60. SÅNG HOS MIN LYCKLIGE VÄN.

I kretsen utaf glada vänner, Der ingen afund nöjet stör, Jag sjunger, hvad mitt hjerta känner, Hvad deras hjerta gerna hör, Din husliga, din ljufva lycka Skall bli mitt ämne denna gång; Och aldrig ämnar jag förtycka, Om den är bättre, än min sång.

Du är ej dömd, att ensam vandra Den långa öknens törnestig; Nej, lemnas du af alla andra, Så fins dock en, som följer dig. Hvad andra sökt och tänkt sig finna, Men länge nog få söka än, Det har du funnit — en Gudinna? Nej, mycket mer — en verklig vän!

Ditt bord är tarfligt, men det dukas Utaf din maka, och är ditt; Der aldrig grannfrun förödmjukas, Men hon är nöjd, liksom vid sitt. För dig må skeppet gerna stranda, Som andra verldars häfvor bär: Ditt vin är glädjens fria anda, Det goda skämtet din desert.

Du ej din gömda skugga byter Mot högdens glans och slipprighet. Du af dess mörker icke skryter, Men du dess lugn värdera vet. Bekymret åker stora vägen Din undangömda port förbi, Och Fredens boning är belägen Uppå din tomt: — du bor deri!

Ja, lycklig du, som glädjen njuter Af ömhetens föreningsband; Hur ljuft din trogna hand du sluter Uti en lika trogen hand! Hur rikt du finner dig belönad För dagens mödor af din qväll, Som af din maka blir förskönad, Af vänner delad i ditt tjäll!

Dig drabbar icke ångrens smärta Af brottsliga passioners rus; Nej, du blef herre i ditt hjerta, Når du blef herre i ditt hus. Din lefnads ändamål är gifvet: Du vet dess värde och dess vigt. Med sans du vet att njuta lifvet, Och glad, du fyller opp din pligt.

Du skall ej någon oro känna För minnet af ett blygsamt namn: Du har en efterverld, och denna Är barnet i din makas famn. Det är din enda ärelystnad, Att i din dygd få lefva qvar; Att, när du gått till evig tystnad, En vän må säga, hvad du var.

Må himlen edra dagar skona För stora sorger, ej för små, Att ålderdomens hederskrona Må bäras lätt af begge två; Att när en gång de blifva ljumma De känslor, hvilka brinna nu, Hon blir en glad och treflig Gumma, Och ej en knarrig Gubbe du!