ANDRA TIDSKIFTET. Februari år 1848. (continued 2)

“Till ... till monsieur Poilly, hvilken, efter hvad ni vet, har mycket att syssla med den välsignade reform-banketten.“

“Var god och bär hit mitt skriftyg, jag vill försöka skrifva.“

Hertigen bar fram till sängen en mindre portfölj, lade på den ett pappersark, fylde en penna med bläck och räckte den åt bankiren, som rest sig upp i sängen.

“Jag är färdig“, förklarade bankiren; “men icke för långt, bästa hertig.“

Hertigen dikterade:

“Min käre vän!

Tidtals under loppet af de sednare månaderna har jag varit plågad af yrsel och blod-konjektioner uppåt hufvudet, och som mina läkare finna nödigt att jag någon tid håller mig inne för att medicinera, får jag bedja er vara god och derom underrätta bestyrelsen för den blifvande reform-banketten, för den händelse att jag, af nyss anförda skäl, icke deruti skulle kunna deltaga.

Paris den 19 Februari 1848.

Er tillgifne A. Géronnière.

Sedan bankiren ordentligt nedskrifvit ofvanstående, föll han i gapskratt.

“Yrsel och blod-konjektioner!“ sade han derunder; “jag skulle önska att alla hade så rediga hufvud som jag.“

“Utan tvifvel“, medgaf hertigen; “men ni förstår väl att man icke får hushålla på färgerna, när man vill göra behörig effekt.“

“Men vi ha skrifvit den 19:de, då det i dag likväl är den 20:de“, anmärkte bankiren.

“Biljetten måste synas vara skrifven i går, ty annars kunde man lätt falla på den tanken, att den egentligen daterar sig från sista minister-konseljen ... Jag vill personligen lemna den till monsieur Poilly, men säga att jag redan i går fick den af er, ehuru jag glömt att afskicka den.“

“Godt!“ gillade bankiren, hopvek biljetten, skref utanskriften och gaf den åt hertigen.

“Doktor Levisière“, anmälde betjenten i dörren.

En medelålders man med koppärrigt ansigte och glasartade ögon inträdde i rummet.

“Välkommen, monsieur!“ ropade bankiren, blickande gladt emot läkaren.

Denne, efter att hafva bugat sig för hertigen, närmade sig den sjuke.

“Ni är bättre nu, som mig synes“, sade läkaren.

“Ja, jag har sofvit och känner icke mera till de der slitningarne i underlifvet.“

“Er puls, monsieur?“

“Här“, svarade patienten, framräckande armen; “hur tycker ni den är?“

“Bra ... och ni har icke känt något vidare ondt?“

“Nej, som jag nämnde, jag finner mig mycket bättre.“

“Godt ... jag har med mig ett nytt pulver, som ni måste ta in“, tillkännagaf läkaren med en flyktig sidoblick på hertigen.

Hertigen uppsteg från stolen och närmade sig fönstret, hvarigenom han skådade ut på gården.

Doktorn slog vatten i ett glas och derefter i vattnet ett pulver, som han upptagit ur sin ficka.

“Var god, monsieur, och res på er något, så att ni kan tömma det här“, uppmanade läkaren.

“Det smakar väl icke för illa?“ frågade bankiren, i det han med doktorns tillhjelp höjde sitt hufvud från kudden.

I detsamma läkaren förde glaset till bankirens mun, vände sig hastigt hertigen från fönstret. Hans ansigte var förfärligt blekt.

“Vänta!“ yttrade han hviskande, men likväl så högt att det bort höras fram till sängen.

Läkaren, som hade ena handen om glaset och den andra bakom bankirens hufvud, vände sitt ansigte mot hertigen och kastade på denne en blick, glänsande som en lurande orms.

Hertigen, efter några ögonblicks inre, men synbar strid nickade och vände sig ånyo mot fönstret, borrande sina naglar i fönsterposten.

Så stod han, tilldess han hörde steg bakom sig på mattan.

“Han föll genast i sömn“, hördes en röst bakom honom.

“Jaså“, mumlade hertigen, bibehållande sin ställning.

“Jag vill säga till åt betjeningen att ingen får störa den sofvande“, fortfor rösten.

“Ja, gör det!“ frampressade hertigens bleka darrande läppar.

Derefter hörde hertigen sängkammardörren öppnas och tillslutas.

När han ändtligen vände sitt ansigte från fönstret, fann han säng-gardinerna tillslutna och vattenglaset stående tomt på bordet bredvid sängen.

Men läkaren var försvunnen.

Sjunde kapitlet. Boulevarderna.

Under det hertig de Beaudreuil var på sjukbesök hos bankiren Géronnière, promenerade hertiginnans kammarjungfru, den vackra Collette, på södra trottoaren af Boulevard de la Madeleine.

Den retande debardör-kostymen, som väckt så mycken uppmärksamhet och derjemte så mycken oro på den förflutna nattens maskerad-bal, var naturligtvis aflagd; men Collettes toalett, värdig en hertiginnas kammarjungfru — agat-färgadt siden till klädning, hvit plys-hatt med de vackraste blommor af alla färger, en dyrbar shawl draperad i form af en kappa kring hennes smärta gestalt — ådrog sig mer än en kavaljers nyfikna blick.

Collette var ej blind för det uppseende hon gjorde — och hvilken qvinna är blind för sådant — men hennes egna blickar irrade dock förnämligast utöfver Madeleine-platsen, sökande någon och blifvande allt gladare och mera blixtrande i den mån en ung man, den hon redan på afstånd igenkänt, närmade sig henne mera springande än gående.

Den unge mannen var ingen annan än hennes kavaljer för hela maskeraden, Armands kusin, Félix Lambert.

Monsieur Lambert, fadern, var skräddare och en stor skräddare åtminstone för Lyon, hvaraf följer att hans son, den han skickat till Paris för att hedra hans namn och hans yrke, måste vara klädd som en grand-seigneur.

Det var således utan minsta ruelse som den fina Collette tog sin kavaljer under armen, helst denne för öfrigt var en af de vackraste ynglingar. Hans stora blå ögon, erinrande om hans moderliga ursprung från norden, kunde icke vara likgiltiga för den svartögda fransyskan.

“Ni var punktlig, gode Félix“, berömde Collette; “klockan har ännu icke slagit ett.“

“Ack! Jag hade kommit mycket förr“, svarade Félix, tryckande ömt hennes arm; “men min kusin var ej hemma, när jag kom, och jag måste ju vänta på honom.“

“Och han hemkom?“

“Ja, Collette.“

“Utan att någon fara händt honom?“

“Han var lika frisk som jag, och snart blef han äfven lika glad som jag, ty när jag sade honom ...“

“Ah, ni framförde då det ärende ... jag fruktade nästan att ni skulle glömma det.“

“Jag skulle glömma hvad ni bedt mig om!“

“Hur framförde ni det?“

“Såsom ni bedt mig, naturligtvis ... Armand Cambon skulle i dag klockan half till två inställa sig i Luxembourgs stora galleri.“

“Och han blef glad, säger ni?“

“Han omfamnade och kysste mig som en galning ... Men hvad är det då för en lycka som väntar honom i Luxembourg?“

“Det är ej min hemlighet ... det är nog för er, Félix, att det ej är jag som väntar honom i Luxembourg.“

“Det, är mer än nog, det är lyckligt, ljufva Collette, ty Armand vore den farligaste rival.“

“Félix!“ hviskade Collette med en smägtande blick på sin kavaljer, “frågade han er hvar ni varit, sedan ni i natt skildes från honom utanför operahuset?“

“Nej, söta Collette.“

“Om han frågat, hvad skulle ni ha svarat?“

Félix rodnade, ty vid 20 år rodnar man så lätt.

“Vi älska hvarandra“, yttrade Collette med denna glöd i uttrycket som är sydländskan och isynnerhet fransyskan så egen, “vi älska hvarandra, och som kärleken icke blott är menniskans lycka, utan äfven hennes ära, så behöfva vi icke blygas för denna känsla ... Den kärlek, som har blygseln till födelsemärke, bär redan inom sig förebudet till trolöshet och förräderi och dör antingen föraktets sotdöd eller mördas af hämnden ... Du skall älska mig innerligt och troget Félix, ty gränslös är min kärlek till dig! ... Men“, tillade hon, efter att sålunda hafva uttalat sitt begrepp om kärleken, “vi måste in och äta bakelser, innan vi gå vidare.“

Collette följde de förnäma Pariser-damernas föresyn. Deras första morgonbesök, antingen till fots eller i vagn, gäller vanligen pastejbagaren, i hvars lysande och välförsedda butiker de ofta stämma möte med hvarandra och spisa sin “savarin“, n:o 1 bland alla franska bakelser och följaktligen äfven af hela verldens.

Félix och Collette inträdde i en sådan bod, hvars spegelväggar och spegeldisk mångdubblade de pyramider af doftande pastejer och bakelser, som från sina baser af silfver eller kristall höjde sig tätt bredvid hvarandra.

Skulle det kanske icke vara öfverfyldt med speglar i en salong, der fruntimmer déjeunera?

Flere ytterst eleganta damer voro redan derinne, somliga sittande vid små runda marmorbord, andra stående vid disken eller gående af och an på golfvet, alla ätande savarin och talande politik. Savarin och politik! Ack, hvad de väl låta förena sig i Frankrike!

“Er man, monsieur le comte, ämnar deltaga i reform-banketten?“ frågade en.

“Ja, madame, än monsieur le marquis?“

“Äfven han, madame.“

“Men att bevista en bankett, hvari så många af borgareklassen deltaga?“

“Hvad betyder det? ... Begagna vi icke alla det siden, som borgaren väfver, och gå vi icke alla i skor förfärdigade af borgare? ... Det goda folket är bra att ha ... Jag bör ej gerna kunna misstänkas för republikanska tänkesätt, men jag skulle gerna ropa vive la république, om jag visste att det kunde skrämma slag på monsieur le Maçon, så att han ett tu tre ramlade ned från den ställning han så orättmätigt bestigit.“

“Bravo, bravo!“ biföllo de förnäma damerna, hvarefter de satte sina bakelser i munnen, för att äfven med händerna kunna uttrycka sitt bifall.

“Le Maçon“ (muraren) var ett öknamn, som legitimisterne, bland alla andra, gifvit Ludvig Filip.

Denne konung var mycket road af murare-yrket och han brukade ofta gå upp på byggnads-ställningarne för att så nära som möjligt studera murar-arbetet på de slott han antingen lät bygga eller iståndsätta.

Denna hans vurm kom emellertid både Paris och Versailles till mycken nytta.

“Men har ni hört att konungen förbjudit ...“

“Konungen!“ afbröto flere melodiska röster; “hvem säger konungen? ... Finns det väl någon annan konung än Henri cinq?“

“Förlåt! jag menade le chapeau gris“, ursäktade sig den obetänksamma.

“Le chapeau gris, chapeau gris!“ instämde alla skrattande.

Äfven detta var ett öknamn, som tillkom Ludvig Filip, med anledning deraf att han ofta begagnade grå hatt.

“Vi ha kommit in midt i legitimiteten“, hviskade Collette i sin älskares öra.

“Om jag lefde den dag, då jag finge se den grå hatten falla med det grå hufvudet derunder!“ ropade en ovanligt klingande silfverstämma; “det vore en äkta orleanistisk chapeau-bas!“

Äfven detta föga fromma infall belönades med lifligt bifall.

“Det var en haj!“ hviskade Félix.

“Betrakta ändå hajen för roskull“, hviskade Collette; “hon der med kornblå sammetshatten och hvita plymen.“

“Hon är obeskrifligen vacker“, yttrade Lyonäsarn; “känner ni henne, Collette?“

“Markisinnan d’Estelle“, svarade kammarjungfrun.

Samtalet mellan de vackra och förnäma bakelse-bestarne hade upphört, antingen derför ett man ej för tillfället hittade på flere infall, eller också, hvilket är mera troligt, af fruktan för de tvänne obekanta personer, som också trakterade sig med savarin.

Félix och hans dam hade emellertid trakterat sig tillräckligt, hvarefter de betalade och gingo.

“Hvilka hiskliga qvinnor!“ anmärkte Lyonäsaren.

“Och ändå äro de de gudfruktigaste i hela Frankrike“, upplyste Collette; “under hela fastan förtära de ej en enda bit kött, ja, icke ens mjölk och ägg, med ett ord, intet af det som kommer ur djurriket, ty det skulle anses för en mycket stor synd ... Men hvart önskar ni gå, Félix ...“

“Hvart ni vill, Collette.“

“Jag har ledigt till klockan fyra, ty då först kommer hertiginnan hem ... Derför skola vi kanske fortsätta vår promenad öfver boulevarderna.“

Med Boulevard de la Madeleine börjar denna rad af boulevarder i norr, som beskrifva en omkrets af ungefär en half svensk mil i längd och om hvars bredd man kan göra sig en föreställning, när vi påstå att knappast någon af Stockholms förnämsta gator deruti kan jemföras ens med dess trottoarer.

Denna jättegata är öfverallt garnerad med trädgårdar, praktfulla hoteller, rika magasiner, lysande kaféer, teatrar och andra offentliga byggnader.

Midten deraf är en makadamiserad väg för åkande och ridande, med planterade träd å ömse sidor, som beskugga trottoarerna.

Skada blott att barrikad-stridernas eld för mycket rasat i de vackra kastaniernas kronor!

År 1830 ströko de flesta träden och nya planterades i deras ställe. År 1848 måste äfven dessa dela sina fäders öde och dö efter ett adertonårigt lif. Nu resa sig nya telningar, och få se huru länge de få lefva.

