ANDRA TIDSKIFTET. Februari år 1848. (continued 6)

“Emedan den, som söker metaller, måste bereda sig på att äfven finna slagg.“

“Myntade metaller böra dock vara fria från slagg.“

“Men i dåliga tider myntar man icke blott ädla metaller.“

“Hur menar ni, madame?“

“Jag menar att man ej onäpst ingår mésalliancer, att man ej ostraffadt öppnar våra palatser för bourgeoisien, ty det guld, den för med sig, bär alltid märke af den hand, som tummat det.“

Markisinnan aflägsnade sig och grefven gick in till hertigen.

“Äfven ni, grefve de Vandeul, har ej glömt mig i min olycka!“ repade hertigen, skyndande emot den ankommande. “Ni visade den arma vilseförda alltid mycken välvilja.“

“Jag och hela min familj satte högt värde på hertiginnan“, svarade grefven.

“Ni skulle icke hafva anat något sådant af henne?“

“Nej.“

“Ni skulle icke trott det, om man berättat det för er?“

“Nej.“

“Liksom ni anade jag det ej, liksom ni trodde jag det ej ... O! jag kan knappast tro det än, och likväl är det en sanning, en sanning, som gjutit döden i mitt bröst ... Grefve de Vandeul, jag är mycket olycklig!“

“Ja, ni är mycket olycklig!“ upprepade grefven.

“Af barmhertighet, af nåd, tala icke mera till mig om henne!“ bad hertigen.

“Jag skall icke mera tala till er om henne“, försäkrade Vandeul.

De Beaudreuil vände sitt ansigte mot fönstret, liksom för att dölja sina tårar.

Grefven följde hertigen med en djupt bedröfvad blick, oaktadt den sednare var vänd ifrån honom.

“Jag såg att er vagn var förspänd“, sade grefven efter en stunds paus.

“Ja, det är sannt, jag hade glömt det“, yttrade hertigen; “har ni kommit till fots?“

“Ja, och derför tänkte jag be att få begagna er vagn.“

“Ert sällskap skall bereda mig både tröst och glädje,“ bedyrade hertigen.

“Godt! jag följer er då ... vi ha visserligen ännu en halftimme på oss, men det är kanske i sin ordning att ni kommer något tidigare än de andra.“

“Ni har rätt, vi skola fara genast.“

Hertigen och grefven följdes åt utför trapporna och stego in i den förres vagn.

Vagnen satte sig i rörelse.

Under färden hörde de begge herrarne på afstånd dånet af handgevärssalfvor och kanoner, men iakttogo icke desto mindre ömsesidig tystnad.

Den ene syntes uteslutande öfverlemnad åt sin sorg och den andre tycktes vara för grannlaga för att störa den.

Som något hinder icke mötte hertigens vagn, oaktadt mycket folk var i rörelse, så stannade den efter omkring tio minuters färd utanför porten till den aflidne bankirens hus.

Hertigens tvänne betjenter, begge med sorgflor om hattar och armar, öppnade vagnsdörren för hertigen och hans följeslagare, hvilka snart befunno sig i portgången.

Portgången var beklädd med svart tyg, och tunga silfver-draperier prunkade högtidligt på den svarta grunden, men katafalken ...

En likkista kan aldrig vara en angenäm syn, äfven om man är dens arftagare, som deruti hvilar; men att icke finna en likkista, der man väntar att finna den, är kanske ännu mera oangenämt.

Hertigen såg endast den svartklädda och med silfverfransar garnerade katafalken, på hvilken kistan borde stå, men likväl icke stod.

“Hvad vill det säga?“ frågade han med något osäker stämma portvaktaren, hvilken stod bredvid honom bugande och med hatten i hand; “klockan är snart elfva, och man har ännu icke nedstält kistan.“

“Den har varit nedstäld, monseigneur“, svarade portvaktaren.

“Varit!“ upprepade hertigen; “varit nedstäld, säger ni!“

“Ja, för två timmar sedan, såsom anbefaldt var, men ...“

“Är det väl möjligt att man redan fört liket till kyrkan, utan att afvakta mig och processionen?“

“Nej, monseigneur.“

“Hvar är då likkistan?“ frågade hertigen, vändande bort ansigtet för att dölja den färg, för hvilken markisinnan varnat honom.

“Den är nyss uppburen igen“, svarade portvaktaren.

“Uppburen igen!“ upprepade hertigen, stödjande ena knät mot katafalken; “uppburen utan min befallning! ... hvarför har man burit upp den?“

“Det vet jag inte, monseigneur, men det är för en halftimme sedan ...“

“På hvems befallning har det skett?“

“På hertiginnans“, svarade portvaktaren.

“Hertiginnans!“ skrek hertigen.

Grefve de Vandeul syntes icke dela hertigens bestörtning, men hans blick, sökande hertigens ansigte, hvilade med ett alvarligt uttryck på dennes marmorhvita anletsdrag.

“Hvilken hertiginna!“ ropade hertigen, görande våld på sig för att lösa sin tunga.

“Hå“, svarade portvaktaren, “hvilken annan skulle det väl vara än madame la duchesse, monseigneurs gemål?“

Hertigen sjönk ned på katafalken.

Katafalken, som nyss förlorat ett lik, tycktes i ersättning hafva fått ett annat.

Portvaktaren tappade sin hatt och stirrade bestört på monsieur le duc.

“Gå in efter ett glas vatten“, befalde grefven portvaktaren; “ni ser ju att hertigen mår illa.“

“O min gud!“ ropade portvaktaren och skyndade in i portkammaren.

“Er arm, hertig“, sade grefven till de Beaudreuil, sedan portvaktaren försvunnit, “jag vill föra er tillbaka till er vagn.“

Hertigen fattade mekaniskt grefvens arm och lät sig föras ur porten.

“Öppnen vagnsdörren“, befalde grefven de begge betjenterne, som, bestörte af sin husbondes bleka förvridna anletsdrag, verkstälde befallningen.

Grefven hjelpte derefter hertigen att uppstiga och sätta sig i vagnen.

“Upp på era platser!“ ropade han derefter till betjenterne; “hertigen vill fara hem!“

Betjenterne aflägsnade sig från vagnsdörren, i hvilken grefven derefter fattade.

Sedan betjenterne intagit sina vanliga platser, böjde sig grefve de Vandeul in i vagnen och sade med en röst, som icke kunde höras af någon annan än hertigen:

“Hertiginnan de Beaudreuil har tillbragt sednaste natten i skötet af min familj; men för närvarande vistas hon i detta hus, der läkare nu som bäst obducera hennes onkels lik ... Man tänkte äfven låta er vara närvarande, men ni stupade öfver katafalken, ni hade ej styrka att gå uppför trapporna och derför ansåg jag tjenligast för er att vända åter.“

“Hertig de Beaudreuil! ni är en mördare, ni är en niding!“ fortfor grefven; “det är ni och andra med er, som vanärat det stånd, hvartill ni olyckligtvis hör ... Det är ni och era gelikar som störtat detta stånd från den höjd, som det, till följd både af födsel och bildning, alltid bort innehafva ... Det är icke pöbelns armar, utan adelsmäns brott, som fläckat våra sköldar och bräckt våra svärd, frejdade sedan urminnes tider.“

En stor tår perlade i den gamle legitimistens öga, när han sade dessa ord.

“De Beaudreuil!“ tillade han; “råga ej vanäran med fegheten ... Må denna vagnsdörr, som jag nu tillsluter efter er, för er vara detsamma som grafvens!“

Efter dessa ord slog han till vagnsdörren.

“Hertigen far hem!“ ropade han derefter till kusken och återvände in i den döde bankirens hus.

Trettioförsta kapitlet. Palais-Royal.

Hvem har varit i Paris och icke besökt Palais-Royal, eller Palais-National, såsom det efter sista revolutionen kallas?

Hvilken parisare eller främling har ej tjusats af skuggan från dess kastanier, af doftet från dess blomster-rabatter, af perlorna från dess rika fontän?

Hvem har ej bländats af glansen från dess tusentals lampor? hvem har ej druckit kaffe i Café-Rotonde?

Palais-Royal bär med skäl tillnamnet fé-slottet, men ingen tjusande fé har framtrollat det.

Trollkarlen var en prest, en kardinal, och kanske den argaste, som någonsin messat böner i kyrka och huggit hufvudet af bättre folk.

Det var Richelieu, ett af de tre ve, som franska adeln skulle kunna nämna i sina litanior.

Ludvig XI halshögg de stora vasallerne, Richelieu de höge herrarne (les grands seigneurs) och Robespierre aristokratien “en général“.

Men som vi, för närvarande åtminstone, icke ha tillfälle att förbanna dem för det, så nämna vi blott att den mellerste af triumvirerne gjorde något för efterverlden, när han lät uppresa det palats, hvarom nu är fråga och hvilket då kallades Palais Cardinal.

Richelieu for in i detta palats för sista gången den 2 December 1642, ty han hade döden i faggorna, men var för öfrigt vid bästa lynne i verlden, emedan han samma dag sett Cinq-Mars och Thou på stupstocken.

Han dog två dagar derefter, icke äldre än femtioåtta år, till mycken fröjd för sina fiender och kanske ännu mera för Frankrikes, samt efter att hafva testamenterat sitt palats åt Ludvig XIII, hvilken några månader derefter följde testator i grafven.

Ifrån den tiden var Palais-Royal residens för kungar och prinsar, ända till dess hertigen af Orleans, Louis-Philippe-Joseph, mera känd under namnet Egalité, upplät en större del af palatset åt en hvar, som önskade bo vackert och beqvämt emot dryg hyra.

Det var, om man så vill, ett föga furstligt, men desto mera förståndigt sätt att få sina skulder betalda.

Efter hertigens afrättning såldes de uthyrda lokalerna åt enskilda för det allmännas räkning.

Vid Restaurationen återinsattes visserligen den orleanska familjen i eganderätten till Palais-Royal, men hvad som blifvit försåldt åt enskilde, förblef likväl i dessas ego, såsom rätt och billigt var.

Orleanska familjen hade gudi nog att lefva af och bo uti ändå.

Det är egentligen hufvudbyggnaden af detta jättepalats, och hvilken i och för sig sjelf kunde betraktas såsom ett kungligt slott, som tillkom den orleanska familjen.

Façaden af denna byggnad vetter åt rue S:t-Honoré och har sin särskilda gård, begränsad af paviljonger, flyglar samt en murad terrass, genom hvars trenne portar man inkommer på gården.

Alla dessa partier äro rikt ornerade af pelare så joniska som doriska.

På frontongen prunka orleanska ättens vapen, med Klokheten och Frikostigheten på venstra sidan samt Rättvisan och Styrkan på den högra, alla fyra af bildhuggaren Pajou.

De fyra bilderna stå ännu qvar, men hvad är numera deras ande, deras betydelse?

Frikostigheten hade för längesedan blifvit skrinlagd af girigheten, Rättvisan drunknat i korruptionen, Klokheten förlorat hufvudet och Styrkan qväfdes snart derpå i den allmänna opinionens armar.

Denna byggnad, hvaruti orleanska familjen fordom residerade, utgör dock blott en mindre sida i den stora rektangel, som sjelfva Palais-Royal bildar.

De tre öfriga sidorna bestå af en mängd särskilda och småningom under tidens lopp förenade hus, med något olika byggnadssätt utåt de gator, hvartill de gränsa, men inåt den stora gården sammanhållna i en harmonisk och alvarlig stil, med sammanhängande arkader och gallerier på nedra botten samt hoplöpande balkonger till fjerde våningen.

Det blefve i sanning ett vidlyftigt arbete att närmare beskrifva detta ofantliga palats med dess teatrar, hvaribland Théâtre Français, dess många kaféer och dess nästan oräkneliga köpmansbodar, bakom hvilkas slipade fönsterglas alla varor, som lyxen kan påfinna, ligga utbredda, mäktiga nog att förleda en hel verld, rikta eller ruinera den, allt efter som man vill taga det.

Den som önskar veta hvad Palais-Royal inbringar i årliga hyror, kunna vi omöjligt tillfredsställa.

Inåt gården är det ungefär 200 arkader, och för hvarje sådan betalas årligen 2,000 francs; men hvad äro väl arkaderna, som endast tillhöra bottenvåningarne, mot allt det öfriga af ett fyravånings-palats, öfverfyldt med idel praktsalar?

Dock kan man någorlunda göra sig ett begrepp om det, helas afkastning, när man vet, att värden på Café-Rotonde årligen betalar 42,000 francs endast för rättigheten att ställa bord och stolar utanför sitt kafé, hvilket i en halfrund, nästan helt och hållet af glas, skjuter fram på den stora gården.

Vi nämnde den stora gården. Det är på den vi hafva de skuggande kastanierna, de doftande blomster-parterrerna och fontänens uppfriskande kaskad.

Det är af dessa kronor, blommor och perlor som vandraren njuter både vid solens ljus och vid skenet af tallösa lågor, när aftonen är inne.

Men hvem kan räkna de promenerandes antal på denna gård, för att ej tala om dem, som fram och tillbaka röra sig inom de praktfulla gallerierna, bland hvilka la galerie d’Orléans, med dess glastak och spegelväggar, ensamt är en mötesplats för folk af alla klasser?

Hvem kan räkna den barnaskara, som mellan trädens stammar, utanför rabatternas jerntråds-staket, och invid fontänens stenbräddar leker, dansar och hoppar inför mödrars och “bonners“ ögon ungefär såsom i Carl XIII:s torg, Stockholms stora barnkammare?

Med ett ord, hvilken glans, hvilket lif både i stort och smått inom detta Palais-Royal eller Palais-National, hvilket sednare namn klingar bättre i våra förstockade öron.

