Kap. XI. Granriskojan.

En vacker morgon lockade Saida att öfvergifva sin bädd. Hon gjorde några slag i parken, men då fåglarna, efter hvad hon tyckte, sjöngo vackrare än vanligt, blef det henne för trångt i denna park, hvilken, så ostädad den än var, till följe af flere års bristande omvårdnad, likväl nu föreföll henne ingenting mindre än så. Sjelfva de krokiga gångarna anlagda efter den engelska stilen, hvilka förut behagat henne, hade nu i hennes tycke en alltför stor enformighet och smakade förmycket af en bestämd plan. Hon ville ut i den gröna, friska skogen, der naturens mästarehand anlagt mera än tusende gångar att välja emellan, mera än tusende bersåer, de förra för rörelse, de sednare för hvila.

Snart var hon på den backe, der vägen kröker sig och der man ser två insjöars blånande band. Det uppstod hos henne en tvekan, antingen hon skulle styra sina steg till grafvarna, för att på dem kasta vårens friska blommor eller åt höger hand till stranden af den ena sjön, for att hänföras af vårens friska skrud.

Redan hade hon valt det förra och hunnit till ett ställe, derifrån hon hade öfversigt af begrafningsplatsen. Sjelf obemärkt bakom några tallbuskar såg hon der — afståndet var blott ett stenkast — en man, som plockade upp de blommor hon för några dagar sedan kastat dit, och som sjelf der utströdde andra. Det var Baremann och — hennes hjerta klappade våldsamt. Hon kände sig frestad att gå längre, men en motsatt känsla kom henne att vända om, att fly.

Kommen åter till landsvägen och kullen, hörde hon ljudet af yxslag, hvilket ehuru aflägset dock klingade inbjudande. Gerna följde hon denna inbjudning, ty, utom att det alltid för Saida var ett nöje att tala med godsets underhafvande, var dessutom hos henne nu ett något, som manade att söka en afledning för de känslor, hvilka med en hittills okänd styrka svallade inom hennes bröst.

Efter att missledd af genljuden från berghällarna ha gått i många krokar, kom hon slutligen ljudet ganska nära, så nära, att hon numera omöjligen kunde misstaga sig om platsen, der vedhuggaren sig befunne. Det kunde icke vara annat än emellan hennes favoritplats och stranden.

Hon kom till denna plats, stället der tvenne hällar bilda liksom tvenne väggar till en kammare. Hvad såg hon här? En syn som slog henne med förvåning, med häpnad och förskräckelse.

Dessa bergväggar voro försedda med ett grönt tak af konstigt sammanfogade granqvistar. Taket gungade för den friska morgonvinden, men var tillika så starkt, att Saida, som, troende allt vara en dröm, en synvilla, försökte stående på stenen att rycka det löst, snart fann att det emotstod hennes ansträngningar.

Det lilla trädet var icke skadadt; dess lilla topp sköt igenom en öppning i taket och blickade fritt åt det blå.

Saida tänkte: vi vete ej hvad; ty minnet hade öfvergifvit henne och aningen var henne icke följaktig.

Hon vaknade och kom till sig, då yxens slag afstadnade och i stället hördes steg af en sig närmande. Hon förnam följande ord sakta framsagda: — du ser på mig, min gosse, men nu är arbetet äfven slut. Ser du Wille; dessa båda framstycken hänger jag fast vid detta tvärträd och fäster äfven taket dervid och då blir taket starkt, så att Wille och jag kan spatsera derpå.

Hon hann icke tänka öfver, hvem den kända rösten tillhörde, ty framför henne stod Otto, den trogne hunden Wilppas vid hans sida.

Ett utrop af öfverraskning undföll Melia och af — smärta, ty minnet började vakna och hvart skulle hon fly.

Äfven Otto undföll ett rop af öfverraskning och af — glädje, ty då Saida nu var här, huru skulle icke hoppet hviska behagliga saker!

Hunden skällde på flickan, men tystades af sin herre, som sade: — Wille förstår inte, att vi äro bland vänner. Förlåt honom för hans herres skull … Allt är nu färdigt, så när som på detta träd … och sedan …

Han tystnade och började tillyxa trädet. Då han engång såg upp och mötte Saidas blick, stadnade han plötsligt, fällde yxen och trädet … hans allvarliga anlete tändes som af tusende blixtar och han sade:

— Nej, jag vill icke fullborda byggnaden, innan jag vet allt. Saida, Melia Saida; säkert minnes du hvad du lofvade mig, den gång jag såg dig senast: när trädens qvistar sökt upp dig, beredda att ge dig skugga och svalka emot middagens brännande sol, då skulle Saida … så lovade du … med hjertats eget språk förjaga mitt tvifvel, min ovisshet. Nu äro vi i naturens tempel, vi äro på en helig ort. Mitt hjerta darrar på mina läppar med sin bekännelse, men det fordrar af dig en bekännelse tillbaka.

