PROSIT!

Det var en gång en konung, som var så stark och mäktig, att när han nyste, hördes det över hela landet, och då måste alla hans undersåtar säga prosit. Det gjorde de också allihop utom en herde, som hette Gusti, vilken hade så underbara ögon, att han med en blick kunde kuva det vildaste djur.

När kungen fick höra, att Gusti inte ville säga prosit, blev han mycket förbittrad och lät genast kalla herden till sig. Kungen satt på sin tron och såg mäkta förgrymmad ut, men herden blev inte ängslig för det.

— Säg genast »prosit», röt kungen till honom.

— Prosit för mig, sade herden.

— Det duger inte, din landstrykare. »Prosit, Ers Majestät!» skall du säga.

— Prosit, mitt majestät! sade herden.

Nu blev kungen så arg, så han kunde inte tala på en lång stund. Munskänken kom fram med en bägare vin för att styrka honom med. Hovmästaren trädde också fram för att hjälpa till och sade hotande till herden:

— Säg »prosit, Ers Majestät», annars är du dödens lammunge.

Nu var det så, att på en mindre tron på något avstånd från kungen satt hans dotter, en underskön prinsessa. Hon tyckte det var lustigt att se på den trotsige herden och tyckte bättre om honom än om de prinsar hon sett. Och herden kastade kär vänliga blickar på den sköna prinsessan och sade:

— Jag säger inte prosit, förr än jag får prinsessan till brud.

Men kungen befallde, att han skulle kastas för isbjörnen. Drabanterna förde bort honom och kastade ned honom i den jättelika isbjörnens grotta. Nalle rusade fram, men herden borrade sin skarpa blick i björnens ögon, och då blev denne så rädd, att han hade så när ätit upp sig själv, och kröp ihop i en vrå. Där fick herden stå; för att hålla sig vaken sjöng han den ena sången efter den andra, ty han visste, att så fort han lade ihop ögonen, skulle björnen sönderslita honom.

Följande morgon kom hovmästaren för att se efter, om det fanns några knotor kvar av herden, och fann till sin stora förvåning, att denne var alldeles oskadd. Han gick genast till kungen och talade om det, och kungen blev så förbittrad, att han hade så när trillat från tronen.

— Nu när du varit döden så nära, sade han till herden, så kanske du har lärt att säga prosit.

— Det säger jag först, när jag får prinsessan till brud; jag är inte rädd för tio dödar.

— Vi få väl se, sade kungen, och så befallde han, att herden skulle kastas för jättepiggsvinen, som inte fått mat på flera dagar, för att de skulle bli så mycket vildare.

Drabanterna förde bort honom och kastade honom ned till de grymma svinen. Just som de skulle rusa på honom, tog han upp ur fickan en liten träflöjt, som var snidad på sankt Antonius dag, och på den började han spela helgonets visa. Då drogo sig de vilda djuren tillbaka, räckte varandra tassarna och började en dans. Det såg så löjligt ut, när de klumpiga djuren skumpade omkring. Herden var full av skratt, men han vågade inte för ett ögonblick sluta upp att blåsa, ty han visste, att då skulle svinen genast ha störtat sig över honom och slitit honom i stycken. Och denna gång hade han ingen hjälp av sin skarpa blick, ty det var ju omöjligt att se tio djur i ögonen på en gång.

Till att börja med spelade han långsamt, men sedan ökade han takten, så att djuren snurrade ikring i vildaste fart och till sist lade sig ned i ett hörn uttröttade. Nu brast herden ut i skratt, och på morgonen, när hovmästaren kom för att se efter, om det fanns några benknotor kvar efter honom, skrattade han ännu, så att tårarna tillrade utför kinderna på honom.

Nu blev han genast förd inför konungen, och när denne hörde, att inte ens de vilda svinen hade kunnat göra kål på den motspänstige herden, blev han så arg, så att näsan blev gul och håret blev grönt.

— Nå, sade han, när du har varit tio dödar så nära, kanske du har lärt dig att säga prosit.