Klockan är nu tu på dagen.

General-marsch slås öfverallt.

Ändtligen sammankallas national-gardet, denna mäktiga korporation, som trenne gånger förut räddat Juli-dynastien.

National-gardet hör rappellen, men tvekar en stund att lyda den.

Det känner redan det misstroende och förakt styrelsen hyser för det. Det vet till och med att mairierna fått befallning att icke utlemna ammunition åt dess legioner.

Men snart förstår man att rappellen är slagen mera i folkets namn än i konungadömets.

National-gardet börjar visa sig på gatorna, men dess parti är förut taget.

Denna gång skall det hejda elden, denna gång uppträda såsom medlare mellan Tuilerierna och folk-qvarteren; men det skall först betinga sig följande vilkor:

Ministèren måste falla, reformen måste antagas.

Med ropen: “Vive la réforme! à bas le ministère!“ framtågar 10:de legionen.

På la place Bourbon möter denna legion flere ammunitions-vagnar på väg till batterierna och hejdar dem.

Ingen ammunition skall utdelas hvarken åt trupperna eller folket. Längre får ej blod flyta.

På boulevarden sammanträffar en bataljon af andra legionen med en sqvadron kyrassierer, färdig att göra choc på folket.

Bataljonen uppställer sig emellan folket och sqvadronen. Sqvadronen gör halt.

Ett detachement af tredje legionen, följande rue Montmartre, möter en obeväpnad folkhop, som flyr för en stark trupp municipal-garde.

Detachementet öppnar sina leder för de flyende och marscherar derefter med fäld bajonett på municipal-gardet.

Municipal-gardet drager sig tillbaka.

Smärre afdelningar af national-gardet visa sig nu öfverallt på gatorna, boulevarderna och kajerna.

Mellan dem och linie-trupperna uppstår ej den ringaste fiendtlighet. Ännu ropa icke soldaterne: “Vive la réforme! à bas le ministère!“ men de låta folket och national-gardet ropa så mycket dem lyster.

Den som tiger, samtycker.

Utanför den sidan af Palais-Royal, som vetter åt rue S:t-Honoré, och trängande emot de tre tillstängda gallerportarne, genom hvilka man inkommer på den mindre gård, hvarom vi nyss talat, visade sig en talrik skara arbetare, parlamenterande med den på gården uppstälda vakten af linien, och hvilken lagt an, med musköt-mynningarna riktade utåt mellan de trenne portarnes jerngaller.

På något afstånd derifrån stodo några bättre klädde personer.

“Hvad är det frågan om derborta?“ frågade en af dem, pekande på skaran utanför Palais-Royal.

“Man vill ha ut fångarne“, svarade en annan.

“Hvilka fångar?“

“Dem som nyss fördes in i vakten.“

“Hvar togos de?“

“Ni känner då icke det gräsliga blodbadet på rue Rambuteau?“

“Jo, men jag har icke hört hur det slutades.“

“Efter fyra timmars strid, den blodigaste barrikad-strid man kan erinra sig, och efter sex tillbakaslagna stormningar, lyckades det slutligen trupperna att eröfra barrikaderna ... Men truppernas seger kan nästan betraktas såsom ett nederlag, ty deras förlust är oerhörd ... Det var först efter ankomsten af flere förstärknings-bataljoner och sedan insurgenterne bortskjutit all sin ammunition, som trupperna blefvo mästare af platsen.“

“Och insurgenterne?“

“De fleste af dem, som försvarade barrikaderna, hafva stupat: ingen af dem ville sträcka vapen.“

“Man tog likväl fångar?“

“Ja visst, men endast svårt sårade ... Man släpade dem för en qvart sedan in i vakten, ty ingen af dem förmådde gå.“

En djup suck hördes helt nära bakom de samtalande, hvilka dervid vände sig om och blefvo varse en äldre man på tvänne träben och tvänne kryckor.

Krymplingen, som såg att han var bemärkt, aflägsnade sig, närmande sig med böjdt hufvud den med vakten ordvexlande folkskaran.

En ung blus af jättelik växt höjde sitt hufvud öfver dem, som stodo närmast den mellersta galler-porten.

Han tycktes vara de öfrigas anförare och förde ordet för tillfället.

Vi igenkänna i honom densamme Alphonse, i hvars hårda händer Armand dagen förut öfverantvardat de tvänne fångarne vid rue S:t-Etienne.

“Monsieur!“ ropade han till officeren som stod innanför porten, “ni måste lemna ut fångarne, eller spränga vi genast portarne.“

“Monsieur!“ svarade officeren, “vi utlemna ingen fånge ... Försök derför att spränga portarne.“

“Vi sätta eld på Palais-Royal“, ropade Alphonse, “och skola steka er, som man steker fasaner.“

“Gör det“, svarade officeren; “men glöm icke, att, medan man steker fasaner på gården, steker man på samma gång de korpar, som förvaras i källarne.“

Alphonse vände sig till sina kamrater, förmodligen för att fråga dem, huruvida korpar äro lika lättstekta som fasaner.

Kamraterne ansågo visserligen de förre segare i köttet än de sednare, men trodde dock att resultatet skulle blifva ungefär detsamma.

Alphonse och hans kamrater blefvo mycket modfälde, emedan de satte större värde på korpar än på fasaner.

Ett vildt glädjerop hördes i detsamma från platsen.

Öfverraskad vände Alphonse sig om och såg öfver de andras hufvud, hurusom ett halft dussin bluser släpade med sig en afväpnad premier-löjtnant vid linien.

“Aha“, sade Alphonse, öppnande sina breda hvita tandrader; “för en fasan bör man kunna få många korpar.“

“Abélard!“ ropade befälhafvaren för vakten och bleknade, ty han igenkände i fången sin egen bror.

Soldaterne gjorde gevär för fot och betraktade oroligt sin befälhafvare.

“Monsieur!“ sade Alphonse, vändande sig å nyo till denne, “hvad säger ni om ett kristligt byta? ... plocka fram hvad ni har i källarne och skänk oss det ... Vi skola ge hvad vi ha, och mera en annan gång, när vi bli rikare.“

Befälhafvaren teg, stirrande dystert ned på marken.

“Nej! Nej!“ ropade den fångne officeren; “jag underkastar mig mitt öde ... Men någon parlamentering med upprorsmän kommer ej i fråga, och skolen I svara något, så svaren med en gevärssalfva, ty jag befaller det.“

Befälhafvaren innanför blef ännu mer bestört, ty fången, som var hans broder, var äfven hans närmaste förman.

“Åhå!“ sade Alphonse till fången; “ni tycker om att hänga, ni, och detta är er rättighet ... Godt, ni skall få hänga ... Der står en lyktpåle; men är det någon hederlig menniska som har ett rep?“

Alphonse hade, såsom vi redan veta, mycken fallenhet för att hänga folk, och var icke rådlös i den vägen.

Men som ingen “hederlig“ menniska för tillfället hade något rep till hands, så spände en af bluserna oegennyttigt af sig sitt läderskärp och räckte det åt Alphonse.

“Rep är bättre“, sade denne: “men läder går också an ... sämre kan man få slita innan man dör.“

Under det han sade detta, lade han lugnt läder-remmen kring den fångne löjtnantens hals.

“Skjut! skjut!“ ropade denne till befälhafvaren på gården.

Men ingen soldat gjorde min af att skjuta.

Brodern innanföre såg ut som om det i stället varit kring hans hals man knutit den olycksbådande remmen.

Tvänne under-officerare nalkades sin befälhafvare och samtalade en stund tyst med honom.

Derefter närmade sig officeren gallerporten.

“I egen i ert våld blott en enda fånge“, sade han; “men vi ha tjugo ... I kunnen ej begära, att vi för en enda skola gifva alla tjugu ... Vi tillbjuda er derför en af våra fångar i utvexling.“

Alphonse rådslog med sina kamrater, hvarefter han vände sig till befälhafvaren.

“Det är billigt“, sade han, “en mot en, ty en af edra kan aldrig uppväga tjugu af våra ... Således åtnöja vi oss denna gången med en ... Men vi måste ha rättighet att välja.“

“Godt! ... hvilken väljen I?“

“Armand Cambon“, svarade Alphonse.

“Armand Cambon“, skriade mängden; “den tappre Armand Cambon.“

“Jag skall ge befallning om hans upphemtande“, förklarade officeren.

“Men jag förbjuder det, jag!“ förklarade fången; “ni tyckes blott komma ihåg att jag är er bror, men icke att jag är er förman ... Monsieur le lieutenant“, tillade han med befallande stämma, “ni lyder, om ni icke vill att jag döende förklarar er ovärdig det bröst, hvarunder vi begge legat!“

“Karlen är galen!“ ropade Alphonse; “han vurmar på lyktpålen, och så är det alltid med nyhetens behag ... Nå väl, till lyktpålen då till lyktpålen!“

“Till lyktpålen!“ instämde bluserna, och tjugo händer fattade på en gång tag uti den oförskräckte fången.

“Halt!“ ropade krymplingen, som hitintills med tystnad afhört ordvexlingen; “jag har rättighet att deltaga i beslutet, jag också, ty liksom ni har jag kämpat för friheten, och jag förlorade år 1830 mina begge ben ... Jag har i striden dödat flere än en fiende, men aldrig bar jag på mitt samvete en mördad fånges blod ... Icke heller skall jag tillåta någon annan att bära det, om det också kostade mig de begge armar jag har qvar, ja, mitt eget hufvud.“

Alla omgåfvo krymplingen, som var välbekant för de fleste.

“I skolen icke mörda denne man“, fortfor han, “emedan den, som trotsar döden för uppfyllandet af sin pligt, är värd er beundran ... Än mer, I skolen återgifva honom friheten, emedan folket måste vara ädelmodigt ... Det folk, som ej är ädelmodigt, är ej heller värdigt segern.“

Alphonse och hans kamrater mumlade.

“Jag har en dubbel rättighet både att bli hörd och lydd“, förklarade krymplingen; “jag är icke allenast invalid för frihetens skull, utan äfven fader till den hvilkens frihet I fordren ... jag är Armand Cambons far ... Armand är mitt enda barn, är det enda, som ännu gör mig lifvet kärt; men jag såge honom hellre dö i sitt fängelse, än jag ser folket söla sina händer i ett afskyvärdt brott, och stode Armand sjelf här midt ibland oss, hans röst skulle vara hans faders.“

Alla sänkte tigande sina ögon.

Folket låter vanligen tala med sig, när man blott tager det på den rätta sidan.

“Monsieur!“ sade invaliden till den fångne löjtnanten, “ni är fri och kan genast gå in till era soldater ... Ställ er sedan i spetsen för dem, ty det gäller att försvara era fångar ... Vi skola återtaga dem eller dö.“

“Ja, ja! bravo, bravo!“ ropade alla, nästan qväfvande invaliden med sina famntag.

“Tag åter ert skärp“, sade Alphonse till den som lånat honom det, “jag glömde att sådana redskap endast äro till för att hopsnöra tomma och hungriga magar.“

“Gå in ordentligt genom porten“, sade invaliden till fången, “icke ett finger skall vidröra den, förrän ni kommit innanför.“

Den befriade krigaren tryckte invalidens hand och trädde in på gården.

Gallerdörren tillstängdes efter honom.

Men när detta väl hade skett, vände sig den befriade mot porten och ropade:

“Nyss hade jag döden för ögonen och nu friheten ... Men hvad jag nyss icke hade gjort, gör jag nu ... Jag skänker er den fånge I begären, ty jag vill icke vara er gäldenär.“

Hela platsen skallade af stormande bifallsrop, hvaruti äfven soldaterne instämde.

“Bravo, bravo! lefve linien!“ hördes från alla sidor.

“Lefve folket!“ svarade några af linien.

Armands fader lutade sig mot gallerporten med glädjestrålande ögon.

På befälhafvarens befallning uppfördes Armand Cambon, hvilken med ett skallande jubelrop emottogs af dem, som stodo på gatan.

Vår hjelte var mycket blek af blodförlust, och kring hans hufvud var knuten en tjock bindel.

Hans första blick igenkände fadern och han skyndade till honom, utsträckande handen genom jerngallren.

“Armand, Armand! min son, min son!“ skrek fadern, kyssande i sin förtjusning sonens utsträckta hand, “du är sårad, du lider, arma barn!“

“Betyder ingenting“ svarade Armand; “träffad i hufvudet af en gevärskolf, sjönk jag sanslös på barrikaden ... När jag qvicknade till, befann jag mig jemte mina kamrater i fängelse, men ...“

“Skynda dig!“ afbröt honom fadern; “du är fri ... skynda, skynda!“

“Fri?“ frågade Armand, skådande förvånad omkring sig.

“Ja, monsieur, ni är fri“, förklarade den nyss befriade officeren; “gå och tacka er far, den hedersmannen, ty det är honom ni egentligen har att tacka för er frihet.“

“På hvad vilkor har jag blifvit fri?“ frågade Armand, knappast troende sina öron.

“På inga, inga ... Kom bara!“ ropade invaliden.

“Inga! ha!“ ropade Armand, hastande glad till porten, som öppnade sig för honom.

Ett nytt jubel från de utestående mötte honom och oräkneliga armar sträckte sig fram för att rycka honom till sig.

“Men“, yttrade Armand stannande, “men mina olyckskamrater?“

“Höra ej till affären“, svarade officeren, “och derför stanna de qvar.“

“De stanna qvar, säger ni?“ frågade vår hjelte, tagande ett steg tillbaka.

