VID CHORÆI GRAF.[4]

VID CHORÆI GRAF.[4]

Multis ille bonis flebilis occidit.

Horat.

Träffad af en Nordisk sommarflägt, En Hesperisk blomma tidigt faller; Och behagens ljusa morgondrägt, Multnar innom griftens mulna galler.

Jordens drömda sällhet, snillets pris, Friden, hemguden och framtidshoppet — O! de flydde — O! så flyr den is, Som en vårflod våldsamt drar i loppet.

O! de flydde. Ja, på tidens sand Bygg din lycka, grunda dina öden; Vinka glädjen: — till ett annat land Vinkar dig, vid glimt af lian, döden;

Obeveklig med sin jernhand slår Herjaren palats och tjell till jorden, Snillets son minuter andas får, När den tanklöse är grånad vorden.

Fåfäng klagan! Fader! oss förlåt Hjertats suck och saknans qvalda stämma, Lär i sorgens stund oss le deråt, Mildra känslan, och dess uttryck hämma.

Lär oss gissa till en högre lag Och ett sammanhang af bättre öden; Lär oss tro, att lifvets sista dag Är ej den, vi falle ros för döden;

Att det nyttiga vi tänkt och gjort Ej med oss i griftens moln försvinner: Att det godas minne, ljust och stort, Öks, likt bäcken som i hafvet rinner;

Att förtjensten, olönt eller lönt, Ej med timmans skiften slutar banan: Att allt ädelt, gagnande och skönt Opp till evigheten medför vanan;

Att den tolk, som dygdens budord gaf, Rena, vigtiga och tröstligt ljufva, Icke stängdes i en ödslig graf, Men flög opp med en symbolisk dufva;

Att de Hymner, en Davidisk Bard Ärnade till stöd åt Religionen, Skola, med en röst, på jorden spard, Heligt ljuda invid Gudathronen;

Att den suck, som genom öknen flyr Från en Makas hjerta, obesvarad, Hörs af Den, som tingens öden styr, Och bland Himlens minnen blir bevarad;

Att de spädas vårdare och far Skyddar arfvingen af namnets heder, Och på jorden än en engel har, Som, lik Fant, den faderlöse leder.

Att om vänskapen med eldad bön Icke vann den älskades förskoning, Har hon dock af minnets frid en lön, Och i hoppets rymder en försoning.

Hvila, stoft! i jordens modersfamn, Tag Odödlighet! ditt lån tillbaka. Vårda, Tacksamhet! Apostelns namn. Stanna, Vänskap! att vid urnan vaka.

Och du yngling! nya dagars hopp För det land, som gaf dig hem och daning! Glöm ej, under mannaårens lopp, Lärarns efterdömen och förmaning.

Om du, tidigt bildad för ditt kall, Blir, som Erhnsvärd, länders skydd och ära, Äfven du en dag berömmas skall, Och din hugkomst skaldens val begära.

Och om då, som nu, en ovan röst Bär den armes skärf till offergärden, Skall hans uppsåt ge ditt sinne tröst, När det saknar snillets högre värden,

G.