FEMTE KAPITLET.

En halv timme senare satt intendenten i det lilla sällskapets segelbåt med sin egen julle på släp och hade redan inträtt i sin ställning såsom ledsagare åt de två damerna, vilka för hälsoskäl sökt sig en lägenhet för sommaren på Österskär och således skulle bli grannar. Samtalet slingrade sig behagligt mellan de tre nybekanta med denna något brådstörtade iver, som tävlan att visa sina färdigheter och vackra sidor framkallar hos dem som råkas första gången. Den som likväl gjorde minsta bemödandet var den gamla damen, vilken föreställt sig som moder till den unga skönheten. Hon tycktes nämligen ha kommit till fullständig harmoni och resignation, avnött alla kantigheter och, levande i minnet, med halv likgiltighet betrakta det som rörde sig omkring henne, väntande ingenting utifrån, beredd på allt vad livet kunde erbjuda av gott eller vidrigt, och intog genom sitt jämna, milda väsen.

Mellan den unge mannen och den unga kvinnan hade redan kontakt uppstått, och hon syntes njuta av att få mottaga; och han, som så länge väntat på att få giva, kände sina krafter växa, när det så länge samlade överskottet fick avlopp. Och han gav på en halv timma med slösande händer av allt vad han samlat in av upplysningar, som kunde ha intresse för dem, vilka voro obekanta med de förhållanden, i vilka de skulle inträda för en tid, skildrade alla skärets tillgångar och brister, målade upp livet därstädes så lockande, som det i detta ögonblick föreföll honom skola dana sig, sedan han icke mera var ensam. Och den unga kvinnan, som aldrig sett skäret, emottog sina första bestämda intryck av detsamma genom hans skildringar; hon såg den röda stugan, där hon skulle bo med sin mor, så nätt och intagande, som han ville hon skulle se den, för att trivas och dröja där. Och under det han talade, syntes det honom, som om han fick något gott och starkt tillbaka, som om han hörde nya tankar, nya synpunkter ljuda ifrån dessa läppar, som stodo halvöppna, icke som om de sväljde vad han räckte fram, utan som om de själva talade, och när dessa två, stora, troskyldiga ögon sågo beundrande och förvånade upp mot honom, trodde han allt vad han sade vara sant, och han kände med en stigande aktning för sig själv nya krafter väckas och gamla växa i styrka och ihållighet. Och han kände sig så verkligt tacksam, när båten stötte i land, liksom efter undfångna välgärningar i hård tid, att han ofrivilligt framsade ett hjärtligt tack, när han hjälpte damerna ur båten och bar deras tunga kappsäckar i land.

Den unga flickan besvarade artigheten med ett »ingen orsak», men som om hon verkligen ur sina rika håvor skänkt något som endast var lappri mot vad hon ännu ägde i behåll.

När intendenten hade ledsagat damerna till deras nya bostad, som befanns vara Ömans stuga, utbrast den unga flickan i en ström av förtjusning, ännu stående under inflytandet av Borgs retande beskrivning. Det förfallna huset hade något ovanligt pittoreskt i sitt yttre, ty där fanns icke en rät linje. Stormen, saltvattnet, frosten, regnet hade brutit varenda rätlinig kontur, och sedan murbruket lossnat från skorstenen, syntes denna som en stor tuff. Och än angenämare blev överraskningen av det verkligen hemtrevliga, gammaldags komfortabla inre. De två rummen lågo på var sin sida om förstun med köket emellan. Storstugan bestod av ett rymligt rum med dunkelbruna tapeter, som av rök och ålder antagit en enda brun, milt välgörande ton, mot vilken alla färger stämde. Det låga taket, som icke lämnade något större tomrum att befolkas av fantasier, visade bjälkarne, som buro vinden. Två små fönster med anlupna gamla rutor om ett kvarter i fyrkant lämnade utsikt åt havet och hamnen, och den stora ljusmassan utifrån dämpades behagligt av vita tyllgardiner, som dolde för blickarne utifrån utan att utestänga dagern, hängande som ljusa sommarmoln ner ovanför balsaminer och geranier i engelska fajansmuggar med drottning Victoria och lord Nelson i gult och grönt. Möblerna utgjordes av ett stort, vitt slagbord, en gustaviansk säng med flera lager pösande ejderbolstrar, en vitmålad pinnsoffa, ett slagur av Mora tillverkning, en byrå av björk med alrotstoalett, omgiven av en brudslöja och belastad med porslinssaker. På byrån stod en uppstoppad papegoja under en glaskupa, och på väggarne hängde kolorerade litografier ur Gamla testamentet, varibland ett par över sängen syntes tillkomna i mindre vacker avsikt, då den ena föreställde Simson och Delila i en mycket ohöljd skildring, den andra Josef och Potifars hustru. I ett hörn upptog en öppen spisel ett betydligt rum, som skulle verkat hemskt, om icke det svarta gapet varit höljt av en vit gardin, som löpte på en dragsko.

