ANDRA TIDSKIFTET. Februari år 1848. (continued 4)

TREDJE BOKHÅLLAREN (instörtande). En ledsam nyhet! Monsieur Molé är icke kallad. Konungen behåller sina ministrar.

FÖRSTE BOKHÅLLAREN (med en triumferande blick på bankiren). Hvad var det jag sade?

BANKIREN (mörk i ansigtet). O min gud! Om det icke skulle stiga, om det tvärtom skulle falla ännu mer! Det är icke möjligt. Konungen kan icke med ens vilja stoppa hela affärslifvet. Det vore förfärligt! Och jag som köpt så mycket, så mycket! (springer upp förtviflad.)

TREDJE BOKHÅLLAREN. Det låter som skulle legitimisterne göra sig stora förhoppningar.

BANKIREN (gående af och an). Legitimisterne, säger ni! Nå väl! Frankrike har äfven under dem sett lyckliga tider. Må de segra, bara börsen ...

FÖRSTE BOKHÅLLAREN. Men jag tror att republikanerne äro de som ha de flesta jernen i elden.

BANKIREN (gående som förut). Republikanerne, säger ni! Nå väl! Amerika är lyckligt och der gå affärerna bra. Må de gerna segra, bara börsen ...

ANDRE BOKHÅLLAREN. Men i beggedera fallen ha vi ju revolutionen för dörren.

BANKIREN (slår sig för pannan). Revolution! ha! Ja, må hela verlden störta i revolutioner, bara börsen stiger! (rusar ut med fingrarne i håret.)

Fjerde scenen.

(En mindre kammare i ett hus nära place de la Bourse. På ett bord brinner en lampa, och vid lampan ligger en pistol. Framför bordet sitter en man med blekt ansigte och stirrande på pistolen.)

DEN BLEKE MANNEN (tager ett papper och penna samt skrifver följande): “Klockan half till tio på aftonen inträder jag i mitt kabinett för att dö. Jag är ej det enda offret för de financiella olyckor, som trycka Frankrike. I banken ligga 260,000 francs i blotta billets de complaisance, som jag ej kan infria. Jag väljer döden framför vanäran. Jag har derpå förberedt min familj som bor i Laon.

Louis Aigre, fyrtioett år gammal, diskontör och riddare af heders-legionen.“

DISKONTÖREN (lägger ifrån sig det skrifna och fattar pistolen). Klockan är tre minuter öfver halftimmen. Bouvet, min vän och kompanjon, har säkert redan upphört att lefva. Jag följer honom. (sätter pistolmynningen för pannan.)

EN RÖST UTANFÖR. Aigre! Aigre! öppna, öppna!

DISKONTÖREN (sänker pistolen). Hvad, hans röst! (stiger upp och öppnar dörren.)

BOUVET (instörtar och omfamnar diskontören). Gud vare lof! jag kom då ej för sent.

AIGRE. Du lefver?

BOUVET (kastande sig i en fåtölj). Jag hade redan lagt kolen i fyrfatet, hade redan tändt på dem, kände redan de första fläktarne från grafvens kalla land, då min betjent skyndar in och berättar ...

AIGRE. Hvad?

BOUVET. Att hela Paris är i jäsning, att allt bebådar något ovanligt för morgondagen, att emöten sprakar upp, att revolutionen ljungar.

AIGRE. Nå?

BOUVET. Förstår du ej? När Bellona stöter i trumpeten, är Justitia stum. När den stora politiska vågen bär på sin ena skål barrikaden och på sin andra kanonkulorna, hvem tänker då på de små balanserna?

AIGRE (med gladare ansigte). Du har rätt. Men skola vi derigenom slippa betala?

BOUVET. Det kan ej sägas bestämdt. Men ett är säkert.

AIGRE. Och det är?

BOUVET. Att vi i värsta fall få något att skylla på. (Aigre kastar ifrån sig pistolen och omfamnar sin vän Bouvet.)

Femte scenen.

(En sal inom Faubourg-S:t-Antoine. En fabrikant står midt på golfvet, omgifven af en mängd arbetare.)

FABRIKANTEN (till arbetarne). Messieurs! det är mitt fullkomliga alvar. Från denna afton stängas verkstäderna, och hvar och en af er är fri.

FÖRSTE ARBETAREN. Men derigenom blifva ju på en gång mera än tvåhundra arbetare utan arbete.

FABRIKANTEN. Det smärtar mig lika mycket som er. Men är då jag den enda som nödgas afskeda sitt folk! Öfverallt, hvart I vänden er, skolen I höra samma klagan, skolen I se samma följder. Tiderna äro nu värre än de någonsin varit, samhällskroppen arbetar med ett ondt, som ej med vanliga medel kan häfvas. Jag är kanske mera olycklig än ni. Er skall man dock beklaga, men hvem beklagar mig?

ANDRE ARBETAREN. Ni olycklig, monsieur! ni, med magasiner fylda från golf till tak!

FABRIKANTEN. Sannt. Men hvar har jag köpare för mina tillverkningar? Stillar man hungern med sidentyg? Släcker man törsten med kasimirer? Ännu en gång, farväl, messieurs! Skaffen mig bättre tider, och vi skola återse hvarann. (Arbetarne gå.)

FABRIKANTENS FRU (inträdande från ett sidorum). Du har då afskedat dem alla?

FABRIKANTEN. Ja.

FRUN (dystert). Hvad skola de nu taga sig till, de arme?

HAN (kort). Det vet jag ej.

HON (med stadig röst). Du vet det.

HAN (förlägen). Nej.

HON. Du hade kunnat behålla dem till månadens slut.

HAN. Nåväl?

HON. När du i afton lät dem gå, så var det icke för din skull, utan för morgondagens.

HAN. Hvarför för morgondagens?

HON. Hvarför släpper jägaren sitt koppel löst?

HAN. Hm!

HON. Du kan i morgen hela dagen ligga i din säng och ändå slåss på place de la Concorde med fyrahundra armar.

HAN. Så låt gå! Det kan aldrig bli sämre än det är, men möjligtvis bättre.

HON. Bättre? för hvem?

HAN. För mig och andra arbetsgifvare.

HON. Bättre för arbetarne ock?

HAN. Hm!

HON. Vet du hvad jag i ditt ställe skulle ha gjort?

HAN. Nej.

HON. Jag skulle ha stält mig i spetsen för dem och kämpat som en man, men icke låtit dem ensamme blöda för en vinst, som aldrig skall blifva deras.

Sjette scenen.

(Ett rum i utrikes-ministerns hotel vid Boulevarden. På hvardera, sidan om ett aflångt bord, öfverfyldt af papper och offentliga handlingar, sitta tvänne män, den ene med kal hjessa, hög panna, långlagdt, blekt, magert ansigte med ovanligt stor näsa; den andre, som är yngre, har inga särdeles utpräglade anletsdrag. Den förre är Guizot, utrikes-ministern och konselj-presidenten, den sednare Duchâtel, inrikes ministern. En pendyl slår 10.)

DUCHÂTEL (resande sig upp från bordet). Klockan är tio, och jag skyndar till Tuilerierna.

GUIZOT. Om en halftimme är jag der ... Ah, jag glömde visa er anklagelse-akten, som jag i dag emottagit i kammaren ... Ni har icke läst den?

DUCHÂTEL. Nej.

GUIZOT. Jag har läst den.

DUCHÂTEL. Nå?

GUIZOT (ler föraktligt).

DUCHÂTEL. Det blir möjligtvis en ny emöt.

GUIZOT. En ny deportation af fångar, som staten får betala.

DUCHÂTEL. Nya barrikader.

GUIZOT. Ny stenläggning af gatorna, som kommer att kosta staden.

DUCHÂTEL. Det kommer kanske äfven att kosta blod.

GUIZOT. Dårens blod är för samhällsmedlemmen hvad dopet är för menniskan.

DUCHÂTEL. Ni tror då att ingenting är att frukta?

GUIZOT. Nej! ... Bourbon, äldre grenen, föll genom öfverraskning ... Orleans, yngre grenen, har sett emöten på afstånd och är beredd ... En vink af denna hand, och mot hvarje gatumynning gapar mynningen af en kanon ... en annan vink, och Seinen stiger blodröd öfver kajerna ... en tredje, och Paris är aska.

DUCHÂTEL. Men ...

GUIZOT. Ni är orolig, Duchâtel.

DUCHÂTEL (mycket orolig). Nej!

GUIZOT. Ni har voterings-tömmarne i er hand, ni har en här af trehundratusen elektorer ... Lita på den och var lugn.

DUCHÂTEL. Och ni?

GUIZOT (med högra handen på hjertat). Jag? ... jag litar på mig sjelf.

EN RÖST UTIFRÅN. Den som litar på sig sjelf, hädar Gud!

DUCHÂTEL (tager bleknande ett steg tillbaka). Ha! hvad är det?

GUIZOT (med en blick på sidodörren). Det var blott min gamla mors röst.

EN GUMMA (trädande ut från ett inre rum, stapplande vid sin krycka). När en moder talar till sitt barn, är det Guds röst som talar genom henne!

Emellertid närmade sig natten.

Så länge man vid skenet från salubodarnes rikt upplysta fönster kan läsa polis-prefektens proklamationer, äro grupper af folk samlade kring dem.

Men slutligen slocknar detta sken, fönsterluckorna tillskrufvas och bodarne stängas.

Det är nu natt, och en hvar söker sin bostad.

Ordonnans-officerare genomströfva till häst de rikast befolkade qvarteren.

De möta folk i blus, som stannar för att betrakta dem.

Ej ett enda ord vexlas dem emellan, och likväl känner man att hotet växer.

Komne från Tuilerierna, återvända de dit.

De hafva icke mött något motstånd, om icke tankens. De hafva icke hört något huller, om icke timmarnes.

De kunna då säga:

“Paris est tranquille.“

Alla högvakter äro förstärkta och befästade. Skottgluggarne, vanligtvis dolda af gips, äro nu aftäckta och öppnade.

På alla torg bivuaker af fotfolk. På alla gator rytteripatruller.

Ministèren kan då vara trygg.

Konungadömet kan sofva lugnt.

Paris är, såsom nyss nämndes, lugnt — men blott på ytan.

Paris sofver icke — Paris väntar.

Sjuttonde kapitlet. Förmiddagen den 22 Februari.

Dagen tändes, himmelen är molnbetäckt, en fuktig vind blåser från öster.

Luften är dock ljum och gatorna ännu lugna.

Men omkring klockan tio nedstiger från de aflägsnare folk-qvarteren, arm i arm, en oräknelig skara bluser, med nakna armar, så lätt att igenkänna sedan fordna emöter.

Den vet hvilka mått och steg styrelsen tagit, den känner dess vilja att sätta dem i verket.

Men icke desto mindre går den för att noggrannt inställa sig till ett möte, som likväl ingen begärt, som man fast mer instält för dagen.

Öfverallt hvar denna skara framtågar, stängas bodarna och öppnas fönstren, hvarifrån man lyssnar till:

Vid samma tid spritter ur sin svanduns-sömn det förnäma och vanligtvis så lugna S:t-Germain, lyssnande med bäfvan bakom tillskrufvade fönsterluckor till Girondisternes sång.

Det är de studerande, som, efter att hafva samlat sig på place du Panthéon, likaledes arm i arm tåga genom de legitimistiska qvarteren och gå öfver Pont-Neuf.

Girondisternes sång är:

Femtio år äro, att vi så må uttrycka oss, inneslutna emellan dessa begge fosterländska hymner, af hvilka den förre är ett uttryck af hotet och den sednare af uppoffringen för fäderneslandet.

De blott nyfikna massorna, så lätta att urskilja från dem vi nyss utmärkt, vältra fram ur de tre stora ådrorna af Paris: Boulevarderna, Honoré-gatan och kajerna.

Dessa massor, ännu kalla, hafva ännu icke tagit något parti.

På place de la Madeleine möta skarorna från folk-qvarteren skarorna från S:t-Germain.

“La Marseillaise“ förenar sig med “les Girondins“, blusen med rocken, arbetaren med studenten, kroppen med anden.

Förenade göra de först en rund kring place de la Madeleine, hvarefter de bölja fram mot place de la Concorde i leder, breda som gatan och djupare än blicken kan mäta.

Men ännu är ingen arm beväpnad. Allt har utseende af en fredlig demonstration.

Det är endast “la Marseillaise“ som låter hotande, och detta med skäl.

Denna sång har sällan sjungits förgäfves.

Hvarje kuplett deruti är en hel rustkammare, hvarje ord en musköt, hvarje komma en sabel, hvarje punkt en kula af bly.

Den djupa kolonnen hejdas vid pont de la Concorde!

En pluton af linien, som der uppstält sig, fäller bajonetterna emot de framtågande.

De första lederna af kolonnen vilja stanna, men de eftersta skjuta på med oemotståndlig kraft.

“Messieurs!“ ropar till soldaterne en ung man i blus; “låten oss passera!“

“Tillbaka!“ svarar officeren, sträckande värjspetsen mot den ropande.

“Det är omöjligt“, förklarar denne; “ni ser sjelf, monsieur, att vi vilja stanna, men att hela massan trycker på.“

“Tillbaka!“ fortfar officeren.

