Kap. III. Familjens efterlängtade skyddsling.

Följande dagen på förmiddagen, sutto i det såkallade arbetsrummet prostinnan med båda flickorna, hvar och en med sin skilda sysselsättning; gumman med glasögonen på näsan vid sin spinnrock, Clara arbetande på en yllemusslinsklädning, Helena virkande på en börs.

— Huru kommer det till — sade Clara sakta till sin syster — att du nu arbetar så jemt? Nu klagar du icke alls öfver ”ledsamt.”

— Minsann tror icke jag, att Helena rodnar — sade modren, i det hon höll upp med sin spånad — hvad kan Clara ha sagt, som så tog?

— Jag tycker det är vackert så. Hemligheter! Hvad kunde de röra för slag?

— De rörde våra älskare, sådant der, som mamma inte mera förstår sig på.

— Hvem kan ni nu i hast ha fått till älskare här på landsbygden. Ännu har inte ens pappas adjunkt anländt — tillade gumman med en slug min på Clara.

— Tror mamma då, att i sådant fall vi just ginge an att tas som från hyllan. Jag blir alltid liksom litet ond, när jag hör talas om, att den eller den adjunkten blifvit förlofvad med den eller den dottren till sin principal. Nej, först måste man se sig om i verlden, anställa jemförelser och öfverväga, om man inte kan få en bättre.

— På det enfaldiga viset gick ändå er mors och er fars förlofning. Simpel adjunkt var han, när vi förlofvades, fast han nätt och jemt blef kaplan till bröllopet. Sedan ha vi ändå gått ganska bra vår verld igenom, Gudskelof. Eller huru tycker du sjelf, min gubbe lilla? Äro icke vi ett lyckligt par.

Prosten, som inträdde i detsamma, drog några längre rökar ur sin ofantliga sjöskumspipa och svarade:

— Den frågan hade kunnat vara lämplig för ett antal år sedan, då vi båda voro yngre; ty nu äro vi nästan för gamla, för att icke vara lyckliga. Men till en annan sak. Jag hade nyss bref ifrån Otto; han har nu undergått sin kandidatexamen, och säger sig skola inträffa här en af dagarna.

— Har Otto redan undergått sin examen. Och huru många röster kom han sig till?

Prostinnan gjorde denna fråga isynnerhet för att få veta, om Otto hade fått, såsom hon hoppades, mera röster, än prostsonen ifrån grannsocknen.

— Vara fruntimmer, Agatha lilla, och tala om röster! Tills vidare lemnar jag din nyfikenhet obesvarad — svarade prosten, sålunda afspisande sin fru och — läsaren —

— Jag måste medge, att jag icke förstår mig på sådant, men …. Otto säger det mig kanske — menade gumman småskrattande.

Prosten var en femti års man af ett ärligt, hurtigt och intagande utseende och hans inre svarade deremot. Han var redbar, utan att urarta till pedanteri. Guds ord predikade han icke af vana eller för att det alltid så brukats utan af den renaste öfvertygelse, lika skild från ljumhet som svärmeri. Derjemte var han en vettenskapsman, som, oaktadt de tillryggalagda femti åren, roade sig med att studera de gamla språken eller tillochmed lösa mathematiska problemer. Han ville följa med sin tid och tillät t. ex. icke sitt bibliothek att befinna sig i samma skick som i hans ungdomsdagar, utan för hvarje år ökade han det med nyare arbeten och det i nästan hvarje vettenskaplig gren, ja äfven i skön litteratur. Detta bibliothek var äfven det bästa i trakten och icke utan en viss stolthet hörde gubben det berömmas.

Hans maka var visserligen äfven som qvinna sin man underlägsen, men hon ägde dock detta ordnande husmoderliga sinne, hvilket gör hemmet ljust, fridsällt och trefligt. Eljest var deras äktenskap grundadt på en ungdomskärlek; hela åtta åren hade de varit förlofvade, innan de kunde gifta sig; numera hade kärleken öfvergått till den ömhet och aktning, som vanligen gift folk emellan efterträder kärleken och genom varaktighet och djup söker ersätta kärlekens förgänglighet och glans.