Det var hemtrevnad, idyll och renlighet.

Den andra stugan var lik den första, men hade två sängar, kommod och var försedd med listmattor, som i sitt brokiga färgspel bildade ett album av minnen från farfars tröja, mormors kofta, mors bomullsklädning och fars uniform från lotstiden. Där fanns flickornas röda strumpeband, beväringsgossarnes gula galoner, sommargästernas blå simbyxor, doffel och korderoj, bomull och boy, ylle och jute, från alla moder och garderober, fattigmans och rikemans.

Och därinne stod ett stort skänkskåp i vitt med målningar i dörrfälten. Underbara små landskap innefattade i murgrönsrankor av mussivbrons, med kornblå vikar, vassbänkar och segelbåtar, träd av okända arter från paradiset eller stenkolstiden, upprörda hav med vågor räta som fåror i ett potatisland, en fyr som en pelare på en klippa av trappsten, allt så naivt som ett barns förenklande uppfattning av den rika naturens oändliga mångfald av former och färger, vilka endast det högt utbildade ögat kan se.

Men allt detta gammaldags, enfaldiga var just huvudbeståndsdelen i kuren för den tröttade hjärnan, som skulle söka vila i det förgångna. Det nötta urverket skulle ligga ouppdraget en tid och låta fjädern sakna spänningen för att återhämta sina förslappade krafter. Umgänget med de lägre klasserna, vilka icke retade till tävlan i kampen om maktbiten, utan själva ofrivilligt dagligen och stundligen påminde de högre stående om deras dyrt förvärvade ståndpunkt, skulle minska retningen, invagga de maktlystne i tanken på att det redan fanns tillryggalagda stadier.

Till att se och känna allt detta hade intendenten redan förberett sinnena på de främmande, och de båda fruntimmerna tröttnade icke att uttrycka sin tillfredsställelse med den nya bostaden och voro så inne i sina undersökningar av lokalen, att de icke märkte, att deras följeslagare avlägsnade sig för att lämna dem ostörda.

*

Intendenten satt på söndagseftermiddagen vid sitt fönster och såg på, huru de båda damerna stökade nere i sin stuga. När han följde med blickarne deras mjuka, men oregelmässiga rörelser, var det honom, som om han hörde musik. Samma modulationer, som en serie samljudande toner framkallade på örats hinna och fortplantades till nervsystemet, samma milda vibrationer alstrades nu genom ögat och klingade genom de vita strängarne, som voro spända från kraniets snäcka ut över bröstkorgens resonansbotten och fortplantande dallringarne genom hela själens underlag. En känsla av allmänt välbehag strömmade genom hans komplex, då han såg dessa kvinnohänders våglinjer, när de plockade fram småsaker ur kappsäckarne och lade upp på bord och stolar, ronas och skuldrornas för det grova ögat omärkliga, men dock så elastiska höjningar och sänkningar. Och när den unga kvinnan gick genom rummet, uppstod ändå ingen rät linje, inga hörn och kanter, då hon vände, inga vinklar, då hon böjde sig.