“Nåväl!“ ropar den unge mannen, i det han blottar sitt bröst; “stöt till! ... Ingen skall afundas er den äran att hafva mördat en obeväpnad medborgare.“

Officeren tvekar en stund. Slutligen sänker han värjspetsen.

Bajonetterna höjas, kolfvarne slamra mot gatstenarne och soldaterne vika åt sidan.

Den unge mannen, som är Armand Cambon, tager ånyo ett steg framåt.

Kolonnen, nu mera oförhindrad, följer honom, närmande sig Deputerade-kammarens palats.

Detta palats är i ordets fulla bemärkelse garneradt med trupper.

Linie-bataljoner, jägare, dragoner och municipal-gardister omsluta det från alla sidor, och midt framför med mynningarne vända mot bron stå tvänne kanoner jemte sin service.

En general med svajande plym visar sig på trappan till palatset.

“Var lugn!“ ropar han till befälhafvaren för palatsets bevakning; “palatset är nu så försvaradt att icke en gång Europas bästa trupper skulle våga storma det.“

Generalens ord var icke tomt skryt.

Den ifrågavarande kolonnen stannar ånyo. En sqvadron dragoner med dragna sablar spärrar vägen framför den, och från begge sidor anrycka infanteri-bataljoner.

“Lefve dragonerne!“ ropar Armand, svängande sin mössa öfver hufvudet.

“Lefve dragonerne! lefve linien!“ instämmer folkhopen.

Dragonerne besvara helsningen med en salut af sablarne, hvarefter de sticka dem i skidorna.

De nöja sig med att med sina hästar hindra kolonnen från att komma vidare.

“Hvad skola vi nu göra?“ frågade en ung man i rock Armand.

“Vänta och ge oss till tåls“, svarar denne.

“Au diable!“

“Hvad vill ni då att vi skola göra? ... Vi komma ju hvarken fram eller tillbaka.“

“Hvad hade vi då här att göra?“

“För det första visa herrar deputerade af majoriteten derinne att vi lefva och ha helsan.“

“Och för det andra?“

“Helsa på dragonerne.“

“Allt det der är godt och väl, men ...“

“Men icke tillräckligt, menar ni?“

“Parbleu!“

“Har ni aldrig sett, monsieur Eugène, att det blixtrar länge, innan man hör åskan?“

“Det är sannt ... men det är likväl odrägligt“, menade den otålige poeten.

“Jag vet hvad man bör göra, för att fördrifva tiden“, yttrade Armand.

“Nå?“

“Ni har ju, som ni nyss berättade, författat en frihetssång?“

“Jag har skrifvit många sådana jag“, svarade folkskalden med sjelfbelåtet utseende.

“Men er sista.“

“Min yngsta menar ni, ty ni är väl icke så oartig att begära att den skall bli min sista.“

“Bevare oss gud för det!“ sade Armand, tryckande med värma skaldens hand.

“Ni menar: “Le crédo républicain“, var det icke så?“

“Ja, så hette den.“

“Jag har blott tre kupletter färdiga.“

“Hur många tänker ni då hafva?“

“Fyra ... jag skulle just till med den fjerde, då jag hörde den fördömda marseljäsen, som gud välsigne, och då måste jag ut naturligtvis.“

“Så sjung dem ni har.“

“Men dragonernes hästar skrapa med sina skor, så att ...“

“Bekymra er icke om det ... Vi skola alla stämma in, ty vi ha lätt för att lära oss era sånger.“

Eugène.

Kör.

“Bravo, Eugène!“ ropade Armand.

“Bravo! Bravo!“ biföllo de öfrige under lifliga handklappningar.

“Andra kupletten, andra kupletten!“ begärdes från alla sidor.

Eugène.

Kör.

“Hvem är det som sjunger i ledet der?“ skrek on dragon-officer, vändande ansigtet mot sin sqvadron.

“Fråga snarare hvilka, monsieur“, yttrade till honom en under-officer, höjande på axlarne.

“Hvilka äro de som sjunga?“ fortfor officeren uppretad.

Dragonerne vände sina ansigten mot officeren, men ingen af dem svarade.

Officeren upprepade sin fråga med ännu högre röst och ännu högre vrede.

Dragonerne fortforo att se på officeren, men ingen af dem öppnade munnen.

Under-officeren blickade på sin förman och höjde ånyo på axlarne.

Förmannen såg ned på hästmanen med en lindrig rodnad på kinden.

“Jag förbjuder er att stämma in i denna sång“, befalde han sqvadronen, men hans röst var icke mer befallande, ty hans förvåning hade öfvervunnit hans vrede.

“Lefve dragonerne!“ ropade Armand, hvilken ingenting undfallit.

“Lefve dragonerne!“ upprepade ånyo hela folkskaran.

Dragonerne förde högra händerna till kaskarne, besvarande på detta sätt folkets artighet.

“Tredje kupletten, Eugène!“ uppmanade Armand; “märker ni icke att vi äfven kommit hit för att ge dragonerne lektioner i sång ... Påstår ni ännu att vi stå här förgäfves?“

Eugènes ögon blixtrade.

Det lika mycket smickrade som gladde honom i hans egenskap af patriot att dragonerne utan särskildt uppdrag förstärkte kören.

“Tredje kupletten, tredje kupletten!“ påminde folkskaran.

Eugène.

Kör.

Kören afbrytes af ett förfärligt skri från tusentals munnar och detta skri kommer från place de la Concorde.

Under-officeren höjer för tredje gången på axlarne, i det han kastar en blick öfver folkmassans hufvud åt det håll, hvarifrån skriket kom.

Dragonerne skåda äfven ditåt och rynka ögonbrynen.

Armand och hans många följeslagare vända sig om, i afsigt naturligtvis att se hvad som kunde vara anledningen till tumultet på andra sidan bron.

Men mellan dem och place de la Concorde röra sig för många hufvud, för att de skulle kunna se något. Dessutom hindras de derifrån genom den trängsel och oreda, som uppkomma deraf att alla vilja se och veta.

Följaktligen kunna de blott ana, men aningen är tillräcklig för att kritfärga deras kinder och komma deras händer att krampaktigt knyta sig tillsammans.

Men de som icke behöfva ana, emedan de ypperligt kunna se, äro de personer som hafva den afundsvärda platsen i peristilen till Deputerade-kammarens palats.

Peristilen till denna byggnad, som ursprungligen var det s. k. palais Bourbon, består af tolf sköna korintiska pelare, uppresta af Poyet.

Frontongen är prydd med en bas-relief af Cortot, föreställande Frankrike, omgifvet af frihetens och allmänna ordningens sinnebilder, dessa i sin ordning ledsagade af handelns, åkerbrukets, krigets, fredens och vältalighetens genier.

Från peristilen leder ned en trappa af nära femtio alnars bredd och tolf alnars höjd, nedanför hvilken äro stälde fyra kolossala marmorbilder i sittande ställning: Sully, l’Hôpital, d’Aguesseau och Colbert.

Deputerade-kammarens (numera National-församlingens) palats utgör genom sin peristil ett värdigt motstycke till Madeleine-kyrkans façade, som på andra sidan bron och place de la Concorde samt vid slutet af gatan med samma namn visar täflande sina stolta pelare.

Det är klart att man från en sådan peristil som den ifrågavarande måste hafva den friaste utsigt öfver place de la Concorde och att ingenting väsendtligare der bör kunna försiggå obemärkt af dem, som hafva plats i peristilen.

Också stodo der flere deputerade, beundrande truppernas strategiska ställning och med förakt nedblickande på den sammanpackade och liksom af en jernring omslutna folkmassan.

Visserligen hade kammaren för tillfället session, och inne i sessions-salen afhandlades ett lagförslag till fromma för banken i Bordeaux och utan motstånd af minoriteten, emedan de fleste af dess ledamöter voro frånvarande.

Men ganska få af de närvarande lånade sina öron åt ifrågavarande ärende.

Det var då mycket roligare att språka sins emellan om dagens händelser, under det att man fägnade sig åt anblicken af den storartade scenen utanför, scenen af ett folk omslutet af soldater.

“Hvem skulle tro“, sade en af de deputerade som stodo i peristilen, “att det är för att skydda en kammare, diskuterande ett bank-reglemente, som man utvecklar så betydliga stridskrafter.“

“Ganska sannt“, medgaf en annan; “också finns det väl ingen som tror det.“

“Kanske det är för att skydda det goda folket, som svettas dernere för Frankrikes väl“, yttrade en tredje skrattande och pekande ned på den sammanträngda folkmassan.

“Så synes det verkligen“, menade en fjerde; “men jag, för min del, har svårt att skratta deråt ... Hvarför rensar man ej platsen? ... Har man kallat hit öfver 70,000 man endast för att paradera? ... Eller anser man pöbelns nackar hårdare än hästarnes skor och rytteriets sablar?“

“Ni tycks ha mycket brådtom, monsieur, att förvissa er om motsatsen“, inföll en högväxt, mager man med skarpa, utpräglade anletsdrag.

“Jag har verkligen brådtom, monsieur“, svarade den tilltalade trotsigt; “jag skulle hjertligt applådera åt den första choc, som gjorde place de la Concorde slät som ett dansgolf.“

“Man dansar illa på ett golf betäckt af stympade menniskokroppar“, svarade den magre mannen.

“Ni har likväl visat att man kan dansa rätt bra på ett sådant golf“, anmärkte den trotsige.

“Förklara er, monsieur!“ uppmanade den magre med en ljungande blick.

“Hå, ingenting är enklare ... Ni har dansat er till generals-epåletterna på Afrikas slagtfält.“

“Ni gör då ingen skilnad emellan fiender och medborgare?“

“Ah! medborgare!“ upprepade den trotsige föraktligt; “ni talar som en Bergets anhängare ... Det vore, min själ, ej rådligt att i era händer lemna befälet öfver Paris.“

“Jag skulle icke emottaga det, monsieur.“

“Hvarför?“

“Emedan jag ej kunde gifva order till anfall emot ett folk, som 1:o) ännu icke gripit till vapen och 2:o) icke begär annat än uppfyllandet af dess lagliga rätt.“

“Dess lagliga rätt? ... Kallar ni la Marseillaise för dess lagliga rätt?“

“Det är icke mera olagligt att sjunga la Marseillaise än att för en enda persons skull sätta tusens lif och välfärd på spel.“

“Och hvem skulle denne ende person vara, om jag vågar fråga?“

“Behöfver jag säga er att jag menar Guizot? ... Afskeda honom i dag, och ni skall i morgon, om ni det önskar, helt obesväradt kunna dansa på place de la Concorde.“

“Men om, såsom jag hoppas, man icke afskedar Guizot?“

“Så dansar ni hvarken i morgon eller öfvermorgon på place de la Concorde eller någon annan plats.“

“Så tänker ni, men lyckligtvis icke marskalk Bugeaud, ty se der ... se der! ... ah, ändtligen!“

Den på place de la Concorde sammanpackade folkmassan hade hitintills icke haft någon annan rörelse än åkerfältets vaggning, när vinden far deröfver.

Här och der öfver detta menniskofält höjde sig orörliga grupper af folk, som uppklängt på statyerna, lykt-kolonnerna och på stenbräddarne af fontänerna, hvilka icke spelade den dagen.

Hastigt förmärkes en våldsammare rörelse bland denna hop. Nyss kunde den med möda röra sig; nu flyr den.

Midt i hopen blänka municipal-gardisternes kaskar och sablar, under det att kavalleri-chocker göras samtidigt från de Elyseiska fälten och Tuileriernas park.

I stället för fontänernas vatten, spelar nu menniskoblod.

Deraf det förfärliga skri, som afbrutit kören till folkskaldens visa.

Place de la Concorde är rensad, är öde som en graf, men en graf för många döde och en bädd för ännu flere sårade.

“Nå, hvad var det jag sade?“ frågade med en triumferande blick på den högväxte magre mannen, den deputerade, som satte sin lit till marskalk Bugeaud; “och hvad säger ni nu?“

“Jag säger att ni hvarken i morgon eller öfvermorgon skall dansa på place de la Concorde“, svarade denne lugnt.

“Haha!“ skrattade den trotsige; “vi få väl se, vi få väl se, general Cavaignac!“

Adertonde kapitlet. Högvakten i Champs-Elysées.

Klockan är fyra. Solen gömmer sig bakom invalidernes hotel. Ett blodrödt band knyter sig kring den svarta kupolen.

Tuileriernas trädgård stänges.

En betydlig truppstyrka vakar öfver place de la Concorde. Trupperna, som på morgonen utryckt från kasernerna, återvända icke dit.

De äro utspridda i kompanier, plutoner och piketer; man ser dem grupperade vid kajerna, på de öppna platserna, på korsgatorna; vid hvarje gathörn blixtrar en musköt.

Men ingen musköt af national-gardet synes ännu till. National-gardet har ännu icke blifvit kalladt.

Man vill ej sätta gevärskolfven i dens hand, af hvilken man sjelf befarar ett anfall med bajonetten.

Styrelsen misstror således national-gardet. Hon har kanske sina skäl dertill.

Men hon glömmer att misstroende å ena sidan icke blott väcker misstroende å den andra, utan äfven föder likgiltighet eller harm hos de trogne på samma gång som det ökar modet och hoppet hos de otrogne.

