Kap. X. Fragmenter af den gröna boken.

Jag har kallat min bok den gröna, emedan jag hört sägas, att grönt är hoppets färg och jag har ingenting att hoppas på jorden.

Större delen af den gröna boken är oskrifven, och har ett högt värde, ty den är oläslig och obegriplig — alldeles liksom min egen själ. Ett vida mindre, kanske intet värde har den skrifna delen, hvilken jag vill kalla fragmenter af den gröna boken. Den delen visar mig tydligen, huru vanmäktigt ordet är, då det skall tolka själens fina skilderi.

— — — — —

Jag var en sjutton års yngling, full af hopp och tillförsigt, stolthet och egenkärlek. Efter väl genomgånget studentexamen förstod jag, att hela verlden stod mig öppen, och att jag ägde förmåga att famna henne hel och hållen. En sådan känsla uppfyllde mig med ett hittills okändt nöje.

Jag ämnade icke sofva på lärdomens fält, dit jag nu vunnit inträde. Den fallenhet för målning jag redan såsom barn ådagalade beslöt jag att helt och hållet lemna vind för våg, för att desto mera odeladt kunna egna mig åt vettenskaperna. Ty vetandets schackter hade för mig mera lockande än konstens skuggor; jag ansåg det mera mödan värdt att skicka ljus i de förra, än öka de sednare.

Åt hvilken fakultet jag skulle egna mig, hade jag icke bestämt ännu; min mening var att först utbilda mig mångsidigt, för att sedan välja desto mera opartiskt.

Det studium jag först beslöt att grundligt gripa tag uti var naturalhistoriens. Detta studium var äfven — mente jag, hvilken med mina sjutton år omöjligen kunde vara en känslolös pedant — det lämpligaste till inledning, ty sommaren vinkade och jag ville återse min fädernebygd, der jag på fem års tid icke varit. Der kunde jag bo i något torp och förena nöjet att se kända och kära ställen med nöjet att examinera blommor och insekter.

Jag satte mitt beslut i verkställighet, kom till min födelsesocken och bosatte mig i ett torp, underlydande ett herregods Kuusisto, hvilket ännu fem år tillbaka tillhört min fader, men vid hans död användes att försona hans skulder. Måhända skulle en bitter känsla intagit mig öfver den stora olikheten emellan förr och då, om jag icke så ifrigt sysselsatt mig med botanik och zoologi. Att göra visit på herrgården, dertill var jag dock för stolt, emedan dess dåvarande ägare, öfverste Stålheim, i mer än ett afseende visat sig sniken och hård emot vår familj.

En eftermiddag gick jag efter vanligheten ut med min insekthåf och mina böcker och kom till ett ställe i en skogsdal, der jag ofta mina första barnaår suttit i min mors knä. Minnet af henne, som redan fyra år legat i den kalla jorden, grep mig varmt och jag lade min insekthåf bredvid mig i gräset.

Jag vet icke, huru länge jag suttit der, försjunken i minnen eller betraktelser, då jag stördes af ett prassel och ett förskräckelsens utrop. Jag vände mig om och fick se en ung flicka springa fram ur skogssnåret invid. Hon var icke ensam utan höll i handen ett barn, som kunde ha varit fem år. Flickans steg hade varit vingade, om icke barnet fördröjt hennes fart. Jag hann icke tänka öfver eller efterfråga orsaken till denna skyndsamhet och den häpenhet, som stod att läsa i hennes anletsdrag, ty efter några ögonblick framstörtar ur snåret en varglo, tydligen i afsigt att kasta sig öfver de två. Flickan bemärkte mig och såg på mig med en blick, hvars mening tycktes vara: du kan rädda oss.

I detta afgörande ögonblick minndes jag bjert hvad jag läst om vissa djurs feghet, isynnerhet deras af kattslägtet, huru t. ex. ett fruntimmer engång med ett lätt slag af en solfjäder skrämde en vild tiger. Jag störtade upp och då djuret icke var längre än några aln från flickan och barnet, stack jag ut min insekthåf och lyckades ställa den så, att varglons stora hufvud och hals blefvo innanför. Detta gjorde vederbörlig verkan, ty oaktadt odjuret genast bröt detta svaga stängsel, blef det dock ganska altereradt, tog en annan kurs och lomade af tillbaka i sitt snår.

När flickan såg sig vara räddad, föll hon sanslös ned. Glädjen uttömde de svaga krafter, som skrämseln stegrat. Det lilla barnet miste icke sansningen, men kunde hvarken tala eller röra sig ur stället.

Der var i skogsdalen tätt intill en källa. Snart var jag dit och tillbaka, och när jag ett par gånger fuktat hennes tinningar och hjessa, slog hon upp ögonen och kom sig åter. Hon reste sig, såg på mig blygt och sade: det behöfs ej mera; jag mår redan väl.

Barnet sade: Melia lefver.

Den unga flickan sade: vi voro helt säkert invid odjurets bo; jag förstår nu, hvarföre det blef så uppretadt. Men jag tackar er.

