II ABBEY-HALL

I närheten af Liverpool ligger det ståtliga Abbey-Hall, tillhörande lord Suffridge. Sjelfva slottsbyggnaden är omgifven af en sorgfälligt vårdad park, vittnande om hög ålder. Utanför densamma ligga eleganta farms och rika fält; sjelfva herrgården, som är mycket stor, är omgifven af en hög stenmur och vid den tunga jernporten, som öppnas för besökande, ligger ett litet kapell, som nu användes till boning för portvakten. Ofvanför dörren synes en ännu icke fullkomligt utplånad fresco-målning, föreställande den heliga jungfrun, som uppenbarar sig i skyn för några på knä bedjande munkar. Parken bär en dyster och föråldrad prägel; slottet är en mossbelupen, tvåvånings gråstens byggnad, med stora i de sekelgamla murarne oregelbundet infattade fönster; två torn höja sig vid hvardera ändan och öfverst på dem resa sig jernkors, vittnande om den tid då detta slott varit ett kloster. Den tunga dörren var af massivt jern och förde tanken tillbaka till tider, då den för de arma qvinnor som dvaldes derinne, ofta blott öppnades för att föra dem från grafven ofvan, till grafven under jord.

Uti en af de stora salarne satt lord Suffridge framför en antik marmorkamin, med i naturlig storlek uthuggna hjeltefigurer. Lorden var en man af omkring femtio år; hans profil hade kunnat tjena en bildhuggare till modell, men hans lifliga, oroliga ögon stämde illa öfverens med det silfverhvita håret, som knappast mera betäckte hjessan. Hans klädsel var oklanderlig och bar prägeln af den äkta gentlemannen, som hedrar sitt eget sällskap lika mycket som andras. Klockan var sju; och rummet, upplyst af endast några få ljus, hade ett dystert utseende; på ett litet bord invid lorden brunno två vaxljus uti en fint arbetad stake med blå skärm. Lord Suffridge höll en bok i handen, men hans tankar voro synbarligen långt borta, hvilket syntes af den stirrande blick, han riktade mot ett af rummets mörka hörn. Plötsligt tycktes han vakna ur sina drömmar, reste sig häftigt upp samt började med oroliga steg mäta det stora rummet. Vid hvarje af dessa steg hördes ett doft återljud från väggarne och de ord, han utan sammanhang yttrade, genljödo hemskt omkring honom.

— Hvad jag saknar henne! utbrast han, förande handen öfver pannan och den kala hjessan. Ensamheten, ja ensamheten är allt, hvad jag för min ålderdom vunnit; ... gift, åter gift och ännu engång gift och dock ensam!

Han gjorde åter flere slag i rummet, fördjupad i sina dystra tankar. Småningom öfvergick hans ansigtsuttryck nästan till förtviflan; han kastade sig uti den stora länstolen, med hufvudet tillbakalutadt, och hans bittra skratt tycktes liksom söka ett gensvar i den storm som hemskt hven genom fönstren.

Till hvad har jag kommit efter att hela mitt lif hafva sökt lyckan? Tre gånger har jag genom äktenskapet trott mig finna henne och lika ofta ha mina förhoppningar blifvit svikna; en son hade jag ock, men honom ryckte döden ur mina armar, och den enda, som återstår af dem, som stodo mig närmast, är långt ifrån att uppfylla de förhoppningar jag ställt på henne; vi förstå ej hvarandra och dock är hon mig så kär; hennes oböjliga sinne påminner mig om mitt eget, men jag känner, att hon eger det som jag alltid saknat, ett rent samvete och en fast tro på allt godt. Hon är mig öfverlägsen och dock är hon mitt eget barn; denna tanke är olidlig, men hon måste lyda mig; kan jag ej på annat sätt försona hvad jag brutit, så skall det åtminstone ske genom att kufva en själ, som är lika oböjlig som min egen. Hon måste blifva hans hustru, annars skall jag få ingen ro för hämdens vreda makter ...

