ANDRA TIDSKIFTET. Februari år 1848. (continued 3)

Troligtvis uppskattade han denna oegennytta till dess rätta värde, troligtvis visste han att om lejoninnan försmår ett får, så är det derför att hon har en häst i sigte.

Markisinnan lemnade divanen för att, liksom hertigen nyss förut, förvissa sig om att ingen lyssnade vid dörren till boudoiren.

Derefter återvände hon till divanen och intog det ställe deraf, som var närmast hertigens fåtölj. Denne följde sin sköna värdinnas allas rörelser med fortfarande oro. Parfymen, hvaraf hon omgafs, föreföll honom tung och qväfvande lik den sommarluft, hvilken förebådar åskan och stormen.

“Géronnière är död!“ började ånyo markisinnan, “och det var nödvändigt icke blott för er, utan äfven för den sak, som måste ligga hvarje ädel fransman närmast om hjertat ... Henri cinq är icke blott er rätte konung, utan äfven er välgörare, och intet offer var så stort att ni icke borde göra det för honom ... Ni är för gammal politiker för att oroa er öfver ett lif mer eller mindre ... Verldshistorien är på samma gång er föresyn och er tröst ... Nämn mig en enda stor statsman som icke doppat sin hand i blod, nämn mig en krigares svärd som skördat flere offer än Richelieus blotta finger ... Allt, som är nödvändigt, är tillåtet, och allt är tillåtet, när frågan gäller att uppnå ett stort och för hela samhället gagneligt mål ... Det fanns för er ingen annan väg till bankirens millioner, än öfver hans graf ... Ni har funnit vägen och står nu segrande vid den rika skatten.“

Hertigen hade med synbart intresse och mindre oro lyssnat till markisinnans ord.

Den välbekanta jesuiter-dogmen, som hon upprepat för honom, hade något klarat hans panna och lifvat hans blick.

“Hvad ni nu yttrat, markisinna“, sade han, “är till alla delar sannt, och jag är af samma tanke som ni ... Men ännu förstår jag ej hvarför ni försakar de tvänne millioner, som ni har löfte på.“

“Ni har icke hört mig till slut ännu, bäste hertig“, svarade markisinnan.

“Jag afvaktar slutet med otålighet!“

“Så hör då ... Jag nämnde att ni hittat vägen och funnit skatten, men allt det der är icke nog för er.“

“Hvad menar ni?“

“Ni måste äfven se till att ni ostördt kan gå samma väg tillbaka och utan fara föra med er denna skatt ... en graf, om än aldrig så väl tillmurad, är likväl en ihålig väg.“

“Jag förstår er.“

“Nå?“

“Ni menar att jag bör fylla den ihåliga vägen med en mur till, med en ny graf?“

Markisinnan började ånyo leka med sina lockar.

“Ni kommer mig att rysa“, fortfor hertigen.

“Rys! ... men rys för ert eget öde! ... Er bleka maka skall blifva er bödel.“

“Nej“, svarade hertigen lugnt, “från det hållet fruktar jag intet ... hon skall icke misstänka något.“

“Hvarför skulle hon icke lika lätt kunna misstänka det ena som det andra? ... Ni har då glömt att hon misstänker er för tvegifte? ...“

“Det är möjligt att hon det gör ... men så länge denna misstanke icke tillskyndar mig någon olägenhet, så har jag icke skäl att oroa mig deröfver.“

“Borgardottern skall således förblifva er maka?“ frågade markisinnan med blandning af harm och förakt.

“Min maka!“ upprepade hertigen med en suck; “ni vet ju att jag är lika främmande för henne som hon för mig.“

“Ni synes rörd af detta olyckliga förhållande?“ frågade markisinnan hånande.

“Ni är grym nog att missunna den stackars qvinnan det torftiga deltagande jag hyser för henne.“

“Ert deltagande? ... När vaknade det, hertig?“

Hertigen teg och såg ned på mattan.

“Var det af deltagande som ni lät utsprida de der ryktena om hennes förtroliga förhållande till S:t-Bris?“

“Denna djefvulska plan var också ert verk, markisinna.“

“Ni kommer då ändtligen ihåg att det var en plan“, yttrade hon kallt; “men ni ämnar ej utföra den, såsom det synes ... Sedan ni sjelf gifvit er makas rykte till sköfling åt verlden, vill ni bibehålla henne i ert hus och tåligt fördraga att man pekar fingret åt er.“

“Hellre det än ett nytt brott“, svarade hertigen.

“I går var ni likväl långt ifrån att vilja stanna på halfva vägen.“

“I dag tycker mitt samvete att jag gått långt nog.“

“Svage! ... denna fruktan, som hejdar er midt på banan, skall blifva er olycka ... Om det en vacker dag fölle er hertiginna in att vilja skiljas från er, om hon för detta ändamål anklagade er för tvegifte?“

“Hon skall ej göra det, och det af två skäl.“

“Hvilka?“

“För det första fruktar hon, nästan lika mycket som jag, den skandal, som skulle uppstå af en dylik rättegång, och för det andra vet hon nog att hon ingenting kunde bevisa.“

“Men ni har glömt en sak“, anmärkte markisinnan.

“Hvad då?“

“Ni har glömt att det finnes en varelse på jorden, som bär namnet S:t-Bris.“

“S:t-Bris?“

“Ni har glömt de förbindelser, hvaruti ni står till denne man.“

“Nej, jag har ej glömt dem.“

“Men ni har glömt det löfte ni gifvit honom.“

“S:t-Bris skall nöja sig med guld.“

“Men tycken äro mycket olika här i verlden ... det kunde falla honom in att mera älska den bleka hertiginnan än det röda guldet.“

“Det skall bli min sak att tillfredsställa honom.“

“Det är således afgjordt att borgardottern förblifver hertiginna de Beaudreuil?“ frågade ånyo markisinnan, men denna gången med ett lugn, kanske mera olycksbådande än den harm och det förakt, hon nyss vid samma fråga röjde.

“Såsom sakerna nu stå, finner jag ingen förändring nödvändig“, svarade hertigen.

“Ni erkänner likväl att händelser kunna inträffa, som påkalla en dylik förändring?“

“Utan tvifvel ... men ...“

“Men om nu en af dessa händelser redan inträffat?“ afbröt honom markisinnan.

Hertigen såg på henne med en frågande blick.

“Ja, hertig, den har inträffat“, fortfor markisinnan, “inträffat för lång tid tillbaka, fast ni i er blindhet ingenting märkt ... Men hvem gaf er då rättighet till detta öfvermod som gör att ni i alla, som omgifva er, endast ser medel eller verktyg, färdiga att blindt lyda era nycker och tjena er girighet eller ärelystnad? ... Ni liknar dessa odresserade djur, som uppdrifva villebrådet i den tron att de göra det för egen räkning och som derför icke bli litet förvånade och bestörta, när jägaren, deras herre, rycker bytet ur deras mun ... Ni skall för sanningens skull förlåta mig denna oartiga jemförelse.“

“Jag förstår er icke, markisinna“, sade hertigen, gripen af en ny oro.

“Ni skall snart förstå mig, hertig de Beaudreuil.“

Hertigen anade att ögonblicket var inne för stormen och blixten.

“När jag visade er vägen till Géronnières rikedomar“, förklarade markisinnan, “när jag för er öppnade utsigten till anseende och makt, gjorde jag det lika mycket för min som för er räkning ... Er väg var således min, er utsigt min, och kunde det väl vara annorlunda? Vi voro ju ett, ett inför det altare, vid hvilket våra händer möttes, ett inför den Gud, som emottog våra eder.“

Hertigen lyssnade med stela ögon och vidöppen mun.

“Ert namn var min rättighet“, fullföljde markisinnan, “men jag ville bära det med stolthet ... jag ville att det en dag skulle lysa icke vid biljarden i Clichy, utan vid rådsbordet i Tuilerierna vid sidan af vår legitime konung ... Ni börjar nu förstå mig, hertig de Beaudreuil.“

“Oh!“ pustade hertigen, rispande sönder purpurschagget på fåtöljen, hvari han satt.

“Jag gör nu min rättighet gällande, jag fordrar nu ert namn: jag vill vara hertiginna de Beaudreuil.“

“Min Gud! min Gud!“ våndades denne.

“Och jag skall vara det!“ yttrade markisinnan med detta slags bestämdhet, som icke låter pruta med sig.

“Ni! ni!“ ropade hertigen med läppar darrande af halfqväfdt raseri.

“Jag“, svarade markisinnan lugnt.

“Nej, ni skall det icke!“ ropade de Beaudreuil, rusande upp från fåtöljen, oförmögen att längre kufva sig.

“Enfaldige!“ sade markisinnan; “ni bör akta er att ni ej i er häftighet stryper er sjelf med den kedja, som jag fästat vid er hals.“

“Ni hotar?“

“Jag varnar.“

“Ni söker kanske tvinga mig?“

“Jag söker ej tvinga: jag tvingar.“

“Ni! ... ni tvinga mig!“ ropade hertigen utom sig; “ni skulle kunna tvinga mig!“

“Räkna länkarne i kedjan, innan ni frågar om jag kan.“

“Ni, min medbrottsling!“

“Sjufallt enfaldige! ... Är det jag som begått tvegifte? ... Är det jag som rekommenderat Levisière till husläkare åt bankiren Géronnière? ...“

“Jag är förlorad!“ suckade hertigen, sjunkande ned i divanen och döljande sitt ansigte i dess kuddar.

“Man utan egen vilja, man utan egen kraft!“ sade markisinnan; “er svaghet skulle jag kanske lätt kunna förlåta er, men att ni kunde tro mig om att vilja spela den underordnade roll, ni behagat gifva mig, det har jag svårare för att glömma ... Jag, markisinnan d’Estelle, vara en lejd tjenarinna åt en man, som legat vid mina fötter! jag vara mätress åt en hertig de Beaudreuil! ... Den man, som kunde tro det, skulle jag kunna döda; men dåren, som tror allt, väcker blott mitt medlidande ... Dolkspetsen för den förre löser sig upp i en tår för den sednare.“

“Men jag hyser medlidande med er, Rigobert!“ fortfor hon med mildare stämma, i det hon lade sin hand på hertigens nedböjda skuldra; “dessutom är det mycket som kan försonas vid tanken på det heliga mål, dit vi gemensamt sträfva ... Men för att hinna dit, behöfver ni någon vid er sida, som i motgången icke förlorar modet och i medgången ej slösar bort alla dess rosor ... Rigobert! hvad hade du varit utan mig! och hvad kunde du väl hädanefter blifva utan mig! ... Du är mitt verk helt och hållet ... Tålamod! kanske randas en gång den dag, då jag kunde älska hvad jag skapat.“

Elfte kapitlet. Baron S:t-Bris.

Steg hördes från yttre rummet. Hertigen höjde sitt hufvud från kuddarne och markisinnan närmade sig dörren.

Dörren öppnades utifrån, och markisinnans betjent visade sig.

“Baron S:t-Bris“, anmälde denne.

“Hvad!“ ropade markisinnan; “ni visste ju att jag ej tar emot i dag?“

“Jag underrättade baronen om markisinnans befallning“, svarade betjenten; “men baronen försäkrade att det ärende, han hade att framföra, icke medgåfve det ringaste uppskof.“

“Jag skall sjelf ha den äran att intyga det“, inföll baron S:t-Bris, hvars eleganta figur i detsamma uppenbarade sig bakom betjentens rygg.

“Så var då välkommen, monsieur!“ helsade markisinnan.

Baronen trädde in i boudoiren, hvarefter betjenten försvann och dörren stängdes till.

Baronen dröjde dock så länge vid dörren tilldess det blef tyst i yttre rummet.

“Jag hade den äran att söka markisinnan i går på eftermiddagen och hertigen i dag på förmiddagen, men begge lika förgäfves“, började baron S:t-Bris; “nu återfinner jag omsider min lyckliga stjerna: jag har den äran att träffa begge tillsammans.“

“Var god och sätt er, baron“, uppmanade markisinnan; “ert ärende rörer både mig och hertigen?“

“Ja, madame“, svarade baronen, bugande sig ånyo både för den ene och den andra.

Hertigen tycktes hvarken hafva ögon eller öron för baronen. Troligtvis brunno ännu furiernas facklor i hans hjerna.

“Nå, till saken“, påminde markisinnan.

“Jag var i går förmiddags uppe i Luxembourgs galleri“, underrättade baronen.

“Ni går ofta dit“, yttrade markisinnan med ett kallt leende.

“Ja visst, madame ... Om man blefve konstnär genom att blott beundra den sköna konsten, så hade jag för längesedan varit en stor målare och ...“

“Förlåt, baron, det var väl icke för att tala om Luxembourgs taflor som ni kommit hit?“ inföll markisinnan otåligt; “och för öfrigt, om jag icke misstager mig, går ni dit mera för naturens skull än för konstens ... Ni träffade der, som vanligt, hertiginnan de Beaudreuil, förmodar jag.“

“Ja ... men i går var mitt sällskap mera obehöfligt än någonsin.“

“Hur då?“

“Emedan hertiginnan hade sällskap förut.“

“Hvad ovanligt deri? ... Luxembourgs galleri hvimlar ju alla förmiddagar af konstnärer.“

“Jag vet just icke om den jag menar kan hänföras till konstnärernas olympiska skara, men om så förhåller sig, så är han, min själ, icke en bland de minst lycklige.“

“Han, säger ni ... hvilken han? ... någon af våra vänner förmodligen?“

“Någon af våra vänner? ... det tror jag mig kunna bestrida ... men jag tviflar på att kunna göra det, hvad hertiginnan beträffar.“

“Men hvartill alla dessa omvägar, min bäste baron? ... hvem var det?“

“En som icke är vår vän, men som vi icke desto mindre intressera oss ganska mycket för, ja, kanske mera än om han verkligen vore en af våra vänner ... ni vet väl hur man nu för tiden behandlar sina vänner?“

“Nå, hvem menar ni då?“

“Armand Cambon“, svarade baronen.

