35. VISITEN.

Nej, alldrig i min lefnad Jag haft så kär visit: Min kammare fick trefnad, Sen du, Sophi, kom dit. Den sol på fönsterrutan Hvar morgon helsar mig, Den är jag gerna utan, Om blott jag äger dig.

Här sitter jag och skrifver, Den stund jag dig ej ser: Koncepter du mig gifver, Men stjäl dock undan fler. I denna låda gömmes Hvad du förtrott åt mig; Och der! — och der! — det drömmes Hvar enda natt om dig.

Få böcker utaf värde Du här får bläddra i: Sophi mig mera lärde Än all Philosophi. Det goda, sköna, sanna I denna boken fins: Och du skall sjelf besanna Att jag den alltid mins.

Välkommen! o välkommen! Stor tack för din visit, Kom ofta och gör om'en, Kom! narra glädjen hit: Hon jemnt sin oro röjer I detta gömda bo; Men om Sophi blott dröjer, Så ger ock hon sig ro.

36. Till MIN SJUTTONÅRIGA KUSIN.

Det femtonde året har rymt sina färde, Och rymmaren är redan i Norrge, min vän! Det sextonde for, och ditt lof ej begärde; Det sjuttonde troget uppvaktar dig än. Men snart skall det flykta och flyende snatta, Fast du det ej märker, en ros eller två: Dock lappri! du kan deråt skämta och skratta, Du har så tillräckligt, och mer kan du få.

Än, bästa kusin, är den tiden ej inne Då året, som flyktar, tar rosen med sig, Och lemnar, der hon har florerat, en sinne, Som envis och trogen skiljs alldrig från dig. Men snart den förfärliga tiden infaller: Det språksamma ögat blir tankfullt och tyst; Och staden ej hedrar dig mer med sitt sqvaller, Och handen blir sällan besvärad och kysst.

Dock gerna de flyende åren må plundra, Blott icke de kommande tomhändta bli; Ty sedan man tröttnat att skalet beundra, Så söker man kärnan som göms deruti. När skönheten vissnar, så vårdas talangen; Talangen blir trött, och man skaffar sig dygd. När sprätten blir ledsen, och kall komplimangen, Så gör man sig kär för en vän och sin bygd.

37. SÅNG Till en ung Flicka vid hennes Mors död.

Ömma barn! den sorg är stor, Som ditt unga hjerta sårar: Jag har också mist en mor, Låt mig dela dina tårar.

När från fosterbygdens strand Mig ett okändt öde ryckte, Tog hon gråtande min hand, Och intill sitt hjerta tryckte.

Sade med en bruten röst: Glöm ej, glöm ej dygdens lagar, Unna denna sista tröst Åt din moders sista dagar!

Aldrig såg jag henne mer, Aldrig kyste jag dess händer; Men jag vet at hon mig ser Från odödlighetens stränder.

Ser med himmelskt välbehag Om jag dygden trogen blifver, Ser med sorgens anletsdrag Om jag henne öfvergifver.

Jag är säker att hon än På min framtids lycka tänker, Och jag tror at himmelen Den för hennes skull mig skänker.

Gråt, du ömma oskulds vän: Kalla ömt din mor tilbaka, Men hon kommer ej igen Att för dina öden vaka.

Gråt, men det är icke nog: Ofta dina tårar rinne, Men din ömma mor, som dog, Fordrar dock ett högre minne.

Mins då hennes lefnadslopp Älskadt uti våra bygder, Mins dess qväll så skön af hopp. Som dess dag var skön af dygder.

Mins hvad hennes afsked böd: "Tjust utaf din egen lycka Glöm ej fattigdomens bröd, Glöm ej uselhetens krycka.

"Den betryckte, du gör säll, Som går tacksam bort och gråter, Kommer till ditt glömda tjell Vid din lefnads afton åter.

"Kommer med en dyrbar skatt Och ditt ädelmod betalar, Kommer uti dödens natt Söm en Engel och hugsvalar.

"Och när sjelfva vänskapen Under sömnens börda dignar, Står han, midnatstimman än, Vid din sång och dig välsignar.

"Ber han för din samvets frid, Ber att qvalet dig må skona, Lindrar han din sista strid För odödlighetens krona".

Mins, hur rörande hon var Då hon slutligt öfverlåter Vården öfver dina dar Åt den far, som med dig gråter.

Åt den Far som alldrig dör, Som din oskuld skall försvara I en verld, der nöjet strör Blommor öfver lastens snara.

När du fylt din ålders vår Och din verknings tid är inne, Offra än en helig tår Åt din moders ömma minne.

Glöm ej denna Kyrkogård, Som dess ben i mullen gömmer; Men dess rätta minnesvård Är att du dess dygd ej glömmer.