Han tystnade, ögonen orörligt häftade på henne. Hon höll sina drömlikt fästade på jorden; hon ägde icke kraft, hon vågade ej slå upp dem.

Minuter förgingo. Åter sade Otto:

— Du svarar mig icke, och ändå fordrar jag så litet: blott ett svar, ditt rika hjertas enkla och flärdfria svar.

Han väntade på svar och minuter förgingo. Han fattade hennes hand, hon svarade icke; han fattade hennes båda händer i sina, det hindrade hon icke; han lutade sitt hufvud mot hennes axel; då slet hon sig sakta lös, men ögonen förblefvo oaflåtligt häftade vid jorden.

Otto sade åter:

— Du svarar mig intet; se på mig, Saida!

Och hon slog upp sina ögon och såg på honom. Hvilken blick! Der kunde svaret läsas fullständigt. Liksom regnbågen visar flere färger hvar för sig, oaktadt dess färg i sin helhet blott är en; så afspeglade Saidas ögon på det trognaste hennes själ, men tillika särskilt hvarje känsla, der nu var rådande.

Otto kände sin kraft vika; en hemsk aning lade sig som en is vid hans själ. Han kastade sig på knä vid hennes fötter och han talade med sakta och afbruten röst:

— Din blick visar deltagande för mig och smärta, ingenting vidare … för mig ….. Men jag vill icke tro på min uttydningsförmåga; jag vill icke tro, att den himmel jag skapat i mina drömmar nu är borta för evigt. Jag vill höra det af dig; jag vill låta Saidas egen röst ljuda fram den hårda sanningen. Sedan skall jag tro.

— Ja Otto; jag vill tala sanning, så svår sanningen än är att uttala nu, hon som förr varit mig så kär och lätt. Jag älskar … icke dig.

Ynglingens stolthet reste honom upp; det bemäktigade sig honom ett skenbart lugn. Flickan stod för honom darrande, nästan som en brottsling.

— Du älskar icke mig — sade Otto med stadig röst — då älskar du en annan, ty din blick säger mig, att du älskar. Och hvem älskar du? Älskar han dig?

— Jag älskar en fremling, o tillgif mig, som så gerna ville älska dig. David Baremann är fremlingen ….. Om han älskar mig frågar du … jag vet det ej.

Hon skydde icke att göra en kärleksförklaring af denna art. Inför den hon icke älskade afgaf hon en bekännelse om kärlek till den, hvilken aldrig bedt henne om någon sådan och om hvars kärlek hon ingenting visste.

— Det blef då han; min mörka aning, den var icke ett luftslott. O mitt ödes natt! Denna fremling manade du fram, endast för att skilja mig från Saida! Var det rättvist. Hvad har Baremann gjort, hvad har han lidit, stort nog för en sådan lycka.

Ynglingen försjönk i en vakandes själsdvala, ur hvilken Saidas röst väckte honom:

— Baremann har lidit. Han har älskat och lidit äfven han … i sin ungdom. Och han har försakat, kärlek, ära och lycka. Och försakelsen var honom kär. Låt det försona dig.

— Och hvad är den försakelse värd, som icke kan uthärda det sista profvet. Han har försakat ära, säger du; nåväl; nu är han af henne i besittning. Han har försakat kärlek och lycka — och går snart att bryta den vackraste ros. Kallar Saida sådant försakelse?

— Förlåt honom, Otto; om han var svag, så minns, att han var en menniska! …. Låt hans öde bli dig det gladaste förebud. Du älskar mig; du säger så; jag tror det, jag vet det, ser det. Låt denna kärlek, nu så brännande, bli ett minne, som värmer utan att plåga; glöm mig. Nej, glöm mig icke; låt mig skiljas från dig med den glada och ljufliga vissheten, att Guds vänliga godhet utkorat mig till ett medel, att göra dig värdig det bästa här och himlen der.

Tårar, dem hon sökte tillbakahålla, bröto nu våldsamt sig en väg, men de förhöjde ännu mer ögonens behag. Melia sträckte ut en systerligt bedjande hand, och Otto förskjöt ej denna hand. Ömt tryckande den fina, hvita handen i sin, sade han efter några ögonblicks berusande tystnad:

— Tårarna i dina sköna, goda ögon, säga mig ännu mera, huru mycket jag förlorar och hvad jag … evigt måste mista. Men jag skall lyda dig, ty du har en magisk kraft att släcka onda makters lågor i mitt bröst. Jag förlåter Baremann; det gör jag gerna, ty Saida älskar honom.

