ANDRA TIDSKIFTET. Februari år 1848. (continued 5)

“Ha!“ yttrade han, rätande upp sitt hufvud; “ve mig eländige! jag står här och förhalar tiden och glömmer att jag nära mig har vapen för ett helt regemente samt att jag i egen ficka bär nyckeln till förrådet.“

Armand lemnade prestens hus, kastade sig in i den bekanta trädgården, störtade in i huset, som stod deruti, samt befann sig snart i den kammaren han förra året bebott.

Armand tände en lykta.

Kammarens bohag var ungefär i samma tarfliga skick som när vi sista gången besökte den unge arbetarens boning.

Armand drog sängen från sin vanliga plats och öppnade den derunder befintliga luckan, likväl icke dervid iakttagande de försigtighetsmått, som vi förut en gång bevitnat.

Icke heller kunde man upptäcka den mystiska tråd, som förut varit dragen genom luckan och hade samband med det innersta af källaren.

Det är troligt att dessa försigtighetsmått ansetts öfverflödiga eller alltför vådliga af dem, som efter Armands afresa haft källaren med dess förråd om händer.

Det gick denna gången följaktligen mycket hastigare för vår hjelte att krypa igenom den lilla källaren och sedan komma in i den större, på hvars golf han nedstälde lyktan.

Lyktan spred omkring sig ett matt sken, men man kunde likväl märka att vapenförrådet blifvit betydligt tillökadt sedan vårt förra besök i den underjordiska rustkammaren.

Armand kastade en blick öfver vapensamlingen.

Han tog genast ett par terzeroler och laddade dem. Han stoppade dessutom några patroner i sin ficka. Det var ingen brist på patroner, ty, i stället för en fjerding krut, funnos der nu trenne, och alla öfverfylda med färdiga patroner.

Den revolutionära propagandan hade varit verksam, oaktadt vår hjeltes frånvaro.

Sedan Armand gömt terzerolerna hos sig, blottade han en värja med stukat-klinga, hvars egg han pröfvade.

Som allt befanns ganska godt, fästade han värjan vid sitt blus-skärp och ämnade derefter lemna rustkammaren.

Men han fann att han äfven behöfde något, hvarmed han kunde spränga portar och väggar, emedan terzeroler och stukat-klingor icke med fördel dertill kunna användas.

För detta ändamål började han undersöka några musköter och fäste sig företrädesvis vid dem, som hade de bastantaste kolfvarne.

Men ehuru han fått reda på den solidaste, tviflade han likväl på att kunna af den hafva all den nytta han väntade sig.

Han önskade sig en jernstör, ju tyngre, dess bättre.

Jernstörar äro enkom till för att bryta upp gator och störta murar. De borde derför icke gerna kunna saknas i en sådan rustkammare som den ifrågavarande.

Men Armand sökte förgäfves.

Radikalerne hade icke ansett det löna mödan att föra dit jernstörar, emedan dessa tillhörde det slags vapen, som icke förbjudas.

Det skulle gå slätt både med allmänna och enskilda arbeten, om man förbjöde bruket af jernstörar.

Annat är förhållandet med bössor och pistoler. Det är blott regeringarne som kunna ha nytta och nöje af dem.

Armand ämnade således fly till bösskolfven, då han lyckligtvis erinrade sig att han förut sett en jernstör i denna källare, ehuru han nu icke såg till den.

Han fattade derför lyktan och började med mera uppmärksamhet söka invid väggarne.

Denna gången sökte han icke förgäfves.

Han upptäckte jernstören, som befanns lutande mot en vägg.

Han rörde den. Men den var djupt nedstött i marken och hade till granne en jernpik, som likaledes var nedkörd i källarens jordgolf.

Nu påminde sig Armand att han sjelf hade nedstött både stören och piken, i afsigt att dymedelst försvåra inträdet från en annan källare, den nämligen hvilken han sjelf en gång lyckats upptäcka och undersöka.

Hans tanke, som hitintills uteslutande sysselsatt sig med sprängningar af portar och strider med röfvarband, återfördes nu till minnet af källaren derinnanför och de skatter den dolt och kanske ännu dolde.

Men som det nu var något vida dyrbarare än guld han sökte, återtog hans tanke snart sin förra riktning.

Han ryckte upp jernstören och ärnade derefter lemna källaren.

Han tog ett steg, men stannade tvärt.

Han hörde tydligen genom väggen det dofva ljudet af en jerndörr, som slogs igen.

Han lade örat till väggen och lyssnade, men, ingenting vidare hördes.

“Antingen har någon kommit eller gått“, sade han för sig sjelf och fortfor att lyssna.

Men allt förblef tyst.

Hastigt slog han sig för pannan, hvilket brukar vara fallet, när man oförmodadt hittar på någon ny idé.

“Det är visst och sannt“, sade eller rättare sagdt tänkte han, “att jag, brytande upp porten, kan från gatan inkomma till den misstänkte presten, men detta går dock icke gerna för sig utan oväsende och buller ... Varnade och förberedde genom detta buller, skola bofvarne rusta sig till försvar och länge göra mig segern stridig ... Ja, hvem vet“, tillade han rysande, “de skola kanske, hellre än att se sitt byte i mina händer, döda sitt offer.“

“Men om“, tänkte han vidare, “jag genom deras källare, hvars gemenskap med vår ingen anar, kunde smyga mig oförmärkt på banditerne, hvilken stor öfvervigt skulle jag icke derigenom vinna! ... Låt vara, att dörren derinnanföre är stängd, det skall i alla fall bli mig lättare att bryta upp den, än att ifrån gatan anfalla huset ... Raskt till verket, men försigtigt! ... Ingen tid att förlora.“

Armand stälde lyktan från sig invid väggen och ryckte äfven upp piken.

Derefter hukade han sig ned och började skrapa undan mullen.

Sedan detta väl var gjordt, löste han värjklingan från skärpet och lade den bredvid sig.

Han uppdrog äfven sina terzeroler, för att under krypandet genom öppningen i muren icke vara besvärad af dem eller göra sig någon skada, och lade likaledes dem på marken, men så nära att han, i händelse af behof, genast kunde hafva dem till hands.

Slutligen och efter det alla nödiga försigtighetsmått blifvit vidtagna, fattade han med begge händerna uti de rostiga jern, hvarmed stenluckan var kantad och började varsamt draga den åt sig.

Sedan Armand väl fått upp den tunga stenluckan, stödde han den mot piken, så att den icke måtte nedfalla.

Han lyssnade ånyo, men ingenting hördes. Han tittade in i öppningen, men såg ingenting.

Han tog lyktan och förde denna in i gluggen, och då såg han hvad han icke kunde påminna sig ha sett, när han första gången kröp in i denna hemlighetsfulla källare: han såg nämligen något grått tyg, som hängde innanför och tätt intill gluggen.

Han kände med handen på detta tyg och vidrörde ett stycke grof väf.

Han tryckte derpå och fann att väfven, som obetydligt gaf efter, var hårdt spänd innanför, blott utgörande en mindre del af ett större stycke.

Förande handen nedåt, råkade han på en trälist, hvaruti väfven var spikad.

Han försökte att skjuta listen inåt, men den var starkt fästad i jordgolfvet.

“Ett stycke väf är ej hela verlden“, tänkte Armand och fattade värjan, hvars spets var tunn och hvass som ett pennknifsblad.

Med värjspetsen började han nu skära i den motsträfviga väfven.

Men för att ej onödigtvis öda tid genom att blott pröfva huruvida slipadt stål kunde bita i lärft, följde han med värjspetsen utefter gluggens sidor, i afsigt att genom det spända väfstycket skära sig ett hål lika fyrkantigt och beqvämt att krypa igenom som sjelfva öppningen i muren.

Utan någon synnerlig kraftansträngning å Armands sida bet värjspetsen igenom duken.

Öfre sidan af qvadraten var redan bildad eller skuren, sidorna åt höger och venster voro det äfven snart, och nu föll hela qvadraten inåt, numera mjuk och skrynklig, sedan den blifvit skild från det stora spända väggstycke, hvartill den hörde.

Armand tittade in genom den numera fria öppningen, men kunde blott med största möda qväfva det utrop af förvåning, som ville pressa sig fram mellan hans läppar.

Tjugufjerde kapitlet. Besök hos grannen.

Ett ljussken kastade sig emot hans ögon och det så starkt, att Armand i sin första häpnad trodde att hela det inre hvalfvet stod i ljusan låga.

Men den, som icke skyr för lågorna, kan icke gerna bäfva för skenet.

Armand förde ögonblickligen värjan och terzerolerna in genom gluggen och kröp sedan sjelf efter med möjligaste hastighet.

En gång väl inkommen, stod han snart på fötterna. Men han måste hålla handen öfver ögonen, ty han bländades af det ljus, som från alla sidor förtrollande strömmade emot honom.

Hvad hade väl blifvit af den fordna källaren med dess ojemna svarta väggar, dess gropiga, fuktiga jordgolf?

Hade det guld, Armand förra gången sett ligga i högar derinne, af någon trollmakt besvuret, begifvit sig upp öfver väggar och tak, för att öfvergjuta dem med fulla värdet af sin rikedom och hela glansen af sin skönhet?

På tapeter af purpur-schagg blänkte stjernor af guld, och hvalftaket betäcktes med rika draperier af hvit sidensars med breda guldfållar, hvarifrån hängde tofsar och fransar likaledes af guld.

På golfvet utbredde sig en af dessa elastiska, nästan öfverdådigt broderade mattor, som locka massor af beundrande åskådare till glasväggarne af Shonguels och Réquillards ofantliga magasin vid rue Vivienne.

Ifrån en gyllene rosett i taket nedhängde en mångarmad ljuskrona, tillräcklig att rikt upplysa en af Pariserverldens större salonger.

Dessutom reste sig från begge sidorna höga tända kandelabrar.

Vid ena väggen höjde sig en hvilobädd med sitt hvita sidentäcke, kantadt med breda spetsar.

Öfver bädden föll ett rosenfärgadt omhänge, snarlikt morgonens skimmer öfver en kulle af snö, ännu knappast vidrörd af vinden.

Armand måste gnugga sig i ögonen för att öfvertygas om att han icke drömde.

Men han blef snart varse någonting, som skulle hafva gjort honom vaken, om han också legat i den djupaste dvala, något som han skulle hafva sett, om också hans ögon varit blinda, så trodde han åtminstone sjelf.

I en kolossal emma, öfverdragen med moiré, stora rosor på hvit botten, låg försjunken och tillbakalutad en ung qvinna i svart kasimirs-klädning, som äfven betäckte barm och hals.

Hennes armar hängde orörliga ned på hvardera af emmans sidokarmar.

Ett svart sammetsband, garneradt med blonder af samma färg, framsmög glänsande mellan rika hårflätor.

Armands blick, som snart halkat förbi denna sorgtoalett, fästade sig vid den unga qvinnans anlete, hvars rena ädla drag buro dödens bleka färg och hvars ögon voro tillslutna.

De nedvikta ögonhåren, täta och långa, liknade sorgfransar, hörande till toaletten.

Armand nalkades på tåspetsarne den bleka sorgklädda qvinnan och böjde sig öfver henne med tillbakahållen andedrägt.

Det föreföll honom som hade hans eget hjerta upphört att slå.

Han närmade sitt öra tätt intill hennes bleka läppar, för att lyssna till hennes andedrägt, och han trodde sig känna den ljumma, svaga fläkten af en döende aftonvind.

Emellertid orolig öfver hennes orörliga sanslösa tillstånd, böjde han sitt knä framför emman och vågade vidröra den ena af de tvänne små händer, som hängde ned öfver karmarne.

Men knappt hade hans finger darrande snuddat vid det silkeslenaste skinn, förrän den lilla handen konvulsiviskt drog sig tillbaka, liksom hade en eldgnista fallit på den.

Ett par stora blå, men nästan vansinnigt stirrande ögon öppnades, men tillslötos ånyo.

“Gud! Gud!“ hördes svagt från de bleka läpparne.

Förskräckt höjde Armand sitt knä från mattan och stod nu upprätt framför den unga qvinnan, till hvars anletsdrag lifvet småningom började vända åter.

Den unge mannen visste icke hvad han skulle göra.

Han vågade icke använda något medel för att påskynda hennes återförande till sansningen, och han fruktade att en för långvarig sanslöshet skulle medföra några farligare följder.

Slutligen tog han sitt parti och närmade sin mun nära intill hennes öra.

“Ni är räddad!“ sade han med svag, men uttrycksfull röst; “räddad, fri!“

Liksom träffad af en elektrisk stöt, reste sig den unga qvinnan med blixtens hastighet upp från emman, öppnande ånyo sina ögon, och stirrade länge på den unge mannen.

“Det är jag, madame!“ sade Armand, sträckande sina armar emot henne; “jag, Armand Cambon ... ingen annan än jag!“

Den unga qvinnan uppgaf ett rop och låg följande ögonblick i vår hjeltes armar.

Det var nära att den sanslöshet, som lemnat hertiginnan, hade bemäktigat sig den unge mannen. Ögon, sökande och finnande ljuset, förblindas dock af dess stråle. Hjertat, sökande och finnande sällheten, vill brista i sällhetens famn.

Lyckligtvis och innan den farliga krisen kom, hade Armand återfört hertiginnan till den emma, hon nyss lemnat, och satte henne ned i den, hvarefter han med hopknäppta händer stälde sig framför henne.