Men när himlen har bestämt att en konung skall förlora sin tron, låter den honom först förlora hufvudet.

Klockan fyra är skymningens tid i Februari.

Lyktorna brinna redan på Elyseiska fälten.

Ungefär i midten deraf och något hitom den lilla fontänen, hvars vackra kaskad, i form af en lilja, är så uppfriskande för de många, som middagstiden promenera på denna sköna plats, reser sig ett litet vackert hus, till det yttre liknande en italiensk villa, men hvars inre helt och hållet är upplåtet till högvakt.

På den tiden, hvarom nu är fråga, utgjordes nämnde högvakt af fyrtio man af linien.

Denna högvakt var likväl ej den enda i Champs-Elysées, utan stod i sammanhang med flere andra, mellan hvilka poster på kortare afstånd från hvarandra voro utstälde.

Utanför berörde högvakt hade soldaterne kopplat sina gevär, förmodligen för att hafva dem närmare till hands, och soldaterne stodo sjelfve utanför kopplen, språkande med hvarandra.

På något afstånd från dem stod, med armarne i kors öfver bröstet, deras befälhafvare, en ung löjtnant, skådande än åt venster, än åt höger.

De Elyseiska fälten hade medelst rytteri-chocker för längesedan blifvit rensade från de folkmassor, hvaraf de på förmiddagen varit fylda. Nu voro de temligen ödslige.

Några nyfikne vandrare syntes här och der, men dessa tillhörde otvifvelaktigt dem, som bodde i trakten och dem man icke ansett sig kunna utestänga derifrån.

Officerens blickar åt höger och venster härledde sig således icke af fruktan för någon öfverrumpling, utan troligen af beundran för den rika belysning, som hvarje afton gör Champs-Elysées så förtrollande.

Den unge löjtnanten och hans manskap tillhörde kanske de trupper, som nyligen blifvit beordrade till Paris, och möjligt är att han i andanom gladde sig åt de stunder, då han, fri från tjenstgöringen, kunde få svärma kring i dessa förtrollande alléer vid sidan af någon “petite femme“, som kunde vara hugad att gifva den unge krigaren från landsorten någon angenämare förströelse under den enformiga garnisons-tjensten.

Så hade han stått en stund, då hans blickar, upphörande med sina kastningar åt höger och venster, fästades vid ett nytt föremål, som rörde sig framför honom och allt mera närmade sig.

Detta föremål var likaledes en ung man, men i blus och med en brinnande cigarr i munnen.

På några alnars afstånd från löjtnanten stannade cigarrrökaren.

Bluser med cigarrer äro i Paris icke bättre anskrifne än små kappor med cigarrer i Stockholm, dessa sednare kände sedan 1838 under namnet “rabulister.“

Men rättvisligen bör erkännas att de sednare äro ganska menlösa, åtminstone i förhållande till de förre.

Blusen låter gerna rutorna sitta qvar i fönstren, ty han har endast otaldt med dem, som sitta bakom rutorna.

Men detta gör också att man i Paris aldrig skrattar åt honom, såsom man gör åt rabulisten i Stockholm.

Blusen är ett vandrande Damocles-svärd, färdigt att hvart ögonblick från höjden af någon barrikad falla ned öfver hvar och en, som icke har skäl att klaga öfver det beståndande.

Under sådana förhållanden är klart att blusen för den sednare måste vara en landsplåga.

Men denna botas ej med stål och bly, emedan stål och bly äro för mycket hårdsmälta.

Här vore visserligen ett tillfälle att tala något om mat och dryck, hvilka icke allenast äro lättare att smälta, utan äfven alldeles oumbärliga, till och med för bluser.

Men för denna gången måste vi åtnöja oss med att kasta en flyktig blick in i de boningar, som man i allmänhet anser goda nog åt bluser, ehuru man, med en sidoblick in i fängelserna, aldrig kan begripa hvarför brottet skall må så bra, under det att fliten och ärligheten må så illa.

Den svenske arbetarens stuga är ett prakt-rum emot den håla, som bebos af den franske arbetaren.

Antingen har han sitt hem i dessa underjordiska bostäder, dit dagsljuset med möda intränger från en glugg vid taklisten och der han går i beständigt fotvatten under den regniga årstiden, eller också är han inhyst på någon vind tätt intill takplåtarne, der han sommartiden inandas en luft endast jemförlig med de beryktade venetianska blykamrarnes.

För att framte ett exempel, vilja vi för närvarande blott nämna att modehandlarne i Paris, hvilkas granna bodfönster väcka de förbigåendes beundran, alls icke sky för att inhysa fem eller sex modister i en vinds-skrubb, icke större än att fem eller sex smala sängar med möda kunna rymmas der, ty det vore naturligtvis för dyrt att hyra särskilda rum åt sitt folk.

Och likväl synas modisterna, som till det mesta äro unga välklädda flickor, de minst beklagansvärda af arbetarklassen.

Man kan då göra sig en föreställning om de öfrigas belägenhet, isynnerhet deras, som äro gifta och ha barn.

Den tålmodigaste menniska kan ej i evighet stekas på en vind eller trampa vatten i en källare, isynnerhet när han finner att ingen alvarligt bemödar sig att lindra hans öde.

Deraf kan möjligtvis till någon del förklaras den ovilja, som blusen i Frankrike hyser mot nästan hvarje person som har glace att svalka sig med och endast behöfver bada för sitt nöje; deraf hans fallenhet för barrikader och gatustrider, hvilka ej kunna göra honom olyckligare än han redan är; deraf, med ett ord, blusens dåliga anseende hos hvarje ordningens vän eller, rättare sagdt, hvarje vän af det slags ordning, som bestämt allt åt några få och intet åt millionerna.

Om det är en beklagansvärd sanning att alla i denna jämmerdalen icke kunna vara lycklige, så är det äfven en sanning att ingenting så mycket tröstar den olycklige som den lyckliges deltagande.

Derför blott något mera deltagande för blusens lidande, och man skall mindre behöfva frukta hans armar.

Men deltagandet efter revolutionen är ej större än det var före den[4].

Den blus, som nu var i fråga och som vid sig fästat den unge löjtnantens uppmärksamhet, syntes visserligen icke vara af det förtviflade slaget, men han rökte cigarr, och att, i en tid af uppror och allmänt missnöje, röka cigarr midt framför näsan på en högvakt, är en djerfhet som måste väcka misstroende och förargelse.

“Hvad vill ni? hvarför stannar ni här? hvarför går ni icke vidare?“ voro de tre frågor, som löjtnanten temligen barskt och vresigt kastade emot den unge blusen.

“Det är då förbjudet att stå?“ frågade blusen.

“Det måtte ni väl veta.“

“Men när man är ensam?“

“Är detsamma ... Var derför god och gå vidare, och det genast, monsieur!“

“Ja, jag skall genast aflägsna mig“, svarade blusen och gjorde min af att gå, men tappade i detsamma cigarren.

“Parbleu!“ mumlade han derför och började söka på marken efter sin cigarr.

“Nå, ni går icke“, anmärkte löjtnanten.

“Tillåt mig blott att leta rätt på min cigarr“, bad blusen, ifrigt letande.

“Onödigt ... Avancera, monsieur“, fortfor officeren.

Blusen avancerade visserligen, men hvarken åt höger eller venster, utan framåt, allt under mycket famlande på marken.

Han närmade sig löjtnantens fötter, liksom trodde han att cigarren rullat fram ända till dem.

“Jag låter arrestera er, om ni ej genast lyder!“ hotade officeren, förlorande tålamodet.

“Nej, det är jag som arresterar er!“ ropade blusen, slående i detsamma sina armar omkring löjtnantens lif och tryckande honom så hårdt mot sitt bröst, att denne knappast kunde andas, än mindre gifva något ljud ifrån sig.

I samma ögonblick framrusade från begge sidorna ungefär trettio andra bluser, hvilka genast kastade sig öfver gevärskopplen, och innan ännu någon enda af soldaterne hunnit sansa sig efter detta oförmodade anfall, hade bluserna ryckt åt sig hvar sitt gevär.

Men icke nog dermed, de hade äfven bildat en halfrund omkring de hopträngda soldaterne och lagt an på dem.

“Den förste, som ger ett ljud, är död!“ ropade den som anförde skaran.

“Ni finner, monsieur“, sade den, som gripit löjtnanten, “att ni nu måste foga er i ert öde och icke utsätta mig för att nödgas döda en tapper man.“

Under det att han så talade, tog han löjtnanten på sina armar och bar honom med samma lätthet som om han burit ett barn till det ställe, der hans kamrater stodo.

“In med alla i högvakten,“ ropade han, “och den som söker fly, skjutes ned!“

Derefter stälde han den förbluffade befälhafvaren inom halfrunden.

“Var så god, monsieur, och föregå ert folk med godt föredöme,“ uppmanade han denne; “allt motstånd är omöjligt, hela huset är kringrändt af de våra, alla poster mellan er och de öfriga högvakterna tagna ... Höger omvänder er och raskt in i högvakten, der ni måste stanna såsom fånge ... Marsch!“

Soldaterne gingo in i huset med hängande hufvud och påskyndade af bajonetterna, som kittlade dem i ryggen.

Den unge löjtnanten hade ännu icke kommit sig före och han stirrade nästan medvetslöst framför sig.

Men när en af bluserne ryckte från honom sabeln, som han ännu bar vid sidan, föll han i en konvulsivisk gråt och måste ledas in.

Den blus som tagit honom tillfånga och hvilken icke var någon annan än vår hjelte Armand Cambon, tog löjtnantens sabel ur sin kamrats hand och närmade sig derefter den unge officeren, som nedsjunkit på en stol med begge händerna för ansigtet.

“Monsieur!“ sade han till löjtnanten; “ni är ingen gensdarm och kan således icke vara min fiende ... ni är vid linien, och linien har ej medborgares blod på sina händer ... Återtag ert vapen, hvilket ni skulle hafva fört som en fransman, om ni ej blifvit öfverrumplad ... Tag, monsieur!“

Den olycklige befälhafvaren ryckte åt sig sin sabel, tryckte den till sitt bröst och kysste den, som en moder sitt återfunna barn.

Han upphörde att snyfta. Det föreföll honom som hade han räddat sin förlorade ära.

“Hvad fiender icke hade förmått, förmådde medborgaren“, fortfor den tröstande segraren, i det han vände sig till soldaterne, “och derför är det billigt att också I behållen edra sidogevär ... Men I skolen ej undra på, om vi taga edra kartuscher, dem vi likväl blott i högsta nödfall ämna anlita ... Ursäkten, messieurs, men kartuschen kan ej skiljas från musköten.“

Soldaterne öfverlemnade sina kartuscher åt bluserna, hvilka med största artighet och under många “pardon, monsieur!“ emottogo hvad de fingo.

“Ah! nu fick jag en ypperlig idé för sista versen till mitt crédo républicain!“ ropade en af bluserna, i det han ryckte upp ur sin ficka ett plån jemte plyertspenna och närmade sig en lampa, för att skrifva.

“Ni får ännu dröja med det så länge, monsieur Eugène“, yttrade Armand.

“Dröja med det?“ frågade poeten förundrad.

“Ja.“

“Men hvarför måste jag dröja?“

“Derför att vi ha annat att göra än skrifva vers, derför att vi måste marschera.“

“Marschera?“

“Ja, marschera.“

“När?“

“Nu på ögonblicket.“

“Hvarför?“

“Hvarför?“ instämde de öfrige bluserna, trängande sig omkring sin anförare.

“Monsieur!“ sade Armand, vändande sig till löjtnanten, “er fångenskap blir ej lång, efter hvad ni finner ... Vi taga nu afsked, och ni är fri ... Jag behöfver icke be er, monsieur, att en dag utöfva samma mildhet mot era fångar som den vi bevisat våra ... God afton, messieurs!“ tillade han med en bugning för soldaterne.

Derefter vände han sig till sina kamrater, kommenderande:

“Framåt!“ hvarefter han sjelf lemnade vaktrummet.

Kamraterne följde sin anförare med lydiga ben, men protesterande munnar.

När de kommit ut, stannade Armand.

“Tyst!“ befalde han!

Alla tystnade.

“Lyssnen!“ bjöd han sedan.

“Nåväl?“ frågade Eugène trumpet.

“Hvad hören I?“ frågade Armand.

“Jag hör steg af en marscherande trupp“, svarade en.

“Ett kompani fotfolk som är i antågande“, tillade en annan.

“Hvarför icke så gerna en bataljon?“ frågade Armand; “hvarför icke ett regemente, två regementen? ...“

“Nå, än se’n? än se’n?“

“Än se’n? ... Raskt från Champs-Elysées, och ingen halt förrän på S:t-Honoré!“

Efter dessa ord ilade Armand tvärs öfver Champs-Elysées.

De trettio följde honom med högvaktens gevär och kartuscher; men ingen af dem kunde utgrunda sin anförares mening.

Nittonde kapitlet. Den blå mannen.

Uti ett hvalfrum hörande till bottenvåningen af ett stort hus vid rue de la Paix, en af de grannaste gatorna i Paris samt sträckande sig mellan Vendôme-platsen och boulevarden, bodde och bor ännu en gammal man, sedan länge mycket bekant i Paris under namnet “blå mannen“, med anledning deraf att han, så långt man kan minnas tillbaka, gått i ljusblå benkläder samt rock och mössa af samma tyg och färg både sommar och vinter.