“Armand Cambon!“ upprepade markisinnan, sprittande till på divanen.

“Armand Cambon!“ genljöd hertigen, hvilken af detta namn väcktes ur sina dystra fantasier.

“Ja, just han“, yttrade baronen, “denne figur, som vi ej sett på Gud vet när, som vi ansett för både död och begrafven, som, när vi jagat honom, knappast kunnat träffas af våra blickar, denne fenix, som, ur hvarje nytt bål vi tända flyger upp med allt nyare och vackrare fjädrar.“

“Och ni såg honom i går i Luxembourgs galleri?“ frågade markisinnan.

“Lika tydligt som jag nu ser er, madame, ja, mycket tydligare till och med, ty mina ögon blefvo ofantligt stora, det kan jag försäkra.“

“Och ni såg honom i sällskap med hertiginnan?“

“Ja visst.“

“I sällskap med hertiginnan?“ upprepade hertigen som blef alltmer intresserad.

“Jag såg dem länge innan jag hade den förmånen att sjelf bli sedd ... O! hur kan man väl hoppas att bli bemärkt af menniskor, som endast hafva ögon för hvarandra!“

“Ni är förryckt, baron!“ yttrade markisinnan.

“Hvad vill allt det här säga?“ ropade hertigen.

“Det vill helt enkelt säga, att jag fann hertiginnan och monsieur Armand Cambon i det allra förtroligaste samtal med hvarandra, nästan lika införlifvade som taflan och ramen, för att tala på artistiskt tungomål.“

“De talade förtroligt, säger ni?“ utlät sig hertigen; “hertiginnan tala förtroligt med en Armand Cambon! ... ni öfverdrifver något, monsieur.“

“Är det kanske icke redan nog för oss att hon talade med honom, utan afseende på om det var förtroligt eller ej?“ frågade markisinnan hertigen; “men, baron“, tillade hon, vändande sig till S:t-Bris, “ni hörde ej hvad de sade hvarandra?“

“Nej, men som jag, efter hvad nyss nämndes, hade stora ögon, så gjorde dessa öronens tjenst ... Ni vet kanske att man understundom hör bättre med ögonen än med öronen.“

“Nå hvad såg ni?“

“Den vackraste röda färg på den unge mannens kinder.“

“Ah, ni såg honom rodna!“ ropade markisinnan.

Hertigen steg upp från divanen och började promenera af och an i boudoiren.

“Ja, den ypperligaste rodnad“, svarade baronen; “en poet skulle hafva jemfört den med Auroras och en målare ruinerat sig på cinober för att återgifva den på duken ... Jag behöfver icke säga er, markisinna, att när en karl rodnar inför en ung och vacker qvinna, så är han antingen mycket blyg eller mycket lycklig, så framt han icke är begge delarne på en gång.“

“Och hon?“ frågade markisinnan.

“Och hertiginnan?“ frågade hertigen, stannande med korslagda armar framför berättaren.

“Ni frågar mig om hertiginnan?“

“Ja.“

“Hertiginnan är en af våra bleka skönheter och man skulle, när man ser henne i salongen eller i opera-logen, kunna taga henne för en af de alvarsamma engelskor, som pryda vår saison ... Men ser man henne i Luxembourgs galleri och derjemte i samtal med monsieur Armand Cambon, så ...“

“Så?“

“Så är hon fransyska, fullkomligt fransyska, mitt herrskap ... det var ett lif, ett färgspel i hennes ansigte ... Och hennes ögon, hennes ögon ...“

“Hennes ögon?“ upprepade markisinnan, som under hela berättelsen flyttade sina blickar emellan baronen och hertigen.

“Voro smäktande och ömma som dufvans, när hon drager det första strået till sitt bo eller sticker det första kornet i näbben på sin unge.“

Markisinnan skrattade hjertligt, hvilket bevisade att berättelsen tillskyndade henne ett stort nöje.

Hertigen bet sig i läppen och rynkade ögonbrynen, hvilket borde bevisa motsatsen.

“Nå vidare, baron?“ yttrade markisinnan; “ni är bildrik i er berättelse, hvilket röjer att utställningen i Luxembourgs galleri denna gång gjort ett synnerligt intryck på er.“

“Utan tvifvel“, svarade baronen under ett misslyckadt försök att le.

“Hur länge förblef ni en stum åskådare af denna rörande tableau-vivant?“ frågade markisinnan.

“För att öfvertyga mig om det var ett nytt verk af våra vanliga konstnärer, eller en tafla skickad af djefvulen för att vid nästa konst-utställning vinna priset framför andra mästare, närmade jag mig slutligen den onekligen vackra gruppen och gjorde derigenom slut på den intressantaste af dialoger.“

“Nå, än sedan?“

“Monsieur Cambon är en fullkomlig kavaljer“, upplyste S:t-Bris; “ni tror mig kanske icke, när jag säger att hans artighet gick ända derhän, att tillbjuda hertiginnan sitt sällskap på hemfärden ... Kom nu och säg att ridderligheten endast är ett privilegium för Frankrikes adel, när bluserna ha anspråk på att åka i vagnar med hertiginnor vid sidan.“

Markisinnan skrattade så att hennes ögon vattnades, under det att hertigens sprutade eld.

Vatten och eld. Tvänne elementer redan i rörelse.

“Jag kämpade manligen för adelns ära“, återtog baronen, “och segrade åtminstone för tillfället ... Med ett ord, jag fick den nåden att ledsaga hertiginnan från Luxembourg till hertigens hotel.“

“Och arbetaren?“ sporde markisinnan.

“Stannade qvar, förmodligen för att kyssa upp stoftet efter hennes fot eller doppa näsan i den oljefärg, som den höga konstnärinnan spilt på golfvet ...“

“Men under det ni följde hertiginnan hem“, frågade markisinnan, “sökte ni icke ...“

“Locka från hennes vackra läppar förklaringen öfver hennes förhållande till blusen?“ inföll S:t-Bris; “visserligen ... Men hennes mun var förseglad och hela hennes väsende röjde den fullkomligaste själsfrånvaro ... Säkert sväfvade hon i tankarne mellan Luxembourgs taflor, för att med hänryckning se på hur hennes riddare i ordets vidsträcktaste bemärkelse bar hennes färger.“

Baron S:t-Bris hade slutat sin berättelse. Det något skämtsamma sätt, hvarpå han afgifvit den, dolde likväl illa den förargelse, som glödde inom honom.

“Hvad är nu er tanke om allt detta?“ frågade han med ena ögat på markisinnan och det andra på hertigen.

“Det har alltid varit min tanke“, svarade markisinnan, “att något mystiskt förhållande sedan längre tid tillbaka varit rådande mellan dessa begge personer och att ur detta förhållande förr eller senare kunde uppväxa en storm, nog stark att förgöra oss alla ... Eller hvad är er tro, hertig de Beaudreuil?“ tillade hon, vändande mot denne ett ansigte, strålande af skadefröjdens triumf.

“Jag tror“, svarade hertigen med dof röst, “att baron S:t-Bris hade rätt, när han sade, att det är djefvulen som skickat denna tafla till Luxembourgs galleri, för att ...“

“Vinna priset?“ inföll markisinnan; “ja, ni har rätt, och han skall vinna priset, om man icke utdrifver djefvulen med Belzebub.“

Tolfte kapitlet. Café Procope.

Vid rue de l’Ancienne-Comédie inom quartier de l’Ecole de Médecine har man Café Procope, kanske det märkvärdigaste af alla kaféer i Paris både i litterärt och politiskt hänseende, för att icke tala om de materiella förfriskningarna, mot hvilka för öfrigt ingenting är att anmärka.

Der tillbragte flere af det adertonde århundradets snillen och tänkare större delen af sina aftnar, en Voltaire, en Rousseau, en Molière m. fl.

Der samlade sig med Piron till ordförande de författare, som vore grundpelarne för Théatre Français, bestämmande ödet för arbeten, som skulle gifvas, och föga vördnadsfullt nagelfarande publikens omdöme öfver dem, som redan varit gifna.

Der blef S:t-Foix utmanad på duell för det han — men det äfventyret förtjenar en särskilt beskrifning.

S:t-Foix inkommer en middag på Café Procope för att der dricka sitt chokolad och vänta sina vänner.

Just i begrepp att föra till sina läppar sin älsklingsdryck, ställer han hastigt koppen ifrån sig och slungar en harmsen blick på en person, som sitter vid bordet närmast hans.

Denne person, hvilken är honom obekant, har framför sig tre koppar, af hvilka de tvänne mindre innehålla, den ena thévatten och den andra chokolad. Den tredje, något större, är deremot tom.

Den obekante tömmer de begge smärre kopparne i den större och fattar derefter ett alnslångt, men mycket smalt bröd, kändt i Paris under namnet “la flûte“, samt börjar doppa och äta med bästa appetit.

Thé och chokolad sammanblandade!

S:t-Foix kan icke styra sig längre.

Med en röst darrande af vrede ropar han till den obekante: “Monsieur! det var en sakramenskadt dålig diner!“

Den obekante, lika nitälskande för sammanblandningen som S:t-Foix för enheten, reser sig upp från sin plats, närmar sig S:t-Foix och begär upprättelse.

S:t-Foix och den obekante åtföljas till Boulogne-skogen, der de slåss på värja.

S:t-Foix blir blesserad och hans motståndare uttrycker sin ledsnad öfver denna olycka.

“Det gör ingenting“, ropar S:t-Foix, “bara ni erkänner att det var en sakramenskadt dålig diner.“

Café Procope besöktes ofta af Camille Desmoulins, en af den första revolutionens snillrikaste och ädlaste frihetskämpar.

En förmiddag sitter han derinne, blickande otåligt mot dörren, men med ansigtet strålande af öfverjordisk lycka.

Tvänne personer inträda, och med ett utrop af förtjusning hastar Camille emot dem.

De två äro S:t-Just och Robespierre, hans ungdomsvänner.

“Låtom oss skynda, skynda!“ ropar han fattande deras händer och tryckande dem till sitt bröst.

Derefter skyndade de ut. Hvart?

Camille skulle den dagen gifta sig med Anne-Philippine-Louise Duplessis Laridon, på sin tid den skönaste, talangfullaste och rikaste flicka i Paris.

Hon hade sett Camille, lyssnat till hans röst, när han uppmanade till strid för frihet och fosterland, och hon älskade honom.

Men den blyge Camille, vältalig inför ett helt folk, var stum inför henne.

“Camille!“ sade hon derför en dag till honom, “jag tycker mycket om er när ni tiger, men ännu mera när ni talar.“

Camille började tala, och det var för att i evighet få fortsätta dialogen som han hade så brådtom att följa S:t-Just och Robespierre.

Ungdomsvännerna förde honom till altaret, att förenas med Anne-Philippine-Louise Duplessis Laridon.

Någon tid derefter förde honom samma ungdomsvänner till la place de la Révolution, att förenas med guillotinen.

I det inre rummet af Café Procope brukade Bonaparte dricka thé och läsa tidningarne på den tiden han till sin stora bedröfvelse icke hade annat att göra.

Garçonerna på stället kunde svära på att de aldrig sett honom le eller hört honom tala.

De trodde honom vara född med ett ansigte af gul marmor.

En dag år 1795 inkommer en äldre herre med befallande blick, men för öfrigt ganska lefnadslustigt och välmående ansigte. Det är Barras.

Barras närmar sig mannen med marmor-ansigtet och hviskar några ord i dennes öra.

Marmorn ljusnar, börjar le, börjar tala.

Men så hade också Bonaparte af Barras fått tvänne gåfvor på en gång: Josefina och befälet öfver Italienska arméen, en vinge af sällheten och en af segern.

Men när han afklippte den förre och ville flyga endast med den sednare, sjönk han i verldshafvets vågor.

Café Procope är, liksom alla kaféer i Paris, prydd med speglar öfverallt och försedd med marmorbord, allt i modernaste stil.

Det enda, som röjer dess ålder, är den låga, men vackert skulpterade dörrposten emellan de begge rummen. Man ser med vördnad på denna låga dörrpost, för hvilken så många stora män böjt sina hufvud.

Man betraktar med andakt dessa väggar, som, ehuru flere gånger ompanelade och ommålade, likväl tyckas hafva en hel mängd underbara saker att omtala.

Oss har det förefallit som om vi derinne sett odödligheten och förgängligheten spelande domino och med timglaset midt emellan sig.

Apropos domino, så är detta ett mycket allmänt spel på kaféerna i Paris såväl för herrar som damer.

Det spelas med samma ifver som vi så många gånger beundrat hos gubbarna på den gamla barnhuskällaren i Stockholm.

Men, i stället för “sexan“, en okänd storhet i Paris, spelar man om ett glas sockervatten, en kopp kaffe och allra högst om ett glas punch à la Romaine, bestående af för mycket vatten, för litet romm och med en citronskifva uti.

De redlige svenskar skulle ej länge trifvas på ett sådant ställe.

Men fransmannen och fransyskan, dessutom mera fallne för det offentliga än enskilta lifvet, trifvas der hela eftermiddagen, emedan man der kan läsa alla tidningar, tala om alla möjliga saker och behöfver under tiden hvarken elda eller bränna ljus hemma, hvilka fördelar också gå in i beräkningen.

De aflägsna sig först sent på natten, tagande med sig sitt glada lynne jemte de öfverblifna sockerbitarna, som äro goda att ha i Caféaulait följande morgon.

Förmiddagarne deremot är det något glesare på kaféerna, om ej vid utomordentliga tillfällen, såsom fallet var den 21 Februari. Då var det så mycket folk inne på Café Procope, att man måste armbåga sig fram genom de begge rummen.