Det synes vara af ödet bestämdt att boulevarderna skola bekransas af en evig ungdom.

Från solens uppgång till midnatten, hvilken mängd af hvarandra korsande åkdon, såväl allmänna som enskilda, på denna chaussée! hvilket brokigt stim af folk på dessa trottoarer!

Och när solen sjunker, när gaslågor till milliontal tändas, besegrande qvällen och natten samt spridande uppåt himmelen ett sken, som, bildande sig efter jättegatans längd och böjningar, öppnar en bana af eld på det mörka fästet, hur känner man sig icke gripen, hänförd, förintad!

Dock hvarför förintad? Allt hvad man ser är ju menniskans verk, utfördt af hennes hand, sedan det blifvit uppfunnet af hennes snille!

Men till hvilka vexlingar hafva ej dessa boulevarder varit vitnen!

Hvad lysande fester och blodiga strider! hvad blixtrande segerfröjder och förgråtna smärtor! hvad skratt och glädjetjut under karnevalernas sprittande lif! hvad dån af förstämda trummor, när liktågen skridit fram mellan andägtigt blottade hufvud och vördnadsfullt tigande tungor!

Historiens genius, sväfvande öfver denna nejd, har kanske lika mycket att uppteckna som lifvet och döden.

Hvar och en af dessa boulevarder har sitt eget utseende, sina egna seder, sin egen karakter och man skulle äfven kunna säga sin egen klädedrägt.

De vexla skaplynne nästan vid hvarje större gata, som korsar dem, antingen från norr eller söder.

Sålunda kan Boulevard de la Madeleine, till att börja med, angifvas såsom tummelplatsen för det politiska lifvet.

Der samla sig alla processioner, civila, militära och religiösa; der förenade sig Bastiljens besegrare vid den första revolutionen; der var Ludvig XVI:s väg till schavotten; der samlade sig de massor, som år 1830 stormade Louvern och stadshuset; der väntade de skaror, som år 1834 följde Lafayette till grafven; der förenade sig den kämpatrupp af bluser, som 1848 i Februari stormade Tuilerierna och i derpå följande maj national-församlingens palats.

Från denna plats, så ljus och skön för ögat, hafva de bränder utslungats, som satt eld i Europa, skakat tronerna och upprört folken, men på samma gång med sina gnistor tändt bildningens fackla och med sin aska gödt frihetens heliga jord.

I det hörnhus, som bildas af denna boulevard och rue des Capucines, sammanträffade ofta Pichegru och Moreau för att konspirera emot konsulatet, men hvilken affär, ehuru under Englands auspicier, slutades med den förres mord i fängelset och den sednares mera afundsvärda död på slagfältet.

Lemnande denna boulevard, beträdde Lyonäsaren och hans följeslagarinna Boulevard des Italiens.

Der hafva vi de dyraste kaféerna, de förnämsta hotellerna och framför allt de grannaste handelsbodarne, hvilkas hela vägg åt gatan oftast är ett enda fönster, hvars hvita slipade glas förhöjer glansen af de tillverkningar, som bakom det ligger utbredda.

Derifrån kommer man också in i de verkligt féeriska köpmans-passagerna, som med sina hvälfda glastak genomlöpa flere qvarter och leda till aflägsnare trakter af staden.

Det är således köpmanslifvet som der omsluter oss med sina mest förföriska famntag.

Hur mången suck har ej immat på dessa bländande spegelrutor vid anblicken af den prakt, som ropar: njut! och vid åsynen af den börs, som klingar: umbär!

“Hvilken skada!“ yttrade Collette; “de grannaste bodarne äro tillstängda, och det betyder något ... Jag vill fråga den der köpmannen, som nu äfven håller på att stänga sin.“

“Monsieur!“ frågade hon denne, “det ser ut som det vore slut med handeln för i dag, och likväl är väderleken den vackraste och boulevarden öfverfyld af promenerande.“

“Slut med handeln för i dag?“ upprepade köpmannen med ett dystert leende; “hvarför icke så gerna säga: slut för veckor eller månader! ... Är det vackert väder, när himlen är betäckt af moln? ... Kallar ni det för promenad, när ett helt folk är i rörelse? ... Och allt detta“, tillade han, mumlande mellan tänderna, “för några ministrars skull, som icke vilja lemna sina lönande platser, och en konungs, som ...“

Slutet af meningen dog bort i ett “sacredieu!“, hvarunder köpmannen gick in i boden och bommade till boddörren innanför.

De unga älskande fortsatte sin väg, reflekterande öfver de personer de mötte. Det var också fält för betraktelsen.

På hvarje mun herskade orden: reform-bankett och ministère, under det att hvarje öga blixtrade vrede och hvarje arm visade hot.

De unga tu passerade boulevard Montmartre, hvarinvid i huset n:o 10 Boieldieu, kompositören till “Hvita frun“ och “Kalifen i Bagdad“ bodde tilldess han der år 1831 dog. Ankomne till boulevard Poissonnière, måste de stanna, emedan en derstädes samlad folkmassa tillstängde vägen för dem.

Vid denna boulevard i n:o 19 bodde och dog år 1842 Cherubini, “Vattendragarens“ kompositör.

Icke långt derifrån vid rue du Faubourg Poissonnière n:o 76 är en kasern, der marskalkarne Lefèbre och Hoche började sin bana såsom simpla soldater. Äfven Bernadotte låg der såsom löjtnant, icke anande att han en dag skulle bära en spira och allra minst öfver Sverige, som han då troligtvis icke kände ens till namnet.

“Hvad är det fråga om?“ sporde Collette en karl i blus.

“Åh“, svarade denne, “man läser upp ett manifest, som bestyrelsen för reform-banketten utgifvit ... Det duger att läsa, det, skall jag säga ... Bravo, bravo!“ tillade han, ehuru han på detta afstånd omöjligen kunde höra hvad som lästes.

“Men hvad innehåller manifestet?“ frågade Félix.

“Monsieur!“ svarade en annan blus, “jag har redan läst det i dagens tidningar; det är en uppmaning till hvarje medborgare att, i trots af styrelsens förbud, nästa tisdag infinna sig på place de la Madeleine, för att derifrån åtfölja de deputerade till Champs-Elysées, der banketten skall hållas ... Ja, vi skola komma, lita på det! ... allt hvad lif och anda har skall inställa sig, ty lefve reformen!“

“Lefve reformen!“ instämde tusen röster.

Félix och Collette banade sig med möda väg genom folkmassan och kommo ändtligen fram till den lilla högvakten vid boulevard Bonne-Nouvelle och hvars portar voro fyrdubblade.

Der måste de ånyo göra halt, hindrade af en ny folkmassa, som skockat sig midt på boulevarden och äfven öfverhöljde trottoarerna.

“Hvad är det man läser upp der?“ frågade Collette, som hörde en röst från midten af massan.

“Det är polis-prefektens proklamation“, svarade en arbetare, “och den förbjuder oss att nästkommande tisdag sammanträda på place de la Madeleine för att deltaga i den stora demonstrationen emot regeringen ... Men om jag också skall hoppa öfver åttadubbla bajonetter, så skall jag dit och hela Paris skall dit, ty ned med polis-prefekten! ned med Guizot! ned med Duchâtel! ned med dem alla!“

“Ned med polis-prefekten! ned med ministrarne!“ skrek folket under det att bitarne af den sönderrifna proklamationen flögo öfver hufvuden.

“Det ser ut som det skulle bli en het dag om tisdag“, yttrade Félix till en ung soldat af vakten, som stod bredvid honom.

Denne teg, men skakade på hufvudet och ryckte på axlarne, till ett tecken af hvad? Säkert af missbelåtenhet med en ställning, som ofta tvingar soldaten att af pligt försvara hvad han ej med förståndet eller känslan kan fatta eller älska.

Collette och hennes kavaljer kommo ändtligen till boulevard S:t-Denis, der den stolta äreporten drager till sig de förbigåendes uppmärksamhet och hvilken, jemte den helt nära dervid uppresta porte S:t-Martin, är ett minne af Ludvig XIV:s segrar öfver holländare och tyskar.

La porte S:t-Denis, vida större och prydligare än den sednare, är af fyrtio alnars höjd och har till mönster haft Titi och Constantini äreportar i Rom, ehuru öfverträffande dem begge både genom rikedomen och konstvärdet af ornamenterna.

På hvardera sidan om portiken höjer sig en pyramid, betäckt af vapen-troféer och slutande i en glob, ornerad af det franska vapnet med en krona öfver.

Vid basen äro tvänne kolossala stoder föreställande den ena Holland under bilden af qvinna, som bestört sitter på ett döende lejon, och den andra floden Rehn, likaledes hvilande på ett lejon och hållande ett ymnighetshorn i sin hand.

Hvalfbågens fält upptages af tvänne ryktets gudinnor, den ena med trumpet för mun och den andra bärande en krans af lager. Ofvanom all denna herrlighet är en bas-relief, framställande öfvergången öfver Rehn.

Detta prunkande minne af franska legoknektars segrar har sednare varit ett nära vitne till franska medborgares triumfer, ty det var vid denna äreport som den blodigaste striden år 1830 utkämpades.

En afdelning af marskalk Marmonts trupper hade der fattat posto och besköt folkmassan, som böljade fram från Bastilj-platsen.

Det var, åtminstone i början, mera ett slagtande än en strid, ty största delen af folket var obeväpnad.

Hela boulevarden från la porte S:t-Denis ända till place de la Bastille var i ordets fulla bemärkelse öfvertäckt af döda och stympade menniskor, till det mesta qvinnor och barn, ty i Paris bäfva ej qvinnor och barn för att följa män och fäder i faran, i döden, och ofta har det varit dessa som vunnit de skönaste lagrarne.

“Här, Félix“, yttrade Collette, som för sin vän berättade allt hvad hon visste om dessa blodiga dagar, “här vid hörnet, som du ser, stupade en artilleri-kapten skjuten af en tolfårig gosse just som han gaf order till eldens börjande ... Der midt emot föll en öfverste vid lanciererna träffad midt i pannan af ett annat barns kula ... Der vred en sextonårig flicka värjan ur hand på en major vid det kungliga gardet i samma ögonblick denne höjde stålet öfver hennes bror, som redan blödde ur flere sår ... Men der i huset“, tillade Collette, kastande sig med fransyskans vanliga lätthet öfver till ett annat ämne, helt olika det förra, “der i huset bodde under kejsartiden mademoiselle Georges, den stora tragiska skådespelerskan och trenne kejsares älskarinna, för att icke tala om konungar och prinsar, som endast voro småsaker på den tiden ... De trenne kejsarne sofva sedan länge i sina grafvar, men deras älskarinna har i dessa dagar bildat en elev-skola i Faubourg Montmartre ... Men låtom oss nu gå till en gladare boulevard.“

Félix följde sin vackra vägviserska, utan att med ett enda ord afbryta hennes berättelser om Juli-dagarne. Men hans kinder glödde, och de blickar, som han stundtals kastade bakom sig mot la porte S:t-Denis, lyste af hänförelsens lågor.

Så kommo de in på boulevard du Temple, det egentliga folklifvets tummelplats, den mest folkrika och följaktligen mest glada och bullrande.

Man ser der knappast annat än teatrar, kaféer och restaurationer.

När aftonen inträder, bländas man af ljusmassorna och döfvas af trumpeters och klarinetters genomträngande ljud, af dånet från bastrummor och cymbaler, af skriket från djurtämjare, lindansare och akrobater, som kalla hopen till sina provisoriska teatrar.

De som ej vilja skratta åt de burleska boulevard-komedierna, rusa in i manegerna för att se, hur djurtämjaren strafflöst rycker köttstycket ur hyenans tänder, hur han tumlar omkring med det numidiska lejonet, hvilket kryper som en hund vid hans fot, eller hur han öppnar den för hans blick darrande kungstigerns gap och lägger sitt hufvud helt lugnt mellan dess rysliga käftar.

“O min gud, hvad här är öde i dag!“ utbrast Collette, saknande den rörlighet och det lif, som vanligtvis är rådande på denna plats. “Men hvar ha då alla menniskor tagit vägen?“

Collette blickade åt mynningarna af de trånga djupa gator, som leda till denna boulevard från folkqvarteren, fabrikernas och handtverkeriernas mörka, men idoga nästen.

På dessa syntes visserligen här och der några vandrare i arbetskläder; men hvar uppehöllo sig väl de tusen sinom tusen, som dag och natt välla fram ur de trånga mynningarne ut på boulevarden, liksom strömmarne löpa ut i det gemensamma hafvet?

På en trappa satt en fattig, gråhårig och blind spelman, ensam och likväl en hel orkester. Hans hufvud-instrument var fiol, men mellan läpparne hade han en filomela, mellan knäskålarne tvänne dervid fästade messings-tallrikar, kring venstra smalbenet en läderrem med diverse bjellror samt bakom högra armbågen en tamburin, som nedhängde på ett snöre fästadt vid hans högra öra.

När nu den blinde gned på fiolen, stötande dervid med armbågen på tamburinen, under det han slog ihop knäskålarne och höjde på venstra benet samt understundom inföll med filomelan, uppkom en gräslig musik.

I början var det svårt att urskilja hvad det var som exequerades, men på närmare håll tyckte man sig igenkänna något af marseljäsen.

Den gamle var troligtvis, oaktadt sina blinda ögon, en väderspåman, ty denna verldskunniga melodi, den må exequeras väl eller illa, höres sällan i Frankrike annat än vid utomordentliga tillfällen.