— Det säger jag inte, förr än jag får den sköna prinsessan till brud, jag är inte rädd för hundra dödar.

— Vi få väl se, sade kungen, och så gav han drabanterna en vink, och de förde honom till fängelset. Mitt på golfvet var en öppning såsom på en brunn. Och i brunnens sidor voro fästade ett hundra utskjutande, vassa liar; längst nere på bottnen brann ett svagt ljus.

När drabanterna hade släpat herden ända till randen av den hemska brunnen, bad han dem gå ut ett litet tag, han ville fundera på saken, kanhända skulle han säga prosit i alla fall, hellre än att bli kastad dit ned. Soldaterna tyckte det var synd om honom och gjorde, såsom han bad.

Herden tog då sin stav och hängde på den sin ränsel och rock och hatt och placerade detta vid kanten av brunnen samt gömde sig i en vrå. Sedan ropade han till drabanterna, att han stod fast vid sitt beslut att inte säga prosit. Då skyndade de fram och knuffade till den förmente herden, så att han föll ned i brunnen. Men det var bara rock, ränsel och hatt.

Dagen därpå kom hovmästaren med en lampa för att se efter, hur det var med herdens döda kropp, och när han fick se den seglivade Gusti livslevande, så blev han utom sig av förvåning. Herden fördes åter inför konungen:

— Nå, hundra dödar har du undgått, sade han, vill du nu säga prosit?

— Nej, inte förr än jag får prinsessan till brud.

— Vi få väl se, sa' kungen, och så befallde han, att hans vagn skulle spännas för med fyra hästar. Nu fick herden sätta sig upp vid kungens sida. Går det inte med våld, så går det nog med skänker, tänkte kungen, ty han hade nu en gång för alla föresatt sig, att herden skulle säga prosit, och vad en kung föresätter sig, det måste ske, förstår ni. Och inte ville han precis ge honom sin dotter, för han hade ämnat henne till brud åt en kungason.

När de hade färdats ett stycke, kommo de till en stor, högstammig skog.

— Den här skogen är sju mil lång och sju mil bred, sade kungen, och den skall du få, om du säger »prosit, Ers Majestät!»

Det tyckte nu herden var hederligt bjudet, men han beslöt att stå fast vid det, som han en gång hade sagt, och svarade:

— Det säger jag inte, förr än jag får prinsessani till brud.

Då blev kungen ledsen, han sade ingenting på en lång stund utan befallde bara kusken att köra vidare. Efter en stund kommo de till ett slott, vars tinnar skimrade som guld.

— Detta slott skall du få på samma villkor som skogen, sade kungen.

Nu var herden verkligen frestad att säga ja. Så grant slott hade han inte sett i alla sina dar, men han tänkte på den sköna prinsessan och hennes rosiga kinder och strålande ögon, och så svarade han på samma sätt som förut.

— Nå, men om du får både skogen och slottet? sade kungen.

— Nådige herr konung! Prinsessan har tagit mitt hjärta fånget. Utan henne äro alla världens skatter mig till föga glädje.

— Nå, så tag henne då! utropade kungen. Men kom ihåg, att då måste du också säga prosit.

— Det skall jag visst göra, svarade herden, och så åkte de tillbaka till det kungliga slottet, och där rustades genast till bröllop.

Och kungen lät förkunna över hela landet, att nu skulle hela folket fröjdas med honom, ty nu skulle han gifta bort sin dotter med den ståndaktige och tappre herdepojken Gusti. Och folket fröjdades och åt och drack.

På slottet anordnades ett präktigt gästabud med många rätter. Bland annat serverades oxkött med pepparrot, och när pepparrotsfatet ställdes framför kungen, så nös han. Då ropade herden, som satt bredvid: »Prosit, Ers Majestät!», och däröver blev kungen så glad, att han dog på fläcken.

Då blev herden kung, och han regerade lyckligt i många långa år. Han brydde sig inte om att befalla, att folk skulle säga prosit. Det gjorde man ändå av gammal vana och gör så än i dag.

(Ungern.)