ANDRA TIDSKIFTET. Februari år 1848. (continued 7)

“Om du blir ihjeltrampad, Charles“, sade en gosse till en annan, “så skall du ge mig din karbin.“

“Jag tänker behålla min karbin sjelf“, menade Charles; “ty hvad är det värdt att ha sabel och kask, om man icke har karbinen med!“ tillade han, låtande dermed förstå, att han ämnade förskaffa sig en fullständig rustning.

“Således ä’ ni karlar och rena demokrater allesammans?“ frågade mästaren.

“Ja, ja!“ skreko de tolfåriga demokraterne, ånyo klappande händerne; men hur rena de voro, det vete gud.

Under det att Alphonse på förhand gaf bort de stolta municipal-gardisternes vapen åt tolfåringar, gick det ännu lifligare till inne på “Café Danemark“, beläget vid samma gata, något närmare place du Palais-Royal.

Denna kafé är mycket bekant för alla nordbor, som vistats i Paris, ty det är der resande från de tre nordens riken vanligtvis mötas, för att dricka kaffe, läsa Aftonbladet, som der hålles, samt språka om de aflägsna hemlanden.

Man träffar der konstnärer från bemälte riken och är alltid säker på att hvarje eftermiddag råka Billmark vid bordet till venster närmast ingången.

Café Danemark anses för demokratisk och är derför icke mycket väl anskrifven hos svenska och norska legationen samt icke mycket besökt af svenska grefvar och baroner.

Men, detta oaktadt, är café Danemark en af de mest besökta i Paris och man finner der, såsom nyss nämndes, konstnärer af alla slag, och desse hålla nog främlingen från norden skadeslös för förlusten af grefvar och baroner.

Ifrågavarande morgon var det mycket folk på café Danemark, men denna gången till det mesta folk i blus och med bössor, i stället för kaffekoppar.

Den vackra skänken stod framflyttad midt på golfvet, tjenande till tribun för de talare, som efter hvarandra uppträdde, ty att slåss utan att hålla tal är omöjligt för en fransman.

En talare hade nyss lemnat tribunen under bifallsrop och handklappningar, som för ett ögonblick öfverröstade kanonaden från place du Palais-Royal.

“Rum för folkets män, plats för monsieur Ledru-Rollin!“ ropade flere röster.

“Lefve Ledru-Rollin!“ ropade hela skaran; “lefve Louis Blanc! lefve Lagrange! och lefve Ledru-Rollin!“

Bluserne sammanpackade sig så tätt som möjligt, för att lemna rum åt samme man med den korpulenta växten och det stolta hufvudet, hvilken vi i slutet af 1847 en gång förut sett på place de la Concorde, samma dag deputerade kammaren öppnades.

Ledru-Rollin åtföljdes af flere personer, hvilkas drägt icke röjde blusernes klass.

Man igenkände bland dem monsieur Albert, med hvilken läsaren äfven i denna berättelse gjort bekantskap.

Men bland dem voro också Louis Blanc, den snillrike författaren till “l’Histoire de dix ans“, liten till växten, men med ett fint, vackert och nästan fruntimmerslikt ansigte, samt Lagrange, den bekante demokraten med örnnäsan, örnblickarne och det långa håret, fallande som ett lejons man ned öfver skuldrorna.

Ledru-Rollin och alla de, som följde honom, hade hvar sin biljard-kö i handen, ty de kommo ned från biljarden, hvilken är en trappa högre upp och tillhör samma kafé.

När folket i Paris kämpar på gatorna, spela dess chefer vanligen biljard i närheten af en barrikad, som skall försvaras, eller en högvakt, som skall anfallas.

Man förstår att mästerligt handtera sin kö, men det beror på kulorna utanför om spelet vinnes eller tappas.

Upplyftad af flere armar, stod snart Ledru-Rollin på den provisoriska tribunen.

“Folk!“ sade han, med denna röst, som mera än en gång kommit tronen att darra, “det behöfves icke många ord för män i handlingens ögonblick. Folk, hvars suveränitet, vidsträckt som jorden, icke erkänner någon annan höjd än himmelen; folk, hvars fäder blödt och segrat för frihetens heliga sak; folk af martyrer och hjeltar, hvad skådar du i denna stund? Genom högar af stupade legoknektar, genom lågor af brinnande fästen skådar du en bleknande krona, en svigtande tron! Framåt, framåt! I stoftet med kronan, i stoftet med tronen! Men skynda, flyg som blixten, som tanken; ty hon nalkas dig, gudinnan, räckande dig sin hand. Fatta denna hand, ty dröjer du ett ögonblick, är den för alltid försvunnen. Mod och ihärdighet, hjeltefolk! Du känner gudinnan, Frankrike! Det är friheten, det är republiken. Vive la république!“

“Vive la république!“ skallade i salen.

De många speglarne i kaféen, som mångdubblade församlingens antal, tycktes äfven mångdubbla bifallsropen.

I detsamma skrälde ånyo tolfpundingen från place du Palais-Royal, ånyo rensopande gatan utanför.

Armand Cambon instörtade i salen.

“Hvem följer mig för att eröfra kanonerna!“ ropade han: “dessa fördömda kanoner, som meja ned folket, som axen på en åker; ... hvem följer mig?“

“Vi! vi!“ skreko alla, höjande sina vapen.

“Nå väl!“ ropade Armand; “rusten er då, ty vi hafva invigt oss åt döden? Kula i pipan, krut i fängpannan, hand på svärdet, ty det bär mot döden!“

Nu blef ett annat lif på kaféen.

Laddstockarne slamrade i bösspiporna, fängpannorna fyldes och hanarne spändes.

“Färdigt?“ frågade Armand sina vapenbröder, sedan han sjelf undersökt sin bössa och sina pistoler.

“Färdigt“, svarade vapenbröderne, lugna och beslutsamme.

“Framåt då!“ ropade han; “antingen öfver kanonerna eller under dem!“

“Ja, ja!“ svarade alla; “öfver kanonerna eller under dem!“

“Seger eller död!“ ropade Ledru-Rollin; “frihet och odödlig ära!“

Armand och hans kämpar störtade ut mot döden.

Ledru-Rollin och hans vänner gingo upp till biljarden.

Trettiosjunde kapitlet. Striden på place du Palais-Royal.

Tolfpundingen från place du Palais-Royal sköt skott på skott, ömsom kula, ömsom drufhagel.

Armand och hans åt döden vigde bröder sprungo i blod och hoppade öfver lik.

Femtio voro de som hade följt Armand ut.

Men när vår hjelte hunnit kanonen, hade han, sjelf den förste, icke flere än tio efter sig.

De öfrige fyrtio stannade på vägen.

De stannade icke, de lågo.

“Vive la république!“ ropade Armand, i det han nedsköt tvänne artillerister.

“Vive la république!“ ropade han ånyo och nedslog tvänne andra med bösskolfven.

“Vive la république!“ instämde hans tio kamrater och nedgjorde den öfriga servisen.

Kanonen hade tystnat före servisen, och gatan var fri.

Som strömmen brusar fram genom en remna i berget, störtade folket genom den numera fria gatan in på platsen.

Det var också i hög tid för Armand och hans kamrater, ty municipal-gardet till häst, artilleriets betäckning, närmade sig.

Gardisternes blanka kaskar tindrade fram genom krutröken och hästskorna slamrade mot gatstenarne.

Bland dem, som bildade folkets första led, var den reslige Alphonse.

Framför honom sprungo hans tolfåriga elever, hvilka icke gerna kunde betraktas såsom ett led.

“Se så, gossar små!“ ropade Alphonse till dem; “passen nu på när första salfvan går ... Glömmen icke sabeln, karbinen, kasken och bonbon för fyra sous.“

“Vive la république!“ skreko Alphonses elever.

I detsamma lade folket an och aflossade sin första ordentliga salfva.

När krutröken af denna salfva något skingrat sig, kunde begge partierna betrakta hvarandra.

Arbetarne hade sigtat för högt, och det var egentligen häst-gardisternes kaskar som lidit af kulorna.

Likväl stannade chocken, emedan salfvan gjorde hästarne svåra att tygla.

Men af de små eleverne syntes ingen.

Dock log deras mästare, under det han laddade sitt gevär.

Slutligen började han gapskratta och hela ledet med honom.

Hvad skrattade man åt?

Jo, en högst orolig och underlig rörelse förmärktes tydligen bland hästgardet.

Sadlarne, vickande än åt höger och än åt venster, började högeligen besvära de eljest så sadelfaste ryttarne.

Man såg de stolte kavalleristerne, bleknande, lika mycket af fruktan som af raseri, sticka ned sina sablar mellan hästländerna, liksom hade de haft en underjordisk fiende att bekämpa.

Ja, det var också en underjordisk fiende och säkert den värste, som en ärlig kavallerist kan råka ut för.

Strax efter det att handgevärssalfvan hejdat chocken, hade Alphonse’s små elever, dolde af krutröken, sprungit emot sqvadronen och med den smidighet, som deras ålder medgifver, krupit in mellan hästfötterna.

Derefter hade de med sina små knifvar, som, tack vare mästarens omsorg, voro väl slipade, börjat afskära bukgjordarne till ryttarnes sadlar.

Detta är ett eget sätt att demontera kavallerister, endast kändt och med fördel brukadt i Frankrike.

Att under sådana förhållanden beherska hästen och på samma gång handtera pistol eller karbin, var för de tappre municipal-gardisterne en ren omöjlighet.

Man kan tänka sig deras harm.

Att besegras är ett öde, som äfven den tappraste krigare kan bereda sig på; men att besegras af barn, kastas ur sadeln af barn, som säkerligen aldrig ridit i sina dar, om icke barbacka på eländet och nöden, det är det grymmaste i verlden.

Ty rättvisligen bör erkännas, att det icke är bättre mans barn som bära sig så åt.

Det är värdigt folk-qvarterens bleka afföda, hvars seder ännu icke hunnit förmildras af brokig sammetskolt, gyllene käpphast och bonbon tolf gånger om dagen.

“Sen bara!“ ropade Alphonse till sina kamrater; “sen bara hur yre gardisterne blifvit i hufvudet ... Låtom oss derför stadga deras förstånd med litet bly ... Men sigten för all del en aln lägre.“

Efter dessa ord följde en ny salfva från folkets sida, och denna fullbordade förvirringen samt påskyndade nederlaget.

Förfärlig var den hämnd, som utkräfdes på place du Palais-Royal.

Medan Armand, numera i spetsen för hundra, demonterade den ena kanonen efter den andra, öppnande på detta sitt nya ingångar för det från alla gator tillströmmande folket, nedhöggs till sista man det redlösa kavalleriet.

Man såg häst-gardister i deras lysande rustningar, de grannaste i hela armén, höjas öfver den böljande folkmassan, liksom gyllene galjoner af förlista skepp, och sedan för evigt försvinna i djupet.

Ingenting är rysligare än folkhämnden.

Kungstigern, som rasar bland dem skälfvande hjorden; kungsormen, som hväser kring sitt omslingrade offer, äro leksaker mot menniskan, när hon vadar i blod.

Knappast hälften af infanteri-bataljonen lyckades rädda sig in i Chateau d’Eau.

Högvakten af linien, som innehaft Palais-Royal, hade i tid sträckt vapen och undgick derigenom municipal-gardets öde.

Place du Palais-Royal är nu eröfradt och folket uppgifver ett dånande segerrop.

Men ännu är detta segerrop för tidigt.

Chateau d’Eau står ännu qvar, med sina grå hotande murar.

Fönstren i dess första och andra våning äro försedda med jerngaller; eksvänglarne beslagna med tjock jernplåt; portarne af gröfsta ekvirke äro utan- och innantill beslagne med jern.

Det behöfs kanoner för att spränga dem. Men man har dementerat kanonerna.

Man kunde skaffa sig andra, men hvem har tid till det?

Hvem vill lemna place du Palais-Royal, innan man tagit Chateau d’Eau?

Ett helt folk måtte väl vara för mer än kanoner!

Och hela folket störtar nu fram mot murarne af Chateau d’Eau.

Man skjuter på detta fäste från de närgränsande husen; man uppreser barrikader och skjuter från dem; man tvättar med kulregn de grå murarne hvita.

Men Chateau d’Eau, sprutande eld och bly från hvarje glugg, färgar hela platsens stenläggning röd.

Hvilka förbannelser, hvilka löften om hämnd slungades ej mot dessa gråa murar!

“Eld! sätten eld på Chateau d’Eau!“ höres en röst ur hopen.

Det är Armand Cambons röst.

“Eld på Chateau d’Eau!“ vrålar hela platsen.

Man begriper ej huru man kunnat glömma ett så enkelt och bekant element som elden, den enda hjelpen, enda möjligheten för seger öfver famnstjocka murar.

Hundratals kärror och vagnar framrullas mot Chateau d’Eau och uppdragas kring dess bastioner.

Möbler, nedkastade från alla husen i granskapet, staplas på åkdonen.

Derofvan upptornas tunnor och fat, fylda med konjak och rom.

Bålet antändes, lågan ökar sig, vinden drifver henne mot murarne, mot fönster och portar.

Trädet kolnar, jernet rodnar; segrande, rytande och förtärande tränga lågorna in i hvarje öppning.

Kolonnerna darra, statyerna ramla, fontänernas stora vatten-reservoir blandar sjudande sin imma med röken från det brinnande slottet.

En ridå af flammor betäcker Chateau d’Eau.

Genom ridån flyga ännu kulor, spridande döden “par hasard.“

Men snart tystna skotten. Fästets brand förtär gevärselden.

Besättningen sträcker vapen.

Tusen yxor höjas öfver soldaternes hufvud.

Men mellan dessa yxor och dessa hufvud träder en ung man med utsträckta armar.