Hon drog några djupa andedrag och återtog: men ändå ber jag er, som räddat vårt lif, om någonting. Följ oss till Kuusisto gård.

Är det ert hem — frågade jag.

Denna lilla flickas är det, men äfven mitt.

Jag förstod, att hon var i beroende ställning. Jag tyckte mera om henne derföre och jag sade: om jag inte äfven garanterade er hemfärd, blefve ett godt arbete blott halfgjordt. Jag vore otacksam emot det lyckliga öde, som betjenade sig af mig till er räddning.

Himlen må veta, hvarifrån jag, en vid fruntimmerssällskap ovan, blyg yngling, tog detta ridderliga galanteriprat. Men jag såg på henne, att hon icke tyckte illa om det. Hon smålog. Men straxt såg hon på min söndersargade insekthåf, hennes uttryck förändrades och hon sade: den der, som säkert utgjorde ert nöje, är nu förstörd.

Jag svarade: men om denna insekthåf haft lif och känsla, så skulle han vetat, att hans sista stund var den bästa.

Snart förde jag dem längs gångstigen till deras hem. Jag kunde icke annat än villfara hennes bön att följa ända in. Hon visste redan mitt namn och hon presenterade mig för herrskapet der. Det förstår sig lätt, att de alla skänkte mig en hyllning, liksom jag varit en Gud och icke ett utkastadt verktyg.

Öfversten tog af mig det löftet, att jag rätt ofta skulle besöka dem. Det löftet ämnade jag icke hålla.

Men när Melia bad mig derom, då lofvade jag äfven henne det. Det löftet hade för mig ett högre värde. Ty okända vindar häfde redan min själ i sakta vågor.

— — — — —

Hemkommen såg jag på min förstörda insekthåf, den enda jag ägde. Jag hade bordt bli bedröfvad, ty den var numera oförbätterlig. Men jag tänkte i stället: ända till denna dag har du roat dig med att göra slut på tusende lif; nu har du emot din vana räddat ett lif. Och lönen derföre må bli, hvad den blef — slutet på ditt eget lif.

Och det var mig, liksom jag i hast fått någon afsmak för att samla insekter. Jag tänkte en tanke, ovärdig entomologen, att räddandet af lif är bättre än förintandet. Denna tanke var visst icke gynnsam vid bedömandet af mitt sinne för jemförelser och combinationer, men nog af, jag tänkte så.

I alla fall ville jag vänta på den håf Melia lofvat arbeta åt mig. Sålänge kunde jag syssla med blommor.

När jag andra gången varit på Kuusisto, såg jag på min blomsamling och jag fick afsmak äfven för blommor. Jag tänkte en tanke ovärdig botanisten: hvad skall jag samla blommor, när jag fått se den skönaste blomma, en blomma med själ!

Och hon var skön, denna Melia, skön och obeskriflig. Hon var dunkel, men ändå var hon klar. Det var mig en smärta och ett nöje att se henne, att tala vid henne. Jag förstod, att jag älskade henne.

Och allt ifrån den tiden hade jag icke mera håg för naturhistorie eller någon annan vettenskap. Den insekthåf Melia gaf mig i stället för den förra, begagnade jag aldrig, — kanske emedan jag satt så stort värde uppå den — och jag äger den ännu.

De planer jag icke så längesedan utkastat om inrättandet af mitt framtida lif, ansåg jag nu med ett föraktande löje. En månad hade gjort mig mycket äldre, hade kullstörtat alla mina förra principer (en gosses sjelfförnöjda principer!) och låtit mig blicka in i lifvet med en annan blick. Kärleken drog i sin djupa och mäktiga strömfåra alla de källdrag, hvilka förut varit spridda på fältet. Allt i min själ, tankar, känslor och begär blefvo blott tjensteandar åt min kärlek.

— — — — —

Melia hade en vän: det var Ingrid. Vänskap är ett betydelselöst ord: denna gång icke. Det såg man på allt: de tycktes vara nog för sig sjelfva.

Ingrid Adelberg var syskonebarn med mig. Hennes far hade redan några år varit död och lemnat efter sig en betydlig förmögenhet. Ingrid var ”en rik arftagerska”.

Hennes yttre var vackert, kanske idealiskt. Hon var en blondine, skär och genomskinlig, hvarmed jag menar, att hennes själ, klar och skär, stod att läsa i dunkelblå ögon.

Oaktadt vi voro slägt, hade vi aldrig sett hvarann förrän denna sommar. Jag var stolt och skygg; att göra bekantskap med rika slägtingar var för mig en plågsam tanke. Men på Melias förord gjorde jag dem den äran. Den första visiten en gång gjord förde med sig flera andra och de lyckligaste dagar jag nånsin haft, dagar, då all tid försvann och det hela var en sekund, kort men betydelsefull, dem hade jag på Toiwola. Men ack och ve, att det ej var för Ingrids skull utan för Melias!

