Kap. VIII. Före och under ett bröllop.

I två eller tre dagar efter det Saida farit bort, hade Ottos själ rik sysselsättning. Minnet gaf en vänlig hand åt fantasin och Saida stod för hans själs öga. Men efter dessa få dagar blef hennes bild något skummare och den tillfredsställde honom icke mera. Det vaknade hos honom den smärta, som af jordens barn kallas längtan. Han ville se henne, sådan hon verkligen var; med minnets teckning var han icke nöjd.

En afton, sedan solen redan gått ned, spatserade Otto i trädgården. Innan han visste ordet af, mötte honom Clara. Störd i sina tankar, betraktelser eller känslor, spratt han till och sade: — du Clara här, så sent?

— Ja, jag fick medlidande med dig stackars gosse, som spatserat här en god halftimme i denna tunna rock. Jag kom för att be dig in eller … tag åtminstone denna kapprock, som jag, ser du Otto, har med mig åt dig.

— En halftimme, säger du; det är omöjligt. Aldrig mera än fem minuter.

— Hvad fattas dig Otto? Du har hela dagen varit så tankspridd; så var du inte i går eller i förgår eller nånsin förut.

— Var jag inte så i går och förgår, så är det underligt, ty då var jag redan alldeles såsom nu. Någon är ändå skillnaden, ty jag förstod mig inte då ännu på att längta; det var blott ljuft, men nu är annat.

— Älskar Otto verkeligen henne, som for bort? Älskar du Saida?

— Om jag älskar, hvilken fråga! Kan Clara tänka sig annat, än att jag skulle älska henne. Minns du henne, såg du på henne, hörde du henne tala, hennes röst. Sådana väsenden äro satta hit på jorden för att älskas.

— Och sådana som Helena, hvarföre äro de satta hit? Är det för att lida?

— För att fördunklas utaf stjernor af en högre ordning.

— Kärleken har då gjort dig hård, obarmhertig och … kärlekslös. Det är illa.

— Stundom är jag varm endast för henne; det är sannt … men stundom åter tycker jag mig vara varm äfven for allt annat, mycket varmare, än jag nånsin var det, innan jag älskade henne. Sådana ögonblick tycker jag mig förstå naturen och menniskorna bättre än förut och älska äfven dem. Det är Saida, som då skänker glans åt allt annat.

Det blef då hon — tänkte Clara och suckade. Hennes aningar hade icke bedragit henne och hon suckade ännu en gång.

Otto fortfor: — du lofvade att vara mig en vän, och jag tror jag åt dig lofvade detsamma. Men vet du Clara, att jag genast var litet oärlig emot dig; då vågade jag, besynnerligt nog, inte säga åt dig, att den dröm, jag berättade för dig, var drömd natten efter det jag var på Tuonela och att just Melia Saida var drömmens drottning; nu säger jag det så gerna.

— Och hvad tänker du nu, hvad vill du, hvad hoppas du? svara mig och förlåt mig, som frågar så.

— Hvad jag tänker; jo jag tänker inte alls. Hvad jag hoppas! jag hoppas ingenting ännu. Och hvad jag vill! Jag vill se henne, blott se henne. Clara, min vän, ställ så till att jag får se henne.

Många känslor splittrade sig, många tankar korsade sig inom den unga flickans bröst. Hon kände sig frestad att sky Otto, men hon kände sig äfven dragen till honom mera än förr; det var liksom han nu mera än nånsin varit i behof af en vän, ty han var icke lycklig, om han äfven sjelf tyckte så. Kunde väl Clara klandra honom, för det han icke älskade hennes syster, för det han älskade denna Saida, för det han tycktes förlorat tillochmed minnet af Helena! o nej, det kunde Clara icke, då hon fann, att han helt och hållet och så varmt lefde för Saida. Hon var en qvinna, hon hade ett hjerta och Ottos kärlek alstrade vissa sympathier.

Det var således med oförställd glädje hon svarade: — i öfvermorgon är bröllop på Kuusisto; du har sagt dig inte vilja komma till detta bröllop … men besegra nu din vedervilja, ty tänk om Saida vore der.

— Om hon vore der, ja då vore dessa aristokratiska väggar inte mera tråkiga, ty himlen vore der. Men du förespeglar mig kanske toma luftslott. Och jag minns väl, huru hon sade, att hon och hennes far icke varit och gratulera. Menar du, att den ceremoniela gubben Stålheim skulle bjuda dem ändå?