De hade icke flera än tvenne barn, Helena och Clara. Dessa voro nu i blomman af sin ålder, den förra nitton, den sednare sjutton år. Egentligen vackra kunde de ej kallas, men ungdomen i förening med en oförderfvad själ gaf likväl åt deras utseende ett behag och en täckhet, som så ofta är mera än skönheten.

Förhållandet emellan föräldrar och barn var sådant man af det närmast föregående kan ana. Ingen onödig stränghet å ena sidan, ingen slafvisk fruktan å den andra.

— Kors kära Agatha, hvad du blifvit för en passionerad snuserska. Sålänge dina ögon voro sjuka, kunde det vara, men nu äro de friska och du snusar ändå. Ett ondt har blifvit fördrifvet genom ett annat, men detta andra onda stannade qvar; på hvad sätt skall man nu fördrifva det?

— Genom tid och tålamod — genmälte prostinnan.

På eftermiddagen, vid den tid familjen drack kaffe, körde en reskärra in på gården och glädjen blef allmän, ty det var Otto. Snabb som vinden hoppade han ned ifrån kärran för att surprenera, såsom han hoppades, sina kära slägtingar; men dessa, som voro lika angelägna om mötet, togo emot honom redan i farstun. Efter de första omfamningarna och kyssarna anställde man reflexioner, huru karlavulen han blifvit på den ena vintern, huru glasögonen klädde honom och mycket annat, hvilket i tryck såge barnsligt ut att relatera, men taladt icke tog sig så illa ut. Ty när en älskad medlem af familjen återkommer efter att en längre tid varit borta, förändras lifvet i hemmet, tonen, färgen och andan helt och hållet och den allmänna glädjen skänker glans äfven åt de obetydligaste ord.

Otto var son till prostens äldre broder. Denne, hvilken äfven var kyrkoherde, hade redan många år varit död och lemnade efter sig denne son, hvilken han på sin sotsäng anförtrodde åt sin yngre broders omvårdnad. Ett litet arf skulle, hoppades han, en tid bortåt godtgöra den efterlefvande brodren dess omkostnad för hans Otto och när arfvet blef slut — Herrans välsignelse och en tacksam brorson. Farbrodren var icke sen att efterfölja den aflidnes önskan och han antog sig Otto med samma ömhet, som om det varit hans egen son; han bibragte honom sjelf principia prima, skydde dervid inga mödor, ja han ärnade så länge handhafva Ottos undervisning, tills denne vore i stånd att taga sin studentexamen. Likväl, tagande i betraktande, att Otto i så fall ginge miste om den så nödiga och välgörande försmaken af kamratlifvet, skickade han honom till Borgå Gymnasium. Denna kurs genomgången äfvensom den vid Universitetet, var Otto nu filosofiekandidat. Ännu hade han icke valt sitt genus vitæ; han ansåg — hvad äfven farbrodren gillade — att man icke dervid bör gå brådskande tillväga. Han var, hvad så många andra filosofiekandidater äro, en man med stora förhoppningar men klena penningar. Han hade hvad man kallar en framtid.

Till sitt yttre var den tjugutvåårige ynglingen icke vanlottad, ehuru han visst icke kunde gälla för ett skönhetsideal; till sin karaktär var han ädel, om han ock icke var ett dygdemönster, till sitt förstånd var han skarpsinnig och klar, om han också icke kunde gälla för ett snille af första rangen. Utan öfverdrift kunde man om honom så i det ena som andra säga, att han var öfver medelmåttan.

När Otto sednare mot aftonen samtalade med sina båda kusiner, förvånade det honom, att Clara var så glad men Helena så tyst.

— Huru är det med dig, Helena — sade han tagande hennes hand i sin — alls inte glad, fast jag kommit hem, utan fåordig och så trägen vid ditt arbete! Åt hvem virkar skälmen denna börs?