Hade jag förr sett Ingrid, så hade jag troligen — förstår du syftningen af detta troligen, min vän? — kommit att älska henne och älskats tillbaka. Och denna kärlek hade blifvit lycklig, ty hon var rik på — jordiskt gods utan att vara fattig på himmelskt. Hjertat, fängsladt af skönheten, hade fått ett band starkt nog att icke sönderslitas af Melia Saida. Vanan så heter det. Nu var det Melia, som hade försprånget och jag blef icke hvad man kallar lycklig, månne ens belönad?

Dock hvem vill klandra ödet! Ingrid blef månen, som lopp kring min stjerna, Melia blef stjernan.

Omgifven af störande naturer, fann jag mig på Kuusisto aldrig så väl med Melia, som på Toiwola; och der sågos vi äfven oftast. Ingrids närvaro skadade icke kärlekens blomma, ty hon var såsom ett skyddande arlaregn. Ja äfven oaktadt Melia icke var der, voro timmarna på Toiwola mig dock rätt ljufva, ty Ingrid förstod Melia så väl, att det var mig en glädje.

— — — — —

Det var på Toiwola. En vacker eftermiddag voro vi tre ute att spatsera. Vi satte oss ner vid vägen, der han på engång kröker och höjer sig. Utsigten var den vackraste: till höger hade vi sjö, till venster likaså och emellan båda gick en ås, beväxt med granar och björkar. Det var en stund af högtidlig stillhet och vi sade icke mycket.

Då kommer på en gångstig, som leder till den gamla begrafningsplatsen en qvinna, hvars anlete jag aldrig kan glömma. Hon var gammal och grå, hade bruna, glimmande ögon och ett illparigt uttryck utbredt öfver drag, hvilka fordom kanske varit regelbundet sköna.

Det gick en rysning igenom oss, när hon helt obesväradt satte sig ned tätt bredvid, sägande: gamla Regina vill också hvila; kanske hon också förstår sig på den vackra utsigten.

Käringen såg på utsigten med en tillgjordt förtjust, spotsk min. Men sedan hon ledsnat dervid, tog hon ur sin kjolsäck en liten brännvinsflaska, tömde dess innehåll, höjde sedan flaskan i vädret sägande: ingen kan neka fattigt och olyckligt folk den trösten. Ty det är en tröst.

Vi kunde omöjligt skilja våra blickar ifrån den hemska gestalten.

Det stolta och triumferande i hennes åtbörder förvandlade sig dock snart till slapphet och ödmjukhet. Hon sade:

Mitt fina herrskap, j sen, att allt detta är slut och det är ändå min enda glädje, alltsedan den tid, då jag var ung och lycklig och vacker, ja nästan lika vacker som de här rara fröknarna. Du unga herre, som ser så mild och god ut, du har säkert pengar — bara helt litet — så mycket att min flaska kan bli fylld. Gif åt mig litet och jag skall spå i din hand.

Käringen hade oaktadt sin stygghet någonting befallande i det skinntorra ansigtet. Jag gaf några skillingar och såg upp på de båda flickorna, hvad de skulle tycka om spåendet. De voro — qvinnor och de nickade bifall.

Medan vi tre vexlade blickar, tycktes spåkäringen genomträngande forska oss.

Jag gaf henne min högra hand. Hon betraktade och berörde den på det nogaste, men kastade emellanåt blickar på mig och mina följeslagerskor.

Efter några minuter sade hon:

Ser ni nu, mitt fina herrskap, dessa två djupa streck, huru de tyckas vilja närma sig hvartannat, men skiljas åt närmast pekfingret. Och ser ni sen detta tredje djupa streck, som går emellan de båda förra … nå men se då, det var underligt hvad det strecket slutar hastigt af! Och detta lilla streck, som utgår ifrån det djupa och korta; det lilla strecket går till det ena djupa och långa. Men det andra är alldeles ensamt.

Hvad betyder nu då allt detta — sade jag otålig och såg på Melia.

Det betyder — svarade käringen vildt — hvad det betyder frågar du, stolte och häftige yngling; jo först betyder det, att din väg skiljer sig ifrån hennes — härvid pekade hon på Melia — ty de båda djupa strecken äro edra öden … se huru du kastar ögonen på henne; men tro inte, att du nånsin får henne ….. Hvad den andra rara damens lifstid tycks vara kort! Och det är ändå hon som ger upphof åt din lycka.

Vi sökte alla tre att skratta, men vårt skratt var icke hjertligt.

Käringen släppte min hand. Då sade Ingrid: vill du inte äfven spå någonting ur min hand.

Den gamla svarade: den ena handen sade mig nog; jag vill inte mera spå. Nu går jag att köpa åt mig trösten.

Hon försvann. Jag såg på Melia; hennes blick var rädd och bäfvande.

Ännu förekommer det mig stundom såsom om en förgiftig dunst utsläckt en klar och vacker låga i hennes hjerta.

— — — — —

Ingrid gjorde bekantskap med en aktningsvärd medelålders man. Hon gaf honom sitt hjerta och lofvade honom sin hand.

Hittills hade jag endast obestämdt talat med Melia om min kärlek. Nu ville äfven jag få veta allt.

