NIONDE KAPITLET.

När intendenten vaknade en morgon åtta dagar senare, efter en väl genomsoven natt, blev hans första klara tanke den, att han måste ut från skäret, ut vart som helst för att få vara ensam, samla sig, återfinna sig själv. Predikantens ankomst hade nämligen haft åsyftad verkan i ena riktningen: att »skrämma packet», så att stojet och råheterna upphörde, men å andra sidan hade intendenten icke kunnat njuta av den nyförvärvade friden, ty det exalterade tillstånd, i vilket hans fästmö befann sig, nödgade honom aldrig lämna henne ur sikte. Han hade således sällskapat med henne, formligen vallat henne från morgon till kväll och under ändlösa samtal i religionsfrågor sökt hålla henne fri från predikantens förföriska tal. Allt detta, som han genomkämpat i sin ungdom, fick han nu ta om, och alldenstund nya motbevis blivit uppfunna sedan den tiden, måste han redigera om hela sin apologi. Han improviserade psykologiska förklaringar på Gud, tron, undret, evigheten, bönen och inbillade sig, att flickan förstod detta. Men när han efter tre dagar märkte, att hon stod på samma punkt och att denna känsloaffär låg utom resonemanget, kastade han alltsammans och sökte genom att väcka det erotiska med en ny känslosfär driva ut den andra. Men här måste han snart ge tappt, ty att tala om det som skulle levas uppdrev endast flickans känsloliv än ytterligare, och han märkte snart, att det fanns hemliga bryggor mellan den religiösa extasen och den sensuella. Från kärleken till Kristus sprang hon så lätt över till kärleken till mannen på den breda vindbryggan kärleken till nästan; från återhållsamheten trippade man över spången försakelsen till grannen späkningen; ett litet gnabb frambragte den oangenäma känslan skuld, vilken måste upplösas i lustförnimmelsen försoning.

I sin nöd måste han först riva upp bryggorna, ställa henne ansikte mot ansikte med den råa lustan, väcka hennes åtrå efter det timliga, som han skildrade i glödande färger. Men när han så lyckats och drog sig undan i sista ögonblicket, uppstod en missräkningens köld hos henne, och när han då sökte adla upp hennes känslor, leda dem ut i tanken på avkomman och familjen, då ryggade hon och förklarade bestämt, att hon inga barn ville ha. Hon kunde tillochmed begagna ett talesätt med hög kurs inom en viss grupp kvinnor: att hon icke ville bli hans saknade livmoder eller bära hans arvtagare, som hon med livsfara skulle föda till världen åt honom.

Då kände han, att naturen ställt något emellan dem, som han ännu icke kände: inbillade sig till tröst, att detta bara var fjärilns fruktan att lägga äggen och dö, blommans misstanke, att fägringen skulle gå sin kos med frösättningen.

Men han hade slitit ut sig på dessa åtta dagar, hans fina tankehjul hade börjat halta i lagren, och fjädern i verket hade blivit slapp.

Dagen efter en sådan överansträngning, då han ville arbeta ett par timmar, var hans huvud upptaget med skräp. Små ord upprepade sig nästan hörbart för hans öra; åtbörder och miner, dem hon använt under samtalet, hägrade upp; förslag, huru han borde ha svarat då och då och då uppkastades, och en lyckad replik han haft skänkte honom i minnet ett ögonblicks förnöjelse. Med ett ord, hans huvud var fullsatt med bagateller, och han märkte nu, att han sökt reda ut ett kaos, att han konverserat en skolpojke i stället för att ha bytt tankar med en mogen kvinna, att han givit ifrån sig massor av kraft utan att ha fått något igen, att han lagt en torr svamp mitt i sin själ och att svampen svällt ut, under det han var bliven torr.

Han var led på allt, trött och längtade ut, ut på en stund, ty fly för alltid kunde han icke.

När han nu såg ut genom fönstret vid femtiden på morgonen, såg han endast en tät dimma, som stod orörlig oaktat en svag, sydlig vind. Men i stället för att avskräcka honom lockade detta ljusa, mjällvita mörker, som skulle dölja honom och avsöndra honom från det lilla fragment av jorden, där han numera kände sig bunden.

Barometern och vindflöjeln sade honom, att det skulle bli solsken fram på dagen, och därför satte han sig i båt utan långa tillrustningar, endast försedd med sjökort och kompass, på vilka han dock aldrig ämnade lita, emedan han hörde ljudbojen en halv mil till sjös, just åt det håll, dit han ville för att göra strandhugg.

