TRETTONDE KAPITLET

Tre dagar senare landsteg intendenten på Österskären efter att ha uppehållit sig på Dalarö. När han fått veta, att fröken rest för att icke mera återkomma, kände han en obeskrivlig lättnad, såsom om luften blivit högre och renare. Och uppkommen på sitt rum, lade han sig för öppet fönster att röka och i minnet genomgå de sista dagarnes så skiftande sensationer.

När han vid midnatt ryckt sig ur flickans armar, hade han satt sig i båten med en tillfredsställelse, som om han uppfyllt en tryckande plikt. Det var, som om nu först jämvikten blivit återställd i hans inre. Hans rätt hade blivit kränkt i ett sådant fall, där lagen icke gav upprättelse, och därför måste han själv skaffa sig rätt, och han hade endast handlat efter de grundsatser, vilka motståndarne själva promulgerat.

När han därefter stigit ombord på korvetten och råkat personer, med vilka han kunde tala bildat språk, och med läkaren behandlat lärda ämnen, hade detta först verkat som ett rus. Han behövde icke trycka ner sin hjärna för att jollra, icke göra sig halvdum för att bli förstådd. Och när han talade i antydningar, med nyanser, blev han genast begripen. Då kände han, huru han levat i tre månaders barbari, som så småningom och oförmärkt dragit ner honom i småaktiga strider, som satt hans tankeliv nedanför det affektiva och vegetativa, upphöjt reproduktionsbestyret till huvudsak och narrat honom att inträda som konkurrent vid en beskällartävlan, ur vilken han sannolikt avgått med seger. Och så förstod han, varför den allmänna kristna kyrkans målsmän, vilka skulle bära civilisationen ut bland vildar av alla folkslag, en gång ålagts att icke grunda familj, icke binda sig vid kvinna eller barn, och han insåg, att det kunde ligga förnuftig mening i fastor och försakelser för dem, som ville leva ett högre andligt liv. Det var icke heller för ro skull, som anakoreten sökte ensamheten, ty liksom det på en slump på trädan fallna ensamma vetekornet kunde sätta sextio ax, under det åkerns endast gav två, där det trängdes bland millioner på gödslad mark, så kunde den individ, vilken strävade till rikare utveckling över de andra, endast växa i ödemarken.

Tre dagars erfarenheter hade bekräftat detta, ty då han på korvetten och badorten släpats ifrån krets till krets, hade han varje kväll, han lagt sig, märkt, huru under dagens lopp han slipat av sina kanter, varigenom han liksom ädelstenen vunnit i utseende men förlorat i karat. Fega medgivanden, framkallade av allmän sympati för mänskorna och av anpassningsdriften i umgänget, hade han lockats till i så hög grad, att hans i sällskapet improviserade meningar hängde efter och döko upp i minnet med anspråk på att vara hans innersta tankar. Och han hade slutligen tröttnat, kännande sig på sista dagen såsom bliven en falsk människa, vilken sade ett och tänkte ett annat, började blygas inför sig själv och märkte, att med den tilltagande aktning, han vann hos sällskapet för sitt affabla sätt, förlorade han all aktning för sig själv.

Ville han undvika att sjunka, måste han isolera sig, och ensamheten, som han nu återfunnit, verkade på hans ande som ett ångbad eller en simning i havet, där frihet från allt tryck, all beröring med fastare materie upphört, och han beslöt att stanna på skäret över vintern.

Till den ändan förhyrde han på egen räkning den stuga, där damerna bott, och började installeringen samma dag. Det ena stora rummet tog han till bibliotek och laboratorium, det andra till matsal och salong, och vindskammaren inredde han till sovrum.

*

När han vaknade följande morgon i sin nya bostad, efter att ha sovit utan drömmar, erfor han ett nytt behag i att äga ett hus ensamt för sig, där han icke behövde påtvingas suggestioner av andras röster, icke mottaga andra intryck, än dem han själv bestämde.

Då han druckit kaffe, satte han sig ner i sitt bibliotek efter att ha sagt ifrån, att han icke mottog besök förrän klockan tre på eftermiddagen.

Nu tog han fatt en äldre plan till utforskandet av Europas nuvarande etnografi, med inbesparande av alla lönlösa resor. På tryckta cirkulärbrev, utfärdade i en fingerad firmas namn, ifyllde han nu adressen och yrkesidkarens titel samt kuverterade och försedde dem med frimärken. För att få de mest fullständiga uppgifter om kraniernas mått och kroppens dimensioner hade han uträknat, att cirkulär till hattmakare, likkistfabrikanter, skjort- och strumpfabrikörer i Europas förnämsta städer med anhållan om uppgift på de mått, vilka mest gingo i handeln inom landet i och för exporterandet av dessa varor en gros med större vinst än vanligt, skulle skaffa honom önskat resultat. Därtill hade han fogat ett annat cirkulär till så väl de största som de minsta bokhandlare i Europas huvud- och småstäder, med anhållan om fotografier av alla slag till högsta pris mot postförskott och satt sig i förbindelse med en tekniker, som uppköpte fotografier för silvrets tillgodogörande. Med dessa och de tusentals porträtt, han klippt ur alla utländska illustrerade tidningar, ämnade han börja sina forskningar.