Det vägde något litet, innan Clara svarade: — med bjudningskortet fick äfven Helena en liten breflapp ifrån bruden. Bland annat säger hon der, att Tuonela herrskapet skulle bjudas, oaktadt de inte gratulerat — för brist på damer.

— Tack goda Clara för att du inte teg med hvad du visste. Jag får då se Saida många, många timmar. Jag får tala med henne, höra hennes röst.

— Och nu godnatt, Otto!

Med dessa ord aflägsnade sig Clara. Tyst som hon kommit gick hon igenom salen och in till systrens och sitt rum. Helena var redan inslumrad. Clara lade lent sin hand på hennes panna, hennes hjerta. Allt utvisade lugn. Hon kände på sin egen panna, o hur den brände; hon lade handen på sitt eget hjerta, o hvad det klappade!

— Nu är du lycklig — hviskade Clara — om Gud nu lät dig somna in så der, stilla och för alltid, så skulle Clara inte klaga. Men fast du vore kall och stel, så kysste jag dig, likasom jag nu gör.

Späda armarna slog hon kring systrens hals och kysste henne. Sedan gret hon sakta men bittert. Tårarna lättade icke hennes hjerta.

Och ändå gret det rena samvetet dessa tårar!

— — — — —

Bröllopsdagen kom. På Kuusisto var allt tillrustadt med en utsökt lyx, pomp och ståt. Brudens far, öfverste Stålheim, var en af de män, som i småsaker och inom sin familj gnida ända till det skamliga, men som, ”då det gäller” och då tillfälle är att för mängden visa liberalitet, låta lasten girighet besegras af lasten fåfänga.

Bruden var hvarken vacker eller ful, hennes ansigte ägde hvarken något tilldragande eller frånstötande. Sak samma med brudgummen, om hvilken i förbigående kan nämnas, att han var en fyrti års man samt en baron, som nyligen lyftat ett stort arf.

Under vigseln, som förrättades af prosten begick Otto det felet, att ….. En aning om rätta förhållandet for nu för första gången i Helenas misstänksamma själ.

Längre fram på qvällen vunno hennes aningar en större bekräftelse. Icke så mycket för att Otto med Saida dansade flera danser, än med henne; icke så mycket för att han på Saida kastade de varmaste blickar; men han tycktes i hennes närvaro vara alldeles förvandlad; hans fordna, fria, ostyriga, ja nästan sjelfsvåldiga sätt hade blifvit ädelt, anspråkslöst, nästan blygt. Ock när en gång efter en dans han ledde Saida till hennes plats, hvilken då råkade vara invid Helenas, aktade Helena grannt uppå den röst, hvarmed han tilltalade Saida. Hvad den rösten var vek, låg och af ett sonort behag — fordom var den stark och manlig, nästan befallande. Denna röst skar in i Helenas bröst, såsom tusende knifvar. Känslan sade henne detsamma, som erfarenheten säger åt en annan, att förändringen i röstens tonfärg, då en man talar med en qvinna, är ett mycket talande bevis på kärlek.

Dock fick icke den hos qvinnan så fula krämpan svartsjuka insteg i hennes milda och försakande själ. Tvertom hon började att värdera Saida mera än förut; hon skänkte äfven rättvisa åt Saidas yttre behag, den symmetriska vexten, det ädla drömsköna anletet. Hon fäste sig icke så litet vid den utsökta smak, hvarmed Saida klädt sig; hon beundrade hennes sätt, en mästerlig förening af konst och natur.

En stilla sorg intog Helena, sorgen öfver att icke vara älskad af den hon älskade. Men för resten var det henne likgiltigt, hvem Otto älskade, då han icke älskade henne.

Otto för sin del var såsom i ett saligt rus. Redan började för honom önskningarnas tid, förhoppningarnas tid. Han trodde i går, den dåren, att han blefve tillfredsställd blott med att få se Saida, men i dag när han vunnit detta mål, ville han tala med henne; han ville, att äfven hon skulle se på honom så, som han såg på henne. Med ett ord han ville ha genkärlek.