Tåren glänser i hans blick, bönen på hans läppar.

Han talar om segerns ära, men äfven om segrarens mildhet skönare än segerns ära.

Han hotar och ber, trotsar och knäfaller.

Yxorna sänka sig långsamt.

Man kan icke neka den unge mannen något, ty det är platsens hjelte, det är Armand Cambon.

Trettioåttonde kapitlet. Ett morgonbesök i S:t-Germain.

Faubourg S:t-Germain, det förnäma legitima hög-qvarteret, lyssnade från andra sidan Seinen till stridens buller.

Det lyssnade med hämmad andedrägt, men med strålande ögon, ty äfven der visste man, att det icke mera gälde den eller den ministern, utan helt enkelt en tron, Ludvig Filips tron.

För hvarje skott, som hördes dåna, var det som hörde man fallet af en sten ur grundmuren till Juli-dynastiens tron, och man välsignade, åtminstone för tillfället, detta raska folk, som icke har portar af ek och jalusier af mahogny att krypa bakom, när det gäller.

Den enda icke fullt lyckliga inom S:t-Germain var kanske den sköna markisinnan Eulalie d’Estelle.

Ensam i sin granna boudoir, mätte hon gobelins-mattan med sina små beundransvärda fötter, gnistrande af guld-paljetter på purpurröd silkessammet.

Än knäppte hon till diamant-spännet på sidenskärpet, som sammanhöll hennes morgondrägt af hvita spetsar, och det ganska hårdt, liksom ville hon närma sitt lif till guldbiets; än lossade hon helt och hållet på samma skärp, så att spetskjorteln vårdslöst draperade sig kring hennes mönster-gestalt, lik den fotsida drägten kring en antik stod.

Oroligt häfde sig hennes höga bländande barm, kanske för mycket blottad till och med för en morgon-toalett, men hvilket en beundrare af sköna former bestämdt skulle hafva ursäktat.

Skugga efter skugga jagade öfver de yppiga liljorna på hennes kinder, utan att kunna fördunkla deras vällustiga skönhet eller betaga de stora svarta ögonen deras mäktiga, hänförande glans.

Snarare tycktes hon skönare genom denna vexlande beskuggning.

Blomman synes ju alltid skönare, åtminstone är hennes doft finare i den stund ett moln skyddar henne för den brännande solen.

Markisinnan stannade ofta framför ett litet gyllene bord med skifva af någon fantastisk mosaik.

Men det var ej på de fantastiska figurerna, kinesiska flintskallar med hårpiskor och kinesiska fötter i fyrkantiga skor, som hennes ögon hvilade.

Midt emellan en sådan hårpiska och en sådan fot låg en mycket liten biljett, hopvikt, men likväl uppbruten.

Hon tittade ofta på denna biljett, uppvecklade, läste och hoplade den ånyo, och allt detta i flere omgångar.

Hvad kunde det vara för en biljett?

Det kunde ej vara en billet-doux, ty markisinnan d’Estelle skulle i sådant fall blott hastigt genomögnat den och sedan kastat den i marmorspiseln, hvars brasa af ceder flammade rätt lifligt och doftande.

En olycklig billet-doux kunde aldrig få en dyrbarare graf än i en brasa af ceder.

Men hvad var det då för en biljett?

Markisinnan öppnade den ånyo, hvilken gång i ordningen veta vi ej.

Vi begagna oss emellertid af tillfället att läsa den, och dess innehåll var följande:

“Eulalie!

Allt upptäckt och allt förloradt! Hertiginnan är fri och bor hos grefve de Vandeul. S:t-Bris och Brédôt äro fängslade och bo under Palais de justice. Jag har räddat mig och bor, när ni läser detta, i grafven. Rädda er ni på samma sätt, så framt ni icke föredrar att bo i S:t-Lazare vid sidan af vanäran och med minnet af den, hvars undergång ni förorsakat.

Rigobert.“

Sådant var det innehåll, som den sköna markisinnan ännu icke blifvit mätt på att läsa, men som hon likväl redan bort kunna utantill.

“Jaså, på samma sätt,“ sade hon för sig sjelf, eller, rättare sagdt, tänkte; “ohjelplige, ända in i döden ohjelplige dåre! ... du ville att jag skulle dö ... jag skulle dö, jag?“ tillade hon med en leende blick i spegeln, som säkert aldrig hugnats med en skönare bild.

Man böjer ej godvilligt ett sådant hufvud under den gröna torfvan; man lemnar ej gerna åt den svarta mullen en kropp, hvars minsta fiber är en kupidon med många nya pilar i sitt koger.

Markisinnan hade rätt. Hertig de Beaudreuil, den olycklige, var äfven en ohjelplig dåre.

“Rädda mig?“ återtog markisinnan, “rädda mig? ... för hvem? för hvad? för att en hertig ger en bankir en dosis gift? ... för det att densamme, hvars enka jag är, äfven har en annan enka? ... för det att den ene maken säljer bort den andra och sedan, efter att ha råkat ut för dålig köpare, sätter en kula för egen panna? ... Allt det der är mycket obehagligt, men hvad kan det röra mig? ... Hvad är det då som jag skulle frukta? ... S:t-Bris och Brédôt äro fängslade och skola blifva föremål för en kriminal-process, det är sannt, men hvad kunna de anföra mot mig? ... Inbillade han sig då, den arme hertigen, att jag låtit desse skälmar titta djupare i mina kort än jag velat? ... Rigobert! blott en enda gång har du varit förnuftig och det var när du vände pistolmynningen mot ditt eget hufvud ... Jag har förorsakat din undergång, skrifver du ... Samma visa hafva andra sjungit före dig och jag rår verkligen icke för om ännu flere skola sjunga den ... De narrarne! man skänker dem himlen i ett famntag, och när man tillsluter sin famn, hafva de ingen annan tillflykt än grafven ... Men hvem kan hjelpa det? ... hvem kan för evigt skänka himlen åt alla? ... Jag är, såsom man påstår, en gudinna,“ tillade hon med en leende blick i spegeln; “men tyvärr, ingen gud! ... Jag kan ge saligheten åt de lefvande, men icke lifvet åt de döde.“

Efter dessa lugnande betraktelser, satte sig markisinnan i sin mjuka kåsös, upplösande sina långa svarta hårflätor, hvilket, som man vet, var hennes favorit-sysselsättning, när hon ej hade något annat att göra.

Markisinnan skulle kunna likna dessa hårflätor vid de svarta lister, medelst hvilka man sänker en arm syndare i jorden.

Men hennes fantasier voro aldrig svartklädde, gingo aldrig i lik-procession och hade aldrig med immorteller smyckat grafvar.

Hastigt spratt hon upp från soffan och släppte hårflätorna, hvilket hade mycket att betyda.

“Denise! Denise!“ mumlade hon; “vid månen och stjernorna, jag hade glömt henne!“

Markisinnans sammetsfötter började ånyo mäta gobelins-mattan.

“Denise! ... Denise vet verkligen hvad ingen dödlig borde veta ... Om man inför domstol kallade henne och om hon der sade allt hvad hon visste, hon skulle kunna ... Vid natten och stormen, hon är mycket farlig! ... Jag har verkligen något att frukta ... Förlåt mig, Rigobert, jag var orättvis på ditt stoft!“

“Denise har blifvit skuggrädd på de sednare tiderna,“ fortfor markisinnan, “jag har sett henne skygga, ofta skygga för gud vet icke hvad, men ofta för ganska litet ... Det der kan bli mycket svårt för mig, ja, mycket svårt.“

“Men när någon af mina hästar skygga“, tillade hon, “när någon af dem hotar att skena för min vagn, hvad gör jag då?“

Markisinnan, som hade den höga spegeln framför sig vände hastigt sitt ansigte från dess glas.

Hon hade blifvit gul i ansigtet och hon tyckte icke om den färgskiftningen.

I detta fall var hon strängare mot sig än mot andra.

Småningom återfick hon sin naturliga ansigtsfärg och med denna äfven sitt vanliga lynne.

Hon ringde i guldklockan och återtog derefter sin plats i kåsösen.

Denise inträdde och hade verkligen det skygga utseende, som så oroat markisinnan.

“Hvilken ryslig händelse!“ yttrade markisinnan.

“Ja, madame, en ryslig händelse!“ upprepade Denise med ett vida sannare uttryck af bedröfvelse än herskarinnan.

“Du nämnde, att det var med två kulor som den arme hertigen ... O min gud!“

“Ja, madame ... När hertigens kammartjenare tidigt i morse och efter vanan inkom i hans sängkammare, för att emottaga befallningar för dagen, så låg hertigen död i sin säng, träffad i hufvudet af tvänne kulor.“

“Förfärligt! ... Jag mår illa, mitt hufvud värker! ... Säg till att ingen får slippa in i dag ... Champagne med is!“

Denise skyndade ut.

Markisinnan skyndade till en liten byrå med perlemor-inläggningar i de vackraste rosetter, öppnade en klaff, letade länge i en af lådorna och framtog slutligen ur den något, som hon hastigt gömde i barmen.

Derefter sänkte hon sig ånyo i kåsösen, lutande sin panna mot den skönaste af händer.

Denise återkom snart, bärande ett silfverfat, på hvilket stod, jemte ett stort kristallglas, en silfver-terrin med is och midt bland isen en champagne-butelj utan etikett och silfverhals, ty det var verklig champagne.

“Befaller madame att jag serverar?“ frågade Denise.

“Ja.“

Denise fattade den långa buteljen. Korken, hejdad af den omtänksamma kammarjungfruns hand, smälde icke eller flög i taket, hvilket icke anses comme il faut i S:t-Germain.

Drufvans ädlaste perlor, lycklige af återvunnen frihet, stormade ut ned i kristallglaset, glada, susande som lössläppte barn.

Markisinnan förde kristallen till sina läppar och tömde dess innehåll med en raskhet och fart, som skulle väckt en lorette’s afund.

“Biscuit,“ befalde hon derefter.

Denise ilade ut.

“Den stackars Denise,“ sade markisinnan, “hon lider ännu af sin passion för den der otacksamme, usle äfventyraren ... Jag har länge väntat, att hon skulle taga ett förtvifladt steg ... det skulle icke förvåna mig, om hon en vacker dag ... Hon vore ej det första offret för en olycklig kärlek ... Den stackars Denise! om något hände henne, hvem skulle i dessa stormfulla tider komma ihåg en fattig kammarjungfru!“

Under det hon sade detta, fylde hon glaset.

Perlorna hoppade och dansade ånyo, och ännu lifligare vore de, som dykte upp från botten till ytan, ty de hade så brådtom att förena sig med sina syskon.

Markisinnan framtog hvad hon nyss dolt vid barmen.

Det var en liten grön flaska med glaspropp.

Hon hälde några droppar ur denna ned i champagneglaset.

Lifvet i glaset upphörde med ens.

Perlorna på ytan dogo ögonblickligen och syskonen på djupet kommo aldrig upp.

De stannade för evigt på botten.

Den ljusgula drufvan bleknade. Drufvans ande, den doftande Dityramb, fraktades öfver Stygens vågor.

Denise kom ånyo in med sockerkanderad biscuit, smakfullt upplagd i en pyramid med en lilja af socker på spetsen och ett glödande smultron i liljans kalk.

Det var purpurn i liljans sköte, det var den legitima principen.

En princip af socker, men princip i alla fall.

“Tack, Denise!“ sade markisinnan, brytande ett stycke ur pyramiden, utan att skada principen; “du ser så frusen ut, mitt barn ... drick, jag har just slagit uti för din räkning.“

Denise neg djupt och vidrörde champagne-glaset, ty äfven kammarjungfrur dricka gerna champagne.

Då hördes i detsamma tunga steg i det yttre rummet.

Denise drog handen från glaset och lyssnade.

“Hvad!“ ropade markisinnan; “det går någon derute och jag har likväl befalt att ingen får släppas in! ... Hör genast efter hvem det är och afskeda honom hvem det vara må! ... Men kom strax tillbaka.“

Denise försvann för tredje gången.

“Jag vill hoppas att champagnen icke slår af sig för det,“ mumlade markisinnan med ett styggt leende; “men det var märkvärdigt hvad hon dröjer länge ... den kommande måtte likväl ha gått, efter det är tyst i salen ... Men hvad tänker då Denise på som ej kommer tillbaka! ... hon, som annars icke plär dröja, när det är fråga om champagne!“

Hvad Denise i denna stund tänkte på, vete gud, men hon kom icke tillbaka.

Markisinnan, förlorande tålamodet, ringde häftigt i den lilla guldklockan.

Det hjelper att ringa häftigt.

Dörren till boudoiren öppnade sig sakta och ett hufvud visade sig mellan dörren och dörrposten.

Men det var icke Denise’s täcka hufvud.

Det var ett mycket stort hufvud, hvars ansigte, ehuru för öfrigt icke fult, hade stor mun med breda tänder och ögon mera liknande facklor än stjernor. Sjelfva hjessan var kal, men i ersättning hade hakan fått det tjockaste svarta skägg.

“Bonjour!“ helsade hufvudet mera gladt och förtroligt, än artigt och aktningsfullt.

“Hvar är Denise?“ ropade markisinnan, som icke tyckte om det stora hufvudet, ehuru det var henne fullkomligt obekant, “mina betjenter? mitt folk? ... man låter oanmälde slippa in ... Denise! Denise!“

Det stora hufvudet svarade, fortfarande gladt och förtroligt:

“Denise språkar med en af mina vänner, edra betjenter språka med andra mina vänner ... Hvar och en har sitt, och när jag språkar med er, så har jag mitt.“

Icke blott hufvudet, utan äfven den öfriga kroppen till den oanmälde visade sig nu innanför den tillstängda dörren.