“Himlen vare lofvad! jag kom då ej för sent!“ sade han med djup rörelse; “måtte jag för evigt förgås den stund jag glömmer att det finnes en Gud, som vakar öfver det goda här i verlden!“

“Men“, yttrade hertiginnan uppsprittande och med en skygg blick på ena väggen, “de skola komma, de skola döda er, liksom de vilja döda mig!“

“Nej, de skola icke döda oss!“ sade Armand, i det han leende höjde sin högra arm, “det är jag som skall döda dem, krossa dem, trampa dem under mina fötter ... Må Gud förlåta mig! men jag känner något i mitt bröst, som jag aldrig förr känt, jag känner hämndens vällust och skonlöshetens raseri, och jag dör, om jag ej får ge luft åt dem båda.“

“Ah!“ tillade han, följande hertiginnans blick, “det är då från denna vägg ni väntar dem? ... det finns då en dörr på väggen der ... men denna dörr skola de icke behöfva öppna, ty innan de hunnit dit, har jag träffat dem! ... Jag har kulor för två och en klinga för tio.“

Armand sprang till den öppning i muren, hvarigenom han inkommit, och upptog der sina vapen.

Den skarpa stukat-klingan blixtrade i hans högra hand, men matt var dess blixt mot blicken i Armands öga.

Den ena terzerolen var instucken i skärpet kring hans blus, men i hans venstra hand hvilade den andra.

Armand tog ett steg mot dörren, men stannade, ty hans blick sökte ånyo hertiginnan.

Den unga qvinnan hade sjunkit ned på sina knän med sammanknutna händer och ögonen mot höjden.

Flamman på hennes kinder röjde vissheten om räddningens stund, lågan i hennes blick stoftets tacksamhet för den guddomliga nåden.

Hennes läppar, nu så friska, så röda af ungdomens glöd, rörde sig utan att gifva något ljud.

Hon bad — bad tyst.

Ack! hvad kan läppen säga, när hjertat beder? Hvad är fågelns sång mot blommans tysta andakt, när hon i morgonstunden med daggperlan i sin kalk vänder sig mot himlen och solen.

Armand sänkte värjspetsen mot mattan.

Det föreföll honom som vore hans kraft icke mera behöflig.

Han såg i den bedjande qvinnan en ängel, som stridde för dem båda.

Hertiginnan hade slutat sin bön och hon höjde sin smärta gestalt från golfvet, närmande sig derefter den unge mannen, hvars högra arm hon vidrörde.

Hon var ej mera den förskräckta, halft medvetslösa, under ödets slag böjda qvinnan.

Hon var lugnet, besinningen och hoppet. Se der de tre dufvoposter, som Gud fäster vid bönens vinge, när den, lemnande jorden, vidrör foten af den Eviges tron.

“Armand!“ sade hon med en röst, som icke mera darrade, “ni skall ej döda ... Ni skall ej fläcka era händer med dessa brottslingars blod ... Ni skall ej föra hämndens gudlösa brand till ert goda hjerta!“

“Jag lyder“, svarade Armand med svag röst; “men“, tillade han något högre, “rättvisan och allmänna säkerheten fordra att jag öfverlemnar dessa brottslingar i lagens händer.“

Hertiginnan kastade sina blickar omkring i den granna underjordiska boningen.

“Hur kom ni in i detta rum?“ frågade hon.

Armand pekade på öppningen i muren och svarade:

“Jag kröp in från en källare bredvid denna och hvilken ej måste vara känd af dem, som fört er hit.“

“Ah, det var då er jag hörde, när jag ... Förvirrad af det våld, man redan utöfvat mot mig och hvarmed man ytterligare hotade, drömde jag endast om faror och elände ... Jag såg alligatorer uppstiga ur jorden och ...“

“Det var då jag som denna gång förskräckte er! jag som var orsaken till den vanmakt, som ...“

“Vi kunna emellertid komma samma väg tillbaka?“ afbröt hertiginnan frågande och med en blick på gluggen i muren.

“Utan tvifvel ... men ...“

“Men, min Gud, hur visste ni att man fört mig hit?“

Armand berättade i få ord huru han fått veta hertiginnans bortförande och skälet hvarför han misstänkte att baron S:t-Bris fört henne till pater Brédôts hus vid rue S:t-Etienne.

“Man ville genom det ena brottet utplåna spåret af ett annat“, sade hertiginnan, när Armand slutat; “i dag på eftermiddagen skulle min onkels lik obduceras och jag hade förbehållit mig att få vara närvarande ... Jag stiger upp i vagnen för att fara till min onkels hus ... Vagnen far, men snart tycker jag att färden är längre än som behöfves och tror att kusken kört vilse ... Jag vill fälla ned vagns-jalusierna för att ropa till honom, men dessa äro fastspikade och trotsa alla mina ansträngningar ... Jag ropar, men ingen hör mig, och ingen kan höra mig genom bullret af vagnen, som alltmera ökar sin fart ... Ändtligen stannar den på en mörk aflägsen gata ... Vagnsdörren öppnas och jag ser baron S:t-Bris!“

“Den nidingen!“ ropade Armand, sammanbitande tänderna.

“Man qväfver mina rop och släpar mig utföre flere trappor hit ned ...“

“Och jag skall icke få döda dem!“ gnisslade Armand.

“Ni skall få veta mera ... men först härifrån, först bort från detta rysliga ställe!“ sade hertiginnan, hvarefter hon närmade sig den vägg, genom hvilken man kunde komma ut i andra källaren.

Armand böjde sig ned vid samma mur och skrapade med händerna undan mullen.

Derefter stack han armen djupare inåt, för att stödja under luckan, i fall piken, som han innanföre nedstött i jorden, icke vore tillfyllest.

Hertiginnan lagade sig verkligen till att passera en väg, som troligtvis ingen kunnat förespå henne.

Men det var af ödet bestämdt, att en hertiginna icke skulle beundra radikalernes rustkammare eller med förundran betrakta den tarfliga boning, som man lika litet kunde förespå en hertiginnas räddare.

Ett buller af en knarrande jerndörr drog begges ögon från luckan till den motsatta väggen.

“Man kommer, man kommer!“ yttrade hertiginnan.

“Så mycket bättre“, svarade Armand muntert; “den andra vägen är mycket beqvämare.“

“Men ...“

“En qvinna som ni, madame, saknar hvarken mod eller själsnärvaro ... Var god och sätt er i emman der, och ni skall få se med hvilken lätthet jag fångar räfven, utan att ens rispa hans pels.“

Dervid sköt han en fåtölj för gluggen till den inre källaren och sprang derefter till sängen, bakom hvilken han gömde sig.

Hertiginnan hann knappast intaga emman, förr än en del af väggen i trollslottet rörde sig och en stor dörr uppläts.

Baron S:t-Bris inträdde med en silfverbricka, på hvilken stod en liten bägare af samma metall.

Baronen, alltid elegant till det yttre, var denna afton klädd med utsöktaste prydlighet och smak.

Vi nämna blott att han bar en kort svart bonjour à la Talma med krage och slag af svart silkessammet samt dito broderier vid kanter och ficklock, en af det slags rockar, som ligga utbredda i fönstren till de större skräddarnes magasiner vid boulevarderna eller i passagerna, men som icke hafva påtecknadt pris, emedan de endast ligga der såsom skyltar och för att narra in folk, men af hvilka endast en mycket förnäm eller en mycket rik man låter narra sig.

Det öfriga var i förhållande till mästerrocken.

Baron S:t-Bris, som onekligen var en ganska vacker karl, skulle hafva varit oemotståndlig för hvilken firad lorett som helst i det eleganta Paris och till och med för mer än en markisinna eller duchesse inom det ännu elegantare och äfven mycket gudfruktigare S:t-Germain.

Baronen stälde från sig brickan på ett litet marmorbord, som stod framför sängen.

Derefter stälde han sig sjelf framför hertiginnans emma och betraktade henne länge utan att yttra något.

“I sanning, hertiginna“, sade han slutligen, “återfinner jag er icke helt annorlunda än när jag nyss lemnade er ... Era kinder blomma, era ögon stråla ... Hvilken guddom har jag att tacka för denna lyckliga metamorfos? ... Ni har då ändtligen funnit att nödvändigheten också är en dygd och att den, liksom dess öfriga syskon, förtjenar all möjlig dyrkan ... Tillåt mig derför förklara, att jag i denna stund finner er skönare än någonsin förut, hvilket vill säga mycket, ja, mer än mycket ... Man skulle kunna släcka alla ljusen i denna lilla salong, och den skulle lysa ändå, stråla ändå af detta bländande ansigte, dessa himmelska ögon.“

Hertiginnan betraktade baronen med ett uttryck af den djupaste afsky, men hon teg.

Baronen fortfor:

“Jag ryser nu när jag tänker på att samma nödvändighet, hvaraf ni nu gjort en dygd, nära tvungit mig till ett steg, som kunde haft till följd en ryslig gerning, jag erkänner det, men som rättfärdigas af detta olyckliga öde, som drifver menniskan mot hennes egen vilja lika ofta till bråddjup som till höjder ... Ja, sköna dame, ni är af oss begge icke den som är mest att beklaga.“

Hertiginnan såg ned på mattan, synbarligen icke mycket uppmärksam på hvad den värde baronen talade.

Kanske tänkte hon på det snart instundande ögonblicket, då hon skulle blifva vitne till en strid på lif och död mellan tvänne män i detta rum; och, ehuru hon icke misströstade om utgången deraf, kände hon sig likväl orolig till sinnes.

“Ni har icke frågat mig, hvad det är uti bägaren som står der på bordet“, yttrade baronen.

Hertiginnan tog blickarne från golfvet och riktade dem på bägaren, utan att just röja någon nyfikenhet.

“I denna bägare, så liten den än är“, fortfor baron S:t-Bris, “ligger likväl en graf för mycken ungdom, mycken skönhet och många talanger.“

Hertiginnan kunde ej hämma en rysning, men lugnade sig snart.

“Olycklige!“ sade hon med ett uttryck, som snarare röjde ett beklagande än en klagan; “det var då er afsigt att mörda mig!“

“O min Gud, hur ni talar, hertiginna!“ svarade baronen; “behöfver jag upprepa hvad jag för en stund sedan sade er? ... Det är ju hertigen, er föga älskvärde man, som beslutit er död, och att det var blott för att rädda er derifrån som jag ryckte er ur hans händer ... Lemnad åt en annan, hade ni varit död; lemnad åt mig, lefver ni och skall lefva.“

“Och bägaren der på bordet?“

“Är döden, om ni icke vill lefva.“

“Och priset för mitt lif?“ frågade hertiginnan med en ton af gränslöst förakt.

“Ni känner det, hertiginna“, svarade baronen, tagande ett steg närmare henne.

Hertiginnan kastade en blick åt väggen midt emot.

Kanske tyckte hon nu det vara tid på att hennes befriare ljungade fram som en blixt öfver den nedriges hufvud.

“Och ni tror, att jag behöfde välja, att jag skulle tveka i mitt val“, yttrade hon.

Baronen såg förundrad på henne.

“Behöfde!“ upprepade han, “ni måste välja, madame, emedan jag, som nu beherskar er, sjelf beherskas af mitt öde ... Ni måste dö eller tillhöra mig, så framt jag ej sjelf skall gå förlorad.“

“Och förlorad är ni, eländige!“ ropade Armand, kastande sig med ett enda skutt, värdigt pantern, öfver baronen och vräkande honom baklänges öfver golfvet, innan denne ens hunnit med ett rop uttrycka sin obehagliga öfverraskning.

Tjugufemte kapitlet. Slutet af besöket.

Armand tryckte knäskålen mot baronens bröst och lade handen om hans strupe, hindrande honom på detta sätt från att röra sig och ropa.

“Döda honom ej!“ bad hertiginnan, förskräckt af de krampaktiga ryckningarne i baronens ansigte.

“Nej, madame!“ svarade Armand, “han tillhör icke mig utan lagen, och jag frånrycker ej galererna ett välförtjent offer ... Det var ej för roskull jag önskade höra och veta hvad han kunde säga och handla ... Jag blir nu inför domstolen ett vitne, som kommer väl till pass, i fall den förhärdade nidingen skulle vilja neka ... Men jag måste binda honom ... Om jag blott hade ... om jag hade en af de der granna guldsnodderna, som hänga ned från taket! ... Ack, om jag vågade be er, madame!“

Hertiginnan hastade mot ena väggen, fattade i en af guldtofsarne och sökte rycka ned denna jemte dess snodd.

Under det att hon sysselsatte sig med detta arbete, som för henne icke syntes lätt, drog Armand en stor ostindisk duk ur baronens egen ficka och gjorde deraf den ypperligaste bindel för baronens mun.

S:t-Bris försökte, medan Armand knöt till bindeln, en kraftansträngning för att komma lös, men det var flugans vanmäktiga företag mot spindeln.

Hertiginnan, förskräckt af den våldsamma rörelse som baronens fåfänga försök likväl åstadkom, lemnade den guldtofs, hvaruti hon förgäfves ryckt, och fattade en annan som hängde nära den förra.

Hon ryckte nu häftigt i denna, men vid första taget följde både tofs och snodd med hennes hand samt föllo ned på golfvet.

Men på samma gång hördes utifrån ljudet af en ringklocka som pinglade med ganska stark och fyllig ton.

“Gud! jag har ryckt i en klocksträng!“ ropade hertiginnan med ångest.

