X ULFVEN I ETT ANNAT FÅRAHUS

Efter Lucys afresa, hade Edvard uppoffrat några dagar åt Lord Suffridge, och sedan återvände han till sin moder. Lady Starling var då femtio år; hon hade ett ståtligt utseende och man såg att hon hade varit utomordentligt skön. Men sorgen hade lemnat sin prägel på dessa bleka kinder, i dessa stora genomträngande ögon. Hon delade sin tid emellan de fattiga, som anlitade hennes hjelp, samt husliga sysselsättningar och läsning af andliga böcker. Till sällskap hade hon en ung flicka, med hvars uppfostran hon hade sysselsatt sig och som nu var sjutton år.

Ett mera englalikt ansigte än Alice’s kan man svårligen se; hon var mindre skön än vacker, mindre vacker än förtjusande. I hela hennes väsende lästes liksom ett poem af godhet, renhet och milda känslor. Ett litet hufvud omstråladt af blonda lockar, en god, klar blick, en smidig gestalt — ja, hon var obeskriflig.

De sutto båda två i ett litet trefligt och varmt rum. En oljelampa spred kring dem sitt milda sken. Alice läste och hennes milda röst klingade som en sång. Med ens stannade hon tvärt och båda två sågo åt dörren till. Ett buller hördes utifrån och Alice sprang ut för att se hvad det var.

De båda qvinnorna hade vid första ljud gissat rätt. Det var Edvard som anlände.

Den som gifvit akt på Alice hade kunnat märka en liflig rodnad öfverhölja hennes ansigte. Förrän hon åter inträdde i rummet, för att gifva förklaring öfver det de hade hört, stannade hon bakom dörren; man såg att hon kämpade med en stark sinnesrörelse; men nu inträdde hon och sade med en omärklig darrning i rösten:

— Det är baron Glithingham, Mylady.

— Ändtligen! sade Lady Starling, då Edvard inträdde uti rummet, kysste modrens hand och helsade Alice med en öm blick, som genomträngde flickans hjerta.

— Huru mår ni här, min mor, och ni Alice? frågade han. Bra, ser jag. Jag har längtat att återkomma. Fru Rush bad om sin helsning; hon har rest till Amerika.

Ungefär en half timmes tid egnades nu åt de ömma frågor och svar, hvilka hvarandra tillgifna personer efter en tids skilsmessa längta att utbyta.

— Gå in i ditt rum, Alice, mitt barn, sade nu Lady Starling med ett småleende; jag önskar tala med min son. Den unga flickan steg, liksom om hon afvaktat dessa ord, hastigt upp och lemnade moder och son ensamme.

— Edvard, berätta mig hvad som är å färde, sade modern, med en rynkning i pannan. Anna Rush har vidrört en sak som jag väntar att få veta af dig. Är det sannt, att du friar till Lord Suffridges dotter?

— Ja, min mor, det är ungefär sanningen eller rättare sagdt: jag tror att det är de som fria till mig. Men den unga Lucy är verkligen rätt söt.

— Det är mycket underligt! det vore verkligen en ödets skickelse! Har den gamle Lorden någonsin talat om mig?

— Jag tror väl. Känner ni honom?

— Åh, sedan fordna tider då vi ännu båda voro unga. Han gjorde mig två gånger anbud om sin hand; första gången då jag redan älskade din fader, och andra gången sedan jag blifvit enka.

— Hvarföre gifte ni er icke med honom?

— Emedan jag ej kunde fördraga honom; han var en vild, egenkär menniska. Det fanns i hela hans väsende något som kom mig att rysa, då jag såg honom, isynnerhet den sista gången då jag, för att undkomma honom, fann mig tvungen att fly med dig, utan att för någon våga uppgifva min nya vistelseort. Hurudan är han nu?

— En gammal, sjuklig, spöklik gubbe. Han kan nu blott fördragas för sin dotters och sina rikedomars skuld.

— Älskar dig Lucy?

— Förmodligen, eljest skulle jag väl ej vara så förföljd af familjens gunst. Jag är icke nog rik att för den skull vara eftersökt. Men, min mor, tala ej med någon om mina planer, ej ens med Alice, jag ber er derom.

— Efter du så vill, skall jag ej göra det, ehuru Alice skulle vara högst intresserad deraf; men det är din hemlighet.

Mera blef icke yttradt om denna sak.

Dagen derpå satt Alice med en bok i handen uti en berceau i trädgården; men hennes ögon riktades alltjemt åt alléen till, der hon plötsligt varsnade något som förmodligen var mycket vigtigt, ty hon darrade synbarligen och ett uttryck af lycka öfverhöljde hela hennes ansigte. Några sekunder förgingo sålunda, steg närmade sig och Edvard inträdde uti berceauen.

— Jag längtade att säga dig huru kär du är för mig, sade den inträdande; — derföre bad jag dig om ett samtal här.

— O Edvard, Edvard, hvad jag är lycklig; ni har då icke glömt mig, ni älskar mig ännu. Jag var så ängslig under er frånvaro; dystra drömmar, hemska aningar förföljde mig. Förlåt mig, Edvard, ty jag ser i edra ögon att jag för er är lika kär.

— Min dyra Alice, huru har du ens ett ögonblick kunnat misstänka mig för trolöshet? Jag, som lefver blott genom din kärlek, din ömhet, du, min älskade!