Kroppen, fullkomligt motsvarande hufvudet, kunde erinra markisinnan om desse Titaner, som reste Ossa på Pelion, för att hinna upp till Olympen. Dertill kom att den nye Titanen bar en drägt, kanske förskräckligare än hans föregångare.

Drägten, på de flesta ställen sönderrifven, var öfverallt krutbestänkt och nedblodad.

En lång ryttarsabel med jernslida slamrade vid hans sida.

Men hvad ville Titanen i markisinnans Olymp?

Arma Juno! hvar är Jupiter med blixtarne?

Markisinnan tog ett steg för att fly in i de inre rummen.

Men Titanen tog ett steg fyra gånger så långt som hennes och han knöt sin breda hand kring hennes runda arm.

Derefter satte han henne i kåsösen och tog sjelf plats vid hennes sida.

Markisinnan, nästan förlamad af en sådan närgångenhet, hade knappast förmåga att öppna munnen.

“Hvad vill ni? hvem är ni?“ var allt hvad hennes darrande tunga förmådde framstamma.

“Ni känner inte igen mig, elaka!“ svarade Titanen; “annars är det jag som en gång ville göra er bekant med lejonet i Jardin des plantes, för att bespara er en resa till Afrika.“

Ett obetydligt och för längesedan jordadt minne började spöka i markisinnans hufvud.

Hennes ansigte blef blekare och lika blek buketten på hennes mun.

“Ni frågade också hvad jag vill,“ fortfor Hvita Björnen, hvilken läsaren troligtvis redan känt igen: “Till att börja med vill jag tacka er för det ni bekostade min resa till Afrika, ehuru jag icke bad er derom ... Men ni bekostade icke återresan, elaka, utan jag måste frakta mig hem så godt jag kunde ... Emellertid kan jag helsa er från slägt och vänner i Afrika ... Hyenan mår bra och brukar, liksom ni, aldrig klippa sina klor ... långa klor äro, liksom i Paris, ett mod äfven i Afrika ... Krokodilen bibehåller sig temligen, oaktadt sin höga ålder, och har ännu icke behöft lägga sig till löständer, också liksom ni, efter hvad jag förmodar ... Med ett ord, de må alla bra, frodas i sina gröna, omätliga boudoirer och kokettera på sitt sätt ... Någon bildning och något finare seder skulle likväl ej skada dem ... Ni, madame, kunde just åtaga er den saken ... Till att börja med, kunde ni lära dem att bita med andras tänder, och det vore genast ett entré-kort till S:t-Germain, ett stort steg inpå bildningens bana.“

Det är visst en sanning, att hvad Hvita Björnen sade, icke kunde vara särdeles uppbyggligt för markisinnan d’Estelle; men sättet, hvarpå han talade, hade likväl ingenting hotfullt och förskräckande.

Markisinnan började således någorlunda hemta sig från sin första bestörtning.

Hon bemödade sig till och med att småle, och hon lyckades ganska bra.

“Monsieur,“ sade hon, “er beskrifning öfver Afrika är onekligen ganska målande och jag vore nästan frestad att göra hvad ni bedt mig om ... Det förvånar mig blott att ni ej sjelf försökt något i den vägen, ni som likväl varit på stället.“

“Nej, fan, jag biter helst med egna tänder,“ svarade Hvita Björnen skrattande.

“Hvad för öfrigt er återresa från Afrika beträffar,“ sade markisinnan, “så torde jag kunna bevisa, att det var min afsigt, att äfven bekosta den; ... Nu har ni verkligen sjelf förekommit mig, men detta hindrar mig ej att betala resekostnaden, utan att ens se på räkningen ... Vidare vill jag minnas, att det var fråga om en viss grafvård, som ...“

“Icke ett ord om grafvården, markisinna!“ sade Hvita Björnen med dof röst och svällande ådror i pannan; “icke ett ord derom! ... Det är hvarken om den eller resekostnaden jag nu tänker tala med er ... det är om något helt annat, det bedyrar jag.“

“Men, min vän, hvad kan det då vara?“ frågade markisinnan med sin ljufvaste ton och under ett artigt bemödande att befria sin arm från den grofva handen.

Men det var ett fruktlöst bemödande.

Icke ett helt markisat skulle hafva ryckt hennes arm ur denna hand.

“Åjo, det är bara ett par små historier“, svarade Hvita Björnen.

“Ett par små historier, säger ni ... och hvad handla de om?“

“Om två olycklige vinhandlare,“ svarade Hvita Björnen till markisinnans stora öfverraskning, och troligtvis äfven till läsarens.

Trettionionde kapitlet. Två olycklige vinhandlare.

Markisinnan började tro, att en flykting från Salpetrière satt bredvid henne, och denna tro lifvade hennes mod.

Förmodligen ansåg hon en tokig björn mindre farlig än en klok.

Hon beslöt att behandla den tokige med all möjlig varsamhet och mildhet.

“Jaså, två olyckliga vinhandlare,“ upprepade hon med innerligt deltagande; “men hur förhåller det sig då med de stackars menniskorna?“

“Ni skall få höra det, madame“, svarade Hvita Björnen, börjande derefter sina små historier.

Den första handlade om

Monsieur Dudeffant och hans hustru.

Monsieur Dudeffant hade sin vinhandel vid rue Notre-Dame-de-Grâce och bergade sig godt, lik alla vinhandlare, som bo vid sjöar eller floder.

Dudeffant hade en ung och mycket vacker hustru. Men madame Dudeffant, som alls icke tyckte om vin, tyckte deremot mycket om frukt och helst den frukt som var förbjuden.

En dag lemnade hon sin beskedlige man ensam bland fastagerna och rymde till en lustgård, hvars herre var tjenstgörande officer vid Lanciererne.

Mannen rusade efter henne och träffade officeraren.

“Monsieur!“ sade han till denne med tårar i ögonen; “jag kan icke lefva utan min hustru ... gif mig derför henne tillbaka eller gif mig döden!“

Oaktadt det icke var någon brist på vinhandlare i Paris, så att en dylik mer eller mindre hade gjort föga till saken, ville likväl den hederlige officeren icke döda monsieur Dudeffant, utan gaf den stackars vinhandlaren ordentligt hans hustru tillbaka.

Mannen bad sin hustru att icke göra så mera, och, för bättre verkans skull, föll han på knä, kyssande hennes begge händer.

Hustrun lofvade bättring och rymde efter åtta dagars förlopp till en annan lustgård, hvars egare var domare.

Mannen rusade till domaren och sade ungefär detsamma, som han sagt till officeraren, hvilket i få ord var: “Min hustru eller döden!“

Den rättvise domaren, som fann att döden var för strängt straff för en man, som söker sin hustru, gaf honom den förrymda åter.

Mannen förde ånyo hem sin skatt, bad, knäföll och gret.

Hustrun lofvade bättring för andra gången, men rymde för den tredje till en större lustgård, hvars herre och skapare var hertig, men för öfrigt ingenting annat, såsom fallet merendels är med hertigar.

“Gif mig min hustru eller döda mig!“ ropade den förtviflade mannen till hertigen.

Monsieur le duc gick en medelväg och svarade nådigt:

“Sök henne i min lustgård.“

Mannen rusade in i lustgården och sökte.

Han klef ned i dammar, han sönderref sig bland engelska granar, men han fann ej sin hustru.

Han ropade hennes namn. Ekot från en stallbyggnad återgaf honom namnet, men icke hustrun.

Den stackars mannen återsåg aldrig mera sin kära hälft.

Vinhandlaren sörjde och har nu en olycklig fix idé.

Han tycker, att han är den fulaste karl i verlden, och det ginge väl an med det, men han tycker på samma gång, att alla qvinnor afsky honom, och just deruti ligger galenskapen.

Han förbannar sin mun som blifvit stor, ögonen som blifvit för små, näsan som blifvit för kort och öronen som blifvit för långa.

Han förbannar sina föräldrar, förbannar himmelen, som tillåtit sådana missproportioner.

“Är han inte djefvulen så olycklig?“ frågade Hvita Björnen.

“Jo visst, stackars karl!“ medgaf markisinnan.

“Jag är säker på att ni gör allt i verlden för att återföra den olycklige till förståndet.“

“Utan tvifvel,“ medgaf markisinnan, ty man måste medgifva allt hvad en dåre säger.

“Jag visste nog det, ty ni har ett så godt hjerta,“ påstod Hvita Björnen.

Det var ej något tvifvel mera: vindragaren hade blifvit galen, liksom vinhandlaren.

Hvita Björnen framkom nu med sin andra lilla historia om

Monsieur Maugiron och hans oskyldiga viner.

Vid rue Jacob hade monsieur Maugiron sin vinhandel.

Han var en af de rikaste vinhandlare i Paris, emedan han hade flere kunder än de fleste andra i samma handel.

På sin skylt kallade han sig “successeur de son père“, oaktadt hans far icke varit annat än vattenbärare.

Men hela verlden trodde att “successeur de son père“ var en stor firma, och trodde det ända till dess att hela verlden skref “successeur de son père“ på sin skylt, varierande emellanåt med “de son frère“, “de son cousin“, “de sa mère“ och så vidare.

Men det var en sak som verlden icke kunde förklara.

Monsieur Maugiron hade, såsom nämndes, de flesta kunder, oaktadt han var bland dem, som förskrefvo det minsta qvantum vin, och när man en gång kunde förklara det, så hade Maugiron redan förvärfvat både namn och förmögenhet.

Som ingen visste att hans far varit vattenbärare, så kunde icke heller någon ana att det var blott ett starkt påbrå som gjort sonen rik.

Visserligen väckte det misstankar, att man från morgonen till qvällen kunde dricka vin hos Maugiron, utan att hugnas med det minsta rus; visserligen drog man på mun, när Maugiron talade om sina lätta, helsosamma och oskyldiga viner; men att han till den grad dyrkade Seinens najader, som han verkligen gjorde, det trodde ingen, ehuru man borde kunna tro allt om vinhandlare.

Seine-floden var med ett ord den outösliga källan både för hans viner och rikedomar.

Slutligen blef allt klart, utom vattnet i Seinen, som alltid är grumligt, men hvilket aldrig besvärade Maugiron.

När man någon morgon såg att Seinen stigit öfver sitt vanliga mått, så sade man: “i natt har Maugiron sofvit“, hvaraf naturligtvis följde, att när Seinen åter fallit, man också sade: “Maugiron har vakat i natt.“

Allt det der gick man att säga Maugiron sjelf, under det man drack hans oskyldiga viner, liksom han icke vetat det förut.

Maugiron teg och tog skrattarnes pengar. Men hvad Seinen beträffade, så talade han aldrig om denna vackra flod.

En god sak talar för sig sjelf, tänkte han med tanken på sina oskyldiga viner.

Men den som både tog pengar och skrattade, det var Maugirons hustru.

Hon påstod helt öppet, att hon ledt Seine-floden genom minst trettio generationer, och som hon varit vinförsäljerska i minst trettio år, så fanns ingen som betviflade hennes uppgift.

Men det var roligt att höra en sådan uppgift och man gick också gerna till madame Maugiron för att skratta åt hennes infall, samt blef på detta sätt sjelf en af Seine-flodens oräkneliga kanaler.

Madame Maugiron såg ingenting ut för verlden, men hon var trogen sin disk, trogen sin man, trogen hans oskyldiga viner.

När monsieur Maugiron hade uträknat att han blott förtjenat hundra procent på sina viner, så bevisade madame Maugiron, med griffeln på taflan, att det var hundrafemtio Maugiron var förtjust i sin hustru.

Men just som hon höll på att leda floden genom den trettiförsta generationen, dog madame Maugiron.

Monsieur Maugiron smälte i tårar på hennes graf, men glömde icke att pruta på kyrk-räkningen.

Den hushållsaktige Maugiron ville att hans kunder skulle sammanskjuta till en minnesvård öfver hennes stoft, och hvad skulle det icke ha blifvit, om trettio generationer slagit sig tillhopa?

Men man svarade honom, pekande på Seinen: “Vänd er till dem, som hafva broarne och kajerna under sin tillsyn, ty af tacksamhet för öfversvämningar som uteblifvit, skall säkerligen brostyrelsen i marmor föreviga madame Maugirons namn.“

Monsieur Maugiron blef förtviflad. Men hvad som tärde honom djupast var, att han aldrig mera kom upp till talet hundrafemtio. Han kom icke ens till hundra.

Maugiron, ur stånd att bära en sådan olycka, beslöt att dö, och således blifva den förste vinhandlare som dött med godo.

Han knöt ihop några förklädsband, hvilka hans hustru i lifstiden begagnat. Banden, som tillhörde en af de äldre generationerna, kunde omöjligt bära en vinhandlare, utan brusto vid försöket.

Maugiron ville ej hänga sig för andra gången.

I stället beslöt han att osa ihjäl sig, hvilket länge varit modernt i Paris och följaktligen äfven modernt på andra orter.

Han hade kunnat få sig ett torrt vedträ för åtta sous, men han köpte sig ett genomvått, emedan han fick det för fyra.

Han lade vedträet i spiseln, tände några stickor derunder, täppte till öppningen för röken medelst en gammal kappa, som en af hans kunder glömt qvar, och lade sig derefter på sängen för att dö.

Han insomnade. Men när han följande morgon vaknade hade han både lifvet och vedträet qvar.

Det var lika svårt för det förra att slockna, som för det sednare att brinna.

Han begaf sig derför en natt till Seinens strand.

Att dränka sig kostade minst, och han begrep ej att han icke förr kommit att tänka på vattnets nytta äfven för annat än viner.

Seinen, som varit hans uppkomst, skulle nu bli hans undergång.

Han hoppade och kom ordentligt ned på fötterna i vattnet.

Men som han olyckligtvis råkat på ett grundare ställe, så kom han icke längre än till midjan.

