XX NÄR HJERTAT BRISTER

Vi lemnade sist Alice i en förtviflad ställning i den lilla stugan i skogen, gråtande och undrande öfver, hvarför man bortfört henne. Vi omnämnde äfven de bref hon lyckats skrifva, ehuru utan någon påföljd, samt om det förbud gumman gifvit den unga Martha att hafva någon gemenskap med Alice.

Månader hade sålunda förgått, utan att medföra någon förändring i hennes belägenhet. Hon hölls alldeles som en fånge och hade ingen att samtala med, än den unga bondflickan, med hvilken hon någongång i smyg fick utbyta några ord. Våren stod i hela sin prakt, men Alice fick ej njuta af den annat än vid det öppnade fönstret.

En plan hade dock till en viss grad utvecklat sig inom hennes hufvud, nemligen att förmå Martha att rymma med ett bref till lady Starling.

Den gamla qvinnan ingaf ingen annan känsla än rädsla; och Martha var derföre ej svår att öfvertala. Alice bad henne så varmt, och hennes tårar voro så vältaliga, att Martha en vacker dag spårlöst försvann. I början blef gumman orolig, men snart förrådde Alices uttryck, hvilka vittnade om en dämpad glädje, sanningen för henne. Intet stod emellertid att göra; förfölja rymmerskan kunde gumman ej, ty då hade fogeln under tiden kunnat flyga ur buren. Alice räknade emellertid nu dagar och timmar. Hon visste nog, att Marthas färd skulle räcka länge, ty den penningesumma, hennes börs innehöll och hvilken hon gaf flickan, var ganska obetydlig, men hon lofvade henne derjemte en stor ersättning om hon riktigt skulle framkomma.

Vi vilja emellertid förflytta oss några veckor framåt och besöka lady Starling. Hon sitter i en berceau i den vackra trädgården. En bok ligger uppslagen framför henne, men hennes ögon hvila ej derpå. Hon fäller tårar dem hon dock söker dölja för en annan person, som i en hvilstol sitter bredvid henne. Denna bleka, aftärda gestalt, är ingen annan än den unga Alice, som nyligen återkommit till fru Starling.

Befrielsen från ensamhet och fångenskap, hvilken hon hoppats på såsom den största lycka, blef i sjelfva verket den smärtsammaste stöt för hennes hjerta.

Vi vilja i korthet berätta hvad som försiggått. Martha hade efter en mödosam vandring anländt till *** hall, och utan hinder lyckats framkomma och öfverlemna brefvet i fru Starlings händer, ty baroneten fanns då ej på stället. Då ladyn erfor Alices besynnerliga bortförande, uppstod en dunkel misstanke om rätta förhållandet i hennes inre. Hon älskade sin son, men, huru blind hon än var för honom, hade hon dock ofta bekymrats öfver hans grundsatser och uppförande. Hon befarade äfven straxt, att han ej varit fremmande för detta dåd, ehuru hon var långt ifrån att kunna fatta sanningen i hela dess vidd.

Omedelbart efter denna underrättelse, företog hon en resa, för att återföra den så länge fåfängt eftersökta Alice, och efter några dagar lyckades hon deri, ehuru icke utan möda, ty den gamla gumman påstod, att den unga Missen af sina föräldrar blifvit ditsänd för att straffas.

När Alices första glädjeutbrott något lugnat sig, begynnte fru Starling taga reda på alla de förhållanden, som kunde upplysa henne om sanningen. Det var till en början icke lätt att förmå Alice att förråda den hemlighet, som var hennes hjerta så kär, men då dess blad efterhand blefvo allt mera läsliga, stelnade den gamla fruns hjerta af sorg och fasa. Sonens låga handlingssätt framstod i sin fulla dager för den ärliga och rättänkande frun, och hennes sorg var så mycket häftigare, som hon måste erkänna, att hennes eget barn, denne son, hvilken hon med så mycken kärlek uppfostrat, hvilken hon velat rikta med alla skatter ur hennes egen älskande själ, var en föraktlig usling.

Lady Starling var en af dessa rättänkande personer, hvilka aldrig skygga tillbaka för sanningen, huru bitter den än må vara, och hon meddelade Alice den smärtsamma upptäckten, hvilken för detta hjerta skulle blifva sönderslitande — hennes idols trolöshet.

