XXI NÄR HJERTAT HAR BRUSTIT

Fru Starling begaf sig nu till sin gäst, men innan hon inträdde i rummet der denna befann sig, stannade hon ett ögonblick. Hon måste öfvertänka hvad hon borde säga miss Brown, hvars pratsjuka var henne välbekant. Men huru skulle hon, den brottsliges moder, förklara orsaken till Alices sjukdom?

Vid hennes inträde, neg miss Brown flere gånger mycket djupt. Hon var sig fullkomligt lik, sådan vi sist sågo henne på ångbåten, på återfärden från Amerika, dit hon rest för att lyfta ett arf. Lady Starling intog sin vanliga plats och bad den gamla missen sätta sig.

— Jag får först så hjertligt gratulera, yttrade denna, ty jag har hört, att herr baroneten fått sig en så vacker och rik fästmö. Men huru mår min snälla Alice, som mylady varit så god emot? Har hon varit snäll och lydig, det kära barnet? Gud signe henne!

— Hon är för det närvarande sjuk, svarade lady Starling, med en lätt darrning i rösten.

— Sjuk? Herre Gud, hvad det var ledsamt! Är hon mycket sjuk? har hon gifvit mylady mycket besvär? Och flickan som var så frisk! Ja, det är så med den ungdomen, de äro alla sjuka nu för tiden; jag, som trodde, att Alice hade en så stark helsa. Hon var visst ett klent barn, då hennes mor, min salig syster, dog. Hon förstod Guds ord, hon, ehuru ej så strängt som man borde, men hon dog ändock i frid med Gud och menniskor, och det lilla barnet, ja, det var så klent och skrek så ofta; om nätterna hade jag mången gång ingen ro för det. Men Gud gifve barnet sin nåd, ty hon blef ändå en bra flicka, så mjuk om hjertat; och så lärde jag henne Guds ord, så att hon genast kunde svara, då jag frågade henne något kapitel eller någon vers ifrån evangelierna eller psalmerna. Men huru mår mylady sjelf? Mylady är alltid så rask, men litet blek bara. Ja, ja, ålderdomen är en besvärlig sak, den kommer utan att man ens tänker derpå. Men lyckligt är det, då man har mera tid här på jorden för att läsa och begrunda evighetens herrliga löften och bilder!

Lady Starling kände af gammalt miss Browns ohejdbara tunga, men ehuru hennes pratsamhet under sådana förhållanden som de nuvarande var pinsam för henne, gaf den henne åtminstone tid att öfverväga huru hon borde lägga sina ord vid det svåra meddelande, som förestod henne.

— Miss Brown, sade hon, då en paus, förorsakad af en suck, lemnade henne tillfälle dertill; Alice är mera allvarsamt sjuk än jag i början trodde. Det stackars barnet har en stor sorg, och det smärtar mig djupt.

— En sorg! utbrast miss Brown och slog händerna tillsammans. En sorg, då mylady varit så utomordentligt god emot henne? Hvad skulle kunna fattas henne? Ack dessa barn, alltid otacksamma!

— Ni har intet att förebrå henne, miss Brown; hon är ej otacksam, hon är olycklig.

— Olycklig? Huru skulle jag ej förebrå henne det, då mylady endast varit alltför god emot henne! Ja, så är det; vår tids ungdom är så besynnerlig! Det är alldeles som med en ung lady, jag såg på resan, då jag kom från Amerika. Jag var mycket intresserad af henne; hon såg så hygglig ut och tycktes förstå Guds ord; men det var ej den rätta gudsfruktan, det. Jag trodde det först, men den Onde antar också ibland en sådan skepnad. Jag ville emellertid veta mera om henne, ty jag trodde, att hon var en bra flicka, men jag kom till min gamla erfarenhet. Ungdomen är alltid missnöjd nuförtiden. Den unga lady ... lady ... nej, nu har jag glömt hennes namn igen, men hon kallades alltid lady Lucy ... men här står jag och pratar om allt möjligt, och mylady blir säkert otålig ...

— Nej, nej! fortsätt, sade Lady Starling, som just börjat bli uppmärksam, ty det föll henne in, att det möjligen kunde vara fråga om Lucy Suffridge.

