XII NEW-YORK OCH PARIS

Vi skola i korthet redogöra för Lucys resa till Amerika och hennes vistelse i New-York. Berusningen var fullständig, allt hvad hon såg öfvergick hennes drömmar. Med hennes karakter var det icke underligt, att hon i de amerikanska kretsarne blef synnerligen väl emottagen. Om hon liknade qvinnorna der, så hade hon ännu något, hvari hon öfverträffade dem; hon hade kommit till samma slutsatser som de, men icke genom yttre omständigheter eller genom andras inflytelser, utan genom en långsam inverkan af studier och läsning. Hon var mera qvinlig, mera artistisk; allt, som var skönt och sannt, fann ögonblickligen ett genljud inom henne. I detta sköna land, som med så stora steg kommit till full insigt af det rätta, insög hon de praktiska idéerna om den individuella friheten. Hittills hade dessa funnits inom henne blott såsom principer, men nu kände hon, huru hennes vingar växte och voro färdiga att breda sig ut till flygt. Fru Rush omgaf henne med kärlek och med all den trefnad den sanna ömheten kan uttänka. Lucys trefliga salong, hvilken vi redan känna genom det bref vi meddelat från en af hennes beundrare, såg ett utvaldt sällskap samla sig omkring den älskvärda värdinnan. För att begagna ett engelskt uttryck, var det en verklig steeplechase, som egde rum för att bli emottagen i detta lilla trefnadens tempel. Lucy kände sig i sin rätta sfer och den utveckling som engång hade börjats inom henne i lady Marys salong, fick nu blomma ut i hela sin prakt. Men huru än ett sådant lif behagade henne, var hennes intelligens alltför kraftig, för att icke behöfva någon mäktigare föda. Hon kastade sig begärligt öfver allt som kunde öka hennes kunskaper. M:r R., en af New-Yorks framstående målare, beledsagade henne i tafvelgallerierna och i målares och skulptörers atelierer, och han kunde icke nog förundra sig öfver den fina smak, med hvilken hon bedömde konstnärernas skapelser i deras stora, liksom i deras mindre detaljer. M:r Wight var lycklig att kunna föra henne upp till de mera intressanta förhandlingarne uti lagstiftande kammaren, och Lucy njöt med berusning af detta politiska och intellektuella lif, som omgaf henne. Flere gånger då hon var ensam, började hon skratta åt sina egna underliga tankar. Hon glömde sig sjelf, sin personlighet, alla de förhållanden, som binda menniskan lik en träl vid konventionella lagar; hon valde sig ett yrke, hon såg sig i sin inbillning verksam deri, men i ett nu var hägringen borta och — hon var åter en qvinna. Men den dröm, hvari hon med den största förtjusning invaggade sig, var den, att med några likasinnade vänner börja ett upplysningens korståg uti det gamla Europa, så inrotadt uti sina gamla seder, sina gamla idéer, att det barnsligt upprepar frihetens skri, utan att förstå det, och ändock betraktar Columbias ädla folk som ett öfverdådigt barn. Hvad dessa drömmar voro sköna! De hade blixtens kraft, som genomtränger rymden — hvarföre skulle de ej vara annat än drömmar! Mången kan tycka, att uti allt detta låg en hög grad af Don-Quixoterie, men låt vara! förtjenar Cervantes verkligen de lagrar en efterverld skänkt honom, ty hvad gjorde han? Han förlöjligade en stor, en upphöjd, mäktig känsla, ridderligheten, en känsla, som, o ve! af honom blifvit till grunden afmejad. De nuvarande generationerna anse det slafviskt att vara ridderlig, men de ha icke besinnat, att det är vida mera slafviskt att icke våga vara ridderlig. Vi tro oss icke kunna lyckas att beröfva Cervantes hans lagrar för att förflytta dem på Don Quixotes hufvud och vilja blott säga, att så länge menniskan blir tvungen att böja sitt hufvud under godtyckliga despotiska lagar, så länge hon icke vågar handla efter sitt samvete, utan att derföre blifva utpekad, kan icke ens den transatlantiska kabeln förena den gamla verlden med den nya.

Lucy var en af dessa förtärande intelligenser, som kunna omfatta allt, intressera sig för allt, ingå i de mest praktiska detaljer och ändock genomsvinga verlden i inbillningens drömmar ...!

Den tid, hon ämnat stanna i Amerika, förgick med blixtens snabbhet; hon lemnade detta land med förnyade krafter. Då hon rest från Abbey-Hall, var hon ett tidigt utveckladt barn, nu egde hon en sannt qvinlig tillförsigt.

Om mina läsare ännu erinra sig de scener, som försiggingo på ångbåten Arabia och samtalet emellan Lucy och hennes amerikanska kammarjungfru Mary, så kunna de uppfatta hennes framtids planer. Vi hafva någonstädes sagt, att så snart Lucy tagit de första stegen på frihetens väg, en kamp komme att uppstå emellan henne och hennes fria ande, hennes fria idéer; tvifvel underkastadt vore hvem som komme att segra. Nu var för Lucy tanken att återkomma till Abbey-Hall mer än svår, den var omöjlig; hon kände sig oförmögen att åter inträda inom den krets af kedjor, hvilken hon engång hade brutit. Hennes faders vilja att gifta bort henne, hvilket hon tillskref hans sinnessvaghet, afskräckte henne ifrån hemmet. Hon var ej rädd för strid, men hon bäfvade tillbaka för tanken, att denna strid måste utkämpas emot hennes fader, och isynnerhet emot en, hvilken var så moraliskt svag. Att uppoffra hela sin framtid för en idé, som hon ansåg sakna förnuftiga skäl och lefva med en menniska, som hon ej kunde fördraga — nej, det var dock ännu omöjligare än allt annat.