“Ja!“

“Jag skulle öfvergifva mina kamrater!“ yttrade den unge barrikad-chefen; “jag öfvergifva den hjeltemodige Laborde och mina tappra vapenbröder, som lida värre än jag! ... Jag, den ende, som nu är i stånd att vårda dem, skulle fegt och hjertlöst lemna dem åt deras öde! ... Nej aldrig! ... Monsieur!“ tillade han, vändande sig till officeren, “befall att porten tillslutes och att man sedan förer mig tillbaka ... Antingen fri med mina bröder, eller fånge med dem!“

“Armand!“ ropade invaliden; “vi skola befria dina bröder, vi skola dö för dem, men kom, kom!“

Armand närmade sig å nyo det ställe, der hans fader stod, drog hans hand in mellan gallerna och kysste den, utan att yttra ett ord.

Derefter vinkade han gladt åt sina kamrater utanför och återvände till den flygel, hvarunder fängelset var.

“Jag hade nästan kunnat säga det på förhand“, yttrade officeren, följande sin fånge med en blick af beundran.

“Armand! min son, min son!“ snyftade krymplingen; “du dödar din gamle far ... Men ... men som du hade också jag handlat, som du hade jag stannat qvar ... Gå att trösta dina bröder! ... din tröstlöse far välsignar dig! ...“

Gubben lutade mot jerngallren sitt bleka ansigte och han snyftade som ett barn.

Alphonse, den obarmhertige, skonlöse barrikad-kämpen, drog ned mössan öfver sina ögon. Han blygdes visa att äfven han kunde röras af dylikt.

Obehöflig försigtighet, du gatans vilde stridsman! Ingen kan bevitna din rörelse, ty hvarje öga så väl inom som utom gallerportarne är skymdt af tårar, vid anblicken af denne gubbe med hans tvänne kryckor, tvänne träben samt ende, förlorade son.

“Men nu till vapen!“ ropade invaliden, rätande upp sin gestalt och höjande ena kryckan; “till strid, till strid!“

“Till strid!“ upprepade den atletiske Alphonse, skakande jerngallren.

“Till strid!“ genljöd skaran, rustande sig till anfall.

“Lägg an!“ kommenderade befälhafvaren på gården.

I detsamma hördes ljudet af en trumma och ett kompani national-garde ryckte fram.

“Ingen strid, ingen strid!“ ropade kaptenen för kompaniet, uppställande sitt manskap emellan portarne och folkskaran; “Guizot har resignerat, konungen har emottagit både hans och de öfrige ministrarnes afskedsansökan ... Om en timme hafva vi ny ministère, hvars program är reformens antagande.“

“Men fångarne måste lösgifvas!“ ropade invaliden, “fångarne! fångarne!“

“Ja, ja! fångarne! fångarne!“ skrek folket.

“Ministèrens första handling blir allmän amnesti“, försäkrade kaptenen för national-gardet.

“Men fångarne måste ut på ögonblicket!“ ropade invaliden, “nu, nu!“

“Nu, nu!“ skrek folket, trängande in på national-gardet.

“Ett ögonblicks tålamod, mine käre vänner“, svarade kapitenen; “jag skall tala vid befälhafvaren och lofvar att utverka deras befrielse.“

“Lefve national-gardet!“ ropade folket, lugnande sig.

“Monsieur!“ sade kaptenen för national-gardet till löjtnanten för linien; “hela national-gardet har beslutit att, på hvad vilkor som helst, undanröja all anledning till vidare strid ... Jag uppmanar er derför, i samhällets och mensklighetens namn, att utlemna alla de fångar ni har under er bevakning.“

“Jag skulle med största nöje efterkomma er önskan“, svarade löjtnanten: “men utan order af mitt befäl kan jag icke utlemna fångarne.“

“När samhället är i fara och det gäller att spara menniskolif, måste militär-order blifva en sak af andra ordningen ... Soldaten var menniska och medborgare, innan han blef soldat ... Menskligheten och fäderneslandet äro äldre än krigs-artiklarne ... National-gardet har ännu icke vexlat ett enda skott med linien, och vill ej göra det ... Dock, om ni fortfar att blindt hålla er vid de gifna orderna, nödgas vi blifva avant-garde för det folk, som står bakom oss ... Men var viss om, att innan era bröst blöda för våra kulor, hafva våra hjertan redan blödt för den grymmaste af alla nödvändigheter på jorden.“

Löjtnanten kastade en blick på sitt manskap.

Under-officerarne hade redan stuckit värjorna i skidorna och de fleste af truppen utan kommando gjort gevär för fot.

Befälhafvaren såg att militär-disciplinen böjde sin stålspets för menniskans och medborgarens högre rättigheter.

Han syntes ej förvånad deraf, ty han visste nog att franska soldaten icke är ett blindt redskap i despoters hand, och att han aldrig med nöje strider mot det folk, i hvars sköte han sjelf blifvit uppammad, hvars röst han i sin barndom lyssnat till och hvars lidande han lärt sig känna med åren.

“Det är endast en möjlighet“, sade löjtnanten, tänkande nu blott på att rädda skenet.

“Och det är?“

“Att jag lemnar mina fångar åt ert kompani, jemte ansvaret för dem.“

“Godt! vi emottaga era fångar.“

“Och ansvara för dem?“

“Ja“, ropade hela kompaniet med en mun.

“Monsieur le sergeant! för upp fångarne på gården.“

“Bravo!“ jublade massan.

Löjtnanten vände sig bort för att icke höra på sina soldater, hvilkas munnar han sett öppna sig för loford, som han ej utan blandade känslor kunde emottaga.

“Lefve linien!“ ropade national-gardet.

“Lefve national-gardet!“ ropade linien.

“Lefve linien! lefve national-gardet!“ ropade hela gatan.

Man täflade i artighet å ömse sidor.

Trettioandra kapitlet. Det ena krucifixet.

I huset n:o 94 vid rue de Lille inom faubourg S:t-Germain bodde grefve de Vandeul.

Berörde hotel har, liksom de flesta gamla hus i Paris, sin historiska märkvärdighet.

Der bodde och dog marskalken Masséna, näst Napoleon kanske den störste fältherre på sin tid. För sina talrika segrar på Italiens jord förvärfvade han sig tillnamnet: “l’Enfant chéri de la Victoire“.

Masséna öfverlefde restaurationen, men det var ett lif af sorg och tröstlöshet.

Masséna hade också skäl dertill.

Han var vitne till alla de förödmjukelser, Frankrike måste lida, till den gamla arméens förstöring, till förlusten af så många dyrt förvärfvade troféer och till deras otacksamhet, som han antingen beskyddat eller tjenat.

När en Masséna sörjer, sörjer han sig till döden, och Masséna dog den 4 April 1817, endast 59 år gammal.

Massénas namn, kändt af verlden, har för Sverige en särskild betydelse.

Det var nämligen på honom och Bernadotte, som Sverige kastade blickarne, när det bland franska marskalkar ville välja sig en tronföljare, i tanken att genom ett franskt svärd återvinna hvad de svenska förlorat.

Osäkert är likväl, huruvida Sverige med Masséna återfått Finland; men säkert är att det, oaktadt Bernadotte, blef utan Finland.

“Dock, hvilken klinga, fransk eller svensk, mäktar korsa ödets glafven eller försynens skickelse!“ utropa försvararne af 1812 års politik.

Vänder man sig till Ryssland, så skall det utropa alldeles detsamma, men visligen tiga med rublerna och förräderiet.

I det hus eller hotel, hvarom nu i denna berättelse är fråga, bodde, såsom nämndt är, grefve de Vandeul med sin maka och en adertonårig dotter, den sköna Diane, yngsta och enda lefvande barnet af de sex, hvarmed den äkta legitimistiska familjen varit välsignad.

Adelaïde Géronnière och Diane de Vandeul hade varit pensions-kamrater och från den tiden knutit en innerligare förbindelse, hvilken likväl lidit något afbräck vid pensionstidens slut, emedan det icke öfverensstämde med den legitima principen, att dottern till grefve de Vandeul förtroligare umgicks med brorsdottern till en bankir, om än aldrig så rik och mäktig.

Adelaïdes giftermål med hertig de Beaudreuil hade visserligen någorlunda jemkat förhållandena, men jemkningen kunde aldrig bli fullkomlig.

Inga äro så svåra att pruta med som legitimisterne.

De äro, som vi veta, mycket religiösa, men första budet i deras religion är: “Du skall icke besmitta den börd, som dig af ädla fäder öfverantvardad är till jordens prydnad och himmelens ära!“

Hvarken inre eller yttre utmärkelser hålla stånd emot det budet, och det berättas till och med, att när Carl XIV Johans drottning vistades i Paris, hade S:t-Germain sett henne öfver hufvudet.

Det hjelper icke att bära en krona, när man har borgerligt blod i sina ådror; det hjelper icke att hafva drottning Desiderias dygder, när fadern räknat mynt och haft affärer med Ostindiska kompaniet.

Grefve de Vandeul och hans maka tillhörde de äkta trosförvandternes antal; men som de, jemte nyssberörde första bud, äfven lika strängt höllo många andra och mycket vackrare bud i deras troslära, så voro de aktade och afhållne äfven af andra än dem, som bebodde de legitimistiska qvarteren.

De hade varit rika, men genom välgörenhet förslösat största delen af sin förmögenhet.

Nu mera lefde de indraget och, glömmande att de varit rika, glömde de likväl aldrig att göra godt.

Hertiginnan de Beaudreuil kunde således icke välja sig en bättre fristad, när hon, efter det hemska uppträdet i broder Brédôts underjordiska salong, begaf sig till grefve de Vandeuls hotel, ledsagad af sin befriare Armand Cambon.

Vi behöfva icke säga, att hon med öppna armar emottogs af den ädla familjen och att Diane blandade sina tårar med pensions-vännens, när denna berättade sina äfventyr.

Grefven och grefvinnan gingo ända derhän, att de med värma tryckte den unge arbetarens hand och öfverhopade honom med de rikaste loford för hans välförhållande i denna sak.

Hade grefven och grefvinnan haft qvar sitt slott i Brétagne, skulle Armand Cambon bestämdt blifvit dess lycklige förvaltare.

Och Diane, den tjusande Diane, hade med en forskande blick på pensions-vännen förklarat, att den unge blusens hjeltemod endast öfverträffades af hans skönhet.

Men hur kunde grefve de Vandeuls dotter, genom en sådan blick på sin vän, röja en misstanke, som aldrig bort ega minsta frö i ett så legitimistiskt bröst som hennes?

Det är denna fråga, som historien om de begge krucifixen skall besvara.

Arma Diane! när Gud gaf dig ett hjerta, glömde han att först rådfråga de begge griparne, hvilkas gyllene klor omsluta dina fäders seklergamla vapensköld.

Det var ungefär vid fyratiden på eftermiddagen.

De begge pensions-vännerna voro allena i Dianes boudoir, tapetserad med veckadt grönt siden, såsom bruket är i de flesta förnäma boudoirer.

En gyllene kristall-lampa spred sitt klara sken öfver det lilla hvita marmorbord, framför hvilket de unga älskvärda vännerna tagit plats.

Midt på marmorskifvan låg ett krucifix af fingerslängd, korset af ebenträ, med frälsarens gyllene bild.

“Och du säger, goda Diane, att den som bär detta krucifix på sitt bröst, är skyddad mot eld och svärd?“ frågade Adelaïde småleende.

“Jag säger blott hvad den spanske munken sade, när han i Madrid sålde åt mig de begge krucifixen“, svarade Diane; “och för öfrigt, hvarför skulle ej Kristus-bilden, buren utanpå bröstet, kunna skydda lika väl, som när den bäres inuti?“

“De begge krucifixen?“ upprepade Adelaïde; “det var då två?“

“Ja, det var två“, svarade Diane rodnande, ty Diane, liksom hennes vän, var merendels blek.

Men Dianes blekhet hade en sjuklig färgton, hvilket ej var fallet med Adelaïdes.

“Du har då gifvit bort det andra?“ frågade Adelaïde.

“Ja“, svarade vännen med ännu starkare rodnad.

Det var nu Adelaïdes tur att fixera Diane.

Den sednare lutade pannan mot sin hand, men Adelaïde såg den röda färgen hastigt lemna rum åt den vanliga, och hörde huru Diane fruktlöst bemödade sig att qväfva den ihåliga hosta, som skakade hennes bröst.

“Du lider, Diane!“ yttrade Adelaïde, läggande sin arm omkring vännens hals, “och jag har länge märkt det ... men du, som hyser så innerligt deltagande för mina lidanden, unnar mig ej att visa mitt deltagande för dina ... du har icke förtroende för din barndomsvän, och detta bedröfvar mig kanske mera än mycket annat.“

“Skulle jag icke ha förtroende för dig!“ svarade Diane, lutande sitt ansigte intill barndomsvännens bröst.

“Så gif mig ett prof deraf! ... Säg mig namnet på den dolda smärta, som förtär dig ... hvem vet, kanske det lyckas mig att finna något botemedel.“

“Intet botemedel, men kanske någon tröst, och trösten är ju ett barn af himmelen.“

“Tala, ty du talar till ett hjerta som älskar dig.“

“Nåväl, Adelaïde“, sade Diane, kastande en blick kring boudoiren.

“Nå?“

“Jag älskar“, hviskade Diane, “ja, jag älskar!“

“Du älskar?“

“Ja, men älskar utan hopp, och kärlek utan hopp är förtviflan!“

“Min stackars Diane!“ yttrade Adelaïde, slutande närmare till sig sin vän.

“Och den förtviflan, som kärleken älskar, har ingen annan gräns än döden!“ fortfor Diane.