Hunden började bli orolig, såg med frågande blickar upp, än på Saida, än på sin herre. Dystert småleende sade denne, i det han lemnade hennes hand:

— Min Wille tycks förstå, att jag redan borde lemna dig ….. Men jag har icke ännu styrka dertill. O min Saida!

Saida klappade hunden, hvilken till belöning slickade hennes hand.

Saida var himmelsk och skön nu, der hon stod bredvid Wilppas, smekande denne, då hennes känslor och tårar likväl gällde annat.

Denna syn återkallade Otto till sig; han ansträngde sig att säga ett afsked, taga sin yxa och gå bort. Han ville dock ännu några ögonblick med fulla drag dricka ur den berusande bägaren och han såg på Saida, der hon stod såsom fastfjettrad af osynliga band, utan att våga möta hans blickar, hälft omedvetet lekande med hans trogne hund.

— Nej Saida — sade han — jag måste bort; du skulle eljest kanske anse mig för feg och omannlig, och jag vill icke, att minnet af mig skall ha sådana skuggsidor. Kanske var det äfven barnsligt af mig att göra detta tak, denna granriskoja, men … Saida tycker dock icke så; ty jag byggde det, styrd af hoppet, för Saidas nöje. Och hvilken likhet; hoppet byggde åt mig en vacker byggnad, men hade icke vilja och styrka att fullborda henne; denna byggnad gjorde jag åt Saida; äfven den blir aldrig färdig, ty jag kan det ej mera. Mitt öde förstörde i grunden hoppets byggnad … måhända förstör en storm snart denna granrisbyggnad; sjelf vill jag det icke … om ej Saida så bjuder.

— O nej — svarade Saida — denna hydda är mig ett bevis, huru kär jag var dig och ditt minne blir mig då allt kärare.

— Lär den du älskar att hålla af denna enkla koja!

— Den skall för oss blifva ett vänskapens heliga hermitage. Och när tiden, som förstör allt, blekt denna gröna barr och efterhand upplöst dessa vidjor, skall minnet af dig dock icke blekna och dess fogningar icke förmultna.

— Och nu Saida, är allt redo och intet återstår. Lefväl!

Han utsträckte handen till afsked och hon tryckte den trofast. Sin yxe tog han och försvann, åtföljd af det stumma vittnet.

Saida såg efter honom med saknad. Hon satte sig på den gamla stenen bredvid den unga granen, och suckande sade hon till sig:

— Hvad han är stolt och älskansvärd, och ändå älskar jag icke honom! Ingen kan uttyda menniskohjertats gåtor. Jag trodde mig redan älska Otto, men det var blott hägringar af kärlek, skuggor, som dermed hade likhet. David Baremann kom, och inom några dagar lärde han mig, hvad kärlek är. Lärde ja, utan att han med mig talte, utan att han bad mig derom. Och hvad företräden har han framför Otto, som har ungdom, skönhet och en hög själ! Jag lemnar frågan obesvarad … Hvad hjertat är för en enväldig despot öfver qvinnan; det förklarar ej orsaken till sitt tycke, det utfärdar blott sina hemliga bud, och qvinnan rättar sig derefter! ….. Men hjertat sjelf är en slaf under ödet och … ödets styresman är Gud; han styrer väl. Allt är således till det bästa. Och Otto skall ännu bli lycklig; han skall icke för alltid sucka för mig … den otacksamma, som lönade honom så illa. Tiden, som endels förstör allt men endels helar och botar, skall i ny kärlek skaffa honom ersättning; han skall finna en qvinnosjäl, af annan art än min, hvilken han kan älska; då skall han blifva belönad, ty hans själ är vacker och han förtjenar det så väl. Och minnet af mig skall då icke mera vara honom bittert.

Och ännu länge satt Saida qvar på stenen bredvid den lilla granen under det gröna taket, medan hennes tankar rörde sig i samma eller liknande kretsar.

Ottos julle låg vid venstra stranden af halfön; dit styrde han nu sin väg, lade yxen ifrån sig för att gripa i årorna. Han kom sig dock icke derhän, utan satt länge overksam, stirrande åt vattnet. Och sedan … uppstod hos honom en tvekan, om han redan skulle lemna dessa trakter, eller ännu andas in doftet af den kära skogen. Hundens skall i skogen — ty Wilppas hade icke behagat följa med i båten — tjenade honom till förevändning att välja det sednare och till en bemantling af detta val. Han tog sin bössa, steg åter i land och lät föttren tälja sin väg.

Långt hade han icke gått, innan den uppdrifna haren sprang nära till, helt och hållet inom skotthåll. Otto var en stor jägare, men nu bemäktigade sig honom en stor barmhertighet eller likgiltighet, så att han icke vårdade sig om att aflossa skottet. Hunden, som var i hamn och häl efter haren, såg förvånad på sin herre och upphörde med sitt jagande.

