SJUNDE KAPITLET.

En fullsolig sommarmorgon sitter intendenten med sin lärjunge uppe i träpaviljongen, som han låtit uppföra på skärets högsta kam alldeles invid den nylagda stenfoten till missionshuset. Nere i hamnen ligger en skonare, som lossar de tillpassade ämnena till byggnaden, vilka bäras upp till deras plats och sammanfogas av verkmästaren och hans arbetare. Det är därför ovanligt livligt på skäret sedan någon tid och mindre skärmytslingar ha redan förefallit mellan fiskarfolket och stadsarbetarne, vilka senare behandlat de förre med översitteri, vilket återigen givit anledning till en rad försoningsfester med dryckenskap och nya slagsmål, attentat mot sedligheten och äganderätten. Det hade därför också ett ögonblick ångrat intendenten och kammarrådinnan, att de tagit befattning med befolkningens civilisering, då redan de första stegen visat så sorgliga resultat, så mycket mer som nattbullret, sången, skriket och klagomålen stört allt arbete och all vila för dem, som enkom rest ut att söka ro. Intendenten, som förlorat allt anseende, sedan han en gång släppt efter på sin myndighet, kunde icke återställa lugnet, men fröken Maria hade däremot lyckats bättre och förstod att genom ett raskt uppträdande, ett gott ord då och då dämpa stormen, och alldenstund hon icke ville tillskriva detta sin skönhet och sitt behagfulla sätt, hade hon tillmätt sig en högre grad av styrka och förstånd än hon ägde och så levat sig in i föreställningen om sina ovanliga själsförmögenheter, att även nu, då hon satt som elev hos sin lärare, hon mottog hans lärdomar under form av bekanta saker, dem hon med mera spetsiga än skarpsinniga anmärkningar tycktes korrigera och utlägga i stället för att inhämta.

Modren, som satt bredvid och broderade en altarduk till predikstolen i det nya missionshuset, syntes då och då häpna över sin dotters genomträngande förstånd och stora kunskaper, då denna med en enfaldig fråga gjorde läraren svarslös.

— Ser ni, fröken Maria, föreläste intendenten, alltjämt bedragande sig med hoppet om att kunna uppfostra henne, det obildade ögat har en benägenhet att se allting enkelt, det outvecklade örat att höra allting enkelt. Ni ser häromkring er bara gråstenar, och målaren och poeten göra likaså. Därför måla och skildra de allt så monotont, därför finna de skären så monotona, och likafullt, se på denna geologiska karta över trakten och kasta sedan en blick ut över landskapet. Vi sitta på den röda gneisens region. Se på denna flisa, ni kallar gråsten, hur rikt omväxlande den är sammanbakad av den svarta glimmern, den vita kvartsen och den rosenröda fältspaten.

Han hade tagit provet från den stenhög, som grundläggarne sprängt ur skäret och lagt samman till byggnadens fot.

— Och se här en annan. Det är vad man kallar eurit! Se, huru fina färgskiftningar från laxrött inåt flintblått. Och här är vit marmor eller urkalk.

— Finns det marmor här? frågade flickan, som av föreställningen om denna lyxstenart lystrade till.

— Ja, det finns marmor, fastän den är grå på ytan utan att ändock vara grå. Ty om ni ser nogare efter, skall ni finna, vilken oändlig rikedom av färger, som dessa lavar äga. Vilken skala av de finaste färger från svedlavens tuschsvarta, genom Stenlavens askgrå, sköldlavens läderbruna, ringlavens Scheeles-gröna och lunglavens fläckiga, koppargröna, vägglavens äggula. — Se nogare efter utåt skären, dem solen nu belyser, skall ni se, att kobbarne ha olika färg och att folket, som är vant att iakttaga, även givit dem namn efter färgskalan, som de känt utan att veta det. Ser ni, att svartkobben är svartare än de andra, därför att den består av det mörka hornblendet, att rökobben är röd, därför att han är danad av röd gneis, vitskären av renspolad eurit. Är det inte mer att veta varför än att veta, att så är det, och mindre ändå än att inte se annat än jämngrått, som målarne, vilka måla alla skär med en blandning av svart och vitt! Hör nu på vågornas brus, såsom poeterna summariskt kalla denna symfoni av ljud. Blunda ett ögonblick, så hör ni bättre, medan jag analyserar denna harmoni i enkla toner. Ni hör först ett brus, som liknar det man förnimmer i ett maskinrum eller i en stor stad. Det är vattenmassornas slammer mot sig själva; därpå hör ni ett fräsande, det är de lättare mindre vattenpartierna, som sönderpiskas till skum; och nu ett skrapande som knivens mot slipstenen, det är vågens rivande mot sanden; och nu ett rassel, som när man tömmer en gruskärra; det är sjöns uppvräkande av småstenarna, och sedan ett dunsande, doft som när man slår den kupiga handen mot örat, det är vågen, som pressar luften framför sig i en hålighet; och sist detta mullrande som av en avlägsen åska, det är de stora stenblocken, som rullas på stenbotten.

— Ja, men det där är ju att förstöra naturen för sig! utbrast flickan.

— Det är att göra naturen intim med sig! Det ger mig lugn att veta, och jag befrias därigenom från poetens halvdolda fruktan för det okända, som icke är annat än minnen från vildens diktartid, då man sökte förklaringar, men icke kunde finna dem i hast och därför i sin nöd tillgrep fabler om sjöjungfrur och jättar. Men nu övergå vi till fisket, som skulle upphjälpas, och lämna laxen så länge för att först försöka med nya strömmingsmetoder. Om två månar börjar storfisket, och om jag icke räknat orätt, så kommer det att slå fel i höst.

