Kap. V. Clara i bryderi.

Följande dagen var Otto icke vid sitt lyckligaste lynne, då han gick ner. Sedan den obehagliga drömmen lemnat honom — klockan var då två — hade icke mera lemnat sig åt sömnen, utan sökt genom lektyr fördrifva de onda skuggor, som ännu efter drömmen omvärfde honom. Dessa läto icke fullkomligen fördrifva sig, helst Otto till läsning valde Shakespear; hvilket visserligen i så fall var klokt, att han hölls vaken — ty hade han somnat, hade kanske samma dröm återkommit, i litet förändrad gestalt — men obetänkt, emedan Shakespear kastar för mycket blickar in i andeverlden, för att vilja förstöra minnet af en dröm.

Efter frukosten hände, att Clara blef ensam med Otto. Hon sade då: — nej, kan man se, hvad Otto i dag är vigtig och surmulen! Hvad felas dig?

— Jag har filosoferat förmycket på min kammare — svarade Otto småleende.

— Filosoferat, ånej! Efter filosoferandet tror jag att sådana der unga pojkar bli särdeles lyckliga, grötmyndiga och saliga. Förlåt mig Otto, men du har inte filosoferat; du ser dertill alltför slagen ut, nästan timid.

— Clara — sade Otto och fattade med starkt förtroende hennes hand — vill du bli min vän?

— Din vän! svarade förvånad Clara och ämnade skämta men tillbakahölls af det allvarliga i hans min.

— Ja, min vän. Men inte en sådan, som blott håller af mig, utan en som äfven kan vara mig till någon nytta …. om så behöfs.

— ”Om så behöfs.” Jag förstår dig inte rätt …. du nästan gör mig rädd. Men jag vill ändå bli Ottos vän efter din egen mening …. om jag kan.

Någonting oegennyttigt, barnsligt godt och troget kastade härvid ett vackert tycke öfver hennes ansigte.

— Men om denna vänskap skall köpas på en annans bekostnad? Om du lilla Clara, i och med detsamma du är god och uppriktig emot mig, blir falsk och förrädisk emot en annan, som du också håller af?

— På alltför hårda prof hoppas jag du inte ställer mig, Otto. Falsk och förrädisk, säger du, emot någon annan, då jag är uppriktig emot dig. Det vore illa. Men jag pröfvar …. jag får väl vara litet elak, om det leder till något godt ändamål.

Den unga flickan hade ingen aning om, hvilken förhatad och förhatlig satts hon yttrat; jesuiterna kände hon blott till namnet — måhända icke ens det. Vid ett annat tillfälle skulle Otto nästan utan undantag bestridt och vederlagt denna satts; nu var hans egoism tillreds att göra honom sjelf till jesuit.

— Säg mig då Clara — sade han icke utan en viss obeslutsamhet — säg mig någonting …. som jag inte vet, men gerna skulle vilja veta. Älskar Helena mig?

Clara var icke alldeles oförberedd på en sådan fråga, icke destomindre skiftade hon färg; det var måhända den första gången i sitt lif den unga oskuldsfulla flickan, som hittills ledts blott af sin känsla, icke visste, huru hon borde handla för att handla rätt. Talade hon sanningens öppna språk, så förrådde hon sin syster och vän, och huru vida det skulle ledt till något godt, visste hon icke heller; sade hon deremot Otto en osanning, så skulle den vänskap hon lofvat honom, blifvit beseglad med en lögn; teg hon, så ….

Under det dessa tankar korsade sig inom hennes bröst, förgingo några ögonblick och hon teg.

— Älskar Helena mig? — återtog Otto.

Den ton, hvarmed Otto båda gångerna utsade denna enkla fråga, var icke sådan hoppet gifver utan snarare någon annan. Det var, liksom han icke så alldeles gerna velat höra denna fråga bejakad. Så mycket värre för Clara; den stackars flickans förlägenhet ökades.

— Jag förstår, att så är — sade Otto, i det han sakta tryckte Claras hand.

— Det var orätt af Otto att leda mig in till det, som Otto kallar vänskap.