Félix och Collette kastade några sous i den blinde spelmannens hatt och flydde.

En sådan marseljäs skulle kunna jaga ett helt regemente på flykten, så framt nämligen de konskriberade vore musici.

“Det står aldrig rätt till“, sade Collette, skådande omkring sig med dyster blick och slutande sig närmare intill sin älskare; “när dessa gator äro öde och denna boulevard tom, då kokar det och sjuder i folkqvarteren, då är hvarje spis der ett kulstöperi, hvarje skrubb ett laboratorium ... då rullar i hvarje portgång slipstenen, hvässande en sabel eller knif, och qvinnorna raspa charpie eller klippa till bindlar, då, då ... o min gud!“

“Du tror då, Collette, att det blir något alvarsamt af?“ frågade Félix, hvilken, såsom främmande, icke ännu lärt sig förstå de tecken, som gjorde sådant intryck på hans följeslagerska.

“Kom, låtom oss gå öfver boulevard Beaumarchais rakt fram till Bastilj-platsen“, uppmanade Collette, “kanske är det lifligare der ... Jag blir här så underlig till mods.“

Boulevard Beaumarchais har sitt namn af den ryktbare skalden, som egt ett hus vid denna boulevard, der han dog den 19 Maj 1799.

Huset, hvaruti han bott, nedrefs för flere år sedan för att lemna rum åt S:t-Martin-kanalen, men af den lilla trädgård, skalden anlagt, återstod i början af 1848 åtminstone en del af den mur, som fordom slutit sig omkring den, med följande inskrift af skaldens egen hand:

Boulevard Beaumarchais har ingen lyx, inga butiker och få promenerande. Den är vanligtvis lika ödslig som dess granne boulevard du Temple är liflig.

Men denna dag, motsägelsernas dag, var den verkligen liflig. En ståtlig regements-musik skallade från Bastilj-platsen, allt mera närmande sig; och snart fyldes boulevard Beaumarchais med kolonn efter kolonn af infanteri.

Så långt ögat kunde nå, blixtrade en skog af bajonetter.

Men högt öfver stålskogen höjde sig i fonden Juli-kolonnen med frihetens gyllene bild.

“Ah, der komma nya trupper“, yttrade Collette; “de skola förstärka garnisonen ... innan morgon afton ha vi 70,000 soldater i Paris, efter som det berättas ... Se hvilken skara, som aldrig vill taga slut! ... Låtom oss stiga åt sidan och stanna der, tilldess de passerat.“

Med flygande fanor och klingande spel marscherade förbi dem regemente efter regemente.

Den franska krigaren har icke den uppsträckning och hållning för paraden som våra soldater och icke heller desses martialiska utseende.

Tvärtom stöter hans sätt att gå och föra sig något på vårdslöshet, om ej just på sjelfsvåld. Någonting jemförligt med äfven våra lands-soldaters linie-marsch hafva vi icke kunnat upptäcka på de revyer vi i Paris bevistat.

Men betraktar man den franske soldaten på närmare håll, ser man hans unga vackra ansigte och möter man blicken, som ljungar fram ur hans mörka öga, då begriper man huru det kunnat vara möjligt för honom att fylla nästan hvarje vrå af verlden med ryktet om hans tapperhet och mod.

Ingen är äldre än 28 år, ty vid 20 tillhör ynglingen konskriptionen, i fall den nummer, han tager ur urnan, befinnes inom det för krigstjensten bestämda antalet, och i åtta år måste han tjenstgöra, men denna tidslängd nedsättes i fredtid oftast till fem, hvarefter han utbyter musköten mot ett fredligare yrke.

80,000 nya soldater ingå årligen i hären till ersättning för ett lika antal, som utgår.

Soldaterne vid linien äro merendels småväxt folk, hvilken omständighet vi hört tillskrifvas många orsaker, bland hvilka den följande torde vara den mest sannolika.

Under kejsardömet, då utskrifningar för krigstjenst hörde till ordningen för dagen, uttogs, så vidt sig göra lät, endast storväxt folk, hvaraf största delen för evigt stannade qvar på Europas tallösa slagfält, under det att de småväxta lemnades hemma för att odla jorden och ombestyra sitt slägtes fortplantning. Det torde dröja innan småskogen hinner tillväxa.

Det himmelsvida afstånd, som hemma hos oss råder emellan befäl och underlydande, finnes ej i Frankrike.

Huru ofta ha vi ej sett officerare och gemene ganska förtroligt promenera tillsammans, ingå på samma kafé och taga sin tvåsous-likör vid samma disk? Krigstjensten kan icke heller anses förnedrande i ett land, der den endast är en pligt tillkommande hvarje medborgare, och hvilken pligt är väl ärofullare än den att försvara sin hembygd!

“Du är vid den åldern, Félix, att du borde vara soldat“, anmärkte Collette.

“Lotten föll ej på mig“, svarade Lyonäsaren, “och det var väl, det var lyckligt.“

“Hvarför det?“ frågade fransyskan något förvånad; “jag för min del skulle gerna hållit den blå vapenrocken under armen och med synnerligt nöje gått steg om steg med den röda pantalongen ... Sabelfästet oss emellan skulle icke hafva utkylt min arm.“

“Ser du dessa beväpnade skaror?“ frågade Félix med en mörk blick, alldeles icke harmonierande med hans blåa öga och vanligtvis så glada ansigte.

“Jag ser ... det måtte väl icke vara svårt.“

“Hvarför hafva de kommit till Paris?“

“Förmodligen för att hålla förstäderna och folkqvarteren i styr, för att qväfva upproret, i fall det skulle våga sig fram ur sina hemska nästen“, svarade hertiginnans kammarjungfru.

“Vet du hvad min kusin Armand skulle svara på en sådan fråga?“

“Nej.“

“Jo, han skulle svara: de komma för att värna någras orättvisa emot millioners billiga anspråk ... de komma för att skydda förtryckaren, under det att de slagta de förtryckta, som likväl äro deras bröder! ... Ja, det var lyckligt att jag icke blef soldat.“

“Men jag frågar ånyo, hvarför du egentligen anser det så lyckligt?“ sporde Collette nyfiket.

“Ty om jag varit soldat, hade jag säkerligen icke fått hvila derborta ... derunder!“

Lyonäsaren yttrade dessa ord med en viss dofhet i rösten, under det att der for liksom ett hvitt moln öfver hans blomstrande kind.

Befann han sig kanske i ett af dessa stadier af lifvet, då menniskan på aningens vingar höjer sig öfver lifvet och döden, för att ett ögonblick hamna på evighetens strand?

“Men, min Gud, hvad menar du?“ ropade Collette, slutande sig häftigt och oroligt till sin älskare, “hvad menar du med derborta, med derunder?“

“Ser du ej kolonnen der!“ ropade Félix; “ser du ej frihetens bild som brinner mot solen!“

Ynglingens anlete glödde ånyo och hans ögon flammade.

Det hvita molnet hade flytt — flytt till älskarinnans kinder.

Åttonde kapitlet. Luxembourg.

Inom Faubourg S:t-Germain och ungefär i midten af den stadsdel, som ligger söder om Seinen, är slottet Luxembourg beläget.

Grundlagdt i första hälften af sextonde århundradet, fullbordades det af Maria Medici i början af det sjuttonde, hafvande till förebild byggnadskonsten i Florens, nämnda drottnings fädernesland. Arkitektens namn var Jacques de Brosse.

Några tillägg ha på sednare tider blifvit gjorda, men utan att slottets alvarliga eller stränga arkitektur lidit något deraf.

Det är blott i Sverige man vid dylika förbättringar gått något sfinx-artadt tillväga, med den skilnaden likväl, att när de gamle bildade sina sfinxer af djurs kroppar och menniskors hufvud, göra vanligen våra svenska arkitekter motsatsen eller neddraga i stället för upphöja, försämra i stället för förbättra.

Luxembourg är i arkitektoniskt hänseende utmärkt för regelbundenheten i dess proportioner.

Dess åt rue de Tournon vända façade bildar en balustrerad terrass, från midten af hvilken höjer sig en paviljong, slutande i en dôme med lanternin. Denna paviljong är byggd efter så väl den toskanska som doriska stilen, den ena öfver den andra, och omgifven af flere statyer.

Terrassen begränsas på begge sidor af tvänne större qvadratformiga paviljonger, hvilka förenas med hufvudbyggnaden genom tvänne långa gallerier, uppburna af nio arkader.

Sex andra lika stora paviljonger äro lagde vid vinklarne af berörde hufvudbyggnad, framför hvilken utbreder sig en stor borggård i form af en rektangel, jemväl begränsad af nyssnämnde terrass och gallerier.

Den af hufvud-façaderna, som vetter åt trädgården, är rikt prydd med pelare och kolossala stoder, föreställande Segern, Freden, Styrkan, Tystlåtenheten, Fliten och Kriget.

Hufvud-façaden åt borggården, föga olik den förre, har en sims på hvardera sidan om portarne med bysterna af Maria Medici och Henrik IV. Ofvanom dessa resa sig fyra kolossala figurer, som tyckas understödja frontongen, hvars bas-relief föreställer Segern bekransande en hjeltes bröstbild.

Sällan har åsynen af någon byggnad gjort på oss ett så djupt intryck som detta Luxembourg.

Det är visst icke ett bland de största och prydligaste slott vi sett. Men detta alvar i stil, som likväl icke öfvergår till stelhet, denna harmoni i det hela, oaktadt de många utskjutande partierna, denna innerliga förening af ordning och mjukhet, af storhet och behag måste mäktigt anslå äfven det dunklaste skönhetssinne.

Och den herrliga trädgården sedan, som med sina tjusande blomster-parterrer och sina stolta alléer tillbedjande tyckes böja sig för den Florentinska drottningen! och denna bassin, hvars kaskader perlbeströ skuggorna af hufvud-façadens pelare och stoder, som dess yta framställer! och denna halfrund af mästerliga marmorbilder, Frankrikes drottningar, som under trädens gröna skuggande kronor utbreda sig skyddande framför detta slott, som varit vitne till deras kärlek för konsten, om ej just till deras kärlek för menskligheten!

En enda “lågbördad“ bild har fått plats bland det krönta sällskapet. Det är den bekanta Jeanne Hachette.

Hon, sitt fäderneslands försvararinna i Ludvig XI:s tid, lyfter ännu stridshammaren. Emot hvem? Kanske emot Catharina Medici, som mördade egna undersåter.

Om slottet Luxembourg förefaller åskådaren något dystert, så är det vid tanken på dess historiska minnen.

Den rika och praktälskande Maria Medici, som uppbyggt slottet till residens åt sig, hade deruti sitt fängelse, tilldess hon fördes till Köln för att der dö i djupaste fattigdom.

Denna drottnings sängkammare bibehålles ännu i oförändradt skick, med dess paneler och tak, målade af Rubens.

Efter Ludvig XIV:s död egdes Luxembourg af en hertiginna af Berry, kallad Frankrikes Messalina, som gjorde detta slott till en skådeplats för de skändligaste saturnaliska scener, i hvilka Ludvig XV redan som barn spelade en hufvudroll och derigenom beröfvades den majestätiska gloria, som, enligt sägen, bestrålat hans vagga.

Under första revolutionen uppläts slottet helt och hållet till fängelse.

Mera än 2,000 personer af begge könen, tillhörande alla stånd och alla partier, dvaldes på en gång inom dess murar.

Der sutto Danton, Camille Desmoulins, Hérault de Sechelles, Fabre d’Eglantine med flere af Cordeliernes bekanta klubb, tilldess de derifrån befriades af guillotinen.

Der suckade madame de Beauharnais, till dess hon befriades af Barras. När hon några år derefter återvände dit, var det såsom slottets herskarinna och Napoleons gemål.

Der satt äfven såsom fånge den ryktbare målaren David, förjagande stundens dysterhet medelst eskisser till de taflor, som sedermera skulle pryda Luxembourgs och Louverns gallerier.

I detta slott gaf den 10 December år 1797 direktorium, som då residerade derstädes, en fest för Bonaparte, hvilken någon tid derefter, sedan han störtat samma direktorium, flyttade dit såsom förste konsul och bodde der, innan han såsom kejsare intågade i Tuilerierna, hvarefter slottet blef den kejserliga senatens palats och sedan vid restaurationen pärernes.

Inför dessa pärer och i samma palats stod marskalk Ney anklagad för högförräderi den 21 November 1815.

Dömd till döden, tog han der afsked af maka och barn, hvarefter han klockan nio följande morgon åkte genom den stora alléen, som leder till observatorium.

Vid slutet af alléen lemnade Ney sitt åkdon och yttrade följande:

“Inför Gud och menniskor protesterar jag mot denna dom, vädjande till Frankrike och efterverlden. Lefve Frankrike!“

Derefter vände han sig till de soldater, som skulle verkställa domen.

“Rätt på hjertat!“ ropade han, hvarefter “den tappraste bland de tappre“ föll genomborrad af tolf kulor.

Man ser ännu i trädgårdsmuren märken af de mördande kulorna.

Tjugo gånger har man med kalk betäckt dessa märken, tjugo gånger ha de återkommit.

Kalken liksom blyges för att skyla bourbonernas brott, eller också gör sig muren en ära af att inför verlden visa märkena af det bly, som gått igenom en hjeltes hjerta.

År 1830 blef Luxembourg fängelse för Carl X:s ministrar och öppnade sedermera gång efter annan sina portar för dem, som skjutit på Ludvig Filip, såsom Fieschi, Pepin, Moret, Alibaud, Lecombe m. fl., hvilka alla gingo derifrån sitt välförtjenta straff till mötes.

