68. ANDRA PRISET.
Reading edition
Det är en hugnad, att gå långt I allt hvad man sig företager; Men ärans tempel är så trångt, Och tusen slitas om en lager. Dock äfven den värderas ju, Som, fast han icke spetsen hunnit, Likväl det andra priset vunnit, Och är en narr, så pass, som du.
Du nöjs med dina örons längd, Du bär ej bucklor, som en fröken, Och öker icke stadens mängd Af granna karlar eller spöken; Men själen, du utspökar den, Du hvarje trampad ros begråter, Och knapt en slugas mord förlåter: Du är en narr, du ock, min vän!
Du tror ej, att hvart ögonkast, Som en Corinna täckes blicka, Beviser, att hon straxt är fast, Och fast för evigt, stackars flicka; Men hennes suck, du tror ju den, Och hennes gråt, och hennes eder, Och hennes dygd, och hennes heder Du är en narr, du ock, min vän!
Du vandrar icke torgen kring, För att din vackra själ så visa Åt hvem som helst för ingen ting, Och för att bli en allmän visa; Men inom hus du blottar den: Du låter dina vänner skåda, Och nagelfara hvarje låda: Du är en narr, du ock, min vån!
Du bär ej i ditt öppna krås En gyldne Zittra, som ett minne Af sånggudinnan, det förstås, Som herskar ännu längre inne; Men du, din lyra stämmer än, Och tror ej folk ha annat göra, Än att dess rara visdom höra: Du är en narr, som jag, min vän!
69. Man försäger sig lätt I hettan.
En Jungfru, näbbig, skön och grann, Och icke obelefvad heller, Sig par bricol i lek befann Bland idel Fröknar och Mamseller, Och sprang så väl som någon ann.
Det blef ett väsen, kan ni tänka: "Nej! detta är den sidsta qväll, Som jag för min del springer Enka": Så svor hvar Fröken och Mamsell.
Men en var bittrast bland dem alla: Hon gick till flickan, der hon satt, Och fast hon såg dess tårar falla, Så sporde hon med bittert skratt: "Hvad har Prinsessan att befalla?"
Nu kunde Jungfruns kavaljer Ej svälja harmens galla mer: "Min nådiga! tänk på att bruka En verksam kur för afundsjuka;
"Tänk, om den Jungfrun skulle bli En vacker dag Mamsell, som Ni!" "Men jag försäkrar Er min Herre, Föll Damen in med raseri, Att jag kan aldrig Jungfru bli": Han sade blott: "så mycket värre!"
70. ROSEN, FJÄRILN och BIET.
En rosenbuske skön och purpurklädd Sig speglar tätt vid bäckens klara brädd, Kring blomstrens kalk väl tusen fjärlar kryssa, Och sänka sig, och smeka dem, och kyssa, Och flyga bort igen.
En fjäril dock bland tusen trogen är Den täcka ros han evig trohet svär, Och som hans suck kan blifva himlens vilja, Skall ingen dödlig hand dem skilja, Nej icke döden sjelf.
Hur skönt, hur ömt är detta skådespel! Huru nära tager hjertat deri del! Men ach! då fjäriln, lilla fjäriln njuter Då står jag här, och mina tårar gjuter, Och saknar, saknar blott.
Och ännu mer, ett djerft och girigt bi Blir tjust i blomman, blott af industrie; Det är så snält och nitiskt att förvärfva, Och blomman får så mycken honung ärfva Och kupan är ej full.
Ett dödligt styng blir lilla fjärilns lott Och biet suger blomman, suger blott, Och när det plundrat så sin ömma maka, Det flyger bort och kommer ej tillbaka, Och blomman dör af sorg.