När han slutat detta arbete, var det middag. Han gick ut för att äta middag, då han märkte att ett brev var nerstucket i lådan på dörren. Stilen var honom bekant, och då han förvissat sig om, att det var från fröken Maria, öppnade han det ej, utan lät det ligga bredvid sig på bordet, medan han åt sin enkla middag i stor hast. Att skrivelsen ej kunde innehålla något behagligt, det förstod han, då han brutit sitt löfte att komma tillbaka dagen efter för att taga avsked, och alldenstund han ville bespara sig alla obehagliga intryck, lade han undan brevet i en bordslåda utan att öppna det.

Men när han sovit en timme efter middagen och arbets- och matfebern försvunnit, märkte han, att tankarne icke mera gingo till böckerna, utan drogos till den där bordslådan. Och nu började han vandra på golvet av och an, rov för en häftig och tröttande strid. Det var, som om han haft en del av hennes själ inlåst i denna låda; hon fanns i rummet, och hennes andes attraktionskraft låg laddad under det vita kuvertet, på vilket ett rött sigill lyste som en kyss. Han såg henne sitta där i samma soffa, hörde hennes viskningar, kände hennes ögon glöda i skymningen, och hans kött började åter brinna. Hur dumt, tänkte han, att släppa ur händerna livets högsta sällhet. Då kärleken var ett ömsesidigt bedrägeri, varför icke låta sig bedragas! Intet för intet! Och då den fullkomliga lyckan icke fanns, varför ej nöjas med den ofullkomliga?

Nu kände han, att han skulle krupit fram till henne, ljugit sig vara hennes slav och erkänt sig som besegrad. Han kunde ju ha skrämt bort rivalen; och med henne på tu man hand i fullständig förening hade det varit lätt att binda henne med vanans och intressets band, och hon skulle slutligen icke velat taga nöjet av någon annan.

Men så kom fruktan, att detta brev kunde beröva honom det sista hoppet, vilket dock var bättre än intet, och han ville icke läsa det. Han hade satt sig ner vid sitt laborationsbord, och nästan utan att tänka på vad han gjorde öppnade han en järnretort, stoppade in brevet och tände blästerlampan inunder. Om en stund pustade röken ut ur retortens hals, och när röken upphört, tände han gasen med en sticka. En liten, blågul låga brann några minuter med ett vinande ljud som en läderlapps pipande.

Brevets ande, som en alkemist skulle sagt! En pappersmassa som förtärdes och gav samma förbränningsprodukter av kol och väte som en brinnande själ i en levande kropp. Kol och väte! Det var allt och det enahanda!

Lågan flämtade, minskade, kröp in i röret, och det var åter mörkt i rummet!

Det hade mulnat igen ute över havet, och sjöarne gingo för ostlig vind, dunkande mot stranden, suckande, fräsande, och blåsten skar sig i knuten som en våg mot en stäv, men mitt igenom alla dessa klagoljud hördes bojen skrika ut på sjön, rytmiskt som en tragisk skådespelare, när han reciterar och med pauser, liksom om han hämtade andan eller ville låta det sista ordet tona ut, innan han lät ett nytt strömma fram. Det var ett solo för Titan med ackompanjemang av storm, en jätteorgel, där östanvinden trampade bälgarne.

Rummet blev honom kvavt, och han tog sin kappa för att gå ut i stormen och låta olusten blåsas bort. Dragen mot sin vilja av ljuset från en lykta borta i handelsboden, styrde han sina steg ditåt. Som drivfisket varit mycket givande, besöktes boden livligt, och dold av mörkret kunde han komma tätt förbi de pratande fiskarena utan att ses.

— Och assistenten knep bort flickan för honom, sade gamle Öman, och så fick hon en riktig karl för den där …

— Ja, inte är han som en människa ska vara, genmälde Vestman, den ogifta, för i dag skrev han väl sina hundra brev, som skulle med posten. Och vad han kokar därinne och har för sig, det kan ingen dödlig säga, men jag tänker, vad jag tänker, jag! Och ögona ska vi allt ha med oss, för sådana där som låser sig inne och kokar, dem känner vi allt.

