Kap. VI. Metaren fastnar i ett nät.

Det var i Maj. Solen sken varmt, träden hade skjutit knoppar och öfverlade redan sig emellan om att skjuta blad. Gräsets späda grönska sade, att den rätta våren nu hade sin början.

En vacker eftermiddag finna vi Otto sittande i en båt i viken med ett metspö i handen. Bredvid honom ligger en bössa, hvilken han medtagit i förhoppning, att någon oförsigtig sjöfågel genom den skall få sin bane. Han har äfven med sig sin jagthund, Wilppas; icke för att den egentligen nu behöfdes — ty ganska väl hade han med båten kommit åt sina rof; om icke möjligen för sällskaps skull, eller emedan en jagthund, då han simmar efter en fågel och hemtar den i munnen, alltid deraf har så stort nöje, att det vore orätt af dess herre att icke, så ofta sig göra låter, dertill bereda honom tillfälle, helst en jagthund, stadd i embetsförrättningar städse är en intressant syn.

Ännu hade likväl ingen fågel vågat sig inom hundra alnars afstånd. Wilppas satt lugn, med en melankoliskt tänkande min och såg utåt sjön. Stundom kastade han en ytterst likgiltig blick på någon olycklig fisk, som Otto lyckats få upp till det torra. Han ansåg kanske metandet för ett föga ridderligt göra.

Otto för sin del var icke heller någon passionerad fiskare. Han ansåg väl icke i likhet med de gamle Grekerne fiskandet i allmänhet för ett oädelt och vekligt tidsfördrif, vid hvilket mindre kraft än list kommer i fråga, men metandet tyckte han vara ett dagdrifvararbete, passande antingen för håglösa pojkar eller utlefvade gubbar. Äfven hade hans metspö fått hvila på vinden i en vrå hela sju år igenom; i dag, då han såg det, fick han det roliga infallet att försöka, om han ännu kunde meta.

Föga intresserad som han var, hade han äfven tankar öfriga för annat. Metspöet ledde honom så naturligt att tänka på den tid, han sist hade det i hand. Hurudan var han då, hurudan nu?

Då var han icke ännu yngling, nu var han måhända mera än så. Då var han oerfaren, men ren och oskuldsfull; nu kände han redan många af verldens krokar och gångar, hans samvete frikände honom icke såsom alldeles skuldfri, om äfven förderfvet ej hunnit längre än till själens yta. Då var han en gosse, helt och hållit beroende af andra; nu kunde han sjelf föreskrifva sig lagar; den tid var för honom äfven inne att — föreskrifva hjertan lagar; han visste sig ju älskad. Vid denna tanke häfde sig hans bröst högt af stolthet; han ansåg sig för ingen del vilja ha barnaåldern tillbaka.

— Lycklig var jag såsom barn — sade han till sig sjelf — men är jag icke lyckligare nu, då Helena älskar mig. Redan ha alla mina galna griller ifrån drömmen försvunnit och jag känner mig så lugn, så lycklig, när jag är vid Helenas sida. Sådant anser jag för kärlek; på den öfverspända och passionerade kärleken, hvilken romaner låta en se, tror jag icke; åtminstone är jag för litet eldig till en sådan. Visst är det någonting, som jag liksom saknar och gör, att jag ej är rätt tillfredsställd, men jag förstår nu såväl, hvad det är; det är just det, att intet ord emellan oss blifvit vexladt åt det hållet; den första kyssen har ännu icke blifvit tagen … jag kan naturligtvis ej räkna de kyssar, jag på grund af slägtskapen haft äran få, ty de smaka just ingenting … Helena har ännu icke vågat se på mig med så vackra blickar, som hon helt säkert kan ge; min dufva har ännu icke kuttrat för mig sitt kärleksqväde. Allt detta är orsaken till att jag ej är rätt tillfreds; det heter väl, att kärleken är skönast, innan hon talar, men förlåt mig, min kära poët, jag tror dig ej; jag tror, att kärleken emellan Helena och mig just är af det slaget, som sedan den uttalats, oaktadt sin sakta början tilltar säkert. O visst vill mitt hjerta liksom litet klappa, när jag tänker framåt på den tid, då hon är min maka … låt mig se, månne det dertill åtgår mera än ett eller par år.