Garçon’erna, som passade upp, gjorde verkligen skäl för de sous-stycken de erhöllo i drickspengar. Drickspengar äro, såsom läsaren kanske redan vet, vanliga utomlands, antingen konsumenten intagit litet eller mycket. De utgöra också garçon’ens enda lön, men denna är icke desto mindre på flere ställen så stor, att hugade spekulanter betala ända till flere tusen francs för blotta rättigheten att passa upp och servera.

Samtalet på Café Procope ifrågavarande dag rörde naturligtvis reform-banketten.

“Afgjordt således att reform-banketten är inställd?“

“Ja.“

“När afgjordes det?“

“I dag på morgonen. Odilon Barrot tvekade i det längsta, ty man rådslog länge och väl.“

“Rådslog? det förstås. Man har rådslagit i sjutton år alla de gånger som man bort handla.“

“Slutligen tog Thiers till ordet.“

“Ah, Thiers tumme liten! ... Nämn oss någon, som pratat mer och gjort mindre än han.“

“Än fästningsverken då? ... har icke Thiers gjort befästningarna kring Paris?“

“Och vändt kanonmynningarna mot staden för att ständigt kunna ha sitt verk för ögonen?“

“Och lagt sig till glasögon, för att få det ännu närmare?“

“Nå, hvad sade Thiers?“

“Han idislade alla hotelserna i ministèrens proklamation, uppställde i full parad de sjuttio tusen soldater, som ministèren låtit kalla till Paris, förespeglade högar af menniskolik, mot hvilka Notre-Dames torn vore ett intet, och lyckades slutligen på detta sätt fastnagla alla de fötter, som skulle gå i spetsen för folket.“

“De herrarne! de hafva offrat den lagliga rätten åt fruktan för striden, i stället för att beväpnade med den förre trotsa den sednare.“

“Veten I hvad marskalsk Bugeaud, rådfrågad af konungen, har svarat?“

“Nej. Hvad har han svarat?“

“Gif mig befäl öfver trupperna, ers majestät, och jag åtager mig att låta parisarne ända till fästet sluka den sabel, som jag invigt vid Isly.“

“Sacre-dieu!“

“Au diable!“

“Marskalk Bugeaud glömde likväl en sak.“

“Hvad?“

“Att den, som slukar sabeln, slukar äfven handen.“

“Ja, ja!“

“Den som biter i afrikaner värmer sig, den som biter i fransmän bränner sig.“

“Sannt!“

“Undrar just hvem som egentligen skall försvara Juli-dynastien, om det gäller?“

“Republikanerne kanske?“

“Ha, ha!“

“Legitimisterne?“

“Ha, ha, ha!“

“De sednare hata Ludvig Filip för usurpationens skull lika mycket som de förre för tronens.“

“Än köpmännen då?“

“Köpmannen, hans eget kött och blod?“

“Hata honom för utsigten af det krig med England, som han öppnat genom sin sons giftermål med en spansk prinsessa, för att ej tala om penningebristen och stagnationen i alla affärer.“

“Men armén?“

“Denna armé, kommenderad af hans egna söner?“

“När upphörde franska soldaten att vara fransk medborgare?“

“Aldrig. Lefve linien!“

“Och hvad betyder dessutom armén, om Paris vill?“

“Och Paris vill.“

“Ja, ja, Paris vill!“

“Men Odilon Barrot och Thiers vilja icke.“,

“Jo, de vilja.“

“Hvad?“

“Blifva ministrar.“

“Ha, ha!“

“Det blir lås för deras mun, men icke för Frankrikes.“

“Emellertid söka de smeta Frankrike om munnen med en anklagelse-akt emot ministrarne.“

“Jaså, en anklagelse-akt?“

“Som redan är uppsatt och undertecknad af sextio deputerade.“

“Hur låter den?“

“Ministrarne anklagas: 1:o) att hafva åt utlänningen förrådt Frankrikes ära och intressen; 2:o) att hafva förfalskat konstitutionens principer och våldfört frihetens garantier; 3:o) att hafva genom en systematisk bestickning sökt qväfva uttrycket af den allmänna opinionen; 4:o) att hafva i ministrarnes intresse sålt statens embeten och alla maktens privilegier; 5:o) att hafva ruinerat rikets financer; 6:o) att hafva beröfvat nationen den rätt, som, oskiljaktig från hvarje fri konstitution, varit henne tillförsäkrad genom kartan; 7:o) att hafva genom öppen kontra-revolution satt på spel hela vinsten af våra tvänne revolutioner samt försänkt landet i den djupaste förvirring.“

“Mustiga ord.“

“Men bara ord.“

“Majoriteten i kammaren skall skratta åt dem.“

“Ministèren skratta åt dem.“

“Konungen skratta åt dem.“

“Det blir muntert på höjden.“

“Bedröfligt på djupet.“

“Reaktionen segrar ... med friheten är det förbi!“

“Messieurs! skåden åt öster!“ yttrade en ung man, som hitintills icke blandat sig i samtalet.

“Hvad för slag?“

“Hvarför skola vi skåda åt öster?“

“Ser ni icke molnet der?“

“Molnet? ... Ni yrar, monsieur.“

“Ser ni icke ett ansigte i molnet?“

“Han är tokig.“

“Känner ni icke anletsdragen?“

“Hvilka anletsdrag?“

“Samma anletsdrag som Napoleon redan såg på S:t Helena och dem han tecknade upp för oss.“

“Ni talar gåtor.“

“Jag talar tydligt ... Men att I icke sen ... att fransmän icke se!“

“Vi förstå er icke.“

“Nej, icke ett enda ord, monsieur!“

“O min Gud! känner ni då icke igen steppernas beherskare! hafven I då glömt kossackens anletsdrag! hören I ej knutpiskans smällar!“

“Aha!“

“Ja, ja, nu förstå vi.“

“Molnet närmar sig våra gränser ... ansigtet blir tydligare ... hvardera ögonpupillen är en bomb, rullande i mörsaren, hvarje ögonhår en pik från Dons strand ... Innan bomben springer och piken kastas, en garde, messieurs! låten vinden spela i vecken af den trefärgade fanan! en avant, citoyens!“

“Bravo, monsieur Eugène! bravo!“ afbröt åhörarne.

“Men fortfar, fortfar!“ ropade några.

“Fortfar!“ instämde alla. Eugène fortfor:

Eugène afbröt sig sjelf, ropande till en annan ung man, som, nyss inkommen, banade sig väg fram till skalden, der han stod midt på golfvet omgifven af sina beundrare.

“Ni kommer som en frihetens genius ... Jag läser en strålande nyhet i ert ansigte ... Blå äro era ögon, röda era kinder, hvit er panna ni är den trefärgade fanan lifs lefvande, Armand Cambon!“

“Verkligen har jag också en vigtig nyhet att meddela“, svarade denne, hemtande andan.

“Berätta då, säg, säg!“ ropade alla.

“Det är bekant att Odilon Barrot inställt banketten“, yttrade vår hjelte.

“Ja, ja.“

“Men Lamartine har ...“

“Lamartine? ... hvad är det om Lamartine?“ skriade församlingen.

“Lamartine har sagt ...“

“Hvad? hvad?“

“Följande ord: “Må place de la Concorde blifva öde, må alla deputerade undandraga sig sin pligt, men jag skall gå till banketten, gå ensam utan annan följeslagare än min skugga“.

Ett allmänt jubel följde på dessa ord.

“Han skall ej gå ensam“, ropade en.

“Nej, nej! alla skola följa honom“, ropade de öfrige.

“Paris skall följa honom med fötter och armar!“

“Frankrike med sitt bifall och sina välönskningar!“

“Frihetens gudinna med sin lager.“

“Fortsätt, Eugène! Sjung! vi skola sjunga alla!“

Trettonde kapitlet. Invaliden.

Ungefär en timma efter uppträdet på Café Procope stannade en äldre och en yngre man på place du Panthéon.

Den äldre gick på tvänne träben och höll den yngre under armen.

Panthéon, som, efter hvad vi höra, gifvit sitt namn åt platsen, är otvifvelaktigt den ståtligaste bland alla moderna byggnader i Paris. Planen är ett grekiskt kors bildande fyra skepp, som alla förlora sig i centern eller den höga majestätiska dômen. Grundlagdt och uppbygdt under Ludvig XV:s tid af den berömde arkitekten Soufflot samt då ämnadt till kyrka, omändrades det efter Mirabeaus död af den icke mindre berömde byggmästaren Quatremière till en begrafningsplats för dem, som genom talanger, dygder och fosterländska värf gjort sig förtjenta af Frankrikes tacksamhet.

Också bär frisen följande inskrift:

“Aux grands hommes la patrie reconnaissante.“

Denna inskript af Pastoret, borttagen efter restaurationen, återställdes efter Juli-revolutionen.

Pantheons torn är det högsta i Paris, och beundraren af sköna vidsträckta utsigter underlåter icke gerna att uppstiga deruti, när himlen hvälfver sig klar öfver den stora minnesrika staden.

Men den som med beundran vill dröja vid stora mäns grafvar, nedstiger i Pantheons källarhvalf och stannar företrädesvis vid de sarkofager, hvaruti Voltaire och Rousseau hvila och hvilka der uppstäldes af folket under första revolutionen.

Bourbonerne, lika litet vördande män med lager som demagogerne män med krona, vältrade de begge sarkofagerna från deras platser och innestängde dem i en mörk fuktig håla, hvars ingång tillmurades.

Men samma revolution, som återgaf inskriften, framdrog äfven de gömda, men icke glömda sarkofagerna och återstälde dem der de förut stått.

Man vore färdig att med Michelet säga: “Christendomen är nåden, men revolutionen rättvisan.“

Den som innesluter Rousseaus jordiska qvarlefvor, har några enkla prydnader, men som likväl erinra något om den store dödes seder och karakter: hyddan, under hvars låga tak han tänkte och skref; handen med facklan, som sträcker sig ut genom den halföppnade dörren för att upplysa kommande åldrar; och inskriften derunder:

“Ici repose l’homme de la nature et de la vérité.“

Under Pantheon hvilar äfven stoftet af marskalken Lannes samt af många andre krigare från kejsartiden.

Bland de många urnorna med hvar sitt brustna hjeltehjerta upptäcker man en, som till sitt yttre är vida anspråkslösare än alla andra.

Men det hjerta, som deruti förvaras, bidrog också icke till verldens förstöring, liksom grannarne deromkring. Det tillhörde geometern Lagrange, en af vetenskapens, men icke krigets, heroer.

Pantheon, till hvars närmare beskrifning vi vid ett annat tillfälle skola återkomma, saknar många grafvar, som borde finnas der. Ett pantheon i Frankrike kan icke hafva för många underjordiska våningar eller brist på gäster derunder.

De begge män, som vi nu infört på place du Panthéon och der stannat, voro Armand Cambon och hans fader, invaliden på Bicêtre.

“Ni tror då, min far, att rätta ögonblicket är inne?“ frågade sonen.

“Ja“, svarade fadern.

“Men om det slutar på samma sätt som 1832, 1833 och 1835?“

“Då var det blott emöter, blott rörelser af ett eller två partier, men icke af hela folket ... När ett parti höjer upprorsfanan, då är det blott emöt, men när ett helt folk reser sig, då är det revolution ... Säg mig en enda emöt som lyckats och en enda revolution som misslyckats ... I fjortonde seklet gjorde “la Jacquerie“ uppror och besegrades; i femtonde “les Cubochiens“ och besegrades; i sextonde “la Ligue“ och besegrades; i sjuttonde “la Fronde“ och besegrades, och hvarför? jo, ty de voro alla blott partistrider utan rot i nationen, voro blott emöter ... Men i adertonde seklet reste sig folket och segrade; i detta sekel reste det sig ånyo och segrade; i dag reser det sig för tredje gången och segrar ... Den tredje blir revolution liksom de förre voro det ... Det står icke i mensklig makt att hindra den.“

“Men Ludvig Filip har till stöd medelklasserna, de förskräcktes stora parti, sina söners talang och med, en här af 500,000 man och Paris’ fästningsverk“, yttrade Armand.

