I MORGON SKALL DU FÅ MAT.

En bonde hade tre söner, Per, Pål och Jesper. När de blevo vuxna, så skulle de förstås ut och se sig omkring i världen och försöka sin lycka. Per var äldst, och därför var det hans tur först. Han vandrade ut för att söka sig tjänst. Så kom han till en man, som just behövde en dräng. Det passade ju bra, och mannen frågade, om Per ville taga tjänst hos honom. Ja, det hade Per lust till, och så började de ackordera om lön.

— Jag heter Olle i Grymsbo, sade mannen, och hos mig får du tvåhundra daler i lön, när året är slut, om du kan stanna så länge utan att bli arg. Blir du arg, så skär jag näsan av dig och skickar dig i väg med detsamma. Men skulle jag bli arg, så har du rätt att skära näsan av mig och få ut din lön genast. Går du in på de villkoren?

Per tyckte, det var hederligt bjudet, inte var han argsint av sig heller, så han trodde nog, han skulle gå i land med tjänsten och svarade ja. Han fick följa med till husbondens gård genast.

Det var kvällsvardsdags, då de kommo fram. Mannen satte sig genast till bords, och gumman dukade fram pannkakor och annat gott. De började äta i lugn och ro, men ingen gjorde min av att bjuda Per en enda bit. Per var hungrig och kastade giriga blickar på maten. Husbonden märkte det och frågade:

— Kan du läsa skrivet?

— Ja, nog kan jag det, sade Per.

— Gå då och se efter, vad det står ovanför stugdörren.

Per gick, kom strax tillbaka och sade:

— Det står: I morgon får du mat.

— Det rättar vi oss efter här i huset, sade husbonden.

Per tänkte: Får jag mat i morgon, så kan jag väl bärga mig till dess, och så gick han och lade sig på löftet och somnade.

Följande morgon var han uppe i god tid och gick ned i stallet och ryktade hästarna. Han arbetade länge och väl och tänkte, att det väl snart skulle komma frukostbud, men det hördes ingenting av. Äntligen kommer husbonden ned. Per såg inte vidare glad ut, och husbonden frågade honom, hur det var fatt.

— Jo, det är så, att jag är hungrig och vill ha litet mat.

— Kom med upp, sade husbonden.

Per följde med, och när de kommo upp till stugan, pekade Olle i Grymsbo på det, som stod ovanför dörren. I morgon skall du få mat. Det har du att rätta dig efter, sade han och tillade allvarligt:

— Du är väl inte arg heller?

— Ånej, sa' Per, som kom ihåg överenskommelsen. Får jag mat i morgon, så skall jag väl ge mig till tåls, fast jag är så hungrig, så att det skriker i magen.

Ni kan förstå, hur långsamt den dagen skulle gå för Per. Han plockade några bär i skogen och drack en klunk vatten, det var alltihop, som han fick att livnära sig med.

Tredje morgonen hade Per föresatt sig, att han skulle ha mat, för nu stod han inte ut att vänta längre. Så snart husbonden kom ner, sade han i hotfull ton:

— Kom ihåg, vad ni lovade mig i går! I dag vill jag ha ordentligt med mat.

— Du kan ju Jäsa, skrivet: I morgon skall du få mat. Det gäller här i huset, så mycket du vet det!

— Jag står inte ut med det häri skrek Per.

— Är du arg?

— Ja, det kan du vara säker på. Giv mig mat, annars…

Längre hann han inte komma, förrän husbonden hade dragit kniven, och innan Per visste ordet av, hade den elake husbonden skurit näsan av honom.

Per stod där snopen och måste gå hem utan näsa. Därhemma skötte de om honom så gott som möjligt, och så fick han berätta om sina äventyr.

Pål, bror hans, stod och hörde på. Jag ska nog reda mig bättre, tänkte han, och så gav han sig i väg för att försöka sin lycka. Han träffade på Olle i Grymsbo han också och tog tjänst på samma villkor som brodern. Men det gick likadant för honom. På tredje dagen kom han hem igen utan näsa.