Adelaïde fortfor att hålla sin vän omarmad.

Det var så mycket hon ville fråga; men ett ämne så grannlaga som detta gjorde att hon sväfvade i ovisshet om hvilken fråga hon borde börja med.

Diane tog sin vän ur hennes bryderi, ty hon började sjelf följande berättelse:

“För ett år sedan var jag med mina föräldrar i Versailles och genomgick de stora gallerierna. Öfverallt hvar jag gick, följdes jag på längre afstånd af en ung man med de ädlaste anletsdrag och en riddersmans hela hållning.

“Det var, såsom jag snart efteråt fick veta, en löjtnant vid kyrassiererne med namnet Journu, riddare af heders-legionen, hvilken han förvärfvat sig på slagfältet.

“Denne unge man fann jag sedan nästan ständigt på min väg, men han vågade aldrig nalkas mig. Denna blygsamhet gjorde honom ännu intressantare i mina ögon. Jag kunde icke underlåta, att då och då betrakta honom.

“Det är möjligt att min blick innebar någon uppmuntran, ty hans ögon strålade dervid och han skyndade bort, liksom hade en enda blick af mig varit nog för hans lycka. Jag kände mig alltmera dragen till honom, ty när jag någongång icke blef honom varse, saknade jag honom. Dag och natt drömde jag om honom.“

“Han älskade dig och du kallar din kärlek hopplös!“ sade Adelaïde.

“Journu är son af ett fattigt handtverksfolk i faubourg du Temple, han har från simpel soldat på några år tjenat sig upp till löjtnant. Han eger således intet annat vapen än sitt svärd, ingen annan rikedom än sitt hederskors, inga andra anor än sina dygder, ty Journu är omtyckt af alla icke blott för sitt mod, utan äfven för sina rena seder.“

“Men har han aldrig talat vid dig?“

“Aldrig förr än i går, ty Journu vet nog att hans kärlek är lika hopplös som min.“

“Men veta dina föräldrar ingenting härom?“

“De ha sett hans steg följa mig och mina blickar följa honom, men de ha ingenting sagt och skola ej säga något, ty de veta nog att jag skall tiga ... de veta att dottern till grefve de Vandeul icke kan fela mot den aktning, hon är skyldig sin familj, de veta också att Journu aldrig skall våga nalkas dem för att begära min hand.“

“Men du nämnde att du talade med honom i går?“

“Ja, det var för första gången. Jag satt vid mitt öppnade fönster, ty vintersolen var så mild och lifvande. Då hörde jag ljudet af hästfötter och såg ned på gatan. Jag mötte Journus blick. Han var i uniform och till häst, rustad som till fälttåg.“

“Förlåt, sade han, men mina första ord till er blifva också de sista. Jag har fått order till en strid, i hvilken jag ej vill segra, ty jag kunde ej bära en lager färgad af landsmäns blod. Jag vill icke heller öfverlefva ett nederlag, ty jag förmådde icke bära skymfen deraf. Derför återstår mig ej annat än stupa för min pligt och jag känner att jag skall dö. Men innan jag dör, ville jag höra från edra läppar om ni fördömt mig för den känsla jag vågat helga er. Jag ville icke qväfva den, om jag också kunnat, ty den har utgjort min enda sällhet i ett af strider och försakelser uppfyldt lif. Således blott ett enda ord, mademoiselle, blott ett ja eller nej, öppet som er blick, oskrymtadt som ert hjerta.“

“Och hvad svarade du honom?“ frågade Adelaïde under djupaste rörelse.

“Jag svarade, och om också mina föräldrar varit närvarande skulle jag hafva svarat detsamma ... Journu, sade jag, jag kan icke fördöma någon och allraminst den jag älskar, ty jag älskar er såsom ni älskar mig. Men ni får icke dö, om ni vill att jag skall lefva. Ehuru åtskilda, skola vi likväl lefva för hvarandra.“

Med en bifallstrålande blick kysste Adelaïde sin pensions-vän.

“Medan jag så talade“, fortfor Diane, “föll min blick på de begge krucifixen, som händelsevis lågo framme i fönstret. Jag tog det ena af dem och höll det utanför rutan öfver Journus hufvud, sägande: denne amulett skall skydda ert lif, som från denna stund äfven tillhör mig. Mellan vår förening uppreser sig jorden; men mellan våra tankar och känslor finnas endast luften, solen och himmelen, och dessa hindra icke själarnes förening.

“Tag amuletten, fuktad af mina tårar, värmd af mina böner. Tag den, segra och lef!

“Journu tog amuletten och gömde den vid sitt bröst. Han ilade af som vinden och försvann som den. Vinden kommer åter, men han kommer ej.“

“Ädla, rika hjerta!“ ropade Adelaïde; “han kommer åter, ty två änglar skydda honom, bilden af Kristus och bilden af dig ... han kommer åter för att evigt blifva vid din sida, Diane, och framtiden ler mot dig! förtvifla ej, ty vänskapen vakar för din sällhet!“

En lång stum omfamning följde på dessa ord.

Derefter lösgjorde Adelaïde sina armar från Dianes hals och förde sin vän till en soffa, der hon nedsatte henne.

Vidare och sedan hon tryckt en ny systerlig kyss på den lidande flickans panna, gick hon till bordet och fattade det deruppå liggande krucifixet.

“Diane“, sade hon, “om jag ber dig om detta krucifix, ville du gifva mig det?“

“Ack ja“, svarade Diane, småleende genom tårarne.

“Om en stund ser du mig åter“, yttrade Adelaïde och lemnade boudoiren, sedan hon vid sin barm gömt krucifixet. Adelaïde gick in i grefve de Vandeuls arbetsrum.

Grefven satt vid sitt skrifbord; men vid hertiginnans inträde steg han upp och gick emot henne.

“Grefve de Vandeul!“ började Adelaïde, “innan jag njöt något bevis af er godhet och välvilja för mig, visste jag att ni var en ädel man, en man med hjerta och ära.“

“Ert loford smickrar mig, emedan jag mycket värderar er person“, svarade grefven, i det han förde hertiginnan till soffan och tog plats bredvid henne.

“Ni skall ej vredgas, om jag yttrar ett uppriktigt ord till er.“

“Visst icke, madame, ty ni kan ej yttra annat än hvad jag med största nöje kan afhöra.“

“Det handlar om er dotter.“

“Aha! ... var god och tala.“

“Diane lider ... lider djupt.“

“Jag vet det.“

“Detta lidande bär döden i sitt sköte, om man ej i tid botar det.“

“Det är möjligt“, svarade grefven med en lätt darrning på rösten.

“Diane älskar en man, som är värdig hennes kärlek.“

Grefven såg något förundrad på hertiginnan.

“Äfven det vet jag“, yttrade han omsider.

“Denne man skall icke blott göra er dotters sällhet, utan är äfven i tillfälle att bereda henne all den beqvämlighet, som hennes stånd fordrar.“

Grefven såg ånyo på hertiginnan, men icke så förundrad som nyss.

“Om jag icke misstager mig“, sade han, “så vill ni låta mig förstå att den unge mannen är rik.“

“Han är rik, monsieur.“

“Ni känner då den unge mannen, madame?“

“Jag känner att han är rik!“ svarade Adelaïde med en lätt rodnad.

“Jag tror nästan att ni på siffran kunde säga mig hur mycket löjtnanten eger af denna verldens timliga goda“, yttrade grefven leende.

“Jag kan det ej, men jag vet att han är rikare än de fleste unge män i Frankrike.“

Grefven fortfor att le under det han betraktade hertiginnan, som blef alltmer förvirrad af detta leende.

“Ifall jag frågade er, om den unge kyrassier-officeraren haft en rik enkel, som dött i Ostindien, så skulle ni svara mig, derest ni ville vara uppriktig, att de rika onklarne för längesedan dött ut med den urmodiga dramen ... Och om jag frågade er, hvaraf Afrikas öcknar bestå, så skulle ni svara att de bestå af all slags sand utom af guldsand ... På sin höjd finner man der ett litet kors af heders-legionen, upplockadt i spåret af någon flygande kabyl ... Måttlig belöning, men fullkomligt motsvarande mödan ... Madame!“ tillade han alvarligare, “det guld, ni talar om, droppar från ert goda hjerta, men ni har glömt att om grefve de Vandeul varit svag för guld, hade han ej behöft sälja sitt vackra slott i Brétagne, som han ibland rätt mycket saknar.“

Adelaïde fann nu till sin stora förtviflan att hon sårat, i stället för att hela, och att hon aflägsnat sig från målet, i stället för att närma sig det.

“Nåd, nåd för Diane!“ ropade hon, kastande sig på knä för grefven och sträckande mot honom det lilla krucifixet; “nåd för hans skull som dött för oss alla, som endast uppskattar och dömer oss efter våra hjertan! nåd för hans skull, som gjort vaggan och grafven lika för oss alla! ... Nåd för Diane, för ert enda barn, som lider, tynar af och dör!“

“Ni gör mig brydd, hertiginna“, sade grefven, i det han uppreste Adelaïde och derefter kysste hennes hand; “antingen gifter sig Diane inom sitt eget stånd eller gifter hon sig aldrig ... Ni begagnar stränga medel, madame, när ni anropar krucifixet. Men Gud bor ej blott på korset, han bor i hela naturen ... Han har gifvit guldet sitt förvaringsrum och jernet sitt ... Han sammanblandade dem ej, ty han visste att de endast såsom skilda hade sitt sanna värde ... Så är det ock med jordens slägter, och så skall det alltid förblifva.“

“Men utan jernet hade guldet evigt slumrat i sin klippa“, svarade Adelaïde; “det är jernet som öppnat dess port, och begge äro de till för att hjelpa och stödja hvarandra ... Hvem gaf det ena slägtet rätt att förkrossa det andra? Är det ej af det helas förening som verldens lycka och fred beror? Hvem bad oss öppna grafvar, der man endast borde odla blomsterfält? ... O, grefve de Vandeul! i stället för att leende betrakta paradiset af er dotters lycka, vill ni gråta vid hennes graf; i stället för att i er dödsstund omgifvas af välsignande barn, vill ni förbittras af ett förebrående minne!“

“Madame!“ sade grefven uppstigande, “ni skall ej mera tala till mig om denna ledsamma sak ... Man har beröfvat oss alla våra rättigheter, men man skall ej beröfva oss den enda, som återstår, nämligen rättigheten att förfoga om vårt hus såsom oss godt synes ... Må mademoiselle de Vandeul gerna dö, om hon ej kan värdigt lefva!“

Under dessa ord fattade den gamle legitimisten hertiginnans hand, kysste den artigt och följde henne sedan till dörren.

“O min Gud!“ suckade Adelaïde, när hon väl kommit ur grefvens rum; “gifves det då ingen dygd nog stark att trotsa fördomens makt! ... Evige himmel, haf förbarmande med din vanstälda jord!“

“Stackars min Adelaïde“, sade Diane till den återkommande vännen; “jag vet nog från hvilken du gick, när du gick från mig, och till hvilken du nu återvänder ... du gick från sorgen och återkommer till tröstlösheten, utan något oliv-blad i din mun, du milda fridens dufva!“

“Diane!“ hviskade Adelaïde lutande sig öfver henne, “jag har ej fridens oliv-blad, jag har blott vännens deltagande tårar.“

Trettiotredje kapitlet. Det andra krucifixet.

Det knackade på dörren till boudoiren, hvarefter visade sig Dianes kammarjungfru.

“Den person, som hertiginnan väntat och flere gånger efterfrågat, har ändtligen kommit“, underrättade kammarjungfrun.

“Hvem?“ frågade hertiginnan tankspridd.

“Jag minns icke hans namn, men det är densamme som var här i går, den der arbetaren.“

“Ack, Armand Cambon!“ sade hertiginnan och lemnade sin väns boudoir.

När hertiginnan inkommit i det lilla kabinett, hon för tillfället bebodde, fann hon Armand Cambon stående strax innanför dörren och väntande henne.

Det lilla kabinettet upplystes af en lampa med grön skärm öfver den mattslipade glaskupan, hvarigenom uppkom ett halfdunkel, som gjorde det annars så smakfulla kabinettet något dystert.

Hertiginnan gick förbi Armand, som stod nästan dold i skuggan, och satte sig i en fåtölj vid bordet, hvarpå lampan stod.

Hon syntes fortfarande tankspridd, och var det äfven i hög grad.

Hela hennes själ hade stannat qvar hos vännen i boudoiren, och hon tycktes hafva glömt den vän, som stod innanför dörren till hennes egen.

Stödjande armbågarna på bordet, gömde hon ansigtet i sina begge händer. Det var således blott dessa och en liten del af pannan som Armand kunde uppfatta med sin blick.

Vår hjelte fann att något nytt obehag bemäktigat sig den unga damen, men ehuru han brann af nyfikenhet att lära känna det, vågade han likväl ej bryta den tystnad hon syntes vilja iakttaga.

Huruvida han var något nedslagen öfver att hon icke bemärkt honom, oaktadt hon borde veta att han var inne, känna vi ej.

Säkert är likväl att han hade behof af att hvila sig mot den dörrpost, vid hvilken han stannat.

Men tystnaden blef för långvarig.

Den unga damen fortfor att stödja armarne på bordet och dölja ansigtet i händerna.

Den unge mannen fortfor att luta sig mot dörrposten. Då och då förde äfven han sina händer till sitt ansigte och i synnerhet till sina tinningar, som icke mera af någon bindel betäcktes.

Om en stråle af lampan kunnat falla på hans anletsdrag, skulle den hafva funnit dessa lika bleka som väninnans i boudoiren.

