XXII FÖRSONING UTAN OFFER

Sedan Lucy hos sina gamla vänner gifvit ett fritt lopp åt sin häftiga sinnesrörelse, steg hon plötsligt upp.

— Nu är det ej mer tid att hängifva sig åt förtviflan, sade hon. Intet återstår mera att göra. Jag har behof af mod, och tårar borttaga modet.

— Mylady, sade Black, det är ej tid för tårar, det är sannt, utan för handling. Ni får ej samtycka till detta giftermål! Nu är det min tur att handla. Stadna här, jag går att tala med mylord.

— Nej, Black, jag har redan lofvat, och jag återtager ej mitt gifna ord. Det återstår mig blott att upprepa mitt löfte för baroneten. — Mina vänner, borttagen ej mitt mod, det ber jag er! Jag kom för att än engång tacka er, och när mitt hjerta blir alltför fullt, hvilket väl ofta ännu kommer att ske, får jag ju den trösten att i edra hjertan utgjuta öfvermåttet af min känsla. Black, en tjenst begär jag af dig: i gröna kammaren på mitt skrifbord finnes ett bref, tag det och sänd af det! Farväl, bedjen för mig!

Lucy gick med långsamma, tunga steg nedför trappan. I midten af densamma stannade hon plötsligt, lutade sig mot väggen och förblef en stund orörlig, med handen hårdt pressad emot hjertat.

— Ack, hvad jag ändock är svag! sade hon. Det är bäst att göra striden kort, och nu nästan sprang hon till sin faders rum.

Hon erfor dock ännu en stund af svaghet, då hon satte handen på låset, men det var den sista, och hon nalkades fadrens säng, utan att ens kasta en blick på Glithingham, som satt der bredvid.

Lord Suffridge låg med ögonen tillslutna; ett förnöjdt leende lekte på hans läppar och han märkte ej i första ögonblicket sin dotters ankomst. Hon närmade sig honom och stod en stund orörlig. Rummets belysning smärtade hennes förgråtna ögon och hon skyddade dem med handen. Edvard var orolig och hostade, för att väcka de närvarandes uppmärksamhet. Nu slog lorden upp sina ögon och då han varsnade sin dotter, satte han sig upp i sängen och fattade hennes hand. Han gjorde tillika ett tecken åt Glithingham att närma sig. Efter en stunds besinnande sade han:

— Baronet Edvard Glithingham, ni har anhållit om min dotters hand, och då hon samtyckt och denna förening skänker mig en stor glädje, vill jag förena edra händer till en trolofning.

— Men jag sätter mig deremot! hördes plötsligt ifrån dörren en röst, som icke tillhörde någon annan än Lady Starling.

Vid ljudet af denna stämma, ryggade Edvard några steg tillbaka och stödde sig blek och darrande mot väggen.

Lucy, som ej kände den inträdande, anade dock uti henne ett tröstens budskap, sändt till hennes hjelp, men lorden som i första ögonblicket förstummats och släppt sin dotters hand, utbrast med thordönsstämma:

— Hvem är det, som djerfves höja sin röst emot min vilja?

— Jag, baronet Glithinghams moder!

Vid dessa ord begynnte lordens hela kropp skälfva; hans tänder slogo så våldsamt mot hvarandra, att Lucy med outsäglig bäfvan gjorde ett steg emot fadrens säng; hon fruktade följderna af detta uppträde. Plötsligt betäckte han sina ögon med båda händerna, med det förfärade utseendet af ett barn, som tror sig se ett spöke.

— Jane Starling! utropade han med skärande röst; ni kommer för att af mig återfordra det blod jag är er skyldig. Jag vill gifva er min dotter, men ni fordrar mer? Ha, Lucy, gif mig knifven, som du tog ifrån mig! Det är samma knif ... stöt mig i sidan här ... här ..., så blir ni hämnad! Edvard Starlings blod ropar efter hämd!

Dessa ord, dem lorden utropade i full feberyrsel, kommo blodet att stelna både i den gamla fruns och i Lucys ådror; Edvard åter stod fortfarande orörlig på samma ställe, blek som en brottsling.

— Min far yrar; det händer honom ofta, sade Lucy till Lady Starling, jag nödgas tillkalla hjelp.

— Behöfs icke, fröken Lucy, jag är här ... sade Black, hvilken alltsedan lady Starlings inträde stått vid dörren. Jag känner till detta af gammalt och tror mig nu förstå alltihop.

— Hvad då, Black?

— Gå, fröken lilla, jag måste en stund vara ensam med lorden och mylady.

— Nej, Black, min gamle vän, jag går ej bort. Jag fruktar icke att höra hvad helst det må vara.

— Jag vet det nog, men det ges saker, dem Black icke vill omtala för lordens dotter, men hvilka han måste meddela åt denna lady. Gå, lilla fröken, ni får snart komma tillbaka. Er, mylady, ber jag, att ni måtte anmoda baroneten att lemna detta rum.

— Baron Glithingham, sade lady Starling, fästande på sonen en genomträngande blick, lemna oss. Derpå tillade hon hviskande: — Alice dog i förrgår i mina armar.

Edvard sammanknöt trotsigt sina händer och lemnade rummet med stora steg, utan att möta modrens blick.

När Black blifvit ensam med lady Starling och den gamle lorden, som låg medvetslös med tillslutna ögon, sade han:

— Mylady, jag önskade veta om er man hette Edvard och huru han dog?

— Äfven jag, mister Black, börjar nu förstå allt! sade lady Starling, och under det hon betraktade den sjuke lorden, hennes mans mördare, begynnte tårarne långsamt rinna nedför hennes kinder. — Store Gud, huru underbart! efter så många år upptäckes då det botten, hvarpå mina sorgers tråd varit nystad!