Maugiron, som aldrig tillförene sökt dränka sig, trodde att man icke behöfde komma djupare, utan väntade derför med lugn döden.

Då kände han sig vidröras af en större och hårdare kropp samt urskilde genom mörkret något som liknade en char och hvilken sänkte sig ned i vattnet framför honom.

Hvad annat kunde väl Maugiron tro, än att det var Gud sjelf, som nedsläppt denna char enkom för att upptaga vinhandlaren och sätta honom vid hans hustrus sida i Abrahams sköt och bland ännu oskyldigare viner.

Maugiron lyfte på det ena benet efter det andra och steg upp i charen, hvilken strax derefter sakta började höja sig ur vattnet upp i luften.

“Hvad döden i vattnet är ljuf!“ sade han, insupande begärligt den friska luften, “och hvad man kommer direkte till himmelen!“

Han tillslöt ögonen, för att desto angenämare öfverraskas, när han öppnade dem i paradiset.

Han förestälde sig dessutom, att salig Marguérite, hans hustru, biträdde helgonen vid upphalningen.

Det bar allt högre och högre.

Maugiron hade uträknat, att han redan borde vara ett godt stycke öfver Notre-Dame, när charen med ens stannade.

Han öppnade litet på ena ögat och tyckte att det var väl mörkt för att vara i ljusens boning; men som han kanske trodde att han ännu blott befann sig i portgången eller tamburen till den eviga salen, så tillslöt han fromt sitt öga ånyo.

“Au diable, hvad är det!“ hördes helt nära en hes röst.

Förskräckt slog Maugiron upp begge ögonen.

Skulle det mot all förmodan burit till helvetet?

Nej, hvarken till himmelen eller helvetet, så framt man icke vill anse Paris för begge delarne.

Maugiron igenkände kajen och stod öga mot öga med en annan “successeur de son père“, en annan hederlig vinhandlare, hvilken, i likhet med Maugiron i fordna tider, nattetid hemtade upp Seinens rika najader, för att viga dem med några fattige fauner från Surenne’s alltför syrliga vinfält.

Men var hans förvåning stor, så var deras, som upphemtat honom, icke mindre.

Mycket har man fiskat upp ur Seinens botten, såsom guldskäror från druidernes tid, romerska legioners kopparsvärd och nittonde århundradets oskyldiga viner. Men en vinhandlare, en lefvande vinhandlare, en sådan fisk ur så grumligt vatten, aldrig.

Nog fick Paris den gången roligt. Också strömmade hela Paris till för att dricka vin hos Maugiron.

Men boden var stängd, ty Maugiron, som förkylt sig på sin himmelsfärd, låg sjuk, och det bästa tillfället att komma upp till de hundrafemtio var följaktligen förloradt.

I stället gick Paris till den som fiskat, och denne tog hvad den rätte och sannskyldige “successeur de son père“ bort hafva.

Maugiron är nu frisk, men om hans äfventyr talar ingen mer. Hans bod är tom på folk och han irrar bland sina fastager som en skugga.

Hans fixa idé är nu, att han skall dö af törst midt ibland sina oskyldiga viner.

Fyrtionde kapitlet. Nytt sätt att göra vinhandlare lycklige.

“Är han icke djefvulen sa olycklig?“ frågade Hvita Björnen, sedan han, ungefärligen såsom vi upptecknat den, berättat historien om den andre olycklige vinhandlaren.

“Mycket olycklig“, svarade markisinnan, som lyssnat med en ängels tålamod.

“Ni kunde sa lätt göra äfven honom lycklig“, menade Hvita Björnen.

“Ni har en god tanke om min förmåga att göra menniskor lyckliga ... jag skall också göra hvad jag kan.“

“Ja, det är som jag alltid sagt, ni har det förträffligaste hjerta“, komplimenterade vindragaren.

“Skall då ingen befria mig ifrån denna galning!“ suckade markisinnan för sig sjelf.

“Tillåter ni mig föreslå ett sätt att göra förtviflade vinhandlare lycklige?“

“Föreslå, min vän.“

“Om ni, madame, bure monsieur Dudeffants namn, ni som är den skönaste qvinna i Paris, tror ni icke att den stackars Dudeffant då skulle komma lös från den fixa idén, att alla qvinnor sky för honom?“

“Det tror jag verkligen“, svarade markisinnan, som icke kunde låta bli att skratta.

“Och om ni, madame, bure monsieur Maugirons namn, ni som är en af de förnämsta damer i Paris, tror ni icke, att den stackars Maugiron då skulle återvinna sin kredit, sina kunder och sitt förra lugna lynne?“

“Jo visst, jag delar fullkomligt er öfvertygelse“, förklarade markisinnan under verklig munterhet, ty vindragarens galenskap var onekligen af något komisk beskaffenhet.

“Ni föraktar då icke att bära de begge vinhandlarnes namn?“ fortfor galningen med sina komiska frågor.

“Förakta sådana namn? hur vore väl det möjligt, helst sedan ni, min hederlige vän, så mycket förordat dem?“

“Och ni lofvar att bära dem?“

“Ja visst ... Men medgif att två så betydande namn på en gång icke äro det lättaste att bära ... Jag förstår knappast hur det skall gå till.“

“Ack! det är lättare än ni tror“, försäkrade Hvita Björnen, med en min så godmodig, att markisinnan nästan kände medlidande med den stackars dåren.

Det enda, som nu oroade henne, var att han fortfarande höll sin hand på hennes arm, visserligen icke så hårdt att det plågade henne, men, såsom man lätt kan begripa, ganska besvärande i alla fall.

Det är icke för sådana händer, som sådana armar tillkommit i verlden.

Hvita Björnen förde sin lediga hand ned i en af de stora fickorna på sin ofärgade, oblekta lärfts-blus och framtog tvänne små pjeser, med hvar sitt lilla handtag, och till det yttre hvarandra fullkomligt lika.

“Hvad är det der?“ frågade markisinnan, som nyfiket betraktade de begge pjeserna.

“Åh“, svarade Hvita Björnen helt vårdslöst, “det är bara tvänne stämplar af jern, som vinhandlare använda för sina likörkaggar, ty de göra äfven likörer, de beskedlige vinhandlarne.“

Markisinnan kände dervid sin arm något hårdare omslutas och detta väckte ånyo hennes oro.

“Det går till på det sättet“, upplyste den erfarne vindragaren, “att man först värmer stämpeln i elden till dess den blifvit glödhet och sedan trycker den på botten af den lilla kaggen ... Af de begge stämplar, jag nu har äran visa er, bär den ena namnet Dudeffant och den andra namnet Maugiron ... Begge äro, såsom ni äfven ser, af fingers längd och nagels bredd ... Kanske ni nu förstår, madame, huru det går för sig att på en gång bära tvänne olycklige vinhandlares namn?“

Markisinnan svarade ej, men hon började förstå.

Hade hon rätt känt den sinnrikaste af hvita björnar, skulle hon visst icke hafva beskylt honom för galenskap.

Nu fasade hon för hans klokhet.

Hon riktade en förtviflad blick mot dörren och gjorde en förtviflad ansträngning för att befria sin arm.

Blicken kunde ej hindras, men armen satt qvar i det förfärligaste af skrufstäd.

“Ni har redan eld i spiseln“, fortfor Hvita Björnen, “liksom ni anat att ni i dag skulle göra mera än en god gerning ... Det kan icke dröja många minuter innan de små stämplarne blifvit tillräckligt heta ... Ack! hvad den stackars Dudeffant skall bli lycklig, när han får veta, att markisinnan d’Estelle bär hans namn på sin venstra kind! ... och hvad den stackars Maugiron skall bli glad, när han får höra, att markisinnan d’Estelle bär hans namn på sin högra! ... Ett namn till venster och ett höger ... och kanske på köpet en liten lilja i pannan ... Ni blir som en skylt, vackra markisinna, och boulevarden skall icke framvisa dess make.“

Markisinnan uppgaf ett nödrop, som bort genomtränga murarne.

Hvita Björnen uppgaf också ett rop, men som bort höras kring hela faubourg S:t-Germain.

Dörren till boudoiren slogs upp, men icke till markisinnans tröst.

En annan figur, icke olik Hvita Björnens, åtminstone till sättet och toaletten, beträdde gobelins-mattan.

“Pascal!“ sade Hvita Björnen till den nykomne, “tag nu i ditt knä den här vackra ungen och håll i henne, medan jag värmer stämplarne ... det blir annat det än din fräkniga Bathilde.“

Pascal log och spände artigt af sig sin långa sabel, som han stälde vid dörren, i likhet med herrar militärer, när de bjuda upp till dans.

Derefter emottog han ur Hvita Björnens armar den nästan sanslösa damen, satte henne på sitt knä och sig sjelf i kåsösen.

Det var en grupp, föreställande Pluto med den bortröfvade Proserpina i famnen.

Hvita Björnen gick till spiseln, lade de begge stämplarne på eldkolen med en säkerhet och vana, som röjde att det icke var, första gången han värmde stämplar för att föreviga vinhandlares namn.

Markisinnan vaknade snart ur sin dvala.

“Hela min förmögenhet och alla mina juveler, om ni räddar mig,“ hviskade hon till den, i hvars armar hon låg.

Pascal skrattade och kysste, utan att be om lof, markisinnan på mun, hvilket i hans och säkerligen i mångas tycke var bättre än alla hennes juveler.

Han hade smak, den fule Pascal.

Men markisinnan — hvem skulle ha trott det! — icke blott besvarade den fule Pascals kyss, utan följde äfven hans läppar, när dessa, belåtna med sitt redan rika byte, ville draga sig undan.

Det var nu hon som i sin ordning kysste den orakade Pascal.

Men nöden har ingen lag och markisinnan d’Estelle var en af de rådigaste qvinnor på sin tid.

“Vid min själs eviga salighet!“ hviskade hon; “min eviga kärlek åt den som räddar mig!“

Hvila Björnen stökade emellertid framför spiseln.

Han hade fått tag i en liten pust af stramalj och stråperlor, och pustade på elden, som tacksamt flammade upp dervid.

Men han tyckte, att det äfven pustade bakom honom.

Han vände derför sitt ansigte från spiseln, och upptäckte till sin stora förvåning en annan eld, men på hvilken Hvita Björnen icke pustat.

Det var Pascals kinder som brunno, och midt i lågorna hvilade markisinnans lilla hvita hand utan att brännas.

“Hvad vill det der säga?“ brummade Hvita Björnen, släppande sin pust.

“Simon!“ sade Pascal med mycket nedstämd röst, “det är väl ändå något för grymt.“

“Hå fan!“ mumlade Hvita Björnen, resande sig upp från spiseln.

“En svag, värnlös qvinna,“ yttrade Pascal; “himlen skulle aldrig förlåta det, Simon.“

“Hå djefvulen!“ sade Hvita Björnen, närmande sig gruppen i kåsösen; “ödlans gadd har redan hunnit buffelns hjerta ... Hvem skulle ha trott det, stackars Pascal?“

“Vid Sainte-Géneviève!“ svarade Pascal, “jag stormar hellre ensam en fästning än jag tillåter en svag qvinna misshandlas på ett sådant sätt ... Hon är redan halfdöd af skrämsel och det kan vara nog med det.“

Den halfdödas hvita glänsande arm smög tacksamt och uppmuntrande omkring Pascals hals, lik lysmasken kring grenen af en tall.

“Pascal!“ ropade Hvita Björnen, som nu stod invid gruppen, “du är en stackare, du är ett får ... men för gammal vänskaps skull behandlas du som en oxe.“

Knappt hade han utsagt det sista ordet, förrän han med högra knytnäfven gaf sin vän Pascal ett sådant slag öfver hufvudet, att denne, domnande af, släppte markisinnan.

Det sista starka nödankaret brast.

Markisinnan var förlorad. Kyssen, omarmningen, allt hade varit förgäfves.

O! I Afrodites trenne dansande gracer! skolen I väl tillåta att den sista kyssen af eder syster i S:t-Germain fångas upp af en nedrig ouvrier från folk-qvarterens ruskiga gränder!

Skydden henne, om ej för hennes dygders skull, åtminstone för den legitima principen!

Hvad? — Tala till gracerna om principer! till gracerna, som utan urval strö sina blommor öfver slottens koppartak och hyddornas torfbeklädda åsar!

Arma markisinna!

“Nåd ... nåd!“ stammade hon, omfattande Hvita Björnens knän.

“Tänk på spets-tvätterskan!“ svarade Hvita Björnen.

“Nåd ... nåd ... O min gud, hvad ni förstört mina vackra dyrbara spetsar!“

“Tänk på Afrikas öknar, men först och sist på den arma Madelone, som icke fann nåd inför er“, svarade Simon och släpade sitt offer närmare elden.

“Ha!“ skrek markisinnan med en stråle af hopp i sina slocknande ögon; “ni handlar rättvist, oförsonliga menniska ... Men en enda bön ... blott en enda ... Er hand darrar, jag känner det ... ni skulle göra mig mera illa än ni vill ... ni skulle döda mig och det vill ni ju ej ... ja, ja, er hand darrar fasligt och jag undrar icke på det, ty det vill mycket mod till för att behandla en qvinna såsom ni vill behandla mig ... Der på bordet står ett glas med champagne som jag nyss slog i åt mig sjelf ... töm detta glas, drick champagnen! ... Champagnen skall gifva er mod och er hand icke mera darra, och ni skall icke blifva grymmare mot mig än ni tänkte ... drick, drick! champagnen, champagnen!“

Hvita Björnen såg något förundrad på en bönfallande, som bjöd på champagne.