Luxembourg var äfven palats för Ludvig Filips pärer ända till 1848, då det öppnade sig för Louis Blanc’s.

De sednare, än i blus och än utan, höllo då sina dagliga sessioner, hvarvid de uppassades af de förre pärernes vaktmästare i broderade rockar och hvita silkesstrumpor.

När Louis Blanc understundom fann sitt auditorium för bullersamt och stormande, yttrade han blott: “Messieurs! låtom oss icke uppföra oss som pärer!“ och genast blef det tystnad och ordning.

Nu är pärernes sal tom, och ingen annan besöker den än “Henri cinq“ i sina drömmar, samt resande som hafva ögon och sinne för det sköna i arkitekturen.

Trappan, som leder dit, är för sig sjelf ett mästerstycke. Utom de joniska pelare och ypperliga bas-reliefs, hvarmed den är dekorerad, prydes den äfven af flere marskalkars och generalers statyer.

När vi, vid vårt första besök i Luxembourgs slott, fingo se dessa marmor-statyer, skyndade vi, angenämt öfverraskade, först fram till den, som står aflägsnast åt höger, ty vi trodde oss för våra ögon ha bilden af Bernadotte, vår högstsalige konung Carl XIV Johan.

Samma låga panna och knollriga hår, samma örnnäsa, samma djerfva krigiska hållning.

Men det var icke han, utan general Kléber, som följaktligen i lifstiden måtte hafva mycket liknat den förre.

Den tron, att fransmännen kunde uppresa en stod af Bernadotte var dock ganska enfaldig, ty sällan hafva vi hört någon mensklig varelse så strängt bedömmas som Bernadotte af fransmännen.

På en soirée förliden vinter under ett samtal emellan en svensk resande och en gammal fransk general, rörande Carl XIV:s deltagande i kriget emot Napoleon, utfor generalen emot Bernadotte i uttryck så mustiga, att vi hvarken kunna eller vilja återgifva dem på papperet.

“Men betänk att han icke längre var fransk marskalk, utan svensk kronprins“, anmärkte svensken.

“Just den omständigheten att han var svensk kronprins fäller honom“, yttrade generalen; “såsom svensk kronprins hade det i första rummet ålegat honom att skaffa Sverige Finland tillbaka, hvilket varit så lätt.“

“Det är visst sannt att han icke återgaf oss Finland“, svarade svensken, “men han gaf oss Norge i ersättning.“

“Parbleu!“ ropade fransmannen, “kallar ni det för ersättning, om ni, efter att hafva förlorat en börs fyld med guld, får en säck full af salt i stället, isynnerhet om säcken har den egenskapen att, liksom mjölnarens i visan, gå för sig sjelf?“

Det är mycket svårt att reda sig inför en fransman, isynnerhet om han talar franska.

Minutvisaren på Luxembourgs urtafla utvisade en qvart till tu, när Armand Cambon vek af från rue de Tournon och gick upp i östra slottsflygeln eller galleriet.

Detta galleri, liksom det vestra, är upplåtet till offentlig utställning af inhemska och utmärktare lefvande målares och bildhuggares arbeten. Men efter konstnärernes död flyttas deras verk till Louvern.

Det östra konst-galleriet är betydligt längre än det vestra, emedan en del af det sednare är upptagen af den ofvannämnda trappan.

På taket af den långa terrassen, som sammanbinder de begge norra paviljongerna, går man från det ena galleriet till det andra, passerande dervid igenom den på midten befintliga paviljongen hvilken äfven invändigt är försedd med skulptur-arbeten, likaledes af inhemska lefvande mästare.

Vi förbehålla oss att framdeles i ett annat arbete få närmare redogöra för de intryck, som besöket i så väl Luxembourgs som Louverns konstgallerier gjort på oss. Louvern är de gamle mästarnes hem och hvilkas namn vi lärt oss tillbedja långt förr än vi haft tillfälle att beundra deras verk.

Vi hafva många förmiddagar genomvandrat de ofantliga salarne, en vandring, som, i fall vi haft den afundsvärda lyckan att tillhöra de verkliga kännarnes antal, troligtvis skulle hafva varit en olympisk promenad.

Men, ehuru vi visst icke hafva någonting emot många madonnor, har det likväl understundom förefallit oss något tröttande på längden. Antingen är det glansen af de många gloriorna som förbländat våra jordiska ögon, eller är det mängden af de många golftiljorna som tröttat vår fot.

Ingen mensklig nacke står ut med att oupphörligen under loppet af flere timmar så der vrida sig uppåt väggarne.

Också hafva vi mött tusentals personer, som nästan med förtviflan genomstrukit gallerierna, läspande ordet: charmant! men gäspande i katalogerna.

Konstens gudinnor, så framt de vilja vara menskliga, skola förlåta dem det.

Skuggorna af Raphaël, Murillo, Velasques, Ribera, Cano, Moralês kunna ej vara obilligare än de gudinnor de dyrkat.

Deremot har det förefallit oss vida mindre tröttande att genomgå Luxembourgs gallerier. Men så är der också, i förhållande till Louvern åtminstone, ganska litet af golftiljor och — hvarför icke erkänna det? — nästan intet af madonnor.

Der är mindre högt, men mera trefligt. Det är en horizont, som vi kunna fatta, utan att förlora oss i det oändliga. Det är med ett ord så lagom för den svagare dödlige.

De skola ömkansfullt draga på munnen åt oss desse store konstdomare, som hafva kransar endast för hundraåriga grafvar och endast tjusas af de färger som torkat för två eller tre sekler tillbaka. Men vi, som tycka att kransar icke heller misskläda de lefvandes pannor och att färger icke blifva vackrare genom en högre ålder, skola i förbigående dröja något vid en och annan tafla i Luxembourgs galleri och dervid fästa vår anspråkslösa blomma.

Armand tycktes visserligen denna dag hafva besökt Luxembourg i hel annan afsigt än att njuta af dess konstalster, att döma åtminstone af oron i hans blick och färgvexlingen på hans kinder; men han stannade icke desto mindre framför en tafla i rummet utanför det stora galleriet, en tafla, som långt ifrån att kunna förbigås, skulle draga till sig uppmärksamheten, äfven om den haft sin plats bland de gamla skolornas heroer i Louvern och dit den också under loppet af innevarande år kommer att flyttas.

Det var Wickenbergs med skäl så beprisade vinterstycke, och hvaraf vi uti Sverige sett några mer eller mindre lyckade kopior.

Armand hade i verkligheten icke sett någon nordisk vinter.

Den snö, som länge betäcker jorden, och den is, som gör sjöar eller floder farbara för menniskofot, höra till sällsyntheterna inom Paris.

Men liksom man kan säga att ett porträtt är lyckadt, ehuru man ej sett originalet, så kan man bedöma troheten mot naturen i afbildningen af ett landskap, som man icke skådat.

Armand kände sig frysa vid anblicken af denna svepning, som lagt sina stora veck öfver den slumrande naturen, men på samma gång dragas allt närmare intill slumrerskan, ty hon syntes le genom isen och snön mot skogens gröna barr och den rödskinande solen. Det är icke grafven, utan hvilobädden för detta hopp som drömmer om en vår på dess andra sida; icke döden, utan lifvet, som för ett ögonblick håller tillbaka andedrägten för att sedan med full kraft flåsa ut öfver jord och haf, öfver menniskan och djuren.

Ack! om Armand vetat att det var hans moders fädernesland han hade för ögonen, han skulle, liksom vi, till den beundran han egnade konstnären ha lagt sin gärd af tacksamhet för denna nordiska bild, så lefvande framstäld midt i skötet af drufvornas land, och derjemte känt sig stolt öfver att en landsman till hans moder skapat ett verk, som i sitt slag icke har sin like hvarken i nordens eller söderns gallerier.

Armand stod länge framför denna tafla, ty det föreföll honom som kunde han spegla sina oroliga ögon i den blanka isen, eller också behöfde han svalka sig i den kalla luften, väntande kanske att vintermolnet, som tyckes trögt skrida fram öfver landskapet, skulle lösas upp i snö och falla ned öfver hans heta panna och glödande kind.

Då uppfångade hans öron ljudet af slotts-uret, som slog den andra qvarten. Han vände sig från taflan och gick långsamt in i stora galleriet.

Närmare dörren till det rum, hvarifrån han kom, sutto konstnärer af begge könen framför hvar sin målareställning sysselsatte med att kopiera.

Den första: det berömda landskapet i Watelet. Armands öga dröjde med välbehag vid den lilla gångstigen, som slingrar sig längst bakom förgrundens trädstammar och ofvanom den vilda skogsströmmens gröna vågor, som bryta sig mot pålarne, hvarpå den lilla bron står, under det han afundades vandraren på stigen hans lycka att så der fri från stadslifvets buller och qvalm kunna njuta af naturen i dess fullaste fägring och rikaste vexling af vatten, jord och luft, hvilka synas täffa med hvarandra i lif och skönhet.

Den andra: den prisade interiören af klosterkyrkan San-Benedetto af Granet, med munken och hans bedjande disciplar i den mörka förgrunden samt längst bort i det af solen upplysta hvalfvet den bedjande qvinnan, hvars ansigte synes förklaradt på samma gång af solens strålar och andaktens heliga låga, detta mästerstycke i perspektiv målning, som Armand ännu icke funnit öfverträffadt af något i samma slag.

Den tredje: Aftonen af Gleure, klar, mjuk och genomskinlig som om man såge den genom drömmens eller diktens rosenslöja.

Den fjerde: Morgonbönen af Dubufe. En moder lär sitt barn att bedja, under det att fadern står bakom, bevitnande sina tvänne älsklingars andakt.

Barnet hopknäpper sina små skära fingrar och blickar mot himmelen såsom modern bedt det göra.

Men hur blir hon icke belönad för den undervisning hon gifvit sitt barn!

Det tycktes Armand som om hela himmelen hade stigit med i barnets ansigte med en stjerna för hvardera af dess ögon och den eviga morgonens glöd för dess mun.

Modern synes betagen af de saliges förtjusning.

Fadern, som icke ser barnets ansigte, njuter af den hänryckning som strålar i makans.

Detta stycke är ett af dem, som fotografiskt troget fästa sig i vårt minne, icke blott för det att de äro alster af en fullbildad konstnärshand, utan äfven derför att de anslå strängar i vår själ, som aldrig bort tystna.

Der hafva vi ju också en madonna med sitt barn, tänkte Armand, ehuru utan dessa ljusringar öfver hjessan eller denna idealiska skönhet, som utmärka Rafaels och Murillos.

Men så har också Dubufe endast vågat teckna en hvardags-scen i en fattig arbetares boning. I stället för att, såsom nämnde mästare, låta sin madonna med hennes barn uppstiga till himmelen, redan förklarade af den glans, som är det eviga lifvets, låter han himmelen, åkallad i bönen, stiga ned i det jordiska tjället för att välsigna och uppmuntra oskulden och dygden.

Denna grupp, änskönt blott med jorden till fotapall, rörer oss arme syndare lika djupt som den gloria och det ideal, hvilka stråla bland molnen, omgifna af serafer och keruber!

Armand, efter att en stund hafva dröjt framför nämnde konstverk, gick längre fram i galleriet och hade hunnit ungefär slutet deraf, då han stannade vid åsynen af en femte artist, som likaledes var upptagen med att kopiera. Denna artist, ett fruntimmer, var klädd i enkel svart sidenklädning och utan annan prydnad på hufvudet än det rika kastaniebruna håret, uppflätadt i en tät, men låg korg i nacken. Hon var införlifvad med sitt arbete, vexlande sina blickar emellan en tafla på väggen och den duk hon hade uppspänd framför sig.

Konstnärinnans ansigte, ehuru något blekt, var dock både ungt och skönt samt glänsande dessutom af den ingifvelse, som ett innerligare närmande till konsten alltid väcker.

Armand betraktade detta ansigte med samma andakt, som den rättrogne katoliken beskådar Marie-bilden i högkoret af en kyrka.

Så hade han stått några minuter, då konstnärinnan ändtligen kom att nytta sina blickar åt det ställe, der han stod.

En stråle af omisskännelig glädje lyste i hennes ögon, när hon varseblef och igenkände den unge mannen.

Armand, efter en vördnadsfull bugning, tog några steg framåt och befann sig invid den målarställning, framför hvilken hon satt.

“Välkommen, monsieur Armand!“ helsade hon, i det hon vred målarställningen något åt motsatt sida, förmodligen för att dölja sitt arbete för nyfikna blickar.

“Ni har behagat kalla mig“, yttrade Armand.

“Collette, min kammarjungfru, berättade mig att hon råkat er; och som jag länge önskat se er ...“

“Ni har då verkligen önskat se mig?“ afbröt Armand, utan att kunna qväfva den glädje, som denna hennes försäkran gjorde honom.

“Ja ... Ni vet att vi icke träffats sedan i slutet af förlidet år, den der dagen då ni besökte mig.“

“Ja, madame ... Dagen derefter infann jag mig utanför er onkels hus, såsom ni befalt ... Men ni hade förmodligen glömt bort att ni bedt mig komma.“

“Nej, jag hade icke glömt det ... men ...“

Hertiginnan tystnade liksom hade ett obehagligt minne bundit hennes tunga.