Han var fullkomligt fängslad i betraktandet, så att det en stund undgick hans uppmärksamhet, att det bullrade ute i vinden och att trapporna knarrade och lås öppnades.

Han var så fördjupad i betraktandet av den unga damen, vars yttre föreföll honom fulländat skönt utom i en punkt, vid vilken brist han sökte vänja sitt öga för att ej se den. Hennes haka var nämligen några linjer för stor och antydde en underkäke, som var onödigt mycket utbildad för en som upphört gripa, fasthålla och sönderslita olagat kött; och när han såg den i profil, kunde han utkonstruera en blivande häxfysionomi, då en gång gummans tänder skulle lossna, läpparne falla in, bilda en trubbig vinkel och näsan sjunka ner över den framträdande hakan. Men han måste övervinna denna påminnelse om rovdjur, och han förföljde ansiktet med sina blickar, tecknade om det i fantasien, tvang ögat, att när det fäste sig vid ansiktet, se detsamma i sin helhet.

Nu hörde han steg och rop nere på backen, och i vild yra visade sig Ömans hustru med en skara kvinnor, som i triumf buro den återtagna noten ner mot gistena.

I hast kännande sin myndighet kränkt, kastade han på sig hatten, gick ner till uppsyningsmannen och påkallade dennes hjälp såsom varande i kronans tjänst och skyldig lämna handräckning.

I stugan satt tullkarlen vid kaffebordet och hade som vanligt sin hand om svägerskans liv, då Vestman var ute på fiske. Vid intendentens inträde släppte han sitt tag, och under inflytande av fruktan för att bli röjd visade han en större tjänstvillighet, än han eljes skulle ha ådagalagt. Sedan han fått sin galonerade mössa på sig, gick han ut, och i ett hastigt behov att få vara den rättfärdige mannen stormade han fram mot kvinnohopen och fattade i noten:

— Förbannade kärngar, vet ni inte, att det är straffarbete på att bryta kronans lås och sigill!

Kärngarne svarade i en korus av tillmälen, som gingo ut över intendenten och uppsyningsmannen i gemen, av huvudinnehåll att de brydde sig fan om kronans lås och sigill och att båda herrarna voro av den beskaffenhet, att de kunde sättas på Långholmen när som helst.

Därpå fattade uppsyningsmannen eld och ropade åt en vaktmästare, att han skulle hämta länsman.

Vid ordet länsman samlade sig folk, krypande fram ur hål och vrår som myror, när man krafsar i stacken.

Folket tycktes genast vara färdiga att taga parti för kvinnorna, hotande ord föllo. Men intendenten ansåg det nu vara tid att personligen ingripa för att icke komma under en underordnads beskydd. Han gick därför fram mot folkhopen och frågade vad de önskade.

Då han därpå intet svar erhöll, vände han sig till kvinnorna och tilltalade dem med en hövlig men bestämd ton.

— Som jag förut upplyst er om, att riksdagen eller edra egna valda ombud beslutat att för era barns och efterkommandes skull fisket måste skyddas genom förbud mot begagnande av sådan redskap, som fördärvar fisket utan att inbringa er någon fördel, och då ni haft tre år på er att slita de gamla notarna, men ändock byggt nya emot lagliga föreskrifter, så har jag på kronans vägnar varit nödsakad beslaglägga den lagstridiga redskapen. Icke dess mindre och i trots mot gällande förbud har ni brutit kronans lås och sigill, vilket kan komma att gäldas med straffarbete. Nu vill jag icke desto mindre låta nåd gå för rätt, om ni fogar er och lyder, och frågar jag er därför för sista gången: vill ni utlämna noten godvilligt?

Därpå svarade kvinnorna med ett nytt anskri och en ny skur tillmälen.

