksamme fränden. “Låtom oss öfvergå till något annat ... Ni har säkert icke haft styrka att läsa dagens tidningar, ty jag ser att de ligga hopvikta på ert bord.“

“Nej, jag har icke läst dem ... men hur låter det? hur är det?“

“Oro på ytan, i djupet och i luften“, svarade hertigen; “ert namn på listan till reform-banketten den 22 har haft en förvånande och likväl icke oväntad verkan.“

“Berätta, berätta!“ ropade bankiren ifrigt.

“För det första ha de mest ansedda af börsens medlemmar, vid underrättelsen om att ni tecknat ert namn på listan, genast skyndat att äfven teckna sina.“

“Jag visste detta ... det var jag säker om“, menade bankiren med den mest sjelfförnöjda min.

“För det andra hafva, just med anledning deraf, alla ministrarne varit kallade till Tuilerierna.“

“När?“

“Förliden natt.“

“Med anledning af mitt namn?“

“Naturligtvis ... ert namn har för mycken vigt för att icke genast låta den andra vågskålen sväfva i luften.“

“Ministrarne sammanträdde för att resignera?“ frågade bankiren med helsans färg på sitt ansigte, “och deras afsked har blifvit gilladt af konungen? ... det är ju klart att så måste vara.“

“Huru det förhåller sig med den saken känner jag ej.“

“Men några af dem måtte väl hafva strukit på foten, och finans-ministern kan väl icke gerna sitta qvar“, sade Géronniere, som, efter hvad vi redan känna, var oförsonligast mot finans-ministern.

“Jag har icke hört det.“

“Icke det!“ suckade bankiren, sjunkande modfäld tillbaka på sin bädd.

“Deremot berättas det ...“

“Hvad?“

“Att styrelsen ämnar offentligt anklaga dem, som stält sig i spetsen för ifrågavarande bankett.“

“O himmel!“ skrek bankiren, sprittande upp från bädden med förskräckelsen i sina anletsdrag.

“Den ämnar anklaga Odilon Barrot ...“

“Och mig!“ afbröt bankiren, fallande tillbaka på sin plats.

“Thiers och ...“

“Och mig!“ qved bankiren från djupet af sina kuddar: “men“, tillade han, något qvicknande till, “jag hade ju, liksom Odilon Barrot, förbehållit mig att konungens skål skulle drickas vid bordet! ... har ni icke sagt dem det, hertig? ... Konungens skål först och främst.“

“Jag tviflar på att man skall våga anklaga er.“

“Ni har rätt, man skall icke våga det ... konungen skall icke tillåta det, ty han vet att jag och alla mina vänner, mina mäktiga vänner, äro honom och hans dynasti med lif och blod tillgifne.“

“Emellertid vore det kanske skäl att taga sina försigtighetsmått“, menade hertigen, “ty om ni också icke blir offentligen anklagad, kunde likväl regeringens ovilja blifva menlig för era enskilda affärer, såsom till exempel det der jernvägs-bolaget, för hvilket ni står i spetsen.“

“Ja, ja!“ ropade bankiren med den mest jämmerliga stämma; “jernvägs-bolaget! ... O min gud! ... Man skulle kunna göra några inskränkningar i reglementet till mitt förfång ... Ja, jag anade genast att jag skulle få mycken olägenhet af den der namnteckningen ... också ångrade jag mig ögonblickligen ... Men hur skall jag göra? ... Råd mig, råd mig, bäste hertig!“

“Om ni på något sätt kunde draga er ur spelet, utan att likväl stöta oppositionen för hufvudet.“

“Ja visst, utan att stöta oppositionen för hufvudet; förstås att man måste gå diplomatiskt till väga.“

“Utan tvifvel.“

“Men hvad bör jag då göra? ... Hjelp mig, ty jag är alldeles rådlös“, erkände Géronnière med en uppriktighet, som icke mycket vitsordade hans anlag för rådgifvarekallet.

“Jag tror mig hafva funnit ett medel“, antydde hertigen med en begrundande min.

“Så säg då!“

“Er nuvarande opasslighet kunde bli en ypperlig förevändning.“

“Ni sade något ... ja ja, ni tog riktigt ordet ur munnen på mig.“

“Känner ni er ha styrka att skrifva några rader efter min diktamen?“

“Till hvem?“