“Sådana lustiga påhitt!“ ropade han; “jag skulle darra på hand! ... Hvita Björnen darra! ... Blott en enda gång har han darrat, och det var när han tryckte till Madelones brustna öga, det enda hon hade qvar, ty det andra hade ni ... Död och helvete!“ vrålade han fradgande; “jag skulle kunna brännmärka er från hjessan till fotabjellet och sedan visa er för Gud och begära belöning för en god gerning ... Till elden, till de glödgade jernen!“

Så brast äfven det andra ankaret, som, uppriktigt sagdt, icke heller var rådligt att nappa på.

Men ännu en gång sköt en stråle fram ur den vid spiseln nedböjda qvinnans öga.

Det var äfven en stråle af beslutsamhet, men dess vilda glans tycktes trotsa döden.

“Ni darrar icke“, sade markisinnan med ett lugn som kunnat isa hvilken annan som helst, utom Hvita Björnen; “men jag, jag darrar! ... känner ni icke hur jag darrar?“

Simon betraktade med ny förvåning markisinnan, ty han kunde ej upptäcka den minsta darrning hos henne.

“Denna min sista bön skall ni icke afslå“, fortfor markisinnan; “låt mig tömma det fylda glaset, ty jag behöfver det, jag ... låt mig dricka champagnen och jag skall bli lugnare än ni, grymme man! ... Jag besvär er vid hennes namn, ni nyss nämnde ... jag besvär er vid Madelones minne!“

Simon, i stället för svar, släpade henne tillbaka till kåsösen, nära hvilken det lilla mosaik-bordet stod.

Han tog från bordet den till brädden fylda kristallen, som varit ämnad åt Denise, och räckte den åt markisinnan.

“Drick“, sade han, “men fort! ... Ni kan möjligtvis behöfva en styrkdryck ... Men aldrig mer ett ord af Madelones namn på edra läppar, om ni ej vill hackas i bitar, som man hackar en slingrande orm!“

Markisinnan ordnade först sina rika flätor, hvilka kommit i oordning, och tog sedan kristallen, som hon förde till sin mun.

Det gifves ögonblick då döden är en vällust emot ett lif brännmärkt äfven med annat än glödgadt jern, hvilket sednare säkerligen var det rysligaste i markisinnans ögon.

Hvita Björnen, qvarhållande hennes andra arm, vände hastigt sitt ansigte mot dörren.

Han hörde ljud af röster och brådskande steg.

Dörren sprang upp, och Armand Cambon hastade in i boudoiren.

Armands första blick föll på markisinnan, som, ännu liggande på knä vid kåsösen, stält ifrån sig glaset på mattan.

Hans andra blick föll på Pascal, som, lutad mot kåsösens ena karm, började röra på sig och småningom återvakna från det domnande slaget.

Hans tredje blick stannade på Hvita Björnen, som, förbluffad af sin förre lärjunges ankomst, ändtligen släppt markisinnans arm.

Vår hjelte sprang fram, kastade sig emellan markisinnan och Hvita Björnen och knuffade denne, som var oförberedd derpå, baklänges mot den spisel, der hans jern glödgades.

“Jag fick veta att ni smugit er hit, Simon!“ ropade Armand, “och lyckligtvis kommer jag ej för sent ... Hvad är det för bragd ni rufvar på? ... hvad vill ni här?“

“Jag vill bara brännmärka markisinnan d’Estelle“, svarade Simon trotsigt, “och jag har redan jernen i elden,“ tillade han, i det han drog fram en af stämplarne och visade Armand det röda jernet; “men hvad jag vill skall jag verkställa ... Ur vägen pojke! du ställer dig alltid i vägen för mig och det blir aldrig bra för dig på längden.“

“Olycklige! ni vill brännmärka folkets seger!“ ropade Armand; “ty man skall icke säga, att det är vindragaren Simon, som utkräft hämnd af markisinnan d’Estelle för ett af henne föröfvadt brott, utan man skall säga, att franska folket, missbrukande sin seger, rånat och mördat de förnäma och rika i S:t-Germain ... Derför bort härifrån, Simon, eller hugger jag ned er! ... bort, säger jag! ... Tillbaka eller dö!“

Dervid blottade han sin sabel.

Utan att svara, drog Simon sin, och för andra gången korsades mästarens och lärjungens klingor.

Den rika, men trånga boudoiren var icke tjenlig tummelplats för sådana armar och vapen. Den var ämnad till tempel åt Venus och Cupido, men icke åt Bellona och Mars.

En kristall-krona och en väggspegel lågo redan i skärfvor på den dyrbara mattan.

Simon kämpade mot den, som stält sig mellan honom och hans länge förberedda hämnd.

Armand stridde mindre för en qvinna, som han måste afsky, än för det allmännas sak, som han ansåg fläckad genom våld mot enskild person.

Ögon och klingor gnistrade.

Men det var af ödet bestämdt, att Armands och Simons andra strid icke skulle blifva deras sista.

“För sent! för sent! jag dör!“ ljöd genom sabelhuggen en stämma så ihåligt hemskt, att de begge kämparne ovilkorligen och på samma gång sänkte sina vapen.

Armand vände sig om och såg markisinnan signa ned mot golfvet med blå läppar och vanstälda anletsdrag.

Han skyndade till hennes hjelp och lade henne på kåsösen, hvilken Pascal lemnat, ett föga redigt vitne till hvad som hände i denna olyckliga boudoir.

Hvita Björnen hade äfven sprungit fram till kåsösen och blickade med en viss förvåning på sitt offers krampaktiga rörelser.

“Ja ... för sent ... giftet ... giftet ... o hvad qval!“ qved markisinnan, vridande sig på sin bädd.

“Olyckliga! hvem har förgiftat er?“ frågade Armand, lutande sig öfver henne.

“Jag ... jag“, stammade den döende; “hämnande Gud! det var då åt mig sjelf, som jag ... tillredde ... oh!“

“Ah, det var gift i detta glas hon bjöd mig!“ ropade Simon med en ursinnig blick på kristallen, som endast var tömd till hälften.

Hon hade icke hunnit dricka mer än hälften, när räddningen kom; men hälften var tillräckligt.

“Den lefvande gladan!“ mumlade Simon.

“Tyst, Simon!“ sade Armand; “en högre makt rycker henne från er låga hämnd.“

“Förbarmande! nåd!“ ropade den döende, förande Armands hand till sina kalla läppar! “evige Gud! heliga Maria! nåd! nåd!“

Armand erinrade sig att han vid sitt bröst hade ett litet krucifix.

Han framtog detta och höll det nära intill markisinnans ögon.

Det föreföll honom som om frälsarens gyllene bild lånade något af sin klarhet åt den döendes anletsdrag.

Häftigt ryckte markisinnan till sig krucifixet och tryckte det jemte Armands hand till sitt bröst.

Markisinnan d’Estelle hade, efter hvad vi känna, velat förgöra både Armand Cambon och hertiginnan de Beaudreuil, och likväl var det den förres hand och den sednares gåfva, som förmildrade hennes sista stunder.

Fyrtioförsta kapitlet. Tuilerierna.

Le Palais de Tuileries är grundlagdt af drottning Catharina af Medici.

Dock blef det i sitt nuvarande skick först fullbordadt i början af Ludvig XIV:s regering.

På samma tomt stodo förut några tegelugnar (tuileries), hvilka inköptes och nedrefvos, för att lemna rum åt ett palats för konungar.

Deraf det anspråkslösa namnet som, märkvärdigt nog, bibehållit sig genom så stora och mäktiga dynastier.

Slottets förste byggmästare var den berömde Philibert Delorme; men som slottsbyggnaden medtagit en tid af mer än hundra år, så hade Delorme flere efterträdare, hvaribland Jean Bullant, André du Cerceau och Etienne Dupeyrac, hvardera en Tessin, ty Frankrike har haft många Tessiner![6]

De tre sistnämnde hade hvar för sig något att lägga till den förstes plan, som, uppgjord under ögonen af en furstinna från Florens, naturligtvis måste följa den Florentinska stilen eller densamma som uppenbarar sig i Luxembourg och som icke är att förakta.

Medicéernas tidehvarf, föga lyckligt för menskligheten, har dock varit en välsignelse för byggnadskonsten, liksom för hvarje annan skön konst.

Hvad som tillades af de sednare mästarne försämrade ej den förstes verk.

Det är visserligen sannt, att Tuilerierna, betraktade från parken, visa en något oregelbunden hufvudbyggnad, en, att vi så må uttrycka oss, bizarr byggnads-stil.

Men äfven en beundrare af det regelbundna skall finna denna sammanlänkning af hvarandra olika paviljonger långt ifrån ful, och den, som vet att uppskatta snillet och smaken äfven i deras nycker, kan näppeligen hafva något att anmärka hvarken mot enskildheterna eller det hela.

Betraktar man deremot Tuileriernas andra façade eller från place du Carrousel, så har man både en regelbunden hufvudbyggnad och tvänne med denna fullkomligt harmonierande flyglar, af hvilka den ena, en helgjuten jättearm, sträcker sig ända till Louvern, fästande sig med värdig brodershand vid värdig brodersskuldra.

Hvad man ser, är redan stort, oupphinneligt.

Men hinner väl en gång, och hvarpå man länge tänkt, den andra flygeln att äfven sträcka sig fram till Louverns andra axel, så att de begge palatserna blifva ett, så bör det kunna blifva något, som i byggnadsväg icke torde hafva sin like.

Man har redan gjort början dertill genom att nedrifva några af de hus, som stå i vägen för denna storartade plan. De öfriga, alla redan af staten inköpta och utdömda, vänta hvarje dag förstörelsen, under det man hugger på grundstenarne till nybyggnaden.

Liksom Luxembourg, hafva Tuilerierna sina fontäner, på hvars spegelytor svanen simmar bland guldfisk och silfverkaskader; sina grupper af marmor och sandsten, ehuru alla af mytologisk betydelse; sina alléer och lundar, mellan hvars täta stammar den djupaste skugga råder, hur klar än solen strålar öfver deras kronor; sina minnen ... men hvilka minnen!

Inom dessa murar har Ludvig XIV herskat i allt det majestät, som bestrålat hans tidehvarf, utan att göra Frankrike lyckligt.

Der har Ludvig XV, som barn och yngling, dansat till hofvets odelade förtjusning, och när han blef äldre, dansade der hans mätresser till hans egen; der emottog, år 1778, några dagar före sin död Voltaire, franska vitterhetens patriark, lagerkransen af furstars händer och under ett helt folks jubel.

Dit inträngde, år 1792 den 10 Augusti, för första gången det stormande folket, tvingande det olyckliga konunga-paret, Ludvig XVI och Marie Antoinette, att lemna rum för National-konventet, som derstädes i tre år residerade och styrde.

Der hvälfde, såsom förste konsul, Napoleon sina ärelystna planer; der firade han, såsom kejsare, sin förmälning med Marie Louise; der från balkongen visades för första gången hans son, under jubel af millioner röster; derifrån gick tre år sednare samme kejsare med gemål och son, flyende för de allierades härar.

Der undertecknade Ludvig XVIII den förödmjukande traktat, hvarigenom Frankrike beröfvades alla sina under republiken och kejsartiden gjorda eröfringar; derifrån, och blott några dagar sednare, flydde äfven han för den från Elba återkommande kejsaren, hvilken dagen derpå ånyo intågade, men för att snart för andra gången fly, och då till oceanens klippa, kondorens sista bo.

Derifrån, år 1830 den 29 Juli, jagades Carl X af det för andra gången stormande och segrande folket samt måste med hela sin familj gå en evig landsflykt till mötes.

Från samma fönster och balkonger hade Ludvig Filip i aderton års tid den skönaste utsigt öfver blomster-parterrer, syrenhäckar, kastanie-lundar, lagerparker, kolonner och triumf-bågar, ända till dess att ...

Men det är just den sista sidan af Tuileriernas historia, som nu ligger uppslagen för oss och hvilken har till öfverskrift:

Förmiddagen den 24 Februari 1848.

Slotts-uret har slagit half till elfva.

Den lilla pendylen i drottning Amélie’s badrum har troget upprepat halftimmen.

Pendylen står ännu i dag qvar på samma plats, men ingen har sedan dess hört den ljuda.

Den är märkvärdig för oss svenskar, ty den prydes af en liten vacker tafla med underskrift: “Linnéus à Upsale explique son horloge de flore.“

Tuilerierna äro bevakade af 3,000 man kärntrupper och sex kanoner.

Handgevärs-skott höras på afstånd.

Notre-Dame, den outtröttliga, har ännu ej tillslutit sina malmläppar.

Men man har någorlunda hunnit vänja sig både vid det ena och det andra, ty man kan vänja sig vid allt.

Konungen inträder i Dianas galleri, för att intaga frukost.

Drottningen och hennes söner, hertigarne af Nemours och Montpensier, med deras gemåler befinna sig redan derinne.

Konungen småler mot de sina.

Hvad har han väl numera att frukta? Oppositionens sköld betäcker honom, denna sköld, på hvilken i lysande färger äro afbildade Thiers och Odilon Barrot, hvardera stående på ett ben, upplyftande och understödjande den kungliga kronan.

Det är icke möjligt annat än att en sköld med sådant vapen skall verka.

Låt folket få sin välsignade reform, eller, rättare sagdt, löftet derom.

Ett löfte, instucket i Thiers’ och Barrots portföljer, behöfver ej vara mera seglifvadt än alla de förra. Det har man sett en gång förut.

Frågan är nu blott att vinna tid och få bort barrikaderna. Sedan bör man alvarligen tänka på att belägga gatorna med annat än sten.

De höga personerna taga plats kring kaffebordet.

Ur den stora förgylda silfverkannan, med dess mästerligt drifna bilder af Visheten och Styrkan, skjuter den doftande mörkbruna mokka-strålen och förlorar sig i sèvres-porslinet, rikt af små gyllene kransar, hvardera inneslutande någon liten utsigt af Paris, Versailles med flere slott och städer.