Han hissade därför på och befann sig snart inne i dimman. Här, där ögat befriades från alla intryck av färg och form, kände han först behaget av isoleringen från den brokiga yttervärlden. Han hade likasom sin egen atmosfär omkring sig, svävande fram ensam som på en annan himlakropp i ett medium, som ej var luft utan vattenångor, behagligare och mera läskande att inandas än den torkande luften med dess onödiga sjuttionio procent kväve, vilka blivit kvar utan synligt ändamål, då jordmaterien ordnade sig ur gasernas kaos.

Det var icke någon mörk, rökfärgad dimma utan en ljus, liksom nykokat silver, genom vilken solljuset siktades. Varm som vadd lade den sig helande omkring hans trötta jag, skyddade för stötar och tryck. Han njöt en stund av denna sinnenas vakna vila utan ljud, utan färg, utan lukt, och han kände, huru hans pinade huvud svalkades av denna trygghet att icke bli berört av andras. Han var säker att icke bli frågad, behövde icke svara, icke tala. Apparaten stod stilla ett ögonblick, sedan alla ledningar blivit avbrutna, och så började han åter tänka, redigt, ordnat, över allt vad han upplevat. Men det han nyss genomgått var så underordnat, så smått, att han först måste låta de sista tidernas marvatten rinna av, innan det kom friskt.

I fjärran hörde han ljudbojen ropa med många minuters mellanrum, och efter ljudet styrde han sin kurs rätt in i töcknet.

Så blev det tyst igen, och endast båtens plask förut och kölvattnets porlande akterut gav honom förnimmelsen av, att han rördes framåt. Men straxt därpå hörde han en havstrut skrika ini töcknet, och i detsamma tyckte han sig höra skvalpet och suset om en båtför såsom akterut, och när han hojtade för att undgå faran, fick han intet svar, utan uppfattade endast ett schasande i vattnet som när en båt faller av.

Efter åter en stunds segling märkte han i lovart toppen av en mast med storsegel och fock, men av skrovet eller rorsmannen syntes intet, ty de doldes av den höga dyningsvågen.

Händelsen skulle under andra förhållanden icke stört hans tankar, men nu gjorde den ett intryck såsom det i hast oförklarliga, vilket injagar fruktan, varifrån blott ett steg leder över till tanken på förföljelse. De nyväckta misstankarne fingo ökad fart, då han straxt därpå fick se spökbåten liksom inmålad i dimman skjuta förbi sig i lä, utan att han ändock kunde få sikte på rorsmannen, vilken var dold av spriseglet.

Nu ropade han igen, men i stället för svar fick han endast se båten falla av så mycket, att han märkte det rorsbetten var tom, och så försvann synen in i det allt uppslukande töcknet.

Van att befria sig från fruktan för det okända, uppkastade han genast förslag till förklaringar, men stannade slutligen inför den frågan: varför rorsmannen gömde sig; ty att det måste finnas en rorsman i en seglande båt, som icke drev, därom hyste han inga tvivel. Varför ville han bli osedd? I vanliga fall ville man vara osedd, då man gick i orätta ärenden, ville vara ifred eller skrämma någon. Att den okände seglaren icke sökte ensamheten, var antagligt, efter som han höll samma kurs, och om han ville skrämma en orädd, som icke var mottaglig för vidskepelse, kunde han ha hittat på något bättre sätt. Emellertid höll han sin kurs nedåt bojen, alltjämt och envist förföljd av spökbåten i lä, dock på sådant avstånd, att den endast tecknade sig, som den vore förtätad dimma.

Kommen längre ut där vinden friskade, syntes töcknet glesna något, och likt en lång silvertacka låg det av tjockan försilvrade solskenet på vågryggarne. Med vindens ökande tilltog bojens rop, och nu styrde han mitt in i solljuset, där dimman rämnat, rände med starkaste gång fram mot bojen. Och nu låg den där gungande på vågen, cinnoberröd och glänsande fuktig som en urtagen lunga med det stora, svarta luftröret pekande snett upp i luften. Och när vågen nästa gång sammanpressade luften, höjde den ett rop, som om havet röt efter solen, bottenkättingen rasslade, tills den lupit ut, och nu, när vågen sjönk och sög tillbaka luften, steg ett vrålande ur djupet som ur en drunknande mastodonts jättesnabel.

Det var det första mäktiga intryck, han haft efter en månad av pjoller och småaktigheter.

Han beundrade människosnillet, som satt denna bjällra på den lömska ulven, havet, att det självt skulle varna sina värnlösa offer. Han avundades denna ensling, som fick ligga fjättrad vid en bottenklippa mitt i havet och ryta i kapp med vind och våg i dagar och nätter, så att det hördes milar omkring, vara den förste, som hälsade främlingen välkommen till hans land, få stöna fram sin smärta och höras.