“Ludvig XVI hade för sig åtta seklers häfd“, svarade fadern, “hade, utom sitt garde, sina musketörer och sina schweizar-bataljoner, alla Europas härar, som vältrade sina massor mot våra gränser; men han föll ... Carl X hade för sig en mäktig aristokrati, en ofantlig civillista, ett maison rouge, ett kungligt garde och en armé; men han föll ... Djupare än klippan i hafvet står demokratien i Frankrike ... Hafvets vågor äro starka, men mot klippan bryta de sin makt ... Sjelfve Napoleon, som hade för sig snillet, äran och en här af nationer, föll mindre för det koaliserade Europa än för sitt eget land, hvars tribun han förstummat, hvars frihet han undertryckt.“

“Det var således icke obetänksamt af mig att i dag ingå på Alberts förslag?“

“Hvilket?“

“Att i natt sammankalla mina vänner för att utdela vapen och sedan förena oss med de öfrige sektionerna, som redan äro stridsfärdiga.“

“Och du har utan vilkor antagit detta förslag?“

“Nej, jag har icke glömt era råd, min far: jag har förbehållit mig fria händer och att sjelf få handla efter omständigheterna.“

“Godt ... Jag fruktar mera för Bergets ledamöter än för Ludvig Filips municipalgarde ... det sednare är snart bekämpadt ... Juli-dynastien är ett murket, ihåligt träd och jag tycker mig redan höra knakningarna i dess stam ... det vore fåfängt att stötta under den ... Det skall derför ej behöfvas många hugg vid roten för att fälla den ... Men när segern är vunnen, då skall du förena dig med dem, som söka skydda den nya friheten, skydda henne icke blott mot andra, utan äfven mot henne sjelf ... du skall bidraga till grundandet af en ädel republik.“

“Ni är då äfven öfvertygad om, min far, att det skall blifva republik?“

“Ja ... Utom det att denna styrelseform är den förnuftigaste, så är den jemväl den nödvändigaste, isynnerhet för en sådan nation som vår med dess rörlighet, ombytlighet och oro ... När monarkien drager omkring friheten en ring af jern, inom hvilken hon ej kan röra sig utan våldsamma brytningar, knyter republiken kring henne en mjuk gördel, som just till följd af sin smidighet och tänjbarhet icke trycker och retar till våld ... Det folk, som vet att det efter en viss bestämd tid på laglig väg kan erhålla en ny styrelse, behöfver ej äfventyra revolutionernas faror för att blifva qvitt den gamla.“

“Det är sannt, min far.“

“Återstår således att akta oss för våra vänner, sedan vi väl besegrat våra fiender ... Jag har varnat dig för monsieur Albert och dem, hvilkas ärenden han går ... Den som vill det omöjliga, qväfver redan i födseln det möjliga, den som vill allt, vill intet ... Jag blir förargad, när jag läser ett anförande af Berryer eller Montalembert; men jag bäfvar, när jag läser något af Ledru Rollin eller Proudhon ... Att vända upp och ned på ett samhälle, det vore ett dåraktigt försök och som endast kan medföra olycka både för den som vänder och det som vändes ... Det är således icke deras republik som Frankrike kan önska sig.“

“Och den republik Frankrike önskar sig?“

“Är en styrelse på folkväldets fasta grund, en frihet utan inkräktningar och våld, en jemnlikhet, men som icke qväfver hvar och ens naturliga tillväxt och företräde, ett broderskap af fria män och ej af munkar i ett kloster ... En sådan styrelse skall akta egendomen, som icke är annat än det fullbordade arbetet, och akta arbetet, som icke är annat än den blifvande egendomen ... Den skall äfven skydda arfsrätten, som icke är annat än faderns hand framsträckt åt barnen genom grafvens dörr ... Den skall bygga makten på samma grund som friheten, det vill säga på rätten ... Den skall lägga styrkan under förståndet, upplösa emöten och kriget, göra ordningen till medborgarnes lag och freden till nationernas.“

“Ja“, fortfor invaliden med ögon lågande af ingifvelsens heliga eld, “den skall, utan att likväl lemna jorden, utan att aflägsna sig från möjligheten och sanningen, verkliggöra alla de vises drömmar om det menskliga samhället ... Den skall lefva och stråla, förstora Frankrike och eröfra verlden; den skall, med ett ord, blifva det majestätiska återskenet af Guds ansigte, leende från sin himmel!“

“Oh! skall jag få upplefva denna dag!“ ropade invaliden, lutande sig mot sonen, men med blicken på Pantheons kupol, som i detsamma belystes af aftonsolen, “skall jag bevitna den stund, när detta stolta tempel öppnar sina portar, för att i sitt tacksamma sköte emottaga stoftet af den man, som skapat detta samhälle jag drömt om! ... Nej, icke detta tempel! ... Hela verlden skall blifva hans pantheon, jorden hans graf och himmelen dômen deröfver!“

Invalidens röst förstummades, hans hufvud sjönk ned mot bröstet och hans knän böjde sig. Inspirationen var värdig Juli-hjelten, men för stark för de femtio på träben stapplande åren.

Sonen flätade sina armar om faderns lif, tryckte på hans bleka panna en kyss och lemnade i spåret deraf många varma tacksamma tårar.

Fjortonde kapitlet. Ryktena.

Hertiginnan de Beaudreuil gick af och an i sitt kabinett, djupt svartklädd. Den svarta drägten gjorde hennes ansigte ännu blekare, och den matta rodnaden kring ögonen röjde att hon nyss gråtit.

Den sorgdrägt, som qvinnorna i Frankrike bära, skiljer sig från den i Sverige derigenom att den icke har hvita plöröser eller hvit veckad krage, utan är helt och hållet svart.

Collette, hertiginnans kammarjungfru och likaledes i svart toalett, stod invid dörren till ett inre rum, bärande öfver sin arm en svart sammetsmantilj, hvilken hon nyss tagit från sin herskarinnas skuldror.

“Under madames bortovaro har hertigen varit nere och frågat efter madame?“ underrättade Collette.

“Efter mig?“ frågade hertiginnan tankspridd.

“Ja.“

“Hvad ville hertigen?“

“Han frågade hvart ni farit, och jag svarade naturligtvis att ni åkt till sorghuset.“

Hertiginnan torkade några nya tårar ur sina ögon och fortsatte sin vandring fram och tillbaka.

“Sade han ingenting vidare?“ frågade hon efter en stunds tystnad.

“Han frågade om madame mycket sörjde sin onkel“, svarade Collette.

“Såå“, yttrade hertiginnan, stannande framför Collette.

“Jag svarade att madame klagat öfver att hon ej fick tala med sin onkel innan han dog.“

“Och hertigen?“

“Syntes bedröfvad, men sade, att det ej var hans skull, utan läkarnes, som förbjudit att någon finge störa den sjuke.“

Hertiginnan tog plats i en liten causeuse, som stod midt på golfvet, och lutade sitt hufvud mot dess karm.

“Äfven gjorde hertigen mig några andra frågor“, berättade kammarjungfrun.

“Om hvad?“

“Jag vet knappast om jag vågar upprepa dem för madame, ty ...“

“Hvarför icke?“

“Det är dessutom icke passande att vid detta tillfälle, då madame är så upprörd att ...“

“Tala, Collette!“

“Kanske madame tillåter att jag en annan gång ...“

“Hvad var det för frågor, hertigen gjorde?“

“Det var egentligen ett upprepande af vissa rykten, som jag förut hört, men som förefallit mig så enfaldiga, att jag icke ansett det löna mödan omtala dem för madame.“

“Rykten? ... om hvem?“

“Om er, madame.“

“Om mig!“ yttrade hertiginnan, höjande långsamt sitt hufvud från karmen.

“Ja, madame“, svarade Collette med synbar förtrytelse; “när icke ni får vara i fred för onda tungor, ni, som är så god, så mild, ni, som är en ängel, då ...“

Hertiginnan gjorde en rörelse af otålighet.

“Hertigen frågade mig om ni åkte ensam till sorghuset“, började ändtligen Collette.

“Ensam? ... hvem skulle då följa mig?“

“Sedan jag svarat, att ni for allena, skakade hertigen på hufvudet, liksom han ej trodde mig ... derefter sade han med den misstänksammaste blick: “Är ni säker på, Collette, att baron S:t-Bris icke följde hertiginnan?““

“Baron S:t-Bris!“ ropade hertiginnan förvånad; “baron S:t-Bris! ... hur kunde hertigen falla på den idén att baron S:t-Bris skulle följa mig?“

“Ungefär detsamma lät jag också hertigen förstå ... men då sade han: Ni skulle då ej veta att baronen följer henne på alla promenader?“

“Följer mig på alla promenader!“ upprepade hertiginnan.

“Och att han hvarje förmiddag möter hertiginnan i Luxembourgs galleri.“

“Hvarför skulle han möta mig i Luxembourgs galleri!“

“Äfven det vågade jag fråga hertigen, ty jag kunde ej utan harm höra en så ovärdig misstanke.“

“Och hvad svarade han?“

“Han skakade ånyo på hufvudet ... Jag frågade ånyo, hvarför hertiginnan skulle möta baronen i Luxembourgs galleri, när hon icke ens tog emot honom hemma hos sig?“

“Och hertigen?“

“Drog en djup suck och sade: Alla menniskor påstå det likväl ... Jag kom då ihåg att jag några gånger förut hört hertigens betjenter prata något dylikt.“

“Äfven de?“

“Detta omtalade jag också för hertigen och bad honom näpsa sitt folk för utspridande af dylika lika ogrundade som gemena rykten ... Men jag har äfven hört det från andra håll, förklarade hertigen.“

“Jaså, äfven af andra?“

“Så sade han och vände sig bort liksom för att dölja sin sorg för mig ... Men när jag förklarade att jag genast skulle för hertiginnan berätta allt hvad jag hört både af hertigen sjelf och hans folk, vände han sig med häftighet till mig och sade: Jag vill ej att ett enda ord härom framföres till hertiginnan, jag vill ej att hon på något sätt oroas, jag tror icke på dessa historier, såsom ni väl kan förstå, jag skall näpsa mitt folk och sjelf vederlägga de rykten, som utomhus kunna vara spridda ... När han sagt detta, stoppade han en louisd’or i min hand och gick innan jag hann återge honom guldmyntet, som brände i min hand ... Det föreföll mig som om han dermed velat köpa min tystnad ... Hertigens uppförande synes mig misstänkt; hans suck och sorgliga utseende vid tillfället voro icke naturliga ... Det ser verkligen ut som ville han att hela verlden skulle tro på dessa rykten, utan att hertiginnan finge veta det minsta derom ... Hvad afsigten är, det vete Gud, men som den icke kan vara god, så har jag trott mig handla rätt när jag omtalade allt för madame.“

“Du menar väl, Collette, och jag känner din tillgifvenhet för mig“, sade hertiginnan med lugn; “men du bör icke mera än jag oroas af sådana rykten ... Jag förbjuder dig nämna för någon att du upprepat dem för mig ... Det är under min värdighet lika mycket att lyssna till dem som att oroas deraf ... Du har förstått mig, Collette?“

“Ja, madame“, svarade Collette något nedstämd.

Hertiginnan lutade derefter sin panna mot handen, inom sig öfverläggande.

“Är hertigen hemma?“ frågade hon efter en kort paus.

“Jag tror det, madame.“

“Låt underrätta hertigen om att jag är hemkommen och önskar tala med honom.“

“Strax, madame.“

Kammarjungfrun skyndade ut.

“Det tilldrager sig någonting omkring mig, som jag ej kan fatta“, sade hertiginnan för sig sjelf; “men att det är någonting dystert och olycksbådande, det fattar jag ... O, min Gud! min Gud! ... Om jag genom mitt undseende med ett brott befrämjat ett annat och ännu större, då är jag straffad, straffad hårdt ... Om denna hemska bild, som i detta ögonblick famnar hela min själ, icke är ett foster af min uppjagade inbillning, utan skuggan af en ryslig verklighet som, lik vålnaden i Hamlet, manar mig till hämnd, då ... då ... Ja, ett beslut måste fattas och, en gång fattadt, ögonblickligen föras ut.“

Efter några minuters förlopp inträdde hertigen i hertiginnans kabinett i djup sorgdrägt liksom hon.

“Jag tackar er, madame, för er godhet att vilja se mig“, började hertigen, tagande plats på en stol närmast causeusen, på hvilken hertiginnan satt; “jag sökte er under det ni var borta, såsom ni kanske vet, men min olycka att då icke träffa er är fullkomligt försonad af den lycka, som denna stund bereder.“

“Har ni bestämt när min onkel skall begrafvas?“ frågade hertiginnan.

Hertigen såg något öfverraskad på sin maka, liksom hade han väntat ett annat svar på sin artiga fras.

“Ni känner utan tvifvel“, svarade han emellertid, “att ett lik måste begrafvas 48 timmar efter dödsfallet.“

“Visserligen ... således?“

“I öfvermorgon förmiddag klockan tio skall den döde föras till Madeleine-kyrkan, men dessförinnan, eller klockan nio, nedställas i portgången, som för detta ändamål draperas med svart kläde, dekoreradt med fransar och tofsar af silfver.“

Upplysningsvis bör kanske nämnas, att en eller två timmar före afförandet till kyrkan eller begrafningsplatsen brukar man i Frankrike till allmänt beskådande nedställa kistan i portgången af det hus, hvaruti den döde bott.

Kistan är af ek eller simplare träslag allt efter omständigheterna, men af släta bräder, sammansatta i form af en vanlig låda.

Innan kistan sålunda nedställes, är dess lock redan påskrufvadt.

Liket visas sällan, ty i Frankrike består man ej de döde sådan toalett som i Sverige. En skjorta, ett lakan och litet pappersspån anses mer än tillräckligt för en grafvens innevånare.

I portgången är ett svartklädt altare, hvarpå brinna ljus, flere eller färre, också efter omständigheterna.

Hvar och en, som går förbi en portgång, der ett lik är utstäldt, stannar, blottar sitt hufvud och vidrör vigvattensqvasten, hvilken räckes åt den inträdande af någon på stället varande kyrkans betjent.

Möter man på gatan ett lik, som afföres till sitt blifvande hem, blottar man jemväl sitt hufvud.

Höfligheten följer oss i Paris ända till grafven eller, rättare sagdt, den följer döden hvar och när han visar sig. Det är också något att vara höflig för.

“Allt är ordnadt på ett sätt, värdigt er onkels anseende såsom medlem af en stor, mäktig korporation“, förklarade hertigen.

“Men, hertig, min onkel dog mycket hastigt“, anmärkte hertiginnan; “jag förmodar derför att man iakttagit alla de försigtighetsmått, som vid dylika fall äro vanliga?“

“En halftimme efter hans död instälde sig qvarterets dödsdoktor“, svarade hertigen; “sedan denne sett liket och tagit kännedom om dödsorsaken, afgaf han sitt vanliga betyg och lemnade det på vederbörlig ort.“

I hvarje qvarter finnes en s. k. “médecin de mort“, hvilken inställer sig efter hvarje dödsfall och lemnar betyg derpå till mairen.

Utan ett slikt af mairen godkändt betyg får den döde ej begrafvas.

“Men“, anmärkte ånyo hertiginnan, “detta försigtighetsmått brukas ju vid alla dödsfall ... Jag hade förmodat, jag, att min onkels lik skulle undergå obduktion, hvilket, efter hvad jag hört, är vanligt efter en hastig och oförmodad död.“

Hertigen sneglade något åt sidan på hertiginnan och en svag dallring förmärktes på hans öfverläpp.

