TOLFTE KAPITLET.

Det rådde en dov tystnad på skäret vid sjutiden följande morgon, ty grundfisket hade slagit fel av alla de anledningar intendenten uppgivit. Nedslagna sutto skärkarlarne i sina båtar och redde ut skötarne, då och då plockande en ensam strömming, som kastades i land.

Trafiken vid handelsboden hade avstannat med den sjunkande krediten; predikanten hade avlagt sitt blåa förkläde och med boken i handen samlat en liten krets av förtvivlade kvinnor omkring sig i en stuga. Med en obegriplig, men icke ovanlig logik hos hans klass talade han om, huru Jesus bespisade femtusen män med fem bröd och två fiskar. Det fanns ett ungefär à propos för så vitt som i föreliggande fall det fanns många munnar och få fiskar, men huru dessa skulle mätta så många, det kunde han icke angiva. När det nu icke fanns någon hjälp, måste han försöka en förklaring, varför undret icke mer kunde ske, och han sökte orsaken i den rådande otron. Om de bara hade tro som ett senapskorn, skulle underverket upprepas. Och tron kunde endast fås genom bön.

Därför uppmanade han församlingen att bedja.

Ehuru ingen av de närvarande trodde på underverket med de två fiskarne, som de flesta aldrig hört talas om, emedan de icke läst den historien, följde de exemplet och upprepade bönen Fader vår, den de hjälpligt lärt sig vid nattvardsläsningen.

Men när de kommit halvvägs, stördes de plötsligen av ett sorl nerifrån hamnen. De som sutto närmast fönstret sågo nu en skötbåt, som just strök ner råseglet, komma in till bron. I fören stod fröken Maria med fladdrande hår under den skotska blåa mössan, och vid roret satt assistenten svängande sin hatt till tecken av framgång. Båten var överlastad med skötar, genom vilkas mörka maskor glittrade fisk vid fisk.

— Kom hit, ska ni få strömming! utropade flickan med segrarens frikostighet.

— Bara jag får den uppmätt först, skall folket få den, invände intendenten, som från sitt fönster observerat båtens hemkomst och därför infunnit sig för att se resultatet av sina arbeten.

— Vad skall det vara till? invände fröken Maria med icke litet översitteri.

— Det skall vara till statistiken, min nådiga, svarade intendenten utan ett tecken till förargelse, då han visste, att utgången av fisket berott på de upplysningar han meddelat, grundande sig på ström, djup, vattentemperatur och bottenförhållanden.

— Du med din statistik, skämtade fröken Maria med ett uttryck av djupaste förakt.

— Tag den då, men låt mig bara veta efteråt hur mycket det blev, avslutade intendenten diskursen och gick upp till sig.

— Han är avundsjuk på oss, anmärkte fröken Maria till assistenten.

— Kanske svartsjuk? menade denne.

— Det kan han visst inte bli, replikerade flickan halvhögt likasom för sig själv, därmed givande ifrån sig den sedan flera dagar dolda förargelsen över sin fästmans otroliga likgiltighet gentemot rivalen och vilken hon tog som en sårande tvärsäkerhet på hans förmåga att fängsla.

Bönemötet hade blivit upplöst, och allt skärgårdsfolk samlades kring den hemkomna skötbåten.

— Ja, si fröken är då en riktig karlakarl! smickrade predikanten, passande tillfället att så ut ett litet oenighetsfrö, som han trodde.

— En sittande kråka, den får inte, den, gycklade uppsyningsmannen.

— En på soffan liggande, menar han, viskade assistenten till fröken Maria.

Flickan svällde av berömmet, utdelande fiskarne med fulla händer åt de på bryggan stående, som aldrig tröttnade att utbrista i lovord och välsignelser över den räddande ängeln.

Men det var icke tacksamhet för undfången välgärning, som framkallade dessa vackra rörelser, utan det var ett innerligt behov att få slippa giva sig själva orätt gentemot intendenten, med vars fiske de gycklat. Det var baksidan av ett hat mot den verkliga välgöraren, för vilken de icke ville böja sig i tacksamhet.

När fisken var urtagen ur näten och fördelad bland de fattigaste, befanns den uppgå till tio tunnor, vilka genast inköptes av handelsmannen och nersaltades. Pengarne förvandlades straxt i kaffe, socker och öl. Ty sin egen vinterströmming antog man med lätthet kunna taga ur sjön, sedan fröken Maria meddelat alla upplysningar om sättet att gå till väga vid det nya drivfisket.