I trädgården på Kuusisto var mycket herrskap; det aktade jag icke på denna gång. Vi voro mest för oss sjelfva och Melia minndes icke konveniensen.

Jag sade: behöfver jag säga dig Melia, att jag älskar dig, då du har anat det, sett det och vet det! nej, men ändå — det gör mig så lycklig att säga: jag älskar dig.

Melia ämnade föra ett vinbär till sina sköna läppar, men lät det hvila på halfva vägen; i stället gåfvo hennes dunkla ögon mig en blick, som räckte — ett ögonblick. Och det skönaste jorden har, huru skulle det kunna räcka längre. Aningar om himlar läsas blott i sekunden.

Denna blick med denna obestämda ton, som är det skönas egenhet, vidgade min själ, spände min känsla, men band min tunga, på hvilken eljest hade darrat en sväfvande fråga.

Melia såg åter upp och sakta hviskande dock utan all förlägenhet eller bryderi svarade hon på mina tankar:

Om jag älskar dig, derpå vill du ha svar. Och hvad skall jag svara dig? annat än jag vet icke!

Finns det en medelväg emellan älska och icke älska. Jag tror det ej. Melia, hvad menar du?

Nej David, ingen medelväg, och ändå måste jag säga: jag vet icke.

Älskar du mig, Melia? Bed om sanningen och gif mig den … Du svarar mig ej — ty du vill ej svara mig ett nej. Nåväl, Melia Saida; på mångfaldigt sätt kunna vi lägga våra ord. Du ville svara mig ett ja ….. Är det icke så, att Melia icke älskar mig?

Härtill svarade hon: ja, David … men …

Men du menar, att du ändå skänker mig syskonkärlek. Är det icke så?

Härtill svarade hon alldeles intet, hvarken med ord eller blickar.

Då blef jag gripen af en glädje, som nära nog var vansinnets, och jag utbrast: du älskar ju mig, min Melia, det säger mig en helig visshet. Eljest hade du svarat ett ja äfven på denna fråga.

En häftig yngling som jag var, ville jag storma mig till bekännelse. Jag hade fattat hennes båda händer i mina, och höll dem der fast, men allt lenare ju längre, så att hon snart kunde lösgöra sina.

För himlens skull — sade hon — bed mig icke om svar nu. Jag är så svag, så matt, mitt hufvud är förvirradt. Unna åt mig en timmas tid, blott en timmas, David … för att hemta mig, för att tänka; inte för att betänka mig, utan endast tänka.

Hennes röst, vid det hon sade dessa ord, hade en egen klang, hvilken ännu ljuder in i min själ.

För hvad jag nyligen så högt åstundat, svar på mitt hjertas fråga om genkärlek, skyggade jag nu. Ja, jag tror, att de ord männer i allmänhet föreställa sig och anse för de ljufvaste, orden, som aftäcka och visa ett älskande hjerta, nu skulle ha blifvit för mig en källa till bitter klagan. Det kom på mig en känsla, en tanke, att en afslöjad kärlek i och med detsamma förvandlar qvinnan ifrån himlens till ett jordens barn. Och ännu mer, då denna kärlek hade gällt mig — blott mig.

Blott några andetag varade en sådan känsla, men jag svarade: en timma, det är för litet. Men i morgon …

I morgon — afbröt mig Melia — möt mig i morgon, klockan åtta på morgonen, uti dalen, i den dal, der vi först sågo hvarann och der … mitt lif blef räddadt.

Åt sådana qvinnor, som hon, har naturen gifvit rättighet att någongång lösa konveniensens band. Det var hon, som föreslog ett rendezvous. Den storartade och ädla qvinnan!

— — — — —

Och vi råkades i dalen. Morgonen var sval och vacker, himlens blå var rent, milda vindar vaggade träden, täcka förhoppningar mitt hjerta.

O hvad Melia Saida var skön! Det mörka håret till den skära, blygt blomstrande kinden; de dunkla ögonen till den hvita rena pannan! Och munnen med dess fina uttryck, halsen, vexten och allt! Och ändå fanns det intet jordiskt och sinnligt i detta anlete; det var icke ytan, som anslog, utan djupet som fängslade, ett djup öfversinnligt och himmelskt.

Jag har tänkt — sade hon — jag har tänkt mycket; tänkandet har icke hjelpt mig fram. Förakta mig, herr Baremann, såsom jag måste göra det sjelf, ty allt ännu — vet jag icke.

O Melia, då jag ser dig så som du nu är, så vill jag veta alldeles intet. Det vore en synd, ett helgerån. Nu är för mig nog att jag älskar dig.

Jag minnes icke, hvad och om vi härefter talte under en tid, hvars längd jag icke kan bestämma. Men dessa Melias ord minnes jag: ni är för hög och ädel, för att …

Här stadnade hon för att aldrig fullborda sin halfbrutna, på mera än ett sätt förklarliga mening.

Jag sade: men värdera mig och håll mig räkning, för att jag endast frågat dig, om du älskade mig. Jag har icke sport dig, om du ville bli min.

