ÅTTONDE KAPITLET.

När intendenten följande morgon satt vid kaffebordet inne hos sin trolovade, efter att ha utan vidare blivit mottagen som svärson, erfor han ånyo det sammansatta intrycket av ett stort lugn över att vara intagen i en liten krets, där gemensamma intressen sammanhöllo till oinskränkt förtroende, och på samma gång en ängslan över att behöva uppgiva sig själv inför dessa mångfaldiga hänsyn, som sympati och släktskap medföra. Den föregående aftonen hade rusat fram i hans liv, blandande smått och stort, som livet erbjuder det; hela hans kärlekshistoria, som han drömt sig med öppna ögon, hade ändock skett med avsiktligt förbundna. Han hade blundat för flickans låtsade eller inbillade sjukdom, blundat så skarpt, att han narrat sig själv att taga den allvarsamt, ty hade han icke gjort så, utan från första stunden sagt rent ut: stig upp och var frisk, ni är bara inbillningssjuk, då hade hon hatat honom för hela livet, och hans mål var ju att vinna hennes kärlek. Nu hade han vunnit hennes kärlek, därför kanske att hon trodde sig ha lurat honom; alltså stod hennes kärlek i direkt förhållande till hans lättrogenhet, och när han nu om morgonen åter och åter upprepade den frågan: tror du på din Maria? översatte hans utsövda förstånd detta som så: är jag säker på, att jag kan lura dig? Nej, det fanns ingen kärlek med öppna ögon, och att vinna en kvinna med öppenhet var omöjligt, att nalkas henne med upprätt huvud, med klara ord vore att stöta henne bort. Han hade inträtt med lögn och måste gå på i förställning. Emellertid, medan samtalet nu lekte fram mellan småsaker och känsloutbrott, gavs ingen tid till grubbel, och välbehaget att vara i ett hem mellan två kvinnor gjorde allt så glatt och mjukt, att han överlämnade sig åt njutningen att få vara den omhuldade, barnet, den lille, sonen åt svärmodren, att han icke märkte, huru dottern, som redan vuxit modren över huvudet, duande henne och behandlande henne som sitt barn, genom en lätt reduktion småningom tog tonen över honom, som kallade hennes jämlike för svärmor. Men det roade honom, denna omkastning av naturens ordning, och han hade alltid för sig bilden av jätten, som lät barnen rycka tre strån ur sitt skägg, men endast tre. Som de sutto vid kaffekopparna och småpratade, hörde de ett sorl av folket nerifrån stranden.

Från fönstret sågo de nu folket samlat på hamnuddarna och stundtals stående orörliga, skyggande för ögonen, stundtals vaggande på båda fötterna, som om marken brände under dem eller som om de ej kunde stå stilla av oro.

— Det är underverket! utropade flickan och skyndade ut, åtföljd av modren och sin trolovade.

Utkomna på backen, stannade fruntimmerna likasom slagna av skräck, när de mitt på solklara morgonen sågo en likvit kolossal måne gå upp över en kyrkogård med svarta cypresser simmande på havsytan.

Intendenten, som icke hade beräknat effekten från denna synpunkt, insåg icke nog hastigt sammanhanget, utan blev själv likblek av den skakning, som åtföljer något monstruöst, oväntat i den eljes så lagbundna naturen. Han skyndade förbi fruntimmerna, vilka stodo förstenade utan att kunna röra sig, och han kom ner till stranden, där folket var samlat. I ett ögonblick fann han lösningen på gåtan. Hans tillämnade marmorpalats hade nämligen blivit ofrivilligt infattat i en framskjutande buktig klippvägg på ena sidan och på den andra av en talls krona, så att kalkplattan visade sig cirkelrund och med de alltför svagt påmålade fönstren härmande kartan på månans skiva.

Folket, som blivit varskodda om undrets infallande på utsatt timma, såsom utlovat av intendenten, betraktade den framträdande mannen med skrämda, men vördnadsfulla blickar, och männen lyfte mot vanan på hattar och mössor.

— Nå, vad säger ni nu om min hägring? frågade han skämtsamt.

Ingen svarade, men överlotsen, som var den modigaste, pekade uppåt nordvästra himlatrakten, där den verkliga månen hängde blek i första kvarteret.

Underverket var sålunda förkrossande, och det starka intryck, de två månarne redan framkallat, var för djupt att kunna utplånas med en förklaring. Och när intendenten gjort ett försök, vars början ej avhördes ens, utan folket stod kvar bedårat, liksom förälskat i sin fasa över det oförklarliga, upphörde han med varje försök att rubba deras tro. Han hade velat giva dem ett tecken på, att varken han eller naturen kunde bryta lagar, och slumpen hade lika fullt gjort honom till trollkarlen.

När han vände sig om, fann han sin trolovade i extatiskt tillstånd, kvarhållen av modren, men när han nalkades, ryckte hon sig lös, och fallande på knä ropade hon med halvt vansinniga åtbörder och ord, som föreföllo lånade från någon spiritistisk cirkel:

— Mäktige ande, vi frukta dig! Tag bort vår fruktan, att vi må älska dig!

Saken hade redan fått en betänklig vändning, och intendenten tillgrep all sin konst att förklara det ofrivilliga undret, men förgäves. Njutningen av att vara dårad, förlamningen av fruktan och den bakom lurande äreskänslan att icke vilja vidgå sinnesvillan hade så bemäktigat sig sinnet hos den unga flickan, att inga föreställningar eller bedyranden hjälpte. Modren med sitt orubbliga, lugna jämnmod syntes icke veta, var hon var hemma, och hade glömt hela naturfenomenet för sin dotters oroande uppförande.