Nu ville den yngste, Jesper, ge sig av, men hans föräldrar ville inte släppa honom.

— Ser du inte, hur det har gått för dina bröder, som äro starkare och duktigare än du? sade de. Hur skall du då reda dig?

Men Jesper var envis och lämnade dem ingen ro, förrän han fick gå.

— Träffar jag på den där gubben, så skall jag nog ge honom sju för tu, sade han, och så begav han sig av.

Mycket riktigt träffade han Olle i Grymsbo och stadde sig i tjänst, såsom bröderna gjort. Då de kommo fram, satte sig husbonden med gumman ned att äta, men Jesper fick vara utan.

— Jag vill allt ha litet mat jag också, sa' Jesper.

— Kan du läsa skrivet?

— Ja vars.

— Nå, då har du sett, vad som står på dörren: I morgon skall du få mat.

Jesper var inte så dum han. Det är lika när i morgon, tänkte han. Det står nog likadant ovanför dörren då med. Så gick han ut för att se sig omkring. När han hade gått ett litet stycke, kom han till ett värdshus. Där gick han in och ackorderade med värden, att denne skulle ge honom mat och få betalning i spannmål. Nu går han tillbaka till husbonden och ställer sig att tröska duktiga tag. Efter en stund kommer gubben ut och säger, att följande morgon skola de hjälpas åt att rensa det, som är tröskat.

Men på natten stiger Jesper upp och rensar säden själv. Så går han till värdshusvärden och säger, att om han skickar en dräng med vagn, så kan han få hämta en säck råg vid norra logluckan. Det var den, som vette ifrån gården utåt vägen. Värden skickar genast efter säden och fick den ordentligt hemkörd.

På förmiddagen kommer husbonden ned för att hjälpa till att kasta eller rensa säden, men då var det redan gjort och säden borta.

— Vart har rågen tagit vägen? frågade Gryms bomannen vred.

— Den har värdshusvärden fått.

— Varför det?

— Jo, till betalning för mat. När jag inte får mat här, så äter jag på värdshuset och betalar med er spannmål. Ni är väl inte arg heller?

Nej, det ville husbonden inte erkänna, och så talade de inte mer om den saken.

— Vad skall jag göra i dag? sporde Jesper.

— Jo, du skall tröska korn och köra till kvarn.

Ja, Jesper han arbetade och tröskade, så mycket han orkade, och litet emellan kom husbonden och såg efter, hur det gick för honom. Han var nog litet ängslig förstås, att den säden också skulle hämna på värdshuset. När allt var färdigtröskat, gjorde Jesper i ordning ett duktigt lass och for i väg ned åt kvarnen till.

När han hade kört ett stycke, mötte han en bonde med ett lass gödsel.

— Hör på, säger Jesper, ska vi byta lass?

Bonden stirrade på honom och trodde, han var stollig.

— Ja, gärna för mig, svarade han, ska det vara jämnt om jämnt?

— Ånej, min gubbe, lite vett har jag allt. Du får ta det här präktiga sädeslasset och hästarna till, om du ger mig tvåhundra daler i mellangift.

— Det är inte dåligt bjudet, sa' bonden. Pengar hade han på sig och tog genast fram och gav Jesper, vad han begärde. Jesper tog gödsellasset med de magra krakarna, och så körde han direkt till värdshuset och gav värden 200 daler. Därmed hade han betalt mat och dryck för lång tid och fick sig nu ett riktigt kalasmål.

Under tiden gick husbonden därhemma och väntade, att Jesper skulle komma tillbaka från kvarnen, men ingen Jesper hördes av. Bonden såg, att det stod en vagn borta vid krogen, men aldrig kunde han tro, att det var Jespers. När han tröttnat att vänta, går han ned till värdshuset.

Dynglasset stod där utanför dörren. Det var nu gott och väl, tyckte Grymsbo-Olle, att det inte var hans präktiga kornlass. För säkerhetens skull gick han i alla fall in i krogrummet för att se, om den gynnaren, drängen hans var där.

Och mycket riktigt sitter Jesper där vid ett dukat bord och smörjer kråset med stekt gås och andra läckerheter.

