ELFTE KAPITLET.

Det hade regnat i åtta dagar efter första försöket med drivgarnen, vilket avlupit utan annat resultat än en liten scen mellan de förlovade. Intendenten, som mycket väl visste, att ingen fisk var att få, då han med avsikt vilselett de unga, hade gått ner till stranden för att mottaga de hemvändande och därvid blivit titulerad idiot av sin fästmö, vilken var alldeles förstörd av nattvak. När båtkarlarne därvid grinat i smyg, hade assistenten, som fruktat en storm, gått emellan med ett skämt. Vid middagsbordet hade gycklet med det nya fisksättet antagit större dimensioner, och intendenten hade spelat djup förkrosselse, så att herr Blom flera gånger ansett sig skyldig taga honom i försvar på ett ytterst sårande sätt.

Regndagarne hade sedan hållit sällskapet instängda, varvid ett ytterst intimt samliv utvecklat sig nere i damernas stuga, där assistenten infört bruket att läsa högt ur svenska skalder. Intendenten hade först hört på, men slutligen dragit sig tillbaka med förklaringen, att den svenska poesin vore skriven för konfirmander och damer och att han väntade, tills det komme en skald, som skrev för män. Han hade då vid gemensam omröstning förklarats opoetisk, varmed han var nöjd, då detta befriade honom från skyldigheten att vara närvarande vid seancerna.

Regnvädret hade även kommit arbetet på kapellet att avstanna, och arbetarne sutto inne i stugorna och bjödo på brännvin till det kaffe de kunde erhålla.

Kolportören, som icke kunde samla folket ute på backen, gick de första dagarne omkring i köken och ville läsa ur boken, men mottogs med likgiltighet och råkade i tvist med arbetarne, som mest voro fritänkare. Därpå hade han dragit sig tillbaka på sin kammare, förklarat sig sjuk och skickat efter kinapreparat hos intendenten, sedan hans butelj var tömd. Plötsligen hade han försvunnit och uppgavs ha rest med en ångare in till staden.

Nu hade han aftonen förut återkommit till skäret, utföljd av en mansperson, som han kallade sin bror och vilken medförde en båtlast diverse varor, mest öl, som uppackades i en sjöbod, i vars öppna dörr en bräda på två tunnor fick tjäna som disk, sedan kommunalen medgivit öppnandet av handelsbod.

Under de sista dagarne hade fiskarfolk börjat samlas från öarne inåt land. Och nu öppnades sjöbodar, där hela familjer inhystes; stugorna fylldes med släktingar och bekanta, och på hela skäret rådde ett liv, som bjärt avstack mot den vanliga ensligheten.

Som skäret med fiskvatten tillhörde enskild person oppåt landet, betalade varje båt en viss avgift, vilken skulle upptagas av en ditsänd rättare. Med denne hade intendenten straxt råkat på dålig fot, då han ville tala om drivfisket, vilket skulle ha till följd grynnornas övergivande och därmed vattenörets upphörande. Men även denna till utseendet ogynnsamma omständighet hade han förstått att begagna till sin fördel, ty rättaren, som av motståndet mot det nya drevs att medelst brännvin göra propaganda för det gamla, skulle därigenom mot sin vilja komma att bilda den dunkla bakgrunden, mot vilken drivfiskets verkan skulle taga sig desto ståtligare ut. Och han var fullkomligt viss på sin seger, efter det att han vid alla tider på dygnet tagit vattenprov, draggat, pimplat och med sin sjökikare undersökt djupen för att få reda på, var stimmen gingo.

Alla dessa detaljer hade emellertid intet annat intresse för honom, än att de tjänade till att gymnastisera hans energi för kommande strider, att återgiva honom denna känsla av makt, utan vilken ingen kan leva, som äger ovanliga krafter, vilka lätt gå förlorade, om de ej brukas.