Det hade bordt vara lätt för Helena att utan förlägenhet svara sanning på denna enkla fråga. I stället blef hon förvirrad, såg på Otto med en förunderlig blick, rodnade och teg. Då sade Clara: — stygga Otto, förstå, att det är åt dig.

Helenas förvirring kom sig deraf, att Otto alls icke tycktes gissa till, att det var åt honom hon stickade börsen, ty omedvetet hade hon velat, att han skulle liksom gjort något anspråk uppå den; nu tycktes han så likgiltig, och Helena liksom blef den förekommande, prevenerande, hvilket qvinnan ej vill vara, och på hvilket hon sällan vinner, då hon det är.

Detta obetydliga uppträde, denna lilla börs blef orsak till ett plågsamt ögonblick för de tre. Helena blef alltmer förvirrad, då hon fann, att hon icke förmått beherrska sig vid en sådan småsak, utan gifvit Otto anledning till skäliga förmodanden — ty ganska väl anade hon, att det var mera än vänskap hon för honom hyste. Otto var väl icke en af de narrar, som vid minsta skenbara anledning tro sig älskade, men nu, så gerna han det velat, kunde han dock icke helt och hållet fördrifva sådana tankar och det smärtade honom, han visste ej hvarföre. För Clara, oaktadt eller emedan hon var den i saken minst intresserade, voro dock dessa ögonblick som obehagligast, emedan hon med en fin qvinnlig instinkt genomsåg både systern och kusinen samt led med dem båda.

Otto var den förste, som fann sig eller rättare afbröt det plågsamma ögonblicket. Han kysste Helena på handlofven samt tillochmed på det bruna hårfästet och sade:

— Hvad ni flickor ändå ären roliga och besynnerliga; det är en svår vettenskap, att förstå sig på er. Vore det en profession, så tror jag inte, att många vågade söka.

Innan han ännu hunnit tala ut, kom Clara med den oskyldigaste min och kysste honom — på handlofven och hårfästet samt småskrattade. Detta skämt gjorde stämningen åter gladlynt, så att tillochmed Helena repade mod och sade:

— Ser du Otto, hvad lilla syster vuxit och blifvit stor; och märker du, huru modig hon är. Hon är minsann ingen ”lilla syster” mer.

— För mig lär hon ändå alltid komma att bli lilla syster. Berätta nu Helena nyheter ifrån trakten. Huru är det till exempel med edra fennomanska funderingar?

— Det vill gå dåligt med dem. Nu sedan Angelique Stålheim blifvit förlofvad, bryr hon sig inte mera om fennomani; ja hon sade engång, att det allt är barnsligt. Emma Serén åter tycker i allt som Angelique; hon har således också dragit sig undan, så att de enda som äro qvar, äro Clara och jag … tvenne systrar! hvad skulle det bli af oss.

— Isynnerhet — inföll Clara — som jag inte orkar läsa den finska grammatiken. Hvad grammatik är onödigt! ett språk låter mycket bättre, när man inte känner det grammatikaliskt.

— Bara jag åter blir litet mera hemmastadd, skall jag väl hålla föreläsningar för dig, din lilla rabulist.

Samtalet afbröts af prostinnan, som bad ungdomen på mellanmål. Detta bestod i thé, som var anrättadt ”på hufvudstads vis” allt för att hedra eller surprenera Otto. Prostens toddibricka innehöll nu äfven två glas — ty — sade gubben — om du redan lärt dig den ädla odygden, så gagnar det till intet att dölja den; hvaromicke, så måste du någongång göra början, och när är det lämpligare, än nu, aftonen af den första dag din farbror ser dig efter examen rigorosum.

När natten instundade och hvar och en förfogat sig till sitt, sade prostinnan till sin man: — märkte du Erik, huru uppmärksam Otto var emot Helena och huru hon såg lycklig ut? Hvad det vore roligt, om de blefve ett par.

