Kap. IV. Tuonela och Melia Saida.

De närmast följande dagarna voro nog att helt och hållet förändra Helena. De mörka aningarna foro sin kos och hoppet började gry i hennes hjerta.

Ingen kunde vara gladare än Clara. Hvarföre, jo emedan Otto icke alls brydde sig om henne utan endast och allenast höll sig till Helena.

Och huru var det med Otto sjelf, hade han redan hunnit bli mera än intresserad? Härtill kunna vi tryggt svara ja. Det smärtade honom icke mera, att Helena älskade honom, men — märkvärdiga motsägelse! — han betviflade det. Ju flera af kärlekens stadier han tillryggalagt, desto mera osäker blef han på hvad han den första aftonen ansåg sig böra tro. Helenas rodnad och förvirring då, härledde han nu ifrån någon annan möjlighet eller en slump.

Likväl hade han ännu icke på något sätt yppat hvad inom honom föregick. Det var liksom skulle han anat, att han icke ännu älskade Helena med den styrka, som berättigar att binda och bindas för lifvet och en viss ädel skygghet förbjöd honom att uttala ord, hvilka till någon del jäfvat sanningen. Till någon del, ty kärlekens grader äro många.

En morgon, då prosten skulle på en embetsförrättning vid pass två mil från hemmet, frågade han Otto, om icke han ville följa med. Denne, hvilken långt hellre suttit hemma vid sin Helena, ville likväl göra sin farbror till viljes.

De begåfvo sig således åstad. Vädret var det vackraste och särdeles egnadt att framkalla behagliga tankar. Otto började redan närmare planera sin framtid för den händelse, att han blefve förlofvad med Helena. Skollärare ville han bli eller prest, ty båda dessa embeten lemna genast i början ett säkert brödstycke, om ock litet. Man måste forlåta honom sådana beräknande tankar på framtiden, ty de voro egentligen honom främmande; ofta hade han bland kamrater drifvit den i mångens ögon paradoxa åsigten, att om man förlofvar sig först, så följa nog, såsom af sig sjelfva, lyckan och brödstycket sedan …. nu förverkligade han icke i utöfningen sina hypothetiska theorier, utan blef lika prosaisk i detta fall, som de flesta andra jordenes söner. Dock märkte han snart, hvart han kommit, satiriserade sig sjelf och leddes naturligast på den tanken, att hans kärlek ännu icke var af den högre natur, som försmår beräkningar.

Allt under det sådana tankar kommo och gingo, hade han ändå sinne och tid att samtala med sin farbror. Prosten, såsom sjelf fordom civis academicus och dessutom en man, som icke ville lefva efter sin tid, var särdeles angelägen om universitetets närvarande skick. Otto fick berätta för honom om sina särskilta tentamina, om hvarje professors egendomliga examinationssätt och gubben utbröt ofta, då fråga var om den eller den professorn, som varit hans ungdomskamrat: ”han tycks allt vara sig lik, alldeles som i pojkårena.” Ja han glömde icke ens att underrätta sig om vaktmästare och cursorer, såsom t. ex. om Häggström lefde ännu. I begärlighet efter sådana notiser föll gubben ända till en viss barnslighet, som dock icke obehagligt afstack emot hans ärevördiga personlighet.

Sedan embetsförrättningen var verkställd, beslöt prosten att återvägen skulle tagas genom trakter, dem Otto icke på flere år besökt. Det gjorde väl, mente han, en half mils krok, men gerna kunde man underkasta sig den, då man hade att färdas en vida intressantare väg, än den stora socknevägen. Och hästen för sin del kunde icke med skäl klaga öfver vägens längd, ty denna väg var backig och således vida mindre tröttsam, ”såvida samma musklers kraft icke alltid då tages i anspråk.”

Vid några af backarna stego de båda af, dels för att lätta hästens besvär, dels för att kunna välja sig lämplig plats för fri och obesvärad utsigt.

— Skada bara — sade prosten — att vi inte ha grönt ännu; vintrarna hos oss tyckas bli allt längre; i min ungdom plockade man vanligen blåsippor i medlet af April, och första Maj var redan ganska grönt.