— Nå, avslutade intendenten. Efter som jag icke är polisman, och ni äro flertalet, ber jag uppsyningsman sända efter länsman med handräckning och samtidigt låta avgå anhållan om arresteringsorder från konungens befallningshavande mot hustru Öman.

När han uttalat sista ordet, kände han två mjuka, varma händer fatta sin högra hand, två stora, barnsliga ögon se in i sina och en röst med tonfall av en mor, som ber om nåd för sitt barns liv.

— I himlens namn hav förbarmande med en olycklig fattig kvinna och gör henne intet ont, bönföll den unga flickan, som vid uppträdets början kommit ut ur stugan.

Intendenten ville göra sig lös och vända sig bort från de stora ögonen, vilkas blickar han ej kunde uthärda, men han kände sin hand allt hårdare omslutas och slutligen tryckas mot en mjuk barm, hörde ord med smältande tonfall, och fullständigt besegrad viskade han till den sköna: — Släpp mig lös, och jag skall låta saken förfalla.

Flickan släppte sitt tag, och intendenten, som i ett halvt ögonblick uppgjort sin plan, fattade uppsyningsmannen vid armen och förde honom med sig uppåt tullstugan, såsom om han ville meddela honom några order. När de nått dörren, sade intendenten kort och avgörande, såsom om han fattat ett nytt beslut:

— Jag skall själv meddela mig med konungens befallningshavande skriftligt. Tack för hjälpen emellertid.

Och därmed gick han upp på sitt rum.

När han blivit ensam och samlat sina tankar, måste han erkänna, att hans sista handling blivit bestämd av lägre motiv, då hans könsimpulser fått råda i så hög grad, att han låtit narra sig till en lagstridig handling, ty något medlidande med folk, som voro jämförelsevis förmögna, då de ägde hus och fiskvatten, båtar och redskap till många hundra kronors värde, ägde skälberg och fågelkobbar samt dessutom skattade för kapital och ett par små ställen, som de arrenderade ut, kunde icke bliva tal om. Den falska föreställningen att en kvinna besegrat honom fick dock intet insteg, ty han visste mycket väl, medveten som han var på alla punkter, att han fallit för sina egna drifter eller intresset att vinna något av denna kvinna. Men inför folkhopen var hans myndighet slut, hans anseende rubbat, och det skulle hädanefter icke finnas en kärng eller en pojke, som icke skulle anse sig stå över honom. Detta kunde visserligen vara likgiltigt, ty att äga eller icke äga någon makt över dessa stackare var honom ungefär detsamma. Värre dock syntes honom, att denna kvinna, som han nu kände att han måste binda sig vid för att kunna vara lycklig, från första ögonblicket skulle insöva sig i den tron, att hon vunnit ett slag på honom och jämviktsförhållandet sålunda i en framtida förening bli stört.

Han hade väl haft många tycken och förbindelser förr med kvinnor, men hans bestämda medvetande om mannens överlägsenhet över den mellanform mellan man och barn, som kallas kvinna, hade gjort det för honom omöjligt att länge kunna dölja detta, och därför hade hans förbindelser endast haft kort varaktighet. Han ville bli älskad av en kvinna, vilken skulle se upp till honom som den starkare, han ville bli tillbedd, icke tillbedja, han ville vara grundstammen, på vilken det svaga skottet skulle okuleras, men han var född i en period full av andliga farsoter, då kvinnokönet härjades av epidemisk storhetsmani, framkallad av urartade sjuka män och av politiska småheter, som behövde massor till voteringarne. Därför hade han fått gå ensam. Väl visste han, att i kärleken mannen måste ge, måste låta narra sig och att det enda sättet att nalkas en kvinna var på alla fyra. Och han hade krupit tidtals, och så länge han kröp, hade allt gått väl, men när han slutligen rätat ut sig, så tog det slut, alltid med en mängd tillvitelser om att han varit falsk, att han hycklat undergivenhet, att han aldrig älskat och så vidare.