— Var det orätt, Clara lilla? kanhända … men om det leder till ett godt ändamål.

— Ja måtte det leda till någonting godt, då jag nu säger, att Helena älskar dig … Otto, du har liksom stulit mitt förtroende; hvad har du att ge tillbaka. O, måtte du förstå att älska Helena! Jag törs inte fråga dig, huru det är; låt mig inte tro, att ….

Den blygaste försagdhet stod att läsa i Claras ögon. Man hade kunnat tro henne vara en älskarinna, som yppat sitt hjertas hemlighet — och likväl gällde det en annan.

— Jag vill älska Helena — sade med häftighet Otto.

— Vill du älska, det är illa — svarade Clara.

— Jag älskar henne redan — gentog Otto.

— Hvarföre frågade du då af mig, om hon älskade dig, hvarföre inte hellre af henne sjelf. Ånej, Otto, vi bedra oss, om vi tro, att du verkligen älskar Helena.

Denna anmärkning jagade rodnaden ifrån Ottos kinder, och han fann dess sanning. Hans röst var undertryckt, då han sade:

— Låt mig i alla fall tro, att jag i dig, snälla Clara, har en vän. En vän, som råder mig eller om icke råd hjelpa, som tröstar mig, eller åtminstone vet hvad jag vet och delar min smärta. Vill du bli mig en sådan vän?

— O ja, af mitt innersta hjerta. Ser du, jag har inte tagit min hand ifrån din; jag vill vara din vän … Men är du olycklig, Otto? Hvem älskar du?

— Jag älskar icke Helena, så som jag det borde, men någon annan älskar jag ej. Tro mig det, Clara!

— Och du talar ändå om smärta och råd och dylikt. Hvad menar du? Om din kärlek blott är i sin gryning nu, så blir det väl ändå snart ljus dag, och då älskar du henne verkligt. Jag förstår dig inte.

— Jo ser du, lilla vännen min, nog är det ändå så, att vi menniskor inte kunna sjelfve skapa vårt öde. Det kommer oundvikligt; det kan förvandla en vis till dåre och göra den, som var allas glädje och förhoppning till en rik tårekälla.

— Aldrig har Otto förr talat så!

— Förlåt mig, goda Clara; jag skall inte heller framdeles tala så. I stället skall jag för att roa dig berätta en dröm, som jag engång drömt i min lefnad.

Nu berättade han för henne den föregående nattens dröm. Han berättade den dock icke alldeles såsom den var; ty dels minndes han den icke troget; dels gjorde han, såsom man i allmänhet gör, då man berättar drömmar — skänker dem ett större sammanhang, än de verkligen ägde. I det fall var han icke ärlig emot Clara, att han ej uppgaf rätta tiden icke heller rätta hufvudpersonen, drottningen.

Hvarföre sade han icke, att det var den flicka han i går såg, som var drömmens hjeltinna? Var han rädd for sig sjelf, sitt öde och henne? Han hade nästan samvetsqval, då han för den flicka, som lofvat honom en oegennyttig vänskap, med flit förfalskade sin berättelse. Men han var menniska och han var svag.

— Och du säger dig verkeligen blott en gång ha sett den der flickan, som spelte en så stor roll i din dröm. När var det; hvad heter hon?

— Begär inte svar på denna fråga! Låt mig någon annan gång upplysa dig derom. Men säg mig nu, ha drömmar någon betydelse?

— Ja det ha de, bara man rätt förstår att tyda dem. Men emedan detta är omöjligt, så ha de heller …. ingen betydelse.

— Men om jag nu skulle be dig tyda min dröm; huru skulle du förklara den omständigheten till exempel, att Helena der agerade en så underordnad roll, att jag knappt mindes henne.

— Jag skulle säga, att det går rakt tvertom. Det är ju också ett sätt att förklara drömmar.

— Jag tycker mycket om dig för denna raska spådom. Du har rätt, Clara, så kan det gå.