“Ni hade icke glömt det“, upprepade Armand; “dock, hvad betyder det väl om ni glömmer eller minnes en så obetydlig person som jag!“

“Det ligger någon bitterhet i edra ord, monsieur ... Men ni har skäl dertill ... jag har varit otacksam och orättvis emot er ... Jag förtjenar då all förebråelse, lika mycket från er sida som min egen.“

“O min Gud!“ yttrade Armand ifrigt; “det har aldrig kunnat vara min mening att förebrå er något och än mindre vara bitter mot er, madame ... Skulle jag ånyo hafva gjort något, som sårar er, ber jag er förlåta det, ty jag är en olycklig, som ibland icke vet hvad han säger eller gör.“

Armands ifver härledde sig från minnet af den der stunden, då han så obetänksamt hade tryckt Adelaïdes hand till sitt bröst och sina läppar. Han ansåg kanske det rätta ögonblicket vara inne för att urskulda denna handling.

“Men“, tillade han, inseende att urskuldandet knappast var bättre än sjelfva felet och derför görande våld på sig för att undgå den troll-ring, som ånyo började sluta sig omkring hans förnuft, “men efter som ni haft den godheten att vilja se mig, vågar jag be er om en nåd?“

“Tala“ sade Adelaïde icke utan en viss skygghet för denna häftighet.

“Men ifall jag vågade framställa några frågor, kunde jag hoppas att ni uppriktigt besvarar dem?“

“Jag skall uppriktigt besvara era frågor“, svarade hon.

Armand blickade åt begge sidorna af galleriet.

De öfrige deruti kopierande konstnärerne hade, såsom nyss nämndes, sin plats närmare dörren och voro följaktligen på för långt afstånd för att kunna höra hans samtal med hertiginnan, och dessutom syntes de för mycket upptagna af sina arbeten för att hafva någon uppmärksamhet öfrig för det, som föregick utom deras krets.

“Ni minnes säkert att jag lemnade i era händer en biljett, när jag sist hade äran tala med er“, började Armand.

“Ja, monsieur“, svarade hertiginnan.

“Sedan ni emottagit och läst den, var ni öfvertygad om att hertigen skrifvit den.“

“Ja, då var jag öfvertygad derom.“

“Men följande dagen, som var er brölloppsdag, hade ni en annan tanke om biljetten?“

“Ja“, svarade hertiginnan med svag röst, liksom hade det kostat henne möda att medgifva detta.

“Ni trodde den vara ett förfalskadt dokument?“

Hertiginnan nedslog förlägen sina ögon.

“Men hvem ansåg ni hafva ... O min Gud! jag tröttar er med mina frågor, jag plågar er kanske?“

“Nej, nej! ... fortfar, monsieur!“

“Hvem ansåg ni hafva förfalskat denna biljett?“

Hertiginnan, synbart upprörd, dröjde med svaret.

“O! jag har två historier om den saken“, återtog Armand, “och jag famlar i mörkret emellan dem begge ... Var det ... måtte ni blott icke förlora tålamodet! ... Var det en man eller en qvinna som ni misstänkte för förfalskningen? ... Var det, för att tala tydligare, markisinnan d’Estelles kammarjungfru, som ni ansåg för skyldig till detta brott?“

“Markisinnan d’Estelles kammarjungfru?“ upprepade hertiginnan något förvånad.

“O, min Gud! det var då mig ni misstänkte!“ ropade Armand både med harm och smärta; “det var då den första af de begge historierna man framburit till er ... det är markisinnans kammarjungfru som sagt er, att jag förfalskat hertigens stil och skrifvit biljetten ... Ah, nu är allt klart för mig ... Nu ser jag ända till djupet af denna svarta intrig.“

“Men hur vet ni då“, yttrade hertiginnan; “hur känner ni att ...“

“Jag kände denna nedriga plan, innan den sattes i verket“, inföll Armand.

“Ni kände den, säger ni?“

“Ja, eftersom jag före er hörde den ur kammarjungfruns egen mun ... Dock, hur kunde jag väl tro på framgången af denna djefvulska plan!“

“Men i hvad förhållande stod ni då till markisinnan och hennes kammarjungfru?“ frågade hertiginnan.

“Jag skyndar att förklara allt“, svarade Armand, och afgaf derefter en med exemplarisk samvetsgrannhet gjord förklaring öfver sitt förhållande till dessa begge qvinnor, ända ifrån hans första sammanträffande med dem i Jardin des Plantes, tilldess han, med tillhjelp af den olycklige portvaktarens rygg, lyckades undkomma det försåt, som för honom var utlagdt på rue de l’Université utanför markisinnans hotell.

Armand dolde ingenting, ty mycket kan man säga inför en fru, som man för allt i verlden icke skulle säga inför en flicka.

“Hvarje ord af hvad jag nu berättat är sanning“, sade Armand, sedan han slutat sin förklaring; “och hvad ni än må tänka om mig, skall ni åtminstone icke anse mig för en förbrytare ... O, min Gud, att ni kunde tro mig om ett brott!“

Hertiginnan hade med blandade känslor af deltagande och fasa lyssnat till Armands berättelse.

“Jag visste ej hvad jag skulle tänka“, svarade hon, “eller, rättare sagdt, jag saknade all förmåga att tänka denna olyckliga dag, hvilken ännu föresväfvar mig som en ryslig dröm ... Men jag minnes att min olycksaliga villfarelse styrktes af den underliga förklaring ni gifvit mig öfver er åtkomst af biljetten.“

“Ack! jag kunde ju icke, som en man af heder, förråda en qvinnas svaghet“, yttrade Armand.

“Jag förstår det nu“, sade hertiginnan; “men emellertid gjorde denna omständighet, i förening med ... med ert eget besynnerliga uppförande vid ...“

Hertiginnan fullföljde ej meningen.

“O, min Gud! jag vet hvad ni vill säga!“ inföll Armand bleknande, ty ett nytt ljus hade uppgått för hans ögon och han ryste för dess sken.

Läsaren erinrar sig kanske, att den historia, Denise, markisinnans kammarjungfru, hade sig uppdraget att meddela bankirens brorsdotter, gick väsendtligast derpå ut, att Armand, i sin blinda och våldsamma passion för mademoiselle Adelaïde, skulle sjelf hafva skrifvit ifrågavarande biljett, i afsigt att derigenom hindra hertigens och Adelaïdes giftermål.

Denna historia hade hitintills förefallit Armand för enfaldig att kunna tros. Nu hade den likväl blifvit trodd; men hvad hade förnämligast bidragit till denna omständighet? hvad annat än Armands eget beteende vid afskedet från Adelaïde? hvad annat än denna fördömda handkyssning, som han ögonblickligen ångrat?

Hvarför skulle icke Adelaïde tro på denna blinda, våldsamma passion, som man förespeglade henne, när hon så nyss förut rönt det ovedersägligaste bevis derpå?

Dessa voro de frågor, Armand i denna stund gjorde sig sjelf och dem han till sin stora förtviflan måste jakande besvara.

“Ve mig!“ sade han sorgset. “Att en gång ha felat mot den vördnad, man är skyldig er, är redan ett brott, och hvarför skulle ni icke tro mig om det ena brottet så väl som om det andra! ... Jag har således befrämjat den svartaste af intriger, jag har bidragit till dens olycka, som jag skulle velat dö för tusen gånger!“

“Ni bör icke anklaga er för min olycka“, svarade hertiginnan, “ty hvarför skulle jag misstro er, den ende, som visat mig deltagande och tillgifvenhet? Fanns väl dertill något förnuftigt skäl? ... Men sådan är vår lott, denna lott, som likväl så mycket beprisas och afundas ... Omgifna endast af kalla egoister, af fränder utan skydd, af vänner utan vänskap, antaga vi småningom deras karakter och skaplynne ... Med dem börja vi snart att blindt misstro det goda och lika blindt tro på det onda samt göra våra beräkningar derefter ... Misstro och beräkning, se der allt hvad vi lära oss, se der de grunder, hvarpå vi bygga vårt lif, skimrande på ytan, men tomt och öde på djupet.“

“Och falla en gång fjällen från våra ögon, så är det vanligen för sent“, återtog hon efter en stunds uppehåll. “När jag efter ceremoniens slut i Madeleine-kyrkan mötte er blick och såg det varningens tecken ni gaf mig, då tänkte jag: denna blick kan ej bedraga, denna hand ej förfalska ... Jag fann att jag, som dömt er ohörd, sjelf blifvit dömd, men utan hopp att någonsin få min dom återkallad ... Mitt samtal med hertigen efter återkomsten från kyrkan stärkte mig ytterligare i denna hemska öfvertygelse ... Med en af ängslan blandad undergifvenhet biföll han min begäran att uteslutande få lefva för mig sjelf och att ostördt egna mig åt den konst, som jag från min barndom älskat och i hvilken jag borde finna någon ersättning för ett glädjetomt lif ... Jag har funnit den, och jag tackar himlen som gaf mig sinne för det skönas uppenbarelser på jorden ... Denna tacksamhet är så stor att jag glömt klaga öfver bristen på den talang och det snille, som föreviga konstnärns verk och bära hans namn genom de aflägsnaste tider.“

Hertiginnan tystnade.

Armand stod framför henne med hopknäppta händer, icke vågande afbryta denna tystnad.

Det är öfverflödigt att mäta höjden af det deltagande eller djupet af den smärta, hvarmed han lyssnat till denna lidande, och likväl så undergifna, qvinnas ord.

Mångdubblad kände han i sitt bröst hennes sorg, utan att finna en enda gnista af den tröst, som tycktes lugna henne.

Han fortfor att anklaga sig sjelf såsom den der medverkat till hennes olycka och han svor i sitt hjerta en helig ed att egna hela sitt lif åt hennes tjenst och att bjuda sitt bröst åt den första fara, som kunde hota hennes lugn, drömmande med vällust om det ögonblick, då han med sitt blod finge försona det fel, hvartill han ansåg sig vara skyldig.

“Emellertid var jag mycket orolig för det jag ej på dessa månader hörde något af er“, började ånyo hertiginnan; “jag ville se er, ville tala med er, ville visa att jag icke längre var otacksam och orättvis mot er ... Jag tänkte äfven be er att i den djupaste hemlighet begrafva denna olyckliga historia, ty jag ville icke med en ny skandal öka de många, som under loppet af en så kort tid i folkets ögon nedsatt det stånd, hvartill jag nu olyckligtvis hörer ... Den arma menskligheten vinner icke alltid på att den stränga rättvisan tillfredsställes ... Ett brott kan straffas, men hvem förminskar det intryck af afsky, som det gör på de goda? och hvem förtager verkan af dess dåliga föresyn för de onda? I denna sak är det blott jag som lider, och jag lemnar både den och mig sjelf i Guds händer.“

“Jag har nu fått råka er“, fortfor hon, “och detta möte har beredt mig mycken glädje ... Ni skall icke mera anse mig för orättvis och otacksam ... otacksam! ... Ah! ni skall aldrig tillåta mig att vara tacksam, ni skall aldrig unna mig denna glädje ... Med ert goda hjerta och klara förstånd vill ni dock ej fatta att afbördandet af en skuld är en af menniskans ljufvaste fröjder.“

“Jo“, svarade Armand med vek röst; “men det är också en fröjd att oegennyttigt tjena oskulden och dygden.“

“Det återstår mig då endast att nämna ert namn i mina böner“, svarade hertiginnan, i det hon, betäckande sina ögon med venstra handen, räckte sin högra åt den unge mannen.

Armand böjde sitt ansigte öfver denna fina hand, utan att våga nalkas den hvarken med sin mun eller sina händer.

Hastigt drog hertiginnan sin hand tillbaka och tryckte den hårdt mot ett bröst, som våldsamt rörde sig under det tunna elastiska sidentyget.

En brännande tår hade droppat ned på denna hand från Armands öga.

Nionde kapitlet. Riddaren Roderik, skön Angelica och vidundret.

En längre paus hade följt på scenen emellan hertiginnan och arbetaren.

Den förra bibehöll ännu sin plats på stolen bredvid målarställningen, mot hvilken hon stödde sin arm, under det att hennes hufvud hvilade mot handen.

Den sednare hade vördnadsfullt dragit sig åt sidan, riktande sina blickar mot ett sjöstycke med månsken af Tanneur.

I början såg han ej mycket af hvad han hade framför sig.

Slutligen föreföll det honom som om den mörka förgrunden af hafvet mycket öfverensstämde med hans eget lif, för hvilket han önskade sig några strålar af det ljus, som från bakgrunden mellan nattliga skyar spred sig öfver hafvet, bildande deruppå ett sken, så förtrollande och förföriskt att han skulle velat skumma det upp med handen, äfven med fara att förgås i djupet derunder.

Han betraktade den stolta tremastaren, som hvilade vid sitt ankar.

Hvila utan hamn är en bedräglig hvila, tänkte Armand, ty samma hafs-nymfer, som nu med sina silfverslöjor så leende kringdansa den höga bogen, skola kanske nästföljande stund bita deruti med klipphårda tänder och dela sitt byte på korallernas bädd.

Dock, hvilan blir ju i alla fall densamma, tillade han, antingen man förut vaggat på den lugnaste yta eller brottats med den vildaste storm.

Det är en tröst att minnas denna sanning. Menniskan skulle mindre afundas den lycklige och i sin olycka mindre beklaga sig sjelf, i fall hon oftare erinrade sig den.

“Ni älskar målarkonsten?“ frågade helt nära Armand en röst, för hvars troll-ljud skepp, haf och måne ögonblickligen försvunno som skuggan för middagssolen.

Han vände sig åt sidan hvarifrån ljudet kom och fann hertiginnan stående på ett par alnars afstånd från honom.