Några minuter förflöto under tystnad. Hans ansigte uttryckte en allt djupare förskräckelse och blicken irrade oroligt omkring. — Jag vet ej hvaraf det kommer sig, fortfor han, att jag dessa sednare tider allt jemt känt någonting liknande fruktan; om natten vaknar jag plötsligt, gripen af fasa; flere gånger har jag drömt, huru jag springer efter min Lucy, men att hon sväfvande undflyr mig tills jag vanmäktig faller till jorden, då jag hör en röst, ja den rösten som jag mest af alla bäfvar för, ropa till mig: ”Ingen försoning kan utplåna det förflutna;” en isande kyla genombäfvar mig; och jag vaknar. Förr har jag aldrig trott på någonting så dåraktigt som drömmar, men tanken kan man ej betvinga och nu har jag icke längre Lucy här, som med sin englalika röst lugnar min oro. Jag gaf vika för hennes önskan att få tillbringa ett år hos sin gudmor i Amerika; ja väl — men härnäst måste hon vika för min vilja. Men om Lucy icke mera skulle återkomma? nej, omöjligt! Hon är visst rik nog, sedan jag lemnade hennes möderne-arf i hennes händer ... men nej, det kan hon icke göra, så hårdt kan jag ej blifva straffad och så mycket kan hon ej likna mig. Snart borde posten komma och med den måhända bref om hennes återkomst. Jag emotser denna stund både med längtan och förskräckelse, ty jag anar att svåra strider förestå mig.

Vid de sista orden hördes på afstånd rullandet af en vagn som snart stannade. Lord Suffridge reste sig häftigt, men återsjönk snart på sin plats. Hans båda händer omfattade krampaktigt stolen; ögonen riktades emot dörren; han vågade ej andas, ej röra sig. Några minuter förflöto sålunda, hvarefter dörren öppnades och en gammal trotjenare inträdde, som anmälte, att unga baronet Edvard Glithingham just nu ankommit och önskade att få träffa lorden.

En suck ur lordens bröst lät ana ett sviket hopp, men när han svarade att baroneten var välkommen, hade hans ansigte samt hela hans sätt antagit ett lugnt och gladt utseende och det var med utsträckta armar och ett utrop af glädje, som han tog ett steg emot sin gäst.

Några ord om sir Edvard äro här nödvändiga, förrän vi förklara ändamålet med hans besök. Han var stor och väl vext; och hans ansigte hade någonting nobelt och intagande; hans ögon hade ett godt uttryck och kring munnen spelade ett vemodigt leende, då den ej uttryckte förakt eller vrede. Vid en flyktig bekantskap kunde man känna sig frestad att anse honom för en särdeles god och hederlig menniska, ehuru något inskränkt på förståndets vägnar. Men ju längre man såg och ju mera man var tillsammans med honom, desto mera klart framstod hans dubbla karakter, hvilken var en blandning af de mest låga känslor i förening med en vana att uttala upphöjdare grundsatser. Sjelf ansåg han sig för en framstående man, men hans handlingar bildade en skarp motsats härtill.

Han lefde med sin mor i Sussexshire; tidigt hade han förlorat sin fader, som fallit ett offer för en okänd mördares hand, hvarefter han uppvext, vårdad af en alltför svag och olycklig moder, utan att några band lades på hans sinnes vildhet. Redan för halftannat år sedan hade lord Suffridge lofvat honom sin dotter Lucys hand, ehuru han mer än väl visste, att hon icke hyste någon ömhet för denne sin blifvande make. Men i denna fråga skulle inga böner förmå lorden till eftergift, dessutom hade Lucy ett för stolt sinne för att knäböja ens för sin fader.

Med ett utseende af liflig glädje kastade sig sir Edvard uti sin tillkommande svärfars armar och utropade ”Jag kan ej säga, huru glad jag känner mig att få återse eder, mylord, och huru högt jag uppskattar lyckan att ha rönt ett sådant emottagande från eder sida. Men jag erfor nyligen den smärtsamma nyheten att min dyra fästmö ännu ej återkommit; när väntar ni henne, mylord?

— Innan jag svarar, måste jag bedja dig, min bäste Edvard, taga plats, svarade lorden som var blek och darrande. Sedan de båda männen satt sig ned, fortfor han: — Jag kan icke med säkerhet bestämma, när min Lucy återkommer, emedan hennes hemresa är beroende af många omständigheter, framför allt af passande ressällskap, men längre än en månad torde vi ej behöfva vänta på henne.

— En månad! utropade Edvard; ännu en hel evighet efter denna långa pröfningstid, som varit mig så svår att uthärda; hade ej den ljufvaste framtid lett emot mig och hade ej min älskade Lucys förbud att uppsöka henne före hennes återkomst qvarhållit mig, skulle jag längesedan styrt min kosa till det land, som innesluter hela min framtid.

Vid dessa sista ord hade lord Suffridges ansigte antagit ett mörkt uttryck.

— Har hon förbjudit dig att återse henne före hennes hemkomst? besynnerligt, mycket besynnerligt ...

