ANDRA TIDSKIFTET. Februari år 1848. (continued 8)

Snart visar hon sig ånyo, men på den balkong, som man för tillfället uppbygt öfver porten till stadshuset och högt öfver de böljande massornas hufvud.

Lamartine träder närmast balustraden med en gyllene bägare i hand.

Denna bägare tömmer han och höjer den sedan öfver sitt hufvud, ropande utåt platsen med sin starka klingande stämma:

“Vänner! se der den bankett vi lofvat er!“

Derefter, och sedan bifallsstormen någorlunda lagt sig, fortfor han:

“Vänner! seger! seger! ... Inom en tid af endast trenne timmar hafven I tillkämpat eder medborgarens och den frie mannens alla rättigheter, och om en blind, gudlös makt ville begagna sig af nattens skugga för att beröfva er dem, skullen I veta att försvara eder herrliga vinning. Martyrer och kämpar af denna stora dag, hafven tack, i fäderneslandets namn, i verldens!“

Med ropen af oräkneliga röster förenar sig gnyet af korsande bajonetter och pikar, hvilka skjuta upp och blixtra öfver folkets hufvud, liksom sjögräset och hvassen, när de, vaggande på vågorna, blänka mot aftonsolen.

Men djupt ur folkmassan höjer sig en annan röst, talande på ett helt folks vägnar.

“Men I“, frågar rösten, “hvilka äro edra planer, edra tankar, ty hitintills hafven I blott talat om oss?“

“Vi äro de som tillhöra er med kropp och själ“, svarar Lamartine; “utan återgång äro vi bundne vid triumfen af er sak. Vi hafva bränt våra skepp, och nu hvälfver sig en ocean emellan oss och konungadömet.“

“Således ären I en republikansk regering?“

“Ja, men blott en provisorisk regering: det tillhör Frankrike att sanktionera den.“

“Frankrike, det är vi“, förklarar rösten; “vi hafva i Paris utvalde från hela Frankrike: alla provinser äro representerade här. Vi äro landets blod, hjerta och hufvud.“

“Således kännen I er nog mäktige att börja den nya republikens heliga tideräkning?“

“Ja, ja, ja!“ svara alla med en mun.

Det sista “ja“, dör på andra siden floden, likt ett försvinnande tordön.

“Lofvad vare Gud!“ ropar Lamartine, “lofvad vare Gud, som låtit mig skåda solen af denna stora, heliga dag! ... Vive la république!“

“Vive la république!“ ljuder den ofantliga kören.

Under det att ropen skalla, upprepade från plats till plats, från gata till gata, tränger en vild figur af jättelik växt igenom hopen, och, sedan han närmat sig balkongen, upplyfter han emot Lamartine en röd fana.

Men innan denna fana nått skalden, är den nedslagen af en annan arm, som i stället räcker upp fanan med de tre färgerna.

Det lätta moln, som beskuggat Lamartines höga panna, försvinner.

Det var Armand Cambon, hvilken ånyo spelade sin gamle lärare ett spratt.

Hvita Björnen ryter, och de finnas som ryta med honom.

Många ögon, gnistrande som tigrars, rikta sin eld mot Lamartine, och många munnar med vilddjurs tänder öppna sig, liksom ville de redan sluka folkets ännu knappast invigde afgud.

Men Lamartine fattar om stången till den trefärgade fanan, hvars stolta duk fladdrar öfver hans hufvud.

“Om I beröfven mig den trefärgade fanan“, säger han, “beröfven I mig på samma gång mer än hälften af Frankrikes yttre styrka, ty Europa känner den trefärgade fanan genom våra segrar och sina nederlag. Det är republikens och kejsardömets frejdade fana.“

“I den röda, som nyss räcktes mig, skulle man blott se fanan af ett enda parti, och nya strömmar af blod behöfdes, för att åt den vinna namn och ära. Men Frankrike och den trefärgade fanan äro ett: det är samma tanke, samma förebud till segern, samma skräck för fienden.“

“Aldrig skall jag emottaga den röda fanan — och veten I hvarför? Jo, den trefärgade har gjort sin rund kring verlden med republiken och kejsardömet, med friheten och bragderna. Den röda har gjort sin rund blott kring Marsfältet, och den är röd af medborgares blod.“

Ett rop af allmän hänryckning afbryter talaren. Allas armar sträcka sig emot honom.

Sjelfva Hvita Björnen känner sin tunga förlamas. Förvånad öfver sig sjelf, betraktar han sina kamrater och ser, huru till och med hans trognaste och vildaste kämpar, stumma och bleka, stirra på talaren med fuktiga blickar. Hvita Björnen gör en förtviflad grimace, rycker röda fanan från dess stång och gömmer vid sin barm den blodiga duken.

“O mina vänner! mina goda vänner!“ säger skalden med öppnad famn och tårade ögon, “o, att I kunden skåda ned till djupet af den kärlek jag hyser för er! ... O, att jag hade armar för att i ett enda famntag kunna sluta er alla till mitt varma bröst, till mitt välmenande hjerta!“

Allas ögon brista i tårar, allas händer knäppas som till bön, och ett högtidligt vibrerande sorl höjer sig ur folkmassan, likt bassunens i orgeln, när dess sista ljud förlorar sig i rymden bland klara lysande stjernor.