ANMÄRKNINGAR TILL TJUGOFJÄRDE DELEN. I HAVSBANDET.

”I havsbandet” av August Strindberg utkom i sin första upplaga 1890 hos Albert Bonnier. En andra upplaga ingick i Samlade romaner och berättelser III 1900. C. och E. Gernandt. Som 1-kronasböcker ha dessutom hos Albert Bonnier utkommit en tredje och en fjärde upplaga 1908, en femte 1909 och en sjätte 1912.

Originalhandskriften till I havsbandet är bevarad och äges av bokförläggaren Karl Otto Bonnier.

Strindbergs brev till Karl Otto Bonnier om I havsbandet.

Strindberg höll ganska länge på med utarbetandet av I havsbandet. Han började romanen våren 1889 och sände in de sista kapitlen till förläggaren sept. 1890. Han tog arbetet grundligt, gjorde geologiska och botaniska studier och företog från sin bostad i skärgården utflykter för att få lokalfärg. För övrigt sysslade han under tiden även med andra litterära arbeten (utgivningen av Tryckt och otryckt I—II, Franska insatser i svensk kultur m. m.).

”I havsbandet” omtalas av Strindberg första gången i brev till Karl Otto Bonnier från Holte 6 jan. 1889. Han nämner där att han nu vill skriva ”en tredje del Skärkarlsliv”: ”Vi ha ännu lotsar, fyrmästare, tullsnokar, bärgare, dykare, Utö gruvor och mera sådant som passerar I havsbandet, som boken skall heta.” Strindberg tänker tydligen vid denna tid på en blivande novellsamling med denna titel. Av brev från Holte 15 april 1889 till K. O. Bonnier framgår emellertid att författaren redan planerat och börjat skriva på den historia, som inom kort skulle växa till att utfylla en hel roman med den nämnda rubriken. Han omtalar här att han tänkt välja Sandhamn i Sverige till vistelseort för sommaren, men, innan det blir tid att flytta dit, skriver han ”på Havsbandet, vars första långa historia om fiskeriintendenten och Huvudskär jag tänker få avlämna personligen i Stockholm”. Samtidigt ber han att få sig tillsänd en samling litteratur i zoologiska och geografiska ämnen och om strömmings- och laxfiske i Östersjön.

Inom kort blev han emellertid klar över att ”fiskeriintendentens historia” ensam skulle fylla en hel bok. I maj 1889 insänder han, nu installerad i Sandhamn, de två första kapitlen ”av romanen I havsbandet, som skall bli min Havets arbetare i stor stil”.

Han skaffade sig ytterligare material i en rätt vidlyftig geologisk facklitteratur, som K. O. Bonnier under juni månads lopp efter flertaliga anvisningar skaffade honom och insände i början av juli kapitel 3 och 4, 15 sept. kap. 5, 27 sept. kap. 6. Han märker att romanen icke kan bli färdig denna höst och skriver från Sandhamn 18 sept. 1889:

”Min stora skalda-juver börjar sina men rinner då och då. Den långa tiden emellan tillbringas med lärt knåp, tyvärr improduktivt. Men frampressar ändock belletristiken och gagnar sålunda som färla. Rysligt sakta går det i alla fall och mörkt ser det ut med tryckning i höst. Vad gör dock det? När jag ännu har en mansålder att sträva igenom och den arma publiken icke fått någon vila från mig på så länge. Varje påskyndande fördröjer saken, ty jag blir sjuk av forcerande och kan komma på den punkt att jag släpper allt i backen och kreperar av missmod.

Björnson den Starke mannen behöver 3 år till varje roman.”

12 nov. 1889 insände Strindberg sjunde kapitlet av romanen, men därefter lades arbetet på den åt sidan. I ett odaterat brev från april 1890 — Albert Bonniers svarsbrev på detta är av 22 april — anger Strindberg att ”Romanen åter är i full gång”. I juni 1890 insänder han från Långvik, Runmarö senare hälften av arbetet och skriver samtidigt till Karl Otto Bonnier:

”Härmed nu alltså den utlovade Dunderboken i ny stor renässansstil!

Sista kapitlet är grandiost och jag bygger på Homunculus, Dockorna och Hercules-Jesus, som jag icke på några villkor offrar.

Detta är den nya riktningen, som började med novellen i Neue Freie, fortsattes med Hjärnornas kamp, Tschandala, Fröken Julie etc., alltså icke med Heidenstams profetiska böcker, som äro apokryfiska.

Det där om Katolicismen kan ju stå som ett starkt motsägelsens tecken, ett äckel åt Luteristerna, verka litet otro och skrämsel inom statskyrkan, eljes som en rolig: s. k. paradox (= för tidig nyhet). — —”

I september läste Strindberg, som då befann sig på rundresa i Sverige i och för studier till ”Svensk natur”, korrektur på romanen, som utkom kort därpå.

Tryckfel och tryckeriändringar genomgående tidigare upplagor.

Då Strindberg upptog arbetet på senare hälften av I havsbandet, återfordrade han från förlaget den del av manuskriptet han tidigare insänt för att ånyo läsa igenom det. Han har vid genomläsning gjort ett antal rättelser med blyerts. Emellertid ha även på förlaget gjorts rättelser av formell natur med blyerts; i detta fall har man i denna upplaga återgått till den ursprungliga texten. Oftast kan man urskilja om handen är Strindbergs, i de fall tydningen är osäker, ger dock rättelsernas art vid handen, om de äro av Strindberg eller inte.

Sid. 5, rad 12: föröver, sammanskrivet enligt hskr. Uppl. 1—6, för över. Likaså sid. 8, rad 29, sid. 9, rad. 1 och 12: akteröver.

— —: den ena. Så hskr. Uppl. 1—6: den ene.

— rad 15: den lilla herren. Så hskr. Uppl. 1—6: herrn. Så ock rad 21.

Sid. 6, rad 7: fingren. Så hskr. Uppl. 1—6: fingrarna.

Sid. 7, rad 20: efter som; skrivet i två ord enligt hskr.

— rad 27: roret. Så hskr. Uppl. 1—6: rodret. Likaså i det följande.

Sid. 13, rad. 24—26: han kände i föreställningens ögonblick den dubbla dödsfasan av köld och kvävning. Så hskr. Uppl. 1—6: dödsfaran av etc., tryckfel.

Sid. 14, rad. 1—2: en höjd av tre fyra meter. Så hskr. Uppl. 1—6: tre à fyra meter.

Sid. 16, rad. 18—19: denna uppsyningsman. Så hskr. Uppl. 1—6: denne.

Sid. 17, rad 20: mänskohjordar. Så hskr. Uppl. 1—6: människohjordar.

— rad 27: straxt enligt hskr. Uppl. 1—6: strax.

Sid. 19, rad 12: timman. Så hskr. Uppl. 1—6: timmen.

Sid. 21, rad 2: opp, här som eljes där formen förekommer enligt hskr. Uppl. 1—6: upp.

Sid. 23, rad 2: Den råa, fuktiga luften. Så hskr. (liksom uppl. 2—6). Uppl. 1: Den rå etc., tryckfel.

— rad 14: sandhavrans. Så hskr. Uppl. 1—6: sandhavrens. Likaså sid. 27, rad 18: sandhavra, enligt hskr. Uppl. 1—6: sandhavre.

— rad 17: fjorårstången. Så hskr. Uppl. 1—6: fjolårstången.

Sid. 24, rad. 26—27: När han erinrade de livsfaror etc. Så hskr. Uppl. 1—6: När han erinrade sig etc. ”Sig” som vanligt när detta verb förekommer hos Strindberg tillagt på tryckeriet.

Sid. 26, rad 21: världens ända. Så hskr. Uppl. 1—6: ände.

— rad 28: föregående aftons likgiltighet. Så hskr. Uppl. 1—6: föregående aftonens.

Sid. 27, rad. 24—25: Öman — — raskade ur flundernät med ett spö. Så hskr. Uppl. 1—6: — — flundernätet, tryckeriändring.

— rad 27: likaväl. Så hskr. Uppl. 1—6: likväl.

Sid. 28, rad. 7—8: Ser du, ni vet bara var grynnorna ligger, men jag vet var strömmingarna står. Så hskr. Uppl. 1—6: ligga, ehuru dock i parallellesatsen ”strömmingarna står” singularformen lämnats oförändrad i uppl. 1—2. Uppl. 3—6: — — var strömmingen står.

Sid. 29, rad. 4—5: den blåa kupan. Så hskr. Uppl. 1—6: den blå kupan.

— rad 24: tvärtom; sammanskrivet enligt hskr. Uppl. 1—6: tvärt om.

— rad 31: med fästat avseende. Så hskr. Uppl. 1—6: med fäst avseende.

Sid. 30, rad. 20—21: de likastora ytorna. Så hskr. Uppl. 1—6: de lika stora ytorna.

Sid. 34, rad 8: lägga planer till kampanjen. Så hskr. Uppl. 1—6: lägga planen till kampanjen.

Sid. 35, rad 9: andra instrumenter. Så hskr. Uppl. 1—6 enligt blyertsändring i hskr.: andra instrument.

Sid. 36, rad. 19—20: att strömmingen inte bara går på grynnan. Så hskr. Uppl. 1—6: — — på grynnor.

— rad 31: huvena. Så hskr., där dock med blyerts ändrats till: huvudena, vilken form även uppl. 2 har. Uppl. 1, 3—6: huvuna.

Sid. 38, rad 1: innevånare. Så hskr. Uppl. 1—6 enligt blyertsändring i hskr.: invånare. Så ock sid. 172, rad 19.

— rad 11: huvet. Så hskr. Uppl. 1—6: huvudet. Så ock sid. 99, rad 19.

Sid. 39, rad. 1—4: Välbyggd — — bär han [abborren] Östersjöns egendomliga blågröna färg och nordiskt lynne; lite filosof och lite sjörövare; en sällskaplig etc. Så hskr. Uppl. 1—6 har kolon i stället för semikolon efter ”lynne”.

Sid. 40, rad 30: det rena, blåa vattnet. Så hskr. Uppl. 1—6: det rena, blå vattnet.

Sid. 42, rad. 15—17: Och när han sökte orsaken — — och han fann svaren, erfor han etc. Så hskr. Uppl. 1—6: och när han fann svaren etc.

Sid. 43, rad 6: skälarne. Så hskr. Uppl. 1—6 stava: själarna. Så ock på alla andra ställen.

— rad 26: himlen. Så hskr. Uppl. 1—6 enligt blyertsändring i hskr.: himmelen. Så ock sid. 109, rad 11.

Sid. 44, rad 13: mänskorna. Så hskr. Uppl. 1—6 enligt blyertsändring i hskr.: människorna. Så ock sid. 46, rad 32, sid. 61, rad 20, sid. 63, rad 24, sid. 169, rad 11, sid. 188, rad 9 samt sid. 214, rad 27. På andra ställen även ”människorna” i hskr.

