EN KRUKA VETT.

Det var en gång en gammal gumma, som visste besked om mångt och mycket. En och annan påstod till och med, att hon övade trollkonster, men det var inte sant, för hon hade aldrig gjort varken människor eller kreatur något för när, såsom häxor plåga göra. Hon hade lärt sig att av markens örter bereda allehanda läkemedel, och mången gick hjälpt från hennes stuga. Ungt folk äro ofta nyfikna att få veta något om sin tillkommande, och det kunde också gumman ge besked om, men kom det någon med allt för dumma frågor, så kunde hon också avspisa honom ordentligt.

I denna trakt fanns också en pojke, som hette Jöns. Han var så dum och bar sig så tokigt åt, att alla människor skrattade åt honom och kallade honom för Dummerjöns. Det var inte roligt för hans mor, skall jag säga, för hon var en fattig torparänka och hade inte mycket att komma med, och det var svårt nog för henne att skaffa uppehälle åt sig och sonen. Jöns kunde rakt inte ha någon tjänst. Han hade försökt flera gånger men blivit hemskickad. Och nu gick han och högg ved och hjälpte mor sin med småsysslor.

En dag fick han höra talas om den kloka gumman, som visste råd för allt möjligt och kunde hjälpa, både folk och fä.

— Jag har lust att gå till henne och höra efter, om jag kan få mig en kruka vett, sade han till modern.

— Gör du det! svarade modern. Jag har inte litet bekymmer för vad det skall bli av dig, när jag dör. Du kan ju inte reda dig i världen stort bättre än ett spätt barn, så nog behöver du få en kruka vett och mer till.

På eftermiddagen begav sig Jöns i väg, och då han kom fram, satt gumman och rörde i en stor kittel, som puttrade över elden.

— Guds fred härinne! hälsade Jöns.

— Guds fred igen! sa' gumman.

— Så skönt väder vi ha i dag!

— Ja, det stämmer, sade gumman och rörde vidare i sin gryta.

— Men solen går ner i moln, det kanske blir regn i morgon.

— Mycket möjligt.

Jöns tummade sin mössa. Vad skulle han nu hitta på att säga. Så kom han att tänka på skörden, det är ett bra samtalsämne.

— Det blir allt en god skörd i år.

— Vi ska hoppas det.

Gummans korthuggna svar uppmuntrade inte Jöns till något vidare samtal i allmänna, ämnen, och därför ryckte han fram med sitt ärende.

— Har ni något vett att sälja? frågade han.

Gumman lät inte förbluffa sig. Hon märkte nog, att Jöns var enfaldig och därför svarade hon:

— Det beror på! Ska det vara förstånd för kungar, soldater eller skolmästare, så kan jag inte stå till tjänst.

— Nej, för all del! Vad jag behöver, är vanligt sunt bondförstånd. Se, det är så, att jag inte kan få någon tjänst, för folk säger, att jag är så dum.

— Nå, då kanske det kan gå för sig, om du vill hjälpa till själv!

— Ja visst kära mor, hur då?

— Jo, sade gumman och såg fundersamt ned i grytan, som hon rörde i, du skall komma igen med hjärtat av den, som du tycker mest om här i världen. Då skall jag säga dig, var du skall få en kruka vett.

— Men, sade Jöns, och rev sig bakom örat, hur skall jag bära mig åt?

— Det får du fundera ut själv, annars förblir du en dummerjöns i alla dina dar. Och när du kommer tillbaka, skall jag pröva dig med en gåta. Nu har jag annat att göra, adjö!

Jöns gick hem till sin mor och berättade, vad gumman hade sagt.

— Jag tror, vi få lov att slakta grisen, sade han sen. Jag har funderat både hit och dit. Jag vet ingenting, som jag tycker bättre om än fläsk.

— Gör det min gosse! sade modern. Du behöver väl allt vett, du kan få. Jag önskar bara, att jag måtte få uppleva den dag, då du har så mycket förstånd, att du kan reda dig på egen hand.

Jöns slaktade sålunda grisen, och nästa dag gick han åter till den kloka gummans stuga. Hon satt just och läste i en stor bok.

— Go kväller! hälsade han. Här kommer jag med hjärtat av den, som jag tycker allra mest om; jag lägger paketet här på bordet.

— Jaså, sade gumman. Nu ska vi pröva dig. Vad är det, som ilar fram utan fötter?

Jöns stod där förlägen. Han rev sig bakom örat och funderade, så att det värkte i skallen på honom, men kunde inte hitta på, vad det var.

— Gå din väg! sade gumman. Du har inte kommit med det rätta; i dag har jag inget vett åt dig. Därmed slog hon igen boken och vände sig om.

Jöns gick hem för att tala om för sin mor, hur det hade gått. Då han kom i närheten av deras stuga, mötte han några grannkvinnor, som kommo springande med förskräckta miner och berättade, att hans mor hade fått slag och låg döende. Jöns påskyndade sina steg. När han kom in i stugan, var modern ännu vid liv och log milt emot honom. Säkert gladde hon sig åt att han nu fått så mycket förstånd, att hon kunde lämna honom utan bekymmer. Några ögonblick efteråt var hon död.

Där satt nu den stackars Jöns och grubblade, och ju mer han funderade, desto sorgsnare blev han till mods. Han tänkte på hur modern hade skött honom, då han var en liten pys, och hjälpt honom med hans läxor och hållit hans kläder i ordning och givit honom mat och huru tålig hon varit, även när han betedde sig riktigt dumt.