— Hur kan ni spå det från er soffa? frågade flickan mera spetsigt än nyfiket.

— Jag spår det på de grunder, att jag sett — från min soffa — huru drivisen i våras skrapade ren grunden från tång och andra alger, i vilka strömmingen går att leka; jag förutsäger det på den vetenskapliga grunden, att de små kräftdjuren — samma vad de heta — av vilka strömmingen lever, uteblivit från bankarna, sedan tången skrapades bort. Vad skall man så göra? Jo, man skall försöka fiska på djupet! Om fisken inte kommer till mig, så får jag komma till fisken. Och därför få vi försöka med drivgarn, som flyta efter en drivande båt. Det är enkelt!

— Det är storartat! utbrast fröken Maria.

— Det är gammalt, invände intendenten, och är inte min uppfinning! Men nu ska vi som kloka människor tänka på reträtten, ty om vi också få strömming och inte få pris på den, då västkusten åter fångar sillen, så måste vi ha annat i beredskap.

— Det är laxen!

— Det är laxen, som måste finnas här, fastän jag icke sett den.

— Så långt hade vi kommit sist, men nu vill jag veta, hur ni kan veta det.

— Jag ska förkorta bråket och i få ord säga skälen till min visshet. Laxen vandrar som de andra flyttfåglarna.

— Laxen är ju en fågel?

— Ja visst, en riktig flyttfågel. Han finns utanför norrländska floderna, är funnen ett par gånger i not i norra skärgården, fiskas utanför Gottland och hela vägen söderut, alltså måste han gå förbi här. Nu är det ert göra att leta upp honom med flytande långrev. Har ni lust med det i egenskap av min assistent mot åtnjutande av mitt gage.

Det sista kom så tvärt, men med beräkning, och förfelade icke sin verkan.

— Jag skall förtjäna pengar, mamma, utropade fröken Maria med en glättig ton, som skulle dölja den verkliga glädje hon erfor. Men, tillade hon, vad ska ni då göra?

— Jag ska ligga på min soffa, och så ska jag förstöra naturen åt er.

—Vad skall ni göra? frågade modren, som trodde hon hört orätt.

— Jag skall göra ett italienskt landskap åt fröken Maria, svarade intendenten, och nu lämnar jag er, mina damer, för att kasta ut skissen.

Därmed reste han sig och gick med en artig bugning ner åt stranden.

— Det är en underlig människa, sade modren, när intendenten avlägsnat sig.

— En ovanlig människa, åtminstone, svarade flickan, men jag tror aldrig, han är riktigt klok. Grundsatser tyckes han dock ha och är i det hela en välvillig man. Vad säger du om honom?

— Ge mig mitt nystan, barn, svarade kammarrådinnan.

— Nej, men säg någonting … säg, om du tycker om honom eller ej, upprepade flickan.

Modren svarade endast med en halvt sorgsen, halvt resignerad blick, som uttryckte: jag vet ingenting.

*

Emellertid hade intendenten gått ner till hamnen och tagit sin båt för att ro ut till skären. Sommarvärmen hade rått en månad härute, så att luften var het; men drivisarne kommo ännu norrifrån, där en ovanligt sträng vinter vid stränderna framkallat bottenfrysningar, vilka nu, drivande söderut, avkylde vattnet, så att de lägre luftlagren höllo sig vid en större täthet än de övre och strålbrytningen därigenom vanställde skärens yttre och åstadkommit de praktfullaste hägringar under de sista dagarne. Dessa skådespel hade givit anledning till långvariga tvister mellan intendenten och damerna och i vilka dispyter fiskarfolket blivit inkallade till skiljedomare såsom varande mest kompetenta, då de sett dessa naturfenomen sedan barndomen. Och när en morgon de ljusröda gneisskären genom strålbrytningen sträcktes i höjden och genom luftlagrens olika täthet syntes lagrade såsom Normandies faläser, förfäktade fröken Maria den åsikten, att det verkligen var dessa kalkstensklippor, som genom en för vetenskapen ännu outredd naturlag reflekterades ända hit in i Östersjön. Samtidigt hade dyningarnes vita svall i strandstenarne genom refraktionen förstorats och mångdubblats, så att det verkligen såg ut, som om en flottilj normandiska fiskarbåtar loverade under faläsen. Intendenten, som förgäves sökt giva den enda riktiga förklaringen och därmed borttaga det övernaturliga, helst folket ur fenomenet ville draga spådomar naturligtvis om förestående missöden och denna tro på olycksödet kunde inverka förlamande på deras företagsamhet, fann sig försatt i den belägenheten, att han måste uppträda först som trollkarl för att vinna folkets öra, med beslut att sedan avlägsna det underbara, sedan han talat om, hur han gjort sin trollkonst.

Därför hade han frågat de troende, om de även skulle tro, att det var en spegling av Italien de sågo, om de fingo se ett italienskt landskap; och då svaret blivit ja, beslöt han sig för att förena det nyttiga med det nöjsamma och genom några små förändringar framställa sitt till fröken Marias födelsedag utlovade sydländska landskap, så att det vid nästa hägring skulle uppstiga i horisonten i en stor skala, sett genom det kolossala förstoringsglas, som de olika täta luftlagren erbjödo.

Sittande i sin båt viserade han nu Svärdsholmen med dioptern, vars linser han betydligt förstärkt. Det gällde nu först att få det mest karaktäristiska i formationen eller de lagrade bergarterna att stiga upp, och detta hade naturen delvis undangjort. Därpå behövde han en pinje, en cypress, ett marmorpalats och en terrass med spaljerade oranger.