Dock dröjde han ej länge med svaret.

“Ni förmodar ganska riktigt, madame ... Också har jag redan gått i författning om den saken ... Er onkel skall obduceras.“

“När?“

“Jag hade trott att i morgon eftermiddag ...“

“Hvarför icke så gerna i dag?“

“Jag hade icke tid i dag och ville gerna sjelf vara tillstädes ... Skulle ni ha något emot att vi uppskjuta den saken tills i morgon eftermiddag?“

Hertiginnan syntes något tveksam.

“Nej, å-nej“, svarade hon slutligen; “det blir således i morgon eftermiddag?“

“Ja, madame.“

“Hvilken tid på eftermiddagen?“

“Klockan fem vore för mig den lämpligaste.“

“Har ni bestämt hvilka läkare skola tillkallas?“

“Ännu icke ... Men om ni önskar det, så kunna vi samråda om dem ... Eller kanske ni ensam vill bestämma hvilka vi böra tillkalla? ... Hvilka önskar ni?“

“Jag har ännu icke tänkt derpå, men efter ni tillåter mig att bestämma, så skall jag innan dagens slut meddela er min önskan.“

“Som ni behagar.“

“Ni nämnde att ni sjelf tänker vara närvarande?“

“Ja, madame.“

“Äfven jag önskar vara tillstädes“, förklarade hertiginnan.

“Äfven ni?“ yttrade hertigen med en ny sneglande blick och en ny dallring både på öfver- och underläppen.

“Ja, monsieur.“

“Ni känner då intet obehag af att vara närvarande vid en dylik förrättning?“ frågade de Beaudreuil.

“Hvarför skulle jag mera än någon annan känna obehag dervid?“

“Jag tänkte att ni som fruntimmer ...“

“Hvarför skulle döden hafva något förskräckande för mig!“ yttrade hertiginnan.

“Visserligen icke ... men ...“

“Ni önskar ej min närvaro, hertig?“

“Jag önskade den icke, men för er egen skull, madame ... Dock, om ni står fast vid er önskan, faller det af sig sjelft, att jag måste efterkomma den ... Ni eger deruti, liksom i allt annat, endast att följa er egen vilja.“

“Jag tackar er för det, monsieur.“

En stunds ömsesidig tystnad följde derpå.

“Är det något annat, hvari jag kan vara till er tjenst?“ frågade ändtligen hertigen.

“För närvarande icke.“

“Ni befaller kanske att jag aflägsnar mig, madame?“ sporde de Beaudreuil, resande sig från stolen.

“Jag har icke rättighet att besvära er längre“, svarade hertiginnan, på detta sätt afskedande sin man.

Hertigen bugade sig vördnadsfullt och ämnade gå.

“Monsieur“, yttrade hertiginnan, “råkar ni snart baron S:t-Bris?“

Hertigen vände sig om.

“Det är mycket möjligt, madame“, svarade han.

“Det säges att han är en af edra dagliga gäster“, fortfor hertigen.

“Visserligen ... men ...“

“Men som han ej är en af mina och aldrig kan bli det, så bed baronen vistas öfverallt, utom i min närhet.“

“Jag förstår er icke, hertiginna.“

“Ni förstår mig, men jag förstår icke er, och det oroar mig föga ... farväl, hertig!“

Hertigen bugade sig ånyo och gick.

“Skulle det kanske blott vara ett verk af min inbillning?“ frågade derefter hertiginnan sig sjelf; “men i hvad fall som helst skall jag vara närvarande ... Grafvens port får ej, kan ej tillslutas, förrän allt är lika klart på denna sidan som det är på den andra ... Ingen ovisshet får fläta in sina mörka blad i den krans jag lägger på min stackars onkels graf ... O min Gud! jag står då alldeles ensam här i verlden ... ingen slägting, ingen vän! ... ingen vän? ... Ah!“ tillade hon leende, “jag har ju min riddare på Bastiljplatsen ... min fattige och obemärkte, men tappre, trogne riddare.“

När hertigen kommit upp i sin våning, möttes han af baron S:t-Bris, hvilken muntert skyndade mot honom.

“Ni här, monsieur?“ sade hertigen till baronen.

“Ja“, svarade denne, “och med många nyheter, hvaraf en kan vara nog för oss, åtminstone för närvarande.“

“Och denna nyhet är?“

“Att municipal-gardisterne samtligen draga sig åt högvakterna och att polis-sergeanterne börja beklaga sig öfver den nyck af naturen, som gjort dem några tum längre än vanliga menniskor.“

“Hvad menar ni med det?“

“Hvad annat än att polisen kommer till korta, så fort den hinner.“

“Deraf följer?“

“Att intet tillfälle kan vara mera tjenligt än nu, för den händelse ni skulle vilja göra ett visst rykte till verklighet.“

“Ja, det är verkligen hög tid“, sade hertigen, pustande ut och torkande sin panna; “det är hög tid, så framt icke ett nytt rykte skall gifva sig luft, ett rykte som förhåller sig till det gamla, som doms-basunens ljud till aftonvindens suck ... Den sednare insöfver de lefvande, men den förre uppväcker de döde ... Ja, S:t-Bris, ögonblicket är inne, om också en municipal-gardist postade i hvarje gathörn och en polis-sergeant lurade vid hvarje port!“

Femtonde kapitlet. Spökhusets granne inom hus.

Broder Brédôt, af hvilken läsaren både hörde och såg åtskilligt i slutet af 1847, bebodde ännu det lilla huset midt emot Armands förra hem.

Han hade en bostad af tre små rum, men af dem var endast det innersta möbleradt och detta tarfligt såsom det anstår en kyrkans tjenare.

En säng, ett bord, ett halft dussin stolar utan stoppning samt deribland en bönstol och en bigtstol, åtskilliga större och mindre krucifixer samt några andliga böcker, se der hvad som borde vara tillräckligt för en arbetare i den katolska vingården, och hvilket äfven skulle hafva varit nog för broder Brédôt, så framt han icke, såsom vi se af följande, hade haft vurm för åtskilligt annat af mera verldslig halt.

Klockan var ungefär sex på eftermiddagen.

Broder Brédôt hade en liten treflig brasa i sin spisel och en brinnande lampa på sitt bord, vid hvilket han sjelf satt.

Framför honom på detta bord glänste ett halft dussin de präktigaste cylinder-ur, dem han granskade med en urmakares kännareblick.

Under det han granskade, drog han ofta på munnen och gaf lifliga bifallsnickar åt en ung modernt klädd herre, hvilken satt honom nära i en behagligt tillbakalutande ställning på stolen, berättande en liten historia om

Urmakaren och morgonrocken.

Vid rue Vivienne bor en urfabrikant, som, minst sagdt, har flere ur än han för egen del behöfver.

Sannt är, att han har dem alla till salu; men han är så dyr att ingen mäktar köpa ett enda.

Från morgonen till qvällen skockar sig folk utanför de höga spegelrutorna, förstörande sin tid med att blott se på hvad tiden lider; och som det ena uret går för fort och det andra för långsamt, så blir man ej klokare för det.

Ingen är mera osäker om tiden än den, som står utanför en urmakares fönster.

Följaktligen kan man med skäl säga, att urmakare äro till mera för att förvirra än för att gagna verlden.

En morgon inkommer i den granna boden en ung herre af elegant hållning och insvept i den prydligaste morgonrock.

Urmakaren, ehuru något förvånad vid åsynen af en kund i morgonrock, skyndar artigt emot den inträdande.

“O monsieur!“ säger herrn i morgonrocken, “jag bor i huset bredvid ert och sitter jemte min hustru vid kaffebordet, då hon ett tu tre öfverraskar mig med den underrättelsen att det i dag är hennes tjugonde födelsedag ... Tjugu år äro en guds gåfva, men födelsedagarne ... födelsedagarne äro en olycka och borde ej finnas, monsieur.“

Urmakaren gapar en stund på herrn i morgonrocken, men börjar slutligen småle.

“Min hustru påminner mig att jag länge lofvat henne ett vackert cylinder-ur“, fortfor herrn i morgonrocken; “hon har för ofta gått förbi era granna fönster, monsieur, ni bor alldeles för nära för vårt lugn; oron i edra ur kan ej vara lifligare än den, som fyller min stackars hustrus hjerta.“

“Ah, monsieur“, yttrar urmakaren skrattande; “ni har lofvat er hustru ett cylinder-ur ... Nåväl ... kan ni väl ge henne något nyttigare på hennes födelsedag? ... Var god och se er omkring; jag har ett stort lager, som ni kan se: jag skattar mig lycklig att hafva några ur, som man förgäfves skulle söka i passagerna, och om er hustru icke ser på priset, så ...“

“Ack, när ser en hustru på priset? ... det är ju mannens uteslutande lott det ... I början nekade jag också, men ...“

“Men hur kan en man neka sin hustru någonting så oumbärligt som ett ur, ett cylinder-ur?“

“Ni har rätt ... en man kan icke neka sin hustru något, när hon är tjugu år och han sjelf i morgonrock, ty ... också måste jag springa ned sådan jag var, emedan hon trodde kanske att en förändrad toalett skulle åstadkomma förändrade tänkesätt.“

“Er hustru trodde ganska klokt“, säger urmakaren med fortfarande munterhet; “behagar ni vara god och välja ... Jag har till alla priser, som ni ser ... Jag förtjenar, om jag skall vara uppriktig, mera på de billiga än på de dyra uren, men om ni begärde mitt råd, monsieur, så skulle jag råda er att taga ett dyrare ... Er hustru vore mera belåten dermed och ni också, som sluppe köpa ett nytt om åtta eller tio år ... Ni kommer väl i håg det gamla sanna ordspråket: “ju billigare priser, desto rikare pung“.

“Utan tvifvel ... Men ni vet också, monsieur, att näst det att neka en ung hustru något är ingenting så svårt som att välja henne till lags ... Om ni derför hade tid att nu genast följa mig upp och taga med er fem eller sex ur till olika priser att välja på, så bevisade ni mig och min hustru den största artighet och godhet.“

“Nu? ... nu genast?“

“Ja, medan jag har morgonrocken på mig“, svarade den skämtsamme kunden, “ty gud vete hur det kan gå, när jag väl tagit på mig fracken ... Fracken är ett försvarsverk mot toffelns välde, monsieur.“

Urmakaren plockar gladlynt ned sex ur, hvartdera försedt med sin lapp, innehållande priset.

“Jag är ensam för närvarande“, säger han, “och kan ej gå från boden ... Men var god och tag dem sjelf för att visa madame dem ... Dessa äro ju ganska vackra ... det der, som står till 400 francs, kan jag svara för i tjugo år.“

“Men ni ansvarar äfven för de andra?“

“Jag ansvarar ett år för alla.“

“Men priset?“

“Det är fixa priser, som ni ser ... men ...“

“Men det der, som nu står för 400, skulle kanske kunna gå för 350?“

“Omöjligt, monsieur ... Men vi få väl se ... Ert namn, om ni tillåter?“

“Descats, advokat, andra våningen ... Au revoir, monsieur!“

Herrn i morgonrocken går med de sex uren.

Urmakaren följer honom artigt ut på gatan, men stannar utanför sin boddörr, följande med ögonen den förre, som ganska ordentligt går in i huset bredvid. Urmakaren står der länge väntande och småsvärjande öfver fruntimmernas obeslutsamhet.

Slutligen blir han orolig och går in i den port, genom hvilken herrn med morgonrocken försvunnit.

Döm nu om hans öfverraskning, när han finner den vackra morgonrocken liggande i trappan, men söker fåfängt herrn och de sex cylinder-uren!

Nu vet urmakaren hvad klockan är slagen, utan att behöfva se på solvisaren. Men dröjom icke längre vid hans förtviflan!

“Hvad värderar ni de sex uren till?“ vände sig frågande berättaren till broder Brédôt.

“Man bör minst få 1,400 francs för dem“, svarade brodern; “ni är ett snille, Plichon, en ära för det heliga brödraskapet.“

Presten hade under berättelsen stoppat de sex uren i en skinnpung. Derefter öppnade han en bordslåda och drog derutur en annan pung, hvars innehåll han tömde på bordet.

En hög af guldringar och broscher myste emot honom. Brédôt började granska hvar pjes för sig.

En probersten, en flaska skedvatten, ett par små vågskålar med tillbehör, alltsammans värdigt en juvelerares eller en pantlånares omtanke, stodo på samma bord.

“Nå, Plichon“, sade han, “denna pung har äfven sin historia, som jag förmodar.“

“Ja visst“, svarade Plichon och berättade historien om

Perukmakaren och blomsterbuketten.

Vid rue de Stockholm[2] i huset n:o 4 bor madame Pélion, fyrtiårig och enka efter tre män.

Men, i stället för att offra blommor på trenne grafvar, smyckar hon hellre med dem sitt eget hår.

Madame Pélion har dansat förtvifladt i alla sina dagar, men det är endast hennes tre män som fått lungsoten på halsen.

Den som dansar gerna, är naturligtvis ofta på baler, och den som ofta är på baler, nöter mycket skor och ännu mera blommor.

Också är madame Pélion en af madame Furstenhoffs bästa kunder, ty madame Furstenhoff gör de vackraste och naturligaste konst-blommorna i Paris.

Men det är hvarken vackert eller naturligt att ett fyrtiårigt fruntimmer flänger så der förtvifladt, isynnerhet om hon är enka efter trenne män. Det är derför nödigt för efterdömets skull att man bjuder henne sitta och icke upptaga rummet för dem, som äro yngre än hon.

Det rum, som madame Pélion upptager i dansen, vore tillräckligt för minst tre flickor, ty madame Pélion är mycket fetlagd, hvilket likväl ej hindrar henne från att dansa med “abandon“, som det heter.

En dag i förra veckan skulle madame Pélion ånyo på bal.