Något annat namn vet man ej på honom, och när han talar om sig sjelf, hvilket likväl sällan händer, kallar han sig sjelf den blå mannen.

Hvad han varit eller hvad slags yrke han i samhället egentligen idkat, känner man icke heller.

Men hvad man allmänt vet och hvad man synnerligast inom de tätast bebodda och mest fattiga folk-qvarteren erfarit, är att den blå mannen under loppet af ungefär fyrtio år dagligen genomströfvat och ännu genomströfvar berörde stadsdelar, utdelande poletter på mat och ved åt hvarje behöfvande han möter.

Men icke nog dermed, han går uppför de mörkaste och brantaste trappor, för att söka och hjelpa den nöd, som icke har krafter att komma ut på gatan och visa sig för verlden.

Det är som kunde han skåda igenom de tjocka svarta murarne, och han genomskådar menniskoansigten, som ofta nog äro svårare att genomtränga än sjelfva muren.

Dessa fattig-poletter köper han i olika trakter af staden, och hans uppköp för dagen rättar sig efter årstiden och äfven efter den större eller mindre arbetsförtjenst, som för tillfället kan vara rådande bland arbetsklassen.

Han börjar sin vandring tidigt om morgonen och kommer hem först sent på natten.

Man har aldrig sett honom bevista något nöje, teatrar eller folkfester.

Han är i beständig rörelse, och stannar han, så är det för att utdela sin polett.

Derefter fortsätter han sin väg.

Han möter många, som se behöfvande ut, men han ger ej åt alla, ty, såsom nyss nämndes, han genomskådar alla, och hans blick har, efter hvad det påstås, ännu aldrig bedragit honom.

Han har genom sin mångåriga erfarenhet lärt sig att skilja den verkliga nöden från den låtsade, lidandet från skrymteriet, dygden från lasten.

Den blå mannen vet, efter hvad det påstås, mera i dessa ämnen än alla polis-kommissarier och prester tillsammantagna inom barriererna af den stora staden.

På detta sätt har han gått i fyrtio år, hvarunder hans lockar grånat. Det tunna, hvita, stripiga håret ligger som en silfverfrans kring hans kala hjessa.

Men hans smala, korta ben synas ej hafva lidit något af ålderdomen. Hans rygg har kanske kroknat något på de sednaste tio åren, men han bär sitt hufvud lika högt som i sina ungdomsdagar, och blicken, den han stadigt riktar mot himmelen, glänser ännu af ungdomens eld.

Ansigtet har många skrynklor, men när han småler, fyllas skrynklorna och han småler ofta, ty han talar ofta för sig sjelf och småler alltid åt hvad han sjelf talar.

Hvad han talar, vet man ej, men af hans leende kan man sluta till att allt är godt.

Det säges att han hvarken har fränder eller närmare bekanta och att ingen besöker honom, der han bor, äfvensom att han ute på gatan aldrig visar sig i sällskap med någon.

Ingen tillhör den blå mannen, fast den blå mannen tillhör hela verlden.

Man tror sig ha uträknat att den blå mannen dagligen utgifver ganska mycket pengar till uppköp af poletter på mat och ved, men ingen känner hvarifrån han tager dessa pengar, emedan han aldrig tillhört något välgörenhetssamfund, hvarken inom eller utom landet.

Man gissar att han i sin ungdom ärft eller förvärft en större förmögenhet, men ingen vet hvar han insatt sina kapitaler eller uppbär sina räntor.

De vidskeplige anse honom stå i förbund med osynliga makter, öfver- eller underjordiska, goda eller onda, och kanske tro de helst på hans beröring med de sednare, emedan dessa vanligen betraktas såsom större affärsmän och penningkarlar än de förre.

Ingen vågar dock påstå att den blå mannen af dem han hjelpt fordrat någon förskrifning, vare sig med svart eller rödt bläck, och till ondt har man aldrig hört honom råda.

Den blå mannen har aldrig bebott någon annan lokal än det der hvalf-rummet vid rue de la Paix.

Men huset, hvartill berörde rum hörer, har icke alltid varit så stort och grannt som det nu är. Det har under årens lopp ombytt flere egare och derunder blifvit utvidgadt både på höjden och bredden.

Men under alla dessa förändringar har den blå mannen bott qvar, och det säges, att han af husets förste egare betingat sig rättighet att bo der till döddagar.

Den blå mannen har således blifvit ett onus för de sednare husvärdarne.

Hans rum, beläget åt gatan, skulle vara särdeles tjenligt till en mindre salubod, och en salubod vid rue de la Paix, om än aldrig så liten, inbringar en betydlig hyra.

Derför ville gerna husvärdarne blifva qvitt en menniska, hvilken endast gjorde dem godt, som icke voro husegare.

Men då de icke kunde uppsäga honom till afflyttning, togo de sig till att orimligt öka på hyran.

Det var isynnerhet tvänne husvärdar som gjort sig skyldiga till detta prejeri.

Men man berättar, att den ene af dem kort tid derefter nödgades göra bankrutt och att den andre en morgon befanns hafva hängt sig på fönsterposten.

De sednare hyresvärdarne, ehuru för öfrigt icke troende på skrock, misstänkte likväl att Guds välsignelse möjligtvis hade något gemensamt med den blå mannen, hvaraf följde att de nedsatte hyran till dess första belopp, och man har icke hört att någon af dem bankrutterat eller hängt sig.

Det nämndes att den blå mannen aldrig tog emot besök af någon. Men det vore fruktlöst att besöka honom, emedan, till följd af hyresgästens utgång tidigt på morgnarne, luckorna för hans kammarfönster hela dagen äro tillskrufvade och nyckeln till dörren beständigt liggande i hans ficka.

Men den blå mannen har icke ens någon betjent eller städerska, som kunde taga emot visit-kort, i fall man vore hugad att lemna honom ett sådant.

Nyfikne, som velat veta huru en menniska, hvilken de ansågo för rik, bergade sig utan betjent eller städerska, hade flere gånger lemnat sina sängar mycket tidigt enkom för att gå förbi fönstret till det besynnerliga hvalf-rummet.

De hade då funnit fönstret öppet och den blå mannen sjelf stökande derinnanför med uppbäddning, sopning och damning.

De nyfiknaste hade gått fönstret så nära som möjligt och dervid blickat in i hvalf-rummet, hvars hela bohag med lätthet kunnat uppfattas i en enda blick.

De hade icke kunnat upptäcka mera än den tarfligaste enmanssäng, en ännu tarfligare stol och ett bord, som kunde räknas till de fördömliga bland bord, emedan det stod lutande och icke uppbar något annat än ett halft dussin böcker med fula, af ålder brynta pergaments-band.

Dock, vi hade så nära glömt omnämna en fjerde möbel, nämligen en halfannan aln hög sten i form af ett altare och hvilken står invid väggen midt emot fönstret.

Men altaret har ingen prydnad, icke ens ett krucifix. Hvad kan väl ett sådant altare betyda?

Ingen har sett den blå mannen i kyrkan, ingen har hört att han bigtat sig för någon prest.

Blå mannen är således ingen gudfruktig man.

Men hvartill då altaret i hans ensliga boning? Kanske tillbeder han, lik Socrates, den okände guden, hvilkens kropp är himmelen och hvilkens skugga är solen.

Det är klart att ett sådant original som den blå mannen långt före detta ådragit sig allmänna uppmärksamheten.

Han är småfjoskig, sade och säga ännu de bättre, och de sämre upprepa ofta hvad de bättre säga.

Man vänder sig om och ler, när man gått förbi honom på boulevarderna.

Men när han visar sig i folk-qvarteren, ropar man öfverallt: “Se der den blå mannen“, och allas hufvud blottas för honom, allas blickar följa honom, så länge han synes, och tårar af tacksamhet glittra i den blå mannens spår.

Men den blå mannen vänder sig aldrig om för att se hur det glittrar i spåren.

Regeringen, förtjust i en menniska, som, utan att uppbära lön eller fordra ersättning, icke blott mättade de fattige, utan äfven uppmanade dem till frid och tålamod, utnämnde år 1840 den blå mannen till riddare af heders-legionen.

Men den dagen, då han dertill utnämndes, var för den blå mannen en bekymmerfull dag.

Han vägrade först att emottaga berörde orden. Men man sade honom att det var nödvändigt för efterdömets skull.

Låt först ett ordensband visa sig i folk-qvarteren, och flere sådana skola snart komma efter, och ju flere ordensband, desto flere poletter på mat och ved.

Så sade man, och detta verkade slutligen, emedan den blå mannen, som icke var egoist, icke heller hade något emot konkurrensen.

Han satte derför både bandet och stjernan på sin ljusblå rock och började så rustad ånyo sin vandring.

På boulevarderna log man icke mera åt honom såsom åt en småpjoskig person. Ordensstjernan hade för honom sjelf blifvit en polett på sundt förstånd.

När han kom in i folk-qvarteren, omgafs han af en mängd folk, af hvilka somliga lyckönskade honom till den skedda riddare-utnämningen, andra förargade sig öfver att han icke blifvit officer af samma orden, i stället för simpel riddare. De fleste återigen mumlade om att stjernan snart skulle äta upp de fattiges poletter.

Det grämde mycket den blå mannen att stjernan hade så liten välsignelse med sig; men han bar den dock tåligt i tre månader, alltid väntande att flere stjernor skulle uppenbara sig på folklifvets mörka horisont.

Men han väntade fåfängt.

Det är endast himlens stjernor som vilja lysa i mörkret. Jordens hafva planeternas natur och kunna endast lysa, när de vända sig mot den sol, af hvilken de mottagit glansen.

Och för öfrigt, hvilken riddare skulle väl, dag ut och dag in, vilja gå med fickorna fulla af poletter på mat och ved? hvilken skulle väl på folk-qvarterens smala, ruskiga trottoar nännas sätta den lackerade skon, som blifvit van vid boulevardernas makadamiserade bana?

Efter de trenne månadernas förlopp tog den blå mannen af sig heders-legionen, och man påstår att han förvandlat den i fattig-poletter.

Ånyo ler man åt honom på boulevarderna, men den blå mannen ser det ej. Och huru skulle han också kunna se det, han som icke en gång ser tacksamhetens tårar i folk-qvarteren!

Ungefär vid samma tid som Armand och hans kamrater stormade en högvakt i Champs-Elysées, satt den blå mannen vid sitt fönster, hvars nedersta ruta var öppnad.

Det hade på många herrans år icke händt att den blå mannen varit hemma vid den tiden på dagen. Också syntes den blå mannen ingenting mindre än belåten med ett dylikt ovanligt förhållande.

Han satt i sin mörka, ensliga kammare och förde understundom sitt bleka, bekymmerfulla ansigte till fönsteröppningen, antingen för att inandas den friska februari-luften eller också för att lyssna till hvad som hände på gatan.

Ifrågavarande gata, främmande för emöternas befolkning, tycktes icke kunna bjuda på några märkvärdiga händelser, åtminstone för denna afton.

Dess dåvarande utseende var mycket olikt dess vanliga.

De lysande köpmansbodarne, som finnas dervid i nästan hvarje hus, voro nu alla stängda.

Derigenom blef gatan icke allenast mörkare, utan äfven folktom. Också hade polisen icke aktat nödigt att der utställa någon bevakning, hvilken deremot var oumbärlig på andra håll.

“En förlorad dag! en förlorad dag!“ mumlade den blå mannen för sig sjelf; “och likväl är tiden ett kapital, gifvet menniskan af Gud, för att af henne mångdubblas och göras fruktbart ... Ja, denna dag är en för alltid förlorad dag!“

Den blå mannen, hvars dagsarbete vi känna, erinrar något om kejsar Titus, som ansåg den dag förlorad, på hvilken han icke gjort något godt.

Det har efter Titus funnits många kejsare, men ingen har räknat en på detta sätt förlorad dag till sina förluster.

“Ingen i Faubourg du Temple“, fortfor den blå mannen suckande, “ingen i Faubourg S:t-Antoine har i dag ens velat se sin gamle vän ... Man känner honom ej mer, man hörer honom ej mer, man skjuter tillbaka hans hand ... Jag har förlorat mina barn, mina vänner! ... Mina barn ha blifvit hyenor, mina vänner tigrar ... De vända sig mot mig ... de hafva skonat mitt blod, men de ha sönderslitit mitt hjerta!“

Den blå mannen gömde sitt ansigte i sina händer.

Han sörjde öfver något, hvaröfver icke många skola sörja, nämligen att ingen denna dag velat emottaga hans gåfvor.

Bullret af en tung vagn på gatan störde den blå mannen i hans sorg.

Han höjde sitt ansigte och förde det till öppningen på fönstret.

Men han såg ingenting annat än en stor täckvagn, hvilken stannat utanför porten till det hus, som var närmast det hvari han sjelf bodde.

Ett par stolta svarta hästar voro spända framför vagnen och en kusk satt på sitt tillbörliga ställe.

Silfverbeslagen på hästarnes seldon och guld-galonerna kring kuskens hatt blänkte mot lyktan, som hängde öfver porten, framför hvilken vagnen höll.

Men vid denna herrlighet kunde ej den blå mannens ögon länge hvila.

