SJÄTTE KAPITLET.

Intendenten hade hållit sig instängd i två dygn för att arbeta, och när han på tredje dagens morgon gick ut att vandra på stranden, mötte han av en händelse kammarrådinnan. Hon hade ett bekymrat utseende, och när intendenten frågade om hennes dotters befinnande, fick han veta, att hon var opasslig.

— Det är brist på förströelse, sade han på måfå.

— Ja, vad skall man göra i ensamheten? svarade den bekymrade modren.

— Fröken skall ut på sjön, fiska och segla och röra på sig, ordinerade han utan någon vidare tanke på vad han sade.

— Ack ja, vidtog modren, men inte kan min stackars Maria fara ensam.

Som han här endast hade ett att svara, svarade han:

— Om damerna behaga hålla till godo med mitt sällskap, så skall jag gärna stå till tjänst.

Modren fann, att han var alltför god, och antog tillbudet, förklarande, att hon skulle straxt säga till Maria, att hon tog på sig.

Intendenten gick ner till hamnen för att rusta ut båten, och under vägen började han töja på stegen, såsom om han gått utför en backe, där tyngden sköt på fortare, än han ville. Det tog emot i honom, det, att han blivit så hastigt satt i rörelse av en kraft utifrån, innan han hunnit besinna sig, och han ville göra motstånd utan att kunna det. Men det var för sent, och han lät sig drivas, medveten om, att han ändock alltid skulle kunna sköta rodret och bestämma kursen.

Han hade hissat focken på sin blekingseka, påsatt styret och lagt fånglinan lös och färdig att kasta loss, då fröken och hennes mor syntes i stranden. Flickan var klädd i en ultramarinblå klädning med vita garneringar och bar en blå skotsk yllemössa, som klädde henne utmärkt och gav något pojkaktigt, käckt uttryck, alldeles främmande mot det änglalika, hon ett par dagar förut visat.

Sedan intendenten hälsat och frågat om befinnandet, bjöd han sin hand att föra damerna ombord. Flickan mottog den räckta handen och var med ett lätt hopp i båten, varpå hon placerades akteröver vid rodret, men när sedan samma hand räcktes åt modren, förklarade denna, att hon icke kunde följa, emedan hon skulle laga middagen. Intendenten, som fått överraskningar så häftigt över sig, kände ånyo en lust att göra motstånd mot denna mjuka styrka, som ledde honom, dit han icke velat, men tillbakahölls av fruktan att visa sig obelevad, och sedan han kort och gott beklagat, att han måste undvara kammarrådinnans angenäma sällskap, lossade han fånglinan, befallde fröken Maria lägga om rodret, stack storskotet i hennes hand och hissade seglet.

— Men jag kan ju inte segla, skrek flickan; jag har aldrig hållit i ett styre!

— Det är ingen konst! Gör bara som jag säger, och ni ska kunna segla med en gång, svarade intendenten; satte sig framför flickan och hjälpte henne med manövern.

Det blåste en svag bris, och båten gled ut ur hamnen för bidevind.

Intendenten höll fockeskotet och instruerade till en början den vackra båtförerskan, fattade då och då hennes handlove och pressade rorkulten mot vinden, tills de kommit ut, fått fart och intagit den bog, på vilken de kunde ligga ut till skären med en gång.

Ansvaret, ansträngningen, känslan av att behärska farkosten, som inneslöt de tvås liv, väckte domnade krafter i den veka kvinnogestalten, och hennes öga, som uppmärksamt följde seglens ställning, glödde av mod och tillförsikt, när hon såg, huru båten lydde den minsta tryckning av handen. Begick hon ett fel, rättade han det med ett vänligt ord, intalade henne mod att fortfara genom att berömma hennes påpasslighet, undanröjde svårigheter genom att förklara hela förloppet som något, vilket sade sig självt.