Men ingen stråle från lampan kunde upplysa dem, och intet ord från henne vid bordet ville lifva dem.

Armands högra hand famlade efter låsvridet på dörren, och när han icke utan möda ändtligen funnit det, bröt han tystnaden med följande ord:

“Madame! ni önskade i går afton att jag skulle komma hit klockan ett i dag, men det har varit mig omöjligt att infinna mig förrän nu ... Kanske ni befaller att jag återkommer en annan dag?“

Antingen var den röst hvarmed detta sades, för matt att kunna höras, eller också var hertiginnans hörsel lika frånvarande som hennes öfriga sinnen, ty hon svarade ej.

Återigen förflöt en minut i fullkomlig tystnad.

Sent omsider började armarne på bordet att röras och det hitintills dolda ansigtet visa sig. Bordet började få lif.

“O min Gud!“ ropade hertiginnan, i det hon tog den gröna skuggande skärmen från lampan, “jag glömde att ni var här! Kom närmare, Armand! närmare detta bord, min vän! jag har så mycket att tala med er.“

Men nu hade dörrposten blifvit lika stum som bordet nyss.

Hertiginnan steg upp och gick till dörren. Hon var allena i kabinettet.

“Obegripligt“, sade hon för sig sjelf, “jag tyckte likväl att han var inne ... Men hvad är det!“

Hertiginnan upptäckte på stolen vid dörren en karlmössa af ganska simpelt tyg.

Hon tog och betraktade den, sägande:

“Någon har likväl varit här, ser jag ... men ... men ... evige himmel!“ utbrast hon, skälfvande i alla leder.

Saken var den, att hertiginnans blick, som äfven granskat det inre af mössan, hvilken var fodrad med hvitt groft lärft, upptäckt några fläckar af blod.

Hertiginnan släppte mössan och skyndade ut.

Hon ilade genom en mindre salong, svagt upplyst af ett ensligt vaxljus i en större krona, och befann sig snart i en tambur, der hon stannade nästan förstenad inför den syn, som mötte hennes ögon.

Husets tjenstefolk hade samlat sig kring en stol, på hvilken satt en ung karl, hvars drägt tillhörde arbetsklassen, men hvars orörliga nedhängande armar och hufvud röjde en i vanmakt fallen person.

“Det, är den unge karlen som nyss kom ut från hertiginnans kabinett“, upplyste en betjent, “men när han kom i tamburen, sjönk han ned på golfvet ... Han har ett stort hål i hufvudet, men det måtte han haft innan han kom hit, för det synes tydligt att han varit förbunden.“

“Himmel! han är död!“ skrek hertiginnan, kastande sig, till allas synnerliga förvåning och förskräckelse, ned framför stolen och fattande den sanslöses begge händer, hvilka hon krampaktigt tryckte till sitt bröst.

Den unge och kraftfulle barrikad-chefen hade dukat under för tvänne hela dygns ansträngningar och strider utan ett enda ögonblicks hvila och kanske äfven utan annan lifsnäring än fosterlandskärleken, hvilken oftast mera suger än föder.

Dertill kom den blessyr han fått under striden.

“Död?“ upprepade betjenten, “ånej, ers nåd, han slog nyss upp ögonen, men kanske vore det ändå skäl att skicka efter läkare.“

“Läkare?“ yttrade en annan; “hur vill man finna någon läkare nu när alla menniskor äro ute? ... Bäst vore att bära honom ned i vår kammare och der ge honom all den vård, som är möjlig ... Ah, nu öppnade han ögonen något.“

Hertiginnan reste sig från golfvet och lutade sig öfver den afsvimmade, lyssnande till hans andedrägt och läggande sin hand på hans hjerta.

“Men om det skulle vara någon af insurgenterne“, anmärkte den andre betjenten, “ty det ser verkligen ut som hade han varit med på någon barrikad ... i sådant fall vore det mera i sin ordning att skicka honom till närmaste poliskontor, ty ...“

En skarp blick från hertiginnans öga tystade den laglydige betjenten.

“Bär honom genast in till mig!“ befalde hon.

Betjenterne förvånades ånyo öfver så mycken menniskokärlek hos en hertiginna.

Men allting är möjligt i Frankrike, i synnerhet i revolutions-tider.

Inom en minut hvilade Armand Cambon på den mjukaste af kåsöser.

“En börs med guld åt den, som finner en läkare“, ropade hertiginnan.

Det var ej tid till förvåning: alla betjenterne rusade på dörren.

Endast en qvinlig domestik stannade qvar, förenande sina omsorger med den ifriga hertiginnans, för att kalla den afsvimmade till lifvet.

Den ypperligaste “triple extrait d’eau de Cologne“ och den dyrbaraste “Vinaigre de toilette cosmétique et sanitaire“ häldes öfver den fattige barrikad-kämpen.

Man öfvergöt honom med essenser, som kunnat vara tillfyllest för en prinsessas toalett under en hel månad. Det var annat än muskötkulor och drufhagel!

Men icke nog dermed! man måste äfven förbinda det sårade hufvudet.

Domestiken var rådlös, ty hvarifrån taga charpie och bindlar i en hast?

Men hertiginnan var icke rådlös. Hon gjorde bindlar af en kasimir-schal och charpie af Bryssel-spetsar.

Allt användes för att få det bleka hufvudet väl ombundet och bevaradt. Och säkert är åtminstone att det var ett af de grannast och rikast utstyrda hufvud i verlden.

Armand Cambon var en sfinx, med kroppen af en ouvrier och hufvudet af en duchesse.

“Ack, hvilka fina anletsdrag!“ yttrade också kammarjungfrun, med en kännarinnas blick öfverfarande det af kasimirer och spetsar garnerade ansigtet.

“Men denna långvariga vanmakt förskräcker mig“, svarade hertiginnan, som äfven ville se lif i detta ansigte och derför lutade sitt eget så nära intill hans att hon med sina läppar nästan vidrörde hans kind.

I kritiska ögonblick måste naturligtvis allt försökas.

Man skall vara af sten för att ej lifvas vid en sådan beröring.

Armand öppnade omsider ögonen och började stirra omkring sig.

Han mumlade några osammanhängande ord:

“Framåt! ... hugg ned! ... Jag hämnas dig, ädle Eugène! ... ce Dieu des opprimés, ce Dieu des prolétaires ... du dör ... je suis républicain ... Flyn! rädden er! olycklige Félix! arma Collette! flyn, flyn!“

Hertiginnan erinrade sig ej namnet Félix, men hon kom ihåg att hon ej på ett helt dygn hört något om sin kammarjungfru.

Hon hade under dagens lopp skickat flere bud till hotellet vid rue de la Paix enkom för att kalla henne, men alltid förgäfves.

Hvad hade väl blifvit af den arma Collette?

“Till strid, till strid!“ fortfor den yrande, “vive la république! vive la duchesse! ... jag dör för friheten ... dör för henne ... för Adelaïde ...“

Hertiginnan lade sin hand på den yrandes mun, så att de sista bokstäfverna dogo mellan hennes fingrar.

Flere än en elektrisk gnista flögo från dessa varma fingrar till denna kalla mun. Verkan kunde ej uteblifva.

Armand tystnade.

Feberrodnaden, som för en stund flammat på hans kinder, försvagades. Ögonen, som nyss skjutit blixtar, blefvo mildare.

Långsamt förde han upp sina händer till spetsarne, som fläktade kring hans ansigte, och han tummade på dessa med en viss förundran.

“O min Gud! hvar är jag?“ ropade han, resande sig upp från soffan; “hvar är jag? ... Ah! ... hertiginnan! ... förlåt, förlåt!“

Hans knän nedsjönko på golfvet och han sträckte bönfallande sina begge armar mot hertiginnan.

Hon gaf ett tecken åt kammarjungfrun, hvilken genast aflägsnade sig ur rummet.

“Lugna er, Armand, ni är hos en vän“, sade hertiginnan, närmande sig honom; “ni är nu utan all fara och jag tackar Gud för det ... Ni känner igen mig, och det är ju bättre nu? ... O min Gud, hvad ni förskräckte mig ... hvad jag bäfvade för er!“

Hon gick ännu närmare och räckte honom sin hand.

Armand förblef i sin knäböjande ställning och med hopknäppta händer.

“Förlåt, förlåt!“ voro de enda ord han kunde framstämma.

Diane de Vandeul förblef länge ensam, sedan Adelaïde lemnat den gröna boudoiren, och lutade sig nästan orörlig mot ena soffkarmen.

Efter en stunds förlopp knackade det ånyo på dörren, och för andra gången inträdde hennes kammarjungfru.

“En kyrassier-officer anhåller om företräde“, underrättade kammarjungfrun.

“En kyrassier-officer!“ ropade Diane, häftigt resande sig upp; “hans namn? hans namn?“

“Monsieur Rodin“, tillade tjenarinnan.

“Monsieur Rodin!“ upprepade Diane, sjunkande åter ned på soffan; “jag ... jag känner ej det namnet, men bed ... bed honom stiga in.“

Diane tryckte begge händerna mot sitt bröst.

En ung kyrassier-officer i full uniform trädde öfver tröskeln och tillslöt dörren efter sig.

“Monsieur, jag vet hvad ni har att säga“, yttrade den anande Diane med isande lugn; “men var likväl god och framför ert ärende kort och utan all inledning.“

“I dag middagstiden“, anmälde officeren, “stupade löjtnant Albert Journu, träffad i bröstet af en muskötkula från barrikaden på rue S:t-Antoine ... Men döende uppdrog han åt mig att lemna detta lilla krucifix i mademoiselle de Vandeuls egna händer.“

Dervid drog officeren fram ett litet paket, med hvilket han närmade sig soffan.

“Och löjtnant Albert Journu är nu död?“ frågade Diane utan att darra på rösten.

“Ja, mademoiselle ... för två timmar sedan tillslöt jag hans ögon.“

“Er hand, monsieur!“

Officeren framräckte med en vördnadsfull bugning sin högra hand.

“Det var med denna hand ni tillslöt hans ögon?“ frågade Diane, hviskande.

“Ja, mademoiselle.“

“Jag tackar er!“ sade hon, omslutande officerens hand med sina begge; “men förlåt mig, och ... farväl!“

Officeren bugade sig ånyo, strök bort en tår, som skymde hans öga, och gick.

Diane, å nyo allena, ref upp paketet, förde det lilla krucifixet till sina ögon och kastade sig framstupa på soffan, gömmande i dess mjuka kuddar både ögon och krucifix.

Så låg hon en hel timme och ända till dess hertiginnan åter inkom i boudoiren.

Då sprang hon upp.

“Adelaïde!“ ropade hon, hastande emot denna; “gif mig tillbaka krucifixet jag gaf dig!“

Adelaïde såg förvånad på sin vän.

“Osanning talade den spanske munken“, fortfor Diane, “ty de skydda icke mot eld och svärd ... de föra döden till det bröst, som bär dem! ... gif mig igen krucifixet, Adelaïde!“

“I himlens namn, hvad har händt! ... hvarför vill du återtaga din gåfva?“

“Hörde du icke, att det ger döden åt den, som bär det! ... hvar är det? hvar är det?“

“Jag förstår dig ej, min vän ... men jag har icke mer krucifixet.“

“O min Gud! du har det icke?“

“Nej, Diane.“

“Du har gifvit bort det?“

“Ja“, svarade Adelaïde något förlägen.

“Ah! du har gifvit bort det åt honom!“ ropade Diane; “du har gifvit det åt den unge mannen, åt din befriare! ... du har gifvit det åt Armand Cambon!“

“Ja“, svarade hertiginnan med kinder af purpur.

“Olyckliga! du har gifvit döden åt den, som räddat ditt lif! ... Arma, arma Adelaïde!“

“Men, Diane, du förskräcker, du dödar mig! ... hvad har händt under min frånvaro?“

“Se här det andra ... det andra!“ ropade Diane, visande Adelaïde det krucifix, som kyrassier-officeren lemnat henne; “det har kommit åter, kommit från ett brustet, troget hjerta ... Du skall bäfva som jag, när en gång det, du gifvit bort, återkommer ...“

“Dock nej“, tillade hon, mildt blickande in i väninnans ögon, “det är blott jag som är fördömd, blott jag som fjettras af bojor, som endast döden bryter ... Du är fri du, Adelaïde, och i din frihet ligger ditt lifs hela lycka ... Äfven jag blir en gång fri, och då blir förmälning af ... Ja, min vän, min syster, det blir förmälning, men endast mellan tvänne grafvar!“

Trettiofjerde kapitlet. Liberté.

Under tiden börjar det blifva ovanligt lifligt ute på boulevarderna.

Lifligt har det alltid varit der och synnerligast under de sista dagarne; men det är en rusande liflighet som nu råder.

Sedan klockan tu kringflyger det rykte, att konungen afskedat den förhatliga ministèren och låtit kalla Molé för att bilda en ny.

Man kan göra sig en föreställning om det hat, för hvilket Guizot var föremålet, när man kunde anse den konservative Molé för en lycka.

Boulevarderna stimma af folk med fröjd och tillförsigt i sina ögon.

Obekante mötas.

“Är det sannt?“ frågar den ene.

“Ja“, svarar den andre.

De obekante trycka hvarandras händer och skiljas såsom gamla vänner.

Korta äro dagarne i Februari och klockan fem är det redan skymning.

Men första fjädern i nattens svarta vinge är knappast utspänd, förrän alla fönsterrutor blixtra.

Paris flammar icke allenast från boulevardernas linie, utan från alla de gator, som korsa dem.

Men detta är icke allt.

Facklor brinna i folkets händer och i muskötmynningarne sättas talgljus.

