BONDEN, SOM BLEV UNDERDOKTOR.

Det var en gång en bonde, som hade klent huvud men god tur, och nu ska ni få höra, hur det gick för honom. En dag körde han till kvarnen med ett lass mäld, och som han ville spara Blacken sin, så tog han själv en säck på ryggen men satt kvar på vagnen. Så möter han en vandrande gesäll, och när denne fick se bonden sitta där med säcken på ryggen, ropade han:

— Hör på bonde! Det vore bättre att lägga, säcken på vagnen och gå bredvid.

— Du talar, som du har förstånd till, svarade bonden. Begriper du inte, att det är jag, som bär säcken, och inte hästen.

Nej, det begrep inte gesällen, men däremot förstod han mycket väl, att bonden var litet stollig och beslöt att spela honom ett puts. Han frågade därför, var bonden var hemma, och när han fått reda på det, så gick han sin väg direkt till bondens hem. Där träffade han bondens hustru.

— Jag kommer med en hälsning från er man, sade han, jag har nyss träffat honom, då han var på väg till kvarnen med ett lass mäld.

— Nå, vad hade han att säga?

— Jo, här utanför på gården stå två stora, väldiga lindar. De börja bliva litet murkna och fula nu, och om sommaren skymmer löven, så att det blir bra skumt inne i stugan. Han sade, att de där båda träden skulle huggas ner, så att han sluppe se dem någon mer gång.

— Det är jag gärna med om, sade hustrun. Jag har önskat länge att få bort dem, de skymma utsikten också. Så gick hon efter en såg och en yxa, och med förenade ansträngningar lyckades de få omkull träden, och så spändes ett par oxar för och släpade bort dem. Sedan bad gumman gesällen stanna kvar till kväll och bullade upp för honom, vad huset förmådde.

Bonden fortsatte till kvarnen, och när han fått sin säd malen, så begav han sig på hemvägen. Det var skumt, då han kom till byn. Han körde den vanliga vägen, men då han kom mitt för sin stuga, kände han inte igen den; de båda lindarna, som annars syntes på långt håll, voro ju borta. Hästen vek in på gårdsvägen, men bonden fattade ett raskt tag i tömmarna.

— Seså, Blacken I sade han. Hittar du inte till stallet?

Så fortsatte han framåt bygatan men kunde inte hitta sin välkända stuga med de två lindarna.

— Nog liknar den här byn vår, sade han för sig själv, men den rätta är det i alla fall inte, jag måtte ha åkt vilse.

Därmed körde han vidare och färdades hela natten. Då det dagades, kom han till en annan by, som han rakt inte kände igen. Han stannade framför värdshuset, och som både han själv och Blacken voro grundligt trötta, satte han in hästen i stallet, gick in i värdshuset och begärde att få mat. När han hade ätit och druckit, satt han kvar och funderade, hur det kunde komma sig, att han inte kunde hitta hem.

Bäst det var, kom en främmande man in i krogrummet och sade till värden:

— Käre bror, kan du hjälpa mig, min unghäst ligger i stallet och är alldeles stelbent och kan inte röra sig ur fläcken. Hur skall jag bära mig åt?

— Inte förstår jag mig på hästar, sade värden. Jag har ju inte lärt till doktor. Men där vid bordet sitter en man, som ser så fundersam ut, han kanske kan hjälpa dig.

Främlingen gick fram till bonden och sade:

— Ni ser mig ut att kunna litet av varje. Kom med till stallet och hjälp mig med min sjuka häst! Han ligger där alldeles orörlig.

Försöka duger, tänkte bonden och följde med. Han gick upp i spiltan till hästen, tog honom i örat och viskade:

— Vill du inte leva längre, så finnes nog den, som kan slå dig för pannan, annars växer det gräs nog på Guds gröna jord, så att du kan få äta dig mätt.

Nu var det så, att hästen var bara lat, han låg där och sträckte på benen. När han hörde, att det var tal om slaktning, sprang han genast upp och var kry och munter såsom förut. Främlingen, som rådde om hästen, stod där alldeles handfallen. Det var mig en baddare, tänkte han, aldrig har jag sett på maken, han behövde bara säga några ord i örat på hästen, så blev den kurerad. Genast tog han upp tjugu blanka daler och gav bonden för hans besvär. Ni kan tänka er, hur glad denne skulle bli. Han gick in i värdshuset och fick sig ett riktigt kalasmål.