Sedan han därför observerat och tecknat skärets kontur, hade han planen klar och landade snart med sin båt, i vilken han instuvat ett järnspett, en skeppsskrapa, en rulle zinktråd och en pyts gulockra med en stor tjärborste jämte yxa, såg, spik och ett förråd dynamitpatroner.

När han kommit i land och packat upp sina saker, kände han sig som en Robinson, den där skulle gå lös på och upptaga en kamp mot naturen, men nu så mycket skarpare och segervissare, som han medförde alla kulturens hjälpmedel. Sedan han uppställt ett lantmätarbräde på stativ och därpå ställt diopterlinjalen, grep han sig an.

Bergåsen, vars stupade skikt lyckligt härmade söderns sedimentära lager, behövde han endast skrapa ren från lavar, där sådana funnos, men lämna några horisontella linjer mörkare än lagren. Det var icke något tungt arbete, utan skeppsskrapan for över den glatta ytan som en retucherpensel på en dekorationsmålares stora duk.

Ibland kom det över honom ett äckel, att han satte bort tid och krafter på barnsligheter, men den kroppsliga ansträngningen jagade blodet åt huvudet, så att han såg småsakerna större, kände något av Titan, som stormade skapelsen, korrigerade upphovsmannens kråkfötter, vrickade på jordaxeln så att söder kom liten smula åt norr.

När han så randat bergväggen, vars yta icke behövde vara mer än några meter lång, då den skulle mångfaldigas av luftlagren, tog han fatt på pinjetillverkningen. På bergknallens kam stodo en grupp halvstammiga tallar, vilka tillsammans endast brukade hägra som ett skogsbryn. Det gällde nu att fälla ett halvt dussin för att isolera den bästa och den som silhuetterade sig mot luften.

Att såga ner de övertaliga var en halv timmes göra. Den kvarlåtne var en slank en, vars hela växtlighet samlat sig i kronan, just därför att de andra, stående tätt inpå, hindrat grenbildning på stammen. Men nu måste han med yxan gallra kronan, så att den utmärkande paraplyställningen med dess spröt kom fram. Det var lätt gjort, men när han sedan viserade sin skapelse i dioptern, såg han, att stilen ännu icke var fullkomlig, utan att toppgrenarne måste med zinktråd stagas uppåt och sidogrenarne något neråt och utåt. När pinjen var färdig, tog han ett glas vin och utsåg råmaterialet till cypresserna. Detta gav sig snart själv i ett par toppiga enar, vilka han endast behövde välja, så att de stodo mot luften, varpå yxan och kniven putsade. Men som de stodo väl ljusa, tog han ett ämbar vatten, i vilket han löste kimrök, och med lösningen stänkte han dem, tills de fått en riktig kyrkogårdsfärg.

När han så beskådade sitt verk, blev han hemsk till mods, erinrade en mörk historia om flickan, som trampade på brödkakan, och när de vita måsarne upphävde rysliga skrik över hans huvud, tänkte han på de två svarta korparne, som kommo från himlen att hämta själen till helvetet.

Sedan han suttit en stund, så att blodet återvänt till hjärnan, log han åt sitt verk och åt sin barnsliga fruktan. Om naturen icke gått precis så hastigt till väga vid arternas uppkomst, så var det icke brist på vilja, utan bara på förmåga.

Nu gällde det marmorpalatset; men som han utgått från det och spekulerat ut allt hemma på sin soffa, så var det arbetet icke stort svårare än det andra.

Kalkskiktet låg alldeles stupat färdigt att bli fasaden, visserligen endast några kvadratmeter, men mer behövdes ej, och det fordrades endast att lösa euritplattorna, som genom vittring rämnat, ifrån kalken. Järnspettet visade sig i början tillräckligt men vid foten måste han lägga en dynamitpatron i skrevan.

När skottet small av och flisorna regnade ner, erfor han något av skaldens längtan att få på en gång hälla ner i en vulkan de stående arméernas ammunitionsvagnar och befria mänskligheten från tillvarons smärta och utvecklingens besvär.

Nu var marmorplattan emellertid blottad, och den korniga kalkstenens kristaller gnistrade som toppsocker i solskenet. Med sina färgpytsar drog han nu opp en rusticerad sockel och tecknade två små kvadratiska fönster. På bergpallen ovanför slog han ner två störar, lade en tredje mitt över och band fast, så att det hela bildade en pergola. Sedan behövde han endast upplyfta mjölonrevorna, som voro famnslånga, och fläta omkring stängerna, så var vinrankan på sin plats och hängde ner i festoner.

Slutligen retucherade han terrängen med en kanna saltsyra, utspädd i sin mängd vatten, varigenom uppstod en lysande vit schattering i gröngräset, som skulle föreställa fläckar av Bellis eller Galanthus, dem han sett karaktärisera romerska Campagnan, när den »andra våren» infann sig i oktober efter vinskördens slut.

Och därmed var hans arbete färdigt.

Men det hade dragit ut till aftonen. För att få undret att göra tillbörlig verkan återstod likväl att kunna bebåda i förväg dess inträdande och allra bäst bestämma dagen. Nu visste han, att stark värme rått i södra Europa och att därför en nordlig vind icke länge kunde vara borta. Den hade nu stått på osten en tid, emedan barometertrycket i Nordsjön varit lågt. Drivis låg, enligt rapporterna, vid Arholma, och så fort vinden kantrade några streck åt norr, måste drivisen följa den strömfåra, som går väster om Åland, när Bottniska bassängen tömmer sig i Östersjön. Kunde han bara få nordlig vind den ena dagens afton, så var han säker, att den stod ett par dagar, och som med densamma alltid följde klar luft, skulle han åtminstone dagen förut kunna förespå fenomenets uppträdande; och var han så långt kommen, bleve timman en bisak, ty hägring uppträdde endast några timmar efter solens uppgång, vanligen mellan klockan tio och tolv.