Hon svarade: David Baremann, hade du gjort en sådan fråga, så hade jag icke ansett den illa, icke för opassande eller ogrannlaga. Men jag hade svarat dig, att jag icke ville bli din maka … Jag vet, huru högt du älskar mig, med hvilka sköna färger din fantasi smyckar mig — mig, David. Dessa färger skulle tiden bleka och illusionens luftslott skulle blåsa bort. Nu deremot, hvilken skillnad! Vi skiljas för alltid … och minnets engel blir din tröstare. Är det icke det skönaste slut!

Hennes ord voro afbrutna, men hennes ögon, hvilka halft framvällande tårar fuktade, de glänste underbart.

Åter framstammade jag: är det den enda orsak du har till buds, så skall jag bestrida den. Jag skall visa dig, huru illusionen kan adlas till en stilla frid, en visshet, värmande om också icke brännande.

Härtill svarade Melia med stigande värma: den enda orsak, o nej. Flera än en orsak har jag till buds, ty jag har — ingen. Men ett något, en röst talar till mig, beder …

Jag förstår dig, Melia; dunkla blomma, jag anar dig. Och jag vill följa denna aning. Jag vill icke stjäla mig till himlen, då jag ju redan har den — i min kärlek till dig. Jag vill blott af dig taga ett afsked; menniskor kalla sådant afsked för lifvet, en evig skilsmessa; jag icke så. Ty vi komma ju icke att skiljas ….. Se ofta på min älsklingsstjerna … du vet ju hvilken hon är … se på den då och då och var säker att vi då ofta träffas der. Och på minnets helga och starka brygga, som förenar din strand med min, der vill jag ofta komma dig till mötes.

David Baremann, blif konstnär, blif stor och lycklig.

Farväl Melia. Om något skönt uppenbarar sig för mig, då förstår jag att det är din ande, som signande talar till mig ….. Men ännu en bön, ty du är äfven en jordisk blomma. Gif mig ett minne, låt det vara en symbol, gif mig en af dina minsta och vackraste hårlockar.

Och hon vecklade upp en fläta. Då smålogo vi båda — det kunde vi icke hjelpa, ty till att afklippa hårlocken hade behöfts — en sax.

Ett vänligt öde vill, att menniskan äfven under lifvets vigtigare frågor har ett sinne öppet för skämtet och löjet.

Min pennknif gjorde nu god tjenst. Hon afskar locken i och med detsamma ödet afskar … icke min lycka .. då hade jag ju ljugit för henne.

Jag tog denna lock och jag vet, hvar jag förvarar den.

— — — — —

Så var det då slut. Ännu några gånger såg jag Melia, men såsom andra menniskor till det yttre. Vi togo ännu en gång afsked, men det verkliga afskedet var i dalen.

— — — — —

Jag har någongång tviflat, att hon älskade mig. Jag har tänkt huru, om hon älskade mig, det då kunde slutas just så. Men sedan har jag sett på Capellastjernan och denna har då alltid glänst och tindrat klarare och skönare än eljest. Då har jag sagt: Melia Saida, jag förstår dig.

Jag har haft stunder af stor sorg, så att jag behöft tröst. Då har jag på minnets brygga gått öfver till Melias strand.

Jag har haft snillets ingifvelser; det sköna har uppenbarat sig för mig; min förmåga har ofta öfvergått mina djerfvaste förhoppningar. Då har jag känt en varm fläkt; en ljuf visshet har sagt mig, att Melia Saidas väsende gifvit styrka åt ingifvelsens vingar.

Och ändå har det ofta händt, att alla stjernor nekat mig hugsvalelse, att minnets brygga icke synts för det närvarandes moln. Då har jag klagat, då har jag varit ensam i verlden, natten omkring mig; då har jag längtat bort. Men hoppet har åter plötsligt varit vid min sida och hviskat till mig vackra saker om Melia Saida, och jag har gerna lyssnat till dem.

— — — — — — — — —

Mitt beslut stod nu fast att lemna lärdomen å sido och i stället hylla konsten.

Jag lyckades att genom lån skaffa mig en penningesumma, stor nog att föra mig öfver det haf, som åtskiljer Finnland och Sverige, men icke större än att jag med all sparsamhet dermed kunde lefva en månad. Jag föll dock icke i modlös förtviflan, ty jag hade förutsett allt detta och jag visste mig vara i Stockholm, en stad alltför stor att låta en person med god vilja och nöjaktiga insigter svälta ihjäl.

Jag lyckades skaffa mig ett antal disciplar, bland hvilka några voro nybegynnare, tillochmed abcdarier — jag försmådde ingendera, då mitt mål var penningen. Hvad jag nu förtjenade utöfver det nödtorftigaste, använde jag till att sjelf taga lektioner i målning.