— Är du här? säger husbonden.

— Ja, som ni ser.

— Nå, var har du gjort av lasset?

— Det står här utanför.

— Vad säger du? Det är ju ett dynglass med ett par usla hästkrakar. Har du bytt kanske?

— Ja, det har jag.

— Vad fick du i mellangift?

— 200 daler.

— Det var dåligt byte. Sådana eländiga hästar, som dessa äro. Hit med de 200 dalerna i alla fall!

— Dem har värdshusvärden fått. Ni vet ju, att när jag inte får maten hemma i er gård, så skaffar jag mig den på annat håll och tar säd i stället. Ni är väl inte arg för det heller?

— Nej, svarade bonden kort, och så gingo de hem.

Nu fick Jesper riktiga goddagar, för husbonden tordes knappt befalla honom uträtta något. Men hustrun var inte så blyg av sig. Nästa dag skulle de gå i kyrkan, och då sade gumman åt Jesper:

— Nu när vi ha gått, så skall du röja undan och göra fint och snyggt här inne, sätta grytan på elden och lägga peppar och litet krams i kålen och ge noga akt på dörren.

Ja, det skulle Jesper gärna göra. Så snart de hade gått, började han med att röja undan. Han släpade ut på gården allt bohag, som fanns, stolar och! bord och allt möjligt. Sedan sopade han i hela huset, så att det var riktigt fint på golvet. När det var klart, satte han kålgrytan på elden. Nu hade husbonden en hund, som hette Peppar, och en katt, som hette Krams, och dem tog Jesper och stoppade ned i grytan i lag med kålen. Så var det dörren, som han skulle passa på. Det gjorde han på det viset, att han lyfte av den av gångjärnen och tog den med sig till värdshuset. Där lade han den under bordet och satt troget och höll fötterna på den, medan han satt och åt och mådde gott.

När Olle i Grymsbo kom hem från kyrkan, blev det ett stort spektakel. Där stodo bord och stolar, ute på gården, och dragkistan var uppriven, så att hustruns kläder lågo kringblåsta här och där. Gumman blev värst arg.

— Nu har du fått din överman! skrek hon. Det har du för dina stygga konster! Nu kunde du allt vara glad, om du hade en hygglig dräng!

— Lugna dig litet! sade mannen. Det skall nog reda sig. Kom, så gå vi in och få litet kål så länge! Jag har blivit hungrig som en varg.

Så gingo de in. Hustrun skyndade genast ut i köket för att se efter kålgrytan.

— Herre, du mildaste! skrek hon, då hon fick se en hundsvans och en kattsvans sticka fram under locket. Kom genast hit, Olle!

Och Olle kom.

— Nu har han nog blivit blankt galen, drängen, vår. Ser du, hur han har ställt till?

Gubben medgav, att det var ett förfärligt elände. Fort som en pil satte han i väg till värdshuset, för där visste han av erfarenhet, att han skulle träffa på Jesper.

— Sitter du här, din luver? skrek han till Jesper, så fort han kom inom dörren. Vad har du nu gjort?

— Röjt undan och städat, såsom jag blivit befalld.

— Jo, det var en skön städning!

— Och så har jag lagt Peppar och Krams på kålen, och nu sitter jag och passar på dörren och håller fötterna på den för säkerhets skull.

Husbonden blev alldeles rasande och höjde käppen.

— Jag tror, ni är arg på mig, sade Jesper lugnt,

— Ja, det skall du få se!

— Jaså, är det på det viset? sa' Jesper. Och vips drog han upp kniven, rusade på husbonden och skar näsan av honom i ett nafs. Det fick du för Per och Pål, sa' Jesper. Punga nu bara ut med de 200 daler, jag ska ha i lön!

Ja, Olle i Grymsbo var så illa tvungen. Men samma dag tog han ned inskriften ovanför dörren och skaffade sig tjänstfolk på vanligt sätt.

Jesper gick hem. Att far och mor hans blevo glada, kan ni väl förstå, och så var det slut med det äventyret.

(Danmark.)