“Betyder ingenting, gif mig bara snodden, madame!“ svarade Armand och vände om baronen, så att denne nu låg framstupa på golfvet, hvarefter Armand sammanband baronens händer bakpå ryggen; “förlåt, madame“, tillade han derunder, “den stygga snodden har alldeles förstört era fina hvita händer.“

Hertiginnan kunde ej annat än småle åt en menniska, som midt under sysselsättningen med att binda en röfvare, hade tid att beundra hennes händer.

“Ah, jag hör steg utanför!“ ropade hon derefter; “o himmel! ... de komma hit!“

“Det är just lagom“, svarade vår hjelte, springande upp och stjelpande emman öfver sin fånge, hvarefter han uppdrog ena terzerolen och vände sig mot dörren.

En knackning hördes på denna dörr.

“Om jag icke hade förstummat baronen“, hviskade Armand till hertiginnan, som stod vid hans sida, “skulle jag nu tvungit honom att tala till den som knackar på dörren ... Men om ni, madame, ville ...“

“Hvad vill ni jag skall göra?“

“Endast fråga, hvem det är.“

“Hvem är det?“ frågade hertiginnan med hög, om ej just så säker stämma.

“Jag tyckte att baronen ringde“, svarade utanför en röst, som tycktes göra sig så välljudande som möjligt.

Hertiginnan gaf dervid sin riddare en frågande blick.

“Om ni vidare täcktes be honom stiga in“, hviskade denne.

“Stig in!“ sade hertiginnan.

Dörren öppnades, och broder Brédôts långa svarta rock samt svartmuskiga ansigte uppenbarade sig.

Det svartmuskiga ansigtet hade smyckat sig med ett skälmskt leende.

Men detta leende frös ögonblickligen bort vid åsynen icke mindre af pistolmynningen, som myste emot honom, än af det ansigte som visade sig ofvanom den lilla olycksbådande pipan.

Broder Brédôt, som säkerligen aldrig trott hvarken på Gud eller djefvulen, såg nu ut som trodde han åtminstone på den sednare.

Också bleknade han ända intill skäggroten.

“Om ni tager ett halft steg för att fly“, försäkrade Armand, “ökar jag ert radband med en ny kula, och den skall gå er djupare till hjertat än de öfriga, som ni troligtvis blott burit för syns skull.“

Broder Brédôt, så känslig för den glade och humoristiske Plichons infall, kunde omöjligt draga på mun åt Armands.

Han gapade och stirrade mot den lilla pistolmynningen, men icke det minsta ord förmådde han framhviska.

“Var god och träd närmare, vördade fader“, bad Armand, “vi äro gamla bekanta och ni ser att jag besvarat det besök, hvarmed ni i fjor hedrade mig ... Ni bor som en kardinal och är lika gästfri som en sådan ... Stig närmare, säger jag, annars nödgas jag sjelf leda in er och det bör ni undvika, ty jag är mycket hårdhändt, bedyrar jag.“

Den andlige närmade sig med svigtande ben och vaxgula anletsdrag.

Hur han än vred och böjde sig, hade han alltid den fördömda terzerolen midt emot sig.

Han stod nu i den granna underjordiska salongen, utan att känna mästarens beundran för sitt verk.

“Stäng sedan beskedligt till dörren“, bad den objudne gästen sin värd.

Äfven detta gjorde broder Brédôt, ehuru han nog med mera liflighet skulle hafva verkstält det, om han varit utanför.

“Var nu god och titta åt höger“, fortfor Armand.

Den helige tittade åt höger och drog en djup suck, fast han icke såg något annat än en kullstjelpt emma och ett par fina lackerade stöflar, som sträckte sig fram under emman.

“Tyst! hör!“ hviskade hertiginnan till Armand.

“Hvad?“ frågade denne.

“Jag hörde buller från källaren derinne“, svarade hertiginnan med ängslan.

“Ah!“ ropade Armand med glädje, “det är mina vänner ... Klockan är då ändtligen nio!“

“Nej, men se ett hål i muren!“ hördes en röst från den yttre källaren.

“Och ljus innanför“, tillade en annan.

“Hvem derinne?“ frågade Armand, utan att likväl förlora broder Brédôt ur sigte.

“Ah, det är Armands röst“, svarades inifrån.

“Är Armand derinne?“ frågade flere röster.

“Ja“, svarade denne, “kryp in någon af er, men blott en enda ... Madame“, tillade han, “det ligger der på stolen en svart slöja, som utan tvifvel tillhör er ... Det är kanske onödigt att ni på detta hemska ställe visar ert ansigte för hela verlden?“

Hertiginnan gaf sin riddare en tacksam blick och kastade slöjan öfver sitt hufvud.

“Man måste ha axlar som ett femårs barn för att komma genom den här gluggen“, yttrade svärjande ett barn på sju fot, som i detsamma reste sig upp innanför gluggen; “men sacre-dieu, hvad bor det för ett troll i detta slott! ... Hvem kunde ana något sådant i det gamla spökhuset!“

Den som så talade var en ungdomlig rese med svart hår, som hängde ända ned på de bredaste skuldror.

“Välkommen, Alphonse!“ helsade Armand, utan att likväl vända sig till honom, emedan han fortfarande måste ha ögat på sin värd; “ser ni den der figuren, som jag nu sigtar på?“

“Presten“, svarade Alphonse, spännande sina svarta blickar i broder Brédôts ömkliga gestalt.

“Ni tycker ju om prester, Alphonse?“

“Ja, som sjelfvaste fan.“

“Nåväl ... Tag då hvad ni finner lämpligast och bind honom dermed både till händer och fötter.“

Brédôt, hvars ansigte nu skiftade i grönt, uppgaf ett stönande läte.

“Skall jag binda presten?“ sade Alphonse, visande sina breda hvita tandrader; “det vill säga att jag skall hänga honom.“

“Åh nej, det skall ni icke besvära er med ... gör blott som jag säger.“

“Men låt mig ändå hänga honom“, yttrade Alphonse med bönfallande stämma, “bara för en enda gång.“

“Ni hör ju att jag icke vill det“, sade Armand, “skynda er bara ... Men vänta“, tillade han med en blick på hertiginnan, som med rysning vände sig från den scen, hvilken ånyo förbereddes i hennes närvaro, “drag honom först in i vår källare, utan att likväl skada honom till lif eller lem, ty han är hemfallen under lagen ... Gör äfven detsamma med fången, som ni ser ligga under stolen der.“

“Jaså, det är en till“, sade Alphonse; “hvad är det för en persedel?“

“En baron, käre Alphonse.“

“Således en prest och en adelsman på samma gång ... Jag skall binda ihop dem i ett kors ... det blir då det kors, som verlden i alla tider dragit på, och det till sin stora olycka.“

Under dessa ord närmade sig Alphonse den bäfvande presten och lade sin tunga arm på hans skuldra.

Armand stoppade terzerolen i sitt bälte och gick till gluggen, ropande derigenom:

“Två af eder lemna på ögonblicket källaren, springa öfver gatan och fatta posto framför det lilla huset, som ligger midt emot vårt trädgårdsstaket, men väl beväpnade ... hören I?“

“Ja“, svarade innanför en hel kör.

Derefter hjelpte Armand vännen Alphonse i dennes arbete med de begge fångarne.

Tvänne hurrarop med korta mellanrum hördes från den yttre källaren, det första, när presten väl kommit ditin och det sednare, när baronen följt samma väg.

“Är det något vidare?“ frågade Alphonse, kammande med fingrarne sitt långa hår åt sidorna.

“Nej, men ni följer efter och ansvarar mig för era fångar“, svarade Armand.

“Godt!“ genmälde Alphonse, tändande vid en af kandelabrarne den lilla pipan, som icke ett ögonblick lemnat hans läppar.

Derefter böjde han ned till golfvet sin långa gestalt och kilade ut genom gluggen med farten af en flyende ödla.

Hertiginnan och arbetaren voro allena.

Den förra hade tagit plats i en fåtölj, med ansigtet vändt ifrån den sista scenen med fångarne.

Den sednare nalkades nu den förra.

“Madame!“ sade han, “det var mig icke möjligt att förskona er från åsynen af uppträden, som naturligtvis måste djupt uppröra er ... Men numera är lyckligtvis allt öfverståndet, och jag står nu här blott för att emottaga era befallningar.“

Hertiginnan förde den svarta slöjan från sitt ansigte.

Ett mildt leende knöt en ring af ljus kring hennes purpurmun.

Hon räckte sin hand åt den unge arbetaren.

“Armand“, sade hon, “denna afton glömmer jag aldrig, ty ...“

Ordet, tacksamhetens heliga ord, dog bort på hennes mun, men lefde ånyo upp i den varma tår, som klarare än diamanten och vältaligare än alla ord tindrade fram ur Adelaïdes ljuft strålande öga.

Tjugusjette kapitlet. Den blodröda fanan.

Ungefär vid samma tid på aftonen som den händelse timade, hvilken i nästföregående kapitel skildrats, sutto i ett annat underjordiskt rum tvänne personer.

Rummet var litet, väggar och tak mörka och fula, möblerna, ett bord och tvänne stolar, omålade och rankiga.

Ett smalt ljus med lång veke brann i en jernstake på bordet.

Det var ingen treflig bostad.

Den ene af de begge personerna var Félix Lambert.

Den andra, yngre och spädare än den förre, var visserligen klädd i blus och pantalonger; men man igenkände dock i det fina vackra ansigtet hertiginnans kammarjungfru.

“Men, gode Félix, huru länge skola vi dröja här?“ frågade Collette, öfverfarande med orolig blick den dystra kammaren.

“Jag har svårt för att säga det“, svarade Félix; “men länge bör det ej kunna dröja.“

“Men du har ju uträttat ditt ärende?“

“Ja visst.“

“Hvad väntar du då på?“

“Du är så nyfiken, söta Collette.“

“Nej, men jag är orolig för din skull, Félix ... Detta ställe behagar mig icke.“

“Hvarför?“

“De personer, som jag redan sett, förefalla mig ganska förfärliga.“

“Bah! ... fattiga, men ärliga arbetare ... några andra ha vi ej sett.“

“Det är möjligt, men ...“

“Vet du, Collette, att den der drägten riktigt klär dig“, komplimenterade Félix, mönstrande med välbehag sin älskarinnas gestalt.

“Du tycker det, Félix, och jag tycker det verkligen sjelf, om jag skall vara uppriktig“, svarade Collette, stigande upp från stolen och dragande blusskärpet hårdare om sitt lif, så att hon blef ännu smalare.

Fruntimmer tycka alltid att de se bättre ut i karlkläder och äro derför mycket roade af en sådan drägt.

Vi för vår del kunna ej instämma deruti. Karlkläderna göra de sköna så små och oansenliga, betagande dem dessutom det luftiga mystiska behag, som den vida, fladdrande kjorteln alltid medför.

Hvad vågen är för najaden och molnet för gudinnan, är kjorteln för jordens sköna dotter.

Döljande mycket, gör den det lilla, som synes, ännu skönare och rikare, och hvad är dessutom verklighetens makt på sinnet mot aningens?

“Skada blott att tyget skall vara så groft“, anmärkte Collette.

“Den goda värdinnan hade ej något bättre till hands“, svarade Félix.

“Det är allt mycken skilnad mellan denna och min vackra debardörs-drägt, som du såg mig uti för första gången“, anmärkte vidare Collette, och det ganska riktigt.

Debardörs-drägten är onekligen ett undantag från regeln.

Dess brokiga färger och fantastiska snitt gifva åt den något egendomligt och karakteristiskt, som så väl öfverensstämmer med det stormande nöjet. Dessutom är ifrågavarande drägt en ren nödvändighet för den franska maskeraden. En vanlig kjortel skulle, till följd både af trängseln och den vilda rörelsen, snart vara demonterad.

“Men hvad skulle hertiginnan säga, om hon visste att jag, så klädd, sutte på detta eländiga ställe!“ yttrade Collette, betraktande nu med något mindre belåtenhet sin drägt.

“Det är ju blott en nödvändig förklädnad“, tröstade henne Félix, “det gick ju inte an att här se ut som en förnäm dam ... Men du kallar detta ställe för eländigt, och det har du orätt uti, ty ...“

Fyra hårda slag på dörren afbröto Félix, hvilken ögonblickligen reste sig.

Collette, orolig, fattade sin älskares hand och såg på honom med en bekymrad blick.

Félix, stenblind för den bekymrade blicken, ropade:

“Hvem der?“

“Bröd eller döden!“ svarade genom dörren en stark basröst.

Félix, dragande med sig Collette, som icke ville släppa hans hand, skyndade till dörren och öppnade den.

En högväxt karl i blus af groft lärft, föga ren och utan skärp, inträdde med en mask af rödmåladt papp för ansigtet och en röd bindel i handen.

“Du är färdig?“ frågade den röde mannen.

“Ja“, svarade Félix med fast ton.

“Färdig? till hvad?“ frågade Collette, ångestfullt betraktande den röde mannen.

“Ännu har du tid att vända åter“, sade den röde mannen.

“Jag vill ej vända åter“, svarade Félix.

“Framför dig finner du äran och döden“, återtog den röde mannen; “bakom dig ligga träldomen och lifvet ... Går du framåt eller vänder du tillbaka?“

“Jag går framåt“, förklarade Lyonäsaren med det högtidligaste alvar.

“Stanna, o stanna!“ hviskade den förskräckta flickan, hängande sig fast vid hans arm.