Han afbröts i dessa tankar af ett plaskande och hundens skällande i detsamma. Wilppas hade nemligen, oaktadt sin tranquillitet, observerat en större fisk, som fastnat på kroken och slog till med stjerten öfver vattubrynet. Otto var icke sen att vilja göra sig till mästare af detta byte, men så försigtigt han än sökte dra upp fisken, hände sig, att refven brast.

— Så litet metare är jag — sade han — att jag icke ens kom att tänka på huru svag en sju års gammal ref skulle vara. Skadan var obetydlig; gäddan var beskedlig mot mig, ty hon befriade mig ifrån detta göra.

De öfriga fiskarna, hvilka ännu lefde i vattnet på båtens botten, kastade han i sjön, tog årorna och förfogade sig hemåt. Skottet lossade han af på en kråka, som föll men af Wilppas icke ansågs värdig något steg.

Hemkommen gick han, klädd som han var, genast in och såg der lagmannen och hans dotter hvilka anländt, medan han metade.

Otto visste, att de skulle komma en af dagarna, blef således icke öfverraskad af denna syn. Äfven i hans sätt att helsa låg denna gång icke något, som kunde tyda på själsfrånvaro, utan snarare på verldsmannen. Han var icke fullt naturlig utan det var någonting affekteradt i hans artighet. Ty det kunde han icke hjelpa, att Saida, genom de minst sagdt obehagliga minnen hon väckte, var för honom en plågsam företeelse. Han såg på Helena och tyckte sig då må bättre.

Dessa känslor räckte dock icke många minuter. Ty när han tänkte efter och tog sitt förnuft till fånga, började han finna sig litet löjlig, som till följe af drömmar fattade att så säga antipathi emot en menniska, som med dem oskyldigtvis stod i sammanhang. Han betraktade henne och hon vann derpå oändligt. Detta stilla anlete, huru kunde det tillhöra ofriden eller sprida den omkring sig. Och hennes blygsamma väsen, så fritt från alla anspråk, och hennes röst med denna egna, halft undertryckta klang, kunde de egentligen uträtta något ondt! o nej.

Otto märkte, att hans kusiner redan hunnit bli temligen bekanta med Saida; åtminstone voro de redan du. De sutto hvar på sin sida om Saida och tycktes vara liksom litet förtjusta i henne.

— Huru lyckades ditt metande — frågade Clara.

— Jag har ingen fisk med mig; de voro så små, att jag kastade dem tillbaka i sjön. En större fisk höll jag på att få, men refven gick af, och gäddan gick fri.

— Stackars fisk — sade Clara — den förstod inte, att det hade varit bättre att dö en hastig död häruppe ibland oss, än att långsamt tyna af med kroken i halsen, ty dernere lära de inte ha några läkare.

— Gick refven verkligen af — frågade Helena.

— Ja, men det var inte underligt med en sju års gammal ref.

— Å nej, Otto; så gammal var den inte. Det är blott några veckor sedan Helena lade dit den; vi hade tvinnat den, för Helena sade, att hon, ämnade börja meta i sommar kantänka.

— Den var ljusgul … ja nytt kan ibland ha den färgen. Helenas möda blef sålunda belönad. Det var illa. Men jag skall hjelpa dig att tvinna en ny.

— Är det roligt att meta, frågade Saida Helena.

— Ja nog är det såder småroligt, om man får något, att träda dem på en vidja och sen föra fiskarna hem och visa.

— Det är ett tidsfördrif i ordets egentliga mening — invände Otto — ingenting vidare.

— Men är det icke poetiskt — frågade Saida — jag tror jag läst i någon bok, att många vackra tankar då kunna komma före — tillade hon med en blyg min.

— Mån’ icke den poetiska sinnesstämningen liksåväl kan uppkomma, när man sitter sysslolös i sin båt eller på en bergsklack i den friska, fria naturen eller helt enkelt på sin kammare — svarade Otto sardoniskt.

— Då måste kammaren vara mycket treflig — inföll Clara skämtande.

Claras skämt misshagade Otto denna gång. Det for ett moln af missnöje öfver hans panna.