Dessutom hade han, som ägde de högsta intellektuella njutningarne, som kände sig vara en bland undantagsmänniskorna, icke hyst så livlig åtrå efter de lägre affektiva, icke åtrått att bli underlaget för en parasit, aldrig längtat att få föda konkurrenter, och hans starka jag hade upprest sig mot att bli medlet för en kvinna till hennes ätts fortplantning, vilken roll han sett nästan alla sina jämnåriga män intaga.

Men nu stod han likafullt där igen inför dilemmat: assimilera en kvinna genom att låta sig assimileras. Att förställa sig eller låta sitt yttre uttrycka, vad han ej kände, kunde han ej; men han ägde en stor förmåga att anpassa sig efter umgänget, att sätta sig in i andras sätt att tänka och lida, ty hos andra fann han aldrig annat än förflutna stadier, som han själv genomgått, och behövde följaktligen endast hämta ur minnet och erfarenheten, släppa av taget, minska spänningen framåt. Och han hade alltid funnit behag i fruntimmers sällskap, såsom vila och distraktion, just på denna grund och även av samma orsak som sällskapandet med barn utgör en föryngring och stärkande förströelse, när det icke blir långvarigt och urartar till ansträngning.

Nu hade han känt beslutet växa i sig att äga denna kvinna, men oaktat han var forskare och visste, att mänskan var ett däggdjur, ägde han full klarhet om, att den mänskliga kärleken utvecklat sig som allt annat och upptagit beståndsdelar av högre själslig art utan att lämna det sinnliga underlaget. Han visste precis, huru mycket av osund himmelskhet, insmugen med kristendomens reaktion mot det rent djuriska, som skulle reduceras bort, och han trodde icke på sipphet, som dolde vad som icke kunde visas, likalitet som han medgav, att sänglaget var det enda målet med den äkta föreningen. Han åtrådde en intim, fullständig förening till kropp och själ, där han som den starkare syran skulle neutralisera den passiva basen, men utan att som i kemien bilda en ny indifferent kropp, utan tvärtom lämna ett överskott av fri syra, som alltid skulle ge föreningen dess karaktär och ligga i beredskap att neutralisera varje frigöringsförsök av underlaget, ty den mänskliga kärleken var icke någon kemisk förening, utan en psykisk, organisk, som liknade den förra i vissa avseenden utan att vara densamma. Han väntade sig sålunda icke någon tillökning av sitt jag, icke något tillskott i sin styrka, endast en förhöjning av sin livslust, och i stället för att söka ett stöd erbjöd han sig som stöd för att få erfara sin styrka och känna njutningen i att mäta ut sin kraft, strö med fulla händer sin själ utan att därför bli svagare eller mera utblottad.

I dessa tankar lät han sina blickar gå ut igen genom fönstret, och de råkade straxt den han sökte, ty den unga flickan stod utanför förstugukvisten och mottog handtryckningar av kvinnor och män, klappade barn på huvudet och syntes överväldigad av de känslor, som så mycken och så offentlig sympati framkallade.

— Vilken egendomlig sympati för brottslingar, tänkte intendenten, vilken kärlek till de andligen fattiga! Och hur väl de förstodo varandras drifter, som de skröto med att vara känslor och som de trodde vara mera än klara fullgångna tankar.

Hela scenen var en sådan väva av absurditet, att den icke kunde redas, speglande det kaotiska i dessa hjärnors och ryggmärgars första svaga försök att resonera.

Där stod hon, som narrat honom till ett lagbrott, och mottog tillbedjan som en ängel. Om nu också lagbrottet från hans sida vore från deras synpunkt en vacker, ädel handling, så skulle väl han ha tacken, som lät nåd gå för rätt. Det skulle han icke, menade väl hopen, som visste, att motivet till hans handling icke var välvilja mot densamma, utan kanske ömmare känslor för en ung flicka, galanteri eller hoppet att vinna henne. Ja, men motivet till hennes uppträdande kunde ju i så fall vara att vinna hopens sympati, att bli omtyckt, populär, få handtryckningar, och hopen spelade här samma roll som publiken i balsalongen, de promenerande på gatan eller torget. Och hon hade narrat honom genom kroppslig beröring, oskyldigt måhända, beräknat möjligen, sannolikt hälften av var, att begå en dålig handling, varför hon blev dyrkad.