När han nu inträdde i sin kammare, stängde han dörren för att få sätta sig till sitt arbete, sitt stora arbete, som han planerade sedan tio år och ämnade ha färdigt vid sitt femtionde; målet, som uppehöll hans liv och vilket han bar på som sin hemlighet. Han njöt i tanken på att få äga sig själv några timmar, ty de veckor, som förflutit, sedan de båda fruntimren ankommit, hade han varje afton varit upptagen med att hålla dessa sällskap, och det, som skulle bli en vila och ett nöje, hade blivit ett tvång och ett arbete. Den unga flickan älskade han, och han ville leva med henne i äktenskap, i fullständig förening, där den lediga stunden improviserades till förtroenden och vila, men detta halvhetstillstånd, där han skulle på bestämda timmar infinna sig och, antingen han var disponerad eller ej, konversera, plågade honom som en tjänstgöring. Hon hade slagit sig fast på honom och tröttnade aldrig att ta emot, helst han ägde förmågan att alltid vara ny och underhållande, men han, som aldrig fick något, kunde i längden finna behov av att förnya sig. Men när han då drog sig tillbaka, blev hon orolig, nervös och pinade honom med frågor om huruvida hon var för efterhängsen, varpå han ej kunde som väl uppfostrad svara ja.

Nu öppnade han sitt manuskriptskåp, där kartongerna lågo ordnade med anteckningar, små lappar med improviserade tankar över observationer, uppfästade på halvark som ett herbarium, och vilka han roade sig med att ordna och ordna omigen efter nya indelningsgrunder för att utröna, om verkligen företeelserna kunde ordnas på så många sätt, som hjärnan ville, eller de verkligen endast kunde ordnas efter en enda indelningsgrund, såsom naturen lagrat dem, om verkligen naturen hade gått till väga efter en lagbunden ordning. Denna sysselsättning väckte hos honom föreställningen om att han var den verklige ordnaren av kaos, som skilde ljus och mörker, och att kaos upphörde först med uppkomsten av det urskiljande medvetenhetsorganet, då ljus och mörker i verkligheten ännu icke voro skilda. Han berusade sig vid denna tanke, kände huru hans jag växte, huru hjärncellerna grodde, sprängde sina skal, förökade sig och bildade nya arter av föreställningar, som skulle en gång gå ut i tankar, falla i andras hjärnmassor som jästsvampar, få millioner att, om ej förr, så efter hans död, vara drivbänkar åt hans tankefrön …

Det knackade på dörren, och med exalterad röst, som om han blivit störd i ett lönnligt möte, frågade han, vem det var.

Det var en hälsning från damerna med förfrågan, om icke intendenten ville komma ner.

Därpå svarade han med en återhälsning, att han icke hade tid i afton, emedan han måste arbeta, så vida icke hans närvaro var påkallad av någon mera tvingande omständighet.

Så blev det tyst en stund. Som han trodde sig bestämt veta, vad som nu komme att följa, lämnade han det avbrutna arbetet och städade undan sina manuskript, vilket göromål han just slutat, då han hörde kammarrådinnans steg i trappan. I stället för att vänta en knackning öppnade han dörren och hälsade med en fråga. — Fröken Maria är sjuk?

Modren studsade, men hämtade sig straxt och bad doktorn komma och se på henne, då det var omöjligt få läkare.

Intendenten var icke medicinare, men hade läst sig igenom elementerna av patologi och terapi, observerat sig själv och alla sjuka, som kommit inom hans krets, samt filosoferat över sjukdomarnes och läkemedlens natur och slutligen upprättat en terapi, som han brukade för sig själv. Han lovade därför att komma om en halv timme och medföra läkemedel, sedan han hört, att flickan låg i konvulsioner.

Det hade nämligen icke varit svårt för honom att utgissa sjukdomens natur. Då första budskickningen icke haft något att förmäla om sjukdomsfall, måste detta ha inträffat emellan de båda buden och ha varit en följd av hans vägran att komma, alltså ett psykiskt illamående, som han så väl kände igen och som gick under det ännu svävande namnet hysteri. Ett litet tryck på viljan, en hindrad önskan, en korsad plan, och straxt följde en allmän nedsättning, under vilken själen sökte förlägga smärtorna inom kroppen utan att kunna lokalisera dem. Han hade i farmakodynamiken sett så ofta bredvid läkemedlens namn och deras verkan små försiktiga tillägg »på ett ännu ej känt sätt» eller »vars verkningssätt är ofullständigt känt» och hade genom iakttagelse och spekulation trott sig finna, att just på grund av andens och materiens enhet, läkemedlet verkade både kemiskt-dynamiskt och psykiskt på en gång. En nyare tids medicin hade utstrukit läkemedlet eller det materiella underlaget och antagit i hypnotismen en rent psykisk eller i diet och kroppsrörelser en vulgär, ofta skadlig mekanisk metod. Dessa överdrifter ansåg han vara nödvändiga och välgörande övergångsformer, oaktat försöken krävt sina offer, såsom då man med kallt vatten rev opp nervösa personer i stället för att lugna dem med varma bad eller tröttkörde svaga med våldsamma promenader i rå luft.