Han drog tillbaka sitt ansigte och försjönk ånyo i sina dystra betraktelser.

“Det blir såsom 1830“, sade han: “blod skall strömma på gatorna, hus gå upp i lågor, barn bli faderlösa, hustrur enkor ... Enkor och faderlösa barn!“ upprepade han, sprittande till, “jag skall då få mycket att göra!“

Det var nästan som hade ett matt leende krusat hans tunna läppar.

Sorgen öfver de olyckor, han icke kunde förhindra, tycktes något mildras af tanken på de olycklige, som det kanske en gång blefve honom förbehållet att trösta och hugsvala.

Han tystnade och började räkna på fingrarne.

Hvad räknade han? Räknade han efter i hvad mån hans hjelpsamhet skulle vara tillräcklig för de många, som kunde behöfva den?

Han upphörde att räkna, sänkte både hufvud och händer.

Han hade förlorat siffran vid gränsen af sin egen förmåga.

Han kände sitt hufvud värka och närmade det ånyo intill den friska luften.

Då uppfångade hans öron följande med låg röst förda samtal från gatan.

“Flauret!“

“Ja, monseigneur.“

“Du har fått order?“

“Ja.“

“Du kör först öfver Vendôme-platsen och rakt fram till rue de Rivoli.“

“Ja, jag vet.“

“Sedan följer du rue de Rivoli tilldess du kommit förbi norra flygeln af palais de Tuileries.“

“Ja.“

“Derefter viker du af till höger in på place du Carrousel.“

“Ja.“

“Du far igenom södra flygeln af slottet, och när du utkommit på quai du Louvre, kör du öfver pont Royal.“

“Öfver pont Royal, ja, monseigneur.“

“Hela denna väg kör du med vanlig fart.“

“Ja.“

“Men när du väl kommit öfver bron, ökar du farten.“

“Ja, jag kommer ihåg, monseigneur.“

“Du kör så fort som möjligt ... du kör den närmaste vägen till rue S:t-Etienne.“

“Ja, till rue S:t-Etienne.“

“Och der stannar du.“

“Skall jag köra ända fram?“

“Du stannar vid hörnet af rue des Fossés och rue S:t-Etienne.“

“Jaså, jag stannar der?“

“Ja, och der får du vidare order.“

“Af baronen?“

“Ja, af baronen.“

“Du glömmer nu ingenting af hvad jag sagt dig?“

“Nej, monseigneur.“

“Godt! lyckas allt väl, så är din framtid betryggad.“

“Det skall lyckas, monseigneur.“

Samtalet upphörde och den blå mannen hörde husporten öppnas och tillslutas.

Det blef ånyo tyst på gatan.

“Flauret?“ mumlade den blå mannen; “hans namn? ... det var också hans röst ... Kan det väl vara han som sitter på den höga kuskbocken der och i det granna livréet? ... Men hvem talade han med? ... hvem var den han kallade monseigneur? ... hvad otaldt kan en så förnäm person hafva med Flauret?“

Den blå mannen afbröts i dessa funderingar af ett nytt buller från gatan.

Det var en stark trupp municipal-garde, som, kommande från Vendôme-platsen, marscherade förbi, styrande kurs på boulevarden.

“Hvart gå dessa?“ frågade rysande den blå mannen sig sjelf; “för att mörda eller mördas! ... O du lefvande himmelens Gud, detta är då den varelse du satt på jorden till en förkunnare af din makt, till ett föremål för din kärlek ... Saknar då menniskan öga för din makt och känsla för din kärlek? Nej! Men den arma har ej öra för sanningens röst, utan lemnar det uteslutande åt högmodet och egoismen ... Det är de förnämas högmod som sårar medelklassen och de rikes egoism som upprörer samhällets fattige och styfmoderligt behandlade barn ... Högmod och egoism! se der de begge källorna till allt hat, allt elände här på jorden ... Eviga sanning är du väl något annat än Guds besök hos vårt förstånd! För att värdigt emottoga detta besök, renar man sin själ från lidelsernas stoft, och när det är gjordt, säger man: Herre! kammaren är städad, kom att bo derinne! ... O! när skall kammaren bli städad? När skall den himmelske gästen för evigt bo deri?“

Den blå mannen böjde ånyo sitt hvita hufvud, och hans tårar föllo.

Han gret öfver menskligheten och sin förlorade dag.

Tjugonde kapitlet. Barrikaden på S:t-Honoré.

Ifrån rue S:t-Honoré löper en kort, men bred gata kallad Duphot och hvilken leder till place de la Madeleine.

Klockan omkring fem samma eftermiddag stannade vid hörnet, som bildas af dessa begge gator, Armand och hans trettio följeslagare, förande med sig fem eller sex fångne och afväpnade soldater, hvilka de under vägen öfverrumplat på deras poster i gathörnen.

Just som den lilla truppen gjorde halt, anlände från rue Duphot en omnibus, hvilken genast anhölls.

Kusken väsnades mycket i början, men teg slutligen och tycktes med mycken fördragsamhet åse, huru man spände hästarne från hans vagn och sedan vräkte den öfverända midt för mynningen af sistberörde gata, iakttagande dervid den möjligaste tystnad och försigtighet.

“Raskt till verket!“ ropade Armand till sina följeslagare.

Verket bestod deruti att man började upprifva gatan och fylla den stora kullvräkta vagnen med stenar.

Alla deltogo deruti så när som på tre bluser, hvilka med fäld bajonett bevakade de fångna municipal-gardisterne.

“Det är icke jag som stannat omnibusen“, anmärkte den fördragsamme kusken, “icke heller jag som spänt ifrån hästarna och sedan stjelpt omkull mitt eget åkdon, hvilket hade varit en stor galenskap af mig ... Men hvad ville jag göra: en emot så många! ... Jag ville skrika, men man tvang mig att tiga, man tvang mig dertill med hugg och slag, var det icke så?“

“Jo visst“, svarade Armand skrattande; “man har tvungit er med hugg och slag.“

“Det fattades nu bara att man äfven tvunge mig att fylla vagnen med stenar, i stället för med passagerare“, yttrade kusken, “det fattades bara det.“

“Så gör hvad som fattas då“, sade Armand.

“Ja visst, om man tvingar mig.“

“Det är klart att man tvingar er“, yttrade Armand, knuffande till kusken med len hand.

“Aj!“ jämrade sig kusken, mycket känslig äfven för den minsta kroppsliga smärta, och började derefter med mycken liflighet arbeta på gatans upprifning och vagnens fyllande med sten.

Armand, som icke sjelf lade hand vid verket, stälde sig vid porten till ett gammalt hus nära hörnet och studerade vid skenet af en lykta kartan öfver Paris.

Utan att kanske sjelf veta det, stod han utanför ett hus, som också har sin märkvärdighet daterad från första revolutionen.

I detta gamla hus bodde Maximilian Robespierre.

Han hyrde ett par små, nästan ruskiga rum i andra våningen, men derifrån styrde han icke desto mindre, under loppet af mer än tre år, den stora republiken.

Från detta hus fördes han den 30 September 1791 af det jublande folket, som, spännande sig framför hans vagn, drog honom jemte Pétion, begge bekransade med eklöf, i triumf till la cour des Feuillants, der national-församlingen då hade sina sammanträden.

“Vive Pétion! vive Robespierre!“ skallade under hela vägen omkring de begge folkgunstlingarne, de begge afgudarne.

Tre år derefter stannade framför porten till samma hus ett annat åkdon, på hvilket, jemte flere olyckskamrater, samme Maximilian Robespierre satt.

Men den förre triumfatorn hade sina begge armar bakbundna, och, i stället för eklöfskransen, bar han den blodiga duk, hvarmed man förbundit hans sårade hufvud, för att kunna lägga det lefvande under guillotinen.

Folket, som äfven denna gången jublande förde honom till afrättsplatsen, lät åkdonet dröja en stund vid porten, troligtvis för att låta den förre afguden i förbifarten öfvertänka alla afgudars vanliga öde.

I samma fönster, hvarifrån han i tre års tid med hänryckning lyssnat till lefve-ropen, såg han nu de eländigaste qvinnor dricka, spela och vinka honom upp till sig med de oblygaste åtbörder, och allt detta under folkets fortfarande bifall.

Derefter fortsatte den hemska kärran sin ännu hemskare bana.

“Hvilken ypperlig pittoresk scen!“ hviskade i Armands öra en ungdomlig röst.

Armand vände blickarne från kartan och mötte sin vän poetens.

“Ni, Armand, stående under lyktan med kartan i handen“, fortfor Eugène, “soldaterne vid muren der med bajonetterna mot deras bröst, arbetarne der som resa barrikaden, och allt under skydd af nattens mörka vinge ... Det är en scen för målaren och skalden ... Också har den gifvit mig en ny, eldfängd idé för min sista vers ... Medan ni, Armand, flyger med ögonen öfver Paris, sporrar jag min pegas till en flygt mot Pinden.“

Poeten framtog ånyo sitt plån och sin penna.

Armand kastade en blick på barrikaden och sina dermed sysselsatta vapenbröder.

“Det gör mig ondt, monsieur Eugène“, sade han derefter till poeten, “att jag ånyo måste be er stoppa in ert plån och er penna ... Icke heller nu ha vi tid att skrifva vers.“

“Icke heller nu? ... Men hvad är det då nu igen?“

“Det är nog, kamrater!“ ropade Armand till de arbetande.

“Hvad är det som är nog?“ frågade Eugène.

“Barrikaden är färdig“, svarade Armand.

“Färdig? ... den är ju knappast hälften så hög som den bör vara“, anmärkte Eugène.

“Den är tillräcklig“, förklarade vår hjelte.

Bluserne upphörde med arbetet och samlade sig omkring sin anförare med ett “men?“ på hvarje tunga.

“Vi måste nu dela oss“, svarade anföraren, “och sprida oss till andra trakter af staden.“

“Och barrikaden?“

“Lemna vi qvar naturligtvis.“

“Åt hvem?“

“Åt regeringens soldater, i fall de vilja ha den.“

“Och ingen skall försvara den?“

“Nej, icke vi åtminstone.“

“Hvad vill det säga?“

“Hvarför ha vi då byggt barrikaden?“

“Är det för att göra presenter åt soldaterne som vi mödat våra armar?“

“Alldeles såsom nyss vid högvakten.“

“Det här är besynnerligt.“

“Oförklarligt!“

“Kort och godt, vi förstå er icke, monsieur Armand.“

Dessa voro de frågor och anmärkningar, som från alla sidor stormade mot den unge anföraren.

“Kamrater!“ sade denne helt lugn, “när legionen i går afton enhälligt lemnade mig befälet, emottog jag detta med ett vilkor ... hafven I redan glömt detta vilkor?“

“Visst inte ... men ...“

“Mitt vilkor var“, påminde Armand, “att ingen på fyra dagar skulle fordra räkenskap af mig för mitt handlingssätt, utan alla blindt lyda mina befallningar.“

“Det är sannt ... men ...“

“Ännu har icke ett dygn förflutit“, sade Armand, “och redan vägrar man att lyda mig.“

“Nej, vi vägra icke ... vi lyda er“, ropade alla.

“Men man fordrar räkenskap af mig“, yttrade vår hjelte något förtrytsamt.

“Nej, nej! ... tala icke mer derom.“

“Vi ha förtroende till er, monsieur Armand.“

“Ja, ja!“ instämde alla.

“Jag är anförare för frie män“, sade denne blidkad, “och kan följaktligen icke handla såsom despot.“

“Bravo! lefve Armand Cambon!“

“Tyst!“ befalde Armand; “jag vill derför förklara ...“

“Behöfs inte!“

“Vi ha ju sagt, att vi hysa förtroende till er ... Ni eger blott att befalla.“

“Jag befaller er att tiga och att låta mig tala.“

Det blef tyst.

“Om vi dröjt qvar i högvakten“, började Armand sin förklaring, “hade vid inom fem minuter varit kringrända och belägrade ... Inom en qvarts timme hade vakthuset varit nedskjutet och vi alla begrafne under dess ruiner.“

“Ja, ganska sannt“, medgåfvo alla.

“I stället stå vi nu alla helbregda på rue S:t-Honoré, alla beväpnade med de vapen, dem vi såsom troféer burit från den högvakt vi stormat.“

“Ja, det var en mästerkupp, som ej har sin make.“

“Vidare“, fortfor Armand, “hafva vi här rest en barrikad ... Men om vi dröja vid den i fem minuter till, skola vi vara anfallne både fram och bak samt nedhuggna, emedan vi svurit att icke blifva fångar ... Seger eller död är vår lösen ... Fångenskapen är ett ord, som icke finnes för oss.“

“Sannt ... Inga fångar! ... endast segrare eller döde!“ yttrades med full beslutsamhet från alla sidor.

“Men I veten ej hvarför vi stormat högvakten eller hvarför vi reste barrikaden, när meningen icke var att vi skulle bibehålla den förre eller försvara den sednare.“

Alla tego, men kastade frågande blickar på anföraren.

