DE SEX STALLBRÖDERNA.

Det var en gammal soldat, som hade tjänat kung och land ärligt i 18 år, och så fick han sitt avsked och reste hem. På vägen kom han in i en stor skog, och där träffade han på en riktigt stark bjässe, som stod och ryckte upp träd med rötterna. Han hade ryckt upp fem stycken, och så tog han en ungbjörk och virade om de andra och tog sen hela bördan på ryggen.

— Vill du följa med mig? sporde den gamle soldaten. Vi ska nog taga oss fram i världen.

Ja, det ville den starke gärna, och så vandrade de i väg tillsammans. Ett par dagar därefter träffade de på en underlig kurre, som satt på huk, lutade huvudet bakåt, höll ett finger för näsan och flåsade ut luft genom den ena näsborren.

— Vad sitter du så där för? frågade soldaten.

— Jo, det är vindstilla i dag, och därför sitter jag och blåser på de där sex väderkvarnarna därborta, så att de slippa att stå. Skulle jag taga till båda näsborrarna, skulle kvarnarna blåsa sin kos.

— Vill du följa med oss?

Ja, det hade mannen med vädret ingenting emot, och så gingo de vidare. När de hade gått ett stycke, fingo de se en man, som låg och vilade sig under ett träd vid vägen. Då de kommo lite närmare, märkte de, att han hade två träben och hade spänt av sig det ena.

— Hur kommer det sig, att du ligger så där och har spänt av ena benet? sporde soldaten.

— Jo, jag är löpare och löper fort nog med det ena benet; spänner jag på det andra också, så susar jag i väg som en blixt.

— Vill du följa med oss, vi äro ute för att se oss om litet i världen och ska nog reda oss.

Löparen svarade ja, och så gjorde de sällskap. Efter en stund mötte de en man, som kom gående med hatten på sidan nästan ned på örat.

— Varför har du hatten så där på tre kvart? sporde soldaten, det ser ju så tokigt ut.

— Jo, det är jag tvungen till, sade mannen, för jag har sju vintrars köld under den hatten, och sätter jag den riktigt fast på huvudet, så blir det så gränslöst kallt, så att ingen människa kan härda ut.

Soldaten frågade honom också, om han inte ville följa med, och det hade han lust till, och så fortsatte de vandringen. Framemot kvällen träffade de på en skytt, som var så duktig, att han kunde träffa pricken på en hel mils avstånd. Den mästerskytten sluter sig också till sällskapet, och nu äro de sålunda sex stycken duktiga stallbröder.

Nu tyckte soldaten, att de hade så bra förspänt, så de kunde begiva sig tillbaka till kungen, och det gjorde de också. Kungen hade en enda dotter, och den prinsessan var snabbare i löpning än de allra flesta. Hennes fader hade också låtit kungöra, att den, som kunde besegra henne i kapplöpning, skulle få henne till brud och bli tronföljare. Och det var många prinsar och riddare, som hade anmält sig, och de sprungo det allra värsta, de nånsin orkade, men den, som kom först, det var prinsessan i alla fall.

Så kom soldaten upp till slottet med sitt följe. Den, som ville tävla i löpning, skulle också lägga upp en penningsumma, som skulle tillfalla segraren. De sex stallbröderna hade tillsammans just så mycket, som behövdes. Soldaten förklarade för kungen, att han ej skulle löpa själv, utan det skulle en av hans följeslagare göra. Det blev naturligtvis mannen med träbenen.

Nu må ni tro, det blev skratt och skämt bland kungens män, när de fingo se en karl med träben, som skulle springa i kapp med den flinka prinsessan. Emellertid ställdes de upp bredvid varandra. Målet var en källa en mil därifrån och kunde med goda ögon ses ifrån slottsterassen. Ur den källan skulle de fylla en kanna med vatten och taga med sig tillbaka.

På givet tecken bar det i väg. Löparen med träbenet kom långt före prinsessan till källan, fyllde sin kruka med vatten och begav sig på hemvägen. Nu tyckte han, att han hade så god tid, så att när han kommit en fjärdingsväg från källan, lade han sig att vila med huvudet mot en tuva. Men bäst det var, så somnade han in. Ett, tu, tre kom prinsessan sättande, sprang förbi honom och välte i förbifarten omkull hans vattenkanna. Nu såg det mörkt ut. Men mästerskytten, som stod på slottsgården, laddade sin bössa och satte ett skott i tuvan, där löparen låg, så att jorden rök om honom och löparen vaknade.