38. EN HELSNING ifrån JOCKIS.

Min Orestes, du befarar, Att jag all min sällhet glömt På den ö min sång berömt; Och mit lugna hjerta svarar: Sällheten på Solens char Hela jorden öfverfar.

Också hit dess öga sänder Mången präktig stråle ner, Och med himmelsk glädje ler Då han allas hjertan tänder: Kojan sjelf af skogen skymd Gläder han från ljusets rymd.

Följ mig genom Trågårdsparker, Dem till trotts af hindrens magt Smaken prydt med Engelsk prakt Midt bland vilda ödemarker, Till det tjell på holmen der! Hvarest glädjen bofast är.

Der på hårda bänkar glömmes Lyckans nyck och flärdens tvång, Der, vid lekar skämt och sång, Denna fyllda träskål tömmes, Der på landets goda sätt Helsan kryddar hvarje rätt.

Hör jag forsen myndigt dåna; Då med blomman i min hand Glad jag går på elfvens strand, Tänker jag: du må förvåna! Bullra, bullra, störta dig: Lugna ån behagar mig.

Tyst, som den min lefnad flyter, Lungt som den mitt hjerta är: Intet stormande begär Dygdens fästen nederbryter; Stora verldens brott och dån Hör jag endast långt ifrån.

När den klara källan skänkte Drycken ur sitt rika sköt, Och min tunga svalkan njöt, Hjertat ömt och tacksamt tänkte: Ack! från brända öknen der Vore dock en broder här!

När jag såg, hur landtman sträckte Denna hand som han höll, Och den mogna skörden föll, Bad jag, bad jag för mitt slägte: Gud låt icke denna dag Skåda andra nederlag!

När hvar dag mig öfverhopar Med välgerningarnes skörd, Ser hvar dag mig lifligt rörd Af den röst, i hjertat ropar: Dina syskon gråta der, Och du lefver lycklig här.

Lycklig lefver jag, Orestes, Fast ej något myrtenband, Knutet af en skönhets hand, Kring min låga panna fästes: Blommor växa i hvar däld, Jag med dem är tillfredsställd.

Skulle dödens molnvägg gömma Ach! min middagssols behag, Och på jorden samma dag Sjelfva vänskapen mig glömma: Skall ändå jag dö i frid, Jag var säll min korta tid.

39. SÅNG, författad på ett Åkerfält.

O! jord, du allas hulda mor, Hur är din godhet icke stor Mot mig och millioner bröder! Jag sträckte aldrig ut min arm, Att välta klippan från din barm; Men dock, hur rundligt du mig föder!

Träd, bonde, ur din mörka vrå, Att jag de händer trycka må, Att jag de skuldror må välsigna, Som ofta svettas för mitt bröd, Som ofta för mitt öfverflöd Af trötthet ner i stoftet digna.

Kom med ditt barn, som modren bär, Och frukta ej, att mötas här Af stränga ord och höga blickar. Se, hvilken lön dig Himlen ger, Se, huru vanligt blomman ler, Se, huru gifmildt axet nickar.

Dröj, våldsman, i ditt höga slott Se solen, vred på dina brott, Med moln sitt anlete betäcker. För detta fält du tyngre är, Än mossbeväxta klippan der, Som hjessan emot molnen sträcker.

Dock, store Gud, hvem är väl jag Att efter hämndens stränga lag Jag skulle mina bröder dömma? Alsmägtige! du låter ju På sjelfva klippans spets ännu Välsignelserna nederströmma.

Men på den jord, mitt öga ser, Som äfven åt förtryckarn ger En tusenfaldig vinst att skörda, Må icke till mitt slägtes skam Mot Skaparns mildhet otacksam, Jag blifva jordens tyngsta börda.

Blott andras fält jag trampar här: Mig hösten inga skördar bär, Att i ett rymligt visthus tömma. Af all den omkrets, jorden har, Mig till besittning ämnad var Blott grafven, som mitt stoft skall gömma.

Tung är den känsla, svår den lott Att aldrig sjelf få göra godt, Att alltid andras tegar skörda; Men är ett tacksamt tänkesätt, Ej mera ljuft, ej mera lätt, Än nödens oförtjenta börda?

O! främst min suck skall kalla ner Välsignelserna öfver Er, Som mildrat mina hårda öden; Och om hon lyckas att bli hörd, Skall edra dygders ädla skörd Stå blomstrande i sjelfva döden.

Om något ax af redbar dygd Jag skattar åt min fosterbygd Uti en framtids glada stunder: Förlåten ynglingen hans brott, Om han för länge hänryckt stått, Bland blommorna i snillets lunder.