Saida sade: — magistern medger väl ändå, att yttre förhållanden, det som är omkring oss menar jag, äfven kan göra något åt sig. Till exempel ett metspö i handen och en skön natur omkring mig.

— Ja jag medger ….. det är mycket orätt af mig att yttra bestämda åsigter i sådana fall som detta; ty jag är inte alls poetisk.

Saida skiftade färg, dock blott helt lätt.

— Otto har sin stygga dag i dag — hviskade Clara till Saida, likväl med flit halfhögt, för att Otto skulle höra det. Hon såg äfven härvid på honom med en slug uppsyn.

Otto sade till Saida:

— Tro henne inte, fröken Saida; mina sednaste ord syftade endast på mig sjelf, på ingen annan; tro mig …. Och när jag tänker efter, så är det inte orätt, att jag anspråkslöst säger min mening, om det ock icke finnes poesi inom mig. — Han smålog och fortfor: — jag tror visst, att själen stämmes olika allt efter det olika i det oss omgifvande, men huru själen stämmes beror på huru hon var stämd förut. Så kan den ena gången en skön natur verka inom mig frid, en annan gång känsla af tomhet och saknad. När känner fången mera sin smärta, än när solen ler emot honom. Solen, den varma och mäktiga solen, kan icke skapa sig sympathier hos fången; snarare tvingar fången solen till sympathi med sig. Den lyckliga bruden åter, när känner hon varmare sin lycka, än då solen och den sköna naturen, lika festligt klädda bröllopsgäster, nicka henne bifall. Säkert minnes hon icke då, att de finnas, hvilka hoppet svikit och hvilka mena, att samma denna sol gjorde bäst att icke lysa öfver deras elände ….. Allt detta är dock ytterligheter, sådana ingen af oss erfarit. Men äfven annars, då man icke rimligtvis kan säga sig vara lyckligare eller olyckligare än vanligt, anslås man ändå ganska olika af det omgifvande, den ena gången till vemod, den andra till fröjd, stundom åter till ingendera, till någonting oförklarligt ….. måhända till poesi, om poesimöjlighet bor hos individen.

— Månne inte — sade Saida — just vexlingen emellan sorg och glädje, vemod och fröjd vara lifvets poesi?

— De jemna vågorna, ja. Det är möjligt — tillade Otto med en lätt suck, som ungefär tydde på omöjligheten att få själens och lifvets dunkla gångar belysta.

Saida steg upp och närmade sig fönstret. Hvad här är vackert, sade hon. Kanske äro granar de vackraste träd. Orätt ändå att jemföra träd! Få de inte vara för sig?

Dessa ord talade hon såsom för sig sjelf. Otto kunde icke annat än betrakta hennes anletes uttryck. Helena såg på Otto, Clara på Helena.

Otto sade: — fröken spelar ju pianoforte. Det minns jag nog. Var god och låt oss höra.

Prostinnan, som just inträdde, anmärkte, att instrumentet var gammalt, och hade svagt ljud, men att det föröfrigt var väl stämdt, ty kantorn i församlingen hade nyss stämt det, han som för sitt fina öra var särdeles känd.

På en välbeställd prestgård finnes sällan ett pianoforte. Det här befintliga var det enda arfvet efter prostinnans fader och tydligen från den tid då de fordna klaveren eller clavicembalerna började öfvergå till de moderna pianoforte. Prostinnan hade i sina yngre dar spelat något litet; detta hade gått i arf till hennes döttrar, hvilka således icke voro särdeles försigkomna — deras underbyggnad var icke stor, men ändå särdeles roade af musik; liksom äfven Otto, hvilken icke trakterade något instrument.

— Ack hvad det blir roligt att höra dig Saida, ty säkert spelar du så väl.

Saida smålog, men begick icke det felet att på förhand reservera sig. Hon satte sig således och utan alla preludier spelade hon ett stycke, som icke var kort, men tycktes så, ty hon spelade verkligen väl och utan all affektation.