— Kanske ändå att, ifall farbror blir rätt gammal, allt återkommer till sitt förra.

— Du kan ha rätt, min gosse. Naturen i sin fortgång har väl äfven sin periodicitet. Men se här ha vi Tuonela; jag trodde inte, att vi redan hunnit så långt.

Tuonela låg till hälften i en däld eller rättare i en trakt, som till hälften var en däld. Karaktärsbyggningen var omgifven och nästan undanskymd af höga, gamla träd. Det var en hästskoformig byggnad i antik och ädel stil, sådan man numera sällan får se — ty äfven till landsbygden tränger modet och dels helt och hållet rifver ned det gamla, dels ställer till förbättringar, reparationer och förändringar.

När de kommit till trädgårdsstaketet, varsnades de af en man, hvilken med spade i hand gjorde något trädgårdsarbete. Prosten igenkände denna man och sade till Otto: — det är Lagman von Randel. Kom min gosse; vi skola gå in i trädgården.

På fjorton år hade de icke träffats; då voro de män i sina kraftigaste år, nu voro de — tolf år äldre och ålderdomen stod för dörren. Oaktadt jemnårigheten var dock skillnaden stor emellan dem båda. Prostens fylliga gestalt och den trefna glada minen, jemförda med den andres melankoliska småleende och den hopskrumpna gestalten, läto ana, att den förre haft gladare dar, än den sednare.

De helsade hvarandra med den obesvärade hjertlighet, som är vissa naturer egen. De föllo icke i förvåning öfver deras förändrade utseenden eller ens talte derom; sådant förutsatte de.

Till Otto sade lagmannen, klappande honom på axeln; — detta är Otto, den tioårige gossen. Välkommen! Och nu, mina vänner, ber jag er vara så goda och stiga upp; kanske kunna vi der få ett glas vin eller så bortåt.

Vid det de tre gingo åt byggningen till, blef det Otto underligt till mods. När han såg på den antikt fantastiska våningen, föreföll den honom så sagolik. Han minndes historier om förtrollade slott; han tänkte på röfvarkungars boningar, der blod flutit och menniskohufvuden ligga uppstaplade i sköna rader. Ju närmare han kom, desto förfärligare blef det; håren reste sig på hans hufvud, det såg ingen; han blef blek — derpå gaf ingen akt. När han redan var i den stora korridoren, hördes en stilla musik, sväfvande, vild, men mild. Honom blef det allt svårare, ovillkorligen skulle han ….. om icke lagmannen öppnat en dörr, tagit honom i handen och med den hjertligaste artighet ledt honom in.

Nu löstes till en del förtrollningen, han såg en ung flicka liksom skrämd slita sig lös från ett fortepiano.

— Blif inte rädd, min Saida; här ha vi vänner, prosten i församlingen och hans brorsson.

Fadren tog henne i handen och förde henne till prosten. Denne omfamnade henne hjertligen och med rörelse. Han hade döpt detta barn och — hans känslor voro icke ännu förstenade. Hon böjde sitt hufvud mot hans bröst och då hon så gjorde, kysste han detta hufvud.

Sakta skilde hon sig ifrån prostens omfamning och vände sig till Otto. I stället för att enligt etikettens reglor helsa, hände sig, att de blott sågo, den ena på den andra.

— Vill du, min flicka, servera oss med ett glas madeira, men kom ihåg, äfven för dig sjelf ett glas.

Medan Saida gick att efterkomma fadrens önskan, sutto prosten och lagmannen talande med hvarandra, samt Otto på ett afstånd ifrån dem. Den obehagliga illusionen började alltmera att ge sig; han tänkte: — icke är detta ändå en röfvarkungs boning, och ett förtrolladt slott lär det inte heller vara.

Snart kom Saida med fyra glas på en gammaldags silfverbricka. Hon bjöd först åt sin far, sedan åt prosten. När ordningen kom till Otto, tog han glaset, drack henne till, men kunde icke, om än han velat, framstamma något ord. Hon besvarade honom och nu först hade de helsat på hvarann.