Det är ett nytt slags upplysning som gör mycken effekt, emedan den flyttar sig oupphörligt. Lågor möta lågor, men fredligt och gladt, liksom blickar och händer.

Det är en folkfest i stor skala, desto mera välkommen, som den ej var väntad.

Från alla kaféer vid boulevarderna klinga glas och skalla sånger.

Man dricker den gamla ministèrens graföl, men helsar på samma gång den nya med många glada skålar.

En och annan vågar sig fram med en skål för den kungliga familjen, och nedtystas ej, oaktadt blod nyss flutit på hög befallning.

Ack, hvad de monarkerne behöfva göra litet för att genast bli populära!

Men hvarför göra de detta lilla så sällan? hvarför fordra de att folken skola göra allt, när de sjelfva göra intet?

Det är en af verldens obegripligheter, som man fåfängt söker rätt förklara.

Kanske är det ändå derför, att de vilja vara gudar, utan att ega Guds vishet och godhet.

Kanske är det derför att spiran i deras hand ofta blott är en bardisan, hvarmed de posta endast vid egna härdar, vid egna altaren, icke dit insläppande andra än blinda afgudadyrkare.

Då händer det att den ende och sanne Guden, som icke vill att man skall hafva andra gudar framför honom, låter sin röst ljuda genom det utestängda folket, som icke vill offra blindt.

Då ramlar afgudens altare och den kungliga härden sammanfaller i grus.

En afgud är nu störtad, men hvad säga väl de öfrige, som ännu stå qvar?

Jo, säga de, om vår höge broder hade gjort så och så, då hade icke skett så, det vill säga, om han, i stället för sex- och tolf-pundingar, användt tjugufyra-pundingar, eller om han, i stället för 1,000, nedskjutit 10,000, så hade han stått qvar på sin piedestal tilldess mossan vuxit öfver honom, och det hade icke skett så och så.

Nu kommer ordningen till en annan af de vise afgudarne.

Han gör så och så, men ändå händer det så, och så skall det gå undan för undan, till dess att inga afgudatempel längre resa sina mörka tinnar emellan menskligheten och sanningen, mellan jorden och det eviga ljuset.

Såsom nämndt är, Ludvig Filip hade, trots den konservative Molé, blifvit populär igen, och folket jublade — jublade fritt, ty styrelsens trupper hade dragit sig från de strålande boulevarder.

Endast framför utrikes-ministerns hotel stod en afdelning af 14:de linie-regementet, bildande fyrkant, med hundra dragoner i sitt sköte.

Men denna truppstyrka såg ingenting mindre än hotande ut. Den tycktes enkom uppstäld för att beundra denna kedja af ljus, som sträckte sig från Madeleine till Bastilj-platsen.

Sjelfva utrikes-ministerns hotel var rikt upplyst.

Det kunde omöjligt vara Guizot, som tändt dessa glädjeljus. Det måste vara den nya ministèren, som försonande gör sin soluppgång öfver den förhoppningsfulla jorden.

Allt är följaktligen godt och väl.

Ludvig Filips gråa hufvud skall en gång hvila i S:t-Denis och orleanska vapnet i evighet stråla på Frankrikes fana.

Då öfverraskas de, som bo vid eller befinna sig på boulevarden, af ett fantastiskt tåg, som tyckes långsamt skrida fram från Bastilj-platsen.

Det är ett stort åkdon, draget af tvänne magra hästar, hvilkas knotor man, dock omsorgsfullt dolt under guirlander af konstgjorda blommor, visserligen mycket nötta och medtagna, men som vid facklornas sken taga sig temligen väl ut.

På främsta sätet i detta åkdon, som likaledes är dekoreradt med samma slags guirlander, sitter en man af jättelik växt och utan annan drägt än skjortan och pantalongerna, som likväl äro hvita.

Denne håller i ena handen tömmarne och i den andra en stor röd fana.

I samma åkdon befinna sig dessutom fyra yngre män i hvarjehanda mytologiska drägter och bärande brinnande facklor.

Men midt i åkdonet och på en mera upphöjd ställning ser man en ung och särdeles intagande qvinna i hvit fotsid drägt, med en röd, af guldstjernor smyckad bindel, som i breda veck faller från venstra skuldran och slutar vid högra midjan med ett gyllene kors.

På hufvudet, hvars långa svarta hår faller utbredt öfver skuldrorna långt ned på ryggen, bäres en hög röd sammets-tock, vid hvilken, i gyllene bokstäfver, är fästadt ordet:

Liberté.

För att genast presentera några af dessa mytologiska figurer för läsaren, nämna vi, att den, som kör åkdonet, icke är någon annan än vår gamle bekante, vindragaren Simon, äfven Hvita Björnen kallad.

Simon, Blodröda Fanans chef, hade hela dagen tappert försvarat barrikaderna inom faubourg S:t-Antoine och varit lyckligare än Armand Cambon, emedan ingen af hans barrikader blifvit tagen.

National-gardets mellankomst hade gjort slut på striden och nödgat trupperna att draga sig tillbaka.

Blodröda fanan fladdrade således ostörd på hufvudfästet, som reste sig emot Bastilj-platsen.

Hvita Björnen var icke nöjd med detta ostörda tillstånd. Men hvad ville han göra?

Hans kamrater voro uttröttade af den flere timmar långvariga striden och dessutom saknade han ammunition, för den händelse han ville gå anfallsvis tillväga.

För att på något sätt fördrifva den makliga tiden, föll han då på den sinnrika tanken att låta Liberté, folkqvarterens tillbedda gudinna, göra sitt högtidliga intåg på boulevarderna.

Visserligen var det blott ett karnevals-upptåg, men något vore likväl bättre än intet, och dessutom passade det mycket väl till den innevarande karnevals-tiden.

Men hvar finna en värdig representant af Liberté?

Man kunde icke länge stanna i qvalet, när Collette befanns bland dem, som vore att väljas.

Collette hade troget hållit sitt löfte att icke öfvergifva Félix.

Félix hade darrat för första handgevärssalfvan, men snart blifvit lika modig som alla andra.

Han tyckte att det icke var svårare att stoppa blykulor i bösspipor än att fästa tennknappar i pantalonger och att kanonen icke var varmare än pressjernet.

Han hade också fått mycket beröm af alla och särskildt af sin vördade förman, Hvita Björnen, hvilken flere gånger klappat honom på hufvudet och förespått honom en Dantons, en Robespierres med fleres lysande öden, hvilket allt mycket gladde Félix, som för tillfället icke kom ihåg att berörde höga förebilder gått i grafven ett hufvud kortare ände varit i lifvet.

Den unge skräddaren såg sig redan vid rådsbordet, tillklippande en hel mängd nya reformer till det helas utstyrsel och beqvämlighet. Allt skulle sitta som om det vore vuxet vid statskroppen.

Collette, som med mycken uppmärksamhet, om ej just med samma förhoppningar, följt dessa lyckliga anlag, hade under den hetaste striden vakat vid sin älskares sida.

Det var som om hennes skarpa ögon kunnat genomtränga krutröken och räkna de kulor, som hveno genom den.

Mer än en gång hade hon fattat sin älskare i benet och dragit honom ned från barrikaden, innan kulregnet kom som tätast.

Dess emellan halp hon sin hjelte att ladda, utan att tänka på sina vackra händer, som onekligen ledo mycket af detta för ett fruntimmer mindre lämpliga arbete.

Collette hade lika litet darrat vid första salfvan, som vid den sista. Hon var fransyska till lif och själ och en sådan darrar aldrig i farans stund.

Men när alla med en mun yrkade att hon borde föreställa Liberté, då darrade hon, åtminstone i början, ty hon kom nu ihåg att hon var en hertiginnas kammarjungfru, och att hon i denna egenskap tillhörde ett helt annat parti än Blodröda Fanans.

Låt vara att hon kunde göra ett och annat snedsprång i smyg, såsom hon också redan gjort; men man borde dock bevara skenet inför verlden och icke offentligen uppträda i en roll, som bestämdt skulle fördömas af den politiska fraktion, hvartill hon ansåg sig höra.

Äfven smickrade det henne föga att offentligen visa sig bland sina nya bekantskaper, dessa vilda, hiskliga figurer med blod på handen, om ej just på samvetet, åtminstone i deras egen tanke.

Hon afslog således till allas stora förvåning den ära man gjorde henne.

Hon bestormades från alla sidor.

Karlarne svuro på att S:te-Géneviève, arbetarnes förnämsta skyddshelgon, icke varit skönare än hon; qvinnorna svuro på att karlarne hade rätt, hvilket djupt rörde Collette.

Félix, som för allt i verlden icke ville att hans älskarinna skulle afstå från en sådan ära, bad och gret.

Hvita Björnen, som hvarken bad eller gret, sade helt enkelt: “Du skall, om också Liberté måste bindas fast vid vagnen!“

Det var med ett ord så mycket som ansatte Collettes ståndaktighet.

Till råga på olyckan, bar man fram till henne den drägt, som Liberté skulle bära.

Collette tyckte att denna drägt, ett verk af tio de skickligaste grisetterna inom faubourg S:t-Antoine, var ganska vacker.

Hvitt och rödt hade alltid klädt henne så väl, i synnerhet om det varit guld-broderi på det röda.

Äfven tyckte Collette mycket om att Liberté hade utslaget hår, hvilket också borde vara mycket långt och tjockt ungefär såsom Collettes eget.

Hon hade icke heller något emot att Liberté bar röd sammets-tock med guldbokstäfver på.

Slutligen fann hon att Liberté nödvändigt måste hafva smärt och välformad växt samt ett ansigte med rena ädla drag, värdiga en antikens gudinna.

Alla dessa fullkomligheter hade Collette med bästa vilja icke kunnat upptäcka hos de för öfrigt ganska lifliga och modiga grisetterna från S:t-Antoine.

Och när nu dessa, genom sitt öppna medgifvande af hennes obestridliga företräde, så patriotiskt offrat sin egen naturliga behagsjuka, borde ej hon å sin sida lika patriotiskt uppoffra sin lika naturliga blygsamhet? Utan tvifvel.

Och hvad det politiska i saken särskildt beträffade, så började Collette snart tro, hvad till och med stora politici tro, nämligen att det parti, som för tillfället har öfvervigten, också är det bästa partiet.

Collette iklädde sig derför den antika skruden och besteg gudinnans char under ett allmänt jubel.

Tåget, snart ordnadt, satte sig i rörelse och vek af från Bastilj-platsen inpå boulevarden.

Collette erinrade sig att mademoiselle Rachel vid mera storartade tillfällen långsamt höjde och sänkte den högra armen.

Collette gjorde detsamma och belönades med ett jubel, som Rachel skulle ha afundats henne.

Collette vidtog samma åtgärd med venstra armen och belönades dubbelt.

Deremellan draperade hon sig såsom hon också sett Rachel göra, och det var nära att man med sina bifallsrop tagit ned himmelen.

Med ett ord, Collette lyckades öfver all förväntan.

Collette var följaktligen mycket nöjd med sin nya roll.

Hon, förr så passionerad för debardörs-drägten, föresatte sig nu, att när hon nästa gång besökte opera-maskeraden, skulle hon vara klädd som Liberté.

Félix, hvilken jemte trenne andra unga män, representerande styrkan och i denna egenskap beskyddande Liberté, stod på samma åkdon, sökte i sin förtjusning esomoftast sin älskarinnas blick och hand; men hon hade icke mera hvarken hand eller blick för honom.

Liberté är en gudinna. En gudinna tillhör verlden och kan ej uteslutande tillhöra individen.

Hon kan ej trycka en enskild hand, hon, som till sitt värmande bröst måste trycka hela menskligheten.

Félix fann sig i sitt öde. Han såg i Collette ett väsende, som allt högre lyfte sig till de skyar, hvarifrån hon kommit.

Collette hade försvunnit för honom, ty det var endast Liberté han såg.

Félix hade försvunnit för Collette, ty det var blott en tillbedjande verld gudinnan såg vid sina fötter.

Så framskrider det festliga tåget.

Röken af de brinnande facklorna, hvirflande högt upp öfver allas hufvud, liknar en svajande svart plym, paljetterad med gnistor. Vid hvarje steg det tager, ökas det redan talrika följet, till det mesta dock bestående af qvinnor och barn.

De, som på afstånd se detta tåg, se det med en viss fruktan, liksom såge man deruti ett af dessa moln, som bära blixtarne i sitt sköte.

Men de, som på närmare håll betrakta det, kunna omöjligt finna något annat deruti än en af dessa tillställningar, som under karnevals-tiden ger nya brokiga vingar åt boulevardernas glada lif.

Vid porten Saint-Dénis står ett regemente kyrassierer, hvars blanka kaskar tyckas brinna vid facklornas sken.

Simon, den jättelika körsvennen, kan ej tillbakahålla en politisk opinions-yttring.

Men den roll, han nu har att utföra, är blott af fredlig art och fordrar följaktligen en sansad och modererad opinions-yttring.

Också ropar han blott:

“Vive la réforme! à bas Guizot!“

Folket instämmer ögonblickligen, men under skratt, ty man vet ju redan allmänt att Guizot fallit och att reformen följaktligen är i stigande.

Kyrassiererne instämma äfven i samma rop, ty näst en fallen kung är ingen så fort öfvergifven som en fallen minister.

Tåget stannar för en stund, ty man vill fraternisera med de tappre kyrassiererne.

Desses officerare hafva ingenting deremot, ty de vilja något längre lorgnettera på Liberté, hvars skönhet de, utan afseende på hennes guddomliga natur, uppskatta i dess fulla värde.