Synen var hastigt förbi, och halvmörkret slöt sig åter om båten, som nu föll av neråt skäret, dit han ämnat sig att vila ut. En halvtimme låg han på samma bog, tills han hörde strandbränningen dunka, då han föll av för att taga lä och sköt snart in i en vik, där han kunde hamna.

Det var det yttersta skäret utanför inseglingen och bestod av ett par tunnland röd gneis utan annan växtlighet än några lavar på de ställen, där drivisen icke skrapat klipporna alldeles rena. Endast trutar och måsar hade här sin viloplats och skreko nu alarm under det intendenten förtöjde sin båt och steg upp på skärets hjässa. Där svepte han sig i sin filt, satte sig i en väl polerad klyfta, som gav honom en bekväm vilstol. Här, utan vittnen, utan åhörare, överlämnade han sina tankar åt deras fria lopp; biktade sig inför sig själv, rannsakade sitt innersta och hörde sin egen röst inifrån. Bara två månaders skrubbning mot andra människor, och han hade genom anpassningslagen förlorat den bästa delen av sitt själv, hade vant sig hålla med för att undgå tvist, övat sig falla undan för att slippa brytning, utvecklat sig till en karaktärslös, smidig sällskapsmänniska; med huvudet fullt av bagateller och nödgad att tala i förkortat, förenklat språk kände han, att hans språkskala förlorat halvtonerna, att hans tankar spårat in på gamla slitna räls, som ledde tillbaka till ballastplatsen. Gamla slappa sofismer om att respektera andras tro, att var och en blir lycklig på sin smörja hade krupit tillbaka i honom, och han hade av bara artighet uppträtt som trollkarl och slutligen skaffat sig på halsen en farlig konkurrent, som varje ögonblick hotade att lösgöra den enda människosjäl han ville förena med sin.

Ett leende drog över hans läppar, när han tänkte på, huru han lurat dessa, som trodde, att de lurat honom; men ett halvhögt, ofrivilligt uttalat: åsnor, kom honom att spritta upp, skrämd vid tanken, att någon kunnat höra honom.

Och så fortsatte de tysta tankarne! De hade trott sig ha fångat hans själ, och han hade fångat dem! De hade inbillat sig, att han gick deras ärenden, och de visste icke, att han begagnade dem för att gymnastisera sin själ och känna maktens njutning.

Men dessa tankar, som han förut ej vågat erkänna som sina, de angåvo sig nu såsom barn av hans själ, stora, sunda barn, dem han erkände som sina. Och vad hade han gjort annat än de velat, men ej kunnat! Och denna unga kvinna, som trodde sig ha stämt ett positiv åt sig, misstänkte icke, att hon var utsedd att bli hans själs resonansbotten …

I detsamma sprang han upp, avbrytande sina farliga tankars lopp, ty han hörde tydliga steg på klipphällen inne i dimman, och ehuru han strax gissade på en hörselvilla, framkallad av ensamheten och fruktan att bli överraskad, ställde han stegen ner till sin båt. Men när han fann den i god ordning, beslöt han att gå skäret runt för att söka den andra, ty det måste finnas en annan, efter som det kommit hit en människa till. Han klev i strandstenarne och fann snart bakom nästa udde i läsidan en eka med samma sprisegelsrigg, som han bemärkt ute på sjön. Tydligt var alltså, att seglaren måste vara på skäret, och nu började intendenten en razzia i dimman, dock alltid hållande sig i närheten av båtarne, så att han kunde avskära återtåget. När han, efter att ha ropat an flera gånger utan att få svar, slutligen insåg, att han måste lämna båtarne för att infånga den hemlighetsfulle, gick han ner i båtarne, tog av rorkultarne för att göra varje flykt omöjlig, och så gav han sig in i dimman igen. Han hörde steg framför sig, följde spåret på hörsel, men hade snart ljudet på ett helt annat håll. Trött av jakten och retad av det fåfänga i ansträngningarne, beslöt han sig för att göra hastigt slut på uppträdet, då han icke hade lust att utvänta dimmans skingrande.

Med så höjd röst han förmådde ropade han:

— Är det någon där, så svara; för nu skall jag skjuta.

— Herre Jesus! Skjut inte! hördes det inifrån dimman.

Intendenten tyckte sig ha hört denna stämma förr, men för mycket länge sedan, kanske i sin ungdom. Och när han nu nalkades det ställe, där den okände stod, och såg dennes silhuett teckna sig grå mot grått, vaknade gamla minnen om denna kontur av mänska. De inböjda knäen, de alltför långa armarne och den sneda vänstra skuldran hade ett motstycke i en i minnets magasiner kvarglömd bild av en skolkamrat från tredje klassen i elementarläroverket. Men då han fick se kolportörens amerikanska skägg träda fram ur töcknet, sammanföllo icke bilderna längre, utan han såg endast mannen på berget, som tillämpat Johannis’ Uppenbarelse på hägringen.