Hon strålade av lycka, började tala om det förflutna, om sina trettiofyra år, huru hon trott liv och levnadsmod vara förbi, huru hon kände sig ung på nytt, huru hon alltid drömt om ett liv i verksamhet, i manlig verksamhet framför allt, att få ägna sina krafter åt mänskligheten, åt andra. Hon visste, att hon som kvinna var en paria …

Intendenten hörde på allt som på välbekanta hemligheter, formler för en orimlig strävan att få det lika, som naturen gjort med avsikt så olika som möjligt för att bespara mänskligheten arbete, men att nu svara på detta ansåg han lönlöst, och sin roll att vara en tacksam åhörare och att låta henne tala ur sig sina sjuka inbillningar, som den friska vinden skulle blåsa bort, höll han vid. Och i stället för att ta fram kniven och skära av de trassliga härvor, hennes orediga tankar räckte fram åt honom, ville han helt enkelt icke låtsas se dem, fubbla undan dem och, genom att samka intryck dem han avsiktligt framkallade, nysta på det gamla trasslet och begagna det som bobiner, vilka endast skulle tjäna till underlag för nytt garn, spunnet ut från hans rika slända.

I hast improviserade han en plan, huru han, begagnande det åskådningsmedel, som skären erbjödo, skulle i levande bilder, utan att hon märkte det, på några timmar låta henne genomvandra sensationer, som hon skulle tro komma utifrån, och på det sättet skulle han smyga sin själs nät över hennes, stämma hennes strängar i samklang med sitt instrument. Med en rörelse på huvudet antydde han nu, att båten skulle falla, och sedan han släckt något på skoten, släppte ekan landkänningen och plaskade ut över det öppna havsgattet. Den vida horisonten, det oändliga ljushavet, där intet föremål skymde, kastade en ljusning över det sköna ansiktet; de små dragen likasom förstorades, halvmärkliga rynkor slätades, hela uttrycket fick en karaktär av frigörelse från vardagsomsorger, småaktiga tankar; och ögat, som i ett moment kunde överskåda en så stor del av jordkroppen, syntes se i stort, så att den lilla personen svällde ut, kände sin relativa makt, och när nu de långa havssjöarne sakta lyfte och sänkte båten i väldiga rytmer, såg han, huru hänförelsen blandades med ett grand fruktan, som ville trycka ner.

Intendenten, som märkte, att den stora synen icke förfelat sitt intryck, beslöt nu att lägga text under känslosvallningarnes svaga musik, leda hennes gryende tankar ut på den stora stråten, han ville lossa skalen på de svällande fröen, så att groddarna skulle komma ut.

— Det verkar planet! improviserade han. Jorden, den banala, den tråkiga, den mylliga, blir himlakropp. Känner man sig icke som redan delaktig av himlen, när man upplöser motsättningen, den falska motsättningen mellan himmel och jord, vilka äro ett, liksom delen och det hela! Märker ni inte, hur ni växer i stället för att krympa, när ni överlistar vinden och tvingar honom föra er åt höger, när han vill åt vänster; erfar ni inte, vilken stormakt innebor i er, när ni rider upp på vågen, då han med tusen skålpunds tryck vill pressa er ner i djupet! Den, som tros ha skapat fågelns vingar och behövde femtio tusen år för att göra en flygare av en krypare, var mindre kvick än den, som först satte en duk på en stång och i ett ögonblick uppfann navigationen.

Är det då underligt, om människan skapat Gud utav sitt beläte, slutande från sin sinnrikhet till en ändå sinnrikare!

Flickan, som uppmärksamt lyssnat till hans utbrott, betraktade hans ansikte oavbrutet, som om hon vänt sitt eget mot en eld för att värmas; de ovanliga orden, hon hört, syntes helt ha slagit ner i hennes sinne och verkat som jästämne. Bedövad, insövd av de veka, övertalande tonfallen, mottog hon utan besinning de nya synpunkter, han gav henne över det förut för henne så livlösa, entoniga landskapet, över livets upphov och mening, och utan att inse, det hennes egen religiösa övertygelse myllades ner, innan den upplösts, tog hon emot det nya och travade det ovanpå det gamla.

— Ni talar, som jag ingen hört tala förr, sade hon drömmande; tala mer!

