GÅVOR OCH GENGÅVOR.

En kung var en gång ute och red och råkade vilse i skogen. Hela dagen strövade han omkring och kom slutligen sent på kvällen till en fattig kolares stuga. Kolaren var borta och vaktade sin mila, och hans hustru var ensam hemma. Hon kände inte den förnäme herrn men tog emot honom vänligt och bad honom hålla till godo med det lilla, hon hade att bjuda på. Nog var hon lite förlägen, då hon skulle sätta fram mat och inte hade annat än potatis och lite mjölk och bröd. Men den förnäme herrn var duktigt hungrig efter dagens ritt och gjorde den enkla anrättningen all heder. Han förklarade, att gummans potatis smakade honom lika bra som den finaste äggmat.

Som det var trångt och kvavt i stugan, föredrog han att ligga på höskullen. Trött av dagens strapatser, somnade han genast och sade på morgonen, att han sovit skönare än på någon ejderdunsbädd. Han tackade kolarhustrun för logis och förplägnad och gav henne vid avfärden ett guldmynt såsom ersättning. Något sådant hade gumman inte sett förut i all sin dar.

Hon trodde, det var en prydnadssak, och tänkte borra hål däri och bära det om halsen.

På kvällen kom kolaren hem, och hustrun berättade för honom om besöket och visade honom den granna slanten. Han förstod genast, vem som varit där, och blev glad över att ha fått en hel dukat och ännu mera däröver, att hans potatis hade smakat den höge gästen lika bra som den finaste äggmat.

— Det är också sant, sade han till hustrun, att så rara potatisar, som vi ha på vår sandjord härutanför, får man leta efter. Men nog var det mycket att ge ett helt guldmynt för några potatis och ett nattläger på höskullen. Jag tror, jag går till slottet och ger honom en korg av den här potatisen, eftersom han tyckte så bra om dem.

Det tyckte hustrun var ett gott förslag, och kolaren begav sig i väg med sin potatiskorg på armen. När han kom till slottet, ville vakten först inte släppa in honom, men när han sade, att han hade en gåva, som han personligen ville överlämna åt kungen, så läto de honom äntligen komma in, fast nog undrade de, vad det kunde vara för en gåva, som en sådan man kunde komma med.

När han kom in i audienssalen inför kungen, sade han:

— Nådige herre konung, för några dagar sedan har ni tagit in i min fattiga koja och till betalning för natthärberge på höskullen och några potatisar till aftonvard givit hustru min en hel dukat. Det var alldeles för mycket. Nu har jag tagit med mig en korg potatis; eftersom de smakade eder så bra som den finaste äggmat, beder jag, att ni ville mottaga dem som en gåva. Skulle flera önskas av samma sort, så står jag gärna till tjänst.

Kungen blev rörd över den fattige mannens gåva. Vid gott lynne var han också den dagen, och så skänkte han kolaren ett litet hemman på tjugu tunnland god jord.

Kolaren blev naturligtvis högeligen förtjust. En sådan gengåva hade han inte kunnat drömma om. Nu behövde han inte knoga med sin mila och inte, heller sakna sovel till sin goda potatis.

Den fattige mannen hade en bror, som var både rik och snål. När denne fick höra talas om den fattige kolarens lycka, blev han avundsjuk. Dag och natt grubblade han på hur han skulle bära sig åt för att göra en liknande vinst. Till slut hittade han på en utväg. Han hade en mycket vacker häst, som kungen till och med en gång velat köpa, men då hade han inte velat avstå från den. Nu skall jag skicka den till kungen, tänkte han. Om bror min fått ett hemman på 20 tunnland jord för en korg potatis, vad skall jag då inte få för en så fin häst?

Sagt och gjort. Han tog hästen ur stallet och begav sig till slottet. Här trängde han sig in i audienssalen och sade till kungen:

Jag är den fattige kolarens bror och kommer nu också med en gåva och beder eder mottaga den häst, som förut funnit behag för edra ögon. Sälja den ville jag inte men skulle gärna vilja lämna den såsom gåva.

Kungen förstod genast, vad klockan var slagen, och att den snåle mannen väntade på en riktigt finfin gengåva. Jag skall nog ge dig en minnesbeta för din snålhet, tänkte han. Så gav han med låg röst en befallning åt en av tjänarna, som lämnade rummet och strax därefter kom tillbaka med ett föremål, väl inhöljt i en duk.

— Tack min vän! sade han därefter till den rike bonden. Jag mottager med nöje din skänk. Men den ena gåvan är den andra värd. Till gengäld skall du få en korg potatis. Det är finfin vara, jag har betalt den med ett hemman på tjugu tunnland.

Hästen fördes genast till det kungliga stallet, och den girige mannen fick gå sin väg med sina dyra potatisar, men om de smakade honom lika bra som den finaste äggmat, det vill jag låta vara osagt.

(Tyskland.)