Men innan en enda droppe af den aromatiska drycken vidrört furstliga läppar, inträder, oanmäld och utan all vördnad för etiketten, ministern Duvergier du Hauranne, åtföljd af en ordonance-officer.

Ministern är icke blek: han är blyfärgad.

Han begär att få tala med hertigen af Montpensier.

Denne reser sig från kaffebordet, men gifver ett tecken åt konungen och drottningen att lugna sig.

Men man lugnar sig ej. Alla resa sig upp från bordet och närma sig skyndsamt den oanmälde.

“Sire“, säger ministern, “eders majestät vet då icke hvad som sker?“

“Hvad är det som sker?“ frågar konungen.

“Jo, der nere på place de la Concorde, trehundra steg från ers majestät, lemna dragonerne sina sablar och infanteristerne sina musköter.“

“Ät hvem? åt hvem?“

“Ät folket, ers majestät.“

“Omöjligt! omöjligt!“ ropar majestätet.

“Jag ber om nåd, sire“, utlåter sig officeraren; “men jag har sett det med egna ögon.“

Det var det första sanningsord Ludvig Filip hörde.

Men hvarför säger ingen sin konung sanningen?

Derför att sanningen är ett brott emot hof-ceremonielet, och ingen hofman vill förlora sin konungs nåd.

Man skulle verkligen kunna tro, att hofmän hellre såge att han förlorade sin krona.

“Sire!“ ropar drottningen till sin gemål, “stig till häst och dö, om ni det måste! ... Från Tuileriernas balkong skola er maka och edra barn se, hur ni dör för er krona.“

Nog finnas konungar, som veta att dö för sin krona; men hvar finnas de, som veta att lefva för sitt folk?

Konungen ikläder sig hastigt generals-uniformen och stiger till häst.

Drottningen med sina prinsar och prinsessor sätta sig på balkongen.

Kaffet får stå.

Efter någon stund återkommer konungen, ånyo småleende.

Han är lugnad af den revy han hållit med slottets garnison.

De tretusen, oberäknadt servisen för de sex kanonerna, hafva ropat: “Vive le roi!“

Det är obegripligt, att en så förståndig man som Duvergier du Hauranne kan tro, att soldater, hvilka ropa “vive le roi!“ kunna fraternisera med folket.

Den arme konungen!

Ett helt land faller ur hans hand, och han tröstar sig med de få stoftkorn, som ännu ligga qvar på hans finger!

Thiers inträder.

“Det är för sent!“ ropar denne och glömmer att torka glasögonen, emedan han ser klart ändå.

Han har aldrig sett klarare.

Han har sett, att hans popularitet, hur hög han än ansett den vara, likväl icke uppnår barrikadernas höjd.

Han har med den nya minister-listan uti handen visat sig nedanför en barrikad.

“Thiers och Odilon Barrot! Odilon Barrot och Thiers!“ har han ropat.

Men man har skrattat åt honom, åt honom, som endast vill skratta sjelf.

Man kan beundra Thiers, men icke låta bli att skratta, när man ser honom.

Parisarne ha sett honom beständigt på nästan alla karikatyrer, ty det finnes ingen, hvilken så väl lämpar sig för karikatyren som han.

Som sagdt är, man har skrattat åt honom, fast han hviftade med den nya minister-listan.

Han har öppnat sin mun för att lugna, han, som i all sin dar endast öppnat den, för att oroa så vänner som fiender.

Då såg han i lagom tid en sten, nästan så stor som han sjelf, riktas emot hans hufvud.

Han vände sin lilla rygg och flydde.

Stenen följde honom, och ehuru den ej träffade hans hufvud, bevingade den dock hans fot.

Nu står han i Tuilerierna.

Hela hans vältalighet har krympt ihop till ordet: “För sent!“

“Och Odilon Barrot?“ frågas från alla sidor; “Odilon Barrot?“

Ingen har ännu fått underrättelse om denne mäktige man.

Hvem, om ej han, stormens fader, skall kunna besvärja den?

Men äfven Odilon Barrot har varit ute med en lista.

“Odilon Barrot och Thiers! Thiers och Odilon Barrot!“ har han ropat nedanför en annan barrikad.

Man skrattade icke, men riktade deremot en bössmynning på honom.

Då försvann han, oppositions-chefen, och syntes icke till, förrän han, såsom franska republikens minister, hjelpte Österrike och Neapel att störta republiken i Rom.

Emellertid står det förtvifladt till i Tuilerierna.

Det kungliga skeppet tager läck på alla sidor.

Fåfängt har man inom några timmar kastat tre ministrar öfver bord.

Stormen fortfar, och man varskor silfverskummet kring de spetsiga bränningarna.

Då inträder Emile Girardin, den ryktbare redaktören af La Presse, också oanmäld.

Emile Girardin är för Frankrike hvad Lars Hierta är för Sverige.

De hafva samma fyndighet, samma uppfinningsförmåga, samma fina väderkorn på den rådande opinionen, samma ovanliga snille.

Dock är kanske Hierta något försigtigare, innan han stiger åstad. Men monsieur Girardin är djerfvare och modigare än herr Hierta.

“Sire“, säger Girardin till konungen, “hvad gör ers majestät?“

“Jag utnämner Odilon Barrot till konselj-president“, svarar konungen, som verkligen är sysselsatt med att skrifva.

Man tror helt enfaldeligen, att Odilon Barrot, såsom president i stället för Thiers, skall göra slag i saken.

“Det är för sent!“ ropar Girardin.

Konungen betraktar med förvåning Girardin.

Det är för andra gången han hör detta olycksbådande ord.

“Sire“, fortfar Girardin, “i denna stund är det icke en ministère-förändring som folket vill: det är tronafsägelsen ... Afsäg er tronen, sire, eller finns det om en timme i Frankrike hvarken folk eller konungadöme!“

Konungen tappar pennan.

“Sire“, säger Girardin räckande honom pennan, “en minuts dröjsmål och allt är förloradt.“

Konungen famlar nästan medvetslöst med händerna på bordet.

“Se här proklamationen, som jag redan låtit trycka“, yttrar Girardin, hållande framför konungens ögon ett tryckt papper, på hvilket står:

Konungens tron-afsägelse. Hertiginnans af Orleans regentskap. Kammarens upplösning. Allmän amnesti.

Konungen tvekar, och man kan ej undra derpå.

I går var man nöjd med så litet, men i dag vill man allt.

Hvilken lexa för konungar! Skall den göra dem klokare hädanefter? ...

Hertigen af Montpensier närmar sig.

“I Frankrikes namn, afsäg er styrelsen, sire!“ ropar han.

“Nå väl!“ svarar ändtligen konungen; “efter I alla önsken det: jag abdikerar.“

Girardin skyndar ut.

Konungen sätter sig ned och skrifver följande:

“Jag afsäger mig tronen, till förmån för min sonson, grefven af Paris ... Må han bli lyckligare än jag!“

Denna sorgliga autograf är konungens sista.

Handgevärseld höres utifrån. Den närmar sig, den blir allt lifligare.

“Man skjuter på Tuilerierna!“ ropar en hofman och flyr.

“Man stormar dem!“ ropar en annan hofman och flyr.

Konungen afkläder sig generals-uniformen och påtager en borgerlig drägt.

Drottningen, blek, orörlig, betraktar konungen.

Amélie, Carolinas höga dotter, exemplarisk maka och mor, skulle hellre hafva sett sin gemål afklädas för grafven än för flykten.

Hon vänder sig mot Thiers.

“Se der ert verk, monsieur!“ säger hon, “det är ni som är orsaken till allt!“

Thiers är svarslös för första gången i sitt lif.

Är det samvetet, eller är det blott deltagandet för en ädel qvinnas djupa smärta, som binder hans tunga?

Thiers skulle annars kunnat bevisa, att han varit konungamaktens stöd ända sedan Nebukadnezars tider.

“Hästarne!“ befaller konungen.

“Man hade fört fram dem“, underrättar en kammartjenare; “men de blefvo nyss dödade.“

“Således, ingen vagn?“

“Jo, två vagnar utan livré och vapen vänta vid Pont-Tournant.“

“Låtom oss fara!“ ropar konungen, bjudande drottningen armen.

De gå. Några följa dem. Icke alla, ty det är farligt att följa en konung som flyr.

Man tager den hemliga väg, som kejsaren låtit anlägga för konungen af Rom; man följer terrassen som vetter åt flodens strand, träder ut genom den lilla porten och befinner sig nu midt bland segrande folk och afväpnade trupper.

Hvilken penna kan teckna hvad det ålderstigna konungaparet kände i denna stund!

Konungen svigtar och nödgas stödja sig på drottningens arm.

Drottning Amélie bär sitt hufvud högt, och hennes stolta öga blixtrar af harm.

Hon har skäl dertill.

Hvar äro nu de hofmän, som solat sig i majestätets glans och svalkat sig i dess skugga?

Hvar äro de läspande tungorna, de krökta ryggarne? ... hvar? ...

Fråga vinden, som föraktligt blåser på försvinnande ryggar; fråga sandkornet, som rodnar af blygsel under flyende fötter!

Hvilken lexa för konungar! skola de botas deraf? ...

“Plats för en stor olycka!“

“Aktning för en stor olycka!“

“Aktning för den olycklige gubben!“

Sådane äro de rop, som från alla sidor ljuda kring de kungliga personerna.

Men det är bluser som ropa, bluser med utmärglade ansigten och blodbestänkta kläder, ty de hafva nyss kommit ur striden från en seger, som de köpt med sitt blod, med vänners, med fränders.

Men de brinna ej af hämnd, de fordra ej räkenskap af dem, på hvilkas befallning detta blod gjutits.

Framskridande mellan dessa lefvande, elastiskt eftergifvande murar, stannar det kungliga paret vid obelisken.

Konungen kastar en blick öfver place de la Concorde.

Han bleknar, ty sonen af Philippe-Egalité erinrar sig, att det var på detta torg hans faders hufvud föll.

Konungen kastar en blick tillbaka mot Tuilerierna, detta stolta slott, som han icke mera skall se, denna sköna park, hvars doft han icke mer skall njuta.

Han blir blekare.

“Som Carl den tionde, som Carl den tionde!“ mumlar han och blir för ett ögonblick skild från sin trogna följeslagarinna.

Drottningen, skild från sin gemål, bäfvar nu för första gången, men icke för sig, utan för honom.

En blus närmar sig, ödmjukt tillbjudande henne sitt skydd.

Eviga försyn! en blus beskydda en drottning!

“Lemna mig!“ ropar drottningen, stötande föraktligt tillbaka den erbjudna armen.

Blusen drager sig ödmjukt tillbaka.

Han har uppfattat föraktet, men det är endast medlidandet han känner.

Ändtligen återfinner drottningen konungen, och snart upptäcka de vagnarne, hvilka de intaga jemte hertiginnan af Nemours.

Men hvar är hertiginnan af Montpensier, som likväl följt sina svärföräldrar från slottet?

Hon har försvunnit i trängseln. Men ingen kommer ihåg henne, icke ens de som nyss uppstigit i vagnarne, ty hvad är väl i sådana ögonblick en prinsessa?

Kuskarne mana på hästarne och nu äro vagnarne på väg till Saint-Cloud.

“Hvad gjorde ni?“ frågade en person Crémieux, hvilken följt de kungliga till vagnarne, ty det var blott konungadömets fiender, som i sista stunden beskyddade den kungliga familjen.

“Jag tillslöt vagnsdörren efter konungadömet“, svarade Crémieux.

Fyratioandra kapitlet. Folket i Tuilerierna.

Emellertid stormar folket Tuilerierna, rullande fram som bäcken, som branden, som lava-strömmen.

Allt, som befinner sig i dess väg, slås ned, begrafves, tillintetgöres.

Allt? — Nej, icke allt.

“Aktning för monumenterna och konstverken!“ ropas det från alla håll; “aktning för allt som ej kan återställas!“

Sublima erkännande af egen oförmåga! sublima hyllning åt snillet!

En bröstbild af Ludvig Filip är den enda som, träffad af tjugo kulor, springer i stycken.

Konungen, contumaciter dömd, exeqveras in effigie.

För öfrigt är man ej så nogräknad med ejderdunsbolstrar, gyllene fåtöljer och kinesiska porsliner.

Dessa och dylika saker utvräkas genom fönstren.

Och tronen, den kungliga tronen? Redan i spillror, uppgår den i lågor från karusell-platsen.

Halfnakna figurer värma sig kring den dyraste af brasor.

“Aha! åhå! haha!“ ropa de, hoppande och klappande händerna åt hvarje fåtölj eller vas, som kommer sättande ofvanifrån, och man vrålar af förtjusning, när något uppsprättadt ejderdunsbolster lemnar sitt flyktiga innehåll åt vindarne och molnen.

Det är som såge man veklighetens grundvalar för evigt försvinna.

Men derunder har man äfven ögonen på hvarandra.

Ingenting får gömmas undan eller medtagas. Allt, som kastas ut, tillhör lågan eller vinden.

Möbler och kläder efter en som dött i pesten skulle ej med större noggrannhet förstöras.

Salonger, gallerier och förmak fyllas af de vildaste gestalter.

Bajonetter, pikar och yxhamrar slamra mot kristall-kronor.

Träskor och gevärskolfvar stöta hål i gobelinsmattor, och i trymåerna spegla sig ansigten, som kanske förut endast haft floden och fontänerna att spegla sig uti.

Hvita Björnen är den förste som sticker foten in i Dianas galleri.

I början synes han något förlägen vid åsynen af den prakt, som från alla sidor strålar emot honom. Men snart är han fullkomligt hemmastadd.