Han teg och gav med ett nytt tecken båten en ny kurs.

De nalkades Svartbådans hemska vulkanbildning. Den svartgnistrande dioriten med det likvita sjömärket, kallat vita märren, såg ännu mer skrikande dystert ut i solskenet, som förgäves sökte stämma de ytterliga färgerna svart och vitt.

Över flickans ansikte drog ett moln, dragen krymptes, ögonbrynen lade sig i valkar, som om de ville fälla sig ner och dölja den tryckande tavlan. En omärklig rörelse på roret antydde, att hon ville hålla undan för skäret, men han gav båten dess riktning framåt, och med vindens sammanpressade krafter sköt ekan in i ravinen mellan de svarta klipporna, där sjöarne suckande sögo den framåt.

Det blev tyst i båten, och intendenten ville icke söka gissa de mörka minnen, som väcktes hos ledsagerskan, utan han inskränkte sig till att peka på ett vitblekt skelett av en alfågel, som låg kvar på den svarta hällen.

Och så tog vinden i seglen igen, fyllde dem och släpade ut farkosten på det öppna vattnet.

De passerade rönnkobben med sitt enda träd och sin sädesärla och nalkades Svärdsholmen, där han första gången sett henne. Där landade de, och han förde henne samma väg, som han kommit om söndagsförmiddagen, lät henne erfara samma intryck, som han haft, ledde henne ner i blomsterängen och visade henne mellan vildaplarne, var han först fått se henne.

Hon kom nu i ett lynne av ysterhet, ty att alla dessa små iakttagelser av biomständigheter fästat sig i hans minne, måste betyda, att han var betagen. Hon skrattade, när han talade om, hur han först hört henne hosta, och i ett utbrott av lekfullhet bad hon honom gå ner på samma ställe och tala, så skulle hon gissa, vem som talade.

Han lydde och hoppade ner från bergspallen, ställde sig bakom oxlarne och härmade en tjurs bölande.

— Nej, så vackert han kan sjunga, skämtade flickan. Det är bestämt en hottentottaktör.

Intendenten, som fann behag i barnsligheten och inte hade lekt med barn på många år, höll rollen, och framträdande på den gröna slätten med ut- och invänd rock och lorgnetten hängande på ena örat uppförde han en improviserad vilddans, beledsagad av en sång, som han hört hottentotter sjunga i Jardin d’Acclimatation.

Flickan syntes både förvånad och road.

— Vet ni vad? sade hon. Så där tycker jag mer om er, då jag ser, att ni kan vara människa ett ögonblick och lägga bort den filosofiska minen.

— Är då hottentotten mera människa i era ögon än filosofen? lät intendenten undslippa sig, men ångrade straxt, att han väckt henne till medvetande, bröt en gren från oxeln, virade en krans och lämnade åt flickan, som mörknat något vid inseendet, att hon sagt en kapital dumhet och röjt sig.

— Nu ska ni bekransa offerdjuret, fröken Maria! kastade intendenten åt sidan. Jag skulle önska, jag vore hundra och fick som en hekatomb gå till slaktarbänken för er.

Han föll på knä och mottog kransen av den blidkade skönheten, varpå han satte till att springa ner åt stranden och flickan efter.

Nere vid sandkanten stannade de.

— Ska vi kasta smörgås? föreslog hon.

— Gärna, svarade han och valde en flat sten.

De slungade stenar utåt vattnet en stund, tills de blivit varma.

— Ska vi bada! utropade plötsligen flickan, som om hon länge ruvat tanken, vilken måste bryta sig ut.

Intendenten visste inte, var han var hemma; om det var ett skämt eller om förslaget framkom allvarsamt med reservationer, såsom underförstått bibehållande av en del kläder eller den ena partens avlägsnande.

— Bada ni, så går jag bort så länge, fann han slutligen för gott att svara.

— Badar inte ni då? frågade flickan.

— Nej, jag har inte kläder med mig, svarade intendenten, och dessutom badar jag inte kallt.

