XIX DEN FÖRSTA KYSSEN

Lorden kände sin dotter; han visste, att han kunde vara trygg, sedan hon gifvit sitt löfte.

Lucy lemnade sin faders rum med lugna steg; hon var blek och liksom känslolös; med möda kunde hon stiga upp för trappan. Då hon inkom i sin kära gröna kammare, som bevittnat så många hennes tankar och drömmar, och som inneslöt så många minnen för henne, gick hon fram till sin moders säng och nedsjönk der på sina knän. I denna ställning förblef hon en lång stund; ej ett ljud hördes från hennes läppar och hon liknade, der hon låg knäböjande, en marmorstod på en graf. Slutligen steg hon upp; ett förklaradt uttryck hvilade öfver hennes anlete; hon såg upp mot höjden och sade halfhögt:

— Offret står inför dig, Herre Gud! Låt mig alltid vara lika fast besluten, som nu, att glömma mig sjelf!

Hon gick derpå till sitt skrifbord, framtog ur en låda ett hvitt blad samt en penna, och sade:

— Med denna min moders penna, skall jag skicka min sista helsning till honom, den enda menniska, jag efter min mors död har älskat. Det är den sista stunden jag ännu kan tillåta mig att tänka på honom, och nu kan jag säga honom, att jag förstår hvad pligt är. Det är min sista gärd åt lifvet, innan jag träder fram till offeraltaret.

Hennes penna ilade nu öfver pappret, hastigt, lätt; hon stannade ej ett ögonblick innan hon tecknat sitt namn under helsningen.

— O, sade hon, må detta vara den sista gången jag nedskrifver det namn, jag ännu bär, men hvilket jag snart skall utbyta emot ett annat afskydt. Dock ... jag eger ej mera qvar ens rättigheten att uttala mig så. Offret får icke knota. — Nu är jag bruten, nu är min stolthet tillintetgjord. — O, Gud, hvarföre skänkte du menniskan kraft, då det endast var för att bryta den?

Sedan hon ännu engång igenomläst brefvet, förseglade hon det.

— Detta är det sista fria steg jag uttager, sade hon. O, Gud, hvad det är lätt att tala om uppoffring, men hvad den är svår att fullborda! — O, Oskar, fortfor hon, i det hon framtog samma porträtt vi sett henne ega redan i Paris. Oskar, låt mig sluta mitt hjerta till ditt, engång, den första, den sista! Låt mina läppar trycka din bild, och må hela min kärlek för dig förseglas i denna kyss, och må den sedan ej vara annat än ett minne! minnet af en herrlig dröm!

Men Lucys lugn var nära att svika henne nu, då afskedsstunden var inne; hon gömde hastigt undan porträttet och skyndade ut ur rummet. En stund sednare finna vi henne i fru Johns rum, der efter vanligheten äfven den gamle Black befann sig. Han hade sett Lucy komma ut ur lordens rum och af hennes utseende anat en del af sanningen. Vid Edvard Glithinghams inträde till den gamle lorden, hade denne med glädjestrålande ansigte underrättat honom, att Lucy nu frivilligt gifvit sitt samtycke. Vid denna underrättelse, hade Anders genast lemnat rummet, begifvit sig upp till sig, hastigt skrifvit några rader, dem han genast afsände. Sedan detta var gjordt, besökte han väninnan, åt hvilken han meddelade hvad som händt. De höllo just på att öfverlägga om hvad de borde företaga sig, då Lucy inträdde.

Hennes upprörda utseende satte dem i förtviflan och då Lucy nedkastade sig på soffan bredvid Jane och gömde sitt hufvud i hennes knän, gråtande som ett barn, visste de gamla intet bättre råd, än att blanda sina tårar med hennes.

Vi lemna dem nu för att uppsöka några af de öfriga personer, hvilka läsaren sett framträda såsom fondmålningar på vår tafla.