Hennes bröst häfde sig ej mera, och hennes blick syntes lugn.

På hennes panna, nyss inkräktad af den veka qvinliga känslan, tronade nu den qvinliga värdigheten i dess fulla majestät, utan att man kunde upptäcka spåren af de strider, som denna regements-förändring kanske kostat.

Armand, som mera lyssnat till ljudet än till frågan, kom sig icke före att svara.

“Kanske ni sjelf öfvar den sköna konsten?“ fortfor hertiginnan utan att vänta på svaret.

“Den sköna konsten!“ upprepade Armand, som icke hade så lätt för att komma ur det yrvakna tillståndet. “Nej, nej!“ tillade han likväl genast; “jag har visserligen lärt mig rita något och drifva bilder i silfver och guld ... Men jag vet ej om jag derför vågar säga att jag öfvar en skön konst.“

“Hvarför skulle ni icke våga det? ... försvarar icke Benvenuto Cellini sin lager likaså väl som en Rafael, en Correggio? ... Har ni förr besökt Luxembourgs galleri?“

“För några år sedan var jag uppe här, men tyvärr helt flyktigt ... I Louvern har jag dock varit ofta.“

“Luxembourg innesluter, som ni kanske redan vet, till det mesta endast inhemska lefvande konstnärers arbeten, men de förtjena nog uppmärksamhet de också ... Hvad säger ni till exempel om den tafla jag söker kopiera?“

Armand närmade sig den tafla hertiginnan utvisade. Den var af Delaroche, föreställande konung Edvards söner i Towerns fängelse.

“Detta stycke väcker icke genast uppmärksamheten“, anmärkte hertiginnan; “men ju mera man betraktar det, desto klarare framstå figurer och karakterer! ... Se dessa arma barn, desse olycklige furstar, af hvilka den äldre hvilar sitt ljuslockiga hufvud mot den yngres skuldra, under det han skådar ned på bibeln, som ligger uppslagen för dem begge ... Hur rörande ända till tårar är ej oskuldens lidande tecknadt i dessa bleka fina anletsdrag, men på samma gång huru strålar ej denna blick, som hvilar på den heliga boken, af oskuldens tillförsigt, mod och hopp! ... Den yngre brodern blickar ängsligt åt dörren, hvarvid den lilla hunden, prinsarnes ende vän, står på vakt ... Hundens ställning tyckes röja att han redan vädrar de ankommande mördarne ... Arma djur! du kan varna dina vänner, men icke rädda dem ... Ännu några minuter, och du står tjutande vid deras blodiga lik.“

“Hvem mördade dem?“ frågade Armand.

“Deras egen farbror, konung Richard III af England“, svarade hertiginnan.

“O! de konungarne! de konungarne!“ mumlade Armand mellan tänderna.

“Ni anser endast konungar kunna begå rysliga brott“, anmärkte hertiginnan; “jag vill då visa er taflan som hänger der på väggen ... Kom!“

Armand följde hertiginnan till en stor tafla af Court med figurer i vanlig kroppsstorlek.

“Scenen är i det gamla Rom“, förklarade hertiginnan; “ni ser högt på tribunen der det blodiga liket af en man ... det är Julius Cæsars.“

“Julius Cæsar, det gamla Galliens eröfrare och förtryckare!“ yttrade Armand.

“Ja, och äfven af sitt eget fäderneslands frihet ... Mannen, som står framför liket på samma tribun, är Marcus Antonius, tyrannens vän ... Antonius visar för folket den mördades genomstungna toga och uppmanar till hämnd mot hans mördare ... Betrakta dessa mästerligt utförda kraftgestalter af folket ... Några kyssa den mördades händer, medan andra upptaga stenar från gatan för att ögonblickligen utkräfva den hämnd, hvartill de uppmanas.“

“Hvad!“ yttrade Armand, “de vilja hämnas dens död, som förtryckt deras fädernesland!“

“Det bevisar blott att afskyn för brottet är mäktigare än känslan af friheten ... Betrakta dessa tvänne figurer, som stå bredvid hvarandra i förgrunden nedanför tribunen: det är Brutus och Cassius, Roms störste patrioter, snart sagdt de ende qvarlefvorna af den gamla mäktiga republiken ... Brutus hvilar sin ena hand mot svärdfästet, under det han med den andra tillbakahåller Cassius, som redan dragit svärdet ... Brutus är typen af republiken; men hvad tycker ni om hans ansigte?“

“Det är ett ansigte, som mästerligt uttrycker både kraft och förstånd; men ...“

“Men?“

“Likväl är det något i detta ansigte som icke behagar mig“, svarade Armand.

“Och hvad är det?“

“Jag kan icke säga hvad det egentligen är; men det ligger deruti något dystert, något hemskt.“

“Det kunde möjligtvis vara sorgen öfver blindheten hos detta folk, som, i stället för att jubla öfver sin förtryckares död, vill hämnas den“, yttrade hertiginnan med en forskande blick på Armand.

“Nej, jag kan icke tro det, ty detta vore en sorg med högburen panna och öppna ögon, som konstnären nog skulle förstått återgifva, i fall han velat framställa den ... Brutus deremot har en nedböjd panna och skygg blick ... öfver hans anlete hvilar ett moln, genom hvilket jag lika fåfängt söker glädjen öfver den återvunna friheten som sorgen öfver folkets blindhet.“

“Känner ni i hvad förhållande Brutus stod till Cæsar?“

“Nej“, svarade Armand, förlägen öfver sin okunnighet i romerska historien.

“Då röjer ert omdöme lika mycket er egen skarpsinnighet som det hedrar konstnärns snille ... Brutus stod i spetsen för Cæsars mördare, och likväl var Cæsar hans välgörare, ja, man påstår äfven hans far ... Det var till honom som Cæsar, under det han kämpade mot mördarne, ropade: “Äfven du, min son Brutus!“ hvarefter han, oförmögen att längre försvara sig, bjöd sitt bröst åt mördarnes dolkar ... Ja, det är mordets demon som ännu rufvar öfver Bruti själ, det är det tryckande medvetandet af ett brott som böjer hans panna, den stormande sjelfförebråelsen för en gräslig otacksamhet som släcker elden i hans blick ... Emellertid finner ni att äfven republikaner kunna begå rysliga brott.“

“Jag såg icke Richard den tredje på Delaroche’s tafla“, svarade Armand.

“Hvad menar ni med det?“ frågade hertiginnan, förvånad öfver detta svar.

“Jo, jag ville se om också han ångrar sitt brott, om också han böjer sin panna och nedslår sina ögon.“

Hertiginnan betraktade den unge mannen med en blick som röjde att hon förstod hans mening.

“Men der ser jag ansigtet på en mörderska och hvaråt konstnären sökt gifva oskuldens lugn och martyrens strålglans“, sade Armand med blicken på en annan tafla i närheten.

“Ah, ni menar den yngre Scheffer’s bekanta tafla, ni menar Charlotte Corday“, yttrade hertiginnan, närmande sig ifrågavarande stycke; “men, monsieur, ni kallar Charlotte Corday en mörderska!“

“Ja, madame!“

“Hvad kallar ni då Marat?“

“Ett vilddjur i grymhet, utan tvifvel“, svarade Armand; “men Marat förtryckte hvarken främmande folk eller bedrog sitt eget, såsom Cæsar gjorde ... Efter hans död fann man i hans gömmor en assignation på hundra sous, som utgjorde hela hans förmögenhet och hvilket torde bevisa att han åtminstone ej riktade sig med statens medel, såsom nutidens statsmän göra.“

“Charlotte Corday trodde dock att hon offrade sig för menskligheten, när hon befriade verlden från detta vilddjur“, sade hertiginnan.

“Brutus trodde att han räddade friheten, när han mördade Cæsar ... Men om jag också kan fatta att den ena menniskan, hänförd af någon idé, sann eller falsk, mördar den andra, kan jag dock icke fatta, huru hon, efter mordet och vid åsynen af det blod hon gjutit, kan triumfera i detta storartade lugn, hvarmed Scheffer sökt försköna mörderskans anletsdrag ... Jag säger med flit: sökt, ty han har, enligt min enfaldiga tanke, icke lyckats. Charlotte Cordays ansigte der uttrycker vida mera medvetslöshetens kalla prägel, än martyrens varma, himmelska lugn ... Af alla figurerna på denna tafla, är hufvudfiguren minst lyckad, och hvarför? Jo, såsom jag förstår det åtminstone, har konstnären, för att smeka det parti, till hvilket hon hörde, utmanat till strid det ädlaste hos menniskan, som är hennes samvete ... Hon har dukat under i striden, och detta med rätta ... Kristus och helgonen hafva lärt oss, huru man kan offra sig för menskligheten, utan att söla sina händer i blod, utan att följas till grafven af mördades skuggor.“

Hertiginnans blick hvilade länge med ett uttryck af innerlig tillfredsställelse vid Armands ansigte, ännu skönare genom den ingifvelse, hvaraf det genomglödgades.

“Då tycker ni visst icke om Judith af Horace Vernet?“ frågade hon.

“Jag minnes ej om jag förut sett detta stycke.“

“Om det roar er, skola vi taga det i ögonsigte.“

Armand följde sin sköna ledsagarinna, som sväfvade framför honom lätt och gladt, liksom hade hon glömt att det fanns någon annan verld än Luxembourgs galleri.

“Detta stycke“, sade hertiginnan, stannande i förbigående framför en annan tafla, “är också af Delaroche ... Det är den döende drottning Elisabeth af England ... Herskarinnan öfver ett af de mäktigaste riken har endast golfvet till bädd och hon svälter sig till döds i förtviflan öfver grefve Essex’s död, den hon sjelf låtit afrätta ... Ämnet är nog värdigt mästarens pensel, men icke just så mästerligt utfördt ... Se hur stela alla de der knäböjande figurerna äro och hvilken gul färgton hvilar öfver det hela ... Det är sannt, att det är en dödsstund som framställes, men denna gäller ju endast den arma drottningen; men hvarför gifva hofmännen och damerna nästan samma döende ansigten? ... Hoffolk brukar väl icke sörja så förtvifladt heller ... Delaroche har likväl målat många vackra taflor och anses med skäl för en bland cheferne för den nya franska skolan ... Men denna tafla rättfärdigar en anmärkning, som man ofta gjort emot honom, nämligen att han är för klassisk för romantikerne och för romantisk för klassikerne.“

“Här bredvid ha vi ett stycke af Scheffer den äldre, som jag mycket tycker om“, fortfor konstnärinnan; “det är den tappre grefve Eberhard af Würtemberg, som, midt under hans soldaters jubel öfver den seger han vunnit, inneslutit sig i sitt tält och gråter vid liket af sin i striden fallne son ... Se detta stränga, grofva och väderbitna krigaransigte, hvaröfver tårarne glittra som daggperlor på den hårda stenen ... Ju längre man betraktar det, desto mera tycker man det sträfva, ojemna och hårda upplösa sig och försvinna ... det är som om små blad och blommor växte upp ur spåret af hvarje daggdroppe ... det är som om en mjuk och skiftande mossa småningom utbredde sig öfver den gråa stenen, och liksom mossan är ett verk af jordens fuktighet och solens värme, så är också det mjuka och förskönande uttrycket i detta ansigte ett verk af sorgens tårar och det ljus af hopp som strålar från andra sidan grafven ... Hur orätt då att säga att endast glädjen förskönar!“

Med ifvern hos en värdinna, som längtar att bjuda sin gäst på det bästa hon har, förde konstnärinnan Armand fram till den mycket och med skäl beprisade Judith af Horace Vernet.

“Vi skola icke tvista om ämnet för denna målning“, började hon ånyo, “ty jag medgifver gerna det föga hjeltemodiga uti att döda den, som man nyss med sina smekningar insöft ... Men hvad säger ni om utförandet, om uttrycket i Judiths ansigte?“

“Det förefaller mig som upplystes tältet af en tigrinnas ögon“, svarade Armand.

“En tigrinna, säger ni? O! en tigrinnas ögon uttrycka blott grymhet och blodtörst, och hvad äro väl grymheten och blodtörsten emot hatet? och hvem kan uttrycka hatet såsom menniskan och isynnerhet — hvarför icke erkänna det! — såsom qvinnan? Man kunde nästan förvåna sig öfver att Judith, innan hennes hand ännu dragit svärdet, icke redan dödat Assyriern med sina blickar ... Hon vill hämnas icke blott sitt fäderneslands nederlag, utan äfven sin egen förnedring, och deraf låter sig också förklaras den sublima glans, som konstnären så mästerligt förstått att förena med hatets vilda brand ... Denna tafla är otvifvelaktigt det bästa som flutit ur Horace Vernets pensel.“

“Ni vet förmodligen att Horace Vernet bland franska målare har det största namnet“, fortfor konstnärinnan, “och man kan nog förstå den beundran och hänförelse alla egna honom, om man också icke sjelf helt och hållet kan dela dem. Han har den sällsynta förtjensten att vara af sin tid och att för sin konst kunna begagna sig af moderna elementer. Derför är ingen så lätt att fatta som han. Ni har sett hans många batalj-stycken i Versailles. I dessa har man nästan hela historien af våra Afrikanska krig, om ej just ett epos, så åtminstone bulletiner. Hans minne är rikt, öfvadt och snabbt som en improvisatörs. Han minnes allt hvad han sett, och han har sett allt. Han skulle ur minnet kunna uppläsa alla verserna ur Koran på Arabernas sablar och uppräkna alla broderierna på Kabylernes jackor. Allt målar han hastigt och utan att taga något tillbaka samt med en obestridlig originalitet. Man skulle kunna säga att han mera skrifver än målar. Med samma hastighet och förkärlek beskrifver han naturen, såväl i dess förstörelse som i dess prakt, ty han förstår ej eller har ej tid att idealisera. Också har han ingenting gemensamt med antiken. Hvarken Phidias eller Raphael hafva funnits för honom.“

“För hvarje gång jag återser denna tafla“, återtog hertiginnan, “kommer jag ihåg en annan målning som jag såg i fjol sommar, när jag med min onkel var i Florens ... det var den olycklige Allori’s tafla öfver samma ämne ... Allori, ehuru mycket ung när han dog, var dock en bland de förnämste af Italiens målare; Horace Vernet kommer ej upp emot honom, om man också måste medge att den förres Judith, framstäld före mordet, gör ett mindre hemskt intryck på oss än den sednares, som, efter att hafva verkstält det, står triumferande och håller vid håret Holofernes’ afhuggna hufvud ... Den arme Allori!“ tillade hertiginnan med ett djupt vemod i rösten.

