Kap. VII. Nätet knytes starkare.

Följande morgon var icke vacker. Ingen sol, ingen fågelsång, blott storm och regn.

Otto vaknade helt tidigt. Ovädret lät honom icke sofva längre, oaktadt han visst icke åtnjutit den nödiga hvilan. Men ovädret hade äfven bundsförvandter.

Det första han tänkte var: ännu är hon här, och det fröjdade honom ovädret, ty sannolikt var, att hon skulle qvarstanna tills detta gått öfver. Han finge då ännu kanske många timmar se henne, tala med henne.

Det andra han tänkte var: hon är här ännu och det smärtade honom. Aningen höll för honom sin spegel och visade det tillkommande. Han såg syner, hvilka förskräckte honom.

Han fattade ett raskt beslut, det att fly hemmet, sålänge hon var der. Han hade redan länge ämnat företaga sig en jagtfärd, hvartill han anslagit mera än en dag. Nu kunde han ju anträda den. Hvad gjorde det, om regnet smattrade, om han än blef genomvåt; han var ju härdad, det visste han af gammalt, emot alla förkylningar. Hvad gjorde det, om de i hemmet ansågo honom besynnerlig eller oartig, som företog sig en jagtfärd just nu under detta oväder och då ett rart främmande gästade under detta tak.

— Måhända skola de framdeles tacka mig, — tänkte han — allt, allt skall jag förklara dem sedan, när Helena är min … Helena, ja … Jag skall säga henne, att jag icke ville älska denna andra, att jag ville fly henne, innan … det var för sent; innan mitt hjerta blifvit en ruin, den jag icke vågade erbjuda Helena. Om Helena då skrattar och stolt i sin lycka säger mig, att allt detta var tomma farhågor, så skall jag inte sätta mig emot hennes tro utan blott bedja henne tacka mig. Det skall hon göra då.

Han klädde på sig med en ifver, som var förenlig med hans beslut. Han drog på sig sina jagtstöflar, ställde allt, som hörde till skjutväskan i ordning. Bössan var nu det enda, som återstod; hon hade icke varit begagnad på lång tid, ty den bössa han i går hade med sig, var hans sämre.

Hade bössan genast varit i behörigt skick, så hade det varit ganska bra. Men som hon det icke var, förgick mera än en fjerndels timme, att göra henne vederbörligen tjenlig för en längre färd.

Under det dessa minuter förgingo, hittade hans tankar och känslor på många nya vändningar och när bössan var i behörigt skick — då vacklade hans beslut. Skumt såg han för sig en förtjusande bild; det växte inom honom ett begär att göra bilden klarare, att se henne sjelf. Och detta begär fick en mäktig medhållare i den tanken, att det vore omanligt, fegt att, genom att undfly faran, vilja skapa sig ett öde.

Han sökte opartiskt bedöma, hvilketdera han borde, fly, eller bli qvar. Opartiskt ja. Följden blef, att han stoppade sin pipa och stannade qvar.

— Hvarken någon mensklig eller gudomlig domstol kan fälla mig, om jag nu stannar qvar. Det jag nu gör är icke orätt, att fly vore det icke heller, men barnsligt, narraktigt.

Sådana voro hans morgonfantasier, medan han spatserade upp och ned i sin kammare. Han rökte med den ifver, som om det gällt en embetsförrättning och den ena pipan aflöste den andra, utan att han märkte det. När han blef kallad till frukosten, kunde han icke tro sin klocka, som sade, att fem timmar förgått, sedan han steg upp.

Lagman Randel hade icke ämnat blifva qvar öfver natten. Men ett plötsligt illamående, som inträffade, då det redan var tillsagdt om förespänningen, tvingade honom att lyssna till prostens och dess frus böner, helst äfven hans dotter bevekande bad honom icke blottställa sig för den kalla aftonluften. Han ämnade dock att följande morgon, ifall han då blifvit bättre, jemte sin dotter återvända till hemmet, hvilket han ogerna ville lemna utan uppsigt en så arbetsbråd tid.

Såsom redan är berättadt, behagade det denna morgon blifva ett oväder, hvilket äfven fortfor hela dagen. Stormen var genomträngande och kall, samt luften till följe af regnet fuktig och rå, så att han, oaktadt illamåendet upphört, tvangs att äfven denna dag och derpå följande natt bli qvar på prestgården.

— Detta är dock ett herrligt väder for oss landtbrukare — sade prosten. — Jag tycker hvad hafran och ärterna och den späda rågbrodden nu skall skjuta fart, när solen börjar skina efter det här.

— Och i morgon, om det vill hålla upp och jorden icke är alltför klibbig, kan man väl utan risk kasta korn i den — menade lagmannen. — Jag är såsom landtbrukare litet af mig kommen; det kan vara så godt, att det regnar; jag förhindras visserligen att komma hem, men får i det stället profitera af brors råd, som säkert äro grundade på mångårig erfarenhet.

De båda gamla herrarne kastade sig nu på landtbruksfrågor och fördjupade sig deri med det intresse, som i sådana fall utmärker kännaren och patrioten.

De första timmarna tyckte Otto sig åter vara alldeles lugn och likgiltig för Saida och desto varmare för Helena. Han sökte denna förmiddag ersätta Helena för det han den föregående aftonen lemnat henne i skuggan. Alltid så ofta hon var inne — ty hon hade den fatala veckan — vädjade han till hennes tycke, lockade henne att tala och vara glad. Häruti gick han så långt, att han nästan var oartig emot fröken Randel, som ändå var en gäst. Hade Helenas bröst den föregående aftonen varit öppet för en gryende svartsjuka, hvilket vi dock icke böra tro, så blef det härigenom botadt. Sjelfva den skarpsynta Clara, hvilken med förskrämd blick iakttagit Otto den sista qvällen, ansåg sig nu kunna vara trygg och säker.

Saida å sin sida fann med den fina instinkt, hvarmed qvinnan i sådana fall sonderar qvinnan, att Helena älskade Otto. Huru det var med denne, kunde hon icke finna, måhända emedan det var en man.

Och Otto sjelf? Han var inom sig segersäll, stolt och belåten, emedan han ej företagit sig jagtfärden. Nu hade han ju, tyckte han, vunnit bekräftelse på att Saida icke var farlig för hans pantsarklädda hjerta.

Han misstog sig; hvad han trodde vara ett afslutadt helt, var blott en evolution i kärlekens serie. Emellan den dag, då solen första gången vårligt helsar oss och smälter snön på våra tak, samt den, då all snö är smält och intet deraf finnes qvar i våra skogar, finnas dagar med nordanvind, dagar med kall snö, dagar som hota med evig vinter och icke lofva sommar. Och huru gör bäcken? Närmast sin källa forsar han, der han störtar utför klipporna, men i dalen blir han så obetydlig, så stilla. Du hör honom icke; du ser honom knappt, der du stiger öfver honom. Och ändå blir af honom en stor och bred, djup och mäktig flod.

När det blef afton och han tog sitt godnatt, då visste Otto, hvem han älskade. Och nu visste han det klart och bestämdt; han fann det vara oåterkalleligt; han äflades icke mera med fåfänga försök att tro annat. Bedröfvad skänkte han dock en flyktig tanke åt Helena; flyktig ja, ty Melia Saida hade redan rotfäst sig i grunden af hans bröst.

Hans kärlek nu var ren, utan alla beräkningar, alla afsigter. På sådant, som att få Saida till maka, tänkte han icke; han tänkte icke ens på att vinna hennes genkärlek. Han tänkte icke på lycka eller olycka, nutid eller framtid, men han — älskade och han kände all kärlekens ljufhet.