Han tager ett stort skutt längre in i galleriet, och många skutta efter honom.

“Aha, kaffe!“ ropar han och slår sig ned i samma fåtölj, hvaruti nyss en konung suttit; “och grädda och socker och sockerbröd ... Kommen hit, pullorna små, det här är för oss naturligtvis ... Tag för dig, Pascal, och var icke snarsticken längre, utan tacka himlen för det du tålte vid en knäpp af min hand ... var folk, säger jag, annars talar jag om för din fräkniga Bathilde, att du kysst en markisinna, din buffel!“

“Slå er ned, god vänner!“ uppmanar han jemväl de öfrige kamraterne; “kaffet är bra, fast det är kallt ... och redan islaget, ser jag ... Gud välsigne konung Ludvig för hans omtänksamhet! ... Ganska godt och starkt ... Gud välsigne drottning Amélie, som kokar ett sådant kaffe! ... Ät inte upp allt sockret, Pascal ... en prinsessa skulle få slag, om hon såge dig hugga i så der ... Hvem, djefvulen, tog vid alla sockerbröden? skäms du inte, Léon? ... du har då aldrig umgåtts förr i bättre hus ... O himmel! Gaspard tömde hela gräddskålen ... Ser han inte ut som hade han nyss kysst en hoffröken? ... Au diable, bland hvilka ohyfsade bestar har jag ej kommit! ... Eller blir man alltid en best, en glupande ulf det första man sätter foten på kungliga golf?“

“Men hvar äro hoflakejerna?“ fortfor Hvita Björnen, “hvar våra lakejer? ... hvarför passa de ej upp på folkets majestät? ... Aha!“ tillägger han med blicken på en hög gyllene skärm, nedanom hvilken synas ett par fötter i silkesstrumpor och lakerade skor, “aha! kom fram, monsieur, annars tar jag af er silkesstrumporna, utan att först draga dem från benen.“

En skälfvande hoflakej kryper fram från skärmen, visande sitt dödsbleka ansigte.

“Mera kaffe, garçon!“ ropar Hvita Björnen, “och mera socker och en kalfstek ... Ni har inte kalfstek, olycklige ... Tag hit annat då ... tag hit “faisans de Bohême“ och “paté de Strasbourg“, tag hit “filet de boeuf piqué à la Chambord“ och “écrevisses à la Colbert“, eller också helt simpelt “gelée au marasquin“, tag hit hela konungens kök ... Ludvig Filip är mätt, men folkets majestät är hungrigt.“

Under det att Hvita Björnen med skrytaktig ton uppenbarar sin kunskap i franska matsedeln, till bordskamraternes synnerliga förvåning, framsmyger den ena lakejen efter den andra, erbjudande ödmjukt sin tjenst.

De stackars lakejerne! Skulle de på morgonen kunnat ana, att den kungliga taffeln dukades för sådana gäster?

Hvita Björnen utdelar befallning på befallning.

Lakejerne springa fram och tillbaka, serverande allt som finnes, ty folkets majestät äter glupskt och torkar sig om mun på spetsnäsdukar, dem prinsessor i sin förskräckelse lemnat qvar på bordet.

En och annan af sansculotterne är redan så hemmastadd, att han, med pipsnuggan i mun och de nakna benen på bordet, blåser upp tobakshvirflar mot takets mästerligt skulpterade keruber och helgona-anleten.

Hvilka skyar för keruber och helgon!

Folkets majestät är mycket nedlåtande. Det drager hoflakejerne ned emellan sig och delar med dem de furstliga läckerheterna.

Lakejerne, förtjusta af så mycken nedlåtenhet, blifva allt modigare.

En af dem bedyrar till och med, att hvar gång han serverat Ludvig Filip dess älsklingsrätt: “rouges de rivière au sang“, hade han icke underlåtit att påminna högstdensamme om folkets behof, ehuru alltid förgäfves naturligtvis.

Lakejen erkänner visserligen, att han, till följd af sin ställning i samhället, varit royalist, men han är nu af andra tankar och tackar gud för hvar stund han blifvit klokare.

Hvita Björnen nyper uppmuntrande den vältalige lakejen i näsan, liksom Napoleon brukade nypa sina gunstlingar vid örat.

Men Hvita Björnen är mera hårdhändt än sjelfva kejsaren.

Lakejen skriker, men bedyrar, att han icke för alla konungars ordensband ville bortbyta detta ynnestprof af folkets majestät.

Hvita Björnen utdelar samma ynnestprof åt de öfrige f. d. royalisterne.

De dekorerade, eller, rättare sagdt, marmorerade lakejerne uppgifva verkliga nödrop, men uttrycka icke desto mindre sin vördnad för en så opartisk fördelning.

Hofmän veta att finna sig i allt.

Men folkets majestät är äfven mycket törstig.

“Vin! mera vin!“ ropar Hvita Björnen; “hvad är det för ett hus, som inte har vin att bjuda på? ... hit med vin, och en petit verre.“

“Vin, vin!“ instämma bordskamraterne, “och konjak, konjak! ... hvem dricker kaffe utan en petit verre?“

En lakej försäkrar, att det ej finnes mera vin uppe, men upplyser på samma gång, att det i källarne är öfverflöd på alla möjliga dricksvaror.

“Ah!“ yttrar Hvita Björnen; “jag glömde att vi gästa hos den störste källarmästaren i hela Frankrike ... Äfven denne var olycklig och hans fixa idé var kronan. Men den ha vi kurerat honom för ... Dock, den otacksamme har tappat vårt blod ... Fyllom derför de tomma ådrorna med hans viner!“

Hvita Björnen och hans stallbröder lemna den kungliga taffeln och rusa ned i Tuileriernas källare.

Hvita Björnen har ett eget sätt att servera viner.

Han slår botten ur alla vinfastagerna.

Röda och hvita kaskader strömma emot hvarandra.

Rhen och Mosel öfversvämma Bourgogne och Bordeaux.

Det blir en flod i de ofantliga källarne.

Floden stiger för hvarje ögonblick.

Hvita Björnen känner den stiga till midjan och vadar ut, ropande till sina kamrater att göra sammaledes.

Många följa honom, men de flesta vilja dröja till dess floden stigit till halsen, hvilket måste vara beqvämt för den som stående vill dyrka vinets gud.

Medan floden stiger i källarne, stiger äfven folkströmmen i salongerna och förmaken.

Idel nya folkhopar genomströfva de lysande våningarna, respekterande intet, utom konstverk, guld och diamanter.

Halfnakna figurer ställa sig på vakt framför millioner.

Det var blott folkets avant-garde, Hvita Björnen och hans kämpar, som fick något godt af den qvarlemnade kungliga taffeln, hvilken nu är länsad. Endast servisen står qvar.

Bleka och utmärglade ansigten böja sig öfver de tomma silfverfaten, men ingen hand vidrörer dem.

Armand Cambon, som anfört hufvudstyrkan, bättre representerande folkets majestät, genomgår det ena rummet efter det andra med uppmärksamma blickar åt alla sidor.

Förr endast lefvande för striden och stormen, synes han nu blott vara till för att vaka öfver ordningen och segern.

Det är han som utstält posterna framför millionerna, det är han som ännu befaller och den alla lyda.

Ingen opponerar sig emot hans makt, alla understödja honom, ty man vet att hvad han säger och gör är rätt, och rätt vill folket, innan ännu falska profeter hunnit förvilla det.

Silfver och guld, diamanter och konstsaker fördes till ett gemensamt förvaringsrum, och nycklarne dertill öfverlemnades af bluserne åt den längre fram på dagen bildade regeringen, för att sedan tillställas Orleanska familjen.

Man blef i ett af de inre rummen varse tvänne personer, som ämnade smyga sig bort.

Som de sågo misstänkte ut, grepos begge och qvarhöllos.

Man vände ut och in på deras fickor och påträffade mycket smått och godt, bland annat några röda sammetsfodraler med Orleanska familjens vapen utanpå och diamantsmycken inuti.

Saken var klar. Spörjsmål behöfdes ej. De brottslige tänkte på ingenting mindre än att förklara och försvara sig ...

Efter några minuters förlopp hängde tvänne döda kroppar öfver ingången till Tuilerierna.

På hvarderas bröst var fästadt ett hvitt papper, och på papperet stod i stora bokstäfver:

Mort aux voleurs (död åt tjufvar)!

Under det att Tuilerierna stormades och intogos, hade en man af folket brutit af pendeln till slottsuret. Pendylen, orörlig och obeveklig, utvisade således länge timmen för folkets seger och konungadömets fall.

Det var halftimmen till 2.

Såsom vi redan veta, har folket tvänne gånger förut varit mästare öfver Tuilerierna, först den 10 Augusti 1792 och sedan den 29 Juli 1830. Men märkvärdigt är, att det begge gångerna skedde på samma timma.

Tredje gången var den 24 Februari 1848.

Fyrtiotredje kapitlet. Folket i S:t-Germain.

“Republiken, säger ni! man har då proklamerat republiken!“ ropade grefve de Vandeul med förskräckelse till Berryer, hvilken, på hemvägen från deputerade-kammaren, besökt sin gamle vän, för att gifva honom del af den vigtigaste bland alla de vigtiga nyheter denna dag bragt till verlden.

“Ja“, svarade Berryer och berättade följande: “Hertiginnan af Orleans, som med sin son grefven af Paris infunnit sig i kammaren, emottog redan lyckönskningar till regentskapet, ty Odilon Barrot hade högtidligen förklarat, att Juli-kronan hvilade på ett barns hufvud ... Men i detsamma inrusar i kammaren den ena folkskaran vildare än den andra ... Först ropar en stämma från läktaren med ljudet af en skrällande trumpet: Det är för sent, för sent! sedan ropar en annan: Vive la république! hvaruti alla massorna instämma, och slutligen lägger man an med skarpladdade gevär på de deputerade ... Ludvig Filips och regentskapets anhängare äro, såsom vi veta, tungor af idel glöd, men musköternas äro hetare och tala äfven när de tiga. Hertiginnan flyr, de deputerade fly, utom vensterns heroer naturligtvis ... Men äfven jag och monsieur Larochejaquelin stannade qvar, och vet ni hvad vi begge gjorde?“

“Nej, tala!“

“Vi hjelpte vår hedervärde monsieur Ledru Rollin.“

“Ni hjelpte Ledru Rollin! ... till hvad?“

“Att utnämna en provisorisk regering.“

“Man har då en provisorisk regering?“

“Ja visst.“

“Och hvilka har man utsett dertill!“

“Först monsieur Dupont de l’Eure, den store radikalen, hvit i hufvudet, men för öfrigt röd ända till hälen. Vidare Arago, den beskedlige astronomen, som visst aldrig kunnat läsa i stjernorna att han en dag skulle bli regent; vidare Lamartine, vår nyskimrande politiska regnbåge; vidare Ledru Rollin, den störste af alla, ty han växte minst en famn för hvarje minut, och sedan en mängd andra store män: Marrast, Crémieux, Marie och hvad de alla heta ... Frankrike har stora män icke blott i vecken af sin mantel, utan ock i sömmarne på sina skosulor ... Det är ju en vacker styrelse vi ha?“

“Och ni och Larochejaquelin hafva röstat på dessa män?“

“Hvad ville vi göra? ... för öfrigt skulle vi hellre röstat på de sämsta bluser, än sett kronan på det der barnets hufvud ... Vi ha haft en republik på prosa under Robespierre ... nu ha vi en på vers under Lamartine ... Nå, hvad säger ni om allt det der? ... Är det icke ett underligt land, vårt kära Frankrike?“

“Hvad tänker ni göra, Berryer?“

“Ropa: Vive la république! så mycket jag orkar ... och hela S:t-Germain skall ropa detsamma.“

“Icke jag, monsieur Berryer.“

“Äfven ni, monsieur de Vandeul.“

“Aldrig.“

“Ni måste det, om ni ej vill bli plundrad och mördad.“

“Man må hota mig med tusen marter, men aldrig skall min mun vanhelgas af dessa förhatliga ord.“

“Ni skall, liksom jag, ropa dem i två veckor, om ni den tredje vill ropa: Vive Henri cinq!“

“Ni tror då att det leder dit?“

“I två veckor skola alla vara republikaner ... Men på den tredje, när man väl tröttnat vid oordningarna, plundringarna och morden, skall man fly till det sköte, som ensamt kan rädda Frankrike, till den kunglige flyktingen på främmande jord ... Var lugn, grefve de Vandeul, det bär till honom, om man också måste klifva öfver några tusen oroliga skallar, som likväl först måste finna ro, grafvens ro naturligtvis.“

“Monsieur Berryer“, svarade de Vandeul, “i aderton år har jag dagligen bedt Gud om seger för vår lagliga, rättvisa sak ... Men min mun skall aldrig ropa hvad mitt hjerta förnekar. Jag vill ej ingå förbund med djefvulen, äfven om jag derigenom trodde mig tjena himlen ... Jag tror att Henri cinq skall komma, men jag vill ej, att han skall göra sitt intåg bland rykande ruiner och högar af menniskolik.“

“Ni är en klen politiker, min förträfflige de Vandeul!“

Förträfflige de Vandeul! O att det funnes många, som du, bland denna ohjelpliga samhällsklass, hvilken aldrig skytt och ännu icke skyr att uppoffra millioner menniskors välstånd, ära och lugn, för att sätta kronan på en liten furste, som om sommaren dricker brunn i Wiesbaden och om vintern badar sig i Venedig eller Neapel!

En betjent inträdde.

“Tvänne beväpnade karlar stå utanför porten“, anmälde han; “de begära att få tala med herr grefven.“

“Ser ni, ser ni!“ ropade Berryer bleknande.

“Hvad vilja de?“ frågade de Vandeul lugnt.