Kammarjungfrun införer en ung och gentil perukmakare, som ställer sig bakom den danslystna madame Pélions stol.

Madame Pélion har ännu i behåll sitt rika svarta hår, hvilket bevisar att naturen varit skonsam mot henne och — hvarför icke kunna säga det? — äfven hennes trenne män, ty så kunna männerna vara till.

Den unge perukmakaren utkammar det långa glänsande håret och har en artighet för hvarje lock han upplägger.

Madame Pélion småler tacksamt mot den bredvid stående kammarjungfrun, hvilken ditfört en perukmakare med så mycken smak och urskiljning.

Hon småler äfven i spegeln mot perukmakarens bild. Madame Pélion smågnolar derunder och rörer på högra foten.

Det är polkan hon drömmer om, det är mazurkan hon anar.

Ändtligen äro de tjocka flätorna sammanvridna till en hög korg midtpå madame Pélions nacke samt lockarne behörigen friserade, hvarefter perukmakaren planterar en stor bukett af de vackraste kamelior midt i hårkorgen.

Madame Pélion kan ej tillbakahålla ett utrop af förtjusning, när hon i spegeln ser kameliorna spira upp ur hennes hufvud som ur en kruka Sèvres-porslin.

Kammarjungfrun är äfven förtjust, och perukmakaren tager ett ljus för att vid dess sken närmare kunna beundra sitt verk.

Då, o ve! fattar, genom en olycklig tillfällighet, ljuslågan i kameliorna, och innan någon mensklig makt kunnat hindra det, går madame Furstenhoffs verk upp i lågor. Endast med största möda lyckas den arme perukmakaren rädda det ovärderliga håret.

Allmän uppståndelse och förtviflan.

Madame Pélion är nära att falla i vanmakt, och perukmakaren ligger bönfallande vid hennes fot.

Kammarjungfrun tömmer en flaska eau de cologne midt i den täta hårkorgen.

Kameliornas stoft, som förut legat på korgens botten, flyter upp och lägger sig som en skorpa mellan dess bräddar; men ingen mytens guddomlighet bringar till lif igen de förtärda blommorna.

Lyckligtvis lefver ännu madame Furstenhoff och bor vid rue Grammont, n:o 8.

Kammarjungfrun får befallning att på eviga minuten köpa nya kamelior. Hon ilar ur rummet.

Madame Pélion och den olycklige hår-konstnären äro allena.

Madame Pélion kastar en bedröfvad blick på pendylen, ty hon har lofvat första dansen åt en viss monsieur Westercamp, som har en förmånlig befattning vid norra jernvägen och som icke synes frukta för de trenne afgångne männens hårda öde.

Lugnad, ty ännu är det god tid, flyttar madame Pélion sin blick till spegeln, för att se huruvida hennes skönhet lidit något af eldprofvet.

Då ser hon till sin stora öfverraskning, hurusom den olycklige perukmakaren smyger till dörren och skjuter för dess rigel.

“Monsieur!“ ropar hon, vändande sig om; “hvad! ... hvarför ...“

“Ack, madame!“ infaller perukmakaren, skyndande till henne, “jag kan icke förställa mig längre.“

“Monsieur?“ ropar madame, rödare än kameliorna varit; “hvad är er afsigt? ... hvarför riglar ni dörren? ... hvarför ...“

“Madame! ni måste ge mig ...“

“Unge man!“ afbryter madame Pélion, vändande bort sitt ansigte och betäckande sin mun med den knubbigaste af händer; “ni vill begagna er af min ensamhet! ... Ni glömmer att ... Men så tag då ert förnuft till fånga ... Unge man! hvad är det ni vill?“ tillade hon med nedslagna ögon.

“Hvad jag vill? ... jag vill ha era ringar, era halsband, ert ur och era nipper, med ett ord allt som med lätthet kan transporteras ... följaktligen icke er egen värda person, för hvilken jag hyser den djupaste respekt ... Ni är svag för dans, ni, dansa ni: man behöfver icke nipper för att dansa ... Jag vurmar på nipper, jag, och är stor samlare deraf ... Var derför så god och plocka hit allt hvad ni har, innan kammarjungfrun kommer och besvärar oss.“

“Ah!“

“Skrik inte, madame Pélion!“ varnar perukmakaren, uppdragande ur fickan en knif, hvars slipade blad han förer tätt intill hennes näsa; “det skulle vara lika smärtande för mig som för er, om jag på något sätt nödgades derangera er vackra hals, som onekligen förtjenar ett bättre öde.“

“Ah!“ pustar madame Pélion.

“Pusta gerna, bara det icke sker hårdt ... Se så ja ... här är ju mycket smått och godt här ... Var lugn, madame Pélion ... Jag lofvar er att, så perukmakare jag än är, likväl icke röra ett enda hår på ert hufvud.“

“Ah!“ suckar madame Pélion för tredje gången och dimper från stolen.

Perukmakaren, förskräckt af dunsen, rusar på dörren med madame Pélions nipper.

Madame Pélion mankerar den aftonen monsieur Westercamp vid norra jernvägen.

“Hvad värderar ni madame Pélions nipper till?“ frågade berättaren broder Brédôt.

“Jag skulle tro, att de böra kunna gå till 5,000 francs“, svarade den erfarne brodern; “ni är en lustig ture, Plichon, och ni har ett sätt att göra affärer, så ni förtjenade att huggas i marmor, för att efter döden uppställas på place de la Bourse ... Men“, tillade han, upptagande ur bordslådan en tredje pung, “den här är mycket tyngre och jag skall nu till med den ... Om ni visste hvad det går lätt att profva och väga vid afhörande af era trefliga historier ... Jag anar att den här pungen icke heller är lottlös ... Så börja då, glade, lefnadslustige Plichon!“

Den glade lefnadslustige Plichon började sin tredje historia om

Dansösen och lakejen.

Vid boulevard des Italiens i en af de grannaste våningar bor mademoiselle Clary Moulin, skön, lycklig, firad och med 30,000 francs i årlig ränta.

För ett år sedan lemnade hon teatern, hvars prydnad hon varit.

Hertigar och lorder hade legat vid hennes fötter och alla Frankrikes journalister stått på hennes fingerspetsar.

Hon behöfver icke mera dansa, ty, utom den årliga räntan, har hon juveler, en för hvarje hårstrå, om hon ville.

Men det är orätt af en stor dansös att öfvergifva konsten, när hon ännu kan gagna den. Det är otacksamt mot den guddom, som likväl skapat hennes lycka, rikedom och ära. Berömvärdt är derför hvarje försök att återföra henne i den förskjutnes famn.

En förmiddag inställer sig hos den sköna frejdade dansösen en ståtlig lakej, klädd i lackerade halfstöflar, gula kasimirs-pantalonger, fin grön frack med gyllene furstliga vapenknappar och en hatt med breda guld-galoner.

Den furstlige lakejen presenterar den sköna damen en ofantlig blomsterbukett, värdig en prinsessa af blodet.

“Hvem har skickat mig denna vackra bukett?“ frågar dansösen, förande de friska doftande blommorna till den vackraste grekiska näsa.

“Hans kunglig höghet“, svarar lakejen, nästan hviskande och med en underdånig bugning.

“Hans kunglig höghet ... Men hvem är hans kunglig höghet?“ frågar f. d. konstnären ånyo och något längre luktande på de utvaldaste af rosor.

“Den höge gifvaren önskar vara okänd“, svarar lakejen med en hemlighetsfull blinkning; “hans höghet har velat visa ett prof på sin välvilja för er person och sin högaktning för ert snille ... Hans höghet beder er derjemte att för de vackra blommornas skull icke försmå de blyga daggdropparne, som hvila på bladen.“

Dansösen borrar hela sitt ansigte in i den rika buketten, och luktens sinne viker för synens, ty här och hvar från bladen tindrar en rosensten, strålar en diamant.

Man gifver åt drottningar och prinsessor blomsterbuketter, men endast åt sångerskor och dansöser buketter med briljanter i.

Den ståtlige lakejen affärdas med hederliga dusörer för egen räkning och en mängd underdåniga tacksamhetsbetygelser för hans kunglig höghet.

En annan dag, en vecka efter den första, står ånyo den ståtlige lakejen i dansösens förmak med en ny bukett i handen.

Blommorna i buketten äro lika många och lika vackra som förra gången, men daggdropparne äro flere och större.

“Men det är för mycket! o min Gud, för mycket!“ utropar dansösen, som likväl icke för mycket kan beundra buketten.

“Ack!“ utbrister lakejen vida känsligare än man någonsin kan vänta af en lakej, “hvad jag önskade att hans höghet vore närvarande för att kunna bevitna den glädje ni erfar, madame, öfver en gåfva, som han likväl anser så föga värdig er skönhet och ert snille!“

“Men skall då den äran aldrig förunnas mig att personligen få betyga hans höghet min erkänsla för så mycken ynnest?“ yttrar dansösen, i det hon skiljer daggdropparne från blommorna och låter dem gnistra mot solstrålen, som skjuter in i rummet.

“Hans höghet besöker ingen“, underrättar lakejen, höjande på axlarne.

“Ingen?“

“Ingen.“

“Hans höghet är från främmande land?“

“Han är kronprins af ett af Tysklands största riken.“

Den sköna synes glad öfver att det ej är en fransk prins. Ingen profet är aktad i sitt fädernesland. Dessutom gläder det henne att han är kronprins.

“Hans höghet är ung?“

“Han har nyss fylt sina femtio år.“

“Han reser då för sin helsa?“

“Han reser af kärlek till konsten och vetenskaperna.“

Dansösen småler. Detta småleende betyder kanske: Ingen är så lätt att bedraga, som 1:o) den, hvilken är kronprins, och 2:o) den, som är 50 år, samt 3:o) den, som älskar konsten och vetenskaperna; och när de tre äro förenade i en person, då — då —

“Hans höghet logerar?“

“Hans höghet, som vill vara inkognito, bor ej i Paris.“

“Ej i Paris?“

“Hans höghet bebor en villa helt nära staden.“

“Vid S:t-Germain?“

“Närmare.“

“S:t-Cloud?“

“Närmare.“

“Hvar då?“

“Jag är förbjuden att säga det.“

“Hans höghet tar då icke emot besök?“

“En enda gång har konungen af Frankrike besökt honom.“

“Han tar endast emot konungar?“

“Jag vet dock en, som han skulle taga emot framför alla konungar i verlden.“

“Och denne lycklige, denne afundsvärde är?“ frågar dansösen, lekande med buketten.

“Densamme som så godhetsfullt emottager hans höghets blommor“, svarar lakejen med en djup bugning.

“Jag kunde vilja öfvertyga mig om ni talar sanning.“

“Ni beredde derigenom hans höghet en glädje, för hvilken hans tacksamhet skulle bli omätlig.“

“När tror ni jag bör göra min uppvaktning?“

“Det är då ert alvar, madame?“

“Hvarför skulle det ej vara mitt alvar? ... Om jag blott visste ...“

“Hvad?“

“Att hans höghet med nöje ...“

“Att ni kan tvifla derpå! ... Hans höghet har ... men jag bör kanske icke säga det.“

“För all del, hvad är det?“ frågar dansösen med liflighet.

“Hans höghet har låtit mig förstå, att om ni önskade besöka honom, skulle jag föra er till hans villa.“

“När?“

“Kanske ni hade tillfälle i afton?“

“Hans höghet vill då taga emot mig i afton?“

“Ja, madame ... han skall känna sig lycklig, när han får höra att ni vill komma i afton.“

“Men när jag icke vet hvar han bor, så ...“

“Jag förstår ... Om jag i afton klockan åtta låter hans höghets vagn stanna utanför er port?“

“På slaget åtta skall jag vara färdig“, lofvar dansösen, som icke kan dölja sin glädje.

“Och ni skall ej låta hans höghet förgäfves vänta?“

Dansösen kastar på den ståtlige lakejen en blick af sårad stolthet.

Mademoiselle Clary Moulin har skäl dertill, ty Clary Moulin har ännu aldrig mankerat någon furste.

“Men, madame, ej ett enda ord för någon annan, ty ...“

“Ej ett enda ord, monsieur.“

“Hans höghet skulle bli mycket bedröfvad, om ...“

“Hans höghet kan vara fullkomligt lugn.“

“Ett enda obetänksamt yttrande till obehörig person, och hans höghet skulle bli öfverlupen af nyfikna ... han skulle besväras deraf och kanske finna sig föranlåten att resa.“

“Jag skall veta respektera hans höghets inkognito ... Bed hans höghet lita på mitt ord ... Jag har ännu aldrig förrådt någon.“

Den ståtlige lakejen aktar sig för att se Clary Moulin i ansigtet, när hon talar på det sättet.

“Således klockan åtta?“ frågar hon ånyo.

“Klockan åtta.“

Lakejen bugar sig och tager ett steg för att aflägsna sig.

“Men, madame“, yttrar han stannande.

“Ni har något att säga mig?“

“Jag vet icke om jag kan säga det.“

“Men så säg då.“

“Och ni skall icke anse det för barnsligt?“

“O min gud! ... hvad ni plågar min otålighet, monsieur!“

“Hans höghet vet att ni fått ett halsband af konungen i Bayern och ett diadem af kejsaren i Ryssland.“

“Jaså, hans höghet vet det“, yttrar dansösen med ett leende, som endast den kan ega som eger presenter af monarker.

“Nu har äfven hans kunglig höghet ämnat ... Men om ni förrådde mig, om ni för hans höghet ...“

“Ert misstroende förolämpar mig, monsieur! ... Hvad är det som hans höghet ämnat?“

“Äfven gifva er ett smycke, men ...“

“Men?“ frågar dansösen med gnistrande ögon.

“Men hans höghet, ehuru ännu hvarken kejsare eller konung, vill likväl ej gifva er ett smycke sämre än deras.“

“Hans höghet vill då tillintetgöra mig genom så mycken godhet!“ ropar Clary nästan med tårar i ögonen.