— Hvad finner ni, mylord, för besynnerligt häruti? afbröt honom sir Edvard, som med synbar oro följt lordens ansigtsspel. Ingenting, min gode Edvard, ingenting, det var blott en ofrivillig tanke, som ett ögonblick fick rum inom mig. Jag förmodar att det blott varit en försigtighet af henne, emedan Lady Rush ofta tillbringar sin tid på resor och du sålunda kunnat få resa förgäfves utan att träffa dem hemma.

Denna förklaring var visserligen ganska sökt, men tycktes dock fullkomligt tillfredsställa Edvard, som på sin blifvande svärfaders fråga, huru lång tid han ämnade skänka honom, svarade, att han gerna skulle tillbringa några dagar på Abbey-Hall, för att med lorden hinna tala angående framtiden. Lord Suffridge ringde; samma gamle trotjenare trädde in, och erhöll befallning att iordningställa den röda kammaren i öfre våningen; denna förklarades dock icke vara uti det skick att den kunde hysa Abbey-Halls blifvande herrskare. Intet annat rum fanns att tillgå för denna natt än ”gröna kammaren” i samma våning. Då detta rum nämndes, bleknade lorden åter.

— Det är denna kammare, som Lucy har så kär och mest uppehåller sig uti; och ehuru jag för min del ej just tycker om det, låter jag dock hålla den, liksom min dotters öfriga våning, i ordning. Det är en liten nyck hos henne, som jag ej vill sätta mig emot. Rummet är icke beqvämt, men för en natt hoppas jag, du ursäktar mig, då din ankomst var så oväntad.

— Min bäste lord, detta rum har blifvit mig dubbelt kärt, sedan jag hört, att min fästmö har en skild förkärlek derför, svarade Edvard hvarefter den gamle Anders gick ut för att verkställa den honom gifna befallningen; uti hela hans väsende kunde man dock tydligt läsa ett slags ovilja, eller någonting liknande förargelse öfver det honom gifna uppdraget.

— Hvad har han här att göra? mumlade han för sig sjelf, och jag som icke hade något annat rum i ordning ... men nu är det för sent ... och detta rum, som Mylady håller så kärt, skall nu under hennes frånvaro bebos! Hvad jag kan vara uppbragt på mig sjelf! Huru skall jag kunna möta Myladys blick, när hon ser på mig med sina stora blå ögon och mild som en engel säger: — Anders, hvarför har du låtit någon bo uti det rum, som jag mest älskade? När hon talar så der, så önskade jag, att hon någon gång blefve riktigt ledsen, men nej, det blir hon aldrig! Alltid är hon mild, blott när hon hör en osanning eller får veta af en sådan, blir hon helt röd i ansigtet; hennes ögon tåras af smärta och den medlidsamma blick hvarmed hon då betraktar den felande, kommer honom att känna sig förkrossad af sitt eget samvetes förebråelse. Huru skulle jag ej längta efter hennes återkomst, om ej detta giftermål med sir Edvard skulle komma i fråga! Nej, jag kan ej fördraga honom, och det kan Mylady ej heller, fastän hon kan beherrska sin motvilja, men förställa sig, det kan den engeln aldrig!

Under denna monolog hade Anders hunnit till sitt rum, och sedan han ur ett skåp framtagit flere nycklar, tändt ett ljus, som han satt i en lykta, begaf han sig ut i den långa korridoren, der han stannade utanför en dörr, på hvilken han knackade. En röst inifrån bad honom stiga in, efter att först hafva gjort sig underrättad om hvem det var. Uti ett litet nätt och prydligt rum, satt en gammal qvinna i soffan, framför ett sybord och stickade på sin strumpa.

— En stor nyhet, mrs Johns, började Anders, men icke sådan vi önska; sir Edvard är här och skall tillbringa denna natt i gröna kammaren.

— Gud barmhertig! utbrast mrs Johns, lyftande sina ögon från arbetet och aftagande sina glasögon; aldrig kan det vara möjligt, att baroneten skulle bebo Myladys rum, — nej, Anders har blott velat skrämma mig.

— Nej, bästa mrs Johns, intet skämt kommer nu tyvärr i fråga. Det är visst mitt fel, men intet annat rum var så i ordning att det kunde begagnas till sofrum, och baroneten kom öfver oss liksom från skyarne.

— Ja, det var mycket illa gjort utaf er, mr Black, att ställa så till. Men sålunda går det, när jag är sjuk och icke kan ha tillsyn öfver allt; nog skulle jag alltid hållit ett rum i beredskap för oförutsedda händelser. Och baroneten skall nu sofva i den säng der Myladys mor, Gud vare hennes själ nådig! ... uppgaf sin anda? Nej, det är omöjligt!