*

När intendenten kom upp på sitt rum, fann han ett brev, som en hemvändande vaktmästare medfört. Det innehöll en inbjudning till intendenten och hans fästmö att hedra officerarnes bal ombord på korvetten Loke, som skulle ankra innanför skäret klockan åtta på samma dags afton.

Han insåg genast, att ögonblicket var inne att göra slut på förbindelsen, ty att nu föra ut en annans mätress i societeten och föreställa henne som sin blivande hustru ville han naturligtvis icke. Därför sköt han av sig förlovningsringen, inlade den i det brev, som han natten förut komponerat till kammarrådinnan och i vilket han med förtvivlans starkaste uttryck beklagade, att hans förbindelse med fröken Maria måste taga slut, emedan ett äldre band, som han lättsinnigt knutit med en kvinna, vilken fött honom barn, nu uppträtt med lagliga anspråk, vilka, om de ej kunde tvinga till äktenskap med den kärande, dock ägde makt att hindra föreningen med en annan. Som gentleman, men utan att vilja såra, förklarade han sig beredd att bistå den så oskyldigt förorättade och kanske i trångmål försatta flickan, både vad räddandet av hennes heder och hennes subsistens angick.

Denna dikt hade han ansett vara den enda möjliga utväg till en brytning, då den skyddade båda parternas heder, mest dock flickans, och måste verka oemotståndligt utan hopp om reparation, som ett oundvikligt öde.

När han förseglat brevet, visslade han på sin ordonnans, lämnande skrivelsen med tillsägelse, att den skulle bäras ner till kammarrådinnan.

Därpå tände han en cigarrett och ställde sig i sitt fönster för att se, huru skottet skulle ta. På förstugukvisten stod den gamla frun och skakade en sängmatta, då karlen stannade för att avlämna brevet. Hon mottog det med någon förvåning, som ökades, då hon med vänstra handen klämde på kuvertet för att undersöka, vad detta kunde innehålla. Därpå vände hon sig om och gick in i stugan.

En stund därefter syntes fröken Marias figur röra sig fram och åter bakom gardinen i matsalen. Hon tycktes gå häftigt fram och åter, stundom stannande och gestikulerande med armarne, som om hon ville försvara sig mot förebråelser, vilka slungades emot henne.

Detta räckte omkring en timme, varefter hon syntes ute på förstugukvisten, kastande en hämdfull blick upp emot intendentens fönster. Därpå vinkade hon åt assistenten, som syntes komma ifrån hamnen.

Sedan de båda gått in i stugan och varit osynliga en halv timme, visade de sig åter och gingo in i vedboden, varifrån de buro ut en koffert och en kappsäck.

Man hade således tagit sitt parti och insett, att ett kvardröjande på skäret var omöjligt.

Om en stund uppträdde assistenten ånyo, denna gång medförande sin egen kappsäck, vilken intendenten igenkände på dess mässingsbeslag.

Alltså ämnade även han resa.

Snart infunno sig stugans värdfolk med tjänare, och hela huset tycktes vändas opp och ner.

Framåt middagen, sedan intendenten tillbragt sina timmar med läsning, såg han assistenten och fröken Maria utträda på förstukvisten, inbegripna i ett livligt samtal, vilket blev allt livligare och åtföljt av gester, som antydde ordväxling.

— De ha kommit långt, de där, efter som de gräla redan, tänkte intendenten.

*

På eftermiddagen fördes den gamla frun och assistenten på lotsbåten till en ingående ångare. Varför fröken Maria stannade, kunde han icke riktigt fatta. Kanske ett hopp om återförening, kanske ett behov av att visa sitt trots eller måhända något annat.

Hon satte sig emellertid vid ett fönster, så att hon kunde ses ifrån tullstugan. Och där blev hon mest sittande; ibland trummande på rutan, ibland läsande i en bok och då och då förande näsduken över ansiktet.