Min lärare var en man, hvars namn aldrig varit buret på ryktets vingar och ändå vördar jag honom allt ännu med tacksamhet, med värma, ty han var stor i sin konst, stor och ädel. Hans undervisningsmethod var mera vännens än lärarens; han bildade mig på samma sätt, som en mor, genom att vara en lekkamrat, bildar sitt barn. Hans ovanliga skarpsinne och menniskokännedom tillät honom att alltid ställa sig på en med mig jemnhög ståndpunkt, samt först derifrån se saken för att sedan höja mig till sin egen.

Oaktadt jag, enligt hvad min lärare redan de första timmarne försäkrade mig, icke var oäfven i kopiering, sysselsatte jag mig dock dermed uteslutande i två år. Sedan gaf han mig sina egna ungdomsförsök ”hvimlande af fel” att kopieras och tillika korrigeras. Det är en glädje för mig att minnas den glädje, som intog den åldrige mannen, då jag honom i smaken lyckades omskapa de partier af hans taflor, med hvilka han ej var belåten.

Huru jag i tvenne års tid kunde tygla mitt brinnande begär att låta penseln leka med egna skapelser, kan endast förklaras af gubbens älskvärdhet och hans deraf härflytande stora inflytande på mitt sinne. Det första steget, sade han, är att blindt och troget följa andras verk, det andra att klandra dem, det tredje först att skapa egna.

Jag tänkte: gubben har antingen rätt eller orätt, men jag vill lyda honom; jag vill icke genom en vrång sjelfviskhet söka skapa mitt öde.

Jag skall icke söka beskrifva min hänryckning, då jag första gången lade hand vid en egen tafla. Lik älskarens hänryckning är konstnärens, försåvidt det lika kan vara det olika. Älskarens ideal är mera utom, konstnärens mera inom; älskaren hänvisas ifrån sin egen själ till en annans, konstnären från en yttre själ, verldssjälen till sin egen. Den förre söker, den sednare finner.

Fyra originaltaflor hade jag målat under min lärares ledning och den femte var halffärdig, då döden bortryckte honom. Jag var honom för djupt tillgifven, att jag icke med häpnad skulle emottaga detta budskap. Nu stod jag än en gång ensam. Min sorg ökades, då jag fann, att den gode gubben testamenterat åt mig sin lilla qvarlåtenskap, ty deraf förstod jag ännu mera, hvem jag i honom förlorat, och huru kär jag varit honom.

Sedan jag fullbordat min femte tafla, gick jag med den till en erkänd konstkritikus. Oaktadt min ungdom, hade jag dock smakat nog bitter kalk i verlden, för att inom mig bära idel förhoppningar; jag förstod, att dessa rätt ofta ombyta namn, heder och värdighet och kallas sedan illusioner. Jag var beredd på det bästa som det värsta, beredd på ett min tafla kunde höjas till skyarna eller störtas till afgrunden.

Nu ville händelsen, att hos den man jag besökte för att få ett domslut, voro vid samma tillfälle en stor hop konstkännare samlade, hvilka just för närvarande höllo på med betraktande af taflor, här och der utbredda.

Jag namngaf mig för värden och angaf mitt ärende.

Herrn kommer som i grefvens tid — sade han — jag har bedt till mig några vänner enkom för att bedöma taflor af inhemska konstnärer. Får jag be om er komposition.

Jag tänkte inom mig, att hvad han kallade grefvens tid, dock i sjelfva verket var någonting helt annat; ty när så många konstdomare äro tillsammans, fordrar deras inbördes högvigtighet en större sparsamhet i loforden, en större riklighet i anmärkningarne.

De betraktade taflan med uppmärksamhet och tycktes hvar och en vilja afvakta de öfrigas omdöme. Slutligen sade en af dem:

Att min herre icke är just alldeles nybörjare, ser man nog, men likväl måste jag försäkra herrn, att taflan är mera bizarr än vacker.

Den unge konstnären torde jäkta efter originalitet — vidtog en annan.

Dessa högförnäma yttranden, åtföljda af sura och likgiltiga miner, hvilka stodo att läsas i hvars och ens anlete, gjorde mig förtörnad; ty om jag än var beredd på tadlet i dess högsta potens, så hade jag likväl icke väntat denna försmädliga likgiltighet, denna öfversittareton.

Jag lade dock band på min vrede och svarade så obesväradt jag nånsin kunde:

Det kan visst vara, att taflan icke har särdeles värde, men efter originalitet har jag aldrig jagat, utan om så är, att någonting originelt här finnes, har det kommit sjelfmant och oskyldigtvis.

Tydligen såg jag, att detta svar misshagade dem alla, och den, som först yttrat sig, tog till ordet:

Originalitet, min unge vän, är af två slag, falsk eller sann. Den sanna originaliteten är på det närmaste beslägtad med genialiteten; det är hon, som sätter den rätta pregeln på mästarens skilda verk, så att han alltid förblir sig lik äfven under sin mest skiftande olikhet. Den falska deremot sätter sin ära blott i att göra uppseende och då bevekelsegrunden är så lumpen, förbiser hon helt och hållet det naturliga, vackra och skickliga, samt förfaller uti deras motsatts, det sökta och känslostötande; med ett ord, min herre, den falska originaliteten är alldeles liktydig med bizarreri.