“Så kom då!“ sade den röde mannen, i det han knöt den röda bindeln för Félix’ ögon.

“Om du älskar mig, Félix, så gå icke!“ bad den stackars flickan.

“Var lugn“, svarade henne Félix, “jag är snart tillbaka, men plåga mig icke.“

“Och Armand som bad dig, gode Félix ...“

“Jag är en fri och sjelfständig medborgare, Collette!“ ropade Félix med patos.

Derefter ryckte han sig lös från Collette och följde den röde mannen, hvilken knappast haft en blick för den yngre blusen.

Collette var nu allena i den dystra kammaren, vridande förtviflad sina händer.

Félix, helt och hållet öfverlemnande sig åt sin ledare, följde denne utför flere trappsteg, utan att något ord vidare vexlades dem emellan.

Slutligen hörde Félix en tung jerndörr knarra på sina gångjern.

Han följde sin ledare, som nu förde honom fram några steg på en jemnare mark.

“Stanna här och rör ej bindeln“, tillade ledaren, lemnande Félix’ hand, “ty om du tager ett steg eller lyfter ett finger till bindeln, är du död!“

Félix aktade sig för att röra vare sig på foten eller handen.

En djup tystnad herskade omkring honom.

Slutligen hörde han fyra hårda slag som af en klubba mot en stock.

Derefter höjdes en stark djup stämma längst bort och hvilken utropade följande ord:

“Bröd eller döden! bröd eller döden! bröd eller döden!“

Dessa ord upprepades sedan lika högt och långsamt af röster från sidorna.

Derpå följde ånyo fyra tunga slag, hvarefter inträdde en minuts djup tystnad.

“Sökande! ditt namn?“ frågade rösten, som utropat de tre orden eller ifrågavarande lösen.

“Félix Lambert“, svarade Lyonäsaren.

“Född?“

“I Lyon.“

“Din ålder?“

“Tjuguett år.“

“Ditt yrke?“

“Skräddare“, svarade Félix med en suck.

“Din faders yrke?“

“Skräddare“, svarade Félix utan att sucka, ty det var ej hans fel att fadern var skräddare.

“Din fader rik eller fattig?“

“Min fader drifver en stor rörelse, har många arbetare och rår om det hus han bebor.“

“Har han ärft eller förvärfvat sin förmögenhet?“

“Min fader hade ingenting, när han började.“

“Godt! din far är då en äkta medborgare.“

“Din moder lefver?“ fortfor rösten.

“Ja.“

“Icke heller hon egde något, när hon gifte sig med din far?“

“Nej.“

“Godt! din mor är då en äkta medborgarinna.“

Ånyo följde en minuts tystnad.

Lyonäsaren skattade sig lycklig öfver att hans svar på de gjorda frågorna befunnits nöjaktiga.

“Du älskar ditt fädernesland?“ började ånyo frågorna.

“Ja, jag vill dö för mitt fädernesland!“ ropade Lyonäsaren, lyftande sina förbundna ögon mot taket.

Blixtarne i hans ögon dogo följaktligen i skötet af den röda bindeln, hvilket var skada.

“Huru finner du ditt fäderneslands tillstånd?“ fortfor frågaren.

“Olyckligt, beklagansvärdt“, svarade Félix oförtöfvadt.

“Godt! ... huru finner du dess styrelse?“

“Ryslig, afskyvärd“, svarade Lyonäsaren lika raskt.

“Godt! ... Du känner då de många fel och brott, hvartill dess styrelse under loppet af sjutton år gjort sig skyldig?“

“Ja, jag känner dem“, svarade Félix med skallande stämma.

“Uppräkna några af dem.“

Lyonäsaren tycktes fundera något.

“De äro oräkneliga som sanden i hafvet“, svarade han slutligen, tagande hellre i klump än ingående i enskildheter.

Hans öron smektes af ett ymnigt bifallssorl från alla sidor.

“Men hur tror du dig kunna afhjelpa ditt fäderneslands olyckor?“ frågade ånyo rösten.

Den unge skräddaren funderade ånyo.

Han hade icke förut kommit att tänka på den saken, som likväl tål att tänkas på.

Den frågan skulle hafva förvirrat till och med andra än skräddare.

“Hur räddar du ditt fädernesland?“ fortfor rösten.

“O mitt olyckliga fädernesland!“ svarade Félix med en djup suck; “mitt stolta, mitt herrliga Frankrike, frihetens fädernesland, ärans fädernesland! ... O mitt olyckliga fädernesland!“

Den unge skräddaren reste sig på tåspetsarne och riktade ånyo sina förbundna ögon mot höjden.

“Tror du att konungadömet räddar Frankrike?“

“Nej!“ svarade Félix utan att denna gången behöfva fundera, innan han svarade.

“Men du tror att republiken är det enda räddningsmedlet?“

“Ja!“ svarade Lyonäsaren också lika obehindradt.

“Godt! ... Är du beredd att offra ditt blod för republiken?“

“Lif och blod!“ svarade Félix, slående sig för bröstet.

“Att blindt egna din vilja och dina krafter åt dem, som arbeta för detta heliga mål?“

“Ja!“ svarade Félix, utan en sekunds tvekan.

“Samfundet Blodröda Fanan erbjuder sitt bröst till stöd för den nya republiken, och dess tusentals armar äro redan höjda, endast väntande signalen ... Vill du blifva en af dessa armar?“

“Ja!“

“Är du färdig att afgifva den ed, som fordras för inträdet i detta heliga samfund?“

“Jag är färdig.“

“Nåväl ... Efterstafva då den dyra ed, som ännu ingen brutit.“

En annan stämma höjde sig, föreläsande följande, af Félix med stadig röst efterstafvade ed:

“Jag, Félix Lambert, medborgare från Lyon, egnar mig från denna dag med själ och kropp åt den Blodröda Fanans tjenst.“

“Utan invändning skall jag emottaga och åtlyda alla de befallningar, som af Blodröda Fanans chefer mig meddelade varda.“

“Icke för någon, eho det vara må, skall jag uppenbara hvad som inom berörde samfund förehafves, tänkes eller verkställes.“

“Stummare än klippan skall jag vara inför fader och moder, syster och broder, maka, älskarinna och vän.“

“I fängelset och i bojan, på tortyr-bänken och vid stupstocken skall jag vara stummare än den död, hvaraf jag hotas.“

“Detta allt svär jag vid min faders hufvud och vid min moders hjerta.“

“Falle detta hufvud och briste detta hjerta den stund jag bryter min ed, utan att något annat samvete än mitt eget må kännas skyldigt till det blod, som gjutes för att försona den Blodröda Fanans rättvisa hämnd; och vare jag sjelf fridlös förklarad på hvarje torfva af den gröna jorden, på hvarje bölja af det blåa haf, fridlös i döden som i lifvet!“

När Félix svurit denna ed, rycktes bindeln från hans ögon.

Han blickade omkring sig, men såg ingenting annat än de blanka spetsarne af knifvar, dolkar, sablar och pikar.

Slutligen drogo sig dessa spetsar åt sidorna för ett blodrödt skynke, som fördes intill hans ansigte.

I samma ögonblick kände han sin venstra arm fattas och blottas.

Vidare kände han en smärta i samma arm, liksom hade någon skurit deruti med ett finare knifblad, och han såg derefter det blodröda skynket falla åt den sidan, der hans arm hölls.

En röst ropade:

“Nu har Blodröda Fanan, som redan druckit tusentals bröders blod, äfven druckit ditt, och vare du nu helsad såsom en värdig ledamot af den Blodröda Fanan!“

“Bröd eller döden!“ skallade från alla sidor under slammer och gny af sablar och pikar, som slogos mot hvarandra.

Derefter fördes den nye ledamoten till en bänk, på hvilken han sattes.

Man stack en tre alnars lång pik i hans hand och stälde en stånka öl framför honom på bordet.

Tjugusjunde kapitlet. Vidare om Blodröda Fanan.

Ifrån den stund man ryckte bindeln från hans ögon hade allt gått omkring i den tappre Lyonäsarens hufvud.

Nu först började han någorlunda klart kunna se omkring sig.

Han befann sig uti en af dessa underjordiska salar, i hvilka de lägsta och fattigaste arbetarne under fristunderna bruka samlas för att röka, dricka öl, spela kort och tala politik, utan hvilken hvarken tobaken eller ölet i Paris skulle smaka.

Félix såg vid de långa borden idel resliga gestalter och vilda ansigten, dels med, dels utan blus.

Men längst bort i salen stod på ett slags upphöjning en stol, som upptogs af en figur, gröfre än alla de andre.

Félix igenkände i denne Simon eller Hvita Björnen, och hvilken var densamme som gjort honom de många frågorna.

Hvita Björnen var följaktligen Blodröda Fanans president.

Simon lemnade sin upphöjda ställning och gick till den nye recipienten.

“Välkommen, Félix Lambert!“ sade han, slutande i sin breda hand Lyonäsarens begge; “visserligen är du ännu ej så hemmastadd i de allmänna ärendena som vi skulle önska ... Men du är ung och oförskräckt ... Af telningar blifva träd, och äfven lejonet har varit unge.“

Det sårade något Lyonäsarens egenkärlek, att man icke ansåg honom hemmastadd i de allmänna ärendena.

Han tyckte likväl att han ypperligt besvarat de gjorda frågorna.

“Men oroa dig icke för det, min gosse“, uppmuntrade honom Hvita Björnen; “du är, som jag nyss sade, ung och oförskräckt, och den dag kan möjligtvis icke vara långt aflägsen, då du genom mod och tapperhet svingar dig upp till någon chefs-plats inom detta talrika samfund ... Det är icke alltid så nödvändigt att man vet hvad det är som tisteln förqväfver, allenast man vet att tisteln är ett ogräs, som derför måste uppryckas med roten ... Konungamakt, penningvälde, adel och presterskap, se der de tistlar, åt hvilkas rötter vi sträcka våra händer och dem vi skola rycka upp, om också halfva verlden skulle ramla i ruiner.“

“Hvad slags befattning har Armand inom detta samfund?“ frågade Félix.

“Armand“, svarade Hvita Björnen med en suck, “tillhör icke Blodröda Fanan.“

“Hvad!“ ropade Félix förvånad; “Armand skulle icke tillhöra den Blodröda Fanan!“

“Nej, han hvarken har tillhört eller skall tillhöra den Blodröda Fanan“, försäkrade Hvita Björnen med en ny suck.

Félix suckade också.

Det verkligen skar honom i hjertat, att hans kusin icke var medlem af ett sådant samfund.

“Men“, sade han, “Armand tyckes likväl stå i beröring med er.“

“Ja, för det närvarande“, svarade Hvita Björnen; “Armand behöfver oss, liksom vi behöfva honom ... I dag och i morgon skola vi kämpa sida vid sida ... Men i öfvermorgon kanske stå vi öga mot öga.“

“Men Armand är ju också republikan?“ anmärkte Félix.

“Ja visst“, svarade Simon; “men Armand är, oaktadt all sin klokhet, en af dessa godtrogna ljumma varelser, som tro att man kan göra kamelior af tistlarne, socker af ättikan och guld af flintan.“

Félix skakade på hufvudet, beklagande sin stackars kusin, som kunde tro på sådana orimligheter.

Slutligen erinrade han sig att den stackars Collette var ensam och måste känna sig mycket orolig öfver hans långa bortovaro.

“Är det mig tillåtet att återvända till min följeslagerska?“ frågade han Simon.

“Ja“, tillät denne; “men när du hör klockans ljud, kommer du på ögonblicket tillbaka, ty det lider, det lider!“

Hvita Björnens ögon rullade i sina gropar och han gnuggade sina ramar mot hvarandra, under det han sade de sista orden.

Den nye ledamoten af Blodröda Fanan tyckte att hans chef såg sublim ut.

“Ja, det lider, det lider!“ upprepade han derför, likaledes gnuggande händerna och rullande ögonen, för att bli lika sublim som Hvita Björnen.

Hvita Björnen lade med ett faderligt leende sin breda hand på den unge skräddarens hufvud, och den unge skräddaren sneglade derunder åt sidan på sina nya kamrater, för att bedöma den verkan, som denna utmärkelse kunde utöfva på dem.

Han trodde sig också läsa afund i allas blickar, och det smickrade honom mycket att han redan blifvit föremål för så många tappre och sakkunnige mäns afund.

Slutligen gick han for att återfinna sin älskarinna.

När Félix, ledsagad till den lilla kammaren af samme person som fört honom derifrån, återsåg Collette, bestormade hon honom med en mängd frågor om hvad som förefallit, sedan han skilts från henne, men dem den edsvurne ledamoten af Blodröda Fanan naturligtvis icke kunde besvara.

Dock kunde han ej dölja sin ledsnad öfver att Armand icke tillhörde ett så patriotiskt samfund som den Blodröda Fanan.

“Det är mycket möjligt“, slutade han sin klagovisa öfver kusinen, “att Armand och jag i öfvermorgon komma att stå mot hvarandra öga mot öga, men jag skjuter ej på Armand, jag lyfter ej min hand emot honom ... jag kan beklaga honom för hans godtrogenhet och ljumhet, men aldrig blifva fiende till min tappre kusin.“

Félix kastade en blick på Collette, väntande af henne ett uttryck af beundran för denna med mildhet uppspädda heroism, som hans ord borde innebära.