Och under tiden, som förflutit sedan assistenten anlänt, hade det dagliga översitteriet från de ungas sida så småningom vant honom in i den underlägsnes roll, att han höll på att leva sig in i densamma, helst han ej ville bryta själv, utan funnit nödvändigt att framkalla brytningen från hennes sida. Mellan de båda unga förefanns nämligen en fullständig sympati på alla punkter, och han hade åsett, huru den mogna kvinnan strax befann sig i nivå med den omogne mannen, vars alla ofullgångna tankar, alla improviserade meningar antogos som höjden av visdom. Och varje hans försök att bemöta en dumhet strandade mot deras oförmåga att sammanhålla lederna i ett resonemang, då de uteslutande tänkte under inflytandet av driften att få äga varann. Att upptaga någon konkurrens i akrobatfärdigheter eller lovsånger över det lägre könet ville han ej, ty det låg just i hans avsikter att bli utstucken och få ett kapitalt slut på ett band, som hotade hela hans framtida tillvaro. Och denna biandri, i vilken han levde, då han på de få ensliga stunderna med sin fästmö endast fick emottaga reflexerna från den andre, känna likasom dennes ande på hennes läppar, höra dennes barnsligheter återljuda från hennes mun, allt detta hade slutat med att ingiva honom vämjelse för ett förhållande, som erinrade om ett ménage à trois.

Den unge mannens inbilskhet hade heller inga gränser, och han hade fallit i den vanföreställningen, att han var över intendenten, därför att han var al pari med fröken Maria, vilken åter gav illusion av att vara över intendenten, enligt den mycket riktiga formeln: om A är större än B, och C är lika stor som A, så är också C större än B — utan att dock först undersöka, om A verkligen var större än B.

Aldrig hade han trott, att han en gång skulle finna ungdomens hemlighet så lagd i öppen dag, som han här fick den till skänks på en bricka; och hur väl han kände igen sig själv från det tillryggalagda stadiet.

Hur hade han inte gråtit av hunger och brunst? Erfarit weltschmerz av avund mot de äldre, som redan vunnit vad han eftersträvade och nu lågo och tryckte över honom, och varigenom hans sympati för alla förtryckte och små blivit väckt. Denna oförmåga att bedöma sina krafter, beroende på antecipationer av det, som skulle kunna uträttas i det långa livet, om man tänkte sig detsamma koncentrerat i en enda handling! All denna sentimentalitet, som endast härrörde från otillfredsställda drifter. Detta överskattande av kvinnan, då ännu barnkammarminnena av modren lågo friska. Dessa den ännu mjuka hjärnans slappa halvtankar under trycket från blodkärl och testiklar.

Han kände till och med igen dessa ansatser av gott förstånd, som under form av primitiv, djurisk list och skyende av öppna medel så ofta trodde sig vara högre klokhet, men endast var rävens enkla försök att vara knepig, och som därför var förvillande lik den berömda kvinnolisten, prästlisten, advokatknepet.

Den unge mannen hade nämligen även försökt sig på att anställa tankeläsningar på intendenten, därmed röjande, att han trodde det denne bar på några farliga hemligheter, efter som han var olik andra människor. Men därvid hade han burit sig så klumpigt åt, att intendenten fått reda på allt vad man tänkte och talade om honom nere hos damerna, och i stället för att ge en enda upplysning hade han med sina svar så mystifierat den unge mannen, att denne börjat tvivla om, huruvida rivalen var ett dumhuvud eller en demonisk natur. Med demonisk menade han en medveten person, som under sken av den största naivitet handlade med full beräkning, alltid vaken och ledande människors öden efter sina planer. Och när begreppet beräkning, vilket var en dygd, alltid hade en dålig bemärkelse hos de unga, vilka icke kunde beräkna en handlings följder, så antog hans avund den underlägsnes lidelsefulla lust att få draga ner och trampa under fötterna.

Så stodo sakerna, när den stora dagen var inne, då skärkarlarnes hela tillvaro under den stundande vintern skulle avgöras.