“Hans höghet, som hvarken sett halsbandet eller diademet, fruktar ...“

“Hvad det gör mig ondt att hans höghet skall frukta!“

“Om han på något sätt kunde få se deras smycken, utan att ...“

“Hans höghet värdigas se dem! ... välan! ... jag skall hafva dem begge på mig i afton.“

“Både det kejserliga och det kungliga?“

“Ja“, svarar dansösen, särskildt glad öfver ett nytt tillfälle att få pryda sig med sina förnämsta smycken.

“Men, i himlens namn, icke ett ord derom för hans kunglig höghet.“

“Var lugn, monsieur.“

“Således i afton klockan åtta?“

“Ja ... Frambär inför hans höghet min själs hela tacksamhet och vördnad!“

“Jag skall icke nämna ett ord om er tacksamhet och vördnad, madame.“

Dansösen ser något förundrad på den ståtlige lakejen, som fortfar:

“Jag skall endast hviska i hans höghets öra dessa ord: Clary Moulin kommer i afton.“

Belönad för sin artighet med ett nytt leende och ett tjockt guldmynt, tager den ståtlige lakejen afsked och går.

Aftonen är ändtligen inne, denna tid, som grisetterna hela dagen med sådan ifver efterlängta, glömmande att hvarje minut, som närmar dem dit, förer dem sjelfva ett steg närmare ålderdomen och grafven.

På slaget åtta står den ståtlige lakejen för tredje gången i dansösens förmak.

Vi behöfva icke nämna att hennes svarta sammetsklädning blänker af guld och gnistrar af juveler.

Den sköna Clary Moulin har svept om sig ett helt firmament af stjernor. Herrligast stråla dock halsbandet från Bayern och diademet från czarernes land.

Den ståtlige lakejen, ehuru van vid hofvens skimrande glans, hisnar likväl af beundran.

Han har knappast gjort sig föreställning om en sådan kunglig frikostighet.

Han vet icke att den kloka dansösen på förmiddagen låtit en juvelerare med flere stenar tillöka både halsbandet och diademet, antingen för att höja Bayerns och Rysslands värden, eller också för att göra en täflan så svår som möjligt för hans kungl. höghet, arftagaren till ett af Tysklands mäktigaste riken.

Clary Moulin omhöljer firmamentet med ett moln af äkta sobel och följer sedan sin drabant till den utanför porten väntande charen, värdig en nattens drottning eller en dansös, hvilket är ungefär detsamma.

Gudinnan uppstiger i charen, som tillslutes efter henne, hvarefter det bär af öfver gator och torg, genom barrierer och befästningar — den ilar, den flyger.

Efter ungefär en halftimmes rastlös flygt stannar charen.

Den ståtlige lakejen öppnar dess dörr.

“Behagar nu madame stiga ut?“ frågar den ståtlige.

“Vi äro då framme?“ läspar den sköna, hvars lilla fot synes darra af otålighet.

“Gå försigtigt utför fotsteget.“

“Men jag ser ej till hans höghets villa“, anmärker dansösen ganska riktigt.

Hon känner väl att hon trampar på gräsvall, men hon ser ingenting annat än aflöfvade buskar och träd, öfver hvilka himmelen hvälfver sin svarta dôme.

“Hans höghets villa är helt nära“, svarade den ståtlige, “men jag hade glömt en vigtig sak.“

“Hvad är det?“ frågar dansösen.

“Jag glömde nämna att hans höghet önskade se er i en af de roller, hvaruti ni hänryckt verlden.“

“O min gud! hvad menar ni?“ frågar Clary, icke utan oro skådande omkring sig.

“Det skulle göra på hans höghet ett obeskrifligt intryck, om ni vid första mötet kunde presentera er för honom såsom Sylfiden.“

“Såsom Sylfiden?“ upprepar dansösen allt mera orolig; “men betänk då, monsieur, att ... Men hvarför sade ni icke det, när vi voro hemma? ... Ni finner väl att det ej nu kan gå an att ...“

“Ingenting är omöjligt för Clary Moulin“, infaller den ståtlige; “ni måste visa er för hans höghet såsom Sylfiden, det var hans uttryckliga befallning ... ja, såsom den luftiga, flygande Sylfiden ... Kom hit, Peupin!“ tillade han, “och hjelp sylfiden af med sobelpelsen ... En sylfid i pels, o min gud!“

Den som hette Peupin springer fram med en lång knif i handen och skär i ett ögonblick af bandet, som sammanknutit pelsen öfver den skönas skuldror.

“Förrådd! bedragen! oh! hjelp! oh!“ skriker dansösen, som nu kommer till fullt medvetande af sin belägenhet.

“Tyst! ni glömmer er roll!“ ropade den ståtlige; “en dansös är spittrande som fisken, men också stum som den ... Icke ett enda ord, sköna Clary, så framt ni ej i morgon vill bo under marmortak i Père-Lachaise.“

“Man mördar mig!“ qvider dansösen med af fruktan nästan förlamad tunga.

“Nej, man återgifver er blott åt den konst ni öfvergifvit, trolösa!“ säger den ståtlige, i det han plockar af henne det ena smycket efter det andra.

“Mina juveler! mina juveler!“ suckar Clary.

“Höra, ej till rollen“, förklarar den ståtlige; “skönhet och odödlighet, se der sylfidens juveler ... Hvilket ypperligt diadem! o Ryssland! o Ryssland! ... Men Bayern totar också till ... Lola Montez skulle bestämdt rifva ut ögonen på er, om hon såge er med detta halsband ... Ni mister era juveler, sköna Clary, men ni får behålla de bästa, era ögon, era undersköna, blixtrande ögon.“

Det är också det enda blixtrande som den stackars Clary nu har qvar. Allt det öfriga har försvunnit i den ståtliges rymliga fickor.

Förtviflad vrider hon sina nakna händer.

“Ni börjar för tidigt, sköna konstnär!“ erinrar den ståtlige; “det är först när hon förlorat slöjan som sylfiden blir förtviflad ... Och hvilken slöja ni har! ... en sylfid i svart sammet, det är oförlåtligt, det är följden af att lemna konsten för flärden ... Stå derför beskedligt stilla, medan jag ...“

“Men min gud! ni kan väl icke vilja beröfva mig ...“

“Detta tunga svarta sammetssläp, som besvärar era rörelser? ... jo visst ... Fria skola gracerna vara, och ve den som lägger bojor på dem! ... Min gud, hvad ni har hårdt tilldraget! ... Är det väl underligt, om ni vill qväfvas! ... Nå, ändtligen ... Lägg sammetsmanteln i vagnen, Peupin, nu är sylfiden fri, nu först ... Ah, sådana guddomliga armar ni har! ... Nu förstår jag hur ni kunnat famna verlden!“

“Au diable! jag hör buller på landsvägen!“ ropar Peupin.

“Ljud af vagnshjul och hästfötter“, tillägger en basröst från vagnen.

“Raskt härifrån!“ ropar den ståtlige och hoppar sjelf upp i vagnen. Peupin hoppar bakpå och han med basrösten klänger upp på kuskbocken och fattar tömmarne.

Dansösen, hvit som ett nattens spöke och med det lösta håret vildt fladdrande kring blottade skuldror, flyr med framsträckta armar mot den trakt, hvarifrån bullret höres.

Ett fint duggregn strör framför sylfidens fötter sina himmelska, men anspråkslösa perlor.

“Sylfiden flyr!“ ropar den ståtlige efter den ilande med klappande händer; “se hvilken ypperlig skola!“ (gnolande på melodien till Gitanan) “Trallallallallera, trallallallallera ... Ah! jag har sett mer än verlden: jag har sett hvad endast furstar och bankirer få skåda! ...“

“Hundrafemtusen francs bara i stenar“, tillkännagaf Brédôt, som nu slutat sitt arbete med tredje pungen.

“Lefve Ryssland och Bayern!“ ropade Plichon, som äfven slutat sin berättelse.

“Jag omfamnar er, Plichon, å egna och det heliga brödraskapets vägnar“, sade brodern, lemnande bordet och slutande på en gång i samma famn morgonrocken, perukmakaren och lakejen.

Pater Brédôt var rörd ända till tårar.

“Ni är mycket god, min far“, sade Plichon, icke alldeles så rörd som brodern; “men tårar äro vatten och guld är guld.“

“Guld är jord, men tåren är himlen och ni har rättighet till begge delarne“, svarade den helige, i det han lade i Plichons framsträckta hand tvänne rullar louisd’orer.

“Antingen har min hand blifvit starkare, sedan jag sist var här“, sade Plichon, vägande rullarne i handen, “eller också är det mindre än tretusen francs.“

“Hvem har då sagt er att det skulle vara tre tusen? ... det är verkligen ej mera än tvåtusen, min son.“

“Tvåtusen för hundraelfvatusen fyrahundra“, yttrade Plichon melankoliskt.

“Men betänk, min son, att då ni med största lätthet kan tusendubbla de tvåtusen, kan jag deremot ej utan den största fara förvandla hundraelfvatusen fyrahundra, om det också icke vore mera än till en enda franc ... Att eröfra är en ringa sak för en man med snille, men att vårda och bibehålla det eröfrade, är något hvarpå de största snillen strandat ... Och för öfrigt glömmer ni l’Indulgence plénière[3], som jag å det heliga brödraskapets vägnar redan gifvit er.“

“L’Indulgence plénière räddar mig från skärselden“, svarade Plichon, “men icke från galererna i Toulon eller Brest ... Vet ni, min far, när jag tänker på Toulon och Brest, så riktigt svettas jag.“

“Låt då bli att tänka derpå oftare än när ni fryser“, förmanade den andlige; “märk dessutom att det heliga brödraskapets armar räcka vida längre än till Toulon och Brest, i fall ett olyckligt öde skulle föra er dit ... Var derför lugn och fortfar såsom hitintills att tjena den heliga saken ... Ni är en af dess verksammaste händer och ni gör allt med sådan urskilning ... Ni kan betrakta er såsom ett Guds finger, utskickadt för att bestraffa lättsinnet och flärden.“

“Det behöfs icke mycken urskilning till det“, svarade Plichon ganska anspråkslöst, “alvarsamt och hederligt folk har nästan aldrig någonting att vara af med ... Sådant folk kan gerna sofva för öppna dörrar, utan att befara något ... Men farväl, värdaste fader, jag står och pratar bort både eder och min tid.“

“Ni ämnar gå?“

“Ja visst, det artar sig till att bli något i Paris och en affärsman som jag måste vara med i den allmänna rörelsen ... Jag ser i alla minister-kriser en försynens skickelse, ty de förorsaka demonstrationer och folksamlingar, och parisaren har aldrig ondt om pengar, när han är ute för att köpa kulor och bly ... Jag gör tronen och lagen bestämdt en ganska stor tjenst, när jag i förbigående tömmer en och annan ficka.“

“Men bara ni icke råkar på en terzerol i stället för en börs, såsom fallet var i fjol och hvilket höll på att tillskynda oss många olägenheter ... ni har väl icke glömt äfventyret på Vendôme-platsen ... Men à propos, den unge mannen, min förre granne, lärer hafva visat sig igen ... Ni skulle icke händelsevis ha sett honom?“

“Jag ser knappast på sådant folk, sedan jag börjat umgås i högre kretsar.“

“Låt då också bli att visitera sådant folks fickor ... Ett snille som ni, Plichon, befatta er med dylika simpla affärer!“

“Ack! det är mera för handlagets skull än för vinstens“, svarade Plichon; “en soldat måste ju hvar dag öfva sig i att ladda och skjuta med löst krut för att ej glömma ladda och skjuta på alvar.“

“Men jag påstår ändå, att ni bör lägga bort dylika barnsligheter, som förr eller sednare skola bringa er i förderfvet.“

“Ni fortfar att betvifla min skicklighet?“

“Jag kan icke neka till att jag förlorat något af min goda tanke om er i den vägen.“

“Då skattar jag mig lycklig att på stället kunna öfvertyga er om motsatsen.“

“Hvad menar ni?“

“Innan ni knöt ihop den tredje pungen, gömde ni oförmärkt i en af era innersta fickor en ring med en enda diamant uti, men större än någon af de öfriga ... Ni tycker om stora diamanter, min far.“

Presten, med ett uttryck af högsta öfverraskning, körde sin högra hand under kaftanen och ned i ena byxfickan.

“Besvära er icke, min far“, yttrade Plichon; “ty här är den.“

Plichon visade den helige en ring med en enda stor diamant uti.

Broder Brédôt blef mycket flat.

“Jag hade orätt i att misstro er skicklighet“, sade han slutligen och skrattade; “ert qvicka skämt gaf mig en välförtjent minnesbeta ... Alltid densamme humoristiske och glade“, tillade han, sträckande ut handen efter diamanten.

“Skämt?“ upprepade den humoristiske; “hur många gånger har ni ej sagt mig att man ej bör skämta med det heliga brödraskapet!“ hvarefter den glade stoppade ringen i sin ficka och tog hatten för att gå.

Det heliga brödraskapet bet sig i läppen och suckade, men tände slutligen vaxstapeln och följde den skämtsamme ur sängkammaren.

Sedan brodern ensam återkommit, tog han de tre på bordet liggande pungarne och närmade sig spiseln.

Han fattade en eldtång och skrapade undan askan och de brinnande kolen.

Vidare bände han upp en plan-sten i spiseln och lät de trenne pungarne försvinna i det hål, som derigenom uppkommit.

Derefter lade han stenen tillbaka på dess plats och betäckte den sedan med kol och aska.

Han hade knappast slutat detta arbete, förrän fem slag på en klocka hördes från de yttre rummen.

Den andlige, som med mycken uppmärksamhet räknat slagen, tände ånyo vaxstapeln och gick ut.