“Han var då mycket beklagansvärd, den unge målaren?“ frågade Armand.

“Allori har i sin tafla öfver Judith och Holofernes tecknat sin egen historia“, svarade hertiginnan.

“Sin egen historia?“

“Ja ... ansigtet på hans Judith är taget af den qvinna han älskade.“

“O min Gud! ... gifva en Judith sin älskarinnas ansigte!“ utbrast Armand förvånad.

“Ni skall ej förvånas, när ni får höra efter hvilket hufvud Holofernes’ är måladt.“

“Det är?“

“Efter Allori’s.“

“Allori’s!“

“Ja, efter konstnärens eget.“

“Och han sjelf hade målat det så.“

“Ja, hvem annars? ... de i döden förbleknade anletsdragen voro den olycklige konstnärens egna.“

“Och Judith höll triumferande detta hufvud i sin hand?“

“Ja, och så har ännu ingen målat hämndens njutning och segerns fröjd“, svarade konstnärinnan.

“Han mördad och hon triumferande!“ yttrade Armand; “det var då en olycklig kärlek“, tillade han, qväfvande en suck.

“Allori älskade en Italiensk prinsessa“, upplyste hertiginnan.

“Men hon älskade naturligtvis icke honom“, trodde sig Armand kunna upplysa.

“Hvarför skulle hon icke kunna älska honom?“ frågade hertiginnan.

“En prinsessa älska en målare“, stammade Armand, qväfvande en andra suck, ty han tyckte att hans eget öde något liknade Allori’s.

“Ni menar att en förvärfvad lager icke uppväger en ärfd krona?“

“Åtminstone icke på den vågskål, som tillhör detta lif.“

“Visserligen, men hvad har det att göra med kärleken? ... Rangen och ståndsskillnaden kunna visserligen hindra älskandes förening, men icke döda den kärlek de hysa för hvarandra ... Men prinsessan älskade icke Allori.“

“Och kunde detta bli ett skäl för målaren att framställa henne såsom Judith med hans eget hufvud i handen?“

“Prinsessan mötte hans kärlek med förakt och hån ... Denna grymhet fylde den arme konstnärens bröst med förtviflan och förvirrade hans förstånd ... Det var i denna sinnesstämning han målade ifrågavarande tafla, som också var hans sista arbete, ty en månad efter dess fullbordan dog han på ett dårhus ... Nu förstår ni hvad jag menade, när jag sade att taflan i Florens är Allori’s egen historia.“

“En sorglig historia“, yttrade Armand, “och som bevisar att snille och svaghet icke utesluta hvarandra.“

“Ni anser Allori för svag?“

“För en af de svagaste, madame!“ svarade Armand.

“Hvad skulle ni ha gjort i Allori’s ställe?“ frågade hertiginnan småleende.

“Om jag icke kunnat dölja min kärlek inom mig sjelf, skulle jag, från det ögonblick jag blifvit öfvertygad om att den icke delades af henne åt hvilken jag egnat den, ha dragit mig tillbaka och aldrig gifvit henne tillfälle att med förakt och hån bemöta den. På detta sätt skulle det kanske lyckats öfvertyga mig om att sådana känslor som föraktet och hånet icke voro möjliga hos den jag älskade ... Det skulle hafva blifvit min tröst att kunna bibehålla hennes bild lika god och ren som den var i det ögonblick jag öppnade mitt hjerta.“

“Men om ni icke kunnat öfvertyga er derom?“

“Så hade jag likväl icke gifvit hennes ansigte åt Judith, ty detta är, enligt min tanke, en grym hämnd, och hämnden är oförenlig med den sanna kärleken ... Icke heller hade jag fästat ett afhugget hufvud med mina anletsdrag vid Judiths fingrar, ty detta är att låta inför samtid och efterverld föraktet, hånet och grymheten triumfera öfver den skönaste känsla, som himmelen gifvit jorden.“

“Ja, ni har rätt, tusen gånger rätt“, gillade hertiginnan, och den blick, hon dervid skänkte den unge mannen, var mera än ett blott gillande: den var ett återsken af hennes aktning för honom, kanske äfven af en ännu varmare känsla. Hertiginnan blef ånyo tankfull och begrundande. Hennes panna hvilade ånyo mot hennes hand, under det att en lätt rodnad jagade öfver hennes kinder.

Armand, öfversäll både af hennes ord och blick, men för grannlaga för att besvära henne med egna ord och blickar, tog några steg framåt och stannade framför en annan tafla, utan att likväl egna den någon synnerlig uppmärksamhet.

När ögat njuter af inre syner, hvad kan man väl se i den yttre verlden?

Hertiginnan, icke länge förblifvande i sin tankfulla ställning, närmade sig samma tafla.

“Ni betraktar en tafla af Ingres, också en af cheferne för den franska skolan“, sade hon; “liksom koloristerne grupperat sig omkring Delaroche, hafva tecknarne samlat sig omkring Ingres ... Men det stycke vi nu se är det minst lyckade af denne målare och kanske äfven af hela samlingen här i Luxembourg ... Man ser genast att koloriten icke är Ingres starka sida: det är alldeles för grannt på en så dyster grund.“

“Jag förstår icke ämnet“, yttrade Armand.

“Ämnet är taget ur ett poem af Ariosto“, förklarade hertiginnan; “skön Angelica är fjättrad vid en klippa och ett hafsvidunder närmar sig för att sluka henne, då i detsamma riddaren Roderik jagar fram på en bevingad häst, stöter sin lans i vidundrets gap och befriar den sköna ... Hvad är ert omdöme om denna tafla?“

“Jag tycker att det icke fordras mycket hjeltemod för att med tillhjelp af en bevingad häst besegra hvilket vidunder som helst“, svarade Armand; “riddaren borde haft, nog af sin lans och sitt svärd ... Såsom det nu är tillstäldt, är det ingen fara åtminstone för honom sjelf, och utan en sådan fara kan väl icke gerna hans bragd få namn af hjeltebragd.“

“Ni torde icke hafva så orätt ... Men hvad är det som först faller er i ögonen, när ni ser på detta stycke?“

“Skulle ni kanske mena riddarens gyllene rustning?“ frågade Armand efter en stunds närmare granskning.

“Ni har blick, monsieur Armand ... det är just rustningen jag menar ... Angelica är onekligen mycket väl tecknad, der hon står vid sin klippa; vidundret, som gapar emot lansspetsen, är så fasaväckande som inbillningen kan göra det; det mörka hafvet och de dystra klipporna i bakgrunden äro ganska naturliga; — men allt detta förlorar sig i glansen af den präktiga rustningen, och det är nästan som om hela scenen endast tillkommit för att visa den ... Sjelfva den hotande lansen tyckes vara fäld mindre för att träffa en fiende än för att uppfånga en solens stråle.“

“Ah, men hvad ser jag!“ fortfor hon, flyttande sina ögon från taflan till Armands ansigte; “det var verkligen öfverraskande ... Monsieur Armand, hvad tycker ni om riddarens ansigte?“

“Åjo“, svarade denne, närmande sina ögon till ifrågavarande ställe af taflan; “det är vackert, men stelt; ungt, men kallt.“

“Så är också min tanke ... men vet ni hvad som öfverraskade mig?“

“Nej, madame.“

“Jag tyckte att riddarens ansigte mycket liknade ert ... förstås likväl att jag undantager det stela och kalla.“

Armand blef blodröd ända upp öfver öronen.

Hertiginnan syntes beundra den vackra färgen.

Beundrade hon den som konstnär eller som qvinna.

“Äfven ni har anlag för att bli en Roderik“, yttrade hertiginnan leende, “ni har ju redan trotsat en siren och öfvervunnit Gud vet icke huru många cykloper ... Men ni har handlat mera oegennyttigt än Roderik, ty ni hade ingen Angelica, ni.“

“Ack, om det gälde er, jag skulle icke vänta på den bevingade hästen!“ ropade Armand raskt och med strålande ögon, ty på morgonrodnaden följer ju alltid solen.

“Jag tror det nog“, svarade hertiginnan hjertligt; “i ett fall åtminstone liknar mitt öde Angelicas ... liksom hon är jag fjettrad vid en klippa ... men“, tillade hon skämtande, “lyckligare än Angelica, har jag ej något vidunder att befara.“

Armand såg i detsamma hertiginnan helsa på någon, som måste finnas bakom honom, emedan hennes blickar riktades mot den sidan af galleriet, åt hvilken han vände ryggen.

Han såg sig om och blef varse en elegant, djupt bugande kavaljer, som stod på ett längre afstånd från dem.

“Förlåt, madame!“ yttrade Armand, i det han oroligt vände sig till hertiginnan, “ni synes vara bekant med denne man.“

“Ja“, svarade hertiginnan, utan att dela den unge mannens oro.

“Baron S:t-Bris.“

“Ja, baron S:t-Bris.“

“Och han umgås hos er?“

“Icke just hos mig, utan hos hertigen, hvars dagliga gäst han är ... Jag möter honom ofta på promenaderna, och nästan dagligen är han uppe i Luxembourgs galleri.“

“O min Gud! han går ofta hit!“ sade Armand med verklig ångest.

“Men hvarför är ni så orolig?“

“Jag tror jag nyss nämnde att jag sett denne baron i markisinnan d’Estelles sällskap.“

“Jag minns det ... men jag ser icke hvarför ...“

“Hertiginnans vagn stannade nyss utanför slottet“, afbröt baron S:t-Bris, hvilken nu närmade sig de begge samtalande.

“Ah, då är det tid för mig att fara hem“, sade hertiginnan.

“Men, madame, jag anser mig böra förbereda er på att det är mycket oroligt ute på gatorna“, yttrade baronen.

“Hur då?“

“Flere folkhopar äro i rörelse“, tillkännagaf baronen, “och min kabriolett måste taga många omvägar för att komma hit.“

“Ni tror således att någon fara är å färde?“ frågade hertiginnan något ängslig.

“Visst icke för oss“, svarade baronen; “men jag nämner det blott på det hertiginnan ej måtte bli skrämd, i fall något oväsende skulle uppstå under hemvägen.“

“Jag tackar er, monsieur!“

“Men om det skulle hända något“, inföll Armand, som icke kunde bekämpa sin oro, “vore det kanske icke så ur vägen att jag ... Om det icke ansåges för opassande, skulle jag gerna vilja följa hertiginnans vagn för att ...“

“Jag ber tusen gånger om ursäkt, monsieur“, afbröt baronen; “men ni uppskrämmer hertiginnan alltför mycket ... Jag tror att mitt beskydd skall vara tillräckligt, i fall hertiginnan icke försmår det ... För öfrigt har hertiginnan sin betjening, och der ser jag redan en af betjenterne.“

En betjent i rikt livré inträdde i galleriet och nalkades det ställe, der de stodo.

Hertiginnan, utan att afgöra den fråga som förehades emellan hennes begge kavaljerer, skyndade till sin målareställning, dit betjenten följde henne.

Baron S:t-Bris uppehöll sig icke heller länge hos Armand, utan följde hertiginnan.

Armand, som deremot icke lemnat sin plats framför Ingres’ tafla, såg hertiginnan gifva några befallningar åt sin betjent, hvarefter denne tog ställningen med hvad dertill hörde och bar bort alltsamman ur galleriet, förmodligen in i det rum, som enkom är upplåtet för de kopierandes tillhörigheter.

Vidare såg han den artige baronen hjelpa hertiginnan på med hennes sobelbrämade sammetspels och derefter bjuda henne sin arm, den hon likväl icke emottog, till Armands stora tröst.

Slutligen såg han dem sätta sig i rörelse, för att lemna galleriet.

Hertiginnan, i det hon följd af sin kavaljer gick förbi vår hjelte, besvarade hans något bedröfliga afskedshelsning med en hjertlig och uppmuntrande blick.

Baronen helsade också mycket artigt, om ej just lika hjertligt och uppmuntrande.

Armand såg dem försvinna, och som icke heller han hade något skäl att dröja längre i Luxembourgs galleri, beslöt äfven han att aflägsna sig.

Men innan han gick, kastade han ånyo en blick på Ingres’ tafla, sägande för sig sjelf:

“Hvem vet ändå om icke vidundret finnes och om det icke är närmare än man tror!“

Tionde kapitlet. Hertigen och markisinnan.

Följande förmiddag, som var den 21 Februari, satt markisinnan d’Estelle i sin boudoir, otåligt lyssnande till hvad hennes betjent, som stod midt på golfvet, hade att berätta.