“Jo“, upplyste denne, “innan midnatt skall det vara bekant öfver hela Paris, att trettio obeväpnade arbetare stormat och intagit en högvakt, fyrtio man stark, samt gjort dem alla till fångar, och detta ehuru en truppstyrka af fyratusen man stod uppstäld på place de la Concorde, det vill säga, på ett afstånd af endast tvänne skotthåll från samma högvakt ... Följden deraf blir att innan gryningen skall det knappast finnas någon enda högvakt i Paris, som icke är anfallen och belägrad af folket.“

“Ja, ja! bravo, bravo!“

“Tyst ... Vidare skall det heta, att i hörnet af rue S:t-Honoré och rue Duphot eller midt i hjertat af staden en barrikad blifvit byggd, fastän två bataljoner municipal-garde stodo slagfärdiga på rue de Rivoli vid Tuileriernas staket eller på allenast ett skotthålls afstånd, och tre bataljoner af linien bivuakerade på boulevard Madeleine, som är mindre än ett skotthåll från barrikaden ... Deraf skall följa, att innan morgondagen är minst halfva Paris betäckt af barrikader.“

“Ja, utan tvifvel ... bravo!“

“Således hafva vi på eftermiddagen sammanvigt ett äkta par, högvakten i Champs-Elysées och barrikaden på rue S:t-Honoré ... Ännu består familjen blott af tvänne personer ... Men i morgon skall solen belysa en barnaskara, som intet öga kan räkna och inga kanoner förstumma.“

“Bravo! lefve Arm ...“

“Tyst!“ påbjöd anföraren; “hören I nu?“ tillade han lyssnande.

“Ah, de komma från rue de Rivoli“, hviskade en.

“De komma äfven från boulevarden“, hviskade Armand.

Derefter gaf anföraren hviskande order till fyra af sina vapenbröder. De fyra, likaledes hviskande, upprepade dem för de öfrige.

Armand gaf nu ett tecken och alla försvunno från platsen med hindens snabbhet.

Soldaterne och kusken stodo qvar. De förre rådslogo en stund med hvarandra och smögo sig slutligen bort. De blygdes kanske för att möta de anryckande trupperna. De hade förlorat sina vapen, och en fransk soldat, som förlorat sitt gevär utan att kunna försona förlusten med en framvisad blessyr, gör bäst i att smyga sig bort, när han ej kan skjuta sig för pannan.

Kusken linkade till sina hästar, hvilka äfven stodo qvar och icke tycktes hafva något emot att omnibusen, deras gamla påhäng, låg kullstjelpt och full med stenar.

“Det var då bara för roskull!“ mumlade kusken förargad mellan tänderna; “men“, tillade han något ängsligare, “det är inte rådligt att stå nära en barrikad utan annat sällskap än hästar ... Man kunde lätt falla på den tanken att jag ensam gjort det der för mitt nöjes skull, fastän jag på det hela taget endast varit tvungen dertill med hugg och slag ... Ah, der komma soldater flocktals.“

Derefter började han klaga öfver förlusten af sin omnibus och skrika som en galning.

Hästarne voro lugne. Men så hade de ock otvifvelaktigt bättre samvete än deras herre.

Tjuguförsta kapitlet. Mycket för en förlorad dag.

Klockan led på sju, när ett ungt par arm i arm vek af från boulevarden inpå rue de la Paix.

“Jo, min gode Félix, vid boulevard des Italiens måste vi ha vårt magasin“, sade den ena af paret, en ung, smärt och elegant klädd qvinna.

“Visserligen, Collette“, svarade Lyonäsaren; “men det blir dyrt ... Betänk tolftusen francs i hyra bara för magasinet, och utskylderna, som rätta sig efter hyran, gå då till 600 francs. Dertill kommer 200 årligen i skatt för la grande patente, ty det är klart att jag måste drifva rörelsen i stort.“

“Det finnes då äfven ett petite patente?“

“Ja, men då får jag ej sälja en gros och icke exportera mina tillverkningar ... Vidare måste jag skatta för portar och fönster, så till exempel för porten till mitt magasin 22 francs samt 2 för hvart fönster. Ännu har jag ej räknat de rum, som vi sjelfva skola bo uti.“

“Boden bör vara stor och grann och man får icke se på hvad den kostar ... Men vi kunna nöja oss med ett enda boningsrum, och ett sådant få vi hyra oss för mindre än tvåhundra francs ... Det är ju så, att den, som betalar mindre än tvåhundra francs i hyra, slipper betala någon skatt?“

“Ja ... Men man får ej ett rum vid boulevarden för tvåhundra francs.“

“Det är onödigt att bo vid boulevarden ... vi kunna bo hvar som helst; vi få knappa in på allt som rörer vår egen beqvämlighet ... det är ej med den husliga lyckan som med den årliga beskattningen, att den rättar sig efter hyran.“

“Mycket rätt, Collette, och allt skall bli så bra så.“

“Jag är öfvertygad derom, ty du är en god gosse, Félix; du skall också bli nöjd med mig ... Jag både skrifver och räknar temligen bra, så att du ej behöfver anmärka något mot bokföringen.“

“Det tror jag också ... Ja, vi skola bli det lyckligaste par ... Men i en sak är jag ännu icke ense med mig sjelf.“

“Och hvad är det?“

“Om jag bör ha fixa priser på mina tillverkningar.“

“Det bör du icke ... Bättre herrar köpa aldrig sina kläder hos skräddare med fixa priser, och du kommer att få många bättre kunder, du.“

“Det är icke så gifvet det, Collette.“

“Icke det? ... Jag, som varit kammarjungfru hos en hertiginna, skulle således icke kunna skaffa oss de förnämsta kunder? ... Jag sitter i boden, jag, förstår du, och jag vill se den som icke skulle ge hvad jag begär ... Var lugn, gode Félix.“

“Du känner då många förnäma herrar, Collette?“ frågade Félix, icke alldeles lugn.

“Ja, ganska många, till och med flere än som kunna rymmas i vår blifvande bod.“

“Aj!“

“Du kan vara trygg, Félix ... jag låter icke pruta med mig hvarken i ett eller annat.“

“Vi måste, åtminstone till att börja med, undvika allt öfverflöd för vår egen del.“

“Ganska riktigt ... Också går jag blott en gång i månaden på vaudevillen ... Men du måste också, å din sida, låta bli att röka mera än en cigarr i veckan, ty det är mycket dyrt att röka cigarrer[5], isynnerhet om de skola vara goda, ty dåliga vill jag icke veta af.“

“Ja, det skall nog bli bra, Collette ... Men i början blir det nog bekymmersamt ... Jag kan just icke påräkna mycket af min far ... han är visserligen förmögen, men jag har många syskon och ...“

“Men du glömmer då att jag är långt ifrån att sakna medel ... jag skulle knappast vilja gifta mig utan att allra minst hafva lika mycket som min man att föra i boet ... Hertiginnan har ...“

“Ah, du har då redan nämnt något för hertiginnan?“

“Ja, min vän, och hon har lofvat oss vida mera än jag någonsin kunnat drömma om ... Du tror kanske icke, när jag säger dig att hon lofvat oss trettiotusen francs!“

“Trettiotusen francs!“ ropade Félix, stannande förvånad.

“Dessutom har hon lofvat att framdeles vara oss till nytta, om vi skulle behöfva henne.“

“Hon håller då mycket af er, den goda hertiginnan?“

“Jag tror visst att hon har skäl att vara nöjd med mig ... Men jag misstänker ändå att det ej är helt och hållet för min skull som hon ger oss så mycket pengar.“

“För hvems då?“

“Hertiginnan sätter stort värde på din förträffliga kusin.“

“På Armand?“

“Ja ... jag vet icke hvad tjenster din kusin kunnat bevisa hertiginnan, men när hon hörde att jag tänkte gifta mig med en nära slägting till honom, blef hon gladare än jag någonsin på länge sett henne ... Jag tror att om jag hade begärt hundratusen francs, så skulle hon ha gifvit mig dem.“

“Det är vackert nog det som är, tycker jag ... Vi äro då redan rika, älskade Collette.“

“Men vi skola likväl börja som om vi vore fattiga“, sade den förståndiga fransyskan; “ty endast på det sättet kunna vi bli rika och motse den tid, då jag hvar afton kan gå på vaudevillen och du hvar dag röka din cigarr ... En cigarr för fyra sous, det skall smaka dig något det, gode Félix.“

Sålunda pjollrande om framtiden, närmade sig de unga tu ett mycket stort hus vid den gata, på hvilken de befunno sig och stannade framför en hög port prydd af bildhuggeriarbete, fauners hufvud förenade medelst guirlander.

Porten var öppen och flere personer visade sig deruti, samtalande med mycken liflighet.

Collette igenkände snart portvaktaren samt både hertigens och hertiginnans betjenter.

En af de sistnämnde sprang emot Collette.

“Ah hvilken olycka! hvilken ryslig olycka!“ ropade denne.

“Hvad är det?“ frågade Collette.

“Hertiginnan ...“

“Hvad är det om hertiginnan?“ ropade Collette förskräckt.

“Hertiginnan har farit bort ...“

“Nåväl? ... Hon skulle ju fara bort på eftermiddagen?“

“Men hon har rymt.“

“Rymt?“

“Rymt med baronen.“

“Baronen!“

“Ja, med baron S:t-Bris.“

Collette måste stödja sig vid Félix’ arm, för att ej sjunka till gatan.

“Det är icke möjligt!“ ropade hon slutligen; “jag säger er att det icke är möjligt!“

“Men det är dock sannt“, intygade en af hertigens betjenter; “hertiginnan skulle, såsom hon föregaf, fara till sorghuset klockan fyra och for verkligen ... Men en timme efter hennes affärd, fick hertigen ett bref ...“

“Från hertiginnan?“

“Nej, men från baron S:t-Bris.“

“Och i detta bref?“

“I detta bref, som hertigen nästan vansinnig af sorg och harm uppläst för oss alla ...“

“I detta bref? ... Och hvad skrifver baronen i detta bref?“ frågade Collette med en bestörtning, som ej kan beskrifvas.

“Han underrättar helt enkelt hertigen derom, att han och hertiginnan, som icke kunna lefva utan hvarandra ...“

“Som icke kunna lefva utan hvarandra!“ upprepade Collette; “baronen och hertiginnan! ... Ah, det är en nedrig osanning! ... en osanning svartare än natten!“

“Men så står det likväl i baronens bref“, förklarade betjenten.

“Nå, hvad står der vidare?“ sporde Collette.

“Hvem kan komma ihåg allt? ... Men för öfrigt var det en mängd artiga ordalag och äfven några knapphändiga helsningar på hertiginnans vägnar.“

“Och hvart skulle de då ha begifvit sig?“ frågade Collette.

“Det aktade de sig nog för att säga“, menade betjenten.

“Men hertiginnan ... hertiginnan har ej skrifvit något?“ frågade hennes kammarjungfru.

“Det känner man ej ... Det är nog möjligt att hon förr eller senare egnar den stackars hertigen något trösteord, ty hon var ju en sådan ängel i godhet, er sköna hertiginna“, tillade betjenten försmädligt.

“Vacker ängel!“ tillade en annan betjent; “men jag anade nog att det så skulle sluta ... Baronen var ju efter henne öfverallt, som fjäriln efter blomman.“

“Men blomman var icke efter fjäriln“, svarade Collette. “Oh! det hänger aldrig rätt tillsammans!“

“Nej, det vore väl synd att säga“, yttrade betjenten; “men jag har åtminstone icke det på mitt samvete, att jag sett och blundat, att jag hört och tegat.“

“Hvad är det som ni sett och ej blundat för, som ni hört och ej förtegat?“

“Hertiginnans och baronens förhållande, kan ni väl förstå ... Jag varnade hertigen, men han var döf för min varning.“

“Men jag, som dagligen omgifvit hertiginnan, har hvarken hört eller sett något“, förklarade Collette med fast ton.

“Ack! fruntimmer de se och höra på ett eget sätt ... När frågan är om kärleks-affärer, så ha de särskilda ögon och öron ... Jag håller vad, mademoiselle Collette, att ni burit mer än en billet-doux från hertiginnan till baronen och, för att ej gå tomhändt tillbaka, fört hem mer än en louisd’or, som ni likväl ej framburit.“

“Nedrige!“ ropade kammarjungfrun, darrande af harm.

“Monsieur!“ blandade sig Félix ändtligen i samtalet, i det han vände sig mot hertigens betjent; “det kunde falla mig in att för evigt tillsluta det öga, som icke kan blunda, och den mun, som icke kan tiga.“

Betjenterne svarade med en skrattsalfva.

Lyonäsaren ryckte sig lös från Collettes arm, för att genast sätta sitt infall i verket.

“Félix!“ bad Collette, användande alla sina krafter för att tillbakahålla sin älskare; “Félix, ingen öfverilning! ... det gifves förolämpningar, som äro under en menniskas värdighet att hämnas ... O! min arma hertiginna!“

I detsamma hördes en klocka ringa i porten.

“Ah! hertigen!“ ropade betjenterne, hvarefter de skyndsamt drogo sig in i porten och försvunno.

“Nå, ämnar icke mademoiselle stiga in?“ frågade portvaktaren.

Collette svarade ej.

Så godt som hängande vid sin älskares arm, syntes hon döf för allt utom för sina egna tankar.

“Ni älskar aftonluften“, yttrade portvaktaren; “nå, gerna för mig, bara ni aktar er för att bli enleverad af patrullen, hvilket är värre än att bli enleverad af baroner.“

Derefter gick han in och tillstängde porten efter sig.