Med lyftad mössa och en skrämd uppsyn nalkades han intendenten, som icke kände sig säker gentemot denne smygande förföljare, då han i verkligheten icke ägde något skjutvapen på sig. För att dölja sin osäkerhet antog han en skarp ton, då han frågade:

— Varför gömmer ni er för mig?

— Inte har jag gömt mig; det har töcknan gjort, svarade predikanten mjukt och inställsamt.

— Men varför satt ni inte vid roret i båten?

— Hm, jag visste inte, att en var nödd att sitta på rorsbettan, och därför satt jag mig i lovart för att få båten att vaka sjön! För se jag hade en fästa vid rorskulten, som vi bruka oppe i Roslagen.

Förklaringarne voro antagliga, men gåvo ändock icke svar på frågan, varför han följt intendenten hitut. Och denne kände nu, att här måste bli ett själarnes handgemäng, ty det var icke av en slump de råkats här.

— Vad söker ni härute så tidigt på morgonen? upptog intendenten den släppta tråden.

— Ja, hur ska jag säga; jag tycker ibland, att jag har likasom ett behov att vara ensam med mig själv.

Svaret gav ett visst eko hos frågaren, och vid den min av sympati, som predikanten kunde läsa i dennes ansikte, tillade han:

— För ser ni, när jag söker mig själv i betraktelse och bön och finner mig, så finner jag också min Gud.

Det låg en naiv bekännelse i dessa ord, men intendenten ville icke översätta det ofrivilliga kätteriet och draga ut slutledningen: Gud är alltså mitt själv eller i mitt själv, emedan han intogs av en viss aktning för denna man, som kunde vara ensam med en fiktion, alltså i viss mån ensam.

Men under det intendenten betraktade predikantens ansikte, som var igenväxt med långt brunt skägg utom på överläppen, såsom sjömän och kolportörer bruka det, troligen för att släppa fram det talade ordet och ändock likna en apostel, tyckte han sig skönja ett ansikte bakom detta ansikte, och plågad av det arbete, som hans minne omedvetet började företaga sig, frågade han rent ut:

— Ha vi inte sett varann förr i livet?

— Jo, det ha vi nog, det, svarade predikanten; och ni, herr intendenten, har, kanske utan att veta det, ingripit i mitt liv så djupt, att man skulle kunna säga, det ni bestämt min bana.

— Ånej! Tala om det, ty jag minns ingenting! bad intendenten och satte sig på berghällen, inbjudande den andre att taga plats.

— Jaa, det är nu väl tjugofem år sen, då vi gick tillsammans i tredje klassen …

— Vad hette ni då? avbröt intendenten.

— Då hette jag Olsson och kallades Oxolle, därför att min far var bonde och jag gick i hemmavävda kläder.

— Olsson? Vänta nu! Ni kunde räkna bäst av alla?

— Ja, så var det! Men så kom det sig en dag att det var rektorns femtionde födelsedag. Vi hade klätt skolan med löv och blommor; och efter lektionernas slut föreslog någon, att vi i vår klass skulle ta blombuketterna och bära hem till rektorns fru och dotter. Jag minns, att ni tyckte det var onödigt, då rektorns fruntimmer icke hade med skolan att göra, men ofta ingripit i dess angelägenheter på ett störande sätt. Emellertid gick ni med — och jag också. När jag går upp för trappan, får ni sikte på mina hemmavävda kläder förmodar jag — och märkande, att jag bar den grannaste buketten, utbrister ni: Är Saul ock ibland profeterna!

— Det har jag alldeles förgätit, sade intendenten mycket kort.

— Men jag förgat det aldrig, invände predikanten med darrande stämma. Jag hade fått i ansiktet, att jag var det skabbiga fåret, utbördingen, vars hyllning aldrig kunde tas emot allvarligt av en kvinna av stånd. Jag slutar skolan för att ägna mig åt handeln och därigenom komma fort till pengar och fina kläder, lära mig manér och vårdat språk. Men jag fick aldrig någon bättre plats. Mitt yttre, mitt tal, mina fasoner lågo emot mig. Därpå började jag gå för mig själv, och i ensamheten fann jag krafter växa hos mig, dem jag aldrig anat. Präst hade jag förr tänkt bli, men nu var det för sent. Ensamheten ingav mig fruktan för mänskorna, och mänskofruktan gjorde mig alldeles ensam, så ensam, att jag måste söka min enda bekantskap i Gud och de vanlottades, de skabbiges, de prickades frälsare vår Herra Jesum Kristum. Det har jag er att tacka för!