— Nu är det ej längre tid att oroa sig häröfver, ty vi måste ställa allt i ordning för den blifvande arftagaren och Lady Lucys fästman ... nej, jag har svårt att få dessa ord öfver mina läppar. En sådan man åt denna engel! ... det är synd och skam att lorden skulle gifva sitt löfte utan Myladys samtycke, men vi känna den gamle herren och veta att det som engång är sagdt, det är sagdt, och icke en bokstaf deruti får ändras. Vill ni icke derföre, mrs Johns, vara god och kalla på eder qvinliga bataljon och gifva dem de förhållningsordres, som jag ej begriper mig på? Jag går emellertid på förhand till gröna kammaren och ställer undan Myladys saker, som hon visst icke önskar att sir Glithingham skall få röra.

— Ja, ja det skall ske, ehuru jag ej kan få ur mitt hufvud att Anders handlat mycket oförnuftigt och att man vid hans ålder borde hafva litet mera omtanke och icke så der ...

— Nog, nog mrs Johns! Nu hinner jag ej höra på mera, men sednare skall jag komma tillbaka, då ni kan blifva i tillfälle att få afsluta er vackra predikan, hvars början gifver mig en aning om fortsättningen och slutet. Jag måste nu gå att se efter qvällsvardens servering, ty tiden brådskar.

Med dessa ord lemnade Anders rummet, der mrs Johns en stund förblef sittande med händerna i kors, försänkt i djupa tankar. Småningom började orden åter bana sig en väg öfver hennes läppar: — Skall någonting blifva gjordt med omsorg, så måste man nödvändigt sjelf vara med, eljest uträttas ingenting med förstånd. Fast Anders är en bra karl, så är han dock blott en karl, och han förstår sig ej det minsta på sådant. Men nu försummar jag mig ... hvarpå hon häftigt ringde på en klocksträng, som hängde öfver soffan. — Jag är mycket ledsen, fortfor hon, och kunde jag blott gå, så skulle jag nog hitta på någon utväg, men den förargliga gikten har alldeles förlamat mig. Hvad skall Mylady säga när hon kommer hem? Hennes egen mors rum! Stackars barn! Man kunde nästan tro att hon anar till alla de suckar och tårar, som uppstigit från denna sjukbädd!

Medan hon ännu talade, inträdde, den ena efter den andra, sju stycken tjensteflickor hvilkas utseende och klädsel vittnade om deras olika tjenstegrader. Sedan alla voro samlade, tog mrs Johns till ordet med en befallande och öfverlägsen mine, hvilken hon i tjenstefolkets närvaro alltid påtog, ty hon fordrade mycken respekt och var lika sträng som hon var omtyckt, hvilket i hennes ställning är någonting ganska sällsynt.

— Nu, mina barn, skolen i raskt gripa verket an, ty den ädle baroneten sir Edvard Glithingham har anländt och mr Black väntar eder i gröna kammaren för att ställa den i ordning till hans emottagande. Jane, här är nyckeln till linneskåpet, tag fram, ur afdelningen för förnämare gäster, lakanen och örongottsvaren n:o 3 och tvenne handdukar med rosor och vindrufvor i bården, också n:o 3. — Medan hon ännu talade, hade hon ur en stor korg på bordet framtagit en nyckel, den hon räckte åt Jane: — Akta elden! Man kan aldrig vara nog försigtig med den.

Jane neg och nickade till tecken att hon hade förstått, samt ilade ut.

— Du, Evelyne, fortfor mrs Johns, skall taga ljus ur den stora lådan och sätta dem i silfverstakarne, som redan stå i rummet, samt för resten ställa allt på sin plats; glöm ej dricksvattnet och tändstickorna; i morgon skall du i god tid se till, att röda kammaren blir eldad och ställd i ordning, ty baroneten skall då flytta dit. Ni andra, Bab och Lilly, Kate och Mary skolen alla genast begifva eder till gröna kammaren och der afvakta mr Blacks befallningar. Gån nu, mina barn!

— Och jag, hvad skall väl jag göra? sade en sakta röst. — Du, Alice lilla, har också någonting, som du måste uträtta, du skall öfver allt se efter om några af Myladys saker ligga framme, mr Black skall visst lägga dem undan, men aldrig kan man i sådana fall lita på en karl; sedan skall du vackert lägga dem i ordning i någon tom byrå i Myladys rum. Du är Myladys kammarjungfru, och får derföre detta förtroendeuppdrag.