Nu blefvo de störda af Helena, eller rättare hon kom i god tid, ty det vigtigaste var taladt ut. Hon blef litet förvånad att finna Otto förtroligt hållande Clara i hand, henne, hvilken han hittills föga brytt sig om. Dock var det icke svartsjuka eller någonting så fult, snarare nyfikenhet om hvad de kunde hafva talat, som hade henne att säga: — se nu är Clara inte mera lilla syster för Otto.

— Nej tvertom; vi ha svurit hvarann en evig vänskap — sade Otto komiskt och pathetiskt och dolde sålunda en sanning bakom skenet af en lögn. Äfven den lilla Clara var honom behjelplig i att antaga en för tillfället passande min.

De började tala i andra ämnen. Otto frågade, hvad bok Helena höll i handen.

— Det är O. T. af Andersen.

— Det fägnar mig, att ni redan hunnit öfver sundet. I fjol, vill jag minnas, lästen j blott arbeten af de tre stora svenska författarinnorna.

— Men nu förefalla de oss redan litet tråkiga. När man läst ett af deras arbeten, har man nästan läst dem alla. Derföre flydde vi öfver sundet till Andersen, ty honom kan man tycka om. Otto kan inte tro, huru förtjusta Clara och jag voro i Spelmannen från Svendborg och Improvisatören. Vi gåfvo oss knappt tid att äta och med arbetet gick det dåligt.

— Ja, Andersen förtjenar det väl. Öfver hans hvardagsteckningar ligger utbredd en fin och skär poesi, så att man måste förlåta honom, om han äfven litet koketterar. Men huru kom ni er att läsa denna O. T. Ty minns jag rätt, så plär ni först efter genomläsningen se på författarens namn och i alla fall inte gerna läsa andra romaner än dem ni hört berömmas. Och hvem berömde O. T.

— Det kommer an på, hvem som berömmer, — svarade Clara — vi frågade af Emma Serén, hurudan boken var och hon sade, att den var ingenting. Derföre skaffade vi oss den, läste den och ha funnit oss bra deraf. Ack, hvad den Eva är söt, men hvad det var synd om henne!

— Jag tycker — sade Otto — att hon fick det skönaste slut. När en flicka får veta, att den hon älskar är hennes bror, så vill hon dö, fast hon tror sig vilja lefva. Får hon då äfven dö, så smekes hon af det mildaste öde; hon slutar vackert.

— Der finns ännu en flicka — anmärkte Helena — som är värd att hållas af: den snälla Louise, så ädel, så stilla och så undergifven. Hvilken motsats till hennes syster Sophie, qvick, litet god men mycket lättsinnig.

— Eva och Louise äro glanspunkterna i O. T. Tvenne sådana karaktärer skulle försona mig med en i öfrigt aldrig så tråkig bok. Om Eva är fin, etherisk och englasväfvande, så är i stället Louise rent mensklig, och det vill inte säga mindre. Och ändå älskade de båda obelönta!

— Är det då en så stor olycka — frågade Helena.

— Jag vet inte, så anser man — svarade Otto, men såg på Clara och icke på Helena.

Clara plågades af detta ämne och hon afbröt det:

— Nå Otto, du har ännu inte berättat oss någonting om Tuonela och huru det hade sig i — dödens boning. Hurudan är Saida?

Fullkomligen obesväradt svarade Otto: — å ja, det är en rätt söt flicka. Ni kan snart vänta henne här, sade hon. Och så bad hon mig helsa er så mycket.

— Hvad det skall bli roligt att se henne — sade Helena — jag minns henne ännu något litet. Jag tror jag var ett eller två år äldre än hon … ja, hon var sådan som Clara.

Otto såg på Helena; hon föreföll honom så älskvärd nu. Han såg på henne med ett visst vemod; det märkte Clara. Och när Claras blickar mötte Ottos, förstodo de ingendera den andra.

Otto tänkte om Helena: — mången sådan som du går oförstådd sin verld igenom; intet kärt hjerta klappar för henne; hon vissnar och dör utan att någon fäster sig dervid.

Olikartade känslor bemäktigade sig Clara; hon lemnade rummet. Omedelbart derefter följde Helena systrens exempel och Otto blef ensam; det smärtade honom — han visste ej hvarföre.