Otto hade vandrat en god timme i skogen utan någon plan, utan att följa något väderstreck, då han hörde en röst, hvilken tillkännagaf, huru nära han var den talande.

Han fann sig vara vid den mörkaste delen af Tuonela park. Ännu några steg tagna, några buskar lemnade och han såg David Baremann vid Saidas sida. Han hörde de ord, hvilka mannen framsade och det var nog.

Ett svagt hopp hade under hans irrande färd i skogen börjat tända sig i hans bröst; det att Baremann icke skulle älska Saida och att dennas kärlek, i brist på näring, möjligen skulle dö bort. De ord han nu hörde, släckte denna hoppets svaga gnista.

En djefvulsk tanke uppstod inom honom, kom och for; ty hans goda engel segrade.

Nej — sade han till sig sjelf — jag vill icke bli en förrädare och en brottsling. Min himmel är förstörd, ve mig, om jag förstörde Saidas!

Han tystnade för att höra mera. Han hörde intet; han såg genom buskarnas nät Baremann närma sig flickan, liksom för att ingifva henne mod till ett svar.

Detta svar ville Otto icke afvakta. Det var icke stoltheten, som förbjöd honom att lyssna — ty all stolthet var nu bruten; nej det var fruktan, den välgrundade fruktan för Saidas svar och misströstan till egna krafter, som hos honom alstrade en panisk förskräckelse, och vingade hans steg, då han ilade bort.

Hans fart var så våldsam, hans steg så snabba, att oaktadt hans starka kroppsbyggnad, bloden sammanpressade bröstet samt nästan qväfde andedrägten. Då föll han ned emot skogens tufvor och trodde sig få dö. Slocknande tankar hviskade till honom:

— Haf tack, min goda engel, som skyddade mig, som förlänade mig kraft att undfly faran, min själs fara. Väl anade jag Saidas svar, men hade jag hört det, hade jag sett hans mun taga den kyss, som ett förändradt öde låtit mig smaka, då hade min goda engel vikit för den onda fågeln med dess svarta visor. Men du, som drog mig ur faran och frestelsen, min goda engel, haf tack!

Sedan tänkte han många tankar, i hvilka icke var någon reda, knappt något sammanhang, innan de alla koncentrerade sig till en enda föreställning. Han tänkte sig den gynnade älskaren, den segrande rivalen omlindande Saidas lif med dristig arm, vexlande emellan det saliga nöjet att få kyssa hennes purpurläppar och det berusande tidsfördrifvet att få luta sitt hufvud emot hennes fina skuldra, kinden invid den sammetslena halsen och nackens små lockar, bröstet vid hennes svallande bröst.

— Jag flydde — sade han — jag ville icke se en syn, som säkert inom mig alstrat begäret till en ryslig gerning, ett begär, som jag icke kunnat tygla. Det var således en verklig själsfara jag undkom, och nu, hvilken är min lön? Ringa är min lön, då jag ser samma syn för min själs öga alldeles lika klart, som vore jag der nu och såge den med min kropps öga. Hvad är skillnaden!

Ett förtviflans beslut gaf styrka åt matta lemmar och skänkte glöd åt bleka kinder. Han reste sig häftigt upp, gick med fasta steg ett stycke väg och kom till en bergsklack, hvilken skjöt ut i insjön. Der satte han sig och återtog:

— Skillnaden är den, att det nu icke blir han, som får smaka min bössas mening, icke heller hon … hon hade det ändå icke blifvit, nej … men den tredje, den är det, som jag utvalt.

Och han försåg bössan med större hagel, än för harar och fåglar.

Solen stod högt på himmelen. Det var i sista dagarna af Maj. Björkarna löfvades, granens barr var frisk och ny; sjön böljade i vackra vågor. Naturen firade sin högtid; vidt och bredt var vår, skönhet och lif.

Laddstocken ställde han i en bergsskrefva, der den upprättstående tjenade som solvisare. Han märkte ut en punkt, der skuggan måste passera.

— När solen vikit så långt åt öster, att skuggan hunnit hit till denna vänliga punkt, då är tid att anden lemnar fängslet. En gång lyster äfven mig att spela öde och denna fjerdedels timma vill jag bida ….. Hvad naturen är skön, lik en sextonårig brud ….. En månad har förändrat mycket, ganska mycket; en yngling har under denna månad lärt, hvad lifvet har ljuft och ledt, smakat hoppets och kärlekens ljufva dryck, hopplöshetens, afundens och förtviflans galla; den lycklige och sorglöse ynglingen är föga afundsvärd nu, helt och hållet förvandlad som han är. Och samma denna månad har äfven förvandlat naturen ifrån ful och grå till sprittande grön och gudomligt skön. Det är en likhet … men tillika en motsatts, som gäckas med mitt svarta öde. Wilppas, min trogne kamrat, kom och tag afsked af den som du mest älskar, af den, som kanske du mest älskar. Se så Wille, kom här!