— Det vore det visst, men man får för all del inte låtsa veta eller förstå något sådant och hör du, min bästa Agatha lilla, bry aldrig Otto för henne; karlar i allmänhet, men isynnerhet de med Ottos raska karaktär, tåla icke inblandningar. Märker han, att vi vore hugade för detta parti, så tror jag han kallnar och vi få sedan roa oss med att se vår flickas förgråtna ögon.

— Jag skall visst följa ditt råd. Mina barns lycka är mig så nära, att det vore det rysligaste, om de genom mitt förvållande finge sådana sorger. Sjelf har jag aldrig haft att skaffa med olycklig kärlek … vi voro ju ändå alltid lyckliga i hoppet … men jag förstår så väl, huru svårt det måste vara.

— Isynnerhet för en qvinna — tillade prosten — qvinnan, som inte har tillfälle att ute i verldsbullret förskingra sin sorg, utan är inkilad emellan hemmets väggar, af hvilka hon har föga tröst att vänta …. Men låt oss inte mera tala i det ämnet …. mån’ det icke vara klokare att somna in, min gumma!

I ett närgränsande rum vilja vi äfven göra ett besök. Clara är sysselsatt att kläda af sig. Helena sitter i en gungstol med en bok i hand. Hennes tankar följa dock icke med boken, ty hon säger helt hastigt:

— Vet du Clara, första gången i mitt lif ville jag vara i någon annans ställe. Denna dag hade kunnat bli så glad; men nu är det inom mig, som jag hade gjort något mycket ondt. Du är min syster, derföre vill jag för dig säga, hvad du redan länge anat och i dag såg tydligare bekräftadt. Jag håller af Otto alltförmycket, jag älskar Otto.

— Och ändå säger du dig vilja vara i någon annans ställe.

— Ja Clara, ty Otto älskar inte mig, hvad skulle han det?

— Att han redan älskar dig, det vill jag inte säga, men skulle han inte göra det i en framtid, du som är så snäll och god och äfven litet …. vacker.

— Du söker ingjuta behagliga ord i min själ och jag tackar dig, ty du menar mig så väl, men det är någonting inom mig, som bjuder mig att inte hoppas alltförmycket …. och minns du det plågsamma ögonblicket med den olycksaliga börsen, då jag, liksom styrd af ett oblidt öde, rodnade och bar mig så tafatt åt …. vid en sådan lapprisak. Jag är som öfverhöljd af blygsel. Vara den första, som inte kan dölja utan blottar sin kärlek, och vara qvinna …. det är ett dåligt förebud. Medlidande blir det enda han kan skänka mig; medlidande eller afsmak och förakt.

— Helena, min syster, gråt inte! Att rodna betyder ju inte alltid så mycket. Hvarföre se framtiden i svart, då han kanhända blir ljus …. och ljus måste den bli, ty hvem förtjenar det, om icke du.

Sådant jollrade systrarna, innan de gingo till hvila. Helena somnade in långt senare än Clara, men hennes drömmar voro icke förfärande, utan ljusa och behagliga.

Uppe i sin vindskammare satt äfven Otto vaken långt in på natten. Ingen sysselsättning hade han egentligen, annan än den att röka sin pipa och tänka.

— Skall jag då tro, att Helena älskar mig — sade han till sig sjelf — jag ville det icke, ty jag förlorar ju valet …. hon, min välgörares dotter, för min skull olycklig …. den tanken vore mig odräglig. Huru otacksamt vore det icke af mig …. eller rättare af ödet, om det ställde sådant till! …. Men är jag då sjelf fri ifrån kärlek till henne? …. Nej, dertill är jag förmycket intresserad och …. måhända var det en mycket sjelfvisk tanke jag hade om att förlora valet. Hvem kan jag finna eller välja bättre än Helena! Täck och blomstrande till det yttre, god och finkänslig till det inre; hon äger dessutom den bildning jag af qvinnan fordrar. Välan då, jag blir väl bunden, men jag hoppas bandet blir lika lent och smekande, som starkt.

Ungefärligen i denna skiftning voro hans tankar och af de fem, som förekommit i detta kapitel, fanns således ingen, som icke önskade att Otto och Helena framdeles skulle bli ett par.