61. PÅ EN AFLEDEN MAKAS PORTRATT.
Reading edition
Du enda återstod utaf en dyrbar lycka, Som hoppet sträckte ut till mina sista dar, Med tårar, till mitt bröst vill jag dig ofta trycka, Och säga till mig sjelf: Jag mor och maka var, Jag är det icke mer: jag vandrar här i sanden, Och ser min middags sol af moln och töcken skymd, Och väntar blott en vink utaf den trogna handen, Att kallas härifrån, och till en högre rymd.