Han klappade hunden, som först viftade med svansen, men sedan, i mån som dess herres smekande tilltog, började morra i glädjen och slutligen, hoppande upp på Ottos knän, att storskälla.

— Se så Wille, nu skole vi se på solvisaren. Blott halfva tiden gången! ….. Hvilket lugn, som bemäktigat sig min själ, det är liksom jag redan vore i dödens lugna bo. Det sägs, att den vansinnige näst innan sin död återfår sitt förnuft; då är det också förklarligt, att den förtviflade återfår sitt lugn, för att göra sina sista betraktelser ….. Nej Wilppas, hoppa icke upp så der. Jag vet, att du håller af mig mest af alla. Du och Helena! Helena ja, henne lönade jag illa, illa, alldeles såsom Saida lönade mig. Min kärleks vågor slogo emot den orätta stranden ….. Alla de kära i hemmet, dem minns jag nu; de skola begråta och beklaga den otacksamme sjelfspillingens öde; de skola måhända afsky hans minne. Men en tanke faller mig in. Om jag riktar mordvapnet emot strupen och med foten trycker på trycket, så tro de, att jag dött af våda och då gråta de blott men afsky mig ej …. Dock nej, det vore att med en lögn besegla sin död; det vore att med lögn och skenhelighet köpa sig fri ifrån menniskors rättvisa dom …

Bösspipan var på längden indelt i tvenne särskilta rör, hvilka medelst skrufgångar kunde skiljas ifrån hvarandra, så att bösstocken med det närmaste röret var snarlik en pistol. Otto skilde nu de båda rören och spännde hanen. Han såg på skuggan; ännu hade han några minuter qvar.

Han framkallade för sig Saidas bild och hon kom, skön och mild. Hans islika lugn smälte, eld och lågor och oro fyllde hans bröst. Snabbare än ögonblixten började nya tankar komma och gå; snabbare än blixten aflöste de hvarandra. De koncentrerade sig slutligen till ett enda problem: ett annat sätt att sluta, än så.

Nu var skuggan på punkten, och med en vildsint förskräckelse, en afsky utan namn, slungade Otto mordvapnet emot hällen, så att skottet brann af, röret splittrades och spillrorna slintade in i vattnets afgrund. Vattenbläddror, hvilka aldrig ville ta slut, mätte djupet af den våta grafven.

— — — — — — — — — —

När solen sjunkit halfva vägen ifrån sin middagshöjd emot vesterns famn, syntes en båt gunga på insjöns vågor.

Årorna fördes af båtens båda passagerare, Helena och Clara; den ena rodde, den andra hopade och båten gled fram med icke oäfven fart; betraktaren hade kunnat finna, att hvad som felades i krafter, ersattes af ett visst mått öfning och skicklighet.

— Hvad vår färd ändå är onyttig; ingen Otto ha vi funnit och det var ju ändå hufvudsaken med denna resa — sade med en missmodig min Clara.

— Ja, att det var hufvudsaken, kunna vi inte neka; eljest hade vi aldrig rott så långt. Men alldeles onyttig var färden ändå icke, vi ha ju sett Ottos båt och vi kunna veta, att han måste vara nära intill.

— Vi ha sett ännu mer, vi ha sett tillochmed hvar och i hvilken vik båten är.

— Vi ha sett Ottos kråsnål i gräset och tagit upp den — menade Helena.

— Ja och vi ha äfven sett platsen, hvar denna kråsnål låg, vi ha varit inne och beundrat den alldeles färska granrishyddan.

— Ack ja — suckade Helena. Efter en paus fortfor hon: — men vi gingo inte upp till Tuonela och hvarföre icke.

— Förmodligen emedan ifrån stranden dit ännu är en god bit. Eller emedan vi fruktade, att han skulle vara der — fortsatte Clara i tankarna.

— Ditt skämt tycker jag inte denna gång om, Clara. Du är dig så olik nu; eller talar du ur din egen själ.

— Ur min egen själ talar jag, men jag tänker blott för dig.

— Nu kan du Clara inte mera trösta mig med falska tröstegrunder, ty allt är nu klart för mig. Då Otto gick till stranden och tog båten, då var det icke morgon utan midnatt; jag låg vaken och jag hörde hans sakta steg; jag reste mig upp och såg Otto gå ned till stranden, åtföljd af Wilppas. Och genast rodde han åt venster och så arbetade han säkert om natten och morgonen på granristaket … ty han var det … endast för att göra Saida ett nöje. Och han älskar henne djupt.