Äfven Liberté är nöjd med uppehållet, ty hon önskar de vackre kyrassiererne lika godt som alla andra.

Fröjd, beundran och förtjusning å ömse sidor.

Slutligen sätter sig tåget ånyo i rörelse, visserligen under mycket buller och larm, men utan ringaste oordning.

Men när det hunnit fram till utrikes-ministerns rikt upplysta hotel, hejdas det af den der uppstälda infanteri-fyrkanten och nödgas stanna.

“Hvad är det!“ ropar Simon; “hvarför hindrar man oss att tåga vidare?“

Fyrkanten öppnas och en officer till häst rider fram mot vagnen.

“Félix, tag tömmarne så länge“, befaller Simon; “jag vill tala några ord med den der officeraren.“

Félix intager körsvennens plats och Simon stiger ned från vagnen.

Liberté står lugn på sin upphöjda ställning, synlig för alla, firad af alla.

Hennes ansigte har detta sublima uttryck, som konstnären söker gifva sin madonna. Liberté har ej öga för bajonetterna, som glindra emot henne, ty hon står på den klara aftonstjernan, omdansad af hyllande verldar.

“Ni hör att ni ej får passera“, ropar officeraren till Simon, som står panna mot panna med officerarens häst.

“Det var märkvärdigt!“ svarar Simon, “ingen har hindrat oss förut.“

“Jag ser nog det“, yttrar officeraren; “men här får ingen passera.“

“Men, monsieur, ni måtte väl se att ni framför er har en glad folkhop utan vapen och till det mesta bestående af qvinnor och barn ... Hade vi velat beväpna oss, så hade det varit en lätt sak, ty i Saint-Antoine finnas vapen till öfverflöd ... Var derför god och låt oss färdas vidare.“

“Nej!“ svarar officeraren kort, “vänd genast om, ty ingen får passera.“

Hvita Björnens galla börjar koka, men han är för klok anförare för att inlåta sig i strid mot en beväpnad styrka, när han icke känner sig rustad dertill.

“Men det är rent af omöjligt att vända bland en sådan folkskara“, anmärker med skäl Simon, tyglande sin harm.

“Angår mig ej ... ni måste!“ befaller befälhafvaren, med oböjlig envishet.

I detsamma — och utan att man hitintills fått veta af hvem — aflossas ett gevärsskott från infanteri-fyrkanten.

Officeraren vänder om sin häst, som börjar stegra sig, och rider hastigt tillbaka in i fyrkanten, hvilken sluter sig efter honom.

Strax derefter ser Simon, och det till sin stora bestörtning, hurusom tvänne linier bajonetter sänka sig mot honom och den tallösa skaran, som gladt sorlar bakom hans rygg.

“Tusan djeflar! ... akta er! akta er!“ ropar Hvita Björnen, hukande sig ned till gatan.

“Eld!“

Simon, hvars öron tydligt uppfatta detta hemska kommando-ord, griper om boulevard-stenarne, liksom ville han klämma sönder dem mellan sina jättefingrar; men jättens fingrar förlamas vid dånet af den handgevärs-salfva, som öfver hans hufvud ögonblickligen följer på kommando-ordet.

O himmel! ...

Längst utåt hela boulevarden höjer sig mot nattliga fästet ett skri, ett jämmerskri, det rysligaste kanske som ännu skakat en stads murar.

Och de, som från fönstren ha utsigt öfver boulevarden, skåda en fasansfull syn.

Alla, som kunna fly, fly in i närgränsande gator och gränder.

Men många kunna icke fly. Många ligga dels orörliga, dels vältrande i sitt blod, och hvad den sprittande karnevals-glädjen nyss sått ut, skördar nu den bleka, skonlösa döden.

Den stojande boulevarden är ett graf-kor nu. Facklor, som glädjen tändt, flämta som likljus deröfver.

Hvadan detta slagtande utan föregången varning, detta mord utan tvingande nödvändighet?

Huru kunde en beväpnad truppstyrka gifva eld på en obeväpnad, gladt sorlande skara af män, qvinnor och barn?

Hvadan! — Huru! —

Simon reser sig oskadd från marken och kastar en blick på sitt åkdon, hvars begge dragare störtat.

Af de fem personer, han nyss lemnat qvar på vagnen, ser han numera ingen.

Liberté har försvunnit och försvunnit hennes skyddande vakt.

Men ur de torra blomster-guirlanderna spira upp nya friska röda blommor.

Simon böjer sig öfver kusksätet.

Nedanför det ligger Félix med tömmarne ännu i stelnande hand.

Simon, som icke släppt den röda fanan, famlar med den lediga armen i midten af vagnen, och när denna arm ånyo höjer sig, bär den en ung qvinnas blodiga lik.

Det är Liberté, den nyss så sköna, så firade, så stolta Liberté! —

Skämtande debardör, trogna älskarinna, arma Collette! skola vi beklaga ditt öde?

Skola vi beklaga fågeln, när han, träffad af jägarens kula, dör midt i sin glada sång?

Skola vi beklaga solens stråle, som midt i sitt sköna lopp brytes, och dör bland molnens nattliga bäddar?

Nej!

Lyckliga Collette! du dog på höjden af den beundran man egnat dig, på spetsen af den ära du förvärfvat.

Nyss på aftonstjernan hvilande din fot, ilar du nu långt högre än hon, till dess du, höjd öfver verldarne, öfver skapelsen, hamnar vid Skaparens tron.

Trefallt lyckliga flicka!

En blodström väller fram ur hennes hvita bröst och slingrar sig, som ett purpurband, kring Hvita Björnens nakna arm, under det han håller henne upplyftad högt öfver sitt och andras hufvud.

Rödt och hvitt, se der redan två af republikens färger.

Med morgondagens himmel kommer den blå, och frihetens treenighet, knuten af blod, skall varda fullkomnad.

Afundsvärda Collette! Hvarje droppe af ditt blod skulle kungar återköpa med guld; hvarje gnista af lif, de kunde återge din blick, skulle de betala med diamanter ur deras egna kronor.

Hvita Björnen skrider nu framåt med blodröda fanan i ena handen och bärande den förbleknade Liberté på andra armen.

“Till vapen!“ ryter han; “till vapen! man mördar våra qvinnor! till vapen! man mördar våra barn!“

Ingen ställer sig mera i vägen för honom.

Soldaterne, som nyss gjort det, draga sig åt sidan, redan ångrande sin bragd, redan förbannande den pligt, som slungat döden i värnlöses hjertan.

En officer framträder för att på sin befälhafvares befallning afgifva en förklaring, liksom en sådan händelse skulle kunna förklaras.

“Det är bara ett misstag“, heter det; “en af soldaterne har obetänksamt aflossat sitt gevär och knallen af detta olycksskott blef en signal för de öfriga ... bara ett misstag.“

Bara ett misstag? Det är möjligt, det är troligt.

Men mera än sextio menniskor ligga slagtade på boulevarden och det är ej ett misstag.

Synlig för alla, blöder Liberté. Men det är ej en qvinnas blod, det är en lava-ström som rinner.

“Till vapen! man mördar våra qvinnor! till vapen! man mördar våra barn!“ fortfar Hvita Björnens tordönsstämma.

Men denna gången ropar han ej ensam.

Liksom kanonens eko rullar från klippa till klippa, från strand till strand, så rullar genljudet: “Till vapen!“ från gata till gata, från barrière till barrière.

Det är ej mera de politiska fraktionerna som stöta i trumpeten, ej mera de republikanska partierna som löpa till storm.

Icke mera de hundra, de tusen.

Det är millionen och snart millionerna. Det är Paris och snart hela Frankrike.

Hören! det klämtar i Notre-Dame! Quasimodo’s klocka ljuder!

Men det är icke Quasimodo som drager i de tempelinvigda tågen. Det är ett helt folks hämnande arm.

Räkna slagen, kung i Tuilerierna! Innan nästa dags sol sjunkit, har du för alltid upphört att räkna — icke slagen af ett ångestfullt hjerta — men slagen af klockan i Notre-Dame!

Trettiofemte kapitlet. La Morgue.

Emellertid börjar man i Tuilerierna räkna slagen, som kalla folket till vapen och Gud till folkets hjelp.

Konungen, hvilken räknat dem ända till klockan ett på natten, låter omsider kalla Molé.

Det var då ej sanning att Molé dagen förut bildat ett nytt kabinett? Nej, det var icke sanning.

Visserligen hade han språkat något med sin gamle vän om saken och Molé hade ingenting emot att bli minister; men den konservative Molé, mindre skumögd än den mest skarpsynte af monarker, trodde att man för tillfället borde släppa efter något, och det var just det som konungen icke ville.

Ludvig Filip kunde nog förmå sig att kasta bort verktygen för sin politik, men för ingen del sjelfva politiken.

Det är visserligen sannt att något medgifvande skulle glädja hans folk, detta folk, som med sitt blod först köpt honom en krona och sedan med tolf millioner hvarje år ökat hans skatter.

Men hvad skulle hofven i Wien och Petersburg säga? hvad skulle Metternich och Nicolaus säga, dessa halfgudar, som på de sednare åren varit så nöjda med Ludvig Filip?

“Det är bara en promenad af de studerande“, sade konungen, som alldeles hade glömt bort promenaden i Juli 1830.

Molé suckade och gick.

Men Notre-Dame ringer.

Hvar är Molé? Molé synes ej.

Hvarför? Troligtvis derför att Notre-Dame ringer.

Guizot är deremot qvar, trogen på sin post.

Konungen har icke hjerta att skicka bort honom, Guizot icke hjerta att gå.

Dessa begge män, drifne mot afgrunden af samma vågor, göra sig ännu förhoppningar.

Tuilerierna hafva så tjocka murar, deras portar äro så väl bevakade mot — sanningen.

Hvad göra nu dessa begge män, för att fördrifva tiden?

Jo, de utnämna marskalk Bugeaud till kommendant öfver Paris och Guizot kontrasignerar utnämningen.

Denna sista handling af Guizot är parthens pil, afskjuten mot Ludvig Filips krona.

Det ana hvarken Guizot eller hans konung.

Men Notre-Dame ringer och låter allt obehagligare ju längre hon håller på.

Konungen frågar efter Thiers.

Thiers är ej rädd för Notre-Dame, han. Med sina små lifliga ben trippar han uppför Tuileriernas bekanta trappor, torkar sina glasögon, som immat sig i nattluften, och står snart framför konungen med detta leende sjelfförtroende, som allt efter omständigheterna blir en stor förtjenst eller ett stort fel.

Thiers fordrar att elden för morgondagen skall upphöra.

Konungen samtycker.

Thiers begär Odilon Barrot till kamrat i den nya ministèren.

Konungen samtycker.

Thiers sätter sig ned att skrifva ett förslag till ministrar.

Konungen läser namnen: Thiers, Odilon Barrot, Lamoricière och Duvergier de Hauranne.

Han samtycker.

Metternich och Nicolaus äro halfgudar, men Frankrikes krona är guddomligare.

Thiers tager godnatt af konungen.

Thiers tager äfven godnatt af Guizot, som lika artigt besvarar afskedet. De äro fiender i själ och hjerta, men de veta lefva.

Thiers lägger sig.

Konungen lägger sig.

Men Notre-Dame fortfar att ringa.

Medan, på sätt ofvan beskrifvet är, den nya ministèren bildades, stod Armand Cambon på Pont-Neuf.

Pont-Neuf, den största af de tjugutre broar, som hvälfva sig öfver Seinen, samt hvilande på tolf stora stenbågar, upptager en längd af 345 alnar och en bredd af 34.

Sträckande sig öfver tvänne armar af floden, stöder den sig derjemte mot vestra udden af ön Cité, den äldsta och först bebyggda delen af Paris.

Grundlagd år 1578, blef ifrågavarande bro först fullbordad 1604 under Henrik IV:s regering, hvilken konungs ryttarstod också blifvit upprest ungefär på midten af bron.

Bron saknar icke sina historiska minnen.

Det stympade liket af marskalk d’Ancre, Maria Medici’s favorit, fördes till denna bro och upphängdes på en lyktarm framför den kungliga statyn, hvarefter stycken af hans döda kropp såldes åt hugade spekulanter till ganska högt pris.

Flere af hofvets nya gunstlingar betalade ända till en écu för äfven de minsta bitar.

Det var endast rikt och förnämt folk, som hade råd till sådana utgifter.

Grefve Rochefort berättar i sina memoirer, hurusom hertig Gaston af Orleans och hans vänner, allesammans fullblodige adelsmän, brukade om aftnarne roa sig med att på denna bro taga kapporna af beskedliga borgare och sedan svepa dem kring borgarnes hustrur, hvarefter både kappor och hustrur enleverades, utan att man vet om de beskedlige borgarne någonsin återfått det ena eller det andra, emedan Rochefort icke nämner något derom.

Vi taga dock för gifvet att de åtminstone bekommit sina kappor åter.

Borgares kappor voro åtminstone på den tiden icke särdeles frestande.

Helt annat var det med deras hustrur, och den ädle hertigen och hans ädle vänner sågo sig nog före, innan de svepte männernas kappor kring fruarna.

På bron var fordom ett corps de garde, dit den olycklige Gilbert, döende af snille och hunger, ofta nödgades taga sin tillflykt och der soldaterne, rörde af hans sorg och elände, delade med honom sin torftiga proviant.

Pont-Neuf, äfven sina historiska minnen förutan och af hvilka vi endast anfört några, är en märkvärdig bro.

Emottagande folkmassor från trenne de tätast befolkade delarne af Paris, Seinens södra och norra strand samt Cité, liknar den en stor ådra, genom hvilken flyter allt blod, alla lifs-elementer af den stora staden, oberäknadt att den i och för sig sjelf är en af de vackrare i Europa.