De sista orden uttalades med en viss bitterhet, att intendenten ansåg klokast få rent spel genom att utbrista:

— Ni har alltså gått och hatat mig i tjugofem år?

— Gränslöst! Men icke längre, sedan jag lämnat hämnden åt Gud.

— Jaså, ni har en sådan Gud, som hämnas! Tror ni, att han väljer er till redskap då, eller menar ni, han skall låta sin elektriska gnista slå ner på mig eller att han ämnar blåsa omkull min båt eller sätta kopporna på mig?

— Herrans vägar känner ingen, men de orättfärdiges väg är allom uppenbar!

— Ser ni något så orättfärdigt i att en pojke pratar bredvid munnen, att Gud skall förfölja honom i en mansålder! Jag undrar, om inte den där hämndgirige Guden sitter i ert hjärta, där ni nyss påstod, att ni stämmer möte med honom?

Snärjd i sina egna ord kunde predikanten icke längre lägga band på sig.

— Häda ni! Nu vet jag, vem ni är! Men äpplen faller inte långt från trädet! Nu förstår jag hela satans funder. Ni bygger Herran ett hus till horehus för att offra åt en sköka! Ni spelar trollkarl och magiker för att få folket att falla ner och tillbedja förnekaren. Men så säger Herren: Salige äro de som två sina kläder, att de må få tillträde till livets träd och genom portarne ingå i staden. Utanför äro hundarne och trollkarlarne och horkarlarne och mördarne och avgudadyrkarne och alla, som älska och göra lögn!

De sista orden hade han utan att behöva söka dem annanstädes än på läpparne utslungat med en otrolig övning och exaltation, och liksom fruktande ett dräpande svar, som skulle försvaga intrycket, vände han ryggen till och gick ner till sin båt.

*

Dimman hade under tiden lyftat, och havet bredde sig rent blått, lugnande, frigörande.

Intendenten satt kvar en stund i sin bergstol, grubblande över själens underkastelse under samma lagar som de fysiska krafterna. Vinden rev upp en våg nere vid Estland, vågen jagar en annan och den sista, som fortplantade rörelsen på svenska kusten, flyttade en liten kiselsten, som utgjorde stöd åt ett klippblock; och efter en mansålder skulle följderna visa sig i blockets nedstörtande, vilket skulle ha till följd en ny underminering av den blottade klippan, som nu låg oskyddad.

Hans hjärna hade för tjugofem år sedan utslungat ett för honom betydelselöst ord; ordet hade inträngt genom ett öra och satt en hjärna i så stark rörelse, att den dallrade ännu efter att ha givit riktningen åt en människas hela liv. Och vem visste, om icke denna innervationsström ånyo förstärkts genom beröring och friktion, så att den om igen med förstärkta krafter skulle urladda sig och bringa andra motkrafter i rörelse, åstadkomma skakningar och förstörelse i andras liv!

Nu när predikantens båt sköt fram om udden och höll ner på Österskäret, fick intendenten en sådan bestämd känsla av att där satt en fiende, som tågade ner på hans positioner, att han reste sig för att gå till sin båt, fara hem och sätta sig i försvarstillstånd.

*

Väl kommen i båten och lugnad av sjöarnes sakta gungning, fick han en häftig lust att ännu dröja några timmar på havet i fullständig ensamhet och låta de sista störande intrycken blåsa bort.

Varför skulle han också frukta denne mans inflytande på fästmön, då denna ändock skulle visa sig omöjlig till en förening för livet, om hon sjönke tillbaka i nivån med de obildade. Men likafullt harmade det honom, att denna fruktan fanns där. Den påminde om de mäns uppförande, vilka levde i den oro att förlora, som stämplades med det löjliga namnet svartsjuka. Var det känslan av oförmåga att behålla, som röjde en svaghet hos honom? Eller var det icke snarare en svaghet hos henne att icke kunna hålla sig kvar, när ballongen skulle stiga, lämnande religionens nödankare och kastande känslornas ballastsäckar? Nog var det senare rättast, oaktat det hade fått en viss hävd för sig av dem, som icke hade något att förlora.