Vid sjutiden på aftonen syntes korvetten ånga upp ifrån Landsortsleden och gick straxt därpå till ankar mellan Norsten och Österskären. När den signalerade lots med ångvisslan, hade flickan rest sig och gått ut för att se efter, vad som var å färde. Och när hon nu stod på backen, betraktande det granna fartyget, som var smyckat till fest med flaggor på alla lejdare och med kulörta tält över mellandäcket, kunde intendenten se huru hon blev fascinerad av den lockande synen. Hon blev stående med händerna på ryggen i en fadd gest, tills vinden förde tonerna av en festmarsch fram till skäret, då hennes fötter först började röra sig på stället. Sakta böjde sig den smärta kroppen framåt, som om den drogs av musikens toner, och så, på en gång, föll hela gestalten tillsammans, händerna betäckte ansiktet, och flickan störtade in i stugan igen, med förtvivlan, likt ett barn, som gått miste om ett påräknat nöje.

Intendenten klädde sig nu till balen; på den svarta doktorsfracken hängde han sina sex ordnar i miniatyrformat på en kedja och påtog sitt armband, vilket han ej burit sedan förlovningsdagen.

När han slutat sin toalett och han ännu hade en timme kvar, innan båten skulle hämta honom, beslöt han att göra en avskedsvisit hos fröken Maria, mest därför, att han icke ville bli misstänkt för feghet, men även därför, att han längtade få pröva sin makt över egna känslor. När han kom in i förstugan, gjorde han buller för att flickan skulle få tid att posera och för att han av posen skulle kunna veta, varför hon stannat och vilka avsikter hon hade.

Han trädde in efter att ha knackat och fann fröken Maria sittande med en sömnad, något som han aldrig förr sett henne hantera. Hennes ansikte uttryckte förkrosselse, ånger, ödmjukhet, ehuru det ansträngde sig att se likgiltigt förnämt ut.

— Tar ni emot, fröken Maria, eller skall jag gå? började intendenten. Och han kände åter detta oförklarliga behov att lyfta henne över sig som kvinna, när hon uppträdde med kvinnans attributer och lutade sig upp mot honom, lika livligt som han eljes erfor en okuvlig lust att slå ner henne, när hon kom med manliga anspråk och åthävor. Och i denna stund föreföll hon honom så skön, som han icke sett henne på mycket länge, så att han gav vika för sina känslor, och utan att göra motstånd öppnade han sig.

— Jag har gjort er sorg, fröken Maria …

När hon hörde de mjuka tonfallen, rätade hon straxt på sig och bet:

— Men ni var för feg att säga mig det själv.

— Hänsynsfull, fröken Maria! Jag har inte så lätt som ni att slå folk i ansiktet. Och ni ser ju, att jag har mod att visa mig, likasom ni att ta emot mig.

Det sista var tvetydigt med avsikt att få höra, om hon trodde på hans motiv till brytningen.

— Trodde ni, att jag fruktade er? frågade hon och tog ett kast med nålen.

— Jag visste ju inte, hur ni skulle upptaga min förklaring, oaktat jag trott mig se, att den ej kunde vålla er någon svårtröstad sorg.

Det låg något i ordet svårtröstad, som tycktes sticka flickan likt en allusion på den unge tröstaren, men ingen syntes ha lust att röja sig, den ena fruktande att visa svartsjuka, den andra ängslig att få höra, om han sett något.

Flickan, som suttit över sitt arbete, såg nu upp för att läsa ansiktsdragen på sin motståndare och bemärkte med en förundran, som hon ej kunde dölja, de många ordnarne på frackens uppslag. Och med en barnslig elakhet, som endast dolde avunden, gäckade hon:

— Så fin ni är!

— Jag skall på bal också!

Det röck i flickans ansikte, röck så förfärligt, att intendenten kände reflexen av hennes smärta och fick fatt i hennes hand i samma ögonblick, som hon brast ut i en förfärlig gråt. Och när han lutade sig emot henne, smög hon sitt huvud mot hans bröst och grät, så att hon skakade som i feber.

— Barn, du! pjollrade intendenten.

— Ja, jag är ett barn! Därför skulle du haft överseende med mig! snyftade flickan.

— Hör du! Hur långt skall man ha överseende med ett barn?

— I oändlighet!

— Nej! Det har jag inte hört! Det finns en alldeles bestämd gräns, där självsvåldet närmar sig den brottsliga handlingen.

— Vad menar du?

Och nu flög hon upp.

— Du vet, vad jag menar; det ser jag, svarade intendenten, som åter var ute ur förtrollningen, så snart hon blev hård, ty då blev hon ful i samma ögonblick.