Men nu måste han vinna henne och därför stoppa i säcken alla sina reflexioner över förhållandet, och han insåg i ett ögonblick, att han genom detta medium kunde fortplanta sina idéer och planer ner till hopen, genom denna ledning röra massorna, påtvinga dem sina välgärningar, göra dem till sina vasaller, att han kunde sedan sitta och le som en Gud åt deras dårskap, när de trodde sig ha skapat sin egen lycka själva och endast gingo dräktiga med hans tankar, hans planer, åto draven från hans storbrygd, vars starka maltdryck de aldrig skulle få till sina läppar. Ty vad brydde han sig om huruvida dessa ödeskär underhöllo en halvsvältande, obehövlig folkstock eller ej; vad medlidande kunde han hysa med sina naturliga fiender, som representerade den orörliga massa, vilken legat kvävande på hans liv, hindrat hans växt och som själva saknade varje spår av medlidande med varandra, som med vilddjurshat förföljde sina välgörare, vilka endast hämnades med nya välgärningar!

Det skulle bli hans stora, starka njutning att sitta obemärkt, ansedd som en dåre och leda dessa människors öden, under det att de trodde sig ha kuvat honom, avskurit hans förbindelser, bundit hans händer. Han skulle slå dem med blindhet, förvända synen på dårarne, att de skulle inbilla sig vara hans överman och han deras tjänare.

Under det dessa tankar samlade sig och vuxo ut i ett starkt beslut, knackade det på dörren, och vid intendentens »stig in» syntes uppsyningsmannen, som skulle framföra fruntimrens inbjudning till en kopp te.

Intendenten tackade och lovade komma.

Sedan han ordnat sin toalett och tänkt över, vad han skulle säga och icke säga, gick han ner.

På förstugukvisten mötte han fröken Maria, som med en överdriven värme fattade hans händer och, tryckande dem, framsade med rörelse:

— Tack för vad ni gjorde den fattiga kvinnan! Det var ädelt, det var stort!

— Nej, min fröken, det var ingendera, svarade intendenten genast, ty det var från min sida en dålig handling, som jag ångrar, och den var dikterad endast av artighet mot er.

— Ni förtalar er själv av idel artighet, och jag skulle sätta mera värde på litet uppriktighet, genmälde fröken, i detsamma som modren kom tillstädes.

— Ack! Ni är ett gott barn, inföll modren med den mest orubbliga övertygelse och bjöd intendenten stiga in i stora stugan, där teet stod serverat.

Utan att inlåta sig djupare i bottenlösa frågor steg han in. Och nu såg han i en blick, hur fiskarstugans enkla möblering blivit korsad med spillror av en sliten stadsbolyx. Det hade kommit gulnade alabastervaser på byrån, fotografier i fönstren mellan blommorna, en emmastol med blommig kreton och mässingsspikar i ett hörn vid spiseln, några böcker på ett divansbord omkring en moderatörlampa.

Det var nätt anordnat, men med en ängslig matematisk noggrannhet, allting symmetriskt, men ändock litet snett och vint, där det var ämnat rätt. Teservisen, som var av gammalt saxiskt porslin med guldkanter och körsbärsröda namnchiffer, var sprucken här och var och hade några sinkar på kannlocket. Sedan han betraktat den avlidne familjefadrens porträtt, men utan att våga fråga, vad han var, och han sett, att han varit ämbetsman, förstod han, att här voro pauvres honteux.