— rad 19: likasom. Så hskr. Uppl. 1—6: liksom. Så ock sid. 108, rad 26 samt sid. 233, rad 16.

Sid. 45, rad 3: fadren. Så hskr. Uppl. 1—6 enligt blyertsändring i hskr.: fadern. Så ock på alla andra ställen.

Sid. 46, rad 12: Götakanals. Så hskr. Uppl. 1—6 (i två ord): Göta kanals.

Sid. 47, rad. 15—16: den hederliga mannens. Så hskr. Uppl. 1—6: den hederlige mannens.

— rad 20: denna fader. Så hskr. Uppl. 1—6: denne fader.

— rad 21: modren. Så hskr. Uppl. 1—6 enligt blyertsändring i hskr.: modern. Så ock på alla andra ställen.

Sid. 50, rad 11: mänskofostret. Så hskr. Uppl. 1—6: människofostret.

— rad. 11—12: mänskofostret genomlevde alla stadier från amœben genom grodan fram till antropomorfen. Så hskr. och uppl. 3—6. Uppl. 1—2: — — alla studier etc.

— rad 13: mänskoanden. Så hskr. Uppl. 1—6: människoanden.

— rad 14, mänskan. Så hskr. Uppl. 1—6: människan. Så ock sid. 95, rad 17.

— rad 27: det samma. Så hskr. Uppl. 1—6 (i ett ord): detsamma.

— rad 29: överstlöjtnanten. Så hskr. Uppl. 1—6: överstelöjtnanten.

Sid. 51, rad 19: ägde gåvan att genomskåda. Så hskr. Strindberg har först skrivit ”förmågan”, men med bläck sedan överstrukit det och överskrivit ”gåvan”. ”Förmågan” förekommer strax ovanför på två ställen rad 14 och rad 17. Icke dess mindre ha uppl. 1—6: ägde förmågan att genomskåda, tryckeriändring.

Sid. 52, rad. 26—27: monarken skulle sortera under utrikesdepartementet. Så hskr. En annan hand än Strindbergs har i hskr. rättat ”skulle” till ”borde”, vilken rättelse influtit i uppl. 1—6.

Sid. 53, rad. 21—24: Detta senare skulle sporra ungdomen till en självuppfostran och en uppmärksamhet på sitt låtande och görande, som skulle dana en stam av utmärkta män. Så hskr. Uppl. 1—6 enligt blyertsändring (ej av Strindberg) i hskr., — — på sitt låtande och görande och dana en stan av utmärkta män.

Sid. 54, rad. 25—26: de grövsta blundrar mot logik. Så hskr. Uppl. 1—6: de grövsta blunder etc.

Sid. 55, rad 10: förhandenvarande. Så hskr. Uppl. 1—6 (i tre ord): för handen varande.

— rad. 21—22: dessa massor av tanklösa, vilkas numerär stod i omvänt förhållande till deras gagn. Så uppl. 3—6. Hskr. och uppl. 1—2: — — vilkas numerär stodo etc., skrivfel av Strindberg.

Sid. 56, rad 8: förlegade axiomer. Så hskr. Uppl. 1—6, enligt blyertsändring i hskr.: — — axiom.

Sid. 57, rad. 4—5: mänskor. Så hskr. Uppl. 1—6: människor. Så ock sid. 63, rad 32 samt sid. 143, rad 7.

Sid. 58, rad 16: satt hemma över skrivbok och förskrift. Så hskr. och uppl. 2—6. Uppl. 1: — — föreskrift.

Sid. 60, rad 28: den samma. Så hskr. Uppl. 1—6 (i ett ord): densamma.

Sid. 61, rad 33: Mill och Buckle. Så hskr. Uppl. 1—6: Mill eller Buckle, felläsning.

Sid. 62, rad. 22—23: hela drivkraften bakom åsikternas förfäktande voro intresset och passionerna. Så hskr. Uppl. 1—6: — — och passionen; jfr rad. 31—32: intressets och passionernas villosyner.

Sid. 63, rad. 13—20: Därpå upplade han en huvudbok över alla de individer, han träffat på sin väg — — med ett ord alla dem som kommit inom hans observationskrets; utkastade deras tillblivelsehistoria, som han fullständigade genom inhämtande av personalier. Så hskr. I uppl. 1—6 är det spärrade uteglömt, ”lik”.

Sid. 64, rad. 22—23: vilket ofta gav honom nyckeln till månget drag i en eljes oförklarlig karaktär. Så hskr. ”Eljes” överhoppat i uppl. 1—6.

Sid. 65, rad 27: om de skulle vända i hamn. Så hskr. Uppl. 1—6: — — i hamnen. Strindberg har här skrivit för många staplar till ”mn”, vilket av sättaren tytts som ”nen”.

Sid. 66, rad 2: varann. Så hskr. Uppl. 1—6 enligt blyertsändring (ej av Strindberg) i hskr.: varandra. Så ock sid. 192, rad. 12—13 samt sid. 195, rad 30.

Sid. 67, rad 4: lavar och mossor. Så hskr. och uppl. 3—6. Uppl. 1-2: — — mossar.

— rad. 22—26: han kände sig mera fästad. Så hskr. Uppl. 1—6 enligt blyertsändring i hskr.: — — mera fäst.

Sid. 68, rad 23: riksdan. Så hskr. Uppl. 1—6: riksdagen.

Sid. 69, rad 23: spisarne. Så hskr. Uppl. 1-6: spislarna.

Sid. 70, rad 1: öboer. Så hskr. Uppl. 1—6: öboar.

— rad 30: kikarn. Så hskr. Uppl. 1—6: kikaren.

Sid. 71, rad 1: isär. Så hskr. Uppl. 1—6 (i två ord): i sär.

Sid. 72: De tre tankstrecken efter rad 19, här insatta enligt hskr., saknas i föregående upplagor.

— rad 32: ombord. Så hskr. Uppl. 1—6 (i två ord): om bord. Så ock sid. 100, rad 16, sid. 106, rad 18, sid. 204, rad 8 samt sid. 213, rad 18 (där dock endast uppl. 1 har i två ord).

Sid. 73, rad 26: packet måste skrämmas! ”Måste” spärrat enligt hskr.: ospärrat i uppl. 1—6. ”Måste” är inskrivet i stället för ett först skrivet ”ska” och sättaren har ej observerat strecket under ordet.

— rad 32: allt sammans. Så hskr. Uppl. 1—6 (i ett ord): alltsammans.

Sid. 74, rad 5: den blåa försommarhimmeln. Så hskr. Uppl. 1—6: den blå.

— rad 13: kommit ner till hamnen. Så hskr. och uppl. 3—6. Uppl. 1—2: kommit ned till hamnen.

Sid. 74, rad 33—sid. 75, rad 1: en ljus, låglänt, långsträckt holme. Så hskr. Uppl. 1—6: en ljus, lågländ, långsträckt holme.

Sid. 77, rad 2: härute. Så hskr. Uppl. 1—6 (i två ord): här ute.

— rad 20: mänskoröster. Så hskr. Uppl. 1—6: människoröster.

Sid. 78, rad. 12 och 33: trän. Så hskr. Uppl. 1—6: träd. Så ock sid. 79, rad 6.

Sid. 79, rad. 14—15: vilken — — mistat kronan. Så hskr. Uppl. 1—6: vilken — — mist kronan.

— rad 30: däremellan. Så hskr. Uppl. 1—6 (i två ord): där emellan.

Sid. 79, rad. 33—sid. 80, rad 1: ängsull och gungande mossor. Så hskr. och uppl. 3—6. Uppl. 1—2: — — mossar.

Sid. 81, rad 17: det blåa, vågräta havsstrecket. Så hskr. Uppl. 1—6: det blå, vågräta havsstrecket.

— rad. 22—23: ensamheten kändes lägga sig som sömn omkring honom. Så hskr. Uppl. 1—6: — — som sömnen omkring honom. Strindberg har skrivit för många staplar till ”mn” vilket sättaren läst för ”nen”.

Sid. 82, rad. 7—8: kom han in i en barrträdsregion på gneisgrund, gick under granar, trampande mellan alnshöga ormbunkar. Så hskr. Uppl. 1—6: — — gick under grenar etc. Läsfel.

— rad 19: hitut. Så hskr. Uppl. 1—6 (i två ord): hit ut.

— rad. 31—32: en sakta brummande äldremansröst. Så hskr. Uppl. 1—6: — — äldre mans röst.

Sid. 83, rad 15: kolmårdmarmor. Så hskr. Uppl. 1—6: kolmårdsmarmor. Strindberg har vid skrivningen först skrivit ”kolmårds-”, men så strukit ”s”.

— rad. 22—23: den förlägna båtkarlen. Så hskr. Uppl. 1—6: den förlägne båtkarlen.

Sid. 85, rad 5: Österskär. Hskr. och alla föregående uppl.: Fiskeskär. Jfr anm. angående korr.-ändring till sid. 5, rad. 9—10. Korrekturläsare ha här uteglömt göra den ändring, varom Strindberg givit order.

— rad 21: Semikolonet efter ”mottaga” här insatt enligt hskr., uppl. 1—6 ha komma.

— rad 24: timma. Så hskr. Uppl. 1—6: timme. Så ock sid. 153, rad 16.

Sid. 87, rad 9: förstun. Så hskr. Uppl. 1—6 enligt blyertsändring (ej av Strindberg) i hskr.: förstugan.

Sid. 88, rad 22: allt så naivt som ett barns förenklande uppfattning. Så hskr. Uppl. 1—6: allt så naivt som ett barns förenklade uppfattning.

Sid. 89, rad 7: fruntimmerna. Så hskr. Uppl. 1—6: fruntimren. Så ock sid. 152, rad 29 samt sid. 153, rad 5.

— rad. 16—18: Samma modulationer, som en serie samljudande toner framkallade på örats hinna och fortplantades till nervsystemet. Så hskr. Uppl. 1—6: — — och fortplantade till nervsystemet.

Sid. 91, rad 6: Kärngarne. Så hskr. Uppl. 1—6: Käringarna.

— rad 9: herrarna. A-ändelsen enligt hskr. Uppl. 1 har e-ändelse.

— rad 33: så har jag på kronans vägnar. Så hskr. I uppl. 1—6 ”så” överhoppat.

Sid. 92, rad 8: Därpå svarade kvinnorna. Så hskr. Uppl. 1—6: Därpå svarade kvinnan.

— rad. 11—12: ber jag uppsyningsman. Så hskr. Uppl. 1—6: ber jag uppsyningsmannen.

— rad. 23—25: Intendenten ville göra sig lös och vända sig bort från de stora ögonen — — men han kände etc. Så hskr. Uppl. 1—6: — — och vände sig bort etc.