Helena såg skarpt forskande på sin syster för att få veta hennes tanke. Clara, som fann sig nyss i oförsigtiga anspelningar klädt åtminstone i aning, hvad hos henne var verklig visshet, uthärdade icke systerns spejande blick. Med halft nedslagna ögon sade hon, för att gifva samtalet en liten vändning:

— Och om så vore, månne hon älskar honom tillbaka?

— Huru kan Clara sätta sådant i fråga! Så stolt och mannlig och tillika så full af lif som Otto, hvilken flicka skulle försmå hans hyllning.

— Isynnerhet som äfven hans utseende och vext inte skämmas för sig — tillade Clara halft förläget, halft skämtande. — Men Saida tycker jag är litet besynnerlig och olik oss andra; kanske har hon också en annan smak än vi …

— Jag skulle inte vilja, att Ottos kärlek, den må gälla hvem som helst, blefve obesvarad. För han blefve olycklig då och hans framtid skulle lida deraf, äfven om han glömde — menade Helena.

— Jag tror icke så; — invände Clara — en yngling med den starka själ som Otto blir icke, för en obesvarad kärlek, förvandlad till en stackare, en odugling, som ingenting annat gör än hänger läpp, suckar och trånar. Än mindre förledes han att döfva smärtan genom att kasta sig i utsväfningar och ovärdiga tidsfördrif. Nej, ingendera af dessa två, ty det vore svaghet. Utan han skall anstränga hela sin själs kraft för att fördela det onda; han skall egna sig åt det gagnande, åt sina böcker och ett verksamt lif; den sanna ärelystnaden skall bli hans vän. Goda menniskor skall han fördenskull icke sky och kanske skall han då snart finna ett föremål, som …

— Ett föremål, som? — afbröt Helena, med spänd uppmärksamhet bidande slutet på sin yngre systers ovanligt förståndiga, lifliga tal.

— Ett föremål, som blir hans kärlek N:o 2 — sade Clara leende, fullbordande med ett skämt sin tirad, hvilken i hennes tycke med hänsigt på Helena blifvit alltför allvarlig. Tillika såg hon skälmskt på sin syster.

— Nu blir du åter stygg, men jag vill förlåta dig det, för att du talte vackert om Otto.

Antingen att Clara icke hade mod att helt och hållet afskära hoppet inom Helena, eller att hon sjelf hoppades, anade, att detta hopp omsider skulle segra; eller slutligen om hon ansåg sig bunden af sin vänskapsförbindelse till Otto; alltnog, aldrig hade ännu Clara på direkt väg medgifvit ens, att hon trodde Otto älska Saida. Och nu utlät hon sig:

— Hvad jag talte, talte jag så, först emedan jag ponerade … såsom herrar pläga säga … att Otto älskade Saida, och sedan att hon inte älskade honom tillbaka. Minns nu, att jag bara ponerade.

— Clara, Clara, inga tröstegrunder! Visst är din Helena en svag flicka, men jag tror ändå, att jag kan bära sorgen, som kanske till slut blir en ljuf vän.

Efter en minuts eftersinnande återtog Helena:

— Du säger, att Otto har en stark själ och jag tror dig. Men om hans kärlek blefve obesvarad … hvilket jag inför Gud och dig icke ville … då gör just hans starka själ smärtan till starkare och om han då blir öfverväldigad af hopplöshetens förtviflan ….. o min syster!

— Se, se — utbrast Clara — der sitter Wilppas på bergsklacken. Wille, min Wille!

Hunden viftade med svansen, men skällde icke.

De styrde båten i en liten vik mellan tvenne klippor och hoppade upp på land.

Clara hann knappt smeka hunden, innan Helena utbrast: — himmel, hvad ar detta.

En förfärelsens blick vexlades emellan de båda systrarna och Helena föll sanslös i systrens armar.

Det var bösspipans förlängning, den del deraf, som undgått ödet att sjunka till sjöbotten, hvilken vållade denna förskräckelse. Flickorna visste väl, att Otto aldrig på sina jagtfärder plägade åtskilja de båda rörena, utan endast på resor, dels af aktsamhet om bössan, hvars pipa under de jemna skakningarna eljest lätt kunnat krökas, dels om sig sjelf, i hvilket fall den korta pistolen var såsom skyddsvapen lämpligare än den långa musköten.

Helenas sista anspelning i båten gjorde denna förskräckelse mera rimlig och grundad.

En målare skulle med nöje kopierat en scen, sådan som denna. Tvenne systrar, af hvilka den ena blek och förskräckt på svaga armar stöder den andra, som är blek och sanslös; bredvid dem en stor hund, hvars lugna hållning och fromma min ana intet ondt. Och allt detta i den skönaste natur, det vackraste solsken.

