XVIII HON HAR LOFVAT

Uti den allt lika upplysta sängkammaren på Abbey-Hall, finna vi lord Suffridge hvilande på sin säng; bredvid honom sitta Lucy och Edvard Glithingham. Några ord äro nödvändiga för att förklara orsaken, hvarföre vi just på denna dag återtaga berättelsens tråd. Sex månader hafva förflutit sedan Lucy åter trädde in i sitt dystra fängelse. Det var med ett beklämdt hjerta hon emotsåg sin framtid, men då hon greps af alltför upproriska känslor, behöfde hon endast i minnet återgå till det sista samtal hon haft med Oskar, för att åter känna sig lugnare.

Hon fann vid hemkomsten sin fader sjuk, men han blef snart något återställd. Man märkte likväl, att han småningom blifvit allt svagare och att sjukdomsanfallen, om också ej så häftiga som förut, dock oftare återkommo. Sedan den dag, han af orsaker dem vi känna, beslöt att gifta sin dotter med sir Edvard, tycktes han hafva hakat sig fast vid denna tanke och endast uppehålla sina krafter genom hoppet om dess fullbordan. Lucys afresa till kontinenten hade varit ett svårt slag för honom och hennes återkomst en desto större glädje, ty han hade fruktat att ej mera få återse henne. Han förstod rätt väl, att det var motviljan för det giftermål han ville förmå henne till, som skrämt henne bort ifrån hemmet, men att åter öfvergifva denna tanke, det var för honom omöjligt. Han önskade försona sitt brott genom att förena sin enda dotter med sonen till den förr så hatade Starling.

Då lord Suffridge några dagar efter Lucys återkomst talade med henne om brölloppet, svarade hon, att det ännu var en fullkomligt oafgjord sak och att hon kände sig ur stånd att ingå en så afskräckande förening. Lorden blef utom sig och blott för att lugna honom, bad Lucy, att han skulle låta denna fråga ännu några månader hvila, hvartill den gamle samtyckte.

Edvard hade några gånger besökt Abbey-Hall och derunder visat mycken otålighet att påskynda sakens gång. Han var orolig öfver Alices bortförande och trodde sig kunna finna ro, först när allt var oåterkalleligen afgjordt.

Samma dag vi återfinna Lucy och Edvard vid lordens säng, var denne åter sämre; hans krafter tycktes vara i aftagande och hans blick var orolig och bäfvande. Slutligen fattade han Lucys hand och började med osäker stämma:

— Mitt barn, du har länge nog låtit mig vänta på ditt svar och du kan ej tro huru mycket du derigenom plågat mig. Nu vill jag hafva det bestämdt. Edvard, Lucy! jag har just afvaktat denna dag för att förena edra händer, och för att gifva er min faderliga välsignelse. Kom, Edvard!

— Nej, nej, nej, min far, det är omöjligt, utbrast Lucy, förskräckt öfver den hastighet, hvarmed lorden gripit saken an, och hon drog sin hand ur sin faders. — Det är omöjligt! o, min far, jag ber dig, var icke obeveklig! Lyssna till din Lucys bön! Fader, jag ber, jag bönfaller, att du måtte afstå från denna tanke! Jag kan ej samtycka, — ack, gör mig icke så gränslöst olycklig!

Under det Lucy talade, hade Lorden satt sig upp i sängen med vildt uppspärrade ögon.

— Du må bedja mig så mycket du vill; jag förblir dock obeveklig. Du skall, du måste gifta dig med Edvard; han älskar dig och jag vill det.

— Herr baron, sade Edvard med inställsam röst, då jag ser den motvilja, fröken Lucy hyser mot mig, vill jag ej tvinga hennes känslor.

— Edvard! också du? Men var ej rädd, det är blott en nyck af Lucy; hon vill nog blifva din hustru; du skall få se att hon samtycker!

— Omöjligt, min fader! Baron Glithingham vet redan sen länge de känslor jag hyser för honom.

— Lucy, återtog fadren med häftighet, nog med detta! När jag säger, att jag vill, anstår dig blott att lyda. Gifven mig edra händer, att jag må trolofva er med hvarandra.

