27. TRÖSTEN.
Reading edition
Hvi sörjer jag? hans blickar falla Också till min bortgömda stig. Om han med godhet vårdar alla, Visst vårdar han då äfven mig.
Den suck, mitt bröst mot himlen sänder, I molnets bäddar icke dör, Från Skaparns thron den återvänder, Och glädjen till mitt hjerta för.
Hvi har jag glömt den sista rösten Utaf en far, som ej är mer: Den säkraste den bästa trösten Är den, som du åt andra ger.
28. OSKULDEN.
Ack! du vet ej, goda Flicka, Huru afundsvärd du är: Englar på din oskuld blicka Speglande sin egen der. Lika lugn, som svanen simmar Från strand till strand i sitt sund, Du lemnar de flyende timmar, Och möter hvar kommande stund.
Ja, tag ut din rätt af tiden, Eljest stjäl han undan den; Snart är blommans stund förliden, Och blott törnet står igen. Snart hon bryts, den långa keden Af vänner utan all flärd; Snart skils du från barndommens Eden, Och träder i mödornas verld.
Räds dock ej, att himlen nekar Sällheten åt dina dar: Sen du lemnat vårens lekar, Är din glada sommar qvar; Och fast denne snart förflyter, Blir ej din oskuld förstörd: Hon blott sina blommor förbyter I dygdernas mognade skörd.
29. EN BLICK mot FRAMTIDEN.
Hvart steg, min Nanny, som vi tage, Oss närmare till grafven för; Men tung blir vägen, om vi klage; Nöjdt sinne honom treflig gör.
Låt oss med glada blickar stanna Mot rymden af försvunna år; Låt oss med styrka oss bemanna, Att gå den väg oss återstår.
Låt oss med lifligt minne dröja Vid hvarje utsigt som var skön; Och tacksamt våra hjertan höja Till den, som hörde deras bön.
Låt oss med lättadt sinne glömma Hvart intryck af de mörka dar, Och för vår framtid endast gömma Den lärdom, som oss nyttig var.
De lärde oss att varsamt vandra Den väg, som vi ej pröfvat än, Att räcka handen åt hvarandra, Och dubbelt troget hålla den.
Om solskensdar vår framtid hugna, Så glädjoms utan öfvermod! Men bli de mulna, varom lugna; Och sökom vännen — Tålamod!
Att går dock väl, blott vi förvara Den ljufva samvetsfridens tröst, Och lefva så, att vi bespara Också en glädje åt vår höst.