Han hade nu gjort slag och låg under skäret i sydost, en kant, från vilken han icke betraktat sitt fängelse förr. Högst uppe på backen såg han skelettet av det ofärdiga kapellet med dess ställningar, men han såg icke till några arbetare, oaktat morgonen var långt framskriden. Han märkte icke heller några båtar ute på fiske; det rådde i det hela stor stillhet på skäret, och inga människor syntes heller till vid tullstugan eller lotsarnes utkik. Han lade båten på en ny bog för att segla runt skäret. Men när han kom på yttersidan, blevo sjöarne högre, och han vann endast obetydligt på slagen, så att det tog en hel timme, innan han kunde länsa ner till hamnen. Nu såg han stugan, där fruntimren bodde, och strax som han sköt förbi hamnudden, märkte han alla öns innevånare samlade omkring huset, på vars förstugukvist predikanten stod barhuvad och talade.

Med full insikt, att här förestod strid, landade han, tog ner seglen och gick upp på sin kammare.

Genom det öppna fönstret hörde han nu en psalm sjungas.

Nu skulle han velat sätta sig att arbeta, men tanken på, att han snart skulle kunna avbrytas, hindrade honom att någonsin börja.

En pinsam halvtimme förflöt, under vilken han erfor tydligare än någonsin förr, att han icke ägde sig längre, icke behärskade ett par kvadratmeter, på vilka han kunde stänga sig inne för att undvika beröring med själar, som likt musslor på valens hud slogo sig fast för att slutligen med sin tyngd hindra hans fart.

Dörren öppnades nu efter en kort knackning, och fröken Maria stod där framför honom, med ett nytt uttryck i ansiktet, liknande smärtsam förebråelse och överlägset medlidande.

Hon kom också med känslan av att ha en massopinion med sig, bakom sig och kände sig därför stark mot den ensamme.

Han lät henne tala först för att få någon utgångspunkt.

— Var har du varit? började hon med ett försök att icke låta alltför övermodig.

— Jag har varit ute och seglat!

— Utan att bjuda mig med?

— Inte visste jag, att du höll så strängt på det!

— Jo, det visste du, men du ville nog vara ensam med dina mörka tankar!

— Kanske!

— Säkert! Tror du inte, jag märkt det! Tror du inte, jag sett, hur du ledsnat på mig!

— Inte har jag ledsnat på dig, då jag vallat dig dag ut och dag in, och en morgon, då du brukar sova, tog mig friheten att segla ett par timmar. Men du har visst ledsnat på att lära fisket, ty jag har inte sett dig en enda gång ute på sjön.

— Det fiskar inte nu, som du väl vet! svarade fröken Maria med full övertygelse, att hon talade sant.

— Nej, jag ser det! invände intendenten med avsikt att nalkas själva minan, med risk av en explosion. Jag ser, hur folket övergivit arbetet för att höra predikningar …

Nu var det färdigt till utbrott.

— Var det inte du, som ville ha kyrka härute?

— Jo, om söndagarne. Sex dagar skall man arbeta, men på den sjunde gå i kyrkan. Men här arbetas numera ingen dag, utan predikas alla. Och i stället för att bereda sig och de sina en hygglig utkomst här på jorden, så löpa alla i kapp efter något så ovisst som himlen. Själva arbetarne på kapellet ha lupit från, så att den kyrkan få vi väl aldrig se under tak, och jag väntar var stund få höra, att fattigdomen utbrutit, så att vi få vara betänkta på välgörenhet …

— Det var just vad jag ville tala om! avbröt fröken Maria, glad att ha sluppit taga upp ämnet, förbiseende likväl, att det i förväg var uttömt av intendenten.

— Jag har icke kommit hit för att utöva välgörenhet utan för att lära folket reda sig utan välgörenhet.

— Du är en i botten hjärtlös person, fastän du visar dig vara en annan.

— Och du vill visa ditt stora hjärta på min bekostnad utan att vilja offra en meter av plisséerna på din klädning.

— Jag hatar dig! Jag hatar dig! utbrast flickan och fick ett ohyggligt uttryck i ansiktet. Jag vet nog, vem du är, jag vet allt, allt, allt!

— Nå, varför lämnar du mig inte då? frågade intendenten med en stålkall ton.

— Jag ska lämna dig! Jag ska! ropade hon och nalkades dörren, men utan att gå.

Intendenten, som satt sig vid bordet, tog en penna och började skriva för att komma ifrån all frestelse att återknyta ett samtal, som var slut, då allt blivit sagt.

Han hörde som i en dröm, huru det snyftades och huru dörren stängdes, huru steg ljödo i farstun, knarrade i trappan.

När han så vaknade och läste på papperet, över vilket hans penna flugit, såg han, att där var skrivet ordet Pandora så många gånger, att han kunde anse en mycket lång stund ha förflutit, sedan uppträdet slöts.