— Hahahaha! skallade ett kallt, obehagligt hånande skratt från flickans struphuvud.

— Ni är rädd för kallt vatten? hånade flickan, och kanske inte kan simma?

— Det kalla vattnet är för rått för mina fina nerver. Men om ni tar ett kallt bad här, så går jag bort på norra udden och tar mig ett varmt.

Flickan hade redan skjutit av sig kängorna, och kastande en blick av förakt och sårad fåfänga sade hon:

— Ni kan väl inte se mig därbortifrån?

— Såvida ni ej simmar allt för långt ut, svarade intendenten och gick.

När han uppnått norra branterna av holmen, utsökte han en klyfta i berget, som var skyddad för nordliga vinden av en bergmur på sina femtio fots höjd. Den svarta hornblendegneisen var polerad som agat av vågsvallet och buktade sig i svaga, läckra valkar, som liknade mänskokroppens muskler och smögo sig under den bara fotens urgrävningar som en bolster. Ingen vindfläkt nådde hitin, och solen hade bränt i sex timmar mot de mörka hällarne, så att här stod en uppvärmd luft av flera grader över kroppens temperatur, och stenarne nästan brände under fötterna. Han hade gått ner i båten och hämtat en yxa, varmed han nu avhögg det torraste ljungris och sandhavra, gjorde upp en flammande eld på berget, medan han klädde av sig. Och när brasan hastigt brunnit ut, sopade han hällen som en bakugn, slog med öskaret det kristallklara havsvattnet på de hettade stenarne och lät ångan svepa omkring sin nakna kropp. Därpå satte han sig i en av de länstolar, havet skulpterat ur bergpallarne, och drog sin filt omkring sig, kröp ihop med knäna under hakan, slöt ögonen och syntes försjunka i sömn. Men han sov icke, utan brukade denna metod till det han kallade dra opp sig för att några ögonblick låta sin hjärna vila och återtaga sin spänstighet. Ty det ansträngde honom att anpassa sig i umgänge med andras orediga tankar. Hans tankemekanism led av beröring av andras, så att den blev orolig, opålitlig som kompassnålen vid närvaro av järn. Och varje gång han ville tänka klart över något eller fatta ett beslut, försatte han sin själ i harmonisk domning genom ett varmt bad, släckte medvetandet i en halvslummer för en kort stund genom att tänka på intet, varunder allt det mottagna observationsmaterialet tycktes bringas i smältning, varefter legeringen kvällde fram, när han släckte av eldarne och väckte sig till medvetande.

När han setat en stund och solen värmt igenom honom, reste han sig plötsligt och stod som vaken efter en genomsoven natt. Hans tankar arbetade ånyo, och han såg lycklig ut, som om han löst ett problem.

Hon är trettiofyra år, tänkte han. Detta hade jag glömt under intrycket av hennes ungdomliga skönhet. Därför detta kaos av tillryggalagda stadier, dessa bitar av roller, som hon successivt spelat i livet, dessa massor av skiftande reflexer från män, som hon sökt vinna och anpassat sig efter. Och nu nyss måtte hon ha blivit bankrutt i någon förälskelsehistoria. Han, som sammanhållit alla dessa traslappar av en själ, hade vikit undan, säcken hade spruckit, och nu låg alltihop där som en lumpsamlares skräp. Hon hade visat provbitar på prästgårdsromantik från 1850 med mänskoräddningsuppstötningar från århundradets början, trosnit från Duvoröstens och Pietistens konjunkturströmmar, cynismer från George-Sand- och androgynperioden. Att söka botten i detta såll, genom vilket så många soppor passerat, att lösa en gåta, som icke var någon, det var han för klok att spilla tid på. Här återstod endast att plocka ut ur benhögen det som passade till att sätta ihop ett skelett, vilket han sedan skulle fylla på med levande kött och inblåsa sin anda i. Men detta skulle hon ej märka, ty då tilläte hon det ej. Hon skulle aldrig se, huru hon mottog av honom, ty det skulle endast väcka hat och motstånd. Han skulle växa underjordiskt som rotstocken och på sig ympa henne att skjuta upp, synas för världen och bära blomman, som människorna fingo beundra.