Men nu hade folkmassan vid stranden genom fröken Marias skrik och åtbörder fått sin uppmärksamhet dragen till henne från skådespelet ute på sjön, och när de sågo den unga kvinnan på knä för den vitklädde mannen med de djupa, mörka blickarne barhuvad härute på berget, måtte något minne ur bibelhistorien om en ung man, som gjorde underverk, ha föresvävat dem, ty i en hast klungade de sig tillsammans, började viska, och på uppmaning av överlotsen skyndade en av kvinnorna in i stugan bredvid och återkom med ett tre års barn, som hade ett öppet rötsår på kinden.

Med förmågan att framkalla hägring skulle alltså följa en övernaturlig kunskap om sjukdomars botande.

Den roll, som kastades på intendenten, började nu plåga honom över hövan, och när han såg fiskarfolket, lotsar och tullkarlar överge sitt arbete, timmermän och snickare lämna bygget på kapellet för att lyssna till hans ord såsom till profetior med undergörande kraft, blev han rädd såsom inför en naturkraft han frambesvurit men icke kunde tygla. Ögonblicket var emellertid inne, då han måste uttala sig, bestämt, tydligt, och slå ifrån sig.

— Gott folk, började han. Men så inställde sig reflexionen tyst: huru skulle han börja, vilka ord skulle han använda, då varje uttryck fordrade en förklaring, som återigen förutsatte förkunskaper, som saknades. Och under de sekunder han tänkte över, vilket svalg som låg emellan dessa och honom, hörde han steg nalkas, vände sig om och fick se en man, som liknade en äldre sjöman på permission.

Mannen lyfte på en rund filthatt och såg något försagd ut till en början, men kommen närmare, rätade han ut sig och skulle just säga något, då intendenten befriade honom från förlägenheten genom att fråga:

— Är ni kanske stiftelsens predikant, som väntas?

— Jag är densamme! svarade den nykomne.

— Vill ni inte säga några ord till folket som här befinner sig i uppror inför ett naturfenomen, vilket de icke vilja ha förklarat och som jag ej i detta ögonblick kan ge någon tydning på, tillgrep intendenten i sin iver att komma ifrån denna falska situation.

Predikanten förklarade sig genast beredd. Strök sitt långa hakskägg och tog upp en bibel ur fickan.

När folket såg den svarta boken, gick en rörelse genom dem, och en och annan av manfolket blottade huvudet.

Predikanten hade bläddrat en stund och stannade slutligen; harskade sig och tog upp att läsa:

»Och jag såg, då det bröt det sjätte inseglet, och se, det vart en stor jordbävning, och solen blev svart som en säck av hår, och månen vart hel och hållen såsom blod. Och himmelens stjärnor föllo ned på jorden likasom ett fikonträd fäller sina omogna frukter, när det skakas av en stark vind. Och himmelen försvann såsom en bok, som hoprullas, och alla berg och öar flyttades från sina rum. Och konungarne på jorden och stormännen och befälhavarne och de rike och de starke och alla trälar och frie dolde sig i jordkulor och i bergsskrevor och sade till bergen och klipporna: Fallen över oss och skylen oss för dens ansikte, som sitter på tronen, och för Lammets vrede. Ty hans vredes stora dag har kommit, och vem kan bestå?»

Intendenten, som straxt märkt, vilken farlig vändning saken tagit, hade ryckt sin trolovade med halvt våld från det farliga grannskapet, fått henne ner till stranden och ville genom att ställa henne på den rätta synpunkten visa, att det icke var någon måne, som fallit från himmelen, utan endast det italienska landskap, han lovat styra till på hennes födelsedag.

Men nu var det för sent. Flickans inre öga hade redan sett synen i dess första gestalt, och predikantens upphetsande uttolkning etsade in den första synvillan. Han hade lekt med naturandarne, frambesvurit en fiende till att hjälpa sig, som han trodde, och då hade alla gått över till fienden, så att han nu stod ensam.

Under det Maria ännu med blickarne stod fängslad vid predikanten på berget, vände han sig på försök till modren och viskade:

— Hjälp oss ur detta. Följ med ut till skäret och se, att det är leksaker, ett födelsedagsskämt.

— Jag kan icke döma i dessa ting, svarade kammarrådinnan, och vill icke döma. Men jag tror … att ni skola gifta er snart.

Det var ett råd, ett nyktert, prosaiskt, men från denna gamla kvinna, som själv var mor, ljöd det så klokt, helst det tilltalade hans eget skarpa förstånd, ehuru han fann förklaringen något förenklad. Men efter den vink han fått gick han rätt fram till flickan, lade sin arm om hennes liv, såg henne in i ögonen med ett leende, som hon måste förstå, och kysste henne så mitt på munnen.

I samma ögonblick tycktes flickan befriad från trollmannen uppe på berget, och utan motstånd hängande sig vid sin väns arm följde hon honom nästan dansande till modrens stuga.

— Tack, viskade hon med sina blickar i hans — tack för att du — hur ska jag säga?

— Befriade dig från bergstrollet, ifyllde Borg.

— Ja, ifrån trollen!

Och hon vände sig om för att se på den överståndna faran.

— Inte se sig tillbaka! varnade fästmannen och drog Maria in genom stugudörren, under det att ett lösryckt ordförråd från bergspredikanten fördes ner till honom av vinden.