Hoppet, hoppet, förutan hvilket all kärlek qväfs i sin linda, hoppet eldade honom, gaf honom mod. Och hvem gaf honom hoppet, hvem om icke Saida! Han motsvarade icke illa hennes drömmar, de blyga drömmar om en blifvande älskare, hvilka hon möjligen haft. Hans konversation lifvade henne; hon fann uti Otto någonting helt annat än en salongshjelte, den der visserligen fladdrar på ytan, men aldrig tar tanke och känsla i anspråk. Salongshjeltar ha det gemensamt att göra vidtomfattande och betydelsefulla frågor intresselösa; Otto kunde göra de minsta småsaker ganska betydelsefulla genom vissa förliknanden och anspelningar på någonting annat outtaladt, men menadt. De fleste salongshjeltar se allt igenom sin sjelftagna auktoritets gloria. Otto förstod att vädja till Saida, att se allt liksom igenom hennes själs öga. Likväl bibehöll han sin sjelfständighet; det var hos honom någonting gladt, hurtigt och modigt på en gång, som blygt och undfallande. Och hans yttre var icke ofördelaktigt; den resliga vexten understöddes välvilligt både af hållning och ledighet; kring hans läppar spelade i täta vexlingar skämt och allvar; de blå ögonen ägde både mildhet och skarpsinnighet; det bruna, något lockiga håret skänkte en vänlig skugga åt en hvälfd panna och otadeliga kinder.

Under en dans, hvartill märkvärdigt nog Saida icke var uppbjuden hade Otto det skönaste tillfälle att ostörd fortsätta ett samtal:

— Och hvar ligger detta ställe? Dessa björkar och granar, som äro era vänner och dem ni kanske vidrört med denna hand? …. Säkert har jag varit i dessa trakter, ty jag är jägare och har ströfvat vidt och bredt. Fröken har i mig en tacksam åhörare; beskrif ert favoritställe.

— När man ifrån Tuonela kulle, der han är högst, går en gångstig på åsen, som stryker emellan båda sjöarna, ser man snart en liten ås, som grenar sig ut ifrån den stora. Ditåt går man då, så godt man kan, ty spången leder inte dit. Den lilla åsen skjuter ut i den högra sjön och bildar en udde, en halfö. Nära till det ställe, der halfön slutar, bilda tvenne hällar liksom två väggar till en kammare. Dernere då, på sjelfva kammargolfvet är en liten gran, alldeles ensam bredvid en gammal sten. När aftonsolen sänker sig, har jag skugga der, när morgonsolen höjer sig, har man äfven skugga der … men aftonsolen är vackrare, och jag är der oftare då. Jag sitter på den gamla stenen bredvid den unga granen och ser neråt sjön öfver granarnes och björkarnes toppar; är sjön då lugn och blank som en silfverspegel, så är han vacker att se; men går det vågor, sa får man se, huru solen sett på dem; de skifta som otaliga gullfjell. Och trädens toppar nicka bifall.

— Ja jag har sett dessa klippväggar men naturens halfdragna hviskning om er förstod jag icke då; ingen aning talte för mig om Saida.

Efter en kort tystnad, återtog han:

— Fröken älskar att sitta i skuggan och derifrån betrakta solbeglänsta taflor. Middagens sol får icke se Saida der!

— Middagssolen är der så brännande. Intet enda träd erbjuder någon svalkande skugga, ty de ligga nedanföre. Och klippväggarne, som om aftonen äro så svala, äro om middagen heta och hjelpa solen att bränna. Hade jag blott trädens gröna qvistar emellan mig och solen, så sutte jag der så gerna om middagen, då dagen visar sin högsta prakt. Men träden vilja icke lyda, om jag än både dem aldrig så vackert; de öfverge icke sin rot: Jag måste söka upp dem, för att njuta af deras skugga och svalka, ty de söka icke upp mig.

Otto svarade eldigt, liksom hade honom bemäktigat sig en dyrbar idé:

— Men om träden söka upp, Saida! …. När träden skänkt dig sina gröna qvistar till skugga och svalka, då är tid att du ger åt mig sanningen och ditt hjertas språk till skugga och svalka emot ovisshetens brännande sol. Då skall du svara mig, der i naturens helga tempel, på mitt hjertas frågor om kärlek. Lofva mig det!

Saida förstod honom blott aningsvis och dunkelt, men hon svarade ovillkorligt:

— Ja jag lofvar.

— Farväl så länge, Melia Saida.

Saida såg efter honom med saknad; hon hade velat, att han ännu längre varit vid hennes sida. Hon fann honom älskansvärd, ännu mer, hon ansåg sig redan älska honom. Lätta behagliga bilder sväfvade förbi henne, skuggor, som liknade kärlek.