Han hade ansett sig finna, att de gamla läkemedlen kunde tjäna ännu liksom åskådningsmateriel, populärt talat, för att väcka och ändra stämningar, och likasom den gruppen adstringentia verkligen åstadkom en sammandragning av magsäcken, så framkallade desamma likasom en koncentrering av själens spridda krafter, vilket den förslappade drinkaren visste av erfarenhet, då han om morgonen drog upp sitt utgångna verk med en bitter.

Denna kvinna kände sig illamående i kroppen utan att direkt vara det. Därför komponerade han nu en serie läkemedel, av vilka det första skulle framkalla ett verkligt fysiskt illabefinnande, varigenom patienten skulle tvingas att lämna det sjukliga själstillståndet och få det rent lokaliserat i kroppen. Till den ändan uttog han ur sitt husapotek den vidrigaste av alla droger eller dyvelsträck, som bäst kunde framkalla tillståndet av allmänt illamående och i så stor dos att verkliga konvulsioner skulle uppstå, det vill säga: hela fysiken med luktsinnet och smaken skulle resa sig i revolt mot detta för kroppen främmande ämne och alla själens funktioner rikta sin uppmärksamhet på att avlägsna detta. Därmed vore de inbillade smärtorna glömda, och det gällde sedan endast att efter varandra framkalla övergångar från den ena vidriga förnimmelsen ner genom allt svagare, tills slutligen befrielsen från det sista stadiet genom en uppåtstigande skala av kylande, täckande, mjukande, mildrande medel återväckte en fullkomlig lustkänsla såsom efter genomgångna mödor och faror, vilka det är ljuvt att minnas.

Efter att ha klätt sig i en vit kaschmirjacquett och knutit en crèmefärgad halsduk med svaga ametistfärgade randningar, påtog han för första gången sedan damernas ankomst sitt armband. Varför allt detta, kunde han icke säga; men han gjorde det under inflytandet av en stämning, hämtad från sjukbädden, han skulle besöka, och som han framkallat inom sig. Och när han nu såg sig i spegeln utan att observera sitt ansikte, märkte han, att hans yttre stämde milt, sympatiskt men även ovanligt och dragande uppmärksamheten till sig, utan att uppröra en nervös person.

Därpå samlade han sina rekvisita såsom en magiker, den där går att göra konster, och gav sig i väg till sjukbädden.

När han blivit ledd in i kammaren, såg han flickan ligga på soffan, iklädd en persisk morgonrock och med utslaget hår. Ögonen voro onaturligt stora och stirrade föraktligt på den inträdande.

Intendenten kände sig ett ögonblick förlägen, men endast ett ögonblick, varpå han gick fram och fattade hennes hand.

— Hur är det med er, fröken Maria? frågade han deltagande.

Hon skärpte ögat, som om hon ville se igenom honom, men svarade intet.

Han tog upp sitt ur, räknade pulsslagen och sade:

— Ni har feber.

Detta ljög han, men han måste vinna hennes förtroende, och det hörde till kuren.

Flickans ansikte ändrade också strax uttryck.

— Om jag har feber! O, jag tror, att jag brinner opp!

Hon hade fått beklaga sig, och den fientliga stämningen mot den inträdande hade givit vika, så att ledningskontakt kunde uppstå.

— Vill ni lova att lyda min ordination, så skall jag bota er, upptog intendenten samtalet, under det han lade sin hand på hennes panna.

Vid ordet lyda kände han, hur patienten röck till, som om hon icke alls ville lyda, men i detsamma föll armbandet ner inunder manschetten, och den inbillningssjukes motstånd upphörde.

— Gör med mig vad ni vill, svarade hon undergivet, under det hon höll ögonen fästade på den gyllene ormen, vilken fascinerade henne och väckte hennes fruktan för något okänt.

— Jag är inte läkare till yrket, som ni vet, men jag har studerat konsten och vet så mycket som behövs för tillfället. Här har jag en drog, som är mycket svår att ta, men den brukar vara ofelbar. Jag är ingen hemlighetsmakare och skall säga er, vad jag ger er in. Detta är gummiresina (Asafœtida), som beredes av roten till en mångårig ört, vilken växer i Steniga Arabien.

Flickan lystrade vid ordet Arabien, som förmodligen väckte några tankar på vällukter, vilka icke kunde nedtysta lady Macbeths stinkande brott.

Hon tog därför emot skeden och luktade på innehållet. Men i samma ögonblick kastade hon huvudet tillbaka och utropade:

— Jag kan inte!

Han lade sin arm om hennes nacke, kraftigt och milt, räckte skeden ännu en gång och jollrade:

— Visa nu, att ni är ett snällt barn!

Därpå hällde han i henne drogen, utan att hon kunde göra motstånd.

Hon föll tillbaka mot soffdynorna, och hennes kropp vred sig under smärtorna av det vidriga intrycket, som det vitlöksluktande hartset framkallat; och hennes ansikte uttryckte en fasa, såsom om allt ont och motbjudande i denna världen hopat sig över henne. Och med bedjande röst anhöll hon få vatten för att befria sig från kvalen.

Det fick hon ej, utan hon måste lägga sig ner och överlämna sig på nåd och onåd åt de obehagliga känslor läkemedlet väckt.

När han nu såg henne upplöst av vämjelse, framtog han sin drog numro två.

— Nu, fröken Maria är ökenvandringen i Steniga Arabien slut och nu skall ni upp på alpen och dricka bergluft, koncentrerad i den raska gentianans beska rot, gul som solskenet, sade intendenten med en uppmuntrande, manhaftig stämma.

Viljelös mottog flickan den bittra drogen och for tillsammans, som om man stött en kniv i henne.

Men strax därpå reste hon sig, som om hennes spridda krafter ryckt tillhopa och energien kommit igen. Det våldsamma medlet hade förtagit det förras vidriga smak, men retade maghinnorna genom sin skärpa, och ökade pulsen.