Hos Clara uppgick en tanke, hvilken, då systrens halfslocknade lifsandar tändes, gaf sig luft i ögonens glada lif och röstens besjälade uttryck:

— Vakna Helena, ty allt är väl och intet är illa. Se på Ottos egen hund, huru han är lugn och ser nöjd ut. Wilppas är så klok som en menniska; skulle någonting händt, så tjöt han nu af sorg.

— Men om Wilppas är så stilla, emedan han vaktar, väntar och bidar?

Denna nya hypothes, hvilken Clara måhända icke varit nog fyndig att vederlägga, vederlades i stället af Wilppas sjelf, ty han vände sig oförmodadt om och började att i sakta mak troppa af inåt skogen. Flickorna följde denna cicerone.

De hade icke gått många steg, då de funno den de sökte liggande i gräset, hufvudet mot en tufva. Intet mordvapen vid hans sida skrämde dem och gräset var — grönt. De lutade sig på en gång båda ner, och de gladde sig, då de hörde hans andedrägt och de fäste sig icke vid att rodnaden, som betäckte hans kinder var af matt slag.

Uttömda krafter och våldsamma själsskakningar hade till honom sändt sömnens milda gud, dödens varmare broder.

Systrarna voro såsom olika uttryck af samma tanke. Betraktaren hade försatt sig i forntiden; han hade trott det vara en tvegestaltad Diana, som lutade öfver sin Endymion.

Helena lade handen på hans panna; den sofvande talade då:

— Du känner, att min panna är het och du går ändå ifrån mig. Blif qvar, min Saida, så skall jag berätta dig, att det elaka vapnet ligger der, i djupet, splittradt, begrafvet ….. Men hon hör mig inte och ser inte på mig, utan räcker handen åt honom, som sticker fram hufvudet der bakom trädet.

Hans andedrägt blef allt tyngre och det var med stort bemödande han talte åter:

— Melia Saida, meine Seele, se då på den sköna granriskojan, huru ynklig hon nu är ….. se huru jag rifvit och slitit den i stycken, ty så skall det vara. Det gör dig en glädje.

— Vakna Otto — utbrast Clara — fort vakna!

Och han reste sig till hälften upp, såg på dem med förvirrad glädje och sade:

— Helena och Clara, ack det är ni! J ären mig äfven rätt kära och jag ser er med nöje.

Systrarna sågo med en hemsk, vädjande blick den ena på den andra, och Clara återtog:

— Vakna Otto, riktigt och inte såder. Vår båt är här vid klippan; den väntar på dig … fort kom och följ oss.

Otto tryckte sin panna hårdt emot handen, liksom för att söka upplifva sitt minne och försätta sig i det närvarande. Åter såg han upp på sina kusiner, reste sig häftigt upp och fattande plötsligt Helena om lifvet, tryckte han en eldig kyss på den bestörta och föga motsträviga flickans läppar, sägande:

— Jag vet, huru gerna jag ville kyssa den jag älskar. Men då jag det inte fick, så vill jag med min kyss lyckliggöra en annan, ty du Helena älskar mig.

Helena brast i heta tårar, föranledda dels af qvinnlig stolthet, dels af häpnaden öfver Ottos dystra och irrande, men skenbart glada ögon. Äfven Clara gret.

Otto gick af och an på den mjuka gräsmattan. Dröm och verklighet hade hos honom blifvit nästan ett, och det var honom svårt att ifrån den förra öfvergå till den sednare; ty själens organer voro icke förstörda, men bundna.

I mån som det närvarande gjorde sig klart för hans själ och minnet vaknade, förgick äfven den lögnaktiga rodnaden ifrån bleka kinder och den skenbara glädjen ifrån dystra ögon. Han såg med ofördunklad blick tillbaka på det förflutnas förflutna fröjder, på det kommandes kommande qval.

Han stadnade framför de båda systrarna, tog den enas hand i sin ena, den andras i sin andra och talade:

— Jag förstår det nu, att detta är verklighet, men hvar äro vi och huru har jag …, nej, huru hafven j kommit hit? Och hvad lider tiden?

— Det lider emot aftonen — svarade Clara — vi rodde ut att söka Otto och … vi hittade dig.

— Helena och Clara, gråten icke, ty tårar passa ej här, men om j gråten, så gråten af glädje! Ty jag lefver och är räddad. Se så der ja, nu ären j snälla.

Han tystnade men sade åter: — voren j långt ute, sågen j min båt?

— Ja.

— Och granriskojan?

Clara nickade jakande.

— Detta har varit mig en svår dag. Kommen hit på en bergsklack, som skjuter ut i sjön, som glimmar der emellan träden. Der skall jag säga er mera.

— Vår båt är der invid. Vi komma dit gerna.