Men så slog honom ordet, och som hans nyfikenhet väckts över dess betydelse, vilken han glömt under årens lopp, ehuru han hade ett svagt minne därom från mytologien, tog han sitt handlexikon från bordet, öppnade och läste:

»Pandora, antikens Eva, jordens första kvinna. Skickades av gudarne, såsom hämnd för att Prometheus stal elden, ner till människorna med alla olyckor, som sedan dess befolkat världen. Framställes i poesien under skepnad av ett gott, som är ett bländande ont, en skapelse, anlagd på bedrägeri och överrumpling.»

Detta var mytologi likasom sagan om Eva, vilken förskaffat människan ut ur paradiset. Men när sagan bekräftade sig från tidevarv till tidevarv och han själv erfarit, hurusom närvaron av en kvinna på detta lilla jordstycke ute i havet redan gjort skymning, där han velat sprida ljus, så måste det dock ha legat en tanke under den helleniske och judiske poetens bildtal.

Att hon hatade honom, det kände och insåg han, då hon gjorde gemensam sak med hopen därnere, men på hennes kärlek ville han icke heller tvivla, om ock denna kärlek endast bestod i maskrosens dragningskraft till solen för att få låna ljusstrålar till en dålig imitation av den gula skivan. Men där fanns något lågt också som hos det låga, något ont med begär att skada, en maktkamp, som var oberättigad, då det gällde för honom en seger över det oförnuftiga. Att säga henne det, ja, det vore att bryta förhållandet, då detta avhängde av hans underkastelse eller åtminstone erkännande av hennes överlägsenhet, och det vore ju att bygga ett liv på en nödlögn, som skulle gro, växa och kanske kväva alla möjligheter till ett ärligt samliv. Däri låg just den djupaste orsaken till alla äktenskaps relativa olycka, att mannen gick in i föreningen med en ibland uppsåtlig lögn, oftast rov för en hallucination, då han diktade in sitt jag i den varelse han ville assimilera. Av denna synvilla, second sight, hade Mill blivit dårad till den grad, att han trott sig ha fått alla sina skarpa tankar av den enfaldiga kvinna han uppdragit åt sig.

Det var kärlekens pris från urminnes tid, att mannen skulle förtiga, vem kvinnan var, och på denna tystlåtenhet hade sekler byggt ett kaos av lögner, dem vetenskapen icke vågat rubba, som de modigaste statsmän icke vågade röra vid och som kom teologen att förneka sin Paulus, när det gällde kvinnan i församlingen.

Men hans kärlek hade just börjat och tagit eld, när han i hennes bedjande blickar sett henne skåda upp till honom, och den kärleken hade gått, när hon kom med dumhetens segerleende efter att ha trampat ner, vad han velat dana till hennes och mångas lycka.

— Slut! sade han för sig själv, reste sig och stängde sin dörr.

Slut med hans ungdoms förhoppning att finna den kvinna han sökte: »Den kvinna, som var född med nog förstånd att inse sitt köns underlägsenhet under det andra.»

Han hade visserligen då och då träffat en och annan, som medgivit faktum, men som slutligen och alltid reserverat sig mot orsaken till förhållandet, skyllande på ett obefintligt förtryck, lovande sig att med större frihet snart vara förbi mannen, och så hade kampen varit i full gång.

Han ville icke slita ut sin intelligens i en ojämn strid med mygg, dem han icke kunde träffa med käppen, emedan de voro för små och för många, därför skulle det nu vara slut för alltid med det fåfänga sökandet efter det obefintliga. Han skulle låta alla sina krafter gå ut i arbetet, lägga igen släkt-, familj-, hem- och könsdriften och lämna släktförökelsen åt de andra »reproduktionsdjuren».

Känslan att vara fri försatte hans själ i vila; och det föreföll honom som om en spärrhake släppt tagen i hans hjärna, vilken började operera utan hänsyn. Tanken på att han icke mera behövde göra sitt yttre behagligt kom honom att lägga av en viss slags krage, som besvärat honom, men vilken hans fästmö förklarat vara chic. Han lade om sitt hår på ett bekvämare sätt och märkte, huru detta lugnade hans nerver, då han legat i beständig strid med den chevelure, hans trolovade mest tyckt om. Tobakspipan, som han älskat lik en gammal bekant och vilken han måst stoppa undan, blev åter framtagen; morgonrocken och mockasinerna, dem han icke vågat bruka på lång tid, förlänade åter denna frihet från tryck, som påminde om ett luftigare medium, i vilket han kunde andas obehindrat, tänka ogenerat.

Och nu, befriad från allt detta anpassningstvång, märkte han först, vilket tyranni ända i detaljer han genomlevat. Han kunde gå i sitt rum utan fruktan att bli uppriven av en knackning på dörren; överlämna sig åt sina tankar utan att känna sig falsk.