“O du dåre! du stackars enfaldiga barn!“ ropade Collette; “till hvilket folk har du ej sällat dig! åt hvilka onda makter har du ej försvurit dig! ... Du ställa dig i ett led som Armand förnekar, kanske föraktar! ... Du tala om att stå öga mot öga med den, som, ehuru blott din jemnårige, likväl kunde vara din far! ... Hur skall han icke bedröfvas och lida af din obetänksamhet! ... Och dina föräldrar, dina goda ömma föräldrar, dina syskon, dina vänner, för att icke tala om mig, som kanske sörjer mera än alla de andra!“

Félix blef icke blott öfverraskad, utan äfven bestört af Collettes ord.

Flamman på hans kinder började slockna och glansen i hans blick aftaga.

Han blef orolig och dyster. Han vågade icke möta Collettes blick.

“Ja, Félix“, sade Collette, “du önskar redan att allt detta vore ogjordt, du önskade dig vara flere mil härifrån? ... du gråter i djupet af din själ öfver att ej hafva lyssnat till Armands råd och följt min varning.“

Félix, som af naturen icke fått mycket stål på sin lott, började vanka af och an i den trånga kammaren, stötande dervid emot stolar och bord, utan att känna stötarne.

Collette hejdade honom, fattande hans begge händer och skådande djupt in i hans ögon.

“Du skulle vilja fly, om du kunde?“ frågade hon.

Félix pustade och såg ned på golfvet.

“Men du kan icke fly“, fortfor hon, “ty du har bundit dig med en ed, jag gissar det.“

“Ja, en ryslig ed“, mumlade han knappast hörbart, “en ed, hvars brytande bringar alla i förderfvet!“

“Jorden bär ingenting uslare än en menedare“, förklarade Collette; “om du stannar, är du blott en vilseförd svag varelse ... Om du flyr, blir du en föraktlig menedare ... Olycklige! du har blott att välja mellan tvänne onda ting, och du måste välja det minst onda och fördömliga.“

Den arme Lyonäsaren vågade ändtligen möta sin älskarinna med en skygg frågande blick.

“Du skall stanna qvar, Félix! ... du skall med djerf hand upptaga den handske, som ödet kastat för dina fötter ... Med tapperhet och mod måste du försona hvad du felat genom svaghet och obetänksamhet, och möjligtvis kan segern göra din bragd till en hjeltes.“

“Och du, Collette?“ frågade Félix med svag röst; “du? ... du?“

“Jag följer dig, Félix!“ svarade hon; “jag viker ej från din sida, jag! ... Hvem vet, kanske lyckas det oss att göra något godt bland de vildar, som den olyckliga slumpen fört oss till ... Derför mod, min vän! ... Om du svigtar, skall jag hviska kraft i ditt öra ... om du bleknar, skall jag låna dig mina kinders färg ... och stupar du, skall min arm blifva din sista hufvudgärd och min blick din sista tröstarinna in i döden.“

“Derför mod, mod, mod!“ tillade fransyskan, “och fall som en man, när du ej kan lefva med ära!“

Efter dessa ord slog hon sina armar om sin älskares hals och kysste hans bleka fuktiga panna.

I detsamma hördes utifrån ljudet af hammarslag på en större malmklocka.

“Hör!“ ropade Félix; “hör! ... det är signalen som kallar mig!“

“Som kallar oss!“ ropade fransyskan, tryckande hans hand.

Innan sista klockslaget förklingat, hade de begge lemnat det lilla rummet.

Men hvilken scen i den stora underjordiska salen!

Vid skenet af tända facklor syntes en hop män och qvinnor, dessa äfven i blus, somliga svängande vapen, andra bärande stolar och spillror af bord.

Uppstigen från stolen på upphöjningen stod Hvita Björnen, hållande i venstra handen en röd fana och med den högra svängande öfver sitt hufvud en förfärlig jernbeslagen träklubba.

Facklornas sken rödfärgade alla ansigten, kläder och hår.

Det var som hade en skara afgrunds-andar samlat sig till doms i en af underjordens brinnande hålor.

“Klockan är tio!“ röt Hvita Björnen, draperande sig med den röda fanan; “det är hämndens timme som slagit, och den har slagit med ljudet af en ramlande tron! ... Den Hvita Björnen skall kallas den Röda, ty hvad han döpes uti kallas blod! ... Den blodröda fanan skall svaja för vinden, belyst af våra facklor, bekransad af våra vapen, skyddad af våra kroppar, evigt rykande af förtryckares blod!“

“Derför upp ur jorden!“ fortfor Hvita Björnen, “upp, liksom hafvet reser sig ur djupet, för att med händer af moln slunga blixtarne ned öfver slottens tinnar, öfver konungaborgarnes koppartak! Veten I hvad som ligger begrafvet under de gyllene tronernas marmorgrund? ... Det ligger bröd för millioner munnar och lindor för millioner barn ... se der den lön som väntar segraren! ... Glömmen ej att när den rikes slott brinner, så blir det varmt i den fattigas koja ... Upp med barrikaderna! Från spetsen af dem och högt öfver takåsarne räcka vi händerna åt våra bröder, som i denna stund resa sig på andra sidan Seinen! ... Lyften gatorna från jorden, för att vräka dem ned öfver tyrannernes legoknektar! begrafven dem derunder, så att ingen efterverld skall finna spåret efter dem! ... Upp, upp! till vapen! till vapen!“

“Till vapen!“ vrålade den vilda skaran under vapengny och hämnderop; “bröd eller döden!“

Inom loppet af en minut breder sig öfver det nyss så mörka Faubourg S:t-Antoine ett starkt eldsken på himmelen.

Det är återskenet af tusentals facklor.

Inom en timme synes icke mera någon mynning af gata eller gränd i denna del af Paris.

Öfverallt endast barrikader, och krälande på dem med myrornas mängd och flit folk-qvarterens vilda titaner.

Tjuguåttonde kapitlet. Morgonen den 23 Februari.

Från midnatten till klockan tre på morgonen upplyses Paris af tvänne stora eldar, den ena tänd af de trupper, som bivuakera emellan porte Saint-Martin och boulevard Bonne-Nouvelle och vid hvilken de värma sina frusna kroppar; den andra tänd af folket i midten af de Elyseiska fälten. Det är en hel sträcka af baracker, uppbyggda för soldaterna, som uppgår i lågor.

Vid solens uppgång slockna de begge eldarne. Ett ymnigt regn öfversköljer gatorna med forsande bäckar.

Regeringens få vänner, välsignande regnet, upprepa Pétions bekanta ord: “Det regnar, det blir ingenting af“.

Men regeringens många soldater, så lagom välsignande regnet, möta från alla sidor barrikader, öfverfylde med kämpar, som längta efter striden för att medelst denna kunna vederqvickas efter en i verksamhet genomvakad natt.

Armand Cambon hade rätt, när han gårdagen förut sade, att det äkta par, han berörde dag sammanvigt skulle följande morgon presentera verlden en barnaskara, den intet öga skulle kunna räkna.

Men han sade också, att icke heller några kanoner skulle kunna förstumma den.

Det är det vi skola få se.

Trummorna hvirfla, trumpeterna smattra, trupperna sätta sig i rörelse, ty äfven de behöfva värma sig.

Man slåss redan på flere punkter af Paris.

Regnets bäckar blifva snart röda; flere än en af dess vågor har redan slagit mot Stygens strand.

Alla portar äro tillstängda, alla fönster tillslutna, utom dem hvarigenom man skjuter ned på soldaterne eller kastar ned möbler för att förstärka barrikaderna. Fransmännen, i allmänhet goda hushållare, se dock icke mycket på en stol, ett bord, en säng eller en spegel, ja, icke ens på ett piano, när det gäller barrikader.

Vilda, halfnakna figurer springa på takåsarne, rifvande upp plåtarne och vräkande dessa ned öfver soldaternes hufvud.

Husvärdarne lyssna till dånet af de störtande taken, beräknande mindre hvad de nya kunna kosta, än den nytta, som de gamla kunna göra, när de väl hunnit gatan.

Medan man sålunda anfaller och försvarar barrikaderna, anfaller man och försvarar högvakterna.

Men ännu gäller blott striden de aflägsnare delarne af den stora staden.

Ännu stå de truppmassor overksamma, som äro sammandragna kring Tuilerierna och andra lika vigtiga punkter.

Ludvig Filip och hans hofmän hafva från slottsfönstren den vidsträcktaste utsigt öfver den skog af bajonetter, som knyter sig omkring dem.

De småle.

De hafva glömt att Ludvig XVI och Carl X smålogo på samma sätt.

Kungar och hofmän borde dock hafva läst historien, åtminstone i sin barndom.

Och hvad Ludvig Filip särskildt beträffar, så hade han äfven studerat den i erfarenhetens hårda skola.

Han hade lefvat och varit med 1789, lefvat och varit med 1830, för att icke uppräkna 1815, som jemväl skulle kunna gifva verldens styresmän en dödlig påminnelse.

Men det är en evig yrsel på tronernas höjd.

Der ser man allt, utom minnet af det förflutna. Der hör man allt, utom erfarenhetens visa röst, som likväl icke är något annat än den solklara sanningens. Man tror sig stå på hällebergets fasta grund, ehuru den glödheta grunden röjer vulkanen.

Kanske skulle man ändå känna det, om icke smickrets hermelins-matta, den hvita, lena och mjuka, med de många svarta tungorna på, i evighet låge utbredd under konungarnes fötter.

Rue Rambuteau är en stor, bred och ny gata, som, belägen norr om Seinen helt nära kyrkan S:t-Eustache, egentligen sträcker sig från place de la Victoire till boulevard Beaumarchais helt nära Bastilj-platsen.

Men man räknar vanligtvis dess början från dess mynning mot det stora torg, hvarinvid nyssnämnda kyrka ligger.

Sjelfva det stora torget, der hvarjehanda landtmannavaror säljas, har ännu icke fått något bestämdt namn, emedan man ämnar vidare utvidga det, efter hvad man också kan se af de många utdömda hus, som ännu stå qvar dervid.

Det är till mynningen af denna gata, vi nu föra läsaren, emedan man der upprest en barrikad af nära två våningars höjd.

Vi behöfva icke berätta att barrikaden bestod af vagnar, möbler och stenar.

Flere elever af Polytekniska skolan syntes på spetsen af denna barrikad, gifvande föreskrifter åt en mängd arbetare, som voro sysselsatte med ifrågavarande befästningsarbete.

Konsten att bygga barrikader hörer visserligen icke till läroämnena i den Polytekniska skolan; men dess elever ha dock alltid visat sig hemmastadda i denna konst och försumma icke gerna något tillfälle att vidare fullkomna sig deruti.

Också hugnades bemälte elever med många uppmuntrande loford af Ludvig Filip för deras ådagalagda skicklighet 1830.

Men någon ny profession i ämnet hördes likväl icke af.

Det stannade vid blotta uppmuntringarna, och äfven sådana kunna bära frukt, såsom vi se af ifrågavarande barrikad, hvilken var ett mästerstycke både till höjden och bredden.

Det var dock ej den enda på denna gata.

Alla de små gränder, som löpa in uti och korsa rue Rambuteau, voro afstängda medelst smärre barrikader, hvardera under ledning af en polyteknisk elev, hvilken under sitt befäl hade en mängd andra elever, men som troligtvis aldrig gått i någon af styrelsen sanktionerad skola.

Midt på hufvud-barrikaden prunkade en vacker enmanssäng af mahogny med sin tagelmadrass, på hvilken utsträckte sig en ung man, sofvande i god ro, oaktadt det fallande regnet.

Klockan kunde vara omkring tio på förmiddagen.

Det rasslade i stenarne på den sidan af barrikaden, som vette åt gatan.

Alla vände sig ditåt och helsade med ett stormande välkommen på en ung manlig gestalt, som i detsamma satte foten på barrikadens rygg.

Det var Armand Cambon.

Vår hjelte kunde ej gerna underlåta att göra intryck, hvarhelst han uppträdde.

Hans öppna ädla ansigte, genomglödgadt af de skönaste minnen, strålade af den glans, som konstnären sträfvar att gifva åt segerns eviga guddom.

Dertill kom nu att hans rustning var i hög grad romantisk.

Visserligen var han blott klädd i blus och pantalonger af fint rödrutigt bomullstyg, men i det svarta lackerade läderbältet hade han tvänne pistoler och en blixtrande sabelklinga samt i högra handen en den prydligaste dubbelbössa.

På hufvudet bar han en låg hatt med framtill uppvikta breda skyggen och prydd med den trefärgade kokarden, ur hvilken sköt en liten röd plym.

Barrikadernas hjelte hade smyckat sig med ett visst koketteri, oskiljaktigt från fransmannen, antingen han sätter foten på tiljan af ett dansgolf eller på spetsen af en barrikad.

Men vi hade så när glömt att beskrifva hvad han förde i venstra handen.

Det var en stång af minst fem alnars längd, från hvars spets fladdrade fanan med de tre bekanta färgerna, blått, rödt och hvitt.

Sjelfva stången var äfven målad i öfverensstämmelse med fanan.

Armand uppsatte fanan midt på barrikaden, stötande ned stången i ett hål, som enkom för detta ändamål blifvit öppnadt.

Derefter blottade han sitt hufvud och svängde deröfver sin hatt några hvarf, ropande:

“Vive la république!“

I detta rop instämde de, som jemte Armand stodo på barrikaden.

Ögonblickligen upprepades samma rop öfver hela gatan från barrikad till barrikad, från fönster till fönster.