Hvarje stund af dagen och aftonen hvimlar den af folk, hästar och åkdon, en föga tjenlig promenad-plats för tankspridde samt alldeles omöjlig för döfva och blinda.

Nattetid är den, liksom alla andra platser i Paris, temligen lugn; men natten till den 24 Februari hörde till undantagen, ty då drogo hela härar af arbetare öfver den, för att intaga sina positioner för morgondagen och fylla Paris med nät af barrikader.

Franska folket är strategiskt af naturen.

Armand Cambon stod på bron med en dyster blick öfver floden, hvilket röjde att han icke stod der för att njuta af en utsigt, som man annars både dag och natt kunde hafva för ögonen, utan att ledsna dervid.

Det är något att se dessa för ögat ändlösa stränder, garnerade med de högsta hus, hvilkas spetsiga tak och till breda kolonner förenade skorstenar på det mest fantastiska sätt bryta horisonten.

Den klassiskt hängifne arkitekten, som endast drömmer om grekiska tempel med pelare i jonisk eller korintisk stil, på sin höjd moderniserade af balustrerade taklister, skall hafva mycket att anmärka mot den gamla franska byggnadskonsten.

Men låt hans ögon välja emellan en genombruten horisont och en slickad, att vi så må uttrycka oss, och vi äro öfvertygade om att de längst skola hvila vid den förra.

I första ögonblicket skall han med en lärd rynka i pannan säga, att det är sträckor af hus med de fulaste och mest oregelbundna tak han ser; men i det följande skall han med förvåning i sin blick utropa: “Nej, det är ej sträckor af hus, det är kedjor af gråa berg med uppskjutande hvita fjellspetsar jag skådar!“

Några arbetare af de många tusen, som strömmade fram och tillbaka öfver Pont-Neuf, stannade vid åsynen af vår hjelte, hvilken mot dem vände den dystra blicken.

“Ah, ändtligen!“ sade han: “jag har väntat er länge ... men nu låtom oss skynda!“

Efter dessa ord skyndade han från Pont-Neuf och vek af in på Cité, följd af sina kamrater.

Ljudet af klockan i Notre-Dame blef nu starkare, men det är också på Cité som Notre-Dame, drottningen bland Frankrikes tempel, reser sina stolta torn och tinnar.

Man är der, såsom nyss nämndes, inom den äldsta delen af Paris.

Man ser det genast på de gamla husen och de trånga gränderna, genom hvilka intet åkdon kan färdas och mellan hvilka ingen fullväxt menniska kan slå ut armarne.

Man säger att Julius Cæsar, Galliens besegrare, trampat denna jord, och att flere än en af det gamla Roms kejsare der residerat.

Armand och hans följeslagare, väl inkomne på ön, följde dess södra strand och stannade slutligen framför ett mindre stenhus, mot hvars ensliga fot Seinen bröt sin nattliga våg.

Tvänne andra karlar funnos der förut, väntande vid en bår, på hvilken stodo två likkistor.

“Är porten öppen?“ frågade Armand de begge karlarne.

“Ja“, svarade den ene af dem; “flere ha redan varit här och hemtat de sina.“

“Tänd lyktorna och låtom oss sedan gå in“, tillsade Armand.

Några lyktor tändes, hvarefter Armand gick in i det lilla huset.

De öfrige följde honom, medtagande båren.

Det lilla huset kallas: La Morgue.

Det är uppbygdt för att emottaga liken af de offer, hvilkas hemvist och slägt äro okända.

Det lilla huset hyser tvänne salar, den ena för anatomiska undersökningar och den andra för utställning af de döde.

Dörren till den sednare står alltid öppen om dagen, men man stannar likväl framför en cloisons-vägg af glas, emedan man derigenom från förstugan kan skåda in i salen.

Det kan vara nog med att stå invid denna vägg och titta in genom rutorna.

Man går icke gerna in i en sal, der döden bor, i synnerhet en död som denna.

Den drunknade, som floden lemnat på strand; vandraren, som stupat för mördarens hugg; sjelfspillingen, som sökt döden långt från sitt hem; — alla, af hvad stånd de vara må och när deras identitet ej är känd, föras till la Morgue, att der vänta de sina och den sista tjensten på jorden.

Den som saknar en vän eller frände, går först till la Morgue, innan han söker på andra ställen.

Der ligga de döde på sängar af svart marmor, med hvar sin blankskurade messingsplåt till hufvudgärd, och öfver hvar och en hänga de kläder, som i dödsstunden burits.

Allt är så omsorgsfullt bonadt och städadt i denna sal, och för att hålla liket friskt och rent, spelar deröfver en vattenstråle, ledd från floden.

De offer, som la Morgue årligen emottar, äro, efter beräknadt medeltal, lika många som dagarne i året, och af dessa mer än hälften sjelfspillingar.

Hvad är det som rört oss mest, när vi stått utanför glasväggen och blickat in öfver de svarta marmorbäddarne?

Är det tanken på detta elände, denna förtviflan, som föregått deras slut, hvilka legat derinne?

Eller är det åsynen af denna aktning för olyckan, denna vördnad för döden äfven i dess rysligaste gestalt, som så tydligt röja sig i ordnandet af denna boning, en aktning och en vördnad så värdiga ett stort och ädelt folk, så värdiga Paris?

Vår rysning för de döde har varit mindre än den beundran vi känt för ett samhälle, som äfven i olyckan erkänner en helgd och derför icke föraktar den.

Armand och hans följeslagare utkommo, efter en half timmes förlopp, ur la Morgue.

De förde med sig de begge kistorna, dessa likväl synbarligen tyngre, än när de fördes in.

“Nog minns jag när jag stod här aftonen den 30 Juli 1830“, sade den äldste af karlarne; “hundratjugufem i striden fallna lågo då derinne ... Nere der vid stranden landade en stor båt med svart flagga ... den hade kommit för att afhemta de döde ... Längst ut åt stranden rörde sig en folkmassa, som stum betraktade båten med flaggan ... Men när båten med sina ännu stummare passagerare stötte från land, då höjde sig från alla stränder ett skri, som manade till hämnd, och hämnden uteblef icke ... Med de jordade offren jordades äfven bourbonerne, och de skola ej uppstå förrän på den yttersta dagen!“

Armand hade sjunkit ned på båren emellan de begge kistorna, hållande en hand på hvardera.

“Unga, glada flicka!“ sade han med en blick på den ena kistan; “detta kunde du ej ana, när du i går afton leende och dansande lemnade mig på rue de la Paix ... Félix, Félix!“ tillade han, i det han med begge armarne omslöt den andra kistan; “hvad skall jag svara dina föräldrar och syskon! hvad skall jag svara din arma mor, när hon ropar till mig: Gif mig åter mitt barn, gif mig min förstfödde tillbaka! ...“

“Jag kommer också mycket väl ihåg versen på svarta taflan, som då hängde öfver porten till la Morgue“, fortfor den gamle arbetaren, “den lydde så här:

“Bon, bon!“ yttrade en yngre arbetare, härmande klockans klämtande: “hörde ni ej hvad Notre-Dame sade?“

“Allons! sade hon“, svarade den gamle, bättre härmande klockan; “allons, enfants! allons, enfants!“

Trettiosjette kapitlet. Morgonen den 24 Februari 1848.

Musköt och kanon, se der de hanar, som golo, när solen den 24 Februari uppgick öfver Paris.

Notre-Dame med tungan af ett helt folk fortfor att ljuda, varmare vid hvarje slag, hemskare vid hvarje dallring.

Öfverallt barrikader, försedda med beslutsamma försvarare, öfverallt fönster med mynningar af bössor, riktade nedåt gator och torg.

Men hvarken barrikader eller hus anföllos.

Trupperne, utmattade af trenne dagars oupphörlig tjenstgöring och dessutom icke längre hängifne den sak de skulle försvara, nöjde sig med defensiven.

Det var nu folket som anföll, och när ett helt folk anfaller, hvad betyda då truppers mängd och fältherrars snille?

När en flod af sten, sådan som Paris, stiger öfver sina bräddar, då flyta batterierna bort som spån och bajonett-skogarne bortblåsas som agnar.

Följaktligen icke mera någon strid på gatorna.

Det gälde för trupperna blott att försvara de öppna platser och befästade högvakter, de ännu innehade.

Hvad som felades i antal och mod skulle krigskonsten ersätta.

På place du Palais-Royal och midt emot den mindre gården af detta palais, om hvilken vi uti ett föregående kapitel talat, stod på den tiden ett annat palats, kalladt Chateau-d’Eau, med façaden vänd mot samma öppna plats.

Detta palats var en ganska stolt byggnad, prydd med pelare och statyer.

I palatset fanns en stor vatten-reservoir, som riktade bassinerna både i Palais-Royal och Tuilerierna. Deraf palatsets namn.

Chateau-d’Eau innehades af municipal-gardet och var Tuileriernas förnämsta förmur, emedan det beherskade de flesta af de gator, som ledde till kungaborgen.

Chateau-d’Eau var således ett vigtigt fäste och hade också utseendet af ett sådant.

De tjocka murarne voro rikligen försedda med skottgluggar.

På platsen utanför stod en bataljon af municipal-gardet till fot, jemte en sqvadron af samma garde till häst.

Dessutom gapade en tolfpundig kanon mot hvarje dertill gränsande gata.

Vi hafva förut omnämnt den högvakt af linien, som innehade den mindre gården med de tre gallerportarne.

Platsen var således väl försvarad, och ett försök att anfalla den skulle anses för vansinnigt.

Men folket, icke skyende för vansinniga företag, hade beslutit att icke blott anfalla, utan äfven eröfra denna plats.

Ett dylikt vansinnigt försök hade vågats och lyckats en gång förr.

Den 28 Juli 1830 — fatala dag och år, till hvilka vi så ofta återkomma! — innehade hertigen af Ragusa samma plats och beströk alla dertill gränsande gator med det fruktansvärdaste artilleri, som någonsin slagtat folk.

Men det hjelpte icke.

Efter tvänne timmars strid blef folket mästare af platsen och lät hvarje soldat springa öfver klingan, till hämnd för det blodigaste motstånd.

Folket förlorade oräkneliga i döde och sårade. Men hvem räknar också folkets förluster? Icke ens folket sjelft.

Folket är ett haf, och hvad betyda några tusen vågor mer eller mindre?

I likhet med Carl X:s, nedsopade nu Ludvig Filips tolfpundingar allt som visade sig på de gator, som löpa in i place du Palais-Royal.

I synnerhet var detta fallet med de begge mynningarne af rue S:t-Honoré, hvilka från öster och vester öppna sig mot oftaberörde plats.

Många döde lågo redan på denna gata, och man förde de sårade oupphörligt in i de närgränsande husen, der qvinnor med outtröttlig nit förbundo och vårdade dem. Bland qvinnor, som vid detta blodiga tillfälle mest omhuldat de sårade, nämner man en ung aktris vid Odeon-teatern, mademoiselle Lopéz.

Man såg henne sväfva genom lågor och kulregn, som ett väsende af en högre verld, en ny valkyria, osårbar som hennes systrar, men mildare än de. Lopéz, darrande för hvisselpipan på Odeon-teatern, darrade icke för hvisslande kulor på S:t-Honoré.

Alla portgångar och gårdar voro dessutom fylda med stridsmän af folket, som togo sin tillflykt dit vid hvarje kartesch-skott, som dånade inåt gatan.

I en portgång, omkring 100 alnar från östra mynningen af ifrågavarande gata, visade sig Alphonse, densamme som så gerna ville hänga folk.

Han talade, men för att bättre kunna höras, hade han hukat ned sin resliga gestalt, så att han nästan låg på knä.

Detta var nödvändigt för honom, ty de, till hvilka han talade, vore 20 till 30 gossar, men ingen af dem äldre än tolf år.

Alla voro bleka och illa klädda; men ögonen blixtrade mod, och ofta slogo de jublande tillsammans sina små magra händer.

“Pojkar!“ sade Alphonse, “det är väl ingen stackare ibland er?“

“Nej, nej! sacre-dieu!“ skreko pojkarne, resande sig på de nakna tåspetsarne för att blifva längre.

“Och det är väl icke något gardist-barn ibland er?“ frågade Alphonse.

“Parbleu! vi äro fria medborgare allesammans!“ ropade tolfåringarne; “bara fria medborgare!“

“Godt! ... Och hvar och en kommer nu ihåg hvad jag sagt?“

“Ja, ja!“ svarade alla; “usch, det skall gå som en dans, hvad det skall bli roligt!“

“Skönt! ... Bonbon för fyra sous åt hvar och en.“

“Bonbon för fyra sous!“ upprepade pojkarne, klappande händerna; “vive la république!“

“Tyst, bytingar! spräng icke örhinnorna på mig! ... handlen först och skriken sedan!“

“Men jag skulle så gerna vilja ha mig en sabel“, yttrade en gosse.

“Jag kan exercera med karbin jag“, påstod en annan.

“Det vore så roligt att få försöka en af de der granna kaskarne med tagelliggare“, menade en tredje.

“Den som tar ned från hästen en gardist får sig en sabel“, lofvade Alphonse; “den som tar ned två, får en karbin ... men den som tar ned tre, får både sabel och karbin samt kasken på köpet ... det duger det, era bartassar!“

“Bravo, bravo!“ skreko bartassarne, under nya handklappningar.

“Men det säger jag er“, yttrade mästaren, “att om någon är rädd för att bli ihjeltrampad, så får han gå hem och hjelpa mor sin steka kastanier, i fall hon har några.“