— Goda mrs Johns, törs jag fråga hvarföre baroneten just skall få bebo Myladys älsklingsrum, då så många andra finnas här på slottet och Mylady icke gerna vill att någon skall beträda det? Det är ju blott ni mrs Johns, mr Black och jag, som hafva tillstånd att få störa henne, då hon ibland för långa stunder instänger sig uti detsamma.

— Det vet jag nog, men med en fästman är det helt annat, ty honom unnar man gerna det bästa, och dessutom så är det Mylord som bestämt det och honom måste man lyda. Gå nu, min snälla Alice, och visa att du kan göra heder åt ditt kön, genom att snabbt och väl uträtta hvad jag sagt.

— Det kan ni lita på, mrs Johns, allt som rör Mylady uträttar jag mycket fortare och bättre än annat; jag skall skynda mig!

— Kom sedan hit tillbaka, kära barn, det är så trefligt, när du är här och håller mig sällskap, ty mr Black, som eljest brukar läsa för mig, har mycket att göra i qväll. Hon gaf den unga flickan ett tecken att aflägsna sig och snart hörde man hennes lätta steg genomila den långa korridoren.

Sednare på qvällen hade mrs Johns den glädjen att se gamle Anders stiga in till henne, och länge sutto de gamla och talade om fordna gemensamt upplefda minnen.

Ungefär vid samma tid satt lord Suffridge uti sitt kabinett, med dörren till sängkammaren öppen. Detta rum var upplyst af flere i kronan brinnande ljus, utom andra som öfverallt voro upptända så att icke en enda vrå var skum. På skrifbordet, framför hvilket lorden hade tagit plats, brann en sjuarmad kandelaber och vid hans fötter låg en stor Newfoundlands-hund, som med sina blickar uppmärksamt följde sin herres rörelser. Lorden satt och skref; pannan låg i djupa veck och hans mun var krampaktigt sluten. Emellanåt såg han upp från sitt arbete och kastade en misstrogen blick mot sängkammardörren, hvarvid äfven hunden oroligt blickade åt samma håll. Länge satt lorden så och skref, och allt starkare blef derunder det uttryck af bäfvan och tilltagande skygghet hvarmed han såg omkring sig. Men vi lemna honom vid hans arbete för att kasta en blick uti gröna kammaren, Lady Suffridges älsklingsrum, som nu upptogs af hennes föga älskvärde fästman.

Hvarmed var väl han sysselsatt? Jo, han låg försänkt i en tung och djup sömn, hvarom de ljudliga och föga poetiska snarkningar, som regelbundet hördes bakom de tunga sidenförhängena kring hans säng, aflade ett ojäfaktigt vittnesbörd.

Sjelfva rummet var möbleradt i gammaldags smak och väggarne beklädda med mörkgrönt damast, med förgyllda panelningar. Taket, liksom dörrarne pryddes af storartade målningar. I taket såg man Gud Fader sittande på en thron omgifven af englar, som flögo omkring, blåsande i basuner. På en af dörrarne syntes en mängd ansigten, hvilka voro liksom förklarade af det sken som utgick från höjden, och vid deras skuldror voro vingar fästade, större och mindre, allt efter den olika höjd de hade nått. På den motsatta dörren trängdes en massa förfärade anleten, hvilka med fasa sågo dit upp; och dessa varelser, hvilka voro utrustade med horn och långa klor, fasthöllo sig af alla krafter vid jorden. På den tredje dörren, emellan de båda andra, såg man en prelat i påfve-skrud; i den ena handen höll han en ofantlig nyckel hörande förmodligen till himmelrikets portar; denna höll han utsträckt mot den sida der de förklarade befunno sig, medan han åt de andra gjorde en afvisande åtbörd. Alla dessa i sammanhang med hvarandra stående taflor, voro konstnärligt utförda samt buro prägeln af katholicism och vittnade om, att klostret varit rikt och inom sina murar slutit stora förmågor, som för konsten blifvit förlorade; osäkert är, om de derföre blifvit vunna för himlen. Men låtom oss hoppas att den goda viljan tynger i Guds vågskål, samt att ett lif af bön och försakelse har någon betydelse i den stund då hjertats hemligaste känslor skola komma i dagen.

För öfrigt hade rummet intet anmärkningsvärdt. Ett stort skrifbord, hvilket liksom alla de öfriga möblerna var af förgylldt träd, en gammalmodig säng, en högkarmad soffa och några stolar, var allt hvad det innehöll. Invid detsamma låg ett litet toilettrum, hvilket gjorde att det icke så mycket påminte om sin egenskap af sofrum.

Men låtom oss för en tid lemna Abbey-Halls innevånare och återvända till vår gamla bekantskap, Lady S., som nu anlände till Liverpool.