BONDEN OCH BARONEN.

För många år sedan, då bönderna i Tyskland voro liksom tjänare åt adeln, hände det sig, att en bonde, som hette Alois, kom hem från marknaden, där han hade fått sig något för mycket till bästa. När han kom in i stugan, sade han till sin hustru:

— Vet du gumman min, idag här jag träffat baronen!

— Nå, vad sade han? frågade hustrun.

— Jo, han frågade, om det var stor marknad. Jag här inte mätt den, svarade jag, och så sporde han mig, vart den här vägen gick, och jag sa' att vägen gick inte alls, den låg nog stilla.

— Ack. ack! ropade gumman, de svaren få vi nog sota för. Sade han ingenting mera?

— Jo, han frågade, vad jag hade gjort på marknaden, och jag svarade, som sant är, att jag hade druckit öl, ett glas för mycket kanhända.

— Det blir allt en skön historia, klagade hustrun. Var säker på han sätter dig i tornet, och vad skall då jag och barnungarna leva av? Dina näsvisa svar bringa oss till tiggarstaven. Den som lever får se.

Men bonden var inte ängslig, han gick lugnt till sängs och sov ruset av sig. Hustrun kunde knappast få en blund i sina ögon av oro.

Tidigt följande morgon knackade det på dörren till bondens stuga. Gumman hade så när fallit ur sängen av förskräckelse.

— Skynda dig upp och öppna! ropade hon åt Alois.

Men bonden vände sig om på andra sidan och ville inte stiga upp. Då måste hustrun i hast klä på sig och öppna. Där ute stod en av baronens tjänare, som kom med bud, att bonden på slaget elva skulle infinna sig på slottet.

— Var det inte det, jag sade! ropade gumman. Nu är det slut med oss!

— Å nej, så farligt är det väl inte, sade Alois och somnade om igen.

Fram emot elva måste gumman köra upp honom, för att han inte skulle komma för sent och därigenom göra saken ännu värre. Under tiden hade hon funderat ut ett sätt att blidka baronen.

— Jag har fött upp den unga haren, som du fångade för någon tid sedan, sade hon. Tag den med och ge baronen till present, så kanske han förbarmar sig över oss och låter nåd gå för rätt.

Bonden stoppade haren under blusen, gnuggade sömnen ur ögonen och gick upp till slottet. Baronen, som tyckte, han dröjde länge, stod på trappan och väntade på honom. Då han fick se Alois, ropade han:

— Kommer du nu äntligen, din slyngel! detsamma tussade han sina båda stora jakthundar på den stackars bonden. Men denne blev inte ängslig för det, han släppte genast ned haren, som satte i väg till skogs, så fort benen förmådde, och hundarna efter, förstås, i vildaste fart. Bonden läto de vackert vara i fred.

Den karlen är nog inte så dum, tänkte baronen. Och så bad han bonden stiga in. I salen stod bordet dukat, och Alois slog sig utan vidare ned vid bordet. Baronen tyckte, det skulle bli lustigt att se, hur den ogenerade bonden nu skulle bära sig åt, och satte sig ned i akt och mening att driva gäck med honom. En tjänare kom in och serverade soppa, men bonden fick ingen sked.

— Sådan här soppa, bjuds inte alla dagar, sade baronen. En skälm är den, som inte äter upp, sin portion.

Bonden sade ingenting, han tog en stor brödskiva och lade i soppan, och när den var fylld, åt han upp skivan och fick sålunda soppan på samma gång.

— Skälm är den, som inte äter upp sin sked, sade han därpå.

Baronen skrattade. Därefter serverades rådjursstek. Den ena sidan var skuren, den andra hel. Baronen tog själv av det skurna, och vände den andra sidan till bonden.

— Det var en fin stek det här, sade Alois.

— Ja, men så kostar den också bra med pengar, sade baronen. Nu vände Alois det skurna till sin sida och lät sig väl smaka. Därefter serverades två fiskar. En stor lades på baronens tallrik och en liten på bondens. Denne tog fisken på gaffeln och höll den upp till örat.

— Vad gör du nu? sa' baronen.

— Jag frågade fisken om en sak och fick svar.

— Vad frågade du om?

— Jo, min far drunknade i Rhen, och nu frågade jag, om fisken hade några nyheter från honom.

— Nå, vad sade fisken?

— Jo, han sade, att han själv var för ung för att ha reda på det, jag borde fråga den stora fisken, som ligger på ers nåds tallrik.

— Nå, du kan ju fråga den, sade baronen.

Då tog bonden den stora fisken på gaffeln och höll den till örat, och strax efter tog han sig ett stort bett.

— Vem har lovat dig det där? ropade baronen.

— Ursäkta, ers nåd, sade bonden, men fisken bekände, att han hade ätit av min far, och då var det väl inte för mycket, att jag betalade med samma mynt.

Så åt bonden med god smak upp hela fisken. Baronen såg snopen ut. Han funderade en stund. Vänta du, min gubbe lilla! tänkte han. Du skall allt få för din näsvishet i går och för fisken i dag. Därefter kallade han på en tjänare och gav honom med viskande röst en befallning.

Efter måltiden sade han till bonden:

— Nu skall du få smaka mitt vin. Gå ned i källaren, där skall du få ett stort glas av varje fat. De här båda tjänarna skola hjälpa dig.

Så gingo de ned i källaren; där låg en rad med vinfat. De gingo från det ena till det andra, och bonden fick en duktig smaketår av vart fat. När de kommo i närheten av det sista och största, märkte bonden, att bredvid det lågo två duktiga piskor. Han anade nu, att det var meningen, han skulle få smaka dem också, men det hade han ingen lust till. När de kommo dit och han skulle vrida på kranen, ryckte han med ett kraftigt tag ut tappen ur tunnan. Nu blev det ett fasligt spektakel, vinet forsade i en bred stråle ut ur fatet. De båda tjänarna stoppade tummarna i hålet för att söka hämna vinflödet, men det rann ändå en stor flod på golvet.

Nu tyckte bonden, det var bäst att ge sig av. I förbifarten tog han med sig en präktig skinka, som hängde på väggen. Med ryggen i kut skyndade han över gårdsplanen. På trappan stod baronen och ropade hånfullt till honom:

— Nu, min gubbe, har du väl fått, vad du behöver! Han tänkte förstås, att bonden hade fått ett redigt kok stryk.

— Ja, tack! sa' bonden. Hade jag nu bara bröd och potatis, skulle jag kunna leva gott ett par månader.

Men vad baronen sade, när han fick veta, sammanhanget, det förmäler inte historien.

(Tyskland.)