Samtalet gled först runt allt det yttre, som ögat kunnat fästa sig vid, övergick till dagens händelse och kom in på befolkningen. Intendenten hörde straxt, att damerna voro intresserade för andra angelägenheter och levde i sjuklig oro för de lägre klassernas väl. Som han sett, att hans uppriktighet stött fruntimren för huvet, och hans ärende icke bestod i att såra dem genom att bära fram sina meningar, lade han genast bi och lät sig drivas. Ibland reste sig hans inre, och han ville vedervåga en liten anmärkning eller upplysning, men det lade sig genast som mjuka händer för hans mun, lindade sig runda armar om hans hals, så att ordet kvävdes. Och för övrigt voro åsikterna här så bergfasta, allt var så färdigt, alla frågor utagerade, och de logo endast vänligt, milt överseende, när de läste ett tvivel hos honom om deras axiomer. Men så girade samtalet över på befolkningens moraliska och andliga tillstånd, och där var intendenten fullt med. Han skildrade med värme förmiddagens råheter med fylleri och slagsmål, beklagade bristen på upplysning och berättade slutligen om scener röjande fullständig hedendom. Han talade om, huru fiskarne offrade på älvstenar, laddade bössorna med bly från kyrkfönster, talade om Tors bockar, när åskan gick, och om Odens vilda jakt, när grågässen kommo om våren, hur de inåt öarne läto skatorna ödelägga kycklingarna, då folket ej vågade riva ner bona av fruktan för okända hämnare.

— Ja, inföll kammarrådinnan, som hon titulerades på en kappsäck, vilken ännu stod under ett bord, det är icke deras fel, och hade de icke så långt till kyrkan, skulle här se annorlunda ut.

Dit hade icke intendentens tankar gått, men i ett ögonblick hade han sett, vilken stormakt han skulle få till bundsförvant; och utvecklande tankefröt, han fått om morgonen vid åsynen av gudstjänsten ombord på kronoångaren, utbrast han med verklig hänförelse:

— Nå, men man kan ju få ett missionshus för gott pris. Tänk, om jag skulle skriva till styrelsen!

Damerna omfattade saken med största iver, åtogo sig själva att skriva till Stiftelsen och några föreningar, föreslogo en basar, men erinrade sig, att här icke fanns någon dansande publik.

Intendenten undanröjde alla svårigheter med att erbjuda sig förskottera summan och ombesörja byggnaden, som kunde fås färdiggjord på snickerifabriken, endast damerna ville skaffa en lekmannapredikant. Dock, tillade han, borde man härvidlag och till en början helst välja en av den skarpa sorten, som kunde ta itu med folket och åstadkomma en väckande rörelse av allvarligaste art, ty här vore halvhet icke på sin plats.

Damerna gjorde lindriga invändningar och anbefallde kärleksfullare medel, men intendenten visade, huru fruktan vore det grundelement, man borde bygga en första uppfostran på; sedan kunde man komma med kärlek.

Ett stort gemensamt intresse hade svetsat ihop dessa själar, under det de glödgade sig vid den stora kärlekens brasa, och de talade upp sig till en översvallande allbarmhärtighet med allt skapat, tryckte varandras händer och skildes under välsignelser och lyckönskningar till att ödet sammanfört tre goda människor, som i endräkt skulle arbeta för mänsklighetens bästa.

När intendenten kom ut, skakade han på sig, som om han ville befria sig från något damm, kände detsamma, som han erfarit vid besök i en kvarn, ett visst välbehag att se alla föremål överdragna med en mjuk, halvvit mjölton, som stämde järn, trä, lärft, glas i ett ackord, samma känsla av dunkel vällust att vidröra lås, ledstänger, säckar bepudrade med halt mjöldamm, men på samma gång ha svårt att andas, behöva hosta, ta fram näsduken.