— Edvard, jag vill nu tala med er om en sak som är mycket vigtig. Jag kan ej längre för den goda Lady Starling förtiga vår ömsesidiga kärlek; jag tycker mig derigenom begå en synd och hade jag icke gifvit mitt löfte, skulle mina känslor många gånger ha förrådt mig. Säg, hvarföre denna hemlighetsfullhet? Skall man bäfva för att utsäga något, hvari intet ondt ligger?

— Alice, hör mig! du känner mig tillräckligt för att veta, att vore jag icke af nödvändigheten tvungen att dölja mina känslor, hade jag länge sedan tagit dig till min maka, och begärt min moders välsignelse. Jag lider lika mycket som du af denna svåra ställning, men jag måste underkasta mig denna pröfning. Alice, har du då så litet förtroende till din vän, att du ej kan underkasta dig att följa hans råd, utan att alltid befara någonting? Tror du på min kärlek?

— Ja, Edvard, jag gör det, när jag ser er.

— Hvarföre då frukta?

— Jag fruktar icke, jag tycker blott att det är illa af mig att icke åt Mylady, som varit som en mor för mig, meddela det som rör mig så nära.

— Hvad ondt ligger deruti? Ditt hjerta hör dig till, Alice, och du behöfver ej redogöra för dess inre lif för någon annan än för mig.

— Är du säker, Edvard, att detta är rätt?

— Alice, min lilla, dyra vän, då du har så litet förtroende för mig, törs jag knappast säga hvad jag har att meddela dig.

— Nej, säg ut, Edvard; jag tror på dig; du är så ädel, du är så god, att jag litar på dig som på ... ja, som på Gud sjelf.

— Tack, dyra Alice! hör på mig och haf mod. Jag kommer att stanna här en liten tid, och sedan är jag tvungen att företaga en längre resa. Du får icke oroa dig; jag ber dig vara lugn och trygg. Vid min återkomst skall jag genast bevisa dig min tacksamhet genom att göra dig till min maka.

— Fastän hvarje dag, då du är borta, är ett sekel för mig, skall jag tåligt invänta dig, men mitt hjerta, det följer med dig.

— Min älskling! sade Edvard och slöt den smärta flickan i sin famn, tryckande en lång passionerad kyss på hennes vackra läppar. Alice, du är en engel, tro på mig och allt skall nog bli bra.

Alice hade för första gången känt sig maktlös att slita sig ur hans armar; hon var så lycklig, det ljöd en så herrlig sång af innerlig hänryckning i hennes själ. Lefva och dö i hans armar, var allt hvad hon önskade i denna stund.

Det var han som slet sig lös ur hennes armar, och skyndade in i sitt rum.

— Förbannadt dumt! utbrast han, nu gäller det att skickligt styra sin båt; jag måste få henne härifrån, ty annars kunde hon blanda bort mina kort. Fördömda flicka! som på fullt allvar älskar mig och tror på mina löften att gifta mig med henne! Liksom om baron Edvard Glithingham skulle gifta sig med en fattig flicka, en miss Brown! Det är alltför lätt att narra flickan, det lönar knappast mödan. Lucy Suffridge är också alldeles öfvertygad om att jag är pinkär i henne. Jaha, fortfor han med ett hemskt skratt; visst är jag kär uti ditt vackra slott! Tag på dig dina stora miner, dina bestämda karl-façoner, men Lady Suffridge-Glithingham blir du ändock, om icke på fredlig väg, så ... jag vet nog hvad jag menar!

Han satte sig ned och skref följande bref:

Min Charles!

Nu är stunden inne då jag måste sätta din tillgifvenhet på prof. Jag befinner mig uti en f—n så svår belägenhet. Jag måste meddela dig hvad som händt.

Min mor har hos sig en ung flicka, Alice Brown, dotter till en slägtinge, som emot familjens samtycke gifte sig och som nu befinner sig uti knappa omständigheter. Flickan är mycket söt och jag tillstår att jag varit litet kär i henne, fast än du väl kan förstå, att jag aldrig ämnat gifta mig med henne. Men nu är olyckan den, att hon förälskat sig i mig och påstår att jag lofvat taga henne till hustru. Nu är jag dock så godt som förlofvad med Lady Lucy Suffridge och anar på förhand de mest rörande scener och förebråelser öfver min trolöshet. Du känner min mor, hon tar naturligtvis flickans parti och då börja åter de ändlösa förmaningar, med hvilka min mor öfvermättat mig sedan min barndom.

Jag måste få Alice bort härifrån och det är på dig jag räknar för att rädda mig ur den svåra ställningen. Lucy Suffridge har på ett år rest till Amerika och innan hennes återkomst måste allt detta vara undanstökadt. Flickan har en böjlig karaktär och tror allt hvad jag säger; detta förenklar saken betydligt.

Lefde vi i fordna tider, vore ingenting lättare än att göra en enlevering, vidare skulle icke behöfvas. Men nu måste du, såsom mera van vid alla slags äfventyr, gifva mig ett godt råd.

Kan jag på ett års tid få henne bort härifrån, så hinner jag gifta mig. Sedan är saken klar. Jag kommer att vistas någon tid hos min mor och hoppas att snart få svar af dig.

Din vän Edvard Glithingham.