Att tala var dock på det hela taget ingen nödvändighet för Otto; ganska väl kunde både han och hon sluta sig till och låta sig upptagas af de äldres samtal. Men det plågsamma för Otto var, att han inbillade sig se på denna flicka, att hon genomskådade honom och förstod, huru gerna han talt med henne, om han kunnat och att hon led med honom. Såsom med en obehaglig känsla i ett nu gerna förenar sig en obehaglig känsla från ett fordom, hände sig nu, att Otto minndes det obehagliga ögonblicket med börsen; Helena var då den genomskådade, han sjelf var det nu. Det var någon likhet i dessa obetydliga uppträden, men äfven skillnad. Då var han måhända den älskade, nu var han icke den älskande; den som då lät läsa sina känslor, var en qvinna, den som nu, det var en man och dertill han sjelf. Detta upprörde honom; han blef verkligen vred; hans själ samlade sin kraft, så att han blef herre öfver sig sjelf; i stället för förvirring antog hans ansigte ett herrskande uttryck. Han såg på Saida, som nu satt vid sin fader; hon såg tillbaka men slog ovillkorligen ner ögat. Detta fröjdade honom, han visste ej hvarföre. En fördel vann han deraf, den att nu kunna i all ro bedöma hennes yttre.

Han blef icke ense med sig sjelf, hvad han skulle tänka om detta ansigte och dess uttryck. Att hon var vacker, ville han icke medge; att hon starkt fängslade hans öga, trodde han ej; han tillstod icke, att han aldrig sett ett ansigte med detta uttryck, ögon, som så liknade vackra drömmar.

Ovillkorligen kom han att tänka på Helena. ”Hon är vacker,” sade han till sig sjelf, ”hon sprider omkring sig frid och klarhet. Hon är för mig; sådana som denna kunna vara för andra.”

Hans tankar afbrötos, då Saida lemnade sin plats och närmade sig, troligen i afsigt att gå till ett annat rum. Otto förekom henne, sägande: — jag erinrar mig, att man åt en ny socknebo får säga välkommen. Måtte Tavastland icke misshaga er!

— O, jag vet det säkert, att allt här skall behaga mig. Flera år bad jag pappa flytta till Tavastland och vi bodde ändå i Savolax.

— Fröken gjorde sig således stora förhoppningar om vårt stackars land. Låt se huru de uppfyllas.

— Jag längtade till detta land, och då jag nu är här, så är allt uppfylldt. Jag finner mig så hemmastadd här; det är liksom jag alltid varit här. Och det är naturligt, här är ju mitt äldsta hem — tillade hon suckande.

Smittad af hennes vemod, sade Otto: — med mig är förhållandet annat. Jag är en vilsen fågel, som goda menniskor tagit vård om, och ändå är det jag, som helsar er välkommen. Förlåt mig!

Det uppstod en tystnad. Saidas blick gaf Otto det vältaligaste svar. Han fortsatte icke detta ämne utan vände i stället samtalet på Helena och Clara, samt tillät sig anmärka, hvad det skulle bli en glädje för hans kusiner att göra bekantskap med fröken Randel. Saida svarade, att hennes far med det första lofvat ta henne med sig till prostgården. Den barnsliga kärlekens stilla glädje visade sig i hennes anlete, då hon berättade att lagmannen redan var så tillvida återställd, att han tillochmed litet orkade med trädgårdsarbete, hvilket han alltid tyckt så mycket om.

Solen var redan nära nedergången och prosten gaf sig icke tid att dröja längre. Man skildes således åt.

Saida sade till Otto: — helsa till Helena och Clara ifrån Saida, herr magister, och säg dem, att jag kommer snart och så gerna.

— Snart och så gerna — sade Otto i det han nickade afsked.

På vägen berättade Otto för farbrodren, hvilken märkvärdig fantasi hade bemäktigat sig honom, då de gingo upp. Denna, förklarade han var orsaken till den tafatthet han der i förstone ådagalade.