När han för andra gången återkom, följdes han af baron S:t-Bris, som, utan att taga af sig kappan, slog sig ned på en stol.

“Ni kommer till fots, baron?“

“Nej, jag lät vid början af gatan min kabriolett vända om och fara hem ... Det är mindre rådligt att åka i kabriolett, åtminstone för det närvarande.“

“Det börjar då bli alvarsamt?“ frågade Brédôt ganska muntert.

“Paris ser åtminstone alvarsamt ut, och det har alltid något att betyda, som ni vet.“

“Det har mycket att betyda.“

“Men på hitvägen träffade jag abbé Saint-Romme.“

“Abbé Saint-Romme ... Än sedan?“

“Han berättade mig att han inom Faubourg S:t-Antoine mött flere folkhopar som ropat ...“

“Ned med Ludvig Filip!“ inföll brodern; “jag finner ingenting hvarken ovanligt eller olyckligt deruti.“

“Men de ha äfven ropat: Ned med Jesuiterne! och det är, om ej just så ovanligt, åtminstone föga lyckligt.“

Brédôt teg och syntes hafva förlorat sitt glada lynne.

“Fruktade abbé Saint-Romme något för det heliga kollegiet?“ frågade han slutligen.

“Det tycktes nästan så ... Men det är egentligen icke för att tala om det som jag nu kommit hit ... Jag har varit vid icke mindre än fyra barrierer och funnit att icke en gång en katt kan smyga sig ut obemärkt. Följaktligen är det en omöjlighet att komma till Montmorency, der jag likväl hade allt så väl i ordning ... Hvilken fördömd otur!“

“Nå, hvad ämnar ni nu göra?“

“Det återstår mig endast att göra hvad vi i middags talade om.“

“Det blir mig besvärligt, men det kan möjligtvis gå för sig.“

“Det måste gå för sig ... Nu eller aldrig!“

“Men ni kan väl icke gerna bjuda på ett fängelse“, anmärkte brodern leende.

“Nej“, svarade baronen, i det han kastade en fyld börs på bordet; “jag öfverlemnar derför åt er vänskap och smak att ordna allt med möjligaste prydlighet och beqvämlighet.“

“Jag skall göra mitt bästa, monsieur“, försäkrade brodern med en blick på börsen.

“Men, det var sannt“, yttrade baronen, “ni har ännu icke funnit spåret efter den der arbetaren?“

“Jag har folk ute i alla väderstreck.“

“Det är nödvändigt att han träffas, ja, kanske det nödvändigaste af allt.“

“Jag vet det.“

“Tjugutusen francs för den första dolkstöt, som träffar hans hjerta.“

“Min förre granne är mera värd än han sjelf någonsin kunnat föreställa sig.“

“Har ni råkat Flauret i dag?“

“Vår vidtberömde doktor Levisière, ja, han var här för några timmar sedan.“

“Var han nöjd?“

“Ja, i dag var han mycket belåten.“

“Men i morgon är han det kanske ej?“

“Flauret har det ojemnaste lynne och hans belåtenhet är sällan långvarig.“

“Det är kanske nödvändigt att göra hans lynne jemnt och hans belåtenhet evig.“

“Våra tankar äro liksom gjutna i samma form“, yttrade den helige med ett lätt grin.

“Emellertid är vår ädle hertig en mäkta rik herre“, återtog han efter en stunds tystnad.

“Ja och vår ädle hertig skall dela med sig“, försäkrade baronen.

“Och vår tjusande markisinna?“

“Sainte Eulalie har i denna stund abbé Saint-Romme och hela det heliga kollegiet hos sig.“

Ånyo ljödo fem slag på klockan.

“Ah, någon af de våra“, yttrade broder Brédôt, resande sig upp från stolen.

Baron S:t-Bris tog fram en svart mask, som han hitintills haft dold under kappan och den han nu fästade för sitt ansigte.

Sextonde kapitlet. Scener aftonen den 21 Februari.

Första scenen.

(Ett biblioteks-rum i ett hotel vid place Saint-George. Framför marmorspiseln, hvarifrån en liflig brasa flammar, sitta tvänne män. Den ene i medelåldern, undersättsig, fetlagd med alvarsamt ansigte. Den andre, närmare 60 år, är mycket liten och spenslig till växten, men med stort, rundt ansigte och glasögon på stor krokig näsa. Glasen synas brinna af de blickar, som blixtra bakom dem. Man ser af hela mannen nästan icke annat än hans ansigte, hvars minsta fiber är i oupphörlig rörelse. Den förre är Odilon Barrot, den sednare Thiers.)

ODILON BARROT. Anklagelse-akten verkade.

THIERS. Guizot log. Men hans leende var månens bakom molnet.

ODILON BARROT. Vi hafva instält banketten, men skall morgondagen aflöpa utan oroligheter?

THIERS. Nej. Men vi kunna två våra händer. Ministèren kan det ej.

ODILON BARROT. Det sägs att legitimisterne äro i rörelse.

THIERS. Bah!

ODILON BARROT. Och att äfven republikanerne ...

THIERS. Bah! Juli-monarkien är säker. Nu för tiden behöfver man ej nedrifva murarne för att bygga om grunden. Er hand, Barrot! (Barrot lägger sin hand i Thiers’.)

THIERS. I morgon eller i öfvermorgon mötas ånyo dessa händer vid rådsbordet i Tuilerierna. Se der den nya grunden för Ludvig Filips tron och Frankrikes lycka.

ODILON BARROT. Akta! det sprakade en gnista på er sidenrock.

THIERS (far med handen öfver morgonrocken). Jag tyckte snarare att det osade ... Akta er sjelf, Barrot, ni har bränt ett hål i era pantalonger.

ODILON BARROT (skjutande sin stol tillbaka). Vi sitta kanske för nära elden.

THIERS (äfven skjutande sin stol tillbaka). Eller också ha vi lagt för mycket ved på den.

Andra scenen.

(Ett rum i ett hotel inom Faubourg-S:t-Germain. Framför en skrifpulpet med inlagda helgonbilder af perlemo ofvanom hvilken hänger ett större krucifix af förgylt silfver, står en medelålders man med ungdomligt vackert ansigte, långt svart hår, bruna eldiga ögon. I en gyllene ring, fästad vid en hvit snodd som hänger ned från taket, gungar en hvit papegoja. Dörren till rummet öppnas, och en annan äldre man inträder. Denne är kort till växten, men starkt byggd. Hjessan kal, ögonen stora och klara, näsan något böjd, ansigtet för öfrigt godt och uttrycksfullt. Den förre är Montalembert, den sednare Berryer).

MONTALEMBERT (skyndande emot den ankommande). Hvad nytt? ... Hvad nytt?

BERRYER. Godt!

MONTALEMBERT. Tuilerierna?

BERRYER. Hvimlande af adjutanter.

MONTALEMBERT. Gatorna?

BERRYER. Grupper af folk på hvarje torg, vid hvarje gathörn.

MONTALEMBERT. Missnöjet stort?

BERRYER. Missnöjet allmänt.

MONTALEMBERT. Således godt!

BERRYER. Ja, Godt!

MONTALEMBERT (bugar sig med ett korstecken framför krucifixet). Amen!

BERRYER. Hämndens ögonblick nalkas.

MONTALEMBERT. Guds hämnd! (ett nytt korstecken) amen!

BERRYER. Kuriren?

MONTALEMBERT. Färdig.

BERRYER. Ej ett ögonblick att förlora.

MONTALEMBERT. Blott en dépêche till, och han flyger.

BERRYER. Enligt min sista underrättelse, är den höga familjen i Lucca.

MONTALEMBERT. Och skulle dröja der?

BERRYER. Tre veckor.

MONTALEMBERT. Inom åtta dagar är kuriren der.

BERRYER. Inom sex ... och inom fjorton bör högstdensamme vara vid gränsen.

MONTALEMBERT. Hvilken olycka att han ej redan är der!

BERRYER. Ja, en stor olycka.

MONTALEMBERT. Men samma himmel, som mörknar för den ena halfrunden af jordklotet, ljusnar för den andra ... Det kan ej misslyckas denna gång.

BERRYER. Aldrig stod vår sak på bättre fötter än nu.

PAPEGOJAN. Henri cinq, Henri cinq. (Montalembert och Berryer vända småleende sina ansigten mot papegojan.)

MONTALEMBERT. Hör vår lösen!

BERRYER. Guds röst.

MONTALEMBERT (med ett tredje korstecken inför krucifixet). Guds röst ... Amen!

BERRYER. Men hvälfningen får ej finna oss oförberedda.

MONTALEMBERT (tagande från pulpeten en lista). Jag har redan uppsatt förslag till den nya ministèren.

BERRYER. Ni också? ... äfven jag har ... (dragande ur sin fika en lista).

MONTALEMBERT. Lemna mig ert och tag mitt, så få vi jemföra. (Legitimisterne lemna hvarandra sina listor.)

BERRYER (läsande Montalemberts). “Berryer, konselj-president“, etc. ...

MONTALEMBERT (läsande på samma gång Berryers). “Montalembert, konselj-president“, etc.

BERRYER. (med en bugning). Ah, ni har föreslagit mig till ...

MONTALEMBERT (likaledes med en bugning). Och ni mig.

BERRYER. Vi ha begge för ögonen haft den legitima och guddomliga rättens seger.

MONTALEMBERT (blickande mot taket). Och kyrkans ära.

BERRYER. Begge skola vi hafva plats i konseljen, men hvem af oss bli president? ... hvem skall bestämma det?

PAPEGOJAN. Henri cinq, Henri cinq. (Montalembert och Berryer småle för andra gången mot papegojan.)

MONTALEMBERT (med ett fjerde korstecken). Ånyo Guds röst! ... Henri cinq skall bestämma det.

BERRYER. Ja.

MONTALEMBERT. Men ni har uppsatt de la Rochejaquelin såsom minister för allmänna undervisningen?

BERRYER. Och ni de Beaudreuil?

MONTALEMBERT. Bankiren Géronnière, hertiginnans onkel, är död och hertigen, till följd deraf, en af de rikaste i Frankrike.

BERRYER. Ah, jag förstår.

MONTALEMBERT. De Beaudreuil, som nyss varit hos mig, har berättat, att han i afton ämnar utströ pengar bland folket.

BERRYER. Vi skola således snart få höra: “Vive Henri cinq!“ från alla trakter af staden.

MONTALEMBERT. Dessutom hafva alla de våra utskickat sin betjening för att agitera arbetarne.

BERRYER (fattar en penna, öfverstryker och skrifver något på sin lista). Vi kunna ge de la Rochejaquelin någon större ambassadörs-plats i ersättning ... Jag har nu äfven på min lista hertig de Beaudreuil såsom minister för allmänna undervisningen.

MONTALEMBERT. Bra!

BERRYER. Har ni i dag besökt ryska hotellet?

MONTALEMBERT. Ja, vid middagstiden.

BERRYER. Och?

MONTALEMBERT. Allt går bra. Ifrån det ögonblick Frankrike lyder sin rätte konung, skall Ryssland förena sina bemödanden med våra, för att betrygga Europas lugn och verldens lycka.

BERRYER. Fäderneslandet står hos er i största förbindelse, monsieur Montalembert!

MONTALEMBERT. Monsieur Berryer! Frankrike kan aldrig nog värdigt belöna era stora förtjenster.

BERRYER (med patos). Så skola ånyo liljorna pryda Frankrikes frejdade fana!

MONTALEMBERT (med ännu större patos). Så skall han då falla, den förrädiske inkräktaren af den kunglige martyrens tron!

BERRYER (med en stor åtbörd). Och han skall dö i landsflykt, han och ...

PAPEGOJAN. Henri cinq, Henri cinq. (Montalembert och Berryer spritta till och blicka för tredje gången mot papegojan, men småle icke.)

Tredje scenen.

(Ett bankirs-kontor inom Faubourg S:t-Honoré. Bankiren sitter framför sitt arbetsbord, bläddrande med venstra handen i en bundt stämplade sedlar af olika valörer och med den högra upptecknande en mängd siffror på ett särskildt papper. Hans förste bokhållare står bredvid honom.)

BANKIREN. Åttiotusen i femprocents-obligationer, hundratusen i treprocents-, jernvägs-aktier till ett belopp af sjuttiotusen göra mig ... Ah, hvilken skada att Géronnière skulle lägga sig att dö! han hade en massa jernvägs-aktier, som han bestämdt hade sålt, ty han var alltid en af de förskräckte ... Nå, monsieur, hvad säger ni om affären i dag?

FÖRSTE BOKHÅLLAREN. Monsieur har köpt mycket i dag.

BANKIREN. Jag ångrar att jag ej köpte mera ... Så lågt har aldrig börsen varit sedan i Juli 1830.

FÖRSTE BOKHÅLLAREN. Jag kommer ihåg det.

BANKIREN. Och aldrig, det jag minns, har den på en gång stigit så högt som första dagen efter de tre Juli-dagarne.

FÖRSTE BOKHÅLLAREN. Äfven det är sannt ... men ...

BANKIREN. Men?

FÖRSTE BOKHÅLLAREN. Om det ej i morgon, såsom monsieur tror, blir ny ministère?

BANKIREN. Det måste bli det. Jag har nyss haft sammanträde med flere officerare af national-gardet. Man skall vara döf, när appellen går, och detta blir tillräckligt för att förmå konungen afskeda en ministère, som nu mera är omöjlig.

ANDRE BOKHÅLLAREN (inskyndande glad). En glad nyhet! Monsieur Molé har blifvit kallad till Tuilerierna.

BANKIREN (med triumferande blick på första bokhållaren). Hvad var det jag sade? Innan natten är den nya ministèren bildad. I morgon stiger börsen i ett steg till fem francs, men jag säljer ej. I öfvermorgon stiger den ytterligare till fem, och jag säljer.