Sid. 93, rad. 12—13: folk, som voro jämförelsevis förmögna, då de ägde hus. Så hskr. Uppl. 1—6 enligt blyertsändring (ej av Strindberg) i hskr.: folk, som var jämförelsevis förmöget, då det ägde hus.

Sid. 93, rad 24: kärng. Så hskr. Uppl. 1—6: käring.

— rad 31: insöva sig i den tron. Så hskr. Uppl. 1—6: inöva sig i den tron, läsfel.

Sid. 94, rad 5: gjort det för honom omöjligt att länge kunna dölja. Så hskr. Uppl. 1—6: — — att längre kunna dölja.

— rad 33: likafullt. Så hskr. Uppl. 1—6 (i två ord): lika fullt. Så ock sid. 101, rad 23, sid. 124, rad 22 samt sid. 171, rad 23.

Sid. 97, rad. 6—7: hälften av var. Så hskr. Uppl. 1—6: hälften av varje.

Sid. 98, rad 3: Under det dessa tankar samlade sig och vuxo. Så hskr. Uppl. 1-0: — — och växte.

Sid. 99, rad. 6—8: Teservisen — — hade några sinkar. Så hskr. Uppl. 1—6: — — hade några sinkor.

— rad. 13-14: Samtalet gled först runt allt det yttre, som ögat kunnat fästa sig vid. Så hskr. Uppl. 1: — — som ögat kunna fästa sig vid, tryckfel. Uppl. 2—6: — — som ögat kunde fästa sig vid.

Sid. 100, rad 2: fiskarne offrade på älvstenar. Uppl. 1—6: — — på stenar. Hskr. har: efstenar, tydligen felskrivning för elfstenar.

— rad. 10—11: hade de icke så långt till kyrkan, skulle här [på ön] se annorlunda ut. Så hskr. Uppl. 1—6: — — skulle de se annorlunda ut.

— rad 28: härvidlag. Så hskr. Uppl. 1—6 (i tre ord): här vid lag.

— rad 30: itu. Så hskr. Uppl. 1—6 (i två ord): i tu.

Sid. 104, rad 2: tjugo. Så hskr. Uppl. 1—6: tjugu, Så ock sid. 119, rad 17, sid. 171, rad 1, sid. 184, rad 13 samt sid. 229, rad 17.

Sid. 106, rad 11: fröken och hennes mor syntes i stranden. Så hskr. Uppl. 1—6: — — å stranden.

Sid. 107, rad. 21—22: när sedan samma hand räcktes åt modren, förklarade denna, att hon icke kunde följa. Så uppl. 2—6. Hskr.: — — förklarade hon, att hon icke kunde följa. Uppl. 1: — — förklarade denne, att hon icke kunde följa.

— rad. 23—24: Intendenten, som fått överraskningar så häftigt över sig. Så hskr. Uppl. 1—6: — — som fått överraskningen så häftigt över sig.

Sid. 107, rad 7: fockeskotet. Så hskr. Uppl. 1—6: fockskotet.

Sid. 110, rad. 18—19: En omärklig rörelse på roret antydde, att hon ville hålla undan för skäret. Så hskr. Uppl. 1—6: En märklig rörelse etc., läsfel.

Sid. 111, rad. 6—7: biomständigheter fästat sig i hans minne. Så hskr. Uppl. 1—6 enligt blyertsändring i hskr.: biomständigheter fäst sig i hans minne.

Sid. 112, rad. 13—14: som om hon länge ruvat tanken. Så hskr. Uppl. 1—6 enligt blyertsändring (ej av Strindberg), i hskr.: som om hon länge ruvat på tanken.

— rad. 27—28: — Ni är rädd för kallt vatten? hånade flickan, och kanske inte kan simma? Så hskr. Uppl. 1—6 enligt blyertsändring i hskr.: — — och kan kanske inte simma?

Sid. 113, rad 11: mänskokroppens. Så hskr. Uppl. 1—6: människokroppens.

— rad 13: hitin. Så hskr. Uppl. 1—6 (i två ord): hit in.

— rad 19: sandhavra. Så hskr. Uppl. 1—6: sandhavre.

Sid. 114, rad 28: George-Sand- och androgynperioden. Så hskr. Uppl. 1—6: George Sand och androgynperioden. Strindbergs bindestreck ha i hskr. med blyerts av annan hand uteslutits.

Sid. 115, rad 3: Hon skulle aldrig se, huru hon mottog av honom. Så hskr. Uppl. 1—6: — — huru hon mottogs av honom. Märk de föregående meningarna: ”— — ett skelett, vilket han sedan skulle fylla på med levande kött och inblåsa sin anda i” etc.

Sid. 115, rad 33—sid. 116, rad 2: dess ornament i bokbandsstil erinrade borgfrun Hélène de Genlis och hennes bibliotekarie. Uppl. 1—6: erinrade om etc. ”Om” inskrivet med blyerts i hskr., säkert ej av Strindberg.

Sid. 116, rad 26: lyftade hon sin mössa. Så hskr. Uppl. 1—6: lyfte etc.

Sid. 117, rad 8: innevånares. Så hskr. Uppl. 1—6: invånares.

— rad 15: vars make ni får leta i Europa. Så hskr. Uppl. 1—6 enligt blyertsändring i hskr. (ej av Strindberg): vars make ni får leta efter i Europa.

Sid. 120, rad. 16—18: Visserligen kände han av erfarenhet, att det lättaste sättet insinuera sig hos en kvinna var att låta henne leka modren. Så hskr. Uppl. 1—6 enligt blyertsändring (ej av Strindberg) i hskr.: — — att det lättaste sättet att insinuera sig hos en kvinna var att låta henne leka modern.

Sid. 122, rad 5: ett stygn. Så hskr. Uppl. 1—6: ett sting.

Sid. 124, rad 19: häromkring. Så hskr. Uppl. 1—6 (i två ord): här omkring.

Sid. 125, rad 8: ringlavens Scheeles-gröna, enligt hskr. Uppl. 1—6: scheelesgröna.

Sid. 126, rad 14: två månar. Så hskr. Uppl. 1—6: två månader.

— rad. 25-26: Vad skall man så göra. Så hskr. Uppl. 1—6: Vad skall man då göra.

Sid. 132, rad. 27—30: Slutligen retucherade han terrängen med en kanna saltsyra, utspädd i sin mängd vatten, varigenom uppstod en lysande vit schattering i gröngräset, som skulle föreställa fläckar av Bellis eller Galanthus. Så hskr. Uppl. 1—6: — — en lysande schattering etc. Genom en obetydlig misskrivning på ”vi” i ”hvit” har sättaren trott ordet struket och utelämnat det.

Sid. 133, rad. 7—9: Den [vinden] hade nu stått på osten en tid, emedan barometertrycket i Nordsjön varit lågt. Så hskr. Uppl. 1—6 enligt blyertsändring i hskr.: — — medan barometertrycket i Nordsjön varit lågt.

Sid. 134, rad. 14—15: uppfästade. Så hskr. Uppl. 1—6: uppfästa.

— rad 16: omigen. Så hskr. Uppl. 1—6 (i två ord): om igen. Så ock sid. 178, rad 15.

Sid. 135, rad 22: Intendenten var icke medicinare. Så hskr. Uppl. 1—6: — — icke-medicinare.

Sid. 138, rad 33: höll ögonen fästade. Så hskr. Uppl. 1—6 enligt blyertsändring i hskr.: höll ögonen fästa.

Sid. 139, rad 30: hon måste lägga sig ner. Så hskr. Uppl. 1—6: hon måste lägga sig ned.

Sid. 140, rad 32: krusmyntan. Så otydligt hskr. Uppl. 1—6: krusmynten.

Sid. 141, rad 26: trettifyra. Så hskr. Uppl. 1—6: trettiofyra.

Sid. 142, rad 6: ögonen fästade på armbandet. Så hskr. Uppl. 1—6: ögonen fästa på armbandet.

Sid. 144, rad 4: mänskokropp. Så hskr. Uppl. 1—6: människokropp.

— rad. 11-13: kände han sig fast besluten att bryta detta förhållande, som hotade att inkräkta på hela hans själsliv, och i tid klippa av förbindelsen. Så hskr. Uppl. 1—6: — — och att i tid klippa av förbindelsen.

Sid. 147, rad. 32—33: jag skyddar dig för beröringen med världens smuts. Så hskr. Uppl. 1—6: jag skyddar dig från beröringen med världens smuts.

Sid. 148, rad 22: De gingo en timme och fler. Så hskr. Uppl. 1—6: De gingo en timme och flere.

Sid. 151, rad. 21—22: alltså stod hennes kärlek i direkt förhållande till hans lättrogenhet. Så hskr. Uppl. 1—6: hans kärlek, tryckfel.

Sid. 152, rad. 3—5: att vinna en kvinna med öppenhet var omöjligt, att nalkas henne med upprätt huvud, med klara ord vore att stöta henne bort. Så hskr. Uppl. 1—6: — — var att stöta henne bort, tryckeriändring.

Sid. 153, rad. 13—14: månans skiva. Så hskr. Uppl. 1—6: månens skiva.

Sid. 156, rad. 6—9: det vart en stor jordbävning. — — ett fikonträd. Så hskr. och normalupplagan av Nya testamentet (Johannes uppenbarelse, kap. 6, vers. 12, 13). Uppl. 1—6: då vart en stor jordbävning. — — ett fikonaträd.

Sid. 159, rad 13: ställa henne ansikte mot ansikte med den råa lustan. Uppl. 1—2: ansikte mot ansikte mot etc. Uppl. 3—6: ansikte med ansikte mot etc.

— rad. 17—18: när han då sökte adla upp hennes känslor. Så hskr. Uppl. 1—6: när han då sökte odla upp hennes känslor. Läsfel.

— rad 21: tillochmed. Så hskr. Uppl. 1—6 (i tre ord): till och med.

Sid. 161, rad. 8—10: Det var icke någon mörk, rökfärgad dimma utan en ljus, liksom nykokat silver, genom vilken solljuset siktades. Så hskr. Uppl. 1—6: — — genom vilken solljuset riktades. Läsfel.

— rad. 27 och 31: akterut. Så hskr. Uppl. 1—6 (i två ord): akter ut.

— rad 29: ini. Så hskr. Uppl. 1—6 (i två ord): in i. Så ock sid. 238, rad 11.

Sid. 163, rad 3: Kommen längre ut där vinden friskade. Så hskr. Uppl. 1—6: Kommen längre och där vinden friskade. Läsfel.

Sid. 164, rad 33: Utropstecknet efter ”tankarne” enligt hskr. Uppl. 1—6 ha kolon. Läsfel.

Sid. 166, rad 14: mänska. Så hskr. Uppl. 1—6: människa.

Sid. 167, rad 24: denna man. Så hskr. Uppl. 1—6: denne man.

Sid. 168, rad. 10—20: efter lektionernas slut föreslog någon. Så hskr. Uppl. 1—6: efter lektionens etc., läsfel eller tryckeriändring.