Ryktet om den underbare mannen spred sig som en löpeld i byn. I närheten bodde en adelsman, som ett par dagar förut hade fått ett par präktiga vagnshästar bortstulna, och ingen kunde få reda på, vem som var tjuven. När adelsmannen fick höra talas om den märkvärdige mannen, som botat hästen på ett ögonblick, skickade han genast bort till värdshuset efter honom och sade:

— Kanske ni skulle kunna återskaffa mina bortstulna hästar?

— Varför inte? svarade bonden kort.

Adelsmannen blev nu glad och lät uppduka en präktig måltid åt bonden samt anvisa ett rum åt honom i slottet. Där stannade han över natten. Nu hade bonden ätit väl mycket av den goda kalasmaten, och det gjorde, att han inte kunde sova bra. Han steg upp flera gånger under natten och gjorde en liten tur i parken. Då han kom ut i dagningen, fick han se de båda hästarna stå framför borgporten. Han öppnade genast denna och släppte in dem på gården. Hästarna hade slitit sig lösa från tjuvarna och sprungit tillbaka hem. När de kommo in på gården, gnäggade de högt av glädje. Därvid vaknade adelsmannen, och då han tittade ut genom fönstret, fick han se bonden, som stod och höll hästarna nedanför trappan.

— Här ha vi hästarna! ropade bonden. Jag har varit ute och sett efter dem flera gånger. Det dröjde ju en stund, för de hade lång väg att springa.

Adelsmannen blev mycket förvånad över vad han såg och hörde. Han gick genast till sin kista och räknade upp hundra daler åt bonden till belöning för hans hjälp.

Nu blev snart bonden beryktad i hela landet för att vara en riktig undergörare, och talet därom kom också till konungens öron. Denne hade just behov av en underdoktor, ty hans drottning låg just svårt sjuk i födslovånda, och hovets läkare kunde ingenting uträtta. Så förgingo ett par dagar, den goda drottningen plågades svårligen, och alla fruktade, att hon skulle dö. Då skickade kungen ilbud efter underdoktorn, som nu hade blivit riktigt högfärdig av sina framgångar och lät kalla sig doktor Allvis.

— Vem är du? sporde kungen, när han fick se vår gode bonde.

— Jag är doktor Allvis och kan bota alla sjukdomar.

— Då skall du också hjälpa min drottning, som ligger i barnsnöd. Gör du inte det, så skall du mista livet.

När bonden hörde det, kände han sig illa till mods och var inte längre så säker på sin sak som förut. Konungen förde honom in till den sjuka drottningen och lämnade honom där. Vad skulle han nu ta sig till? I sin nöd satte han sig ned vid sängen och mumlade:

— Barnakropp, huvudknopp! — Barnakropp, huvudknopp!

Han menade förstås, att hans eget huvud satt litet osäkert. Drottningen tittade på den underliga figuren, samsatt där och mumlade; han såg inte vidare allvis ut, tyckte hon. Det hela föreföll henne så löjligt, att hon brast ut i ett ljudligt skratt, och i det samma gav hon livet åt den fagraste lille prins.

Nu var drottningen räddad. Kungen blev så glad, så att han tog bonden i famn och skänkte honom en hel tunna guld. Och sedan fick han bo i slottet och äta vid konungens bord och blev aktad och hedrad av alla. Nu skickade han också efter sin hustru, och hon fick också gå klädd i fina kläder och äta herrskapsmat.

En dag gick han och spatserade i slottets trädgård. Det var en varm, kvav sommardag, och mörka åskmoln tornade upp sig på himlen. Myggorna surrade omkring huvudet på honom. Han svängde och slog med armarna men kunde nätt och jämnt freda sig ändå. Kungen stod just vid ett fönster och tyckte, att doktor Allvis vinkade åt honom för att giva honom något gott råd. Han skyndade därför ner i trädgården för att tala med honom. Just som kungen kom ned för trappan, hördes en mäktig åskskräll, och blixten slog ned, trängde in genom det fönster, där konungen stått, och krossade den stol, där han nyss förut hade suttit.

— Varför vinkade du på mig? frågade kungen, på samma gång glad och häpen.

— Varför? svarade bonden-doktorn. Jag skulle väl inte vilja, att min konung träffades av blixten!

— Verkligen gör du inte skäl för namnet Allvis, sade kungen, och sedan den dagen blev doktorn ännu mera hedrad och ärad än förut. Så levde han i lycka och glädje i många år, och om inte han är död, så lever han väl än.

(Tyskland.)