— Ja, hvad sade jag nu? Jo, jag talade om den unga lady Lucy, som var förlofvad med en hygglig ung man, en rik lord, sades det; hon rymde från sin far, reste utan vidare till Paris, och blef sedan genom polisen tvungen att komma hem, och nu vill hon ändå ej gifta sig med den unga lorden, som skall vara så vacker, efter hvad man säger. Allt detta har jag hört genom min brorson, som har en fästmö på slottet, hos den unga ladyns fader. Ja, så litet kan man lita på utseendet! — Ack, min Gud, men törs jag fråga när mylady får sin vackra svärdotter hit? Ack, hvad det för ett modershjerta måste kännas ljuft! Och sedan när de små pysslingarne komma i huset! — Jag har aldrig velat gifta mig, men min gamla moder sade, att man alltid älskar sina barnabarn mera än sina egna.

Under hela den sednare delen af detta ordflöde hade lady Starling sett tankfull ut och i stället att svara, frågade hon:

— Hvad heter det ställe, der er brorsons fästmö bor?

— Ack, min Gud! om jag det mindes! Känner mylady den unga ladyn? — Ack, nej! det är omöjligt! — Det heter ... jo, något på Abbey var det ... der lär förut ha varit ett kloster.

— Tack, miss Brown, sade lady Starling. Men nu får ni ursäkta, att jag lemnar er, ty jag måste upp och se huru det är med Alice. Ni kan ännu ej få se henne, men kanske sednare. — Med dessa ord gick lady Starling hastigt ur rummet, lemnande miss Brown helt förbluffad öfver hennes plötsliga bortgång.

Då lady Starling gick uppför trappan, möttes hon af Alices vårdarinna, som helt darrande skyndade emot henne och ropade:

— Skynda, skynda mylady! jag tror visst, att miss Alice håller på att dö!

Vid dessa ord sprang lady Starling, utan afseende på sin ålderdom, till Alices rum, der den unga flickan, med öppna och mot höjden stirrande ögon, med svårighet tycktes draga efter andan; det syntes vara dödskampen.

— Fort, rid efter läkaren! tag tvenne hästar, att han må kunna komma med den ena! Baronetens bästa ridhästar! Giggen efter pastorn! befallte lady Starling.

— Baroneten! — baroneten! hviskade den sjuka, hvilken dessa ord tycktes ha återväckt till ett slags medvetande. — Ack, ja, han kommer, ja, Edvard, du kommer snart och då få vi yppa allt för din mor! — Dessa afbrutna ord voro knappt hörbara och nu tillslöt den sjuka åter sina ögon och försjönk i en dvala.

Lady Starling fattade hennes hand, och på knä bredvid henne bad hon ur hjertats innersta djup för den arma själen, som tycktes utkämpa en strid emellan den förfärliga verkligheten och den måhända efterlängtade glömskan af all jordisk sorg.

Nu återkom tjenarinnan.

— Kalla på miss Brown, men bed henne vara tyst och gå sakta.

Den sjuka spratt plötsligt till och uppgaf ett hjertslitande skri. — O, nej, fräls mig ifrån att se honom! Jag vill minnas den jag älskade, ej återse den trolöse! — Mylady, tack för allt! Bed för det arma barn, ni varit så god emot, bed att det må få dö i Guds armar! och hon tryckte härvid lady Starlings hand emot sina läppar.

— Alice, jag skall träffa honom; om han älskar dig, skall jag välsigna er!

— Om han ... också sade, att han ännu älskar ... skulle jag ... ej tro ... det är ... försent. — Det sista ordet dog nästan ohörbart på hennes läppar; hon slöt sina händer tillsammans och lyfte ögonen emot en Kristusbild, som hängde på väggen. Efter en stund, sedan miss Brown äfven inträdt och knäböjt vid sängen, hördes Alice åter tala:

— Jag förlåter honom ... min sista bön skall vara för den, som gjort mig den största smärta!

När några timmar sednare inträffade presten och läkaren; de kommo för sent, ty Alices ande hade flytt till det land, der ro är gifven de sörjande själar.