— Nu ska vi släcka elden med täckena, fortfor intendenten. Och nu gå vi till Bretagnes havsstrand att hämta balsam i den milda Caraghéenalgen. Känner ni, hur mjukt limmet lägger sig skyddande över de angripna magväggarna; och märker ni doften av havets salter?

Ett stilla lugn bredde sig över patientens upphetsade ansikte, och som läkaren nu ansåg henne kraftig nog att höra på hans tal, började han reminiscera Bretagnes kuster, seglingar på Atlanten, livet hos fiskarne i Quimper och sjöfågelsjakter vid Sarzeau.

Hon följde med hans berättelse, men syntes ännu något tröttad, varför han avbröt och gav henne en symfoni han kallade och som återgav i text den klassiska rutan, känd såsom vinkrydda av medeltidens brudfolk, den himmelska angelica, den familjedoftande krusmyntan, med en liten touche av Cardebenedikt för att hålla friskheten vid makt och ett grand enbärsolja för att få tala om skogen.

Han liksom masserade henne med stämningar, ryckte henne från sjukliga tankar genom att låta henne färdas i fantasien från plats till plats, beresa hela Gamla och Nya världen, få visioner av alla slags landskap, alla folkslag, alla klimat. När hon syntes trött, gav han henne en sked citronsaft med litet socker, som kylde och mildrade, så att hon efter en passerad förfärlig halvtimme mottog den enkla förfriskningen som en stor njutning, vilken förmådde henne att le.

— Vänd er nu åt väggen, bad intendenten, och låtsas sova i fem minuter, medan jag går ut och talar vid kammarrådinnan.

Intendenten, som kände sina krafter svika, måste gå ut i friska luften för att hämta sig. Och han behövde endast kasta en blick ut över den halvljusa natthimlen, ut över det stålblå havet, sluta ögonen och försöka att tänka på ingenting för att känna, huru den i oordning bragta hjärnan likasom lade sig till rätta igen och fortsatte sin växande, lidande gång framåt efter att ha vridits baklänges ett stycke.

Men under det han sålunda blev stående med armarne över bröstet, halvsovande, hörde han dock en tanke surra i ena örat: Ett barn på trettifyra år!

Så vaknade han och steg in i stugan igen.

Fröken Maria satt på soffan med det upplösta håret behagsjukt kastat omkring sig, men såg eljes fullkomligt frisk och nyter ut.

Intendenten framtog nu ur sin korg en flaska syrakusavin och ett paket ryska cigarretter.

— Nu skall ni låtsas, att ni är frisk, sade han, och att vi träffas efter en lång resa. Därpå skall ni dricka ett glas sött sicilianskt vin och röka en cigarrett, ty det hör till kuren.

Flickan syntes göra en ansträngning att dölja okända lidanden, men drack, allt under det hon höll ögonen fästade på armbandet.

— Ni ser på mitt armband, bröt intendenten tystnaden.

— Nej, det gjorde jag inte, förnekade flickan.

— Det fick jag av en kvinna, som naturligtvis är död, eftersom jag inte lämnat igen det.

— Har ni älskat, ni? frågade flickan, starkt betvivlande.

— Ja, men med öppna ögon! När man eljes anser det berömvärt att bruka sitt förnuft, varför skulle man då släcka det, när man ämnar taga ett av de viktigaste stegen i livet?

— Jaså, man skall vara beräknande i sin kärlek?

— Starkt, otroligt beräknande, när det gäller att släppa lös en av de vildaste drifterna!

— Drifterna?

— Drifterna! Ja!

— Ni tror inte på kärleken?

— Ni framställer frågor, som icke äga något svar! Tro på kärleken i allmänhet? Vad menar ni med det? Det finns en massa arter av kärlek, som äro motsatta som svart och vitt! Inte kan jag tro på båda på en gång, alla på en gång.

— Och den högsta arten?

— Den intellektuella; i tre étager dock som det engelska huset. Överst arbetsrummet, under sovrummet och köket i jordvåningen.

— Så praktiskt! Men kärleken, den stora, är icke beräknande, den har jag föreställt mig som det högsta, som en storm, ett åskslag, ett vattenfall!

— Som en rå, ohejdad naturkraft? Så uppenbarar den sig hos djuren och lägre varieteter människa …

— Lägre? Äro inte alla människor lika?

— Jo, jo! Alla mänskor äro lika som två bär; ynglingar och gubbar, män och kvinnor, hottentotter och fransmän. Visst äro de lika! Se på oss två bara! Fullständigt lika, bara skägget, som står oss emellan! Förlåt, min fröken, nu ser jag att ni är frisk, och nu lämnar jag er. Sov gott!

Han hade rest sig och tagit sin hatt, men i nästa ögonblick stod flickan vid hans sida med hans båda händer slutna mellan sina och med samma slags blick, varmed hon första gången besegrat honom, bad hon: stanna!

Under dessa brinnande blickar och dessa handtryckningar erfor han något som han tänkt sig en ung flicka skulle känna, då hon stod under inflytande av en förförares eldiga angrepp. Han blev förvirrad, och det uppreste sig inom honom en känsla av kränkt blygsamhet, sårad manlighet. Han lösgjorde sina händer, drog sig tillbaka och sade med lugn stämma, skärande av konstlad köld:

— Besinna er!

— Stanna, eller jag söker er på ert rum! ljöd flickans exalterade svar, som tycktes innebära en hotelse utan vädjan.

— Då stänger jag min dörr!

— Är ni en man, ni? klingade i ett hårt skratt hela utmaningen.