— Fader, fader! hvarföre önskar du detta så enträget? hvarföre vill du uppoffra hela mitt lif! Icke kan du derigenom blifva lyckligare och du kommer säkert en dag att ångra dig!

— Lyckligare! jo, jag blir lycklig och jag skall aldrig ångra det! Hör mig, efter du vill veta allt. Edvard, aflägsna dig på en stund; jag vill tala med Lucy och du skall få se, att hon sedan frivilligt samtycker!

Baroneten aflägsnade sig med en misstrogen blick. Han började nu i sin ordning bäfva. Det, som föregick omkring honom, föreföll honom så besynnerligt, att han begynte befara, att någon olycka kunde dölja sig derunder. Men det var ej längre tid att stadna, saken hade redan gått alltför långt och han hade dessutom inga bestämda skäl för sin oro.

När far och dotter blifvit ensamma, såg lorden förstulet omkring sig, fattade Lucys hand och bad henne sätta sig på sängkanten nära till honom.

— O, Lucy, det är någonting förfärligt, som du tvingar mig att meddela! Det är rysligt! Så hör då ... det är mycket länge sedan ... just denna samma dag ... det var också om aftonen ... jag ... nej, Lucy! det är omöjligt; jag kan ej säga dig det! jag kan det ej! Nej, du bör blott veta, att jag står i en stor skuld till Glithingham! Jag känner på mig, att jag ej skall lefva länge mera ... vill du väl, att min själ, för din skull, för din olydnads skull, skall evinnerligt pinas? Du kan försona mig med Gud, du och ingen annan. Denna försoning kan ej köpas genom något annat än genom din förening med Glithingham.

— Ack, min far, är det blott icke ett foster af er upprörda inbillning? Huru kunde min olycka försona er med Gud? Det måste ges ett bättre sätt att godtgöra hvad ni brutit.

— Nej, och tusen gånger nej! Det är dig Försynen utvalt dertill. Om du ej samtycker, gapar helfvetet emot mig, der jag evigt skall pinas. Vill du det?

— Min far, ni bedrar er! Det är icke jag, utan edra egna känslor, som kunna rädda er. Ångern är det enda, som kan frälsa er ifrån de qval, hvilka nu förfölja er.

— Ha, du vill undandraga dig offret? Lucy, jag ber, jag besvär dig, mitt barn, skänk mig det lif, som jag först skänkt åt dig! I din mors namn, i namnet af den kärlek du måste hysa för din fader, i namnet af Gud, som jag ej vågar se eller känna innan mitt brott är försonadt, ber jag dig att bönhöra mig! Hör du, fortfor han derefter hviskande, jag skall döda mig, om du ej samtycker, det svär jag heligt! och han framdrog härvid en knif ur en bordslåda invid sängen. — Det är just denna knif ... detta stål skall ännu engång dricka blod om du icke lofvar! — Han höjde med detsamma handen liksom för att stöta knifven i sitt hjerta.

Lucy uppgaf ett skri och fattande sin faders hand, kastade hon mordvapnet till rummets andra ända, i det hon utropade:

— Jag lofvar! jag lofvar!

Vid dessa ord sågs lorden en stund återhålla sin andedrägt; derpå sammanknöt han sina händer med krampaktig häftighet och utbröt i ett vansinnigt skratt, under hvilket man blott otydligt hörde orden: — Hon lofvar! hon lofvar!

Detta fasansfulla uppträde varade några sekunder. Med ens grep han sin dotters båda händer och höljde dem med tårar och kyssar.

Lucy åter tycktes ej rätt kunna fatta hvad som händt; de sista ord hon yttrat ljödo hemskt i hennes öron; men de voro utsagda och det återstod henne intet annat, än att böja sig under omständigheterna. Hennes faders tacksamhet lemnade hennes hjerta fullkomligt kallt. Hon kände ej annat, än att hon fallit i en mörk afgrund.

Hon slet sig derefter lös ifrån fadrens tacksamhetsyttringar och anhöll om en timmas ostörd ensamhet, innan hon i hans närvaro skulle meddela baron Glithingham sitt samtycke.