— Mylady, sade Black, det är nu tjugo år sedan jag först fick veta, att en hemlighet tyngde på detta hjerta, och först nu är allt klart för mig. Tjugo års ånger och qval, äro de icke nog för att ur ert hjerta utplåna allt hat emot honom, den arma, svaga själen, som dukat under för bördan af sitt brott?

I stället för svar, gick lady Starling till sängen och nedföll på sina knän; man såg, att hon bad ur hjertats djup. Ibland ilade hennes blickar från höjden, der hon sökte den, till hvilken bönen uppsändes, ned till den, för hvilken hon bad. Ingen annan känsla än ett djupt medlidande stod att läsa i den blick, hvilken hon fästade på mannen, som förstört hela hennes jordiska sällhet. Hon fattade lordens hand, som vid denna rörelse tycktes återvakna till medvetande. Han såg sig omkring, och stirrande emot rummets aflägsnaste hörn, utbrast han med ens:

— Der är hon, dödens svarta engel! Hon vill föra mig till afgrundens lågor, till mina likars hem.

— Nej, Robert Suffridge, det är ej dit hon vill föra dig; hon vill blott påminna dig om försoningens stund som nalkas. Än är det tid!

— Försoning, försoning! o nej! den har halkat undan mig! jag är evigt fördömd!

Allt mera förskräckta blefvo hans blickar, ögonen antogo en genomskinligt glasaktig färg; de uttryckte en oblandad förskräckelse, och fasa för döden.

— Lord Suffridge, det finnes en annan jordisk försoning än den ni uttänkt, och den kommer jag nu för att erbjuda er.

— Hvem är du? hvad vill du mig? hvilken försoning skulle det ännu gifvas för mig?

— Jane Starling, Edvard Starlings hustru bjuder er förlåtelse och frid. Med den kan ni träda inför det högsta Väsendets thron, för att hos Honom söka Hans nåd och er själs salighet.

Dessa ord uttalade Lady Starling med hög stämma och med eftertryck på hvarje ord. Ännu genomilades lorden af en häftig skälfning, ännu stirrade han en stund på henne, men snart blef hans blick allt mera lugn och mild. Han tog sig om hufvudet liksom för att reda sina tankar och hviskade halfhögt:

— Är det väl möjligt?

Plötsligt reste han sig upp i sängen, fattade lady Starlings hand, tryckte den häftigt emot sitt hjerta och brast ut i en konvulsivisk gråt.

Då detta utbrott lugnats, sade han, med lady Starlings hand allt ännu sluten i sin:

— Känner ni, o känner ni hvad ni gjort? Tack, o tack! Stormen derinne börjar lugna sig, hela lifvets våldsamma storm! och han nedföll utmattad på dynan, hans andedrägt blef hastigare, men ansigtet bibehöll sitt fridfulla uttryck.

— Lucy, Lucy, mitt barn! ropade han med ens. Jag vill se henne!

Då hon inträdde, tryckte han henne hårdt mot sitt hjerta.

— Mitt arma barn, kan du förlåta din dåraktige fader! Var fri! Var lycklig!

Lord Suffridge var utmattad, hans ögon slötos och han låg orörlig. Flere timmar förgingo sålunda; ett storartadt arbete syntes försiggå inom honom, ty detta ansigte, hvilket under så många år burit prägeln af förtviflan, blef efterhand allt mera förklaradt af ett inre sken. Med ens förde han häftigt handen till sitt hjerta.

— O, hvad det är skönt! sade han, lifvet slocknar, hvilan nalkas. O, Gud, om du är rättvis, så är du ock nådig! Låt mig få skåda din herrlighet, låt mig blifva delaktig af en gnista af din godhet! — Efter en stunds hvila öppnade han åter sina ögon, betraktade stilla lady Starling och sade: — Engel, sänd utaf Gud! Jag känner att jag på andra sidan grafven skall kunna möta din make, ty min skuld är mig tillgifven. Farväl, mina vänner!

Ännu några andetag och den stolte lord Suffridge hade afsomnat. Det lif, så fullt af strider, var slutadt, slutadt i frid med Gud och menniskor.

———

Dagen efter lord Suffridges död lemnade lady Starling Abbey-Hall, åtföljd af sin son. För att ej mera behöfva återkomma till denne usling, må vi här säga, att han i Londonlifvets hvirfvel försökte att nedtysta sitt samvetes röst. Kanske lyckades han ej bättre än lord Suffridge i sina unga dagar hade gjort det, och måhända skall Alices bild en dag träda för honom för att förebrå äfven honom ett mord.

Men återvändom till Lucy. Begrafningen hade försiggått och två veckor hade förflutit sedan lordens död, då Black en dag närmade sig den unga flickan, som satt ensam i den stora salen, försjunken i tankar.

— Jag har ännu icke afsändt det der brefvet, sade han och bakom hans allvarliga hållning kunde man märka ett fördoldt skämt.

Vid dessa ord spratt Lucy till. Hon sörjde visserligen sin fader, men just då Black tilltalade henne, hade Oskars bild försväfvat hennes tankar.

— Hvilket bref? Ah! Tack, min goda Black, det var rätt bra. Jag skall skrifva ett annat.

— Det behöfver ej skickas långt, mylady, bara två mil.

— Huru? hvad menar du?

— Baron Oskar Lejonstjerna befinner sig på Sidney-Ham, der han för två år sedan tillbragte sommaren.

— Huru vet du det?

— Jag vet det, mylady; det är ju nog, det.