— Ja, i så hög grad, att jag vill vara både den väljande och den angripande, och jag tycker inte om att bli förförd!

Därmed gick han och hörde bakom sig ett buller, som om en mänskokropp fallit omkull och slagit sig mot möbler.

När han kom ut, höll han på att vända om, ty han befann sig av själsansträngningen i ett svaghetstillstånd, som gjorde honom mycket mottaglig för intryck av andras lidanden. Men när han blivit ensam några sekunder och samlat sig, så att hans styrka återvänt, kände han sig fast besluten att bryta detta förhållande, som hotade att inkräkta på hela hans själsliv, och i tid klippa av förbindelsen med en kvinna, som så tydligt visat, att det endast var hans kropp hon åtrådde, under det hon utspydde hans själ, den han ville gjuta in i denna livlösa köttbild. Hon njöt av klangen i hans röst, men tankarne tog hon ej emot i andra fall, än där de voro till direkt gagn; han hade ofta överraskat henne med att betrakta linjerna i hans figur, och hon brukade understundom tanklöst fatta om hans överarm, vars svällande muskel bildade en vulst under det mjuka klädet. Han erinrade nu dessa många utmaningar vid badet, vid seglingar, vid uppstigandet i utkiken, som han aldrig besökte, emedan det oroade hans nervsystem att stå på en höjd utan tillräckligt stöd. Och nu i afton, när han sett detta utbrott av ohejdad moderpassion, insåg han med fruktan, att denna kvinna icke var av den utvecklade ras, som kunde individualisera sin kärlek till en viss, att han för henne endast spelade rollen av den oumbärliga könsmotsättningen i allmänhet.

Han hade vandrat ner till stranden för att svalka sig, men natten var ljum. Havet hade stannat sin gång, och i nordväst låg himlen svagt melonfärgad, men ute i öster över vattnet vilade natten. Strandklipporna voro ännu ljumma, och han satte sig i en av dessa många vilstolar, dem kölden sprängt ut och böljorna slipat glatta.

Det nyss genomlevade drog förbi honom, och nu, när sinnet lugnat av, såg han händelsen i ett annat ljus. Så hade ju alltid hans dröm varit, att han skulle väcka en kvinnas kärlek i den grad, att hon skulle komma tiggande, krypande till honom, sägande: jag älskar dig; värdigas älska mig! Så vore ju naturens ordning, att den svagare nalkades den starkare med ödmjukt sinne och icke tvärtom, ehuru det senare ännu var fallet med dem som levde i kvarlevor av vidskepliga föreställningar om något mystiskt överhögt hos kvinnan, sedan likväl forskningen uppdagat, att det mystiska endast var oreda och det överhöga endast en diktsamling av den manliga driftens sammanpressade begär.

Nu hade hon kommit så, som han drömt sig det; den från fördomar befriade kvinnan av en ny tid hade visat hela sitt inres glödande natur, och han hade dragit sig tillbaka. Varför? Kanske att hävdens och vanans bud ännu regerade honom! Ty det låg ju intet oblygt i hennes utbrott, intet spår av skökans utbjudande, icke en ohövisk åtbörd eller fräck min! Hon älskade honom på sitt sätt! Vad kunde han begära mer, och med en sådan kärlek kunde han trygg anknyta sig vid henne, då kanske icke mången man kunde skryta med att ha tänt en sådan låga. Men han kände ingen stolthet över att ha vunnit henne, ty han kände sitt värde, han erfor snarare ett tryckande ansvar, som han ville bli fri ifrån. Och därför måste han resa.

I tankarne satt han nu och packade sina saker. Han plockade ihop från skrivbordet och såg den tomma, gröna duken; tog bort lampan, som spritt ljus om kvällen och gnistrande färg om dagen. Och där blev ett tomrum. Klädde av väggarne deras tavlor och vävnader, och de vita, trista matematiska figurerna stego fram; lyfte ner böckerna från hyllorna, och den rysliga ödsligheten grinade emot honom, enformigheten, nakenheten, fattigdomen!

Och så kom tröttheten av kroppsansträngningen, resefruktan med dess förlamande verkan; ängslan för det okända, dit han nu skulle kastas; saknaden av det invanda och av hennes sällskap. Och han såg den unga flickan i sin barnsliga och dock majestätiska skönhet; hörde hennes klagan, såg hennes bleknade kinder, som en annan skulle komma att rodna igen efter en tids förlopp.

Så hade han lidit igenom alla skilsmässans kval en hel kvart, vilken förefallit honom lång som timmar, då han i sommarnattens halvskymning såg en kvinnogestalt teckna sig mot den ljusa himmeln uppe på berget. De härliga konturerna, dem han kände så väl, antogo ännu ädlare proportioner mot den numera blekgula skyn, vilken likaväl kunde vara slutet på en solnedgång som början på en soluppgång. Hon tycktes komma ifrån tullstugan och syntes söka något eller någon. Barhuvad och med håret ännu hängande kring axlarne, kastande med huvudet för att spana, syntes hon plötsligen ha upptäckt, vad hon sökte, och med raska steg störtade hon ner till stranden, där den återfunne var sittande, orörlig, utan makt att fly, utan vilja att ge sig till känna. Och framkommen föll hon ner, lade sitt huvud i hans knä och talade vilt, blygt, bedjande, som om hon ville förintas av skam utan att kunna lägga band på sin tunga.

— Gå icke ifrån mig, snyftade hon. Förakta mig, men hav förbarmande! Älska mig, älska mig, eller jag går dit, därifrån jag aldrig mer kommer tillbaka!