Félix och Collette stodo qvar på gatan, tysta, grubblande och icke hörande de raska stegen af en person, som, kommande från boulevarden, närmade sig dem.

“Ah, der har jag er, jag anade det“, ropade gladt till dem en bekant röst.

De tu vände sig om och igenkände Armand Cambon.

“Jag ämnar mig till andra sidan Seinen“, fortfor han; “men som jag anade att träffa Félix hos er, Collette, så tog jag denna väg, för att i förbifarten springa upp och önska er en rolig afton.“

“En rolig afton!“ upprepade Félix dystert; “oh! här står mycket illa till!“

“Ja, monsieur Armand!“ tillade Collette snyftande; “en stor olycka! ... o min Gud!“

“Men så tala då!“ ropade Armand med bestörtning, liksom kände han på förhand att denna olycka äfven gälde honom; “tala då ... i himlens namn, hvad har händt?“

“Hertiginnan“, snyftade Collette.

“Hertiginnan!“ skrek Armand, gripande kusinen och kammarjungfruns händer samt tryckande dem så hårdt att de begge nästan signade ned till gatan; “talen ... hvarje sekunds dröjsmål ger mig döden!“

Ofta afbruten af sina tårar och verop, berättade Collette allt hvad hon nyss hört af betjenterne.

Armand stod som förstenad.

Félix lemnade sin älskarinnas arm och fattade sin kusins. Den starke behöfde stödjas af den svage.

“När jag sammanlägger detta med de rykten, som både hertigens betjenter och han sjelf med så mycken ifver framfört till mig“, slutade kammarjungfrun sin berättelse, “stannar jag i den fulla öfvertygelsen om att det rysligaste anslag är å bane mot min stackars hertiginna och att det skall lyckas, om ej himlen beskyddar henne.“

“Ja“, mumlade Armand med dof röst, “denna djefvulska plan, som jag anat, som jag fruktat, har då ändtligen mognat och lyckats ... Men“, tillade han, gående af och an på gatan med hopvridna händer, “hur vill jag rycka den arma ur vilddjurens klor! ... hur vill jag rädda henne från det förderf, hvaraf hon hotas! ... Evige Gud! gif mig ett ljus i denna natt, endast en gnista, endast ett spår, om det också icke vore annat än vindens, och jag skall finna röfvarkulan, om jag än måste genomgräfva Montmartre ... Jag skall ega hjeltars mod i mitt bröst och i min arm titaners styrka! ... Eviga, förbarmande himmel!“

Den unge förtviflade mannen höjde sina begge armar mot den mörka himmelen.

Och himmelen hörde honom.

“Tyst och kom närmare!“ bad en mild stämma nära invid Armands hufvud.

Armand, Félix och Collette vände sina ansigten dit, hvarifrån rösten kom.

De sågo i ett fönster på nedra botten till det hus, som var närmast hertigens, ett silfverhvitt hufvud.

“Den blå mannen!“ ropade Collette, hemtande andan.

“Den blå mannen!“ ropade Armand, rusande till fönstret och, fattande med sina begge händer om det silfverhvita hufvudet, kysste han dess kala hjessa.

Han tyckte att han hade himmelen i sin famn.

“Stilla, stilla! ni qväfver mig, unge man!“ sade den blå mannen pustande.

“Ni bad mig komma närmare!“ stammade Armand; “ni hade då något att säga mig i denna sak, förstås att det måste vara denna sak, ty det kan icke vara någon annan ... Ni vet något, ni har hört något, sett något? ... Ett ord, blott ett enda ord! ... Hela mitt lif för ett ord!“

“Men sansa er då och låt mig tala“, bad den blå mannen.

“Jag har sansat mig, jag är lugn nu, tala, tala!“ bad Armand, läggande sitt ena öra tätt intill den blå mannens mun och tryckande begge händerna hårdt mot sitt hjerta, ty det var dess röst han behöfde qväfva.

“Jag har hört allt hvad man denna afton talat på gatan“, började den blå mannen; “jag har hört hvad ni nyss talat, äfvensom hvad andra talat före er.“

“Ni har hört ... Ah!“

“Jag såg ungefär klockan fyra en vagn utanför hertiginnans port.“

“Ni såg vagnen ... Oh!“

“Jag såg en karl på kuskbocken som jag trodde mig känna igen.“

“Och denne var?“

“En af desse olycklige, som endast af polisens hand kunna ryckas från brottet, men som snart slita sig derifrån, för att återvända på samma rysliga bana.“

“Vidare! vidare!“

“Jag hörde denne tala med en person, som han kallade monseigneur.“

“Det var hertigen ... Ni känner hertigen personligen?“

“Nej, men jag hörde denne monseigneur, hvem han nu vara må, gifva några order åt ifrågavarande kusk.“

“Han gaf order, hertigen gaf order åt banditen på kuskbocken ... tala, tala, i himlens namn!“

Den blå mannen upprepade nu det mystiska samtal på gatan, som läsaren redan känner.

“Ah! ni nämnde att det var en baron som skulle möta vagnen“, yttrade Armand.

“Ja, det var en baron, men jag hörde icke hans namn“, svarade den blå mannen.

“Baron S:t-Bris, ingen annan än baron S:t-Bris“, mumlade Armand, klösande rappningen från muren; “men stället, der han skulle möta vagnen? ... Ni finner att det är det vigtigaste, att allt beror på att veta stället ... O himmel! om ni skulle ha glömt det! då vore allt fåfängt, allt förloradt! ... stället, stället!“

“Jag hörde det, men låt mig tänka efter.“

“Gata eller öppen plats?“

“Gata ... ja, det var en gata.“

“Namnet, namnet! ... Men jag förvillar er, jag skall vara lugn“, försäkrade Armand, släppande ned på gatan en stor kalkskifva, som han nyss rifvit från muren, hvarefter han började söka sig en ny.

“Rue S:t-Etienne!“ ropade slutligen med synbar glädje den blå mannen.

“Rue S:t-Etienne!“ ropade Armand, kastande sig tillbaka och med handen för pannan.

“Rue S:t-Etienne!“ upprepade han med ett glädjerop och tog ett skutt mot den blå mannens fönster.

Men den blå mannen, som säkert misstänkte att det var frågan om en ny omfamning, drog sitt hvita hufvud visligen in i rummet.

“Rue S:t-Etienne!“ mumlade Armand, orörligt stannande invid muren och öfverläggande med sig sjelf.

Collette och Félix, som under Armands samtal med den blå mannen endast varit öron, bestormade nu den förstnämnde med en mängd frågor om de förhoppningar, som kunde vara förknippade med berörde gata.

“Men så tala då till oss!“ bad Collette; “ni synes glad och full af hopp ... ni tror då att ...“

“Jag räddar henne“, inföll Armand, “ja, jag räddar henne eller dör ... Kär ni härnäst återser mig, återser ni mig med henne ... och återser ni mig ej, så tänd ljus i kyrkan för er hertiginna och för mig ... Men jag skall rädda henne, jag känner att det skall lyckas mig ... det gifves intet hinder så stort, som jag ej skall besegra ... Gud, som visat mig vägen, skall äfven föra mig till målet.“

Den vackra Collette kysste Armands begge händer.

“Men nu till handlingen?“ yttrade han med ett lugn, som blef allt fastare; “ni, Collette, går genast upp till er och låtsar tro på den dikt man hopspunnit ... Om man deruppe misstänkte att ni anade det rätta förhållandet, vore ni förlorad, ty dessa bofvar kunna allt ... Men du, Félix, måste uträtta ett vigtigt ärende åt mig.“

“Jag är färdig, hvad är det för ärende?“

“Du skyndar till Bastilj-platsen“, hviskade Armand i sin kusins öra; “och när du kommit dit, viker du af in på rue de Faubourg S:t-Antoine ... Du stannar vid hörnet af denna gata och rue de la Bonne-Graine. I detta hörn är en vinbod med tillstängd jerndörr af knappt två alnars höjd. På denna dörr bultar du fyra hårda slag med knogen, och när man innanför frågar, hvem det är, svarar du blott dessa ord: bröd eller döden, och man öppnar för dig. Inkommen frågar du efter Simon.“

“Jaså Simon, ja, jag vet.“

“När du träffat Simon, säger du till honom att, om jag icke klockan tio, såsom öfverenskommet är, skulle infinna mig, han icke desto mindre och utan att vänta på mig sätter vår plan i verket.“

“Ingenting vidare?“

“Nej ... Det är möjligt att han frågar dig om orsaken till mitt uteblifvande, men du svarar då blott att en sak af högsta vigt qvarhåller mig på annat ställe ... men icke ett halft ord om hvad som här är fråga om.“

“Jag skyndar“, sade Félix.

“Och Félix skall gå ensam hela denna väg?“ frågade Collette ängsligt.

Félix skrattade åt Collettes ängslan.

“Monsieur Armand!“ sade hon, “jag hyser en viss fruktan för att gå upp i hertigens hotel ... det är troligt att man redan anar att jag misstänker något ... Jag tror det vara klokast af mig att följa Félix.“

“Och äfven ganska nyttigt för honom“, förklarade Armand till begges stora glädje; “i sällskap med ett fruntimmer befarar Félix ej att bli anhållen af patrullerna, och dessutom vore ingen så fintlig att lura dem som ni, vackra Collette ... Äfven vore er närvaro bra för den händelse att Félix ville blanda sig i någon äfventyrlig affär ... Glöm icke, Félix, att jag förbjudit dig att deltaga i all strid och att jag står i ansvar för dig hos dina föräldrar. Inga andra än Parisare behöfva deltaga i den stundande kampen, och Paris skall nog veta reda sig utan Lyon.“

Félix mumlade något mellan tänderna.

“Derför när du uträttat ditt ärende“, fortfor Armand, “låter du ingenting qvarhålla dig på stället, utan aflägsnar dig genast och går hem ... Det blir lätt för dig att lyda mig, om du tänker på din beskedliga mor.“

Félix teg och såg ned på gatan.

“Det är då afgjordt att jag följer Félix“, yttrade Collette, slående ihop händerna af glädje.

“Ja, och jag beundrar er raskhet“, smickrade Armand.

“Godt! låtom oss skynda då!“ ropade Félix.

“Farväl med er, mina vänner!“ helsade Armand.

Félix och Collette omfamnade sin frände och aflägsnade sig mera springande än gående.

Armand vände sitt ansigte mot fönstret, hvaruti det silfverhvita hufvudet ännu syntes.

“Monsieur!“ sade han, blottande sitt hufvud, “nämn mig i morgon den eld, ni vill att jag skall springa igenom, eller det haf, ni befaller mig simma öfver, och jag gör det.“

“Ni tror då att den ringa upplysning, jag gifvit, kan vara er till någon nytta?“ frågade den blå mannen.

“Ack, monsieur!“ svarade Armand, “ni har räddat ett menniskolif.“

“Ett menniskolif!“ upprepade den blå mannen, och hans ansigte glänste genom mörkret.

“Ja, mycket mera än ett menniskolif“, bedyrade Armand med handen på hjertat; “ni har räddat den bästa, den ädlaste bland qvinnor!“

Derefter hastade den unge mannen bort och försvann i en af sidogatorna.

“Hå!“ sade den blå mannen med tacksam blick och hopknäppta händer; “det var ändå något ... O, min Gud, hvad säger jag! ... det var mycket för en förlorad dag!“

Tjuguandra kapitlet. Politiken förstör allt.

Den blifvande Pariser-skräddaren och hans blifvande hustru styrde, såsom anbefaldt var, kosan mot Bastilj-platsen.

Vi medfölja dem, utan att derför följa hela deras samtal under vägen, emedan det vore för vidlyftigt.

I allmänhet finnes inga som hafva så mycket att säga hvarandra som älskande.

Och likväl tyckes det som man borde hafva sagt allt, när man sagt: “jag älskar dig“, emedan allt ligger i de orden.

Men saken är den, att man för ombytes skull äfven vill säga något nytt och derför börjar man säga om just detsamma, upprepa samma ord, och de klinga lika nya och vackra som när man hörde dem första gången.

Dock medgifves, att ingen ointresserad eller tredje person står ut med att lyssna till repetitionen.

Med ett par älskande i Frankrike är likväl förhållandet något annorlunda, då det är älskande som tänka gifta sig.

Det ingår allt mycken prosa i deras kärlekspjoller, och det kan vara så godt det.

Det har nog sin nytta med sig att på förhand vänja sig vid en prosa, som blir alltför öfverraskande och störande, om den först kommer efter brölloppet, d. v. s. att veta något förut hur det liknar sig på andra sidan sällhetens tröskel.

Félix och Collette fantiserade således icke blott om de blommor, hvarmed de skulle beströ sig sjelfva och den väg, de ämnade vandra, utan äfven om det slags grönsaker, som duga att äta, ehuru man i södern verkligen har mindre skäl att sörja derför än i norden.

Man talade om det blifvande hushållet och hvilket naturligtvis skulle ställas på den allra förståndigaste fot.

Men man talade äfven, och kanske allra mest, om den stora rörelse som Félix Lambert skulle drifva.

Anspråken stego i den mån de unga tu aflägsnade sig från rue de la Paix.