“Jag vet blott att de vilja tala med herr grefven!“

“Hota de? hota de?“ frågade Berryer allt oroligare.

“Nej, monsieur“, svarade betjenten, “de äro tvertom mycket höfliga.“

“Tigern smeker, innan han klöser“, menade Berryer.

“Låt dem komma upp“, sade grefven.

Betjenten gick.

“I himlens namn, var försigtig!“ varnade Berryer; “det gäller ert och er familjs lif ... Ännu en gång, vi måste alla vara republikaner så länge.“

En högväxt blus, beväpnad ända till tänderna, visade sig snart i grefvens arbetsrum.

“Hvad vill ni?“ frågade grefven kärft.

“Jag och min kamrat dernere äro beordrade att stå vakt utanför er port“, svarade den beväpnade.

“Beordrade? af hvem?“

“Af vår anförare Armand Cambon.“

“Af hvad skäl?“

“Af det enkla skäl, att en mängd tjufvar och annat dåligt folk draga sig åt de rikare qvarteren, förmodligen i afsigt att begagna sig af tillfället, när ingen polis finns.“

“Hos mig finnes ingenting att stjäla och derför behöfver jag ingen vakt“, svarade grefven stolt.

“Men det är ju ädelt och storartadt handladt“, yttrade Berryer; “hvilket ädelt och storartadt folk!“ tillade han med nödig deklamation och stor åtbörd.

“Förstår jag er rätt, monsieur?“ frågade den beväpnade; “ni tillåter oss icke att stå vakt utanför er port?“

“Jag tackar er för er välmening“, svarade grefven; “men jag vill inte ha vakt utanför mitt hus.“

“I sådant fall har jag en annan order“, förklarade blusen.

“Och den lyder?“

“Att antingen grefve de Vandeul det tillåter eller icke, så stanna vi qvar såsom poster här utanför.“

Efter dessa ord gick den beväpnade ur rummet.

“Skulle det verkligen vara fråga om att hålla ordning“, mumlade Berryer, närmande sig fönstret med en djup rynka i pannan.

När den beväpnade utkommit i salen, blef han varse tvänne unga och vackra damer, hvilka stodo framför ett af fönstren och med ängsliga blickar betraktade den beväpnade karlen, som stannat qvar på gatan.

En af dem, den blekaste, vände sig mot honom, som utkommit ur grefvens rum.

“Hvad betyder detta?“ frågade hon med en skygg blick på den beväpnade.

Blusen gaf henne ungefär samma svar, som han nyss gifvit grefven.

Vid namnet Armand Cambon vände sig äfven den andra damen från fönstret.

“Er anförare heter då Armand Cambon?“ frågade hon.

“Ja, madame.“

“Och det är han som skickat er hit till vår säkerhet?“

“Till er och andras säkerhet ... vi äro minst sexhundra man inom Faubourg S:t-Germain ... De förnäma herrskaperna kunna således äta och sofva i ro“, tillade blusen, icke utan ett visst eftertryck på orden.

“Och er befälhafvare är frisk och utan all fara?“ frågade den sednare damen.

“Visst är han frisk“, svarade den beväpnade, med någon förvåning betraktande den unga och förnäma damen, som röjde så mycket deltagande för en man af folket.

“Jag förmodar att han varit med i striden“, yttrade samma dam.

“Hvar skulle Armand Cambon varit om icke i striden?“ utlät sig den beväpnade; “den siste på en stormad barrikad, är han den förste i ett stormadt slott ... Armand Cambon har gjort mera för sitt hjeltenamn på en enda dag, än mången general på åratal gjort för sitt.“

“Ni håller då mycket af er unge anförare?“

“Hvem håller inte af Armand Cambon?“ frågade blusen, förvånad att man ens kunde sätta det i fråga.

Den unga damen rodnade. Kanske borde hon mindre än någon annan ifrågasätta något sådant.

“Och hvar uppehåller sig nu er tappre anförare?“ frågade hon, efter några sekunders tystnad.

“Jag skildes från honom i Tuilerierna för halfannan timme sedan ... Han marscherade då på deputerade kammaren, och der har han också gjort skäl för sig, efter hvad en kamrat nyss berättat oss.“

“Och hvad har han gjort!“

“Först visade han kammarens president sin vackra bösspipa, så att monsieur Sauzet, som icke tycker om bösspipor, tog till flykten och kilade af, lik en ekorre, ur kammaren, följd af regentskapet och kammarens hela majoritet. Derefter gick han fram till tribunen och sade sitt ja eller nej, när Ledru Rollin föreslog ledamöter till provisoriska regeringen, och som alla instämde med Armand Cambon, så är det egentligen han som tillsatt styrelsen ... Slutligen bjöd han Arago och Lamartine till Hôtel de Ville, hvilket han redan låtit besätta ... och nu, om jag ej missräknat mig, är han på väg dit med republikens regering.“

“Det är då republik?“ ropade hon som talat om Armand Cambon, men hennes rop var mera förvåningens än förskräckelsens.

“Ja“, svarade blusen, “och nu vill jag se den i synen som skall taga den ifrån oss.“

Den beväpnade bugade sig för att gå.

“Säg till“, befalde den bleka damen betjenten, “att man utdelar förfriskningar åt våra tappre försvarare.“

“Det står på orderna“, upplyste blusen, “att vi icke få taga emot det ringaste af dem, hvilkas egendom vi skydda.“

Derefter gick han och stod snart vid sin kamrats sida utanför porten till grefvens hus med gevär för fot och gnolande på Eugènes sista visa.

“Hur underbart allt hvad jag hör om denne man!“ sade den andra damen. “Är det då en hjelte ur diktens verld som förirrat sig i djupet af mina tankar, utan att jag hvarken kan eller vill jaga honom derutur! ... Äro begge våra ödens bud skrifna på samma tafla, eller skola de, evigt skilda, evigt dragas till hvarann?“

“Din fattige hjelte“, sade den bleka väninnan, “så stor inför tanken och känslan, är dock liten inför fördomen och verlden ... Adelaïde, hvad kan du göra för honom, hvad kan du väl bli för honom! ... Ack, min stackars vän“, tillade hon, slingrande sin arm om Adelaïdes lif, “liksom jag, måste du försaka och dö, sedan du, liksom jag, endast lefvat för ett minne.“

Fyratiofjerde kapitlet. Hôtel de Ville (stadshuset).

Denna byggnad, påbörjad ungefär i midten af sextonde århundradet efter plan af en italiensk arkitekt Domenico Boccadoro, från Cortona, samt utvidgad och fulländad, mellan åren 1837 och 1841, af tvänne franska byggmästare Lesueur och Godde, är i arkitektoniskt hänseende ett mästerstycke, för hvilket de flesta af de kungliga slott vi sett, borde böja sina tinnar.

Hôtel de Ville, bygdt i renaissance-stil, bildar en rektangel med en paviljong i hvardera vinkeln och tvänne dylika i midten af hufvud-façaden, alla dessa förenade medelst tvåvåningsbyggnader, för att ej räkna vindskuporna, troligtvis de mest vördnadsbjudande någon byggnad hitintills kunnat förevisa.

Hela denna stenmassa sluter sig omkring icke mindre än fem gårdar, dessa kanske icke så regelbundna som man skulle önska, men alla likväl ornerade med en smak motsvarande det hela.

Hotellet är rikligen försedt med nischer, hvardera med sin marmor-staty af någon utmärktare medborgare, som Paris ansett värdig att pryda sitt kanske skönaste palats.

Façaden, som vetter åt Seinen, visar tolf allegoriska statyer, såsom Rättvisan, Handeln, Målarekonsten, Musiken, Sjöfarten, m. fl.

Äfven “la Police“, en guddomlighet, som gracerna säkerligen icke erkänna och hvarom icke heller mytologien talar, har bland dessa fått sin piedestal.

Rummen i Hôtel de Ville äro möblerade och dekorerade med en oerhörd prakt. Man ser der knappast annat än guld, skulptur-arbeten och målningar.

Men liksom Versailles är ett slott för Frankrike, så är Hôtel de Ville ett palats för Paris, och Paris är ett majestät, som nog hal råd att bo furstligt, Paris, som underhållit så många majestäter, för att ej tala om dem det störtat.

Men hvad har icke Hôtel de Ville upplefvat under de 300 år som det vändt sin rika, med stadens vapen smyckade, hufvud-façade åt Grève-platsen?

La place de Grève!

En rättslärd har uträknat, att om alla de, som på denna plats blifvit afrättade, kunde samlas på ett och samma ställe, så skulle deras antal vida öfvergå mängden af de åskådare, hvilka öfvervarit någon af de mest ryktbara afrättningarna derstädes; och huru många tusen kunna ej rymmas på platsen, broarne och kajerna, som gränsa derintill!

Och i fönstren sedan? utsigten från Hôtel de Ville var naturligtvis den beqvämaste.

Också uraktläto icke gerna kungliga personer, att med sina staber eller sviter begagna sig af denna beqvämlighet, i synnerhet när någon skulle dö för hvad man kallar idéer, t. ex. pour la liberté, den gemenaste idéen bland alla.

Då sutto i dessa fönster mäktige prinsar och tjusande prinsessor, läppjande dervid på ananas och oranger, som varit lika läskande i alla tider.

Men äfven Danton och Pétion hafva suttit i samma fönster, och troligtvis drogo sig icke heller de bakom gardinerna, när den första revolutionens första offer lemnade sitt blod på denna plats, ehuru man icke vet om dessa herrar hade smak för ananas och oranger.

På Grève-platsen profvades i April 1792 för första gången den bekanta guillotinen, hvilken, uppfunnen af en medicine doktor Guillotin, förbättrades af M. Louis, “secrétaire perpétuel de l’académie de chirurgie“; och som detta kirurgiska instrument befanns mycket användbart, så öfverlefde det både republiken och kejsardömet.

Guillotinen var den enda republikanska uppfinning, som Bourbonerne vid sin återkomst icke kastade öfver bord. Icke heller under restaurationen var den sysslolös, ty brist på förbrytare, äfven politiska, har aldrig funnits.

De som sist dogo på denna plats voro fyra unga under-officerare, Borrier, Pomier, Raoux och Goubin, och detta skedde den 24 Augusti 1822.

Desse unge män hade icke begått något annat brott än ropat: “Vive la liberté!“ Men de voro ena förhärdade syndare.

Oaktadt hofvet mangrant infunnit sig, för att från sitt vanliga högsäte i fönstren på Hôtel de Ville njuta af den kungliga hämnden, ropade icke desto mindre de fyra unga männen: “Vive la liberté!“

De ropade från platsen, från schavotten och midt under det förfärliga jernet.

Hofvet ropade: “Vive le roi! Vivent les Bourbons!“

Men hvem ropade sist?

Åtta år derefter kommo 10,000 medborgare i högtidlig procession till la place de Grève och firade en sorgfest till de fyra patrioternas minne.

Festen börjades och slutades med ropen: “Vive la liberté!“ och allt detta med en konungs, ehuru en annan konungs, lifliga bifall.

Men samma bifall kunde ej åberopas, när på samma plats samma rop skallade eftermiddagen den 24 Februari 1848, ty med ropen: “Vive la liberté!“ dånade äfven “Vive la république!“

Ändtligen, ändtligen republiken, för hvilken man kämpat, lidit och blödt så länge!

Hvilket hvimmel, hvilket haf af menniskor!

Grève-platsen rörer sig, broarne och kajerna röra sig.

Från alla fönster och tak regn af kransar, kaskader af blommor.

Det är en glädje, en yrsel ända till vansinne.

Obekanta omfamna hvarandra under tårar af fröjd, liksom bröder och systrar, hvilka länge varit åtskilda.

Grofva händer söka fina händer, och de fina vilja aldrig skiljas från de grofva.

Man begriper ej, hur det kunnat vara annorlunda. Man förstår ej, hur samhället någonsin kunnat vara annat än en enda stor familj, bestående blott af föräldrar och barn, systrar och bröder, alla med samma intresse, samma omtanke och lycka.

Man har varit blind, men nu ändtligen äro ögonen öppna, nu ... nu ...

Ändtligen, ändtligen republiken!

Men dessa rop afbrytas snart af andra, emottagna af samma bifallsstormar.

“Plats, plats!“ ljuder det ur djupet af menniskohafvet; “plats för republikens regering!“

“Vive la république!“ svara torg, kajer och broar.

Och republikens regering kommer.

Främst tågar en trupp bluser, beväpnade från topp till tå och anförda af Armand Cambon, som bär den trefärgade fanan.

Det är kärnan för det blifvande mobil-gardet.

Efter denna lifvakt synes den gamle Dupont de l’Eure, ledd vid hvardera handen af en national-gardist i uniform, ty, ehuru yngling i hjerta och blick, har han dock i sina knän den stapplande ålderdomen.

Honom följer Arago, den ädle, den store Arago, vetenskapens alvarlige och djupe heros, han, som på stjernefästet icke kunnat läsa annat än ljusets seger öfver mörkret; han, som ännu icke böjt sig för någon annan kung, än Gud, och för inga andra hofmän, än vetenskapen, snillet och dygden.

Efter Arago kommer Lamartine, Girondisternas odödlige författare och Jocelyns älsklige skald.

“Lefve Dupont! lefve Arago! lefve Lamartine! Lamartine! Lamartine!“

Man ropar mest på den tredje, liksom anade man redan i honom det helas själ.

Men hvarifrån detta hastigt och skyhögt växande förtroende till en man, hvilken ditintills gält endast såsom en snillrik svärmare i de förnämes ögon och såsom legitimist, ehuru af ädlare slag, i de lägres?

Man måste se och höra Lamartine, för att kunna förstå allt detta.

Hôtel de Ville öppnar sina portar och republikens regering försvinner, men blott för en stund.