Sid. 169, rad. 11—12: mänskofruktan. Så hskr. Uppl. 1—6: människofostran.

Sid. 170, rad. 5—6: äpplet faller inte långt från trädet. Hskr.: äpplen faller, tydligen felskrivning. Uppl. 1—6: äpplen falla, tryckeriändring.

— rad 7: Herran. Så hskr. Uppl. 1—6: Herren.

— rad 10: Men så säger Herren. Så hskr. Uppl. 1—6: Men då säger Herren. Läsfel.

— rad. 14—15: — — avgudadyrkarne och alla, som älska och göra lögn! Så Strindbergs hskr., men med blåkrita av annan hand ändrat till: — — som älska att göra lögn, så uppl. 1—6.

— Blankraden efter rad 20 här insatt efter hskr., saknas i uppl. 1—6.

— rad 21: Dimman hade under tiden lyftat. Så hskr. Uppl. 1—6 enligt blyertsändring i hskr.: Dimman hade under tiden lyft.

— rad 29: och efter etc. Så hskr. ”Och” struket med blåkrita och saknas i uppl. 1—6.

Sid. 175, rad 12: dess betydelse, vilken. Hskr. har först ”som” sedan av Strindberg överstruken ”vilket”; neutralformen tydligen felskrivning. Uppl. 1—6 i anledning därav: vilket.

Sid. 177, rad. 4—5: Den kvinna som var född med nog förstånd att inse. Så hskr. ”Nog” överhoppat i uppl. 1—6.

— rad. 25—26: en viss slags krage. Så hskr. Uppl. 1: ett viss slags krage. Uppl. 2—6: ett visst etc.

Sid. 178, rad. 21—22: föreföll det honom, som om den sista halvtimmens uppträde endast varit en dröm. Så hskr. Uppl. 1—6: — — endast var en dröm.

— rad 31: försent. Så hskr. Uppl. 1—6 (i två ord): för sent.

Sid. 179, rad 26: neråt. Så hskr. Uppl. 1—6: nedåt.

Sid. 182, rad 3: middagstimman. Så hskr. Uppl. 1—6: midagstimmen.

— rad 11: som — — lyftat ett glas. Så hskr. ursrpungligen, därefter med blyerts ändrat till: — — lyft ett glas. Uppl. 1—6: — — lyfte ett glas.

— rad 12: den manliga gästen. Så hskr. Uppl. 1—6: den manlige gästen.

— rad. 15—16: han erinrade hennes första uppenbarelse etc. En vanlig Strindbergsform. I hskr. är ”sig” inskrivet av annan hand än Strindbergs, vadan uppl. 1—6 ha: han erinrade sig hennes etc. På samma sätt har hskr. sid. 223, rad 13, sid. 225, rad 20 samt sid. 234, rad 16 ”erinra” i betydelsen av minnas men på samtliga ställen har man på tryckeriet i tidigare upplagor insatt ”sig”. Den reflexiva formen i denna uppl. på dessa ställen avlägsnad.

Sid. 183, rad. 26—27: förställningsförmåga. Så hskr. och uppl. 2—6. Uppl. 1: föreställningsförmåga.

— rad 29: tillrätta. Så hskr. Uppl. 1—6 (i två ord): till rätta.

Sid. 185, rad 1: sina långa finger. Så hskr. Uppl. 1—6: sina långa fingrar.

Sid. 186, rad 13: Godnatt. Så hskr. Uppl. 1—6 (i två ord): God natt.

Sid. 187, rad 11: likasom. Så hskr. Uppl. 1—6 (i två ord): lika som. Så ock sid. 196, rad 5 samt sid. 226, rad 31.

Sid. 188, rad 1: lyftats. Så hskr. Uppl. 1—6, enligt blyertsändring i hskr.: lyfts.

— rad. 11—12: förskottera dem varor, mot att han avsatte deras fisk. Så hskr. Uppl. 1—6: förskottera dem varor, mot det att han avsatte deras fisk.

— rad 25: Vi tar. Så hskr. Uppl. 1—6: Vi ta.

Sid. 189, rad. 2—3: hos Vestmans? Så hskr. Uppl. 1—6: hos Vestman?

Sid. 189, rad. 20—21: I en ögonblicklig ingivelse och utan ett ögonblick glömma, att det var en fiende. Så hskr. Uppl. 1—6: — — och utan att ett ögonblick glömma, att det var en fiende.

Sid. 191, rad 13: jag lämnar er ensamna. Så hskr. Uppl. 1—6: — — ensamma. Strindberg har först skrivit ”ensam” och sedan tillagt (skrivet ovanför) ”na”, varför någon felskrivning av staplar ej kan ha ägt rum.

— rad 19: Pass sen på och lägg er tidigt i kväll. Så hskr. I uppl. 1—6 ”sen” överhoppat.

Sid. 194, rad 13: Plötsligen. Så hskr. Uppl. 1—6: Plötsligt.

Sid. 197, rad. 3—7: Han kände till och med igen dessa ansatser av gott förstånd som under form av primitiv, djurisk list och skyende av öppna medel så ofta trodde sig vara högre klokhet, men endast var rävens enkla försök att vara knepig etc. Denna läsart är en konjektur. I hskr. och uppl. 1—6 står: — — och skyende av medel etc., vilket är meningslöst. Ett attribut till ”medel” är tydligen överhoppat vid skrivningen.

Sid. 198, rad. 2—4: alla klippor och stenar voro — — så ljumma, att daggen icke kunde fälla på dem. Så hskr. Uppl. 1—6: — — att daggen icke kunde falla på dem.

— rad 5: därutanför. Så hskr. Uppl. 1—6 (i två ord): där utanför.

— rad 16: till handa. Så hskr. Uppl. 1-6 (i ett ord): tillhanda.

Sid. 199, rad. 17—18: kännande sin själ besvågras med en nedgångstyp, stående inför början etc. Så hskr. Uppl. 1—2: kände sin själ etc. Uppl. 3—6: kände han sin själ etc.

— rad. 23—24: en black om foten. Så hskr. Uppl. 1—6: ett block om foten.

Sid. 201, rad. 8—9: sitt blåa förkläde. Så hskr. Uppl. 1—6: sitt blå förkläde.

Sid. 201, rad 12: femtusen. Så hskr. Uppl. 1—6 (i två ord): fem tusen.

Sid. 202, rad. 10—11: den skotska blåa mössan. Så hskr. Uppl. 1—6: den skotska blå mössan.

Sid. 203, rad 11: folk samlades kring den hemkomna skötbåten. Så hskr. Uppl. 1—6: folk samlades omkring den hemkomna skötbåten.

— rad. 27—28: den verkliga välgöraren. Så hskr. Uppl. 1—6: den verklige välgöraren.

Sid. 204, rad 26: trångmål. Så hskr. och uppl. 2. Uppl. 1, 3—6: trångsmål.

Sid. 206, rad 6: förstukvisten. Så hskr. Uppl. 1—6: förstugukvisten.

— Blankraden efter rad 10, här insatt efter hskr., saknas i föregående upplagor.

— rad. 22—23: Vid sjutiden på aftonen syntes korvetten ånga upp ifrån Landsortsleden. Så hskr. I föregående uppl. är ”upp” överhoppat: — — syntes korvetten ånga ifrån Landsortsleden.

Sid. 208, rad 31: Det röck i flickans ansikte, röck så förfärligt. Så hskr. Uppl. 1—6: Det ryckte i flickans ansikte, ryckte så förfärligt.

Sid. 214, rad 16: sextio. Så hskr. Uppl. 1—2 med siffror: 60. Uppl. 3—4: sexti.

— rad 23: varje kväll, han lagt sig. Så hskr. Uppl. 1—6: varje kväll, då han lagt sig.

Sid. 215, rad. 1—2: började blygas inför sig själv och märkte. Så hskr. Uppl. 1—6: börjande blygas inför sig själv och märkte.

— rad 11: Till den ändan förhyrde han på egen räkning [och ej på statens]. Så hskr. Uppl. 1—6: Till den ändan förhyrde han för egen räkning.

— Blankraden efter rad 16, här insatt efter hskr., saknas i föregående uppl.

Sid. 216, rad 33: inlåst. Så hskr. Uppl. 1—6: inläst.

Sid. 218, rad 7: hördes bojen skrika ut på sjön. Så hskr. Uppl. 1—6: hördes bojen skrika ute på sjön.

— rad 30: låser sig inne. Så hskr. Uppl. 1—6: läser sig inne.

— rad 33: gamla Söderlund. Så hskr. Uppl. 1—6: gamle Söderlund.

Sid. 219, rad 6: förr än. Så hskr. Uppl. 1—6 (i ett ord): förrän.

Sid. 220, rad 15: Heldre. Så hskr. Uppl. 1—6: Hellre. Så och sid. 234, rad 11.

— rad 17: jämlikar med auktoritet och domsrätt utan vad. Så hskr. Uppl. 1—6: jämlikar med auktoritets- och domsrätt utan vad.

Sid. 221, rad. 5—6: även bläcket var förtärt av elden. Så hskr. Uppl. 1—6: även bläcket var förstört av elden. Läsfel.

Sid. 222, rad 3: lavarne på klippan. Så hskr. Uppl. 1—6: lavarna på klipporna.

Sid. 223, rad 11: inlåst. Så hskr. Uppl. 1—6: inläst.

— rad 26: många elementer. Så hskr. Uppl. 1—6: många element.

Sid. 223, rad 32—sid. 224, rad 1: Ja, men han hade ju icke denna sjukliga förföljelsemani, som kommer från kroppslig svaghet, då han faktiskt varit förföljd. I hskr. är det första ”han”, uteglömt: Ja, men hade ju icke denna etc. Uppl. 1—6: Ja, men hade icke denna sjukliga förföljelsemani, som kommer från kroppslig svaghet, då han ju faktiskt varit förföljd. Meningslöst.

Sid. 224, rad. 11—12: när den förflugit sig ur buren och råkat bland grönsiskor. Så hskr. Uppl. 1—6: — — och råkar bland grönsiskor.

— rad 20: Denna blåa, terpentingröna, gråa ring. Så hskr. Uppl. 1—6: Denna blå, terpentingröna, grå ring.

Sid. 227, rad. 27—28: med honom återknöt intendenten umgänget genom att skänka en laxlina. Så hskr. Uppl. 1—6: — — genom att skänka honom en laxlina. Strindberg har först skrivit ”att skänka honom” men redan vid löpande skrivning strukit ”honom”.

Sid. 227, rad 31: förskrift. Så hskr. och uppl. 3—6. Uppl. 1—2: föreskrift.

Sid. 228, rad 6: aldra. Så hskr. Uppl. 1—6: allra.

— rad. 24 och 26: månans, månan. Så hskr. Uppl. 1—6: månens, månen.