Alice var, såsom man redan kunnat finna, en af dessa finkänsliga naturer, som ombilda sig efter omständigheterna; upprätta, då ett stöd upprätthåller dem, brutna vid beröring af en fläkt. Hon hade lefvat endast af sin barnsliga kärlek till Edvard, allt annat i hennes lif hade varit en bisak, ett intet, som ej fattat rot inom henne. Under inflytelsen af denna känsla, som frisk, ungdomlig utvecklats i hennes hjerta, hade hon lefvat sjungande som en glad fogel; verlden hade tedt sig herrlig och skön för henne. Aldrig hade en misstanke vaknat inom henne, och hela hennes lif berodde på denna tro. Hade hon älskat en dygdig, rättskaffens man, och af honom älskats tillbaka, skulle hon liksom det mjuka vaxet låtit ombilda sig under hans hand, men nu var det annorlunda. Sedan hennes kärlek engång sammanstörtat, måste hon sjelf dragas med i dess fall. Den förändring, den oväntade upptäckten af Edvards trolöshet verkade på henne, var densamma, som inträffar med den friska, sköna rosen, då dess stam brytes: rosen dör, förvissnar. Det var icke utan strid hon dukade under; hon försökte att kämpa, men hennes pulsslag blefvo allt svagare och hennes hjerta stelnade bort.

Fru Starling förskräcktes i början af det förkrossande intryck sanningen gjort på den svaga varelsen, men hon invaggade sig dock i den förhoppning, att Alice, sedan den första smärtan vore förbi, skulle återvinna helsa och krafter. Hon insåg nödvändigheten att handla, att förmå sonen att söka försona sitt brott, och ehuru hon aldrig förr tänkt sig möjligheten af en förening emellan Edvard och Alice, ville hon nu gerna, att den skulle försiggå, sedan den för honom blifvit en pligt.

Lady Starling kunde ej nu lemna Alice ensam i ett så förfärligt tillstånd, ty det var smärtsamt att se den unga, till utseendet nästan liflösa flickan, hvars ögon afspeglade grafvens intet, hvars kinder ej vittnade om en gnista lifsvärme, och hvars brutna kropp ej mera kunde lyda den brutna viljan.

Vi återfunno vid början af detta kapitel fru Starling i en berceau, och bredvid henne, halfliggande i en hvilstol, Alice, med ögonen tillslutna. En tung och häftig andedrägt samt då och då en maktlös rörelse med handen voro de enda tecken, som ännu vittnade om, att hon lefde.

Lady Starling kunde vid blotta tanken på allt detta ej återhålla sina tårar; det rådde ett kaos inom henne; hon hade tusen gånger tänkt skrifva till sin son, men ett något, hon visste ej hvad, återhöll henne derifrån. Hon ville hellre se honom, tala till hans goda känslor, väcka dem, som endast slumrade, såsom hon i sin moderliga kärlek ännu hoppades. Med ens hördes rullandet af en vagn, som tycktes köra in på gården.

Fru Starling återhöll sin andedrägt, och en dödlig blekhet betäckte hennes kinder. I detsamma slog Alice upp sitt öga och stirrade vildt omkring sig; en hög rodnad öfverhöljde hennes bleka anlete och hon uppgaf ett hjertskärande skri, mera högljudt än man från denna svaga varelse kunnat vänta.

— O, mylady, fräls mig från hans åsyn! Nåd, nåd, mylady! ropade hon, och derpå sjönk hon åter blek tillbaka uti stolen, efter ett vanmäktigt försök att resa sig upp. Hon låg liflös, med hufvudet lutadt åt sidan och med händerna sammanknäppta liksom till bön.

Lady Starling hade vid Alices första ord ilat till henne och hon försökte nu att återkalla henne till lif.

I detsamma framträdde en betjent och anmälde, att miss Brown, Alices moster, hade anländt. Så mycket fru Starling än önskat att se sin son, var det dock en lättnad för henne, då hon hörde, att det ej var han som kommit. Hon lät bedja miss Brown stiga in i salen och sysselsatte sig emellertid med att återkalla Alice till medvetande. Flickan förflyttades derpå in i sitt eget rum, der hon lades på sin bädd och lemnades under tillsyn af en af husets trogna tjenarinnor.