Nu hörde han måsarna skrika och förstod därav att hon summit ut. Han klädde sig därför hastigt, och sedan han samlat sina saker, plockade han fram ur båtgarneringen till en liten frukost, vilken han dukade på mossan under en halvstammig pinjeliknande tall.

Det var endast få rätter, men allt dyrbart, utsökt och serverat på spillror av en porslinssamling, han en gång börjat anlägga. Smöret lyste äggult i en serpentinask med skruvlock och stod i ett fragment av Henri II-fajans med is; kakes’en låg på ett genombrutet fat av Marieberg och sardellerna på ett tefat av blåskäckigt Nevers. Fruktan för den överallt instörtande banaliteten i konst, industri och dagligt liv hade drivit ägaren ut på det moderna sökandet efter det ovanliga; samtidens rysliga trivialitet och hat mot det originella hade jagat honom som så många andra ut i det raffinerade för att söka rädda sin personlighet från att slipas i den stora rullstensfloden. Hans fint utvecklade sinnen sökte icke den tarvliga skönheten i form och färg, som så lätt föråldras, utan han ville se historia, minnen av världshändelser i det som omgav honom. Denna flisa av Henri II-fajans med dess gräddvita piplera inkrusterad med rött, svart och gult väckte sålunda minnen av det sköna Loirelandskapet med dess renässansslott, och dess ornament i bokbandsstil erinrade borgfrun Hélène de Genlis och hennes bibliotekarie, vilka tillsammans med en krukmakare tryckte fram en stil, rent personlig, som likväl icke kunde undgå att färgläggas av ridderlighetens tidevarv, då man vördade skönhet i livet och själva hantverket ordnade sig under vetenskapen och konsten, inseende det förmånliga i en andens rangordning.

När han dukat och besåg sitt verk, var det honom, som om han flyttat in ett stycke kultur hitupp i den halv-arktiska vildmarken. Sardeller från Bretagne, kastanjer från Andalusien, kaviar från Volga, ost från Gruyèrealperna, wurst från Thüringen, kakes från Britannien och apelsiner från Mindre Asien. Därtill en bastvirad flaska Chiantivin från Toscana att serveras i fotglas med Fredrik den förstes namnchiffer i guld, allt bildade ett huller om buller utan att smaka samlare eller museum, små färgtoucher kastade in här och där, blommor pressade som souvenirer mellan bladen i en resehandbok och icke i ett herbarium.

Nu hörde han flickans röst från badstället ropa hallå, varpå han svarade; och strax därpå trädde hon fram ur buskarna, rak, rask och strålande av hälsa och levnadslust. När hon fick se den dukade frukosten, lyftade hon sin mössa och bugade sig skämtsamt, men mot sin vilja imponerad av det förnäma i tillställningen.

— Ni är en trollkarl, sade hon, tillåt mig att buga!

— Inte för så lite, svarade intendenten.

— Ja, ni antyder, att ni kan mer, men behärska naturen, som ni nyss jollrade om, det blir ni efter i, invände flickan med den överlägsna moderliga tonen.

— Min fröken! Jag uttryckte mig icke så kategoriskt; jag påminde endast, att vi delvis lärt oss kuva naturkrafterna, under vilka vi själva delvis lyda — observera det lilla viktiga ordet delvis — och att det står i vår makt att ändra både ett landskaps karaktär och dess innevånares hela själsliv.

— Gott! Trolla då fram ett italienskt landskap med marmorvillor och pinjer ur detta rysliga gråstens-paysage!

— Jag är visserligen ingen taskspelare, men om ni utmanar mig, så lovar jag er till er födelsedag om tre veckor ha förvandlat detta friska naturstycke, vars make ni får leta i Europa, till ett skogslöst, förbränt, blomkålslandskap efter er smak.

— Topp! Vi parera! Om tre veckor alltså; och om jag förlorar?