Sid. 229, rad 9: till spillo. Så hskr. Uppl. 1—6 (i ett ord): tillspillo.

Sid. 232, rad 1: så att bloden rann. Så hskr. Uppl. 1—6: så att blodet rann.

— Blankraden efter rad 15, här insatt efter hskr., saknas i föregående upplagor.

Sid. 234, rad 4: Spikningen i hjässan. Så hskr. Uppl. 1—6: Spikningen i hjärnan. Läsfel.

— rad. 6—7: där den grävs opp som ett prov på folkets slughet. Så hskr. Uppl. 1—6: där den grävts upp etc. Strindberg har först skrivit ”tas”, men redan vid löpande skrivning strukit detta och skrivit ”grävs”.

Sid. 236, rad. 2—6: den mattvita runda fläcken. Så hskr. Uppl. 1—6: den maltvita (!) runda fläcken.

Sid. 237, rad 4: i förgårs. Så hskr. Uppl. 1—2: i förgår. Uppl. 3—6: i förrgår.

— rad 7: — Tala om en saga för mig, bad han. Så hskr. Uppl. 1—6: — — sade han. Läsfel.

Sid. 238, rad 27—29: hur han lärde oredliga arrendatorer att skriva falska skuldebrev, lärde hantverkare att slå dank. Så hskr. Det spärrade är överhoppat i uppl. 1—6. ”Lik”. De båda ”lärde” stå i hskr. i jämnbredd med varandra på två olika rader.

Sid. 239, rad. 19—20: nu såg han i sydost ute på revet en stor, svart ångare. Så hskr. Uppl. 1—6: — — ute på havet en stor, svart ångare. Läsfel.

Sid. 240, rad 30: spisen. Så hskr. Uppl. 1—6: spiseln.

Sid. 242, rad 6: blodtårar. Så hskr. Uppl. 1—6: blodstårar.

— rad 23: det lilla fragmentet av jorden. Så hskr. Uppl. 1—6: det lilla fragment av jorden.

— rad. 24-29: och när han såg — — vände han sig om, spottade, halade skotet och tog fullt. Så hskr. Uppl. 1—6, enligt blyertsändring (ej av Strindberg) i hskr.: — — vände han sig om och spottade, halade skotet och tog fullt.

Sid. 243, rad 4: alla smås förklarade gud … Så hskr. Uppl. 1—6 ha endast en punkt efter den avbrutna meningen.

— rad 14: mänskoätande. Så hskr. Uppl. 1—6: människoätande.

— rad 19: Ut mot den åtminstone på himmelen upptagne. Så hskr. Uppl. 1—6: Ut mot den åtminstone i himlen upptagne.

Ändringar i handskrift och korrektur av Strindberg.

Sid. 5. Över första kapitlet har handskriften först haft rubriken ”Mästaren”, som strukits med blyerts.

— rad. 9-10. Österskären. Hskr.: Huvudskär, på andra ställen Fiskeskär, mellan vilka titlar Strindberg tvekat. Slutligen bestämde han sig för den nuvarande Österskären och gav, då boken skulle sättas, telegrafisk order därom (från Falun 19. 9. 1890): ”Fiskeskär skall vara Österskären.” På ett ställe glömde han emellertid göra denna rättelse; sid. 85, rad 5 står i tidigare upplagor omotiverat Fiskeskär.

Sid. 9, rad. 20—21: stirrade endast uppmärksamt åt vindsidan. Hskr.: — — upp åt vindsidan; ”upp” tydligen struket för att undvika sammanställningen: uppmärksamt upp.

Sid. 10, rad. 6—7: och skummet sprutade och fräste i solen rött, champagnefärgat. Hskr.: — — fräste solbelyst, rött champagnefärgat.

Sid. 12, rad 32—sid. 13, rad 11: störa sina intuitioner, på vilka han litade mera, höll tyst ner på det han antog vara skäret etc. Hskr.: — — vilka han litade mera på; omkastning för att undvika sammanställningen: mera på — ner på.

Sid. 13, rad 6: misstankar började vakna. Hskr.: börja vakna; i omgivande satser impf.

Sid. 20, rad. 7—8: han — — endast såg. Hskr.: sågo, felskrivning.

— rad. 13—15: bortkommen som om han efter en halv mansålders kamp uppåt mot förfining — — ramlat ner i fattigdom. Hskr.: — — ramlat ner igen i fattigdom; ”igen” antagligen struket av Strindberg, eftersom intendenten aldrig egentligen varit fattig.

Sid. 29, rad. 1—2: kanske femtio fot högre än havsytan. Hskr.: kanske hundra meter etc.

— rad. 16—17: den jord, vid vilken han var bunden. Hskr.: — — bunden för evigt.

Sid. 34, rad. 3—6: Det tillfälliga anfallet av fruktan, som framkallats av isolering, ensamhet och instängning med fiender — ty så betraktade han med skäl skärkarlarne — gav vika etc. Hskr.: Det tillfälliga anfall av fruktan som isolering, ensamhet och instängning med fiender — ty så betraktade han med skäl skärkarlarne — gav nu vika etc. Strindberg har antagligen först tänkt skriva ”framkallat”, men efter parentesen glömt verbet; ”nu” har han strukit, emedan ordet förekommer i följande koordinerade sats.

Sid. 36, rad. 10—11: den [blåstången] blir leverbrun längre ner och slutligen röd vid botten. Hskr.: — — och slutligen mossgrön vid botten.

Sid. 38, rad. 7—9: väntande in en lycklig slump, som leder rovet förbi nosen utan någon drift att tumma måfåt till sin fördel. Ändrat så i hskr. med blyerts från: — — att tumma slumpen till sin fördel.

Sid. 41, rad. 23—26: en samklang av ljud: från reptilens första, svaga försök att yttra vreden genom väsning ända upp till musiken från människans harmoniska tonverktyg. Hskr.: — — musiken av människans harmoniska tonverktyg. Uppl. 1—6 har felaktigt ett komma efter ”musiken”.

Sid. 43, rad 11: njutande dessa levande bilder av skapelsen. Hskr.: njutande av dessa levande bilder av skapelsen.

— rad. 15—16: en historierad skapelse. Hskr.: en historierad skapelsehistoria.

— rad 18: jordens bildningsserier. Hskr.: jordens bildningshistoria.

— rad 22: högre grader på kulturskalan. Ändrat så med blyerts i hskr. från: högre grader på kulturgrader.

— rad. 26—27: då tanken på himlen endast var en utbytt form av driften framåt. Ändrat så med blyerts i hskr. från: då tanken på himlen där endast var etc.

Sid. 44, rad. 3—4: vilka ansetts ogenomträngliga. Hskr.: vilka trotts ogenomträngliga.

— rad. 27—32: Troende intet, emedan han sett allt förgås, allt återupptagas, alla statsformer prövade, hälsade med jubel vid mottagandet, kasserade inom några år, framburna igen såsom nya och ånyo hälsade som universalupptäckter, hade han till sist stannat vid det bestående såsom det enda påtagliga. Hskr. har punkt efter ”universalupptäckter” samt därefter: Till sist stannande vid det bestående såsom det enda påtagliga.

Sid. 47, rad. 9—10: subordinerade, dem han endast meddelade sig med befallningsvis. Hskr.: subordinerade, som han endast etc. ”Som” förekommer både förut och efteråt i samma mening.

Sid. 48, rad. 14—15: känslorna, såsom djurens lägre tankerudiment kallades. Hskr.: — — tänkerudiment.

Sid. 49, rad. 12—16. Strindberg har här före nerskrivandet i marginalen med blyerts antecknat följande schema för texten: Könsimpulser. Fantasi. Vetenskaplig D:o. Brist på material. Getingen o. Samhället.

— rad. 28—30: känslorna, vilka skulle en gång läggas igen såsom sköldkörteln, vilken fallit ur bruket hos människan, men dock ännu kvarsatt på sin gamla plats. Hskr. har ursprungligen haft: — — men kvarsatt etc. Detta sedan med blyerts (av Strindberg) ändrat till: — — dock ännu kvarsatt. Den nuvarande formen: men dock ännu kvarsatt etc., troligen enligt korrekturändring.

Sid. 52, rad 3: där ”mängden skulle göra’t”. Så hskr. efter blyertsändring av Strindberg. Ursprungligen skrivet: där mängden skulle göra det.

Sid. 55, rad. 1—5. Före nerskrivningen har Strindberg i marginalen med blyerts skrivit följande schema för texten: Självbedrägeri. Självmedvetande. Känn dig själv. Lögn = dumhet. Ego = medelpunkt. Moral = självansvar. Gentemot kristendomen. Redan här uppgörelsen. Bredvid rad. 32—33 har Strindberg likaledes skrivit: Fina sinnen, nervositet.

Sid. 62, rad 3: vilka. Hskr.: som. ”Som” förekommer förut i samma mening.

Sid. 65, rad 25: som satt lik en bildstod. Hskr.: som satt som en bildstod.

Sid. 73, rad 23: ett yttrande, som en ung präst fällt en natt, då man etc. Hskr.: — — en natt på ett horhus, då man.

— rad 25: Jag tror ej på Kristi guddom. Hskr.: Jag — i Kristi guddom.

Sid. 78, rad 21: vilka. Hskr.: som. ”Som” förekommer förut i samma mening.

— rad. 23—25: mellan dessa svarta kuber stucko upp — — en otrolig mängd svarta vinbärsbuskar. ”Upp” är uteglömt i hskr.

Sid. 88, rad. 28—31: Det nötta urverket skulle ligga ouppdraget en tid och låta fjädern sakna spänningen för att återhämta sina förslappade krafter. I hskr. är ”för” uteglömt.

— rad. 31—32: Umgänget med de lägre klasserna, vilka icke retade till tävlan. Hskr.: — — som icke retade till tävlan.

Sid. 90, rad 13: då en gång gummans tänder skulle lossna. Hskr.: då en gång gummans tänder skulle lossna en gång. Strindberg har först skrivit: när gummans tänder skulle lossna en gång. Därpå har han strukit ”när” och inskrivit ”då en gång” men samtidigt glömt att stryka det först skrivna ”en gång”.

— rad 14: läpparne falla in, bilda en trubbig vinkel. Hskr.: — — bilda en konkav trubbig vinkel.

Sid. 93, rad. 12—17: något medlidande — — kunde icke bliva tal om. I hskr. är ”om” uteglömt.

— rad. 28—30: denna kvinna, som han nu kände att han måste binda sig vid. Hskr.: — — binda vid sig.

Sid. 101, rad. 15—16: kände detsamma, som han erfarit vid besök i en kvarn. Hskr.: kände samma som han erfarit etc. Då ”samma” slutar ett hskr:sblad kan även antagas att Strindberg uteglömt t. ex. ”sak” mellan ”samma” och ”som”, då han började på nytt blad.