Nu vaknade hos honom hela mannaålderns oerhörda kärleksträngtan. Men när han såg kvinnan för sina fötter, väcktes även mannens nedärvda riddarkänsla, som i sin maka ville se härskarinnan, icke slavinnan, och han reste sig, lyfte upp henne, lade sin arm om hennes liv och tryckte henne till sig.

— Vid min sida, Maria, icke vid mina fötter, sade han. Du älskar mig, ty du visste, att jag älskade dig, och nu är du min, för livet. Och du kommer aldrig levande ur mina händer, hör du! För hela det långa livet. Och nu sätter jag dig på min tron och ger dig makten över mig och mitt, mitt namn och min egendom, min ära och min gärning, men glömmer du, att det är jag, som förlänat dig makten, och missbrukar du den eller överlåter den, så störtar jag dig som en tyrann så djupt, att du aldrig skall se solen lysa mer! Men det kan du inte, ty du älskar mig, icke sant, du älskar mig?

Han hade satt henne ner i bergstolen, böjt knä och lagt sitt huvud i hennes sköte.

— Jag lägger mitt huvud i dina knän, fortfor han, men klipp icke mitt hår, medan jag sover vid din barm; låt mig lyfta dig, men drag icke ner mig; bliv bättre än jag, ty det kan du, då jag skyddar dig för beröringen med världens smuts och elände, som jag skall ta uti; adla dig med de stora egenskaper, som jag saknar, så bliva vi tillsammans ett fullkomligt helt.

Hans känslor började få tankens kyliga färg och syntes vilja släcka hennes exaltation, så att hon avbröt honom med att lägga sitt glödande ansikte mot hans, och när han icke besvarade hennes smekning, tryckte hon en brinnande kyss på hans mun.

— Du, barn, sade hon, törs du icke kyssas, när ingen ser det!

Då sprang han upp, grep henne om nacken och kysste henne på strupen upprepade gånger, tills hon lösgjorde sig och med ett skratt ställde sig upprätt framför honom.

— Du är ju en riktig liten vilde, bannade hon.

— Vilden finns där, akta dig! svarade han, och så tog han henne om livet, och de vandrade framåt i den ljumma sanden, som viskade om deras fötter.

Och nu blixtrade fyren i fjärran, sedan luften svalat av sig och daggen fallit. Ute från bådarna hördes skälarnes rop som från skeppsbrutna.

De gingo en timme och fler, och de talade om första mötet, om de hemliga tankarne då och då, om framtiden, om den stundande vintern, om utländska resor; och under tiden kommo de ut på udden, där stenkumlet med korset stod rest till åminnelse av ett skeppsbrott med drunknade.

Plötsligt sågo de två skuggor skymta, smyga undan och försvinna.

— Det var Vestman och svägerskan, sade Borg. Fy! Om jag vore mannen, skulle jag sumpa henne!

— Inte honom? kastade flickan fram mera bjärt än hon ville.

— Han är inte gift! svarade Borg kort; det är skillnaden!

Det blev tyst, obehagligt, så att man började leta samtalsämnen, och under tiden viskade tankarne, som löst sig ur förtrollningen; och han längtade redan tillbaka till förtrollningen, till ruset, som förblindade, som gjorde grått till rosenrött, som byggde piedestaler, som satte guldkanter på spräckt porslin.

I detsamma vände de vid bergsväggen för att anträda återfärden. Vinden, som sovit, började nu dra emot, och i sin beklämning kände den väckta älskaren, huru det fläktade svalt. Det var nordan, som han väntat och vilken han nu hälsade som räddaren. Ty i en sekund, då flickans motsägelse i en livssak likasom knäckt sönder något i honom, så att han känt, det hennes väsen endast kunde lödas vid hans, icke hopsmältas, om ej han först uppgivit motståndet och överlämnat sig helt och fullt, grep han nu ögonblicket att stiga upp igen utan att trampa henne.

— Varför hatar folket mig? frågade han helt tvärt.

— Därför att du är dem överlägsen, undslapp det flickan, utan att hon märkte, vilken bikt hon avgav.

— Det tror jag ej, svarade han, ty deras förstånd räcker icke till att uppskatta min överlägsenhet.

— Deras hat kan förvända synen på dem!

— Utmärkt svarat! Men om de fingo se underverket, skulle deras ögon öppnas?

— Kanske! Om undret väckte fruktan.

— Nå, så ska de få undret! I morgon klockan tio skall järtecknet ske!

— Vilket?

— Det som jag lovat dig!

Flickan såg med häpnad i hans ansikte, som om hon ej trodde, vad han sade. Därpå invände hon skrattande:

— Om det blir mulet väder då?

— Det blir det inte, svarade intendenten bestämt. Emellertid, efter som vi nu ha kommit redan så långt, att vi tala om vackert väder, så kan vi också tänka på vad din fru mor skall säga om detta.

— Det lägger hon sig inte i, svarade flickan genast.

— Förvånande att inte en mor fäster vikt vid, med vilken man hennes dotter går att binda släktskap och vars namn hon skall bära! Kan det vara henne likgiltigt?

— God natt nu! avbröt fröken Maria och sträckte fram sin mun att bli kysst. I morgon bittida kommer du på visit! Inte sant!

— Helt visst, svarade han, helt visst!

Och hon gick.

Men han blev stående på sin plats och såg hennes ranka figur höja sig mot den nu svavelgula skyn, när hon steg upp på bergskullen; och när hon kommit högst upp, vände hon sig om, kastade en slängkyss, och så syntes hon sjunka bakom sluttningen, tills han endast såg hennes huvud med det utslagna håret, som fladdrade i nordanvinden.