— Så vinner jag — vad?

— Det få vi se då!

— Det få vi se! Men vill ni sköta min tjänst under tiden?

— Er tjänst! Vad är det för slag? Att ligga på soffan och röka cigarretter.

— Ja, om ni kan som jag sköta min tjänst från soffan, så — gärna. Men det kan ni inte, och nu ska ni höra, varför, och vad meningen är med min vistelse här på skäret! Tag ett glas vin först till wursten!

Han skänkte i ett glas av det mörkröda Chiantivinet och räckte flickan, som tömde det i ett tag.

— Ni vet, började intendenten, min officiella uppgift är här på fiskläget att lära befolkningen fiska.

— Det måtte bli skönt, ni, som skryter med att ni aldrig hållit i ett metspö.

— Avbryt mig inte — jag skall inte heller lära dem meta med spö. Ser ni, saken förhåller sig så, att dessa kvarsittare, konservativa som allt pack! …

— Vad är det för språk! avbröt flickan ånyo.

— Rent språk! Emellertid! Av oförstånd och konservatism hålla dessa urinnevånare på att undergräva sin ställning såsom fiskätande däggdjur, och därför får staten lov att ställa dem under förmyndare. Strömmingen — Gud välsigna fisken! — som utgör dessa autoktoners förnämsta näringskälla, hotar att sina. Det angår mig visserligen inte alls, ty om några hundra ichtyofager mer eller mindre öka eller minska en överflödig folkhord, är komplett likgiltigt för det stora hela. Men nu ska de leva, eftersom lantbruksakademien önskar det, och därför skall jag hindra dem att fiska sin nödtorft. Erkännes den logiken?

— Det är omänskligt, men ni är också ett bödelsämne!

— Också därför har jag på eget bevåg, utan att begära vasaorden eller någon tack, utfunnit en ny näringskälla, som skall ersätta den gamla, ty om även strömmingen skulle stimma till efter en halv mansålder sedan skärfolket utvandrat, så hotas ändock denna näringsgren av en konkurrent, vilken efter hundra års vila stigit upp igen mer fruktansvärd än någonsin. Vet ni av, att sillen kommer igen till Bohuslän i höst?

— Nej, jag har inte haft något brev från den på länge!

— Den gör det i alla fall. Alltså måste vi sluta med strömmingen och fiska lax i stället.

— Lax? I havets djup?

— Ja! Den ska finnas, fastän jag inte sett den ännu! Ni ska ta reda på den!

— Men om den inte finns!

— Jag upplyser ju er, att den finns! Ni ska bara fånga de första, så är laxfisket öppet.

— Men hur vet ni, att det finns lax, då ni inte sett den? vrenskades flickan.

— På en massa undersökningar, som äro för vidlyftiga att upprepa konversationsvis, dels verkställda ute på sjön …

— En gång!

— Jag arbetar fort som tjugo, tack vare min ovanliga intelligens — dels på min soffa och mest i böckerna. Nog av, vill ni vara med och förstöra befolkningen, först med lax och sedan med missionshus, som ni glömt.

— Ni är en demon, en djävul, utbrast flickan mitt emellan skämt och allvar.

Intendenten, som endast i ett anfall av lynne slagit in på det skeptiska, men nu fann, att detta var det som mest gjorde intryck, fann för gott att stanna vid den rollen.

— Ni tror bestämt inte på Gud? frågade flickan med en min, som om hon för evigt skulle avsky honom, om han jakade.

— Nej, det gör jag inte.

— Och ni vill bli en Ansgarius och införa kristendomen på skäret?

— Och laxen! Ja, jag vill bli en dämonisk Ansgarius! Men vill ni också lägga laxreven och bli välsignad av riksdagens revisorer?