Félix Lambert exporterade redan sina tillverkningar till alla verldens kanter. Han skickade byxor till Amerika, frackar till Asien och ytterrockar till Afrika, och detta allt till sådan myckenhet att han glömde Europa, som kanske mest vore i behof af hans ypperliga klädesplagg.

De fördystrade icke sin ljusa tafla med något ord om hertiginnans öde, ty Félix hade försäkrat Collette, att när Armand sagt att han skulle rädda henne, så vore detta så godt som redan verkstäldt, och Collette hade lika stort förtroende till Armands förmåga som Félix.

Icke heller hade de kommit att tänka på att deras afton-promenad i sjelfva verket var en vandring i gryningen af en revolution och att de byggde sina framtidsslott på glödande vulkaner.

Men ju närmare de nalkades Bastilj-platsen, desto flere törnar ledo deras menlösa fantasier.

Deras uppmärksamhet började småningom dragas till det, som omgaf och mötte dem.

Ju smalare gator de passerade, desto flere föremål för deras blickar.

“Har du märkt, Collette, det besynnerliga förhållandet med portarne?“ frågade Félix.

“Ja, jag har märkt att det gläntas nästan på hvarje port, som vi gå förbi“, svarade Collette.

“Men så snart någon patrull går förbi, tillslutes porten.“

“Och när patrullen aflägsnat sig, öppnas den ånyo och flere hufvud titta ut.“

“Du har märkt det lika väl som jag, kan jag höra.“

“Jag undrar just hvad det betyder?“ frågade Collette.

“Man har något i sinnet för morgondagen, kanske för natten.“

“Du har icke hört något derom af Armand?“

“Du hörde hvad han sjelf sade mig ... han vill ju att jag skall krypa undan, när det smäller ... Visst är det sannt att Paris kan reda sig utan Lyon, men fransman som fransman, tycker jag.“

“Ah, du skulle då verkligen ha lust att deltaga i striden, om det blefvo någon?“ frågade Collette.

“Hvarför icke? ... Skulle jag kanske med kall blod stå och se på hur mina bröder blöda?“

“Men om du stupade, om du doge?“

“Nåväl?“

“Dina föräldrar?“

“Skulle ha mera glädje af en son, som stupat för friheten, än af den fege, som bär deras namn.“

“Och jag, Félix? jag?“

“Skulle rodna af blygsel, om man en dag pekade fingret åt din man.“

Collette teg.

“Men Armand, som förbjudit dig?“ invände hon efter en stunds tystnad.

“Men hvarför deltager då Armand sjelf så ifrigt i dagens händelser? ... Hvarför skall min stackars farbror på Bicêtre vara mera afundsvärd än min fader i Lyon? ... Du kan icke föreställa dig hvilket stort inflytande Armand utöfvar på alla, både bättre och sämre ... Tidigt i morse tog han emot besök af de mest berömda namn i hela Frankrike ... Jag såg Ledru Rollin, Louis Blanc, Marrast och flere andra ... Alla dessa rådslogo med min kusin, och i de flesta fall var det hans råd som blef det gällande.“

“Armand är född till något stort“, menade Collette.

“Men jag är född bara för att sy kläder“, anmärkte Félix med mycken bitterhet.

Lyonäsaren började blifva något mindre hänryckt af sitt yrke, och hans omtanke nyss för hela verldens garderob afsvalnade allt mera.

Den vackra Collette uppbjöd hela sin förmåga för att återföra sin älskare tillbaka till det stora magasinet vid boulevarden, icke dervid glömmande den lilla anspråkslösa kammaren, hvars hyra icke finge öfverstiga 200 francs.

Men allt var fåfängt. Hvarje steg, som närmade Félix till målet för hans vandring, ökade hans revolutionära anlag och satte hans blod i en lifligare svallning.

Han började tala om menniskans rättigheter och om strider på gatorna; om sunda förnuftet och om nedkastning af möbler från fönstren på soldaterne; om Guds hand, som vakar öfver folken och om det arma folket, som använder sin sista sou till kulor och bly.

Med ett ord, den blifvande skräddaren tänkte på nålar långa som musköter och på pressjern tunga som barrikader.

Han sprättade upp soldater, i stället för att lappa ihop dem, hvilket annars anses så lönande icke mindre för kompani-chefer än för skräddare.

I stället för knapphål, öppnade han grafvar. Hela verlden var för honom en verkstad, der man blott skar till, utan att taga mått förut eller sömma efteråt.

Nyss hade han knappast haft ögon för de truppafdelningar han mött; nu mönstrade han hvarje soldat, och alltid med synbar förargelse.

Han började, till Collettes stora förskräckelse, gnola på melodier till revolutionära sånger och taga ut stegen, så att den stackars kammarjungfrun med möda kunde följa honom, under det hon bemödade sig att med sin lilla hand stoppa till sin älskares mun, som blef allt större och större.

Den arma Collette började gråta.

“Gråt blod, så tyrannerne blekna!“ ropade skräddaren.

“Du gör oss olyckliga, Félix!“

“Hvad gör det, allenast mitt fädernesland blir lyckligt!“ fortfor skräddaren med en stor åtbörd.

“Men du tänker alls icke på mig?“

“Du skall slåss vid min sida, Collette!“

“Nej, jag tackar.“

“Du skall stupa vid min sida, Collette!“

“Men du är då alldeles förryckt ... O, hvarför skulle Armand skicka oss hit!“ tillade Collette suckande.

Hertiginnans kammarjungfru hade rätt.

De gator, de passerade, voro icke egnade att stäcka vingarne på den revolutionäre anden.

Från hvarje port, hvarje fönster, hvarje glugg, gapar ett blodigt minne från förra revolutioner, minnen som oemotståndligt tyckas tilltala oss och mana till nya strider.

Isynnerhet är detta förhållandet med rue du Faubourg S:t-Antoine, på hvilken de unga tu, lemnande Bastilj-platsen, nu veko in.

På denna gata, hvilken sedan de äldsta tider varit och är bebodd af handtverkare, som der hafva sina fabriker och verkstäder, kämpades mördande strider under de tre Juli-dagarne och synnerligast den 28:de.

Tre särskilda gånger rensopades gatan af kartescher, som regnade från de på Bastilj-platsen uppförda batterierna, och en ryslig matta af döde och sårade betäckte hela den långa, breda gatan.

Men mellan hvarje kanonad framvälde nya skaror, liksom växande upp ur de fallnes blod, och störtade slutligen öfver en tredubbel sådd af döde fram på Bastilj-platsen, hvars batterier de stormade och togo.

Vid samma gata bodde år 1791 den bekante bryggaren Santerre, som var chef för national-gardet i Paris och jemväl general för en af republikens härar, hvilka befattningar likväl icke hindrade honom från att brygga öl och tappa det på buteljer.

Bryggaren kommenderade trupperna den dagen då Ludvig XVI afrättades, men det var den under honom lydande grefve d’Espagnac som befalde trummorna röras, när den olycklige konungen ville taga sitt sista farväl af ett folk, hvars olyckor han icke kunnat afhjelpa och hvilket i hans fromma blod hämnades brott, endast begångna af hans fäder.

Gatan har således anor, äfven om man ej räknar dem, som förvärfvats år 1848 både i Februari och Juni.

Félix hade nog af de första, och det fick Collette erfara, som fortfarande sökte stäfja hans ifver.

Ändtligen kommo de till hörnet af berörde gata och rue de la Bonne-Graine.

Collette ryste, när hon blickade in i mynningen af denna smala och mörka gränd. Äfven denna var tyst, men här och der knarrade en port, som öppnades och tillslöts.

Félix upptäckte snart den låga jerndörren, som förde ned till ifrågavarande vinbod. Den var tillsluten, såsom Armand förutsagt.

Félix bultade de fyra föreskrifna slagen.

“Hvem der?“ frågade en röst innanför.

“Bröd eller döden!“ svarade Félix, men så hårdt, att den oroliga, men omtänksamma Collette måste hosta af alla krafter, för att öfverrösta genljuden från gatan och gränden.

“Politiken förstör allt!“ suckade den stackars flickan i djupet af sitt hjerta.

Tjugutredje kapitlet. Återigen spökhuset.

Ungefär vid samma tid som Félix och hans älskarinna stannade framför den lilla jerndörren inom Faubourg S:t-Antoine, stod Armand Cambon utanför det lilla huset vid rue S:t-Etienne och i hvilket, såsom läsaren vet, broder Brédôt bodde.

Armand hade, hvilket jemväl är bekant, efter sin återkomst från Lyon icke flyttat till sitt förra hem, spökhuset.

Han var något missnöjd med Albert och de öfrige ultraradikalerne, såsom vi funnit dels af hans anslutande till National’s parti, dels ock af hans samtal med den förre på opera-maskeraden.

Troligtvis var han icke heller belåten med en granne sådan som broder Brédôt.

Det hade dessutom förargat honom, att Albert, som egentligen hyrt spökhuset och upplåtit det åt honom, icke, enligt sitt löfte, gjort något för att upptäcka, hvem broder Brédôt egentligen vore och i hvad förhållande denne stode till de skatter, som Armand vid ett tillfälle hade påträffat i den der hemlighetsfulla källaren invid rustkammaren.

Föregående natten hade likväl Armand besökt sitt förra hem och der sammanträffat med sin legion, dertill uppmanad af sin fader, invaliden på Bicêtre, hvilken trodde att sonen ånyo borde sluta sig till radikalerne för att verksamt deltaga i den nya rörelsen, utan att dock af dessa låta sig föras längre än han sjelf funne för godt.

Armand och hans kamrater, af hvilka vi redan sett en mindre afdelning i full sysselsättning både inom Champs-Elysées och på rue S:t-Honoré, hade då öfverenskommit att icke väpna sig förrän derpå följande natt, och det var för att sammanträffa med dem som Armand nu innevarande afton begifvit sig på väg till rue S:t-Etienne, hvarunder han passerat rue de la Paix och der fått den underrättelse, som ytterligare bevingat hans fötter på deras färd till spökhusets ödsliga nejder.

Men det var ej förrän klockan nio som det ifrågavarande mötet var utsatt, och som tiden icke ännu hunnit längre än till åtta, så hade Armand god tid på sig för att ostördt kunna speja omkring knutarne af den misstänkte prestens hus.

Efter hvad vi af det föregående inhemtat, hade Armand sina goda skäl till den förmodan, att baron S:t-Bris stode i något förtroligare förhållande till broder Brédôt.

Derför när den blå mannen nämnde rue S:t-Etienne, slog det Armand genast för hufvudet, att presten hade sitt finger med uti anslaget emot hertiginnan.

Armand befann sig således på rue Etienne framför den andliges bostad.

Men han nöjde sig icke blott med att stå framför eller gå omkring den: han lade sig äfven ned på fyra fötter och det så djupt, att han med sina ögon nästan vidrörde gatan.

S:t-Etienne var en dålig och illa stenlagd gata.

Hela fläckar deraf bestodo af bara sand, och det var isynnerhet dessa fläckar som vår hjelte med största noggrannhet synade.

“Ja, det lider intet tvifvel“, sade han för sig sjelf, under det han kröp omkring; “spåren efter en vagn med breda hjul märkas tydligt, och de spår jag här ser äro desamma som jag upptäckte vid början af gatan ... Men här framför porten vrida de sig i en halfcirkel ... Vagnen har följaktligen hållit utanför denna port och sedan återvändt samma väg ... Ja, hit hafva de fört henne, här måste hon vara och här skall jag också finna henne.“

Armand kastade en blick uppåt fönstren på prestens hus.

Ett af dessa fönster var upplyst, men mellan ljuset och rutan var en gardin, som hindrade åskådaren att från gatan urskilja hvad som derinom kunde förehafvas.

Armand närmade sig porten och kände på den. Porten var stängd och låst inifrån.

Han lade örat intill den, men hörde intet.

Hvad skulle han också kunna höra genom en port?

“Jag kan ej göra något annat än vänta till nio, då mina kamrater komma ...“, sade han; “då stormar jag huset, slår in portar och väggar, om det gäller, genomsöker hvarje vrå af röfvarkulan, griper bofvarne och räddar henne ... O! hvarför är icke klockan redan nio!“

“Men“, återtog han genast, “det är en hel timme dit, och timmen har sextio minuter ... Inom mindre än en minut kan det rysligaste brott föröfvas ... Jag kan ej vänta en enda minut, än mindre en timme ... O min Gud! kanske är det redan för sent! ... Jag måste ensam spränga porten, ensam storma huset, ensam nedgöra bofvarne och ensam rädda henne ... Välan, jag gör det!“

Armand tog ett steg, liksom ville han ögonblickligen rusa på porten.

“Men“, sade han hejdande sig, “jag är obeväpnad, och de kunna vara flere, kunna vara beväpnade ... det är icke tillräckligt att jag dör, ty hvartill skulle väl min död kunna gagna henne! ... Om jag blott hade en dolk, en knif ... de fördömda patrullerna! ... jag vågade icke bära något vapen på mig.“

Den unge mannen kastade omkring sig sökande blickar, men han sökte fåfängt ett vapen.

Han trodde att han skulle upptäcka någon mensklig varelse på gatan, men spökhusets trakt var för illa känd, för att kunna vänta någon besökande, allra minst på denna tid af dygnet.