— Jag skrattar icke — svarade farbrodren — åt sådana fantasier. Det händer nog, att vissa ställen, orter och förhållanden föda föreställningar om något annat dermed liknande, som man upplefvat eller blott hört berättas, då det tillochmed någongång inträffar, att man af ett tycker sig minnas ett fullkomligen liknande annat, oaktadt man helt säkert hvarken hört eller upplefvat något sådant. En af mina akademikamrater, hvilken trodde på själavandringen, anförde detta såsom det starkaste bevis för sin tro.

Vidare taltes de icke mycket vid under vägen. För Otto var besöket på Tuonela lik en dröm, han visste icke om angenäm eller oangenäm. Hemkommen gick han genast upp till sin kammare; han sade sig må illa och sannt var, att han icke mådde väl.

Hvad han om dagen drömt vaken, drömde han om natten — drömmande.

Han var på Tuonela i den flygel der han icke varit om dagen. Rummet var stort och öfverallt behängdt med lampor, hvilka gåfvo ett sken, mera liknande månsken, än det af vanliga lampor. Detta förundrade honom mycket, men andra syner upptogo honom snart.

Rätt många grannt smyckade personer börja dansa omkring honom och när de slutat, kommo de till honom med vackra skänker, som de buro i famnen. Han tog emot dessa skänker, men när han fått dem i famnen, förvandlade de sig till menniskohufvuden och hjertan. Han förskräcktes. Då sade de smyckade personerna: ”så går det oss alla, så går det dig. Hvi kommo vi hit?”

— Detta är en dröm — sade Otto — eljest kunde jag inte hålla alla dessa hufvun och hjertan i famnen.

— Du bedrar dig — sade en af de smyckade — huru många verldar håller icke din själ i sin famn, och din kropp skulle inte kunna hålla dessa atomer!

Af dessa ord öfvertygades Otto, att det icke var en dröm. Hans fasa blef stor. Han frågade, huru han skulle bli af med sin börda, som tryckte honom grufligen; sedan ville han gerna dö. Då sade de: — bed till Gud, att han beveker drottningens sinne, kanske hon sedan förbarmar sig öfver dig.

Och han bad till Gud. Och si en dörr öppnades, en sväfvande, mild musik fyllde luften, och in trädde drottningen. Hon var ensam; det var Melia Saida. Hennes af guld och diamanter strålande diadem fängslade icke ögat så, som hennes fina, ädla anlete.

Alla de smyckade nalkades henne med sakta steg; äfven Otto ville nalkas, men kunde icke röra sig ur stället, ty hans börda i famnen var för tung. Men när drottningen kastade sina ögon på honom, försvunno alla hufvuden och hjertan, såsom bortblåsta och Otto kunde nalkas. De smyckade blefvo nu nästan lika uppmärksamma emot honom, som emot drottningen och de gåfvo honom rum.

Ju närmare han nalkades drottningen, desto vänligare blef hennes anlete. Betagen af hennes tjusningskraft, glömde han helt och hållet, att hon var drottningen. Han hviskade till henne ömma ord; hon gaf honom ömmare tillbaka. Han kysste hennes hals, det tillät hon; hennes läppar, det hade hon ingenting emot; han hvilade mot hennes bröst mera än ett ögonblick; hans minne sade honom icke mera, hvem han var eller hvar han var. Till slut lät hans vansinnes kärlek honom tycka, att han sjelf var denna Saida ….

Då blef han störd af en röst, som sade: — vi ha läst alla dina känslor och tankar, o drottning; du har varit god emot den der ynglingen, men då han redan så lefver i dig, att han tror sig och dig vara samma person, så har han ju redan nått lyckans högsta grad här och hans straff bör du icke mera uppskjuta o drottning! Välj nu någon af oss.

Drottningen lösgjorde sig från Ottos famnande arm, såg på honom med ett outsägligt vemod och sade:

— Ja det måste så vara. Hans lycka har räckt for länge, ty han är en jordens son. Tagen honom, j grannt smyckade och gören med honom, såsom i veten, att här alltid förr blifvit gjordt med dem, som ifrån lyckans högsta förflyttas till straffets högsta grad. Yngling, är du nöjd med din dom?