Han hade icke njutit länge av den nyvunna friheten, förrän det knackade på dörren. Det röck till i hans kropp, som om några förtöjningar ännu hållit honom, och när han hörde kammarrådinnans röst, slog honom som en klubba den nedtryckande tanken, att det icke var slut, utan att det måste börjas omigen.

Först ämnade han låta dörren förbliva stängd, men känslan för det passande, fruktan att anses feg förmådde honom att öppna. Och när han såg den gamla damens vänliga, kloka ögon, då hon med ett gott leende och en skalkaktig skakning på huvudet trädde in, föreföll det honom, som om den sista halvtimmens uppträde endast varit en dröm, efter vilken han uppvaknade glad för att den var överstånden.

— Ha vi nu gnabbats igen! började gumman, förtagande det obehagliga i anmärkningen med det förtroliga vi. Ni ska gifta er, barn, innan ni bryter! Tro en gummas ord; och mena inte, att ni pröva era hjärtan som förlovade; ty ju längre förlovade ni äro, dess värre blir det!

— Men sedan är det försent att bryta, svarade intendenten. Och när man redan upptäckt sådana skiljaktigheter i lynnen och meningar, så …

— Vad är det för meningar? Inte har ni olika meningar, inte, fastän flickan hade tråkigt, när Axel var borta, och därför sprang hon efter kolportören. Och vad lynnet beträffar, så kommer det och går, allt efter som nerverna äro till. Och Axel, som är en sådan kunnig karl, skulle väl veta, hurudana fruntimren äro!

Han ville kyssa hennes hand i första förtjusningen att träffa den kvinna, som kände sitt kön, men så erinrade han sig, att han hört detta sätt att tala illa om kvinnorna varje gång en kvinna velat vinna honom, och att det mera var ett smicker än ett medgivande, ty när det kom till allvaret, blev alltid yttrandet återtaget med ränta. Han inskränkte sig därför att svara:

— Vi få se tiden an, mor lilla! Gifta mig härute kan jag inte, men låt oss bara komma till stan i höst … förutsatt att Maria visar mera sympati för mitt arbete och mindre motvilja mot mitt sätt att se världen och leva livet.

— Axel är så fasligt djupsinnig, och om en stackars flicka inte kan alltid följa med, så är det ju inte något att undra på.

— Jaja, men om hon inte kan följa med mig oppåt, så kan jag å andra sidan icke följa med henne neråt, men det senare tycks vara hennes bestämda vilja, så bestämd, att det föreföll mig i dag, som om det låg ett dolt hat bakom densamma.

— Hat? Det är bara kärlek, min vän! Kom nu ner och säg något vänligt, så är hon bra igen.

— Aldrig efter de ord, vi bytt i dag! Ty antingen betydde dessa ord någonting, och då äro vi fiender, eller betydde de intet, och då är åtminstone den ena parten otillräknelig.

— Ja, hon är otillräknelig, men Axel skall väl veta, att en kvinna är ett barn, ända tills hon blir mor. Kom nu, min vän, och lek med barnet, annars väljer hon andra leksaker, som kunna vara farligare!

— Ja, men, käraste, jag kan inte leka hela dagen utan att bli trött; och jag tror inte Maria heller är så road av att bli behandlad som en barnunge.

— Jo, det är hon, bara inte det ser så ut! Ack, vilket barn Axel är i de här affärerna!

Återigen en artighet, som från en annan än en svärmor varit en förolämpning! Och när hon nu tog hans hand för att leda honom ut, kände han allt motstånd upphöra. Hon hade genom att lämna hans argument obesvarade fört frågan ut från resonemanget; hon hade blåst på härvan istället för att reda den; smekt hans tvivel till ro och strukit bort oron samt med sin atmosfär av kvinna, sina modersmanér fått honom att nedlägga sin vilja till personlig frihet.

Och sedan han bytt rock, följde han lydigt, nästan med välbehag den alltjämt jollrande gumman ner för trappan för att fortsätta leken och påtaga bojorna.

Men nedkommen i förstugan möttes han av predikanten, som överlämnade ett brev med lantbruksakademiens stämpel.

Intendenten bröt sigillet på stället, stoppade brevet i fickan, och glad såsom om han fått något, ett samtalsämne, en åskledare, skyndade han att meddela nyheten åt kammarrådinnan, som väntade.

— Det kommer främmande, sade han. Ämbetet skickar mig en ung man, som skall lära fiska.

— Nå, det var roligt, att Axel får något manligt sällskap, sade gumman med uppriktigt deltagande.

Och intendenten gick med lätta steg ner till den väntande fästmön, viss att med en nyhet på handen straxt kunna hoppa över den obehagligaste av explikationer.