Än sedan, hvad hör detta till saken! — tänkte jag, som var föga belåten med afhörandet af denna föreläsning, hvilken så halft den än slog hufvudet på spik, troligen utgjorde ett minne från någon tidningsuppsatts, som talaren nyligen blifvit förtjust i.

Han tycktes varsna min otålighet och han var snar att fortfara:

Min herre är nu väl icke så egenkär och tror, att den sanna originaliteten fallit på hans lott.

Jag svarade, att det var saker, som jag troligen icke förstod, åtminstone aldrig reflekterat öfver; samt att jag blott ville ha ett omdöme öfver denna tafla, icke öfver mitt konstnärskap i allmänhet.

Nu afgaf ändtligen värden sitt votum:

De skilda partierna äro visst skäligen goda, oaktadt äfven vid dem är mycket att anmärka. Se t. ex. färgen på denna himmel, huru matt och otillfredsställande och se huru den der, som lär vara styckets hjelte, öfverstrålas af dessa båda bipersoner, hvilka borde hållits vida mera skymundan, såsom det naturligtvis varit er afsigt; och hvad är det för en löjlig och vidrig drägt herrn bestått åt sitt sällskap!

Jag svarade, att jag ansåg klädedrägten så mycket mera passande som taflan föreställde ett äfventyraresällskap. Om hjelten verkligen öfverstrålades af de påpekade bipersonerna, var det möjligen derföre, att han kände samvetsqval och ännu ovan vid det sedeslösa lif, i hvilket de redan voro invigda och hjeltar, omöjligen kunde ha en så uppspelt min som de. Hvad slutligen himlafärgen beträffade, menade jag, att jag en annan gång med nöje skulle komponera en annan, men att den koloriten i alla fall nu var den jag ansåg lämpligast och mest öfverensstämmande med det hela.

Mitt modiga sjelfförsvar verkade naturligtvis intet godt. Min Mentor utlät sig vidare:

Allt det der kan vara godt och väl; jag märker, att herrn oaktadt sin ungdom icke är utan sin fyndighet i sjelfförsvaret. Nå, nå, jag skall icke gå in i detaljer. Men det hela är vida sämre. Planen är tillskuren för stor emot krafterne; egentligt lif och intresse saknas; med bästa vilja i verlden måste jag ändå förklara, att taflan är mera dålig.

Detta var för mig den hårdaste domen. Ty så länge han höll sig någorlunda till de skilda partierna, kunde jag ändå försvara mig. Men när han angrep kompositionen i dess helhet, hvarken uppgaf eller behöfde uppge bestämda skäl utan endast tycktes låta sig ledas af enskildt smak, detta ojäfaktiga maktspråk, då blef jag svarslös, redlös.

Hade han helst i grund förkastat min produkt, sagt den vara under all kritik, då hade det varit bättre. — Men han nedlät sig icke så långt; han sade endast, att taflan var mera dålig.

Antingen läste han i mitt ansigte något, som bevekte till medlidande eller om han blott låtsade det; allt nog, han sade:

Ifall jag genom min recension tillintetgjort förhoppningar, så gör det mig ondt. Jag har emellertid talat uppriktigt.

I tid eller otid var nu tiden inne för mig att sätta mig upp på höga hästar. All min modlöshet försvann och jag sade:

Mina förhoppningar äro af den art, att de icke kunna tillintetgöras af någons maktspråk, vore denne någon än tiofaldt högre uppburen af ryktet, än den person som nu utdelat dem. Hvad åter denna tafla enskilt beträffar, så tror jag alldeles icke, att mina krafter, vilja och anlag helt och hållit blifvit uppsupna af och förstenats i den, utan hoppas jag, att de, af taflan helt och hållet oberoende, ännu framdeles torde hjelpa mig att utarbeta andra och bättre. Och till ett bevis, att jag talat ärligt, till ett bevis, att jag icke lefver endast för denna tafla, skall jag sönderstycka den — men bitarna lemnar jag icke här, utan behåller dem sjelf, för att framdeles i en verld — när jag blifvit stor och större än någon af er — se efter om taflan verkligen var mera dålig.

Under det jag ännu talte, sönderskar jag duken i fyra delar, gömde dem hos mig och lemnade sällskapet åt sina reflexioner öfver denna mandat.

I min hetta och öfverilning hände sig, att jag till taflans styckande kom att begagna det pennknifsbett, hvilket jag i nära tre års tid, barnsligt eller icke, lemnat obegagnadt och ansett fridlyst: bettet, hvarmed Melia afskar sin hårlock. Genast jag märkte det, var det som om pennknifven ristat mitt eget hjerta och jag tyckte mig ha gjort mycket illa.

Denna föreställning alstrade andra. Hemkommen ansåg jag det icke vara utan all betydelse, att jag just med det bettet förderfvat taflan. Det stack upp hos mig en tanke, att hon kunde ha varit förstörelsen värd. Jag sammanfogade de fyra bitarna och betraktade nu den tafla, på hvilken jag en timme tidigare sett med förtjusning. Hvilken skillnad! Nu fann jag fel der jag förut funnit företräden; de enskilta partierna behagade mig nu lika litet, som det hela. Ja, jag började tillochmed förakta mina domare, för det de ej skrattat mig upp i synet öfver min djerfhet att till bedömande underställa en så usel tafla.