— Svartsjuk, alltså! hånade flickan, som trodde sig ha fångat honom.

— Nej, ty svartsjuka är en obefogad misstanke, stundom ett försiktighetsmått; men mina farhågor ha visat sig vara grundade. Alltså icke svartsjuk!

— Och på en pojke! En valp, som du står så högt över, gick flickan på utan att upptaga förklaringen i kalkylen.

— Desto nesligare för dig!

— Det var således osanning hela historien, kastade hon åt sidan för att icke träffas av skymfen.

— Från början till slut! Men jag ville icke göra din mor sorg och dig själv skam! Förstår du den finkänsligheten?

— Jo, jag förstår! Men jag förstår mig inte själv!

— Det skulle jag kunna göra, om du gav mig del av ditt föregående liv!

— Mitt föregående liv! Vad menar du?

— Det finns alltså ett föregående i ditt liv! Det var det jag alltid misstänkte.

— Du tillåter dig insinuationer …

— Som det inte mera kommer mig vid, vem du är eller vad du varit, så … Nu måste jag säga farväl! avklippte intendenten, då han såg en kanoniär komma gående ute på backen för att hämta honom.

—Gå inte ifrån mig ännu! bad flickan och fattade hans hand, seende in i hans ögon med drunknande blickar. Gå inte bort, ty då vet jag inte, vad jag gör.

— Varför pina oss längre, då skilsmässan är oåterkallelig?

— Vi ska inte pina oss! Du ska stanna hos mig till kvällen, så att vi få tala, innan vi skiljas. Jag skall berätta dig allt vad du vill veta, och sedan skall du döma mig på annat sätt.

Intendenten, som av dessa uttalanden trodde sig veta allt och nu var viss på, att han undgått den olyckan att kedja vid sig en eller fleras älskarinna, hade nu fattat sitt beslut. Han gick fram till fönstret, avfärdade kanoniären med beskedet, att han skulle komma senare med egen båt.

När detta var gjort, satte han sig ner i soffan för att få konversationen i gång.

Men sedan flickan blivit befriad från sin oro, föll hon tillsammans och blev fåordig, så att slutligen fullkomlig tystnad uppstod. Man hade ingenting att säga varandra, och fruktan att stöta upp ovädersfåglar pressade alltmera ner stämningen, så att tråkigheten grinade emot dem.

Intendenten började tumma på böckerna, som lågo kvar på divansbordet, och fick ögonen på en bok, som var påskriven med assistentens namn.

— Ett ungt fruntimmers historia, tror jag! Har du läst den? frågade han.

— Nej, jag har inte hunnit ännu! Vad är det med den boken?

— Jo, den har sin märkvärdighet, emedan den är skriven av ett fruntimmer och ändock är uppriktig.

— Så! Vad handlar den om då?

— Den handlar om den fria kärleken. Det är en ung vetenskapsman, som förlovar sig med en fördomsfri flicka. Och under det han är på en expedition, skänker hon sig åt en artist för att sedan gifta sig med sin fästman.

— Nåå? Vad säger författarinnan om det?

— Det skrattar hon åt, förstås.

— Fy! sade flickan och reste sig för att ta fram en butelj vin.

— Varför det? Ingen äganderätt i kärlek! Och fästmannen var tråkig, för övrigt, åtminstone i hennes sällskap, om man får döma av skildringen i boken.

— Nu börja vi på att bli tråkiga också, avbröt fröken Maria, i det hon fyllde glasen.

— Vad ska vi roa oss med då? frågade älskaren med ett cyniskt leende, som ej kunde missförstås. Kom och sätt dig här hos mig.

I stället för att bli sårad av den brutala tonen och gesten, varmed uppmaningen beledsagades, tycktes flickan med en viss beundran se upp till den man, vilken hon förut nästan föraktat för hans alltför aktningsfulla bemötande.

Skymningen hade fallit, och månen i första avtagandet kastade endast en gulgrön strimma in på golvet, silhuetterande balsaminens skugga.

Genom det öppna fönstret trängde dämpade toner från första valsen, Balens drottning, som en förebråelse, en hälsning från det förlorade paradiset och på samma gång underhållande hoppet att icke allt var slut.

Och i hoppet att binda honom genom minnet av den högsta sällheten gjorde hon det sista medgivandet efter en stormande kärleksförklaring från hans sida.