“Vive la république!“ ropade yrvaken den unge mannen, som nyss sofvit, men nu reste sig upp i sängen, gnuggande ögonen.

“God morgon, monsieur Eugène!“ helsade Armand den yrvakne.

“Ah, det är ni, Armand!“ svarade Eugène med en glad nickning; “jag drömde att jag stod på ena tornet af Notre-dame ... Men så högt hafva vi ännu icke kommit, efter hvad ni kan se ... dock äro vi på god väg ... Är det långt lidet på morgonen?“

“Solen har gått upp långt före er“, svarade Armand.

“Det tror jag väl, hon behöfver ej använda natten för att bygga barrikader, hon ... Nå, hur finner ni vårt arbete?“

“Godt, ypperligt!“

“Hur ser det ut på de andra ställena?“

“Bra, man har varit flitig öfverallt.“

“Hur är det? ... Jag har drömt om kanonskott och handgevärs-salfvor.“

“Ni är sanndrömmare ... Flere barrikader äro redan angripna, men värdigt försvarade.“

“Tänker ni stanna qvar hos oss?“

“En halftimme ungefär.“

“Hvart tänker ni sedan begifva er?“

“Till rue S:t-Antoine ... jag är nyfiken att se hvad den Blodröda Fanan har för sig ... Men, à propos, hvad tycker ni om vår fana?“

“Jag trodde det var morgonrodnaden som sväfvade öfver mitt hufvud.“

“Det är också en morgonrodnad, Eugène, och den bebådar den nya dagen ... För öfrigt är den ett verk af vestern, ty den är skänkt åt oss af gubbarne på Bicêtre.“

“Ära och heder åt gubbarne! och välsignad vare vestern, som icke är annat än morgonrodnadens fader! ... Lefve den trefärgade fanan! ... den kommer lagom för min sista vers.“

“Ni har icke er sista vers färdig än?“ frågade Armand skrattande.

“När skulle jag då ha skrifvit den? ... Jag har ju på tjugufyra timmars tid knappast haft tid att äta och dricka ... Evige, lagerbekrönte Apollo! hur skall jag få mig en kopp kaffe?“

“Monsieur Eugène!“ ropade helt nära en välljudande stämma.

“Marly, Marly!“ svarade Eugène, springande upp ur sängen och skyndande till ett fönster i andra våningen.

Vi nämnde nyss att barrikaden hade två våningars höjd. Följaktligen kunde fönstren i andra våningen äfven göra dörrars tjenst åt dem, som voro öfverst på barrikaden.

I detta fönster visade sig den behagliga gestalten af en ung, vacker flicka, med en fin, hvit mössa på hufvudet och af det slag, som grisetterna vanligtvis nyttja.

Schaletterna tillhöra uteslutande nordens grisetter.

“Hur har ni kommit hit, söta Marly?“ frågade Eugène.

“Jag visste ju att ni var här, Eugène“, svarade Marly, “och då begriper ni väl att ...“

“Ja, jag begriper ... Men har ni kaffe, ljufvaste flicka?“

“Ja.“

“Har ni konjak, guddomligaste varelse?“

“Ja, jag har allt hvad ni vill.“

“Allt hvad jag vill, och ändå alltid mera öfver ... Ni är en ängel, Marly! ... Är kaffet varmt?“

“Se här, drick!“ sade Marly och räckte poeten genom fönstret en kopp rykande kaffe.

“Skönt! ... jag är alldeles genomregnad ... Jupiter pluvius är en tråkig guddom, men det gör ingenting, bara han i ena fickan har en trogen älskarinna och en kopp kaffe med sin “petit verre“ i den andra ... Ett ypperligt kaffe, Marly ... Men hvad har ni för godt i den lilla näpna korgen, som hänger vid er arm?“

“Jag har charpie och bindlar“, underrättade Marly.

“För min räkning?“

“För alla, som behöfva det, men isynnerhet för er, det kan ni väl förstå.“

“Ack, hvad ni är god! ... ni vill då förbinda mig, i fall jag blir sårad?“

“Ja visst, jag undrar just hvem som skulle göra det bättre er till lags än jag ... Ni är alltid så fasligt kinkig af er, monsieur Eugène.“

“Det är bara för att öfva ert himmelska tålamod ... Men hvar är konjaken?“

“Här.“

“O, min gud, hvad den är liten! är det glas för en sådan barrikad?“

“Jag hade icke mera pengar ... jag letade på ert bord och vände ut och in på alla lådorna, men ingen enda sou, bara fullklåttradt papper, bara de välsignade verserna.“

“Är det bara det? ... ni sårar min egenkärlek, Marly, utan att kunna förbinda detta sår.“

“Det är också icke er egenkärlek som jag tänker förbinda, Eugène.“

“Det gör ni rätt i, Marly ... Men antingen ni förbinder mig eller ej, så blir jag er förbunden så länge jag lefver ... Men dör jag, så tag aldrig mer en poet till älskare, ty poeter äro de odrägligaste älskare på jorden.“

“Ja ibland“, medgaf den uppriktiga grisetten.

“Alltid, alltid, goda Marly!“

“Nej, Eugène; ty om så vore, hade jag visst icke nu stått här med kaffe och konjak för er mun och charpie och bindlar för era blessyrer ... Men var försigtig under striden och blottställ er icke onödigt; låt mig så länge som möjligt behålla den odrägligaste älskare på jorden.“

“En kyss, i stället för socker, på konjaken, älskade barn!“

“Här“, svarade den gästfria grisetten och räckte sina fylliga läppar åt poeten, som tog flere än en sockerbit.

Under tiden samtalade Armand med eleverne af polytekniska skolan rörande försvaret af de många barrikaderna.

Adjutanter i blus skickades oupphörligen mellan hufvudbarrikaden och dess smärre syskon.

“Hvad gör ni, monsieur Eugène?“ frågade Armand poeten, hvilken nu tagit plats på sängkanten med sitt plån i ena handen och en blyertspenna i den andra.

“Den sista versen, som jag nu ändtligen får tid att skrifva“, svarade Eugène, utan att se upp från plånet.

“Då måste ni skynda er.“

“Hvarför det då?“

“Hör ni icke trummorna? ... hör ni icke Vincennes-jägarnes horn?“

“Parbleu!“ mumlade poeten, stoppande plånet och pennan hos sig, hvarefter han drog fram en lång bössa, som han haft gömd under sängen.

Derefter stälde han sängen på kant, med madrassen vänd åt torget.

Den af polytekniska skolans elever, som tycktes hafva befäl på stället, förde till sin mun en jagtpipa och blåste deruti trenne gälla signaler.

Ögonblickligen fyldes barrikaden af bluser, beväpnade med eldgevär och andra vapen.

Det stora torget framför barrikaden, hvilket hitintills varit temligen öde, började nu få ett annat och lifligare utseende.

Både från place de la Victoire och andra ställen framtågade trupper, och inom fem minuter stod en afdelning fotfolk uppstäldt i slagtordning på torget.

Det var 69:de linie-regementet, förstärkt med en bataljon jägare från Vincennes, samt två kompanier municipalgarde.

Dessutom ett dussin stads-sergeanter, anförde af en polis-kommissarie.

Truppstyrkan utgjorde omkring 2,500 man.

Tjugunionde kapitlet. Omsider den sista versen.

Kommissarien och stads-sergeanterne närmade sig den stora barrikaden.

“Det ser ut som ville man språka med oss“, yttrade Armand till barrikadens befälhafvare; “behagar ni vara god, monsieur Laborde, och lyssna till hvad man har att säga, för att kunna svara på våra vägnar?“

“Ja, hvarför icke“, svarade Laborde, “ehuru jag ogerna vexlar ord med polis-spioner ... God morgon, monsieur!“ tillade han derefter, läggande sig på knä, för att bättre kunna höra hvad polis-kommissarien skulle säga; “hvad är det som tillskyndar oss äran af ett så talrikt besök?“

“I konungens och lagens namn“, ropade polis-kommissarien med en röst, som hördes öfver hela torget, “uppmanar jag eder att ögonblickligen sträcka vapen och nedtaga barrikaderna!“

“Jaså, ingenting annat“, svarade Laborde, “jag trodde jag att ni kommit hit för att undersöka om fiskmångelskorna på torget hade skämda varor ... Jag skall säga er att det varit en allmän klagan på makrillen, både hvad priset och beskaffenheten beträffar, utan att polisen gjort sin pligt ... Det kommer sig troligtvis deraf att polis-kommissarier och stads-sergeanter aldrig äta fisk oftare än i fastan, liksom annat gudfruktigt folk ... Jag har alltid påstått att det myckna köttätandet skadar polis-betjenterne, ty det gör dem tunga och dumma ... Också ser man aldrig en förståndig jägare på det sätt uppfostra sina hundar, ehuru det derför icke är sagdt, att han ger dem fisk ... Emellertid skulle jag tillstyrka att ...“

“I konungens och lagens namn, uppmanar jag eder att sträcka vapen och nedtaga barrikaderna!“ upprepade polis-kommissarien, utan att ingå i något svaromål angående fiskens företräde framför köttet.

“Aha, ni talar om gevär och barrikader“, svarade Laborde; “hvad nu gevären först angår, så äro de redan sträckta, som ni ser, och så färdiga som man någonsin kan önska ... det beror bara på att kunna taga dem, utan att få händerna genomskjutna ... Hvad sedan beträffar barrikaderna, så förhåller det sig med dem ungefär som med de välsignade regnskurarne i dag ... de förra lika litet som de sednare stodo i går afton föreskrifna i polis-prefektens proklamation, men icke desto mindre hafva de inträffat ... Den enda skilnaden dem emellan är att himmelen redan regnat i två timmar, då barrikaden ännu är ett moln, som icke brutit löst ... Men det kan jag säga er, att vid det första skott, som från torget lossas på stenmolnet, brister det och störtar öfver era hufvud med droppar större och tyngre än sjelfva rikspäronet i Tuilerierna.“

“Om inom fem minuter edra vapen icke äro öfverlemnade“, förklarade polis-kommissarien, seende på sitt fickur, “och de upproriske icke börjat nedrifva barrikaderna, skall den beväpnade styrkan gifva eld och låta hvarje upprorsman utan förskoning springa öfver klingan.“

“Mitt felas fem minuter i elfva“, svarade Laborde, likaledes med blicken på sitt ur; “således när qvarten slår?“

“Stormas barrikaden“, ropade polis-kommissarien.

“Och afslås“, tillade Laborde lugnt; “bon jour, monsieur! ... Akta er för pussen der! ... Nu klef ni ned er ... hvarför lydde ni icke min välmenta varning? ... Men så är det, när man nyttjar kläder och skodon, som staten får betala.“

“Hattarne af för trefärgade fanan!“ ropade flere röster från barrikaden, under det att flere bössmynningar riktades nedåt på polis-kommissarien och hans sergeanter.

“Gevär i arm! aktning för parlamentären!“ ropade Armand till sina vapenbröder.

“Aktning för parlamentären!“ upprepade desse och lydde.

Polis-kommissarien och hans sergeanter fingo således ostörde återvända till den plats, hvarifrån de kommit.

Midt på torget syntes en öfverste till häst, omgifven af sin stab.

Polis-kommissarien talade lifligt med honom, efter hvad man trodde sig märka från barrikaden.

“Det är ledsamt att jag icke ser till något artilleri“, sade Laborde till Armand.

“Förstår jag er rätt?“ frågade denne; “ni är ledsen öfver att man ej har kanoner att beskjuta oss med?“

“Ja visst ... sju eller åtta grofva kulor äro alltid helsosamma för en barrikad“, menade eleven af polytekniska skolan, “stenarne blifva derigenom mera sammanpackade och barrikaden följaktligen fastare.“

“Men den nionde och tionde öppna bresch“, anmärkte Armand.

“Betyder ingenting“, svarade Laborde, “för att hafva någon fördel af breschen, måste den anfallande truppstyrkan vara dubbelt så stark som den nu är ... Deremot vore under närvarande förhållanden en bresch oss till mycken nytta.“

“Hur då?“

“Jo, det är ju klart att med hundra soldater, som stupa i breschen, stanna äfven hundra musköter qvar, och det är just sådana som vi behöfva, ty af armar ha vi gudi nog.“

“Men“, anmärkte Eugène, som stod bredvid, “hvad skulle Sainte-Cécile säga, om man torkade henne i ögonen, innan hon ännu gråtit?“

“Sainte-Cécile?“ upprepade Armand förvånad.

“Sacre-dieu! jag glömde Sainte-Cécile“, svarade Laborde; “men har ingen fara.“

“Hvem är Sainte-Cécile?“ frågade Armand.

“Det är ett helgon, hvars tårar intet samvete kan bära och som äro så tunga att till och med en munk skulle skälfva dervid ... Och likväl har den arma Sainte-Cécile blott ett enda öga.“

Laborde böjde sig öfver barrikaden och visade Armand ett rundt blecklock på den sidan, som vette åt torget.

Armand förstod nu hvem Sainte-Cécile var och han tycktes glädja sig öfver att hafva gjort bekantskap med ett helgon, som kunde gråta så mycket med ett enda öga.