Ensam satt hon så en liten tid bortåt. Då närmade sig henne en man, den hon icke kände och icke hittills varseblifvit, — förmodligen emedan han icke befattat sig med dansen utan uppehållit sig med de äldre herrarne i andra rum.

Främlingen befann sig i den ålder, som man kallar mannens andra vår. Han var snarare kort än lång; det bleka ansigtet hade denna anstrykning af melankoli, som vittnar om genomgångna prof och utkämpade strider; i hans ögon bodde lugnet — skenbart, ty en uppmärksam iakttagare hade der äfven funnit en orolig eld. Som yngling hade han måhända varit vacker, ty icke ens ännu hade ungdomsfägringen helt och hållet flytt, endast delat med sig åt ett stilla svårmod, genom hvilket hans utseende mera vann än förlorade.

— Förlåt en okänd — sade han — som tar sina trettisex år till förevändning, då han till en ung flicka, den han första gången ser, vågar ställa några ord. Jag hörde för en stund sedan en af de unga damerna kalla er Saida. Heter fröken Randel så?

— Melia Saida, ja.

— Äfven Melia! Melia Saida! Är ni en sierska, och gissar äfven till det andra namnet. Eller talar ni sanning?

— En sierska, nej — svarade Saida småleende men förvånad.

— Förlät mig mitt utbrott, men detta namn hade för mig ett stort värde, då jag var ung, så ung som ni. Ack, ett alltför stort värde. Ung är jag inte mera, men ändå klingar detta namn så ljufligt.

— Min mor hade en vän, som hette så; de hvila vid hvarandra.

— Denna er mors vän hette Melia Saida Linders?

— Och ni är inte en utlänning utan en af de våra!

— Jag är tillochmed född i denna socken; många års vistande borta har förändrat mitt uttal.

— David Baremann — sade Saida och såg på honom med nöje. — Ni lefver och är återkommen.

— Jag har kommit tillbaka. Jag ville se en kär graf och jag har sett den. Nu må jag återvända.

— Ni minnes äfven min mor! Blif qvar i vårt land … för alltid … eller åtminstone, dröj här, länge.

— Mitt lif tillhör nu mera konsten. För att kunna gagna den, är Finnland mig för trångt.

— Ni är konstnär, målare? ja? Jag har ett dyrbart arf efter min mor, en portfölj. När jag fyllde mitt sextonde år, då fick jag öppna portföljen … min moder ville det så. Ingen annan än jag vet hvad portföljen innehåller, icke ens min far. Och ingen skall få veta det. Men ett blott vill jag säga för er … mån’ jag gör orätt deri … för att få fråga. Der finnes en liten tafla med tvenne qvinnoporträtter och under är skrifvet: af D. Bnn. Dem har ni målat, är det icke så? Men hvilketdera är min mor och hvilket är Melia Saida, och är det icke dessa två?

— Den med ljusbruna håret och ljusa blicken är er mor. Melia hade dunkelbrunt hår och dunkel blick. Men? …

Saida förstod meningen med detta men, hon rodnade men fann sig och svarade:

— Det förvånar herr Baremann, att jag inte vet detta förut och nu frågar en obekant härom. Men en gång, då jag inte var mera än åtta år, frågade jag min far: ”huru såg mamma ut?” Då blef han så illa till mods och han bad mig aldrig mera göra denna fråga. Jag har lydt honom … tills nu.

— Det är märkvärdigt — sade Baremann — hvad samma sak kan ha olika verkningar på olika menniskor. Minnet af bortgångna älskade är för den ene så bittert, för en annan så ljuft och för den tredje … kanske utan all betydelse.

Nu blefvo de störda af sjelfva brudgummen, som engagerade Saida till ”nästa contredans.”

Hon hade så gerna talat ännu några ord med Baremann, hvilken redan var såsom en gammal bekant, en äldre vän. Han hade ju sett och hållit af hennes mor, älskat dess bästa vän; var det då underligt, om Saida för honom fattade en så hastig vänskap.

Och Baremann betraktade henne med ett deltagande, nästan som om hon varit hans dotter eller hans Melias lilla Saida. Han undrade icke öfver sin värma för henne; hon hade ju blifvit uppkallad efter den, som för honom varit allt; huru många gånger hade icke hans Saida omfamnat, kysst modren till denna Saida och troligen äfven lullat till sömns Ingrids barn, den då späda och lilla Saida. Föröfrigt liknade de icke hvarandra mera, än den ena vackra blomman liknar den andra och till sitt inre såtillvida, som den ena blommans fina doft har tycke af en annans.