Och de gingo till bergsklacken och satte sig der. Nu berättade Otto för dem allt troget och ärligt och förgyllde intet. När han slutat, tego de båda flickorna, men greto af glädje.

— Vill Helena göra mig ett nöje. Kasta detta rör i sjön! ….. Tack Helena, ser du huru länge det porlar. Der är djupt … Och nu må vi fara hem; min båt kan någon annan ro efter, ty jag längtar mera än nånsin efter det kära hemmet.

De satte sig i båten. Otto lät flickorna ro och sjelf förde han styret.

Vägen var icke lång och qvällen den skönaste. Vinden hade helt och hållet lagt sig och sjön var som en spegel.

När de kommit till hemmets strand, sade Otto:

— Jag kommer icke ner i qväll, ty jag vill vara ensam. Men åt dig, lilla Clara, anförtror jag ett svårt uppdrag. Berätta för mina dyra och vördade fosterföräldrar sannt och troget allt hvad jag berättat för er; säg dem, att när min själ var i mörker, när Guds vänliga godhet var glömd för förtviflans afgrundsqval; och när stunden, den jag utvalt, var inne, då skickades till mig en sanningens stråle, som upplyste mig om ett skönare, stoltare och ädlare sätt att sluta än så. Och säg dem, att jag nu känner en håg, en kraft att lefva, att lefva och verka i verlden, och att jag skall bli eder alla en glädje.

Helena sig på honom med beundran. Hennes ögon glänste icke mera af tårar, men af en stolt förtjusning.

— — — — — — — — — —

Clara utförde sitt svåra uppdrag.

Prosten afhörde henne med deltagande, utan forvåning, bestörtning eller otidig vrede. När hon slutat, teg han väl stilla och hans anlete var eftersinnande och allvarligt, men efter några ögonblick blandades detta allvar med ett fint och godt småleende och han sade:

— Af dem, som mycket gifvet är, skall ock mycket varda utkrafdt. Försynens vägar äro outransakeliga och dunkla för menniskoblickar, men månne icke Gud stundom pålägger svårare bördor och sorger och frestelser på dem, som dem bära kunna, för att sålunda locka de sina till sig.

Ovillkorligt smögo sig de båda barnen till fadrens bröst. Helena hviskade: — o min gode far!

Lindande armarna kring sina barn, dessa himlens gåfvor, fortfor fadren:

— Af olycklig kärlek blir själen förhärjad; men må dock ingen tro, att denna förhärjelse är evig, utan snarare hoppas och lita på, att själen deraf renad snart börjar lefva ett friskare lif. Jag menar, att själen då är lik en stad, den lågorna härjat. Vandringsmannen stående på ruinerna åser gruset, askan och förhärjelsen med vemod, för evigt försvunna tror han stadens storhet och prakt. Och någongång bedrar han sig icke i sin spådom. Men oftare händer, att staden ånyo reser sig ur sitt grus, förnöjande ögat, sinnet och tanken med skönare byggnader, vidsträcktare idoghet samt ett rörligare och friskare lif, än nånsin tillförene.

Slut.

Noteringar:

Originalets stavning och interpunktion har bibehållits. Ett fåtal uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter):

... tider, deder tiderna, när mamma var ung, då ... ... tider, de der tiderna, när mamma var ung, då ...

... dender Baremann? ... ... den der Baremann? ...

... emedan hon med en fin qvinlig instinkt genomsåg ... ... emedan hon med en fin qvinnlig instinkt genomsåg ...

... han anat, att han icke änn älskade Helena med den ... ... han anat, att han icke ännu älskade Helena med den ...

... rädd for sig sjelf, sitt öde och henne. Han hade ... ... rädd for sig sjelf, sitt öde och henne? Han hade ...

... fart, när solen börjar skina efter dethär. ... ... fart, när solen börjar skina efter det här. ...

... inte annat än be straffa mig sjelf, som efter aderton ... ... inte annat än bestraffa mig sjelf, som efter aderton ...

... sjelf beskrifva sener, hvilka på hans själ haft inverkan ... ... sjelf beskrifva scener, hvilka på hans själ haft inverkan ...

... — Och står kanske i sammanhang men minnen ... ... — Och står kanske i sammanhang med minnen ...

... Himlem må veta, hvarifrån jag, en vid fruntimmerssällskap ... ... Himlen må veta, hvarifrån jag, en vid fruntimmerssällskap ...

... förändrades och hon sade: dender, som säkert utgjorde ... ... förändrades och hon sade: den der, som säkert utgjorde ...

... kärlek ära och lycka. Och försakelsen var honom ... ... kärlek, ära och lycka. Och försakelsen var honom ...

... Otto gå ned till stranden, åtfölj af Wilppas. Och ... ... Otto gå ned till stranden, åtföljd af Wilppas. Och ...