*

Augustiaftonen hängde sängvarm över skäret, vars alla klippor och stenar voro ljumma, ännu sedan solen gått ned, så ljumma, att daggen icke kunde fälla på dem. Havet bredde sig slätt och lavendelgrått därutanför, där fullmånen kopparröd krängde sig upp och just nu halvskymdes av en brigg, vilken tycktes segla mitt på drabantens mare serenitatis. Närmare stranden syntes alla de utlagda skötvakarne ligga i rader som skaror av sjöfåglar gungande på dyningen.

Och medan folket väntade ut morgonens inbrytande för att vittja, hade de lägrat sig i stränderna kring upptända eldar med kaffepannor och brännvinsflaskor. I sjöboden, där handelsmannen sålde öl, hade predikanten intagit en plats bredvid brodren för att gå honom till handa vid den starka trafiken, och med ett blått förkläde om livet sågs han draga upp ölbuteljer likt en gammal, van krogvärd.

Intendenten, som gått ut för att observera strömsättning, temperatur och barometerstånd, vandrade nu i sandstranden för att vila sina tankar. Här och där stötte han opp ett par, som sökt ensamheten. Deras obegripliga naivitet i uppförandet gjorde, att han endast vände dem ryggen med löje och vämjelse. Kommen längre ut på udden, klättrade han ut för klipporna för att finna sin sittplats, där han brukade meditera. Det var en av vågorna fullkomligt glattslipad länstol, vilken ännu var ljum som en kakelugn av dagens brännande sol.

Han hade suttit en stund och låtit halvsöva sig av dyningens suckar, då han hörde sanden frasa nedanför i sjökanten. Det prasslade i den torkade tången, och han såg assistenten och fästmön komma sakta vandrande med armarne om varandras liv. De stannade mellan den osynlige åskådaren och mångatan på vattnet, så att han kunde se deras gestalter teckna av sig så skarpt, som om han haft dem mellan mikroskopets objektiv och brännspegeln. Och han såg nu med antipatiens skärpta blick hennes rovfågelsprofil luta sig mot den andres stora aphuvud med de ofantliga kinderna, utan bruk för andra än trumpetblåsare, och denna toppiga, smala huvudskål utan panna. Han observerade nu de överflödiga köttmassorna i mannens gestalt, vars oädla linjer med alltför stora höfter påminde om en kvinna likasom den farnesiske Herkules. Ett manligt ideal från halvdjurstiden, då näven ännu rådde över stora hjärnan, vilken ej var färdig.

Kränkt, såsom om han ingått en förbindelse med en centaur, kännande sin själ besvågras med en nedgångstyp, stående inför början till ett brott, som, fullbordat, skulle förfalska hans släktledning för alla kommande tider, som skulle narra honom att offra sitt enda liv för en annans barn, på vilket han skulle slösa sina bästa känslor och sedan, en gång fastvuxen vid detsamma, släpa sin förnedring som en black om foten utan att kunna bli fri. Svartsjukan, »denna smutsiga last», vad var den annat än den friska, starka släktinstinktens fruktan att bli hindrad i sin lovvärda egoism att fortsätta det bästa hos individen? Och vem saknade denna sunda passion annat än den sterile familjesutenören, hustrukopplaren, den svage narren, cicisbeon, gynolatern, som trodde på platonisk kärlek?

Han var svartsjuk, men när första harmen lagt sig över skymfen, vaknade ett ohejdat begär att äga denna kvinna utan att äkta henne. Stridshandsken var kastad, friheten i valet var proklamerad, och han kände lust att upptaga striden, bryta bandet och framträda som älskare för att med vunnen seger kunna gå lugn vidare i medvetandet om, att han icke var den av naturen vanlottade, som blivit undanstucken i kärlekskampen. Här var ju icke längre frågan om en ärlig tävlan med lojala medel utan en lömsk strid mellan inbrottstjuvar. Den utmanande hade valt det simpla vapnet dyrkar, och kampen gällde stöld! Med en kvinna som pris försvunno alla betänkligheter. Djuret hade vaknat, och de vilda instinkterna, som dolde sig under kärlekens stora namn, rasade som lössläppta naturmakter.

Han gick oförmärkt upp från sin klippa och styrde stegen hem för att ordna sina öden, som han kallade det.