Och likafullt hade det varit en angenäm kväll. Denna omärkliga värmestrålning från modren, som tinade upp tankarnes torka, denna dunstkrets av innerlighet och barnslighet hos den unga kvinnan, som föryngrade honom, denna barnatro på det som i hans ungdom var dagens naiva ideal, att lyfta upp det som låg nere, beskydda det förkrympta, sjuka, svaga, allt som han nu visste vara rätt emot det som kunde befordra mänsklighetens sällhet och förkovran, som han hatade av instinkt, då han såg, huru allt starkt, varje utbrott av ursprunglighet förföljdes av de vanlottade. Och nu skulle han ingå förbund med dessa mot sig själv, arbeta på sin egen undergång, trycka ner sig i nivå, hyckla deltagande för arvfienden, bestå krigskassan åt motståndarne. Tanken på de njutningar, dessa kraftprov skulle skänka, berusade honom, och han styrde sina steg neråt havsstranden för att i ensamheten återuppsöka sig själv. Och när han nu i den stilla, ljumma sommarnatten vandrade i sanden, där han kände igen sina fotspår från dagarne förut, där han kunde varje sten, visste, var den och den örten stod, märkte han, att alltsammans fått ett annat utseende, antagit en ny gestalt, gjorde helt andra intryck, än då han vandrat fram där dagen förut. En förändring hade inträtt, något nytt kommit emellan. Han kunde icke längre framkalla denna stora ensamhetskänsla, där han kände sig som allena gentemot naturen och mänskligheten, ty det stod någon vid hans sida, bakom honom. Isoleringen var upphävd, och han var fastlödd vid det lilla banala livet, trådar hade spunnits om hans själ, hänsyn började binda hans tankar, och fruktan och fegheten att hysa andra tänkesätt än dem hans vänner hyste slogo sina klor i honom. Och att bygga upp en lycka på falsk grund vågade han ej, ty när han timrat till åsen, kunde allt ramla en gång, och då blev fallet större, smärtan djupare, och ändå måste det ske, om han ville äga henne, och det ville han med hela mannaålderns bergbrytande kraft. Lyfta henne till sig? Hur skulle det gå till? Icke kunde han göra henne från kvinna till man, icke frigöra henne från de okuvliga drifter, hennes kön nedlagt i henne, icke kunde han giva henne sin egen uppfostran, som tagit trettio år, icke skänka henne den utveckling han genomgått, de erfarenheter, de studier han tillkämpat sig. Då måste han sänka sig till henne, men tanken på detta sänkande pinade honom såsom det största tänkbara onda, såsom sjunkande, nedåtgående, börjande om igen, vilket för övrigt var omöjligt. Återstod honom endast göra sin person dubbel, klyva sig, skapa en personlighet, fattlig och tillgänglig för henne, spela en duperad älskare, lära sig beundra hennes underlägsenhet, vänja sig vid en roll, som hon ville ha den, och så i tysthet leva sitt andra halva liv i hemlighet och för sig själv, sova med ena ögat och hålla det andra öppet.

Han hade stigit upp för skäret utan att märka det. Och nu såg han det lysa nere i fiskläget och hörde vilda skrik, jubelskrik över den slagne fienden, som velat lyfta deras barn och barnbarn ur fattigdom, bespara dem arbete, giva dem nya njutningar. Och med ett vaknade hos honom igen begäret att få se dessa vildar tama, att se dessa Torsdyrkare böja knä för vite Krist, jättarne gå under för de ljuse Asar. Barbaren måste passera kristendomen såsom en skärseld, lära sig vördnad för andens makt i de svaga muskelknippena; folkvandringsresterna ha sin medeltid, innan de kunde komma fram till tänkandets renässans och handlingens revolution.

Här skulle kapellet resas på högsta åsen av skäret och dess lilla spira sticka upp över utkik och flaggstång och hälsa de sjöfarande på långt håll som en erinran om att … Här stannade han och reflekterade. Och ett löje drog över hans bleka ansikte, när han böjde sig ner och plockade upp fyra gneisflisor, som han lade ut i en rektangel från öster till väster, sedan han gått upp trettio steg på längden och tjugo på bredden.

— Vilken utmärkt landkänning för de sjöfarande! tänkte han, när han vandrade ner för berget och gick upp att lägga sig.