Sid. 107, rad. 22—23: förklara hela förloppet som något, vilket sade sig självt. Hskr.: — — som sade sig själv.

Sid. 108, rad. 1—5: men att nu svara på detta ansåg han lönlöst, och sin roll att vara en tacksam åhörare — — höll han vid. Hskr.: — — och hans roll att vara etc.

— rad 14: begagnande det åskådningsmedel, som skären erbjödo. Hskr.: begagnande det åskådningsmaterial, som skären erbjödo.

Sid. 120, rad. 28—29: om han ville nå sitt mål, och det ville han. Hskr.: om han ville sitt mål.

Sid. 121, rad 16: lade band på sig. Hskr.: lag band på sig.

Sid. 124, rad 7: saker, dem hon. Ändrat så av Strindberg med blyerts i hskr. från: saker, som hon. ”Som” förekommer förut i samma mening.

Sid. 125, rad. 20—22: Hör nu på vågornas brus, såsom poeterna summariskt kalla denna symfoni av ljud. Ändrat så av Strindberg med blyerts i hskr. från: — — som poeterna summariskt kalla etc.

Sid. 125, rad. 24—25: Ni hör först ett brus, som liknar det man förnimmer i ett maskinrum. Ändrat så av Strindberg med blyerts i hskr. från: Ni hör först ett brus, som liknar det man hör i ett maskinhus.

— rad. 27—28: det är de lättare mindre vattenpartierna, som sönderpiskas till skum. Ändrat så av Strindberg med blyerts i hskr. från: det är de lättare mindre vattenpartiernas sönderpiskande till skum.

Sid. 126, rad 1: en hålighet. Ändrat så av Strindberg med blyerts i hskr. från: en bergshåla.

Sid. 127, rad. 12—13: — Laxen är ju en fågel? — Ja visst, en riktig flyttfågel. Dessa två meningar har Strindberg inskrivit i hskr. med blyerts.

Sid. 128, rad. 19—22: drivisarne kommo ännu norrifrån, där en ovanligt sträng vinter vid stränderna framkallat bottenfrysningar, vilka nu, drivande söderut, avkylde vattnet. Hskr.: — — där en ovanligt sträng vinter framkallat bottenfrysningar vid stränderna, vilka nu, drivande söderut, avkylde vattnet.

Sid. 130, rad 7: en stor tjärborste jämte yxa, såg, spik. ”Jämte” inskrivet av Strindberg med blyerts i hskr., som förut haft semikolon efter ”tjärborste”.

— rad. 13—15: Sedan han uppställt ett lantmätarbräde på stativ och därpå ställt diopterlinjalen, grep han sig an. Ändrat så med blyerts i hskr. från: — — och därpå ställt diopterlinjalen sedan han icke mer behövt förstoringen, grep han sig an.

Sid. 131, rad 22: kyrkogårdsfärg. Hskr.: körgårdsfärg.

— rad. 32—33: så var det icke brist på vilja. ”Det” saknas i hskr.

Sid. 132, rad. 6—7: men mer behövdes ej, och det fordrades endast. Ändrat så med blyerts i hskr. från: och mer behövdes ej, och det fordrades endast.

— rad. 19—20: Med sina färgpytsar drog han nu opp en rusticerad sockel. Ändrat så med blyerts i hskr. från: — — en rustica-sockel.

Sid. 134, rad. 28—29: kände huru hans jag växte, huru hjärncellerna grodde. Ändrat så med blyerts av Strindberg i hskr. från: kände sitt jag växa, huru hjärncellerna grodde.

Sid. 135, rad. 12—16: Som han trodde sig bestämt veta, vad som nu komme att följa, lämnade han det avbrutna arbetet och städade undan sina manuskript, vilket göromål han just slutat, då han hörde kammarrådinnans steg i trappan. Ändrat så av Strindberg med blyerts i hskr. från: — — vilket han just slutat, då han, som han kunnat förutspå, hörde kammarrådinnans steg i trappan.

— rad. 22—28: Intendenten var icke medicinare, men hade läst sig igenom elementerna av patologi och terapi — — och slutligen upprättat en terapi, som han brukade för sig själv. Han lovade därför att komma. Ändrat så av Strindberg med blyerts i hskr. från: — — som han brukade för sig själv, lovade att komma.

Sid. 136, rad. 16—18: och antagit i hypnotismen en rent psykisk eller i diet och kroppsrörelser en vulgär, ofta skadlig mekanisk metod. Ändrat så av Strindberg med blyerts i hskr. från: — — mekanisk karaktär.

— rad 28: magsäcken. Ändrat så av Strindberg med blyerts i hskr. från: ventrikeln.

— rad. 28—29: så framkallade desamma [de gamla läkemedlen]. Ändrat så av Strindberg med blyerts i hskr. från: — — detsamma.

Sid. 137, rad. 10—11: hela fysiken med luktsinnet och smaken skulle resa sig. ”Och” inskrivet av Strindberg med blyerts i hskr., som förut har komma före och efter ”smaken”.

— rad. 17—18: en uppåtstigande skala av kylande, täckande, mjukande. Ändrat så av Strindberg med blyerts i hskr. från: en uppåtstigande skala av mjukande, täckande, mjukande.

— rad. 29—30: när han nu såg sig i spegeln — — märkte han. Ändrat så med blyerts i hskr. från: när han nu såg sig i spegeln — — såg han.

Sid. 139, rad 29: för att befria sig från kvalen. ”Kvalen” inskrivet av Strindberg med blyerts i hskr.

Sid. 140, rad. 29—30: och som återgav i text den klassiska rutan. Ändrat så av Strindberg med blyerts i hskr. från: och som återgav i text översatt med den klassiska rutan.

Sid. 141, rad. 20—22: för att känna, huru den i oordning bragta hjärnan likasom lade sig till rätta igen och fortsatte sin växande, lidande gång. Ändrat så av Strindberg med blyerts i hskr. från: — — och fortsätta sin växande, lidande gång.

— rad 27: Så vaknade han och steg in i stugan igen. Ändrat så av Strindberg med blyerts i hskr. från: Och han vaknade, steg in i stugan igen.

Sid. 142, rad. 4—5: Flickan syntes göra en ansträngning att dölja okända lidanden, men drack. Hskr. ursprungligen: och drack; ”men” överskrivet med blyerts.

— rad 22: — Drifterna! Ja! ”Ja!” inskrivet av Strindberg med blyerts i hskr.

Sid. 144, rad. 16—17: denna livlösa köttbild. Ändrat så av Strindberg med blyerts i hskr. från: denna livlösa stenbild.

Sid. 145, rad. 15—16: ehuru det senare ännu var fallet med dem som levde i kvarlevor. Ändrat så av Strindberg med blyerts i hskr. från: såsom ännu var fallet med dem som likt flertalet levde i kvarlevor.

— rad. 17—20: sedan likväl forskningen uppdagat, att det mystiska [hos kvinnan] endast var oreda och det överhöga endast en diktsamling av den manliga driftens sammanpressade begär. Ändrat så av Strindberg med blyerts i hskr. från: — — det överhöga endast ett uttryck av den manliga driftens sammanpressade begär.

Sid. 146, rad 26: vilken. Ändrat så av Strindberg med blyerts i hskr. från: som. ”Som” förekommer senare i samma mening.

Sid. 147, rad. 9—10: Nu vaknade hos honom hela mannaålderns oerhörda kärleksträngtan. Men när han såg etc. Ändrat så med blyerts i hskr., som förut endast haft komma efter ”kärleksträngtan”.

Sid. 148, rad. 4—6: Hans känslor började få tankens kyliga färg och syntes vilja släcka hennes exaltation, så att hon avbröt honom. ”Och” inskrivet i hskr. med blyerts (komma saknas).

Sid. 149, rad 17: hopsmältas. Ändrat så av Strindberg med blyerts i hskr. från: amalgameras.

— rad. 18—19: grep han nu ögonblicket. ”Han” inskrivet med blyerts i hskr.

— rad 28: — Deras hat kan förvända synen på dem! Ändrat så av Strindberg med blyerts i hskr. från: — Deras hat kan förblinda dem!

Sid. 150, rad. 4—5: Därpå invände hon skrattande: Ändrat så av Strindberg med blyerts i hskr. från: Därpå skrattade hon och sade:

Sid. 151, rad. 4—9: ett stort lugn över att vara intagen i en liten krets, där gemensamma intressen sammanhöllo till oinskränkt förtroende, och på samma gång en ängslan över att behöva uppgiva sig själv inför dessa mångfaldiga hänsyn, som sympati och släktskap medföra. Ändrat så av Strindberg med blyerts i hskr. från: ett stort lugn att vara intagen i en liten association, där gemensamma intressen sammanhöll till oinskränkt förtroende, och på samma gång en ängslan över att behöva uppgiva sig själv av dessa mångfaldiga hänsyn, som sympati och släktskap medför.

Sid. 152, rad 7: medan samtalet nu etc. Hskr.: medan nu samtalet.

Sid. 153, rad 10: en framskjutande buktig klippvägg. Ändrat så av Strindberg med blyerts i hskr. från: en framskjutande konkav klippvägg.

— rad. 17—18: betraktade den framträdande mannen med skrämda — — blickar. ”Mannen” inskrivet av Strindberg med blyerts i hskr.

Sid. 153, rad 24: månen hängde blek i första kvarteret. Ändrat så av Strindberg med blyerts i hskr. från: månen satt blek och omärklig i första kvarteret.

Sid. 154, rad. 10—11: Saken hade redan fått en betänklig vändning, och intendenten tillgrep all sin konst. Ändrat så av Strindberg med blyerts i hskr. från: Saken hade redan tagit en betänklig vändning och intendenten använde all sin konst.

Sid. 157, rad. 1—2: så att han nu stod ensam. ”Nu” saknas i hskr.

Sid. 161, rad 12: Han njöt en stund av denna sinnenas vakna vila. Hskr.: — — av detta sinnenas vakna vila.

Sid. 163, rad 20: att det självt [havet]. Hskr.: att det själv.

Sid. 164, rad. 8—10: Här — — överlämnade han sina tankar åt deras fria lopp. Hskr.: — — överlämnade han åt sina tankar deras fria lopp.

Sid. 174, rad 7: så löpa alla i kapp. Hskr.: löper. Likaså följande rader 8—9 i hskr.: själva arbetarne på kapellet har lupit från. Då emellertid på övriga ställen i detta stycke handskriften har regelbundna plurala verbformer kan antagas att Strindberg här gjort rättelse i korr.

Sid. 175, rad 31: Att hon hatade honom, det kände och insåg han. Ändrat så med blyerts i hskr. från: — — det kände han och insåg.

Sid. 176, rad. 5—6: en maktkamp, som var oberättigad, då det gällde för honom en seger över det oförnuftiga. Hskr.: — — då det gällde för henne en seger över det förnuftiga.