Prosten, hvilken jemte lagmannen inkommit under det Saida spelade, sade, när hon slutat:

— Bravo, lilla Saida, det kallar jag att spela väl; och det ändå utan all ansträngning. Agatha min gumma, ser du man kan ändå spela väl, oaktadt man lemnar bort det der störande arbetet med kroppen, hvartill Angelique och så många andra göra sig skyldiga.

— Kanske fröken äfven sjunger — frågade Otto.

— Ack ja — sade Clara — sång tycker jag så rysligt om. Sjunger icke du, Saida?

— Ja, något litet. Jag har inte sjungit på lång tid, så jag vet inte, om jag ens vågar skylla på heshet. — Småleende tillade hon: — och om jag kommer af mig, så börjar jag om igen.

Vi måste förlåta Saida, om hon denna gång reserverade sig, dels emedan hon nyligen icke gjorde det, dels emedan hon ansåg sig i sång underlägsen sig i solospel. Deri hade hon åtnjutit undervisning och ägde måhända skola, i den förra icke.

Hon sjöng en sång. I den första versen var hennes röst ännu svag och nästan darrande — Saida var väl litet rädd. Men för hvarje vers växte modet, intrycket och intresset, så att det var som högst, då hon slutade. Ingen kom sig ens till att berömma eller tacka henne; ett bevis på hvilket intryck hennes flärdfria, ljufva och dunkla sång hade gjort.

Orden, till hvilken musiken var liksom gjuten, innehöllo en saga om en blomma.

I många år hade en skön och ljusröd blomma blomstrat på en klippas häll. De friskaste, grönaste blad förhöjde ännu mer blommans skönhet. Men blomman var icke nöjd, ty ingen såg blomman och hon tyckte sig på det hela taget uträtta ingenting. En gång frågade blomman af sin Gud: — är jag till nytta eller skada? Begär ej att veta det, svarade blommans Gud, är det ej nog för dig att vara blomstrande, evigt ung och vacker! O nej, svarade blomman, här blomstrar jag på denna klippas häll; ingen ser mig, hvad är det då med min skönhet. Jag ville hellre vara till nytta eller skada. Då blef han vred, blommans Gud och han sade: fåfänga, otacksamma blomma, jag kunde genast förinta dig, men jag har skapat dig. Hittills har du icke varit till nytta eller skada, men, om du så vill, skall du få bli till det ena. Välj emellan att i allan evighet blomstra liksom tillförene, osedd af alla, skön i din egen skönhet, eller att bli till skada och mista din oförgänglighet. Nu valde blomman att bli förgänglig och att få skada. Och klipphällen förvandlades nu till en dal, der vandrare ofta gingo, blommans stänglar fingo törnen, och blomman sjelf fick nu ett namn. Många, många sågo och beundrade den vackra blomman och märkte icke dess törnen utan sårade sig deraf. Detta fägnade blomman. Men en dag uppstod storm, så att blomman skakades hit och dit och sårades illa emot sina egna törnen. Sedan så vissnade blomman, hon blef ful och gammal och dog.

Sedan Saida uppstigit ifrån pianot, tycktes hon icke mer vara densamma, som förut. Det luftiga och sväfvande i hennes natur hade nu öfvertaget och firade sin seger i kindens skära glöd och ögats drömlika förklaring.

Sådan hon nu var, hade Otto sett henne en gång förut, men i drömmens svärmeri. Nu drömde han … o nej … han var beklagligtvis vaken. Hon såg händelsevis på honom, men ack, blicken trängde litet för djupt. Hans hjerta klappade våldsamt … det kände han ej; det klappade ännu mera våldsamt … då kände han det. Han fann nu, hvem han ville trycka till detta klappande hjerta, men han fann äfven, att han icke drömde; ack och ve, han fann, att han var vaken!

Ett hårdt och obevekligt öde vill stundom så, att menniskan efter ett saligt ögonblick med förfärelse finner, att hon är vaken. Hon borde ju fröjdas deråt, hvarföre då förfäras! Kanske emedan ett sådant ögonblick är en vändpunkt i menniskans lefnadsbana och nya, okända trakter öppna sig för hennes syn … okända trakter, stumma trakter, de der ingenting förtälja om sig, alldeles ingenting berätta huru det är att vara i dem, tysta som grafven om det mål, dit de föra.