— Jag lefver blott i dig och jag är nöjd. J grannt smyckade, tagen mig.

Många beredde sig att leda honom dit han icke visste. En bad för honom; det var en af drottningens tärnor, hvilka nu blixtsnabbt visade sig. Otto minndes henne svagt; det var Helena.

Hon ställde sina böner icke till drottningen utan till de smyckade, ty hon förstod att, oaktadt drottningen kunde befalla öfver deras lif, de dock nu hade makt öfver hennes handling. Men då de voro obevekliga, smög sig Helena sakta bort och försvann lik en skugga.

Liksom förd på sakta vågor, kom Otto nu till ett annat rum. De smyckade lemnade honom der åt en hop vålnader, och sade, i det de försvunno: nu blir du en af dem. Minnet af drottningen var så lifligt i hans själ, att han icke hade tid öfrig för fruktan. Dock vill han veta, i hvad sällskap han kommit och han frågade: — hvilka ären j.

En förde ordet för dem alla och sade:

— Vi äro sådana, som efter en missförstådd eller illa belönt kärlek gå omkring på jorden och spöka. Några af oss …. du ser dem der …. fäst dig vid deras galna åtbörder …. de ha förlorat sina hjertan och sitt förstånd …. de äro äfven, som du ser, utan hufvuden. För denna andra trupp, dem, som stå der med så hård och obeveklig min, har hjertat tappats, men hufvudet sitter ändå qvar. Vi, bland hvilka du står, vi ha inte förlorat vårt förstånd icke heller hjertat; men vårt hjerta är det egentligen inte mycket värdt med; det är så söndersargadt och odugligt och delar äro äfven förlorade.

— Och dertill var allt drottningen skuld — frågade Otto.

— Det sköna på jorden, ja. Det stiger mest fram i gestalt af qvinna för oss män, ty vi förstå det då lättare. Men än i en form, än i annan. Vår drottning var icke den du tillbad; och nästan hvar och en af oss ägde sin skilda drottning.

— Hvarföre kom jag hit förrän de der smyckade personerna?

— Smyckade säger du om dem och du märkte icke att du sjelf var smyckad, med hoppets och kärlekens smycken, alldeles liksom de. Hvarföre du kom hit förrän de? Förmodligen emedan du bättre förstod skönhet än de, åtminstone tidigare fattade den.

— Men då drottningen älskade mig, hvi öfvergaf hon mig! Eller älskade hon mig icke?

— Unge man, hvarföre vilja ha svar! Är det ej nog för dig att du älskat och att din kärlek varit stark och ren!

— Var min kärlek stark och ren?

— Ja, ty till belöning är du uppflyttad i öfversta straffgraden. Vi äro de olyckligaste af de tre klasserna. De vansinnige lida icke. De förstenade förståndsmenniskorna minnas inte mera sitt hjerta. Men vi, vi; blott vi, vi kunna lida, ty fast vårt hjerta är trasigt och söndersargadt, så är det ändå ett hjerta. Derföre kunna vi lida ….. Fagre yngling, känner du något begär till döden nu?

— Ja det stiger upp hos mig ett sådant begär och allt mer, allt mer.

— Då är du redan en af oss, och ditt yttre är redan alldeles såsom vårt. Kom nu till denna graf och fatta höjden af ditt qval.

Otto följde den talande och kom till brädden af en graf, som förde djupt ned. I djupet såg han Melia Saida. Hon sträckte mot honom bedjande armar; då ville han störta i denna graf.

— Du vill lefva i minnet, du vill fördjupa dig i denna graf, men kan det ej, ty du är bunden af det närvarande.

Ynglingen ansträngde sig, men var såsom fasthållen af tusende band. Vålnaderna skrattade åt hans bemödanden. Då ansträngde han sig ännu mer; tillochmed hvart enda af hans hufvudhår fick en förfärlig längtan till grafven. Fåfängt; banden blefvo allt starkare. Hans ångest blef större än all ångest i himmelen och på jorden. Slutligen började han liksom de andra vålnaderna att skratta.

Han skrattade gällt, öfverljudt, när han vaknade ifrån sin dröm.