— rad. 22—23: lögner, dem vetenskapen icke vågat rubba, som etc. Ändrat så med blyerts i hskr. från: lögner, som vetenskapen icke vågat rubba, som etc.

Sid. 177, rad 32: vilken han måst stoppa undan. Ändrat så av Strindberg med blyerts i hskr. från: vilken han måst lägga bort.

Sid. 178, rad 28: ni pröva. Hskr.: ni prövar. Men två rader nedanför har hskr.: ni äro.

Sid. 185, rad 9: och hon tycktes. ”Hon” saknas i hskr.

Sid. 186, rad. 20—21: den gav honom sista ordet och ett övertag, som icke var honom unnat. ”Ett” saknas i hskr.: den gav honom övertag, etc.

Sid. 189, rad. 1—3: Har herr Ohlsson sett eller misstänkt, att det inte hänger rätt tillsammans nere hos Vestmans? Hskr.: att det står rätt till nere hos Vestmans? Uppl. 1—6: att det hänger rätt tillsammans. Frånvaron av ”inte” i hskr. beror tydligen på en felskrivning.

Sid. 194, rad. 4—5: och arbetarne sutto inne i stugorna och bjödo på brännvin. Det sista ”och” saknas i hskr., som i stället har komma efter ”stugorna”.

Sid. 196, rad. 14—15: om A är större än B, och C är lika stor som A, så är också C större än B. I hskr. är det sista ”C” uteglömt, och dessutom felaktigt ”A” i stället för ”B”: — — så är också större än A.

— rad 21: Efter det nuvarande slutet på meningen har hskr.: All denna sentimentalitet, som härrörde från otillfredsställda drifter. Denna mening återfinnes nu å rad. 30—31. Antagligen korr.-ändring av Strindberg.

Sid. 199, rad. 19—20: skulle förfalska hans släktledning för alla kommande tider. Hskr.: — — för att alla kommande tider.

Sid. 203, rad 33: Pengarne förvandlades straxt i kaffe. Hskr.: Pengarne förvandlades genast i kaffe.

Sid. 204, rad. 9—10: klockan åtta på samma dags afton. Ändrat så med blyerts i hskr. från: klockan åtta om samma dags afton.

— rad 20: vilken. Hskr.: som. ”Som” förekommer förut i samma mening.

Sid. 205, rad. 17—18: stannande. Hskr.: stadnande.

Sid. 207, rad. 18—19: och för att han av posen skulle kunna veta. Hskr.: och emedan han av posen skulle kunna veta.

Sid. 212, rad. 9—10: på samma gång underhållande hoppet att icke allt var slut. Hskr.: på samma gång underhållande hoppet om att icke allt var slut.

Sid. 215, rad. 2—4: märkte, att med den tilltagande aktning, han vann hos sällskapet för sitt affabla sätt, förlorade han all aktning för sig själv. Hskr.: — — sitt affabla sätt, han förlorade all aktning för sig själv.

Sid. 219, rad. 31—32: om ock deras [fiendernas] andar aldrig kunde inträda i kontakt med hans. ”Med hans” saknas i hskr.

Sid. 220, rad. 18—21: Sedan han vandrat — — återvände han till sin stuga och tände ljus och lampor i sina två rum samt öppnade dörrarne till förstugan och avlägsnade etc. ”Samt” saknas i hskr., som har punkt efter ”rum” och börjar ny mening med ”öppnade”.

Sid. 222, rad. 8—10: deras höstarbete var slut; tystnaden hade åter inbrutit, och handelsboden var stängd. Hskr.: deras höstarbete var slut och tystnaden hade åter inbrutit och handelsboden var stängd.

Sid. 223, rad 2: kväveoxidulen. Hskr.: kvävoxidulen.

Sid. 234, rad 33—sid. 235, rad 1: yttrande. Ändrat så av Strindberg med blyerts i hskr. från: yttrade.

Sid. 237, rad 15: Intendenten hörde på med stor uppmärksamhet. ”På” inskrivet med blyerts i hskr.

— rad 27: tillbaka. Hskr. har på detta ställe i två ord: till baka, men rad 29 i ett ord: tillbaka.

Sid. 238, rad 20: Nej, inte Jesus! Hskr.: Nej, för fan, inte Jesus.

— rad 21: Det är ett påfund. Hskr.: Det är ett elakt påfund.

— rad 25: lösaktiga kvinnor. Hskr.: horor.

Sid. 240, rad. 2—3: föremål av underlig form. Hskr.: föremål av sällsam form.

— rad 25: han ägde ingenting att göra opp eld med. Hskr.: han ägde ingen ting etc.

Tryckfel och tryckeriändringar i skilda upplagor.

Sid. 5, rad 14: Emellanåt. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6: Emellertid, tryckfel.

Sid. 8, rad 21: lävantet. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6: lävanten.

Sid. 11, rad 8: åt flera streck. Så uppl. 1, 3—6. Uppl. 2: flere.

Sid. 13, rad 21: mörkret, ur vilket. Så uppl. 1, 3—6. Uppl. 2: ur vilken.

Sid. 22, rad 6: eljes. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6: eljest.

— rad 15: mitt emot. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6 (i ett ord): mittemot.

Sid. 23, rad 13: ett upplag av vit sand. Så uppl. 1, 3—6. Uppl. 2: ett uppslag etc.

Sid. 27, rad 4: innevånarne. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6: invånarna.

Sid. 27, rad 20: eljes. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6: eljest. Så ock på andra ställen.

— —: Tjugo-. Så uppl. 1, 3—6. Uppl. 2: tjugu-. Så ock sid. 51, rad 30, sid. 168, rad 9 (där dock även uppl. 3—6 har: tjugu) samt sid. 169, rad 19.

Sid. 28, rad 32: upp för. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6 (i ett ord): uppför. Så ock sid. 103, rad 14 samt sid. 168, rad 26.

— rad. 2—3: såg uppåt i rymden. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6: såg uppåt rymden.

Sid. 30, rad. 16—17: påminde om människohänder, men lågt stående människors. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6: — — men lågt stående människor.

Sid. 30, rad 29: medelst. Så uppl. 1, 3—6. Uppl. 2: medels. Så ock sid. 35, rad 8 samt sid. 195, rad 2.

Sid. 32, rad. 23—25: den brokigaste samling av uppslagsverk och handböcker, ur vilka ägaren kunde hämta upplysningar. Så uppl. 1, 3—6. Uppl. 2: — — ur vilken ägaren kunde hämta upplysningar.

Sid. 33, rad. 4—5: erhöll rapport om varje det minsta framsteg. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6: erhöll rapport om varje, i det minsta framsteg.

Sid. 35, rad 5: havsfloran. Så uppl. 1, 3—6. Uppl. 2: havsflorans.

Sid. 39, rad 21: in ibland isflottarne. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6: in bland isflottarna.

— rad 26: akterbetten. Så uppl. 1, 3—6. Uppl. 2: akterbotten.

Sid. 40, rad 17: grävt sig ett romaniskt tunnvalv. Så uppl. 1, 3—6. Uppl. 2: grävt sig till ett romaniskt tunnvalv.

Sid. 41, rad 23: huvena. Så uppl. 1. Uppl. 2: huvudena. Uppl. 3—6: huvuna.

— rad. 23—24: en samklang av ljud: från reptilens första, svaga försök etc. Så uppl. 1, 3—6. Uppl. 2 har semikolon i stället för kolon efter ”ljud”.

Sid. 43, rad. 19—20: uppfriska sig med en återtagning av förnimmelser. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6: uppfriska sig med återtagning av förnimmelser.

— rad 32: vilken endast skulle genomvandras. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6: vilken skulle genomvandras.

Sid. 45, rad 32: adelssläkt. Så uppl. 1, 3—6. Uppl. 2: adelsläkt.

Sid. 47, rad. 1—2: som årtusenden skulle behövt att denudera. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6: som årtusenden skulle behövts att denudera.

— rad 3: flytta sandåsar ut i sjöar. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6: flytta sandpåsar ut i sjöar.

Sid. 51, rad. 16—17: gamla tankar kunna frambringa nya. Så uppl. 1, 3—6. Uppl. 2: gamla tankar kunna bringa nya.

Sid. 54, rad 1: legionararmé. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6: legionarmé.

— rad 24: förslagsställarnes Så uppl. 1, 3—6. Uppl. 2: förslagsställarens.

Sid. 55, rad. 19—20: ett enda stort och starkt individ. Så uppl. 1, 3—6. Uppl. 2: en enda stor och stark individ.

Sid. 56, rad 6: magasinerande föråldrade intryck. Så uppl. 1, 3—6. Uppl. 2: magasinerade etc.

— rad. 30—31: som stundom förskaffade honom olust. Så uppl 1—2. Uppl. 3—6: som stunden förskaffade honom olust.

Sid. 58, rad. 13—14: Han kunde ju icke en gång skriva. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6 har utropstecken i stället för punkt.

Sid. 60, rad 27: Kamrater och förmän låtsades vara i okunnighet. Så uppl. 1, 3—6. Uppl. 2: — — låtsade vara i okunnighet.

— rad. 28—29: då den samma på visst sätt var en chikan. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6: — — på ovisst sätt var en chikan.

Sid. 64, rad 22: invandrade tyskar. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6: invandrande tyskar.

Sid. 66, rad 16: hans forskande tanke. Så uppl. 1, 3—6. Uppl. 2: hans forskande ande.

Sid. 67, rad 11: det blacka gula. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6: det blanka gula.

Sid. 70, rad 15: nervfluidum. Så uppl. 1. Uppl. 2—6: -fludium.

Sid. 72, rad 18: övade våld på andarne. Så uppl. 1, 3—6. Uppl. 2: övade våld på andra.

— rad 25: Indioter. Så uppl. 1, 3—6. Uppl. 2: Idioter.

Sid. 73, rad 25: Kristi guddom. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6: Kristi gudom.

Sid. 74, rad 5: försommarhimmeln. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6: -himlen.

— rad 13: ner för. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6 (i ett ord): nerför. Så ock sid. 104, rad 4 samt sid. 180, rad 24.

Sid. 79, rad. 30—32: den lilla så civiliserade kornellen, kanske den enda svenska och den enda skärgårdsört. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6: — — och den enda som skärgårdsört.

Sid. 81, rad 9: de vinlöv liknande bladen. Så uppl. 1, 3—6. Uppl. 2: de vinlövliknande bladen.

Sid. 82, rad. 1—2: befria sig från oron och få veta, vilken som störde honom. Så uppl. 1, 3—6. Uppl. 2: befria sig från oron att få veta etc.

Sid. 87, rad. 18—21: tyllgardiner — — hängande som ljusa sommarmoln ner ovanför balsaminer och geranier. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6: — — framför balsaminer och geranier.

Sid. 88, rad 32: kampen om maktbiten. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6: kampen om matbiten.