“Men hvad är det?“ frågade Armand, blickande utåt torget, “kommer icke der en ny parlamentär! ... i dag slår man riktigt på stort ... Denna gången skickar man oss en löjtnant af linien.“

“Och med en hvit fana“, inföll Laborde; “det är åtminstone militäriskt och artigt ... Men, au diable, jag känner löjtnanten, jag har valsat med hans flicka på sista opera-maskeraden och han var på långt när icke så belåten med min vals som hon ... Han sökte derför gräl och ville slåss med mig, men jag slåss icke gerna för loretter och dessutom var det ganska onödigt, ty hvad tjenar väl till att slå den ur fältet, som man redan slagit ur brädet! ... Emellertid vill jag ej tala med honom ... Jag kunde komma att dra på munnen, och det vore synd. Derför tala ni med honom, monsieur Armand ... Ni skall nog ge honom besked, om jag känner er rätt.“

En ung löjtnant af linien visade sig nu nedanföre barrikaden med sin hvita fana.

Nu blef det Armands tur att böja sig ned för att samtala med parlamentären.

“Monsieur, hvad har ni att meddela oss?“ frågade Armand, artigt blottande sitt hufvud.

“Monsieur“, svarade löjtnanten, förande lika artigt handen till sin tschakå, “jag kommer på min öfverstes befallning ... Öfversten tror att man i det längsta bör spara landsmäns blod.“

“Öfversten tror såsom en fransk medborgare och krigare alltid bör tro ... Var öfvertygad, monsieur, att det icke finnes någon bland oss, som icke delar hans tro i detta fall.“

“Öfversten har blifvit beordrad att på det strängaste förfara med de upproriske och utan ringaste skonsamhet behandla dem, antingen de göra motstånd eller ej ... Men han, har befalt mig säga, att derest ni och edra kamrater öfvergifva barrikaderna och lemna era vapen i hans händer, lofvar han vid sin ära att icke förfölja någon, utan låta en hvar afträda med full säkerhet både för lif och frihet ... Längre kan öfversten icke gå, och han fruktar ändå att hvad han gör blir misshagligt för dem, som gifvit honom de strängare orderna ... Men han underkastar sig hellre ansvaret för order-brott, än belastar sitt samvete med landsmäns blod.“

“Vi förstå uppskatta öfverstens menniskokärlek“, svarade Armand; “också afhöra vi hans välvilliga förslag med mera nöje än det pockande maktspråk, som polis-kommissarien nyss förde mot oss ... Men vi kunna icke öfvergifva våra barrikader och icke lemna våra vapen ... De förra äro verket af en hel natt genomvakad i oväder och storm ... Hvad de sednare eller våra vapen angår, så ha vi för deras anskaffande uppoffrat vår sista skärf, och att lemna dem ifrån oss vore detsamma som att kasta bort hela vår återstående egendom ... En man med er öfverstes ridderliga sinne kan icke fordra af oss ett sådant offer.“

“Då återstår ej annat för öfversten än gifva signal till anfall“, yttrade löjtnanten, “och i sådant fall har han beordrat mig säga, att han låter slå tre trumhvirflar med korta mellanrum ... Om efter den sista trumhvirfveln ni och era kamrater ännu befinnas qvar på barrikaden, börjas på ögonblicket stormningen ... Ni har således ännu någon tid att betänka er.“

“Vi behöfva ingen betänketid och edra trumhvirflar äro fullkomligt öfverflödiga ... Blåsen till anfall ju förr dess hellre ... Himmelen klarnar, väderleken blir tjenlig till strid.“

“Och detta är ert sista ord?“

“Mitt sista.“

“Jag går att lemna öfversten ert svar“, sade löjtnanten och vände sig om för att gå.

“Men“, sade Armand, liksom ville han tillägga något.

Officeren vände ånyo sitt ansigte mot barrikaden.

“Ni har något mera att säga“, yttrade han, kanske i det hopp att barrikad-chefen redan ångrade sig.

“Ja, monsieur, och jag skulle säga det, i fall jag vore viss om att ni framförde mina ord till er öfverste.“

“Jag skall göra det.“

“Ordagrannt?“

“Ordagrannt.“

“Ni bedyrar det vid er heder?“

“Ja, vid min heder.“

“Godt! ... Ni skall då säga er öfverste, att det råder en stor skilnad emellan de rättigheter och skyldigheter, som å ömse sidor åberopas ... Öfversten följer divisions-generalens order, men vi följa konstitutionens föreskrifter; öfversten verkställer militär-lagarnes bud, men vi försvara de rättigheter, som konstitutionen gifvit, men godtycket våldfört ... Vidare skall ni säga honom, att de, som befinna sig uppå och inom barrikaderna, tillhöra den folkklass, åt hvilken man i åratal lofvat allt, men hållit intet ... När vi någon gång, oförmögne att längre bära hungerns och eländets qval, begagnat oss af petitions-rätten, som konstitutionen medgifver, har man öfverkorsat våra petitioner med bajonetterna ... När vi slutligen lika grundlagsenligt samlat oss för att välja deputationer, som muntligen skulle framföra våra bekymmer, har man skingrat oss med chocker och kartescher ... Det kan således icke vara på öfverstens sida, utan på vår som rättvisan och himmelen stå ... Man har talat till oss genom vapen, och vi svara med vapen. Man har nekat oss bröd, och derför ropa vi till dessa stenar: varden bröd! ... Ludvig Filip har barrikaderna att tacka för sin krona ... Hvad barrikader gifvit, skola barrikader återtaga.“

“Ja, ja!“ skreko hundratals röster från barrikaden.

“Mera har jag icke att säga“, förklarade Armand.

“Bonjour, monsieur!“ helsade löjtnanten och gick.

“Bonjour, monsieur!“ besvarade Armand helsningen, hvarefter han reste sig upp.

“Låna mig er skuldra, monsieur Armand“, bad Laborde, läggande en liten tub på vår hjeltes axel och kikande genom den.

“Hvad ser ni efter?“ frågade Armand.

“Jag vill se om jag nyss såg rätt“, svarade Laborde.

“Och hvad såg ni nyss?“

“Jag tyckte att den stackars löjtnanten var något låghalt“, svarade den kikande.

“Förlåt, monsieur!“ sade Armand, något stött af så mycken lättsinnighet i ett så alvarsamt ögonblick; “men det vore bättre att ni satte er tub på de begge fältkanoner, som man i denna stund bröstar af midt på torget.“

“Fältkanoner sade ni?“ svarade Laborde leende; “det är ordentligt belägrings-artilleri af den mest vördnadsbjudande kaliber ... O min gud!“ tillade han i samma andetag, “hur kan en varelse, som är låghalt och endast har underlöjtnants lön, vänta trohet af loretter!“

I detsamma hördes en stark och uthållande trumhvirfvel från torget. Det var den första.

“Ledsamt att vi icke hafva en enda trumma att svara med“, anmärkte Laborde.

“Hade jag haft min sista vers färdig, så skulle vi ha svarat med den“, förklarade Eugène.

“Sjung då er första“, uppmanade Armand; “le crédo républicain är en passande replik till trumhvirflar.“

“Nåväl! stämmen upp le crédo républicain!“ ropade Eugène till vapenbröderne; “eld i sången och skyldradt gevär för republiken!“

Alla bluserne uppreste sig, skyldrade gevären och uppstämde, sedan första trumhvirfveln väl slutat, med starka lungor le crédo républicain:

Andra trumhvirfveln dundrade från torget och afbröt sången.

Eugène, förargad, liksom poeter och kompositörer i allmänhet, när man afbryter deras sånger, knöt näfven hotande nedåt torget.

“Fortsätten, fortsätten!“ ropade Armand; “le crédo républicain kan ej dö för blotta trumhvirflar.“

Sången fortfor med fördubblad styrka:

Tredje trumhvirfveln började dåna och slutade med ett kanonskott, som besvarades från barrikaden med ropet: “Vive la république!“

“Barrikaden darrade“, sade Armand till Laborde, utan att likväl darra sjelf.

“Och skred en half tum tillbaka“, tillade Laborde lugnt; “den svåra kulan befinner sig nu bland stenarne, i vår nedersta omnibus, lik en Saul bland profeterne.“

Ett nytt kanonskott dånade från torget.

“Der ha vi Saul n:o 2“, yttrade Armand, undersökande låset på sin bössa.

“Barrikaden rörde sig knappast“, svarade Laborde; “Saul n:o 2 gör genast mindre verkan och Saul n:o 3 ännu mindre ... Ju större skogen är, desto mindre märker man de stora träden ... Ah, der ha vi den tredje ... barrikaden rörde sig ej en hårsmån ... Men passen nu på, gossar! gynnad af krutröken, skall man söka storma barrikaden.“

Barrikad-kämparne lade sig framstupa med gevären framför sig.

“Och Sainte-Cécile?“ frågade Eugène.

“Ligger lugn“, svarade Laborde; “hon ler åt grundskotten, den heliga ... Men det är tid på att taga bindeln från hennes öga, i fall hon skulle vilja gråta.“

En af eleverne ryckte bort blecklocket, som vi nyss omnämnde.

Sainte-Cécile’s öga, som derigenom blef klart, liknade mycket mynningen af en mörsare, liggande midt öfver barrikaden och dold af öfverlagda stenar.

En annan elev tände en brännare.

I detsamma knallade från torget det fjerde kanonskottet.

Det gick såsom Laborde förutsagt.

En liflig handgevärseld hördes nedifrån barrikaden. Men ännu hade ej ett enda skott blifvit lossadt från denna.

“Jag hör på stegen och ansatsen att det är municipal-gardet som stormar“, hviskade Laborde till Armand, hvilken låg bredvid honom; “hör hur det smattrar ... Så hushåller man med statens förråder ... Gråt, Sainte-Cécile, gråt öfver municipal-gardets synder!“

Ändtligen lossades första skottet från barrikaden, men ett förfärligt skott.

Det var också Sainte-Cécile som gret.

“När ett helgon gråter“, sade Laborde, “då tystnar jorden med helig andakt.“

Laborde sade sannt.

Handgevärselden hade upphört. Allt var tyst.

Endast en trumma från torget hördes slå reträtt. Krutröken började skingra sig.

Och när den skingrat sig, då kunde både de som stodo på barrikaden och de som voro uppstälda på torget se en förfärlig syn.

De sågo den också, ehuru med olika ögon, för att ej tala om olika känslor.

Sainte-Cécile’s drufhagelssvärm hade icke allenast sopat ned största delen af storm-kolonnen, utan äfven öppnat en bred blodig lucka i jägare-bataljonen, hviken stod uppstäld bakom den förre.

Också rådde en obeskriflig förvirring bland regeringens trupper.

Man hade väntat sig ett stenregn och deribland på sin höjd en och annan illa riktad muskötkula; men om ett helgon med ett sådant öga hade ingen drömt.

Öfverallt döde och sårade, öfverallt, utom på barrikaden!

“Hvad har ni nu för er, Eugène?“ frågade Armand poeten, hvilken vändt om sängen och kraflade med begge händerna i tagelmadrassen.

“Apollo skall veta att jag aldrig samlat guld och silfver“, svarade Eugène; “men så är jag så mycket mer begifven på bly ... Se hvilken mängd kulor som fastnat i tagelmadrassen ... Den, som ville köpa denna madrass efter vigt, blefve illa lurad ... Några kulor ha plattat sig mot jernbeslagen i sängbottnen och dem skall Marly få till knappar i mina pantalonger ...“

“Ah nej“, yttrade Laborde, “gif dem i stället åt Sainte-Cécile, hon faster dem säkrare, der de böra sitta ... Så der ja ... När man har något godt, skall man ej behålla det för sig allena, utan genast deraf meddela åt andra ... Men tyst! ... Nu börjar leken på alla sidor ... nu slåss man i alla väderstreck ... Allons, enfants de la patrie!“

En liflig handgevärseld hördes från djupet af gatan, som snart fyldes af krutrök. Det var de smärre barrikaderna som anföllos och försvarades.

“Aha!“ ropade poeten, “nu breder Bellona sina eldröda vingar kring hela rue Rambuteau ... nu blir det lustigt att lefva och icke heller så tråkigt att dö! ... Ah, se Marly i fönstret!“ ropade han, springande dit, “ännu har jag ej lossat ett enda skott till din ära ... men du skall få se, du skall få se ... Himmel, hvad har du i handen, Marly?“

“En gryta“, svarade Marly småleende.

“En Minerva med gryta, i stället för hjelm!“ ropade Eugène; “så har då äfven bourgeoisien inträngt genom Olympens legitima kristall-port! ... hvad vill du med grytan, Minerva?“

“Bjuda soldaterne på frukost“, svarade Marly, lyftande upp grytan med min af att vilja kasta den ned.

“Gud välsigne dig för din gästfrihet, Marly, ty du tänker nu på alla ... En kyss på din hand, fast den är sotig.“

Batteriet från torget började åter spela mot hufvudbarrikaden.

“Rädda hundar skälla alltid på afstånd“, mumlade Laborde; “men Sainte-Cécile skall snart tysta munnen på dem ... Tigen derborta, när helgonet talar!“ ropade han och affyrade i detsamma med egen hand den ånyo laddade mörsaren.

Batteriet, beröfvadt sin servis, tystnade; men i dess ställe skrälde nya handgevärssalvor.

Nya storm-kolonner rusade emot barrikaden, och nu börjades en af dessa strider, som endast kunna kämpas inom en stor stad.

Kulor nedifrån hveno mot kulor ofvanifrån. Gevärsmynningar, riktade uppåt mot husen, nedslogos af husgerådssaker som vräktes från fönstren.

Hand-granater, uppkastade af soldaterne mot barrikaden, sprungo bland stenregnet, som störtade öfver de anfallandes hufvud.

