XVII EN LITEN TALANDE KORG
Reading edition
Men återvändom till Lucy, som utan tvifvel blir oss tacksam för det vi ej varit vittnen till hennes strider. Det måste vara en den förfärligaste känsla att erfara sin egen svaghet, då man förtröstat på sin styrka.
Andra dagen var Lucy i ordning för afresan och tog plats uti en vaggon. Hon hoppades ännu engång återse Oskar, men nu återstod endast några minuter och hon förlorade detta hopp. Med ens kom en liten gosse till vagnsdörren och lemnade henne en liten förtjusande blomsterkorg.
— En herre bad mig lemna detta åt Lady Suffridge, sade han.
— Huru visste du, att jag var den personen?
— Han stod bakom glasdörren och visade mig er.
— Finns han der ännu?
— Nej, han gick bort sedan han förvissat sig om, att jag ej skulle misstaga mig.
Lucy gaf honom ett guldstycke, som gossen helt förnöjd emottog.
— Lika mycket fick jag just af herrn, sade han. Stor tack! min gamla blinda mor blir nog lycklig deröfver; och sedan så köper jag mig några cigarrer ... och med dessa ord sprang han sin väg.
Lucy hade äfven utan denna ledning kunnat gissa hvem det var som sändt henne detta afsked. Blommorna lågo i korgen i en viss artistisk ordning, som var alldeles olik det vanliga sättet att lägga dem tillsammans; dessutom voro de på ett egendomligt sätt valda och en del voro sällsynta för denna årstid. En aning sade henne, att det ej var utan afsigt de blifvit sålunda sammanförda.
Men en hvissling hördes och tåget satte sig i rörelse. Lucy kastade en lång, innerlig blick åt den stad, som inneslöt hennes käraste vän. Hon tyckte, att hennes hjerta stannade qvar, ty sorgen gjorde henne nu fullkomligt oförmögen att känna något. Men snart började hennes ögon åter forska efter betydelsen af denna korg. I midten fanns en stor ros, och rosen är ju symbolen af vänskap, tillgifvenhet; bredvid den lågo uti en liten knippa några nejlikor, hvilka betyda trohet; en hortensia, hoppet, hvilade förnöjd uti ett hörn, stödjande sig emot en balsamin, hvilket vill säga: var lycklig! I den andra sidan af korgen lågo om hvarandra några grenar cactus, beundran, tillsammans med vintergrön, som talar om en lycklig, förfluten tid.
— Han försäkrar mig ännu engång om sin trogna vänskap; han hoppas, att jag blir lycklig! Om han ej hade sagt det i går, skulle jag ej våga tänka på den beundran, hvilken några af dessa blommor tala om, liksom för att påminna mig om en lycklig tid, som nu — ack! är förfluten.