— Å fan! vidtog den gifta Vestman. Låt’en bränna sin tår själv; det går väl inte värre med honom än gamla Söderlund, som mäska ute på kobbarne och miste pannan! Det där tycker jag inte vi ska lägga oss i.

— Ja, om det bara var det, återtog Öman, så skulle han nog få hållas me’t, men si jag förgäter inte, att han ville ta noten av mig den gången, och får jag fast’en i fenan, så släpper jag honom inte, förr än jag har honom i sumpen …

— Ja, en dålig människa är den som ingen Gud har! slutade kolportören. Det är visst det!

Utan att äga det minsta spår av illusion om tacksamhet kunde intendenten icke underlåta att erfara ett obehag vid att vara omgiven i ödemarken av idel fiender och så farliga som de farligaste, vilka trodde sig i honom se en dåre eller en brottsling. De trodde, att han brände brännvin för att förtjäna en femtioöring på en kanna! De misstänkte honom att blanda gift åt dem. Komme här någon olycka att ske, skulle han nog få skulden. Och brukade de sin olaga not, vågade han ej göra beslag utan att själv befara något mer eller mindre skandalöst åtal eller, vad värre var — deras hämnd.

Det var farligt sällskap, livsfarligt som dumheten. Och fastän han visste, att han vilket ögonblick han ville kunde få dem alla till vänner, om han ville bjuda på en kanna brännvin och själv vara med och förtära den, föll det honom icke in ett ögonblick. Deras fiendskap höll honom fri; deras vänskap skulle ha dragit ner honom i deras gyttja. Deras hat kunde endast verka som en strömväckare på hans kraft, men deras tillgivenhet skulle ha neutraliserat den, om ock deras andar aldrig kunde inträda i kontakt med hans. Och själva faran hade sitt behag, emedan den höll hans ande vaken och smidig, gav honom något att reagera emot, att öva sig på. För övrigt var faran härute bland vildarne icke mindre än däroppe i de kretsar, han nyss lämnat och där makten att tillfoga verklig skada var större. Hade icke läkaren på korvetten betraktat honom som en sjuk, då han talat om, att ett sätt måste utfinnas att kunna tillgodogöra sig de oerhörda kvantiteter fritt kväve, som slösades bort vid svavelsyrefabrikationen, under det man samtidigt importerade det dyra chilisalpetret för att ersätta jordens kväveförluster. Eller då han framkastat något om skorstensrökarnes tillgodogörande för tekniska ändamål, huru hade icke vännen tillrått honom att taga sig en séjour vid en badort och vistas bland människor.

Heldre då stanna i absolut ensamhet och gälla för dåre bland rödskinn än dömas till borgerlig död av jämlikar med auktoritet och domsrätt utan vad.

Sedan han vandrat en stund i mörkret, återvände han till sin stuga och tände ljus och lampor i sina två rum samt öppnade dörrarne till förstugan och avlägsnade därigenom intrycket av att vara instängd.

När han nu såg på klockan, var hon icke mer än åtta. Den långa kvällen och natten, som förestod, skrämde honom, ty hans huvud var alltför tröttat att kunna arbeta, men icke tillräckligt för att sova. Vindens pinande i knutarne, vågens dån och ljudbojens rytande gjorde honom nervös. För att befria sig från dessa hörselsuggestioner, under vilka han icke ville vara slav, lade han in sina i Tyskland köpta »sovkulor», små stålklot, som, insatta i öronen, hindrade varje ljud att intränga och förnimmas.

Men när han nu stängt av den kanske största kommunikationsleden med yttervärlden, började hans fantasi att arbeta med högre tryck. En rasande nyfikenhet att få veta, vad det brända brevet innehållit, grep honom oemotståndligt, så att han öppnade retorten för att söka läsa i askan. Men även bläcket var förtärt av elden, och där syntes icke ett spår efter skrift. Nu var fältet öppet för alla slags tvivel och gissningar. Än trodde han sig kunna sluta av allt föregående, vad brevet hade innehållit, än förkastade han detta, erinrande sig flickans ologiska sätt att tänka och handla.

Så stannade han slutligen vid att det var omöjligt att räkna ut, och han beslöt att icke mera grubbla däröver. Men hjärnan hade fallit in i skentakt och grubblade på egen hand, malde och siktade, tills han blev alldeles utmattad, utan förmåga att kunna falla i sömn. Och med den tilltagande svagheten i tankeorganet vaknade de lägre drifterna.

Rasande över att hans själ icke kunde hålla ut striden med en bräcklig kropp, klädde han slutligen av sig, tog en dosis bromkalium, och genast stannade hjärnan i sitt vilda lopp, fantasierna släcktes, medvetandet dövades, och han somnade tungt, som om han dött.