Sainte-Cécile gret för tredje gången och öppnade strömmar af blod. Men blodfärgade voro redan hennes egna sidor.

“Au diable!“ mumlade Laborde till Armand, som, oupphörligt laddande och skjutande, ännu låg bredvid den unge befälhafvaren; “au diable! jag har fått ett granat-skott i venstra handen ... Jag slipper resa till Afrika för att slåss med Kabylerne ... Farväl med militär-ståndet! jag går in i en radikal tidning.“

“Räck mig er sårade hand, jag skall förbinda den“, ropade Armand.

“Bevare mig gud från att hindra er i ert arbete!“ svarade Laborde; “ni skjuter som fyra och kastar sten som sex ... Ännu har jag min högra hand i behåll ... O! nu tycker jag hvad min vän, den låghalte löjtnanten, skall få roligt.“

“Men ni förblöder, Laborde!“

“Jag tror icke det, jag har alltid haft godt om blod ... sak samma för resten, bara det räcker till dess jag gifvit Sainte-Cécile hennes fjerde portion ... Stån på er, gossar! skjuten sällan, men säkert ... Man måste hushålla på vår ammunition ... med vårt blod är det en annan sak.“,

“Armand!“ hviskade Eugène, som låg vid vår hjeltes andra sida; “om det icke för mycket besvarar er, så led mig till fönstret, till Marly, min stackars Marly.“

“Eugène, hur är det med er?“

“Jag har alltid haft lätt bröst“, svarade Eugène med en suck; “men nu börjar jag få svårt för att andas ... Saken är den, att jag höjde mig upp för att känna efter om jag fått mycket bly i min madrass och då fick jag sjelf en kula i bröstet ... och kulan sitter qvar, fast bröstet ej är stoppadt med tagel som madrassen.“

Under det att Eugène med matt röst så talade, drog Armand honom med sig till fönstret.

Marly stod redan derinnanför och emottog i sina armar den sårade poeten.

“Marly lilla“, sade Eugène leende, “om du nu lika väl förmådde läka hjertan, som du träffar dem med pilarne från dina vackra ögon, så kunde jag väl ännu några år få gräla på dig för att du gjort papiljotter af mina verser ... Du var kokett, Marly, du tyckte att svanens hvita fjädrar klädde dina svarta lockar ... Nu skall du sätta svart fler i stället, Marly, och du skall ångerfullt läsa hvad som står på papiljotterna.“

Marly, tyst, men blek, lade med Armands tillhjelp den sårade poeten på en i rummet befintlig soffa, hvilken varit för bred att komma ut genom fönstret.

Under det att Armand uppehöll Eugènes hufvud, uppref Marly den sårades vest och linne, men uppgaf ett jämmerrop, när en stråle af blod sköt upp ur ett sår midt i bröstet.

“Gråt icke öfver mitt blod, goda Marly!“ sade Eugène, “ty på dess flyende våg försvinner en spillrad tron, och segrande brister mitt hjerta ... Armand, Armand!“ tillade han häftigt, i det han reste sig upp med ryggen mot soffkarmen; “papper, penna! ... skrif, ty nu har jag den! ... Ändtligen har jag den sista versen! skrif, innan det blir för sent! ... skrif! ... jag får läsa korrektur på andra sidan grafven.“

Armand, med tårar i ögonen, fattade poetens plån, hvars ena sida var färgadt af blod, och han lyssnade till den döende skalden, som under trummornas hvirflar och handgevärens smattrande sjöng den fjerde och sista versen:

Skaldens hufvud sjönk. Hans ögon tillslötos.

Dödens hvita, hårda hinna bredde sig öfver hans leende anletsdrag.

Med ett nytt jämmerrop omfattade Marly hans knän och gömde sitt ansigte vid hans tysta bröst.

Då hördes utifrån en knall, för hvilken murarne tycktes remna.

Det var Sainte-Cécile, som för fjerde gången spridde fasa och död.

“Je suis républicain!“ ropade den döende, slutande på detta sätt sin sista vers, och en blixt ljungade fram ur hans åter öppnade öga.

Men dessa ord voro de sista, denna blick den sista.

Marly värmde fåfängt med sina tårar ett lik.

Armand gömde den sista versen vid sitt bröst och tryckte en kyss på folkskaldens kalla läppar.

Derefter tog han ett språng ut genom fönstret och störtade sig i djupet af den blodiga striden.

Trettionde kapitlet. Grefve de Vandeul.

Sedan tidigt på morgonen hade porten till hertig de Beaudreuils hotel varit i liflig rörelse.

Hertigens många vänner, som redan fått kännedom om hans missöde, hade skyndat till hotellet med hoppet att kunna trösta honom, men återvändt synbart misströstande om sin förmåga.

Hela Paris skulle hafva känt och deltagit i hans sorg, om icke de allmänna tilldragelserna helt och hållet slukat alla enskilda händelser, vare sig af lycka eller olycka.

Den arme hertigen!

Att stå vid en kär frändes bår och på samma gång nödgas begråta en trolös maka, det var för mycket.

Dock, att en onkel dör, är kanske i sin naturliga ordning, i synnerhet om onkeln lemnar millioner efter sig.

Men att efter knappa tvänne månaders äktenskap förlora en ung, vacker och talangfull hustru, det är hårdt, och ännu hårdare, när man eftersinnar det sätt, hvarpå hon förlorats.

Om hon genom döden afgått, skulle man endast haft Vår Herre att anklaga och möjligtvis hunnit trösta sig med den omständigheten, att hon dödt efter onkeln, till följd hvaraf den efterlefvande makens arfsrätt icke kunde blifva tvist underkastad.

Men att en hustru rymmer med en annan karl, det kastar, jemte förlusten, äfven en skugga af löje på den öfvergifne mannen, och detta är kanske lika svårt att fördraga som sjelfva förlusten.

Visserligen skulle man också kunna trösta sig dermed att en hustru, som låtit bortföra sig, jemväl har till den öfvergifne maken förverkat all sin i boet medförda egendom.

Men oaktadt många af hertigens vänner förespeglade honom sistberörde tröstegrund — ty hvad griper man ej tag uti för att kunna skingra en stor sorg? — så förblef likväl hertig de Beaudreuil sjelfva tröstlösheten.

Den enda, som fann honom någorlunda sansad och åtkomlig för förnuftsskäl, var markisinnan Eulalie d’Estelle, hvilken icke heller uraktlåtit att inställa sig hos honom.

“Min bäste hertig! ni kan vara fullkomligt lugn“, sade hon med detta leende, som ingen dödlig borde kunna emotstå; “var blott försigtig ... icke för många ack och o ... det kunde väcka era fienders misstanke, på samma gång som det nedsätter er hos era vänner, hvilka icke begripa, huru en de Beaudreuil kan sörja en liten parveny från S:t-Honoré.“

“Men jag fruktar“, sade hertigen.

“Hvad?“

“Att S:t-Bris icke bevakar henne med nödig försigtighet.“

“Ni fruktar att hon kunde undkomma?“

“Om hon skulle undkomma, vore allt förloradt“, sade hertigen, bleknande vid blotta tanken derpå.

“Visserligen, men sådant är omöjligt“, försäkrade markisinnan; “den värde baronens egen säkerhet är oss en borgen, för att ej tala om de många louisd’orer, som han har att vänta för det skydd, han gifver en ung och vacker qvinna ... Kanske har hon redan lugnat sig ... Baron S:t-Bris är en vacker karl, som nog kan vara farlig för mera än en borgaredotter från S:t-Honoré.“

“Ni känner ej denna borgaredotter, markisinna ... hon är stolt.“

“Ni misstänker henne för att vilja spela tragedi? Var lugn! ... Mademoiselle Rachel har gifvit våra fransyskor afsmak för antikens hjeltinnor, ty hvem ville väl underkasta sig de gräsliga lidanden, som hon framställer? ... hvem skulle väl afundas Lucretia och Virginia deras bedröfliga öden! ... Tro mig, man dödar sig ej mera för att undfly en vacker karl, och ännu mindre efteråt, för att på sig sjelf hämnas sin egen vanära ... Nu för tiden är man klokare än så ... De arme poeterne! de behöfva gå bra långt tillbaka i tiden, för att finna ämnen för sina jämmerliga sorgespel.“

“Det förvånar mig likväl att jag ännu icke fått någon underrättelse från S:t-Bris ... det var likväl öfverenskommet att han tidigt på morgonen skulle skicka mig bud.“

“Just den omständigheten, att ni ej fått någon underrättelse, bevisar att allt står väl till ... Det vore för mycket begärdt af den lycklige baronen, att han midt i skötet af sin berusning skulle ge sig tid att skicka oss bulletiner ... Låtom oss derför tala om annat! ... Er djupa sorg har kanske hindrat er från att lyssna till dagens märkvärdigheter, ljudande med dånet af musköter och kanoner? ... det tyckes gå bättre än vi ens vågat drömma om.“

“Det artar sig till mera än en simpel emöt“, yttrade hertigen, med synbart välbehag upptagande ett annat samtalsämne.

“Man påstår att Ludvig Filip icke vågar sammankalla national-gardet, och detta är ett godt tecken.“

“Visserligen ... Man påstår äfven att Molé blifvit kallad till Tuilerierna.“

“Och de inbilla sig att Molé skall blåsa ned barrikaderna? ... de dårarne! ... Allt går ypperligt ... det enda, som fattas, är att grefven af Chambord icke är närvarande, ty i sådant fall hade allt redan varit afgjordt.“

“Man har likväl uppsatt förslag till provisorisk styrelse, som skall handhafva ärenderna till dess Henri cinq hunnit anlända.“

“Jag har hört det, och hvad har man gifvit er för roll, de Beaudreuil?“

“Jag är minister för allmänna undervisningen.“

“Ni passar ej för den portföljen“, anmärkte markisinnan, och denna gång onekligen med skäl.

“Ni tror då, markisinna?“

“Att ni gjort klokast om ni tagit initiativet ... I stället för att blott blifva fjedern i verket, borde ni ha varit handen, som trycker på den ... Hvarför satte ni ej sjelf upp en lista?“

“Men betänk då att Berryer och Montalembert ...“

“Äro talangerna“, inföll markisinnan; “men ni, de Beaudreuil, är styrkan.“

“Hvad menar ni, Eulalie?“

“Berryer och Montalembert hafva pennan och ordet, men hvar hafva de sina arméer?“

“Ni tror då, att jag eger en armé?“

“Ja, en armé af louisd’orer, en armé, som inga barrikader decimera ... Ni hade kunnat bli den förste, i stället för att nu blott vara den siste ... Ni är en klen politiker, Rigobert ... Ni vore förlorad, om ni ej hade mig vid er sida, känslolöse! ... Jag vill icke att ni skall vara den siste.“

“Hvad vill ni då göra?“

“Jag vill göra er till den förste, och jag skall göra det, otacksamme!“

“På hvad sätt?“

“Klockan är nu half till elfva“, svarade markisinnan med en blick på pendylen; “det är nu tid för er att åka till sorghuset ... Men jag far till Berryer.“

“Och sedan?“

“Medan ni lyfter Géronnière från katafalken och förer honom till Madeleine-kyrkan, lyfter jag er upp på konselj-presidentens stol och förer er till stats-rodret.“

“Ni är rask, Eulalie! ... och ni tror att det skall lyckas?“

“Ja.“

“Och hvilken mäktig häfstång ämnar ni anlita för detta svåra arbete?“

“Ett eller två ord, som jag hviskar i Berryers öra“, svarade markisinnan vårdslöst.

“Och dessa ord?“

“De enklaste i verlden: antingen sätter ni hertig de Beaudreuil på president-stolen, eller ställer hertig de Beaudreuil sin gyllene armé till skyddsvakt kring orleanistens tron ... Se der allt som behöfs.“

“Visserligen, men ...“

En betjent inträdde, anmälande grefve de Vandeul.

“En ny condoléance,“ yttrade markisinnan, resande sig upp för att gå.

“O min gud, så tråkigt!“ ropade hertigen, redan utledsen vid det menskliga deltagandet.

“Raskt från dur till moll, hertig!“ uppmanade markisinnan, räckande honom sin hand.

“Farväl, Eulalie!“ sade hertigen, kyssande hennes hand; “efter begrafningen besöker jag er?“

“Välkommen, konselj-president!“ sade markisinnan; “men, hvad ser jag?“ ropade hon skrattande; “ni har knutit kring armen tvänne sorgflor i stället för ett.“

“Ack, min tankspriddhet!“ sade hertigen, lösande upp det öfverflödiga floret.

“Det ser ut som ni med sorgflor ville sörja en enleverad hustru“, skämtade markisinnan, “eller också är ni mera än en blott öfvergifven man, kanske är ni enkling ... Men var trygg! den nya Lucretia störtar ingen konung, icke ens en hertig ... Bäst om hon vore död, ty det finnes ingen bättre sinnebild af tystnaden än grafven.“

“Hm!“ mumlade hertigen bleknande.

“Ni bleknar för mycket, Rigobert“, anmärkte markisinnan; “glöm för all del icke, att den svarta drägten redan gör ansigtet tillräckligt blekt ... au revoir!“

Markisinnan mötte i yttre rummet grefve de Vandeul, hvilken var en man af sextio år med stolt hållning och ädla anletsdrag.

“Hur befinner sig hertigen?“ frågade grefven.

“Bedröfligare än jag förestält mig“, svarade markisinnan; “han hade dock bort kunna ana att så skulle gå.“

“Hvarför borde han ana det?“