Sid. 90, rad 3: det bullrade ute i vinden. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6: — — å vinden.

— rad 33: skulle ha ådagalagt. Så uppl. 1, 3—6. I uppl. 2 är ”ha” utelämnat.

Sid. 91, rad 4: kärngar. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6: käringar.

Sid. 92, rad 10: Efter som. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6 (i ett ord): Eftersom.

Sid. 93, rad 15: skälberg. Så uppl. 1. Uppl. 2—6: sälberg. Så ock på alla andra ställen, här ej särskilt anmärkta.

— rad 17: kunde icke bliva tal om. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6: kunde icke bliva på tal om.

Sid. 95, rad 31: som alltid skulle ge. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6: vilken alltid skulle ge.

Sid. 97, rad 11: han insåg. Så uppl. 1—2 Uppl. 3—6: hon insåg.

Sid. 97, rad 32—sid. 98, rad 1: förvända synen på dårarne, att de skulle inbilla sig vara etc. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6: — — så att de skulle inbilla sig vara.

Sid. 99, rad 10: men utan att våga fråga. Så uppl. 1, 3—6. I uppl. 2 är ”men” utelämnat.

— rad 12: pauvres honteux. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6: pauvres honteuses.

Sid. 100, rad 2: fiskarne. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6: fiskarena.

Sid. 102, rad 14: Efter ”dagen förut” har uppl. 3—6 nytt stycke. Här lika med hskr. och uppl. 1—2.

Sid. 103, rad 33—sid. 104, rad 1: från öster till väster. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6: från öster och väster.

Sid. 107, rad 3: satte sig framför flickan. Så uppl. 1—2. Uppl 3—6: satte sig så framför flickan.

Sid. 110, rad. 4—5: tog hon emot det nya och travade det ovanpå det gamla. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6: — — ovanpå den gamla.

Sid. 112, rad 23: jag har inte kläder med mig. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6: jag har inga kläder med mig.

Sid. 113, rad 3: därbortifrån. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6 (i två ord): där bortifrån.

— rad 4: allt för långt. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6: alltför långt.

— rad. 7—8: skyddad för nordliga vinden. Så uppl. 1, 3—6 Uppl. 2: skyddad för nordliga vindar.

Sid. 115, rad. 22—24: drivit ägaren ut på det moderna sökandet efter det ovanliga; samtidens rysliga trivialitet och hat mot det originella. Så uppl. 1, 3—6. Uppl. 2: drivit ägaren ut på det moderna sökandet efter hat mot det originella. ”Lik”.

Sid. 116, rad 1: ornament i bokbandsstil. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6: ornament i bokhandsstil.

— —: borgfrun. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6: bordfrun.

— rad. 7—8: inseende det förmånliga. Så uppl. 1—2. Uppl 3—6: inseende de förmånliga.

— rad. 10—11: flyttat in ett stycke kultur hitupp. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6: flyttat in i ett stycke kultur hitupp.

Sid. 118, rad 10: urinnevånare. Så uppl. 1. Uppl. 2—6: urinvånare.

— rad 13: Gud välsigna fisken! Så uppl. 1, 3—6. Uppl. 2: Gud välsigne fisken!

Sid. 121, rad 18: för att få första bemantlande ordet. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6: för att få första bemantlade ordet.

Sid. 123, rad. 6—7: vilka bäras upp till deras plats. Så uppl. 1, 3—6. Uppl. 2: vilka bäras upp till sin plats.

— rad. 17—19: så mycket mer som nattbullret, sången, skriket och klagomålen stört allt arbete och all vila. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6: — — sången och skriket och slagsmålen stört etc.

Sid. 125, rad. 20—21: Hör nu på vågornas brus. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6: Hör ni på vågornas brus.

Sid. 126, rad 4: det där. Så uppl. 1—2. Uppl. 5—6: det här.

Sid. 129, rad 18: sedan han talat om. Så uppl. 1, 3—6. Uppl. 2: sedan han talt om.

Sid. 133, rad 18: timman. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6: timmen.

Sid. 136, rad 29: likasom. Så uppl. 1, 3—6. Uppl. 2: liksom.

Sid. 137, rad. 2—3: det första skulle framkalla ett verkligt fysiskt illabefinnande. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6: det första skulle kalla etc.

— rad. 8—9: i så stor dos att verkliga konvulsioner skulle uppstå. Så uppl. 1, 3—6. Uppl. 2: i så stor dos att verkligen konvulsioner skulle uppstå.

Sid. 138, rad 30—31: den inbillningssjukes. Så uppl. 1. Uppl. 2—6: den inbillningssjukas.

Sid. 140, rad 25: sjöfågelsjakter. Så uppl. 1, 3—6: Uppl. 2: sjöfågeljakter.

Sid. 140, rad 32—sid. 141, rad 1: Cardebenedikt [Cnicus benedictus.] Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6: kardobenedikt.

Sid. 144, rad. 21—23: fatta om hans överarm, vars svällande muskel bildade en vulst under det mjuka klädet. Så uppl. 1. Uppl. 2: — — bildade en svulst under det mjuka klädet. Uppl. 3—6: — — vars svällande muskler bildade en vulst under det mjuka klädet.

Sid. 147, rad 33—sid. 148, rad 1: smuts och elände, som jag skall ta uti. Så uppl. 1, 3—6. Uppl. 2: — — ta itu.

Sid. 151, rad 23: han. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6: hon.

Sid. 152, rad. 16—17: Men det roade honom. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6: Men den roade honom.

— rad. 23—24: skyggande för ögonen. Så uppl. 1, 3—6. Uppl. 2: skyggade för ögonen.

Sid. 157, rad 29: — Inte se sig tillbaka! Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6: — Inte se dig tillbaka!

Sid. 159, rad 26: som han ännu icke kände: inbillade sig. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6 har punkt i stället för kolon efter ”kände”.

Sid. 160, rad 9: att han konverserat en skolpojke. Så uppl. 1, 3—6. Uppl. 2: att han konverserat med en skolpojke.

Sid. 169, rad 14: vår Herra. Så uppl. 1, 3—6. Uppl. 2: vår Herre.

Sid. 171, rad 31: nödankare. Så uppl. 1, 3—6. Uppl. 2: nödankar.

Sid. 176, rad 17: second sight. Så uppl. 1, 3—6. I uppl. 2 ej spärrade.

Sid. 177, rad. 22—23: som om en spärrhake släppt tagen i hans hjärna. Så uppl. 1, 3—6. Uppl. 2: — — släppt taget i hans hjärna.

Sid. 178, rad 4: befriad från allt detta anpassningstvång. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6: — — upp-passningstvång.

Sid. 179, rad. 21—22: om en stackars flicka inte kan alltid följa med. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6: — — inte alltid kan följa med.

Sid. 183, rad 13: i kärlek finns ingen äganderätt. Så uppl. 1, 3—6. Uppl. 2: i kärleken finns ingen äganderätt.

Sid. 185, rad. 23—25: under det han med kännaremin granskade föremålet för hans fästmös beundran. Så uppl. 1, 3—6. Uppl. 2: för sin fästmös beundran.

Sid. 186, rad 6: tvånglöst. Så uppl. 1, 3—6. Uppl. 2: tvångslöst.

Sid. 188, rad. 2—4: Nu såg han, huru assistenten skämtsamt lutade sig neråt, när klädningen for upp. Så uppl. 1, 3—6. Uppl. 2: Nu såg han, när klädningen for upp. ”Lik”.

Sid. 190, rad 6: den enkla mannen. Så uppl. 1. Uppl. 2—6: den enkle mannen.

Sid. 194, rad. 21—22: Under de sista dagarne hade fiskarfolk börjat samlas. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6: — — hade fiskarfolket börjat samlas.

Sid. 198, rad 12: hade de lägrat sig i stränderna. Så uppl. 1, 3—6. Uppl. 2: — — på stränderna.

Sid. 198, rad 25: ut för. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6 (i ett ord): utför.

Sid. 201, rad 7: Trafiken vid handelsboden hade avstannat. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6: Trafiken med handelsboden etc.

— rad 19: och han sökte orsaken. Så uppl. 1, 3—6. I uppl. 2 är ”han” uteglömt.

Sid. 203, rad 19: Flickan svällde av berömmet, utdelande fiskarne. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6: — — utdelade fiskarna.

— rad 30: När fisken var urtagen ur näten. Så uppl. 1, 3—6. Uppl. 2: När fisken var uttagen ur näten.

Sid. 206, rad 23: Landsortsleden. Så uppl. 1, 3—6. Uppl. 2: Landsortleden.

Sid. 214, rad. 15—16: ty liksom det på en slump på trädan fallna ensamma vetekornet. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6: ty liksom det av en slump på trädan fallna ensamma vetekornet.

Sid. 226, rad. 5—6: latinförföljelse. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6: latinföljelse.

Sid. 233, rad 31: sedan blev han stående. Så uppl. 1, 3—6. I uppl. 2 är ”han” utelämnat.

Sid. 234, rad. 16—17: att nöjet få tala ut. Så uppl. 1, 3—6. Uppl. 2: att nöjet att få tala ut.

Sid. 234, rad 33—sid. 235, rad 1: yttrande sig i längtan att äga ett barn. Så uppl. 1—2. Uppl. 3—6: yttrande sig i längden att äga ett barn.

Sid. 235, rad. 7—8: På omvägar, för vilka hans finkänslighet för några månader skulle ha upprest sig. Så uppl. 1, 3—6. Uppl. 2: — — för några månader sedan skulle ha upprest sig.

— rad 10: en couveuse. Spärrat här enligt uppl. 1, 3—6. I uppl. 2 är ordet ej spärrat.

Sid. 237, rad. 16—17: men när predikanten, trogen sin vana, ville utdraga någon moralisk lärdom. Så uppl. 1, 3—6. Uppl. 2: — — trogen sin vara etc.

Sid. 239, rad 4: Horror vacui. Spärrat här enligt uppl. 1, 3—6. I uppl. 2 äro orden ej spärrade.

— rad 31: där stenkumlet och korset stod. Så uppl. 1, 3—6. Uppl. 2: där stenkumlet och korset stodo.

John Landquist.

Transcriber's note:

Originalets stavning och interpunktion har bibehållits.

Ett fåtal uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter):

... tillbakatryckta obehagliga förnimmelser. Därför sväljde ... ... tillbakatrycka obehagliga förnimmelser. Därför sväljde ...

... skapat sina skapelser med fästat avesende på den nytta ... ... skapat sina skapelser med fästat avseende på den nytta ...

... stor hög och betydligt inmängda med dam och spindelväv. ... ... stor hög och betydligt inmängda med damm och spindelväv. ...

... kuvat honom, avskurit hans förbindellser, bundit hans ... ... kuvat honom, avskurit hans förbindelser, bundit hans ...

... mot det originellla. ”Lik”. ... ... mot det originella. ”Lik”. ...