Baremann skaffade sig vis a vis och så snart hon blef ledig bjöd han upp Saida.

Under dansen sade han till henne: — ni älskar säkert, liksom de flesta unga flickor, dans.

— Ja, så mycket. Och … jag vet inte, om jag vågar tillstå det … jag tycker om dans endast för dess egen skull.

— Vågar tillstå det, säger fröken och ändå … hade ni sagt er älska dans ur någon annan bevekelsegrund … ett sådant yttrande hade i sanning klädt er mindre än detta. Ungdomen är ju hoppets ålder, hoppet och glädjen äro tvillingssystrar, hvilkas luftigaste och vackraste uppenbarelse dansen är. Hvi skulle då icke ungdomen älska dans för dess egen skull … Annat är det med dem, som inte mera ha något att hoppas, för dem är ett balrum en sorglig tafla och de borde inte dansa … Förlåt mig, fröken Randel, denna docerande ton, men jag kan inte annat än bestraffa mig sjelf, som efter aderton års hvila förnyar bekantskapen med ett tidsfördrif, som är ungdomens nöje och till hvilket blott ungdomen borde ha rättighet.

— Hvilka äro de, som ha ingenting mera att hoppas — frågade Saida med en vädjande blick.

— Tro mig, fröken Randel; sorger kunna finnas, som tära hjertat, som förvandla förhoppningarna till grus, stoft och dy.

— Men om ur förhoppningarnas stoft skulle uppspira nya förhoppningars vackra blomma.

Härvid kastade hon uppå Baremann en blick full af blygt deltagande, men tillika af den mest oskrymtade uppriktighet. Det var ingenting speladt i denna blick, ingenting beräknadt; på sin höjd var det, om man så vill, en ädel och angenämt dunkel själs fina och omedvetna koketteri. Saida var kommen till den gräns, bortom hvilken qvinnan icke kan skrida utan att falla i det öfverlastade och platta. Ty denna gräns är äfven en höjd, till hvilken den sanna känslan och instinktens behag visa vägen. Der firar qvinnan sina stoltaste triumfer; de pilar hon derifrån omedvetet skickar, äro i stånd att genomtränga de fastaste sköldar, vore de än sammansatta af ämnen, sådana som förtorkade minnen och härdande pröfningar.

Vid detta ögonblick råkade Otto, der han stod vid Claras sida, betrakta dem båda. Hans hjerta klappade af oro; en flyktig misstanke sade honom, att denne kunde bli honom öfvermäktig.

Clara sade: — snart får du då bekräftelse, goda Otto; säkert älskar hon dig. Jag är sa glad, att åtminstone du blir lycklig. Ty jag menar det så väl med dig.

— Men ser du, hvilken blick hon kastar åt främlingen, denne Baremann. Och ser du nu, huru han blir liksom förvirrad och inte svarar utan kanske … märker du … trycker hennes hand.

— Åh, ni karlar äro så sjelfviska, så fallna för svartsjuka. Sådana blickar ger hon väl åt alla; det är en egenskap hos vackra ögon att ibland skicka mycket vackra blickar. Och visavis handtryckningen, så såg du spöken på ljusa dagen, ty af den veta de säkert inte sjelfva.

Och Clara hade rätt, ty de visste ej af den.

— Tack, goda Clara, för att du hjelper mig att förvisa smärtande misstankar och jag vill tro dig, ty nu bemöter han henne åter med den vördnad, som sig bör. Till belöning för att du är snäll, skall jag inte mera se ditåt utan endast på dig. Jag skall tycka, att det är dig, som jag håller så af.

— Och jag skall åter låtsa vara grufligt kär i Otto. Eller nej, det vill jag ändå inte. Mycket bättre är, att vi ingenting låtsa, utan äro såsom vi äro. Se så der ja.

Dansen förgick hastigt för Baremann och han lemnade Saida. Det var den sista dansen före supén, hvarpå man skildes åt.

Otto körde för sina båda kusiner. Det var vid soluppgången; allt bådade den vackraste dag. Likväl samtalade de unga tre icke med hvarandra; tysta återvände de till hemmet.