— Ja, jag skall arbeta för detta folket, som jag tror på, jag skall offra mina svaga krafter för de förtryckta, och jag skall visa er, att ni är en blaserad, en utlevad, en hånare … Nej, det är ni inte, fast ni visar er sämre än ni är, ty ni är ett gott barn i alla fall, det såg jag i söndags …

Hon sade det där om ett gott barn, som det tycktes, med en säker beräkning, att han skulle nappa på betet och ställa sig under henne som barnet, sak samma det goda eller onda. Men nu hade han redan fått smak på dämonen såsom överlägsnare och intressantare, därför behöll han den tacksammare uppgiften. Visserligen kände han av erfarenhet, att det lättaste sättet insinuera sig hos en kvinna var att låta henne leka modren med alla dess friheter till intimitet, men det var ett så utnött spel och kunde så lätt leda till outrotligt översitteri från hennes sida. Hellre då giva henne återlöserskans tacksammare parti, i vilket icke ingick något absolut överordnat utan endast gudamodrens mellanhandsuppgift, därvid hon blev inställd såsom medlerska mellan två lika starka makter.

Men övergången var icke lätt funnen, och i ett anfall av leda vid hela detta spel, som dock var nödvändigt, om han ville nå sitt mål, och det ville han, låtsades han behöva gå och se efter, om båten var riktigt förtöjd, då det nu börjat blåsa upp.

Nerkommen till stranden andades han ut såsom efter en ansträngning över krafterna. Han knäppte upp västen, som om han burit en järntröja, svalkade sitt huvud och kastade en längtande blick utåt det fria vattnet. Nu skulle han ha givit mycket för att få vara ensam, få skaka av sig det boss, som fallit över hans själ under beröringen med en lägre ande. Han hatade henne i detta ögonblick, ville vara fri från henne, äga sig själv igen, men det var för sent! Spindelvävarna hade fäst sig i hans ansikte, silkeslena, slemmiga, osynliga och omöjliga att avlägsna. Och på samma gång — när han vände sig om och såg henne sitta och skala en kastanje med sina långa fingrar och vassa tänder — och han påmindes om en mandrill, han sett i ett menageri, fattades han av ett oändligt medlidande, en fläkt av den världssmärta, som den lyckligare känner, när han ser en vanlottad, tänkte straxt på hennes förtjusning att se honom som hottentott, blev ond igen, lade band på sig, och med en världsmans hela självbehärskning nalkades han henne, och för att få första bemantlande ordet erinrade han, att de måste segla, emedan vinden ökade. Hon hade emellertid märkt det drag av trötthet och frånvaro, som stannat i hans ansikte, och med en skärpa, som totalt avkylde hans känslor för ögonblicket, replikerade hon:

— Ni är trött på sällskapet! Låt oss resa.

Men när han ej svarade med en artighet, återtog hon med en rörelse, som var svår att döma såsom sann eller låtsad:

— Förlåt mig, att jag är elak! Men jag har blivit sådan, och jag är otacksam! Se så!

Hon torkade ögonen och började med en husmoders övade omsorg plocka ihop diskarne.

Och nu, när hon böjde sig ner, lutad över kvarlevor och solkiga tallrikar med servetten knuten som ett förkläde om livet och bar servisen ner till stranden för att skölja, då skyndade han fram för att befria henne från bördan, driven av ett oemotståndligt begär att slippa se henne i tjänarens skepelse, kännande ett stygn vid att bli uppassad av den han ville höja högt över sig på samma gång hon skulle se upp till honom såsom den där förlänat henne makten över sig.

Vid den skenstrid, som uppstod om vem som skulle tjäna den andra, släppte flickan servisen. Hon uppgav ett skrik, men då hon mönstrat det sönderslagna, klarnade hon:

— Det var lyckligtvis bara gammalt! Gud, så rädd jag blev!

Han undertryckte sin småaktiga tanke på förlusten genast genom att ställa sig på hennes sida såsom den av olyckan drabbade, och glad att få ett bullersamt slut på de korsande stämningar, som revo sönder honom, kastade han smörgås med skärvorna utåt viken och avrundade den tillspetsade situationen med ett skämtsamt:

— Nu slipper vi diska, fröken Mari!

Varpå han räckte henne handen att föra henne i båten, som redan högg i fånglinan under de växande sjöarnes skvalp.