“Ni sade att hertigen ämnade åka ut“, frågade hon.

“Ja, madame ... just som jag kom, steg monseigneur upp i vagnen.“

“Men han skulle likväl komma snart?“

“Ja, sedan han återkommit från sitt första besök.“

“Ni vet icke hvem han for att besöka?“

“Nej, madame.“

“Hvad hörs det annars för nytt?“

“En stor nyhet, madame, och hvarom hela Paris nu talar.“

“Hvilken?“

“Det blir ingen reform-bankett af.“

“Ingen reform-bankett? ... Hvad säger ni!“ ropade markisinnan obehagligt öfverraskad.

“Flere af oppositionens ledamöter hade tidigt på morgonen sammanträde hemma hos monsieur Odilon Barrot.“

“Nå?“

“Och der har man beslutit inställa banketten.“

“De uslingarne!“ mumlade markisinnan för sig sjelf. “Vet man orsaken?“ frågade hon högre.

“Man fruktar att regeringen ...“

“Hvad?“

“Att regeringen med våld skall sätta sig emot alla folk samlingar både på Madeleine-platsen och andra platser.“

“Fruktar! ... har man då icke vetat det förut? ... har man då icke redan beredt sig derpå? ... Jaså, det är då af fruktan för polisen som man instält banketten?“

“Ja, man vill icke åstadkomma någon massacker bland folket, sägs det.“

“Såå ... man bäfvar redan för blotta glimten af bajonetten?“

“Det är allt något att bäfva för, madame ... nya regementen inmarschera oupphörligen i staden.“

“Hvad nytt höres från folk-qvarteren och förstäderna?“

“Hela natten ha folkhopar varit i rörelse, så påstås det åtminstone.“

“Än vidare?“

“Man har ropat: lefve reformen!“

“Och byggt barrikader, förmodar jag.“

“Det har jag icke hört, madame.“

“Det goda folket har då glömt konsten“, mumlade hon förtrytsamt för sig sjelf; “men ropa, det kan man, bara ropa, ropa, liksom vore Paris och Jerichos murar detsamma ... Hvilket elände, hvilken feghet!“

“Har madame något vidare att befalla?“

“Nej.“

“Jag får då gå?“

“Ja ... men vänta ... äro många fattig-polletter utdelade i dag?“

“Endast tjugu, madame.“

“Ah!“ yttrade markisinnan med förnöjelse; “hur många utdelades i går?“

“Femtio.“

“Och i förrgår?“

“Hundratjugu.“

“Hur många tror ni komma att utdelas i morgon?“

“Det har jag svårt för att säga.“

“I morgon blir det blott tio.“

“Det är mycket möjligt, madame.“

“Och i öfvermorgon kanske ingen ... Har ni hört hur det är hos våra grannar?“

“Nej, men jag förmodar att det är på samma sätt hos dem, ty i dag har jag icke mött en enda fattig på gatorna inom S:t-Germain ... Men det var sannt, man är i alla husen sysselsatt med att laga portarne, att sätta nya bommar och lås ...“

“Tror ni väl att någon fara kunde hota portar, som dagligen öppnas för de fattige och behöfvande?“

“Det är så många fattige och behöfvande som icke gått genom denna port“, svarade betjenten med en ryckning på axlarne.

“Det är ju icke möjligt att göra godt åt alla ... Hur är det nu med vår port?“

“Den är nyss reparerad.“

“Bra ... ni kan nu gå ... Jag tar på förmiddagen icke emot någon annan än hertigen.“

“Som madame befaller“, svarade betjenten, hvarefter han aflägsnade sig.

“När de fattige icke uttaga sina polletter, då är ej allt hopp ute“, sade markisinnan för sig sjelf; “när de försmå soppan, då ha de väderkorn på steken ... Smaklig måltid! ... Den gamle stenbocken i Tuilerierna har länge legat väntande på fatet.“

Markisinnan reste sig hastigt från divanen och lyssnade.

Hon trodde sig höra steg i yttre rummet.

Dörren till boudoiren öppnades och hertig de Beaudreuil inträdde.

Hans kinder voro blekare än vanligt, hans panna mörk och ögonlocken lågo stela och tunga som bly öfver sina glober.

Utan att helsa på markisinnan, intog han en af fåtöljerna nära divanen, sjunkande ned deruti.

“Ni är icke vid godt lynne i dag, bäste hertig“, började markisinnan, “och derpå undrar jag ej ... Jag läser i ert ansigte bekräftelsen på hvad min betjent nyss berättat mig.“

“Hvad“, ropade hertigen ångestfullt, “hvad är det er betjent sagt? ... hvad är det man berättat er?“

“Om reform-banketten naturligtvis“, svarade markisinnan, “denna bankett, som icke blir af.“

“Reform-banketten ... ingenting annat“, yttrade hertigen något lugnare.

“Nej, men det kan vara nog det, tycker jag ... Den storståtliga demonstrationen slutar då blott med ord, såsom alla de föregående ... Jag kunde nästan ha sagt det förut.“

Hertigen teg och gjorde icke heller någon min af att tala.

“Härom dagen trodde ni att Henri cinq om fjorton dagar skulle göra sitt högtidliga intåg i Paris“, återtog markisinnan; “men nu ... det skulle verkligen roa mig att höra er mening nu i denna sak ... Men hvad kommer åt er i dag, bäste hertig? ... Hvad betyder detta dystra ansigte och denna stumma tunga? ... Antingen har ni glömt er vanliga artighet hemma i ert hotel eller också lemnat qvar ett lik i Boulogne-skogen.“

“Ett lik!“ mumlade hertigen doft.

“Ni har aldrig varit rätt älskvärd“, påstod markisinnan; “men i dag är ni det kanske mindre än någonsin.“

“Är ni säker att ingen lyssnar på oss i rummen nästintill?“ frågade hertigen.

“Jag har icke vant mitt folk vid att lyssna“, svarade markisinnan.

Hertigen steg upp och gick till de begge dörrarne, dem han öppnade, hvarefter, och sedan han förvissat sig om att ingen stod bakom dem, han återvände till sin förra plats i fåtöljen.

“Jag kommer från Géronnière“, yttrade han derefter.

“Ah, Géronnière“, sade markisinnan, “jag hade för tillfället glömt bort honom, ehuru det var för hans skull som jag bedt er komma ... Men det är förlåtligt om man i tider som dessa glömmer sina bästa vänner ... Ni nämnde emellertid hans namn och detta ger mig genast anledning att fråga huru er hertiginnas onkel befinner sig?“

“Han är död!“ svarade hertigen med darrande och knappast hörbar stämma.

“Död!“ upprepade markisinnan nästan lika svagt, men alls icke darrande.

Hertigen stirrade några hvarf kring boudoiren, liksom fruktade han närvaron af någon tredje person, hvarefter han sjönk tillbaka i sitt förra tillstånd, snarlikt en dvala.

Markisinnan lekte med en lock, som hon petat ned öfver tinningen.

När hon icke hade menniskor att leka med, lekte hon med sina lockar.

“Och ni är säker på att han är död?“ frågade hon efter en stund.

Hertigen slog upp ögonen och betraktade markisinnan utan att svara.

“Oaktadt läkarens alla bemödande?“ fortfor hon med isande köld.

Hertigen skakade tigande på hufvudet, hvarefter han tillslöt ögonen.

Ville han derigenom undfly åsynen af en förföljande skugga eller anblicken af denna qvinna?

“Genom er klokhet att låta Géronnière snart sagdt sjelf notificera verlden om sitt dödliga frånfälle har ni besparat verlden öfverraskningens smärta“, fullföljde markisinnan.

Hertigen fortfor att vara en jämmerlighetens tysta, men vältaliga bild.

“Ni är en pultron, hertig de Beaudreuil!“ sade markisinnan; “ni är en lefvande bild af hela det parti, till hvilket ni hörer ... Modig och stolt som en örn i beslutet, kryper ni ihop till en mygga i handlingens ögonblick ... Ni borde stråla af lycka och seger, men ser ut som vore ni dömd ifrån lifvet. Jag begriper ej huru jag någonsin kunnat älska er.“

“Denna kärlek har varit min olycka“, svarade hertigen, torkande sin panna.

“Otacksamme!“ yttrade markisinnan, petande ned en annan lock till lekkamrat åt den förre.

“Hvad har jag er att tacka för?“ frågade de Beaudreuil med bittert leende.

“För de millioner, som ni ärfver efter er gemåls onkel“, svarade hon vårdslöst.

“Ni har varit och är ännu mitt lifs onde ängel“, sade hertigen.

“Hör på, hertig!“ yttrade markisinnan; “jag kallade er pultron, och hvarje ord af er, hvarje blick bekräftar denna benämning ... Men ni förtjenar den äfven i dubbelt hänseende ... Jag förstår nog att man känner oro efter en sådan gerning som den ni utfört, ty att den är kinkig det vill jag ej bestrida ... En Géronnière, hur eländig han än var, har likväl haft lungor att andas med som andra menniskor ... Men att ni, som haft mod att smida nyckeln till det lås, som hittills stängt er från de många millionerna, efteråt, och sedan ni öppnat låset, sjunker tillsammans som en nervsjuk gubbe, det är icke värdigt den, hvars förfäder med svärdet i hand plundrat Italiens och Spaniens skattkammare, bränt deras städer och slagtat deras innebyggare ... Men icke nog dermed ... För att gifva luft åt ert beklämda bröst, för att hugsvala ert samvete, vill ni icke allenast göra mig till er medbrottsling, utan äfven vältra hela skulden på mig ... det är att drifva fegheten utom tillåtna gränser, det är att vara pultron dubbelt.“

“Derför, min bäste hertig“, fortfor markisinnan, “kan det ej vara ur vägen att något uppfriska minnet af det förflutna, emedan jag ej vill att ni förblir i den falska tron att det är jag som förorsakat den olycka ni klagar öfver, då det tvärtom är jag som befrämjat er lycka ... Var derför god och egna mina ord någon uppmärksamhet.“

Hertigens skygga blick bebådade ingen uppmärksam åhörare.

“När jag för tvänne år sedan lemnade Paris, detta Paris, som jag så mycket älskade“, började markisinnan, “när jag reste till Italien, till Rom, hvarför gjorde jag det? ... Jo, de Beaudreuil, för er skull ... Ni älskade mig och jag älskade äfven er, så trodde jag åtminstone ... Era fränder, som hatade mig, lade sig emot vårt giftermål, och er ekonomiska ställning tillät er ej att trotsa dem ... Ni kom efter mig till Rom, der vi ingingo ett hemligt äktenskap ... Jag, en markisinna d’Estelle af en ätt jemngod med eder, beqvämade mig likväl dertill ... Det var redan en uppoffring, hertig, som ni förstod att uppskatta, åtminstone på den tiden ... Era många besök hos mig blottstälde mitt goda rykte inför verlden, som måste hållas i okunnighet om de band, som förenade oss, och detta var också en uppoffring större och bittrare än den förra ... Jag sökte emellertid trösta mig med det hopp, att någon förändring inom eder slägt skulle häfva detta obehagliga förhållande och sedan inför verlden gifva mig det namn, som jag hade rättighet att bära ... Efter någon tids sammanvaro lemnade ni mig, och det var minst sagdt otacksamt af er.“

“Otacksamt!“ upprepade hertigen; “hvad var det som tvang mig att lemna er? hvad annat än ert lättsinne, er otrohet?“

“Min Gud! hur har ni hjerta att så strängt bedöma en qvinnas kapriser!“ yttrade markisinnan vårdslöst.

Kapris är ett ord, bakom hvilket de förtjusande Pariserdamerna dölja alla sina snedsprång, de större såväl som de mindre.

När detta ord leker på en fransyskas läppar, då är tiden inne att tänka på återtåg, så framt man ej vill spetsa hela sitt lugn på det lilla försåtliga ordet.

“Ni reste till Paris“, fortfor markisinnan, “och på nära ett helt års tid hugnade ni mig ej med någon underrättelse ... Jag fruktade att en olycka händt er, ty jag är icke så känslolös som ni föreställer er ... Slutligen tog jag mitt parti och reste efter er ... Min fruktan var grundad, ty jag återfann er i ett högst förtvifladt tillstånd ... Ni hade ruinerat er sjelf och er slägt, ni hade redan ätit upp tvänne onklar och Gud vete icke hur många tanter ... Det understöd Henri cinq skickade er räckte knappast till foder åt era hästar och livré åt era lakejer ... Ni kunde icke hjelpa er sjelf, än mindre gagna er höge beskyddares sak, ni hade att välja emellan Clichy[1] och en pistolkula ... Hvem var det då som räddade er? Hvem var det som rådde er till att söka ett fördelaktigt parti? Hvem var det som påpekade för er den blåögda borgardottern och hennes många millioner? Hvem, om icke jag? I stället för att söka ersättning för de uppoffringar jag gjort, i stället för att hämnas de lidanden ni tillskyndat mig, gjorde jag er till en af de rikaste män i Frankrike och satte er i stånd att verka för vår rätte och laglige konung, och om han, såsom jag hoppas, en dag intågar i Paris för att återtaga sina fäders krona, hvem är det då som gjort er till konselj-president kanhända, om icke jag?“

“Endast ni har handlat oegennyttigt“, yttrade hertigen ironiskt.

“Ja, hertig“, svarade markisinnan.

“Och de två millionerna?“

“Som ni lofvat mig, men som jag icke fått, och dem jag icke heller skall emottaga.“

Hertigen såg både med förundran och bestörtning på markisinnan, men bestörtningen var större än förundran.