Genast såg han, hur det var fatt, och att nu måste han raska på. Förut hade han sprungit med bara ett träben och haft det andra under armen. Nu spände han hastigt på sig även det andra benet, och sen bar det av som en virvelvind. På ett ögonblick var han tillbaka vid källan, fyllde på nytt sin kruka och styrde kosan till slottet, och det gick med sådan fart, så att han kom snart ifatt prinsessan, sprang om henne och hann först till slottet.

Mannen med träbenet hade sålunda bestått provet och skulle ha prinsessan, men hon ville inte ha honom, och kungen var inte heller förtjust i att få en sådan måg och tronföljare, och så började han ackordera, om att få komma undan för bättre pris. Till slut lovade soldaten, att de skulle låta sig nöja, om de finge så mycket guld och silver, som en karl kunde bära i en säck.

Det lovade kungen, men han behövde en månad på sig för att samla ihop så mycket dyrbarheter; efter den tiden skulle de få komma tillbaka.

Soldaten begav sig nu med sitt sällskap bort till en köpman och inköpte en väldig massa lärft, riktigt stadig segelduk. Och därav förfärdigades en säck, som var så stor, så att den kunde rymma både hästar och vagn och mera därtill.

På utsatt tid infann sig soldaten med sitt följe på slottet. Kungen tog emot dem och bad dem stiga in i ett vackert tornrum, som han hade låtit ställa i ordning, och där en läcker måltid väntade gästerna. Det såg riktigt rart ut, och de tackade och stego in.

Nu hade kungen tänkt ut en list att göra sig av med sina fordringsägare och behålla dyrbarheterna. Golv och väggar och dörrar i det rum, dit de visades in, voro av järn, och inunder detsamma hade han låtit iordningställa en ugn. Kungen själv visade gästerna in och smällde dörren i lås. Sedan började han brassa på i ugnen, så att det blev snart olidligt hett därinne.

— Jag tror, kungen tänker steka oss här, sade soldaten till sina följeslagare och såg riktigt häpen ut.

— Det skall jag nog sätta på för, sade mannen, som hade hatten på tre kvart, och så satte han på sig hatten riktigt. Nu hjälpte det inte, att de eldade nere inunder. Han hade sju vintrars köld under hatten, och i stället för att stekas fingo de så kallt, så att de kunde nätt och jämnt bärga sig.

När kungen hade eldat upp fyra famnar björkved, tänkte han förstås, att sällskapet därinne var både bränt och förkolnat, och så gick han in för att se efter. Han öppnade dörren och hade så när tappat kronan av förvåning.

En kall fläkt slog emot honom, och därinne satt hela sällskapet i godan ro.

— Det var förfärligt så kalla rum, ni har här på slottet, sade soldaten. Mat och dryck fryser ju i faten.

Både kungen och prinsessan gingo in och sågo och kände, att han talade sant, men de kunde naturligtvis inte begripa sammanhanget.

Soldaten begärde nu att få en säck full med dyrbarheter, såsom överenskommet var, och så tog han fram sin väldiga påse. Och kungen hade nu ingen annan utväg än att lägga i både guld och silver. Men när han hade plockat i så mycket han ägde, så var inte säcken halv på långt när. Då tog soldaten ett fint ekipage, både häst och vagn, och lade ned i säcken, och så lät han mannen, som ryckte upp träd med rötterna, taga säcken på ryggen, och därmed lämnade sällskapet kungens slott.

Man kan förstå, hur arg kungen skulle vara att mista så mycket av sina ägodelar och inte bara sina, han hade låtit samla ihop smycken över allt i sitt rike. När soldaten och hans sällskap hade givit sig i väg, ångrade kungen, att han hade släppt dem ifrån sig. Han lät inkalla sin krigshär och befallde anföraren, att han skulle förfölja de sex stallbröderna och döda dem och föra dyrbarheterna tillbaka.

När soldaten fick se krigshären komma efter dem, lät han mästerskytten skjuta, men fastän många stupade, kommo dock stora skaror allt närmare.

— Nu är det min tur, sade han, som blåste på väderkvarnarna, och så blåste han till, så att hela krigshären flög i väg som agnar åt olika håll, och ingen har sett till dem sedan dess.

Därefter tog soldaten fram ur säcken sitt fina ekipage, och så åkte hela sällskapet i väg till den trakt, där soldaten var ifrån, och där köpte han sig en stor egendom och hade goda dagar med sitt följe.

Men den stackars kungen blev utfattig, så mycket hade han fått lämna ifrån sig.

— Det är lagom åt honom, sade den gamle soldaten. Jag hade tjänat honom troget i 18 år. Nog kunde han väl till tack ha givit mig något mer än en utsliten uniform.

(Danmark.)