Nu då jag nedskrifver detta vill jag för dig, deltagande, fördomsfrie vän, tillstå, att jag icke mera tillskrifver pennknifsbettet ensamt denna vändning i min sjelfgranskning. Ty så är det alltid: efter en för stor sjelfkärleks flod följer anspråkslöshetens och sjelfföraktets ebb.

Hos mig vexte upp en tanke, att jag misstagit mig om min bestämmelse. Jag började tro, att jag var en onyttig varelse i verlden; jag förföll icke i förtviflan, men min själ förlorade sitt lif och jag blef likgiltig för allt.

Detta tillstånd varade dagar, det varade nätter.

Omsider ljungade en sanningens blixt i min själ. Jag anade, att ära och lycka icke äro nödvändiga för själens trefnad och dess höga ro, jag anade en himmel i försakelsen.

Det var minnets gnista, som tände denna blixt. En gång förut i mitt lif hade jag anat försakelsens himmel; då var det i kärleken, nu i äran.

Och åter blef jag lycklig, lyckligare än nånsin, ty min lycka var icke alls af jordiskt slag. Jag tackade Gud, hvars nåd valde försakelsen till ett medel att luttra mig ren och föra mig till sin egen himmel.

— — — — —

Af det stillasittande lif jag flera år fört blef min helsa mindre god. Jag rådförde mig med en läkare; han föreskref en längre fotresa. Jag lydde hans råd, måhända mera samvetsgrannt, än han kunde förmoda, ty min fotresa varade i fem runda år. Dels nöden, dels hågen att se nya länder och folk var en orsak till dess längd.

Norriges fjällar med sin kalla, hvita snö värmde upp mitt sinne; den öfver all beskrifning herrliga, storartade naturen stärkte känslan; Norriges goda och kraftiga folk smittade mig med friskhet till kropp och själ.

Sedan jag i tvenne års tid färdats i Norrige, hände sig, att min kassa smälte till intet. Nu var tiden inne att välja något lefnadsyrke, innan hungern stod för dörren och innan sönderslitna kläder komme att neka mig sin tjenst.

Mitt yrke blef att klippa silhouetter. Danmark blef det första land, der jag genom detta yrke förtjenade min tarfliga bergning. Mången såg medlidsamt på den fattige silhouetteuren, men sjelf var jag så glad och lycklig.

Under loppet af trenne år genomtågade jag småningom Tyskland, Frankrike, Schweitz och Italien. För att inöfva mig i det lands språk, dit jag ärnade ställa kosan, vistades jag en tid i gränsstäder, der man talade båda språken.

Jag kom till Italien, minnets och konstens land och jag kom till Rom. Hvad intryck denna stad gjorde på mig, skall jag icke måla.

I Rom blef jag upptäckt och igenkänd af baron Y., hvilken fordom varit min skolkamrat. Det var han, som öppnade för mig inträde till de herrliga taflegallerierna, hvilka inkastade i min själ en längtan efter det, som redan bordt vara glömdt. Det var han, hvars godhet lockade mig till att, såsom han sade, ännu måla blott en enda tafla.

Var det icke en svaghet af mig, en stor och oförlåtlig svaghet. Men jag målade.

Taflan blef färdig och min vän baronen stal den ifrån mig. Jag tröstade mig lätt och ansåg det vara ett rättmätigt straff för den, som var i begrepp att utbyta försakelsens ädla vana, dess frid och lycka emot ärelystnadens fåfängliga och förgängliga fröjder.

Men min vän återkom tyvärr och icke ensam utan åtföljd af tvenne stora målare. Jag trodde mig få höra rättmätiga anmärkningar — ty på fem års tid hade jag icke handterat pensel och stafflett — men de förklarade utan omsvep, utan förbehåll, att taflan var ett utmärkt konststycke. Stum af häpnad sålde jag instinktmessigt, nästan medvetslöst taflan för en summa, större än den jag under mina djerfvaste förhoppningars tid drömt blifva priset för en tafla.

Hvad skall jag säga mer. Då lyckan log emot min målning, började jag andra gången anse mig kallad att bli konstnär och jag målade flera taflor, hvilka alla i mer eller mindre mån rönte framgång. Jag skördade både rykte och penningar, hvilka dock aldrig ville bli mig riktigt trogna, ovan som jag är vid det rätta sättet med dem.

Men allt sådant hörer icke till den gröna boken.

— — — — —

Omsider förde mig ett djupt och oafvisligt begär till hemmet — och jag står åter på din heliga jord, mitt fosterland! Ännu en gång ville jag se dina stränder, sköljda af vågen, höra vindens susning i trädens darrande kronor, leka med månens strålar på dina grafvar.

— — — — —

Slut på Fragmenter af den gröna boken.