— Kära mor! utropade han. Vem skall nu hjälpa mig till rätta? Du borde inte ha lämnat mig, du var ju det käraste, jag hade i världen.

Knappt hade han sagt dessa ord, förrän han kom att tänka på vad den kloka gumman hade sagt.

— O, ve! suckade han, inte kan jag väl taga mors hjärta och gå till gumman med! Vad skall jag nu ta mig till för att få förstånd, ensam som jag är i världen?

Han funderade hit och dit. Nästa morgon hade han fattat sitt beslut. Han lade försiktigt moderns döda kropp i en säck, och så tog han den på ryggen och gick till den kloka gumman.

— Nu är jag här igen, sade han, och den här gången har jag säkert det rätta. Så lade han sakta sin börda på tröskeln.

— Ja, det är möjligt, svara då på den här lätta frågan: Vad är det, som är gult och glänser och ändå inte är guld?

Men Jöns var inte slugare än förut. Han tummade på sin mössa och rev sig bakom örat och grubblade. Men det var stört omöjligt för honom att hitta på någon lösning.

— Du är verkligen dummare, än jag någonsin kunde tro, sade gumman, och inte har du kommit med det rätta den här gången heller. Så slog hon igen dörren mitt för näsan på honom.

Nu var Jöns riktigt förtvivlad. Han tog sin börda med sig och gick. När han hade vandrat ett stycke, satte han sig ned vid vägkanten, böjde huvudet i händerna och grät och snyftade, så det hördes lång väg. I detsamma kom en ung flicka, dotter till en av grannbönderna, gående på vägen. Då hon såg Jöns sitta där så bedrövad, gick hon fram till honom och sade:

— Hur är det fatt, Jöns? Vad är du så bedrövad för?

— Ack, ack, snyftade Jöns, jag har slaktat vår gris, och mor min har dött, och ändå har jag inte mera vett än förut!

— Det var ledsamt, att din mor är död. Har du nu ingen, som ser om dig?

— Nej, det har jag inte, och inte kan jag få en kruka vett, som jag så innerligt väl behövde.

— Vad pratar du nu för nonsens, Jöns?

Han berättade nu alltihop, hur han hade gått till den kloka gumman för att få hjälp och vad hon givit för svar och om gåtorna, som han inte kunnat gissa, och nu var han ensam i världen och hade ingen, som kunde pyssla om honom.

— Gråt inte Jöns, jag ska se om dig, sade flickan.

— Vill du verkligen det? ropade han och såg upp.

— Ja, det vill jag visst. Folk säger, att dumma karlar ofta äro mycket hyggliga äkta män, och därför vill jag ha dig.

— Kan du laga mat?

— Ja, för all del.

— Och skura?

— Naturligtvis.

— Och stoppa strumpor.

— Det med.

— Då blir du säkert lika bra hustru som någon annan. Men hur skall det gå med den kloka gumman och vettet, som jag skulle få.

— Vänta du bara! Det kan hända mycket än, och det gör ingenting, att du inte är så fasligt slug, när du har mig till hjälp.

— Ja, det har du rätt i, sa' Jöns.

Så gingo de till prästen och gifte sig, och Jöns fick en riktigt duktig hustru, som höll fint och snyggt i stugan och hade maten i ordning, när mannen kom hem från arbetet.

En kväll, när de sutto ensamma och pratade, sade Jöns:

— Hör du, min flicka, jag tror, du är det käraste jag har i världen.

— Det låter höra sig, sade hustrun, men vad vill du med det?

— Tror du, att jag måste döda dig och lämna ditt hjärta, åt den kloka gumman för att få mera förstånd?

— Nej, snälla, rara Jöns, gör inte det! sade hustrun, liksom lite ängslig. Tänk dig om bara! Inte tog du hjärtat ur din mor, då du gick till gumman.

— Nej, men hade jag gjort det, så kunde jag nu varit klokare.

— Asch, prat! Tag mig med, som jag är, med hjärta och alltihop, så kanske jag kan hjälpa dig att gissa gåtorna.

— Tror du det? sade han tveksamt. Det är nog for hårda nötter för kvinnfolk.

— Vi få väl se. Hur var den första gåtan?

— Vad är det, som ilar fram utan fötter?

— Vattnet naturligtvis, svarade hon utan tvekan.

— Det stämmer, sade han och rev sig bakom örat, men vad är det, som är gult och glänser och ändå inte är guld?

— Det är solen, förstås.

— Du var en baddare! Kom, så gå vi till den kloka gumman med detsamma!

Och så gingo de. När de kommo fram, satt gumman framför dörren till sin stuga och flätade på en bastmatta.

— Go kväller, kära mor! hälsade Jöns.

— Go kväll! Hur är det nu ställt? frågade gumman och tittade skarpt på Jöns och hans hustru, som stod litet i skymundan.

— Jo, nu kommer jag allt med det rätta.

— Gott, kan du då säga mig, vad det är, som först har inga fötter och så två fötter och till sist fyra fötter.

Nu stod Jöns där igen och rev sig bakom örat och funderade, men inte kunde han gissa gåtan.

Då viskade hustrun: »Det är en grodunge.»

— Kanhända, sa' Jöns för sig själv, och så svarande han högt: »En grodunge.»

— Rätt gissat, svarade gumman. Och en god kruka vett här du redan fått, fast den är i huvudet på din hustru. Nu kan du nog reda dig. Adjö!

Därmed gick gumman in i stugan och satte grötgrytan på elden. Och jöns och hans hustru gingo hem, och sedan dess har Jöns inte begivit